Vad är socialism?

Artiklar här:

1. Är socialismen realistisk?

2. En klassisk bok om socialismens grunder

3. Tips på vidare läsning

——————————————————————-

1. Är socialismen realistisk?


 (photo: )

Socialismen, ett helt annat samhälle där var och en ger efter förmåga och får efter behov. Socialismen, ett samhälle där de stora delarna av ekonomin ägs gemensamt och där folkflertalet är involverade i en underifrån flödande demokrati som planerar ekonomi och samhälle utifrån människors, djurs och miljöns intressen. Under socialismen finns inga hierarkier inbyggda i systemet, och de som finns kvar i form av rester från det tidigare kapitalistiska samhället är ansatta av massiva reformprogram.

Socialismen är människans frigörelse. Som Engels skrev i Socialismens utveckling från utopi till vetenskap: ”I den mån som anarkin i den samhälleliga produktionen försvinner, dör också statens politiska auktoritet bort. Människorna, som äntligen blivit herrar över sin egen samhällsordning, blir därmed också herrar över naturen, herrar över sig själva – fria. Att genomföra denna världsbefriande gärning är det moderna proletariatets historiska uppgift”.
Inte minst författaren Nina Björk har bidragit till höjda blickar med sin bok Lyckliga i alla sina dagar ­förra året: ”Förverkliga detta vackra löfte om alla människors lika värde. En rättvis värld. En där ingen är herre och ingen är tjänare. Där ingen äger eller blir ägd. En värld där människan kan gå upprätt”.
Knappt har gnistan tänts i blicken på den nyväckta socialisten förrän en får höra: ”En fin tanke, men det är inte realistiskt”. Den här artikeln ger några svar till tråkmånsarna.

Motfråga: Är kapitalismen realistisk då?

Nej. Det är därför kapitalismen med jämna mellanrum kraschar ihop i kriser som resultat av sina egna inneboende motsättningar. De s k lösningarna på kriserna leder till ännu större kriser längre fram. Finanskrisen 2008-2009 flyttade över bankers och företagens skulder till staterna genom gigantiska ”räddningspaket”. Nu är företagens problem att de har för mycket pengar medan staternas problem är att de har för lite pengar.
Hela tiden får priset betalas av arbetare och fattiga. Röda korset har precis larmat om att flera miljoner européer har gått från välstånd till fattigdom. Organisationer ger idag matbistånd till 3,5 miljoner ­européer, en fördubbling sedan 2009. Detta var kapitalismens krislösning. I USA har flera städer såsom Detroit gått i konkurs. En stad som har varit symbol för den amerikanska drömmen. Hus gapar tomma och mycket fungerar inte alls, såsom sophämtning.
Samtidigt som staterna har fått ta över bankernas skulder och det saknas pengar till välfärd så råder den absurda situationen att det finns för mycket kapital i världen. För lite och för mycket på samma gång. 140 000 miljarder kronor i världens skatteparadis finns parkerade där för att finansmännen inte vill investera. Det anses inte vara nog lönsamt, inte nog vinstgivande. 2010 uppgick det globala kapitalet till 600 000 miljarder dollar. Det är tio gånger mer världens produktion under ett år.
FN har räknat ut att det bara behövs 195 miljarder dollar för att utrota fattigdomen. Det finns alltså över 3 000 gånger så mycket kapital som det skulle behövas för att ­utrota fattigdomen. Och klyftorna blir ­bara större och större. Occupyrörelsen definerade sig som representanter för de 99 ­procent av befolkningen som förlorar på systemet mot den rikaste 1 procenten av maktfullkomliga, superrika vinnare. I världsskala är det 2 procent av världens vuxna som äger mer än hälften av jordens nettoförmögenhet.
Till sist är det vansinnigt att kapitalismen, som producerar ett sådant allvarligt hot mot klimatet, överhuvudtaget tillåts fortsätta. Detta system är inte realistiskt och ändå existerar det. Socialismen är egentligen mycket mer realistisk, men den existerar inte. I våra drömmar men inte som system. Ännu. Då får vi höra:

”Glöm socialismen – människan är egoistisk till sin natur!”

De tidiga socialisterna pratade ­mycket om att avskaffandet av privategendomen skulle göra människan mänsklig. Befria människan. Det är detta som Nina Björk spinner vidare på. Hon citerar Marx: ”Den största rikedomen, den andra människan”. Däri, banden mellan människor, finns en kraft som inte kapitalismen rår sig på. Marx och Björk pratar om kärlek i ett vidare begrepp.
Istället för att producera varor i syfte att skapa största profiten åt ägaren – och i arbetarens fall att till och med vara en vara – så skulle människan i socialismen producera ett samhälle för sina medmänniskors skull och i samklang med naturen. Marx skriver mycket om människans naturliga tillvaro.
Detta går på tvärs mot den vanliga uppfattningen om att människan är egoistisk till sin natur.
Den tidiga socialistiska filosofin har senare många gånger fått stöd av vetenskapen, t ex evolutionsforskning. Lasse Berg skriver i sin populärvetenskapliga bok Gryning över Kalahari om vad som gjorde apor till människor. Förut trodde man att verktyg var avgörande.
Men även människoapor och schimpanser använder verktyg. Vad som var avgörande i övergången var istället språket. Förmågan att kommunicera i gruppen och mellan föräldrarna. Ingen annan djurart har utvecklat ens ett enkelt språk.
Med språket följer förmågan till abstrakt tänkande och användandet av symboler, vilket ger möjlighet till moral och regler för gruppen. Vilket i sin tur ”gav ett oöverträffat samarbete”. Samarbetet – d v s motsatsen till egoism – var a och o för att människan skulle bli människa. Grupptillhörigheten var stenhård, verktyg och tillhörigheter ägdes gemensamt. Översitteri var tabu o s v.
Visserligen är det mycket i vår omgivning idag som premierar egoismen, vilket också sker. Men de 10 000 åren av klassamhällen är en så mycket kortare tid för att omforma människans natur än de 2,5 miljoner år som först släktet Homo och ­sedan 200 000 år som arten Sapiens, där det har varit just genom förmågan att samarbeta, dela med oss och visa omsorg som vi har utvecklats.
Så om vi ännu inte vet om socialismen är realistisk så är den i alla fall inte onaturlig.
Frågan om egoism är dessutom felställd. Socialismen handlar inte om att man ska dela ut alla sina saker till andra, en form av välgörenhet. Det handlar om att de enorma ­tillgångar som finns ska förvaltas gemensamt och att produktionen ska ske för behov, inte för vinst.

”Va, vill ni avskaffa vinster? Då är det ingen som vill driva företag eller göra något?”

Detta påstående får de som ogillar vinstuttag ur välfärden höra alltför ofta. Ett svar kan vara: Just det! Vi vill inte att skola, vård och omsorg ska vara företag och handla om pengar. De ska handla om just skola, vård och omsorg. Skolan t ex är Sveriges största arbetsplats. Fram till för ­några år sedan var alla skolor kommunala och det gick att driva dem utan vinst. Även om det finns några bra privatskolor så har de generellt sämre förhållanden och trenden efter friskoleboomen är att utbildningsnivån sjunker för alla.
Det är ju otroligt mycket som skapas utan att vara vinstgivande, ­redan idag! Musik, konst, studier, omvårdnad, idrott, föreningsliv o s v. Så visst går det. Men även allt detta är hotat av kapitalets ständiga jakt på nya marknader, på att göra allt till varor. Nina Björk polemiserar: ”Om målet är att ’skapa jobb’, varför ska vi då gratis tvätta våra egna bilar eller kläder eller kroppar? Varför ska vi ­själva packa ner våra varor i affären eller plocka blåbär i skogen eller ligga med våra partners eller bära och föda ­våra barn?”.

”Ska man inte få betalt?, frågar sig borgaren.”

Bara för att man tar bort vinsten betyder det inte att lönerna försvinner. Tvärtom blir det mer pengar till just löner åt alla dom som står för själva arbetet. Alla behöver inte ha exakt samma lön, men alla ska kunna leva på sina löner.
Under socialismen kommer man för första gången att få en mycket mer realistisk lön än under kapitalis­men. Under kapitalismen får man inte betalt för allt det arbete som utförs. En ganska stor del lägger kapitalisten beslag på, i form av obetalt arbete. Det är det som omvandlas till vinsten, profiten. Under socialismen kommer man istället att kunna minska på arbetstiden så att alla får mer fritid, börjar må bättre, så att arbetslösheten försvinner och folk orkar vara engagerade i att styra samhället. I den enorma socialistiska demokratiseringsprocessen behöver politiska beslut hela tiden involvera folket i lokala beslutsorgan. Kvartersråd, arbetsplatskommittéer, skolråd med verklig makt o s v.

”Direktdemokrati – det går inte, folk är för lata och obilda­de…”

Det där gamla argumentet har vi hört förut. Innan upproren på 1910-talet sa högern att arbetare och kvinnor var för outbildade för att klara av ­rösträtt. Under hela 1900-talets imperialistiska jakt på asiatisk arbetskraft, arabisk olja, afrikanska mineraler o s v, har företag som samarbe­tat med envåldshärskare använt fördomar för att berättiga sin exploatering av människor och miljö, så som ”folk är ändå vana vid diktatur, de klarar inte demokrati nu”.
Visst kan man tycka att många människor är oengagerade just nu, men det är något som ändrar sig i och med kampens utveckling. Ungdom­arna som spenderade flera månader på torgen i södra Europas indignadosrörelse för några år sedan kunde inte föreställa sig att själva göra det innan det skedde, men i och med att så många gick ut tändes ett hopp som inspirerade ännu fler.
Solidariteten är otroligt stark när det verkligen gäller. Vilka är det som räddar flyktingarna på Medelhavet? Inte kustbevakningen, utan fiskarna som trotsar EU:s lagar. Det var lokal­befolkningen i Husby och andra för-orter som genom sina ­nattvandringar, möten och engagemang fick slut på kravallerna i slutet av våren – när polisens agerande snarare spädde på situationen.
Teknikens utveckling har gjort att förutsättningarna för en verklig demokrati är större än någonsin, med smarta telefoner, datorer och kommunikationer. Lägg därtill de lager av mänskliga tillgångar som under socialismen skulle tillvaratas, men som idag förspills i och med den sociala efterblivenheten. Tänk bara hur många vetenskapsmän som världen går miste om när 110 miljoner barn inte ens får börja skolan. Eller hur mycket ­energi som går till spillo i och med det sex­uella förtrycket som gör att många kvinnor är rädda eller helt enkelt inte får kraft i att uppleva sexuell njutning.
Redan idag ser vi i alla sorters proteströrelser den form av massorgani­sering som socialismen skulle bygga vidare på, så den finns redan! Från att flera hundra människor samlas till massmöte i försvar av badhuset i Hammarkullen till att det bildades hundratals strejkkommittéer under strejkrörelsen i Frankrike 2010 (som under så många andra strejker).
Offensiv skrev om den franska rörelsen: ”De strejkande hade ett behov av att samordna sig. I dessa hundra städer bildades ’general assamblies’ – organ för öppna stormöten. De såg o­lika ut. I Rouen var de baserade på representantskap för olika fack och yrken/grupper. I Le Havre var strukturerna mest utvecklade – där samlades alla aktiva arbetare på möten med 200 till 400 deltagare. En strejkbulletin kom ut varje dag”.
I februari 2011 var hela Tahirtorg-et som en sådan generalförsamling, där olika grupper organiserade samhällsfunktioner såsom mat, sjukvård, religionsfrihet, säkerhet o s v.

”En planering av hela ekonomi är i alla fall inte realistisk. Det skulle ta död på all mångfald.”

Knappast. Tvärtom! Idag bedriver kapitalismen ett utrotnings­krig mot mångfalden. En fjärdedel av jordens växtarter är utrotningshotade. Sedan 1970 har populationen av ryggradsdjur minskat med 30 procent.
Samma sak med kulturen. Imperialistiska företag som H&M och Ikea slår ut lokalproducerat. Först med socialismen kommer mångfaldens verkliga färger att lysa, då inte hunger, våld, könsnormer och fördomar längre begränsar människor.
Planering existerar också redan, det är bara frågan vem som planerar för vad. Nina Björk tar upp om planerade datahaverier: 1997 förväntades en dator hålla i 4-5 år, 2003 var livslängden 2 år och för dagens laptops är den ännu kortare, allt för att vi ska köpa mer och nytt.
När arbetarnas, alla löntagares, erfarenheter under socialismen tillvaratas kommer planeringen att bli så mycket mer effektiv.
Det finns exempel på planekonomi från Sovjetunionens tid. Sovjet och andra stater i öst var blodiga diktaturer som till slut kollapsade p g a att planeringen inte kan fungera utan demokrati. I början av 5-årsplanerna kunde man dock konstatera att de i alla fall inte var ineffektiva. Industriproduktionen i Sovjet ökade med 250 procent mellan 1929 och 1935 samtidigt som den kapitalistiska världen föll ner i en extrem kris (Leo Trotskij: Den förrådda revolutionen).

”Historien lär oss att revolutioner alltid misslyckas.”

På tal om historien kan man fråga sig hur troligt det är att historien plötsligt skulle stanna vid det här systemet som vi har nu.
Historien har aldrig stannat ­förut. Olika ekonomiska system har avlöst varandra. Som Kommunistiska Mani­festet påtalar har klassamhällen ­ersatts genom att en förtryckt klass i det tidigare klassamhället har rest sig, ­tagit makten och infört ett nytt system. Revolutioner är sannerligen inte o­vanliga utan hör till historiens gång.
Nu har kapitalismen förenklat det hela genom att dra in hela samhället i samma system och delat upp det i två tydliga klasser – den lilla kapitalistklassen och den stora arbetarklassen (de ”99 procenten”).
Det talas om arbetarklassens utdöende, men det är ett väldigt vinklat påstående. I världsskala är de som producerar varor och tjänster fler än någonsin. Även om fler löntagare har universitetsutbildning tillhör de i vid bemärkelse arbetarklassen – som inte själv äger sina produktionsmedel eller kan bestämma över sitt arbete.
Man ser också den intressanta trenden att arbetarkampen omfattar fler och fler människor. Den 14 november förra året var första gången som det ägde rum en internationell politisk strejk. I februari deltog 100 miljoner i en tvådagars generalstrejk i Indien. I slutet av juni gick 20-25 miljoner människor ut på gatorna i Egypten, revolutionära folkkommittéer startades upp i kampen för Mursis avgång – innan rörelsen kidnappades av militären.
Klassamhälle är när en liten grupp förtrycker resten. Det historiska och speciella med klasskampen idag är att när arbetarklassen reser sig så utgör den inte en ny minoritetsgrupp utan majoriteten. För första gången i historien finns chansen att klassamhället avskaffas eftersom det är just majoriteten som tar makten.
Så visst är socialismen realistisk. Men den kan bara förverkligas som ett resultat av majoritetens ­medvetna handling, vilja och kamp. När det är realistiskt att en sådan kamp ser dagens ljus – det är en annan fråga.

Återgå till toppen

—————————————————————–

2. En klassisk bok om socialismens grunder


 (photo: )

Friedrich Engels Socialism­ens utveckling från utopi till vetenskap, som kom ut för första gången år 1880, är en verklig socialistisk klassiker. Sedan den första utgåvan har den kommit ut i många upplagor och översatts till en rad olika språk.
Den första svenska upplagan kom ut år 1901, och den kom att följas av flera. Under de senaste årtiondena har dock ingen ny upplaga getts ut, det är skäl nog för denna sommarspecial av Offensiv. Det är också förklaringen till att vår utgåva baseras på en översättning gjord 1938.

Friedrich Engels kan vid sidan av Karl Marx räknas till den som lade den teoretiska och politiska grund på vilken den internationella socialistiska arbetarrörelsen kunde byggas i slutet av 1800-talet. Och utan en revolutionär teori kan det inte finnas en revolutionär rörelse.
Socialismens utveckling från utopi till vetenskap är egentligen tre kapitel som hämtats från Engels standardverk Herr Eugen Dührings omvälvning av vetenskapen, mest känd under titeln Anti-Dühring.

Det var efter en förfrågan från den franske socialisten Paul Lafargue, som ville ha en progandaskrift att sprida bland arbetarna, som Engels ”sammanställde denna bok [anti-Dühring] till en broschyr, som 1880 offentliggjordes under titeln: ’Socialisme utopique et Socialisme scientifique’ … Om man räknar med föreliggande engels­ka upplaga har denna lilla skrift spridits på tio språk. Jag vet faktiskt inte, om något annat socialistiskt verk, inte ens vårt Kommunistiska manifest av 1848 eller Marx’ Kapital, översatts så många gånger” (Engels förord till den engelska upplagan 1892).

I Socialismens utveckling från u­topi till vetenskap redogör Engels för socialismens historiska rötter. Med början i de franska upplysningsfilsoferna under 1700-talet och den frans­ka borgerliga revolutionen 1789.

Det var massorna i städerna som säkrade den franska revolutionens triumf mot inhemska och utländska försök att vrida klockan tillbaka. I för- svaret av revolutionen stod Sans-culottes (de fattiga från det tredje ståndet) i förgrunden, men det var inte de som hade makten utan kapitalistklassen (borgarklassen och/eller bourge-oisien).
De stormiga och våldsamma borgerliga revolutionerna, som den fran­ska revolutionen 1789 och dessförin- nan inbördeskriget i den engelska borgerliga revolutionen 1642-51, visade tydligt att det är kampen mellan klasserna som är grundvalen för hela den historiska utvecklingen och dess drivkraft.

I Engels skrift refereras det många gånger till den tyske filosofen och historikern Friedrich Hegel. Politiskt var Hegel konservativ, vilket gjorde att hans idéer och skrifter gärna hyllades av makthavarna i tyska Preussen under 1880-talets början. Hegel var också idealist, i filosofisk mening, vilket betyder att idéer, medvetande o s v kommer först och verkligheten efteråt samt att den historiska utveckling­en är ett resultat en yttre kraft – Gud eller i Hegels fall ”världsanden”. Hegels storhet var dock att hans metod var dialektisk: Han såg historiens utveckling som en följd av motsättning­ar, att slutsatserna ändock blev felaktiga berodde på den filosofiska ideali­stiska utgångspunkten.

”I Hegels dialektik – liksom alla dess avarter – vänds alla verkliga sammanhang upp och ner”, skriver Engels i ett gammalt förord till Anti-Dühring, för sedan att citera Marx: ”Den mystifiering som dialektiken undergår i Hegels händer, förhindrar på intet sätt att han som den förste framställt dialektikens rörelseformer på ett omfattande och medvetet sätt. Det står hos honom på huvudet. Man måste vända dem upp och ner för att upptäcka den rationella kärnan i det mystiska höljet.”

Genom att förena dialektikens metod med materialismen i filosofisk mening, att verkligheten kommer först, skapades en metod som gjorde det möjligt att förklara historiens gång – den historiska materialismen: ”Den uppfattning av världshistoriens förlopp, som ser den yttersta orsaken och den avgörande drivkraften till alla viktiga historiska händelser i samhällets ekonomiska utveckling, i de förändringar som produktions- och ut- bytessättet undergår, i den därav uppkommande splittringen av samhället i olika klasser och i dessa klassers strider med varandra” (Engels i nämnda förord till den engelska upplagan).

Kapitalismens framväxt innebar att: ”Hela samhället delades i två sto­ra, varandra direkt motsatta klasser, bourgeoisi och proletariat” (Kommuni­stiska manifestet). En ständig kamp mellan kapitalister och arbetare, som omedelbart gäller fördelningen av det som produce- ras men som alltid blir till en politisk kamp om vilken klass som ska forma framtiden.

Redan i kapitalismens barndom fanns individer och även små organisationer som drömde om de fattigas befrielse och som formade modeller för hur det framtida jämlika samhället skulle gestalta sig.

De kunde, givet att kapitalismen ännu inte utvecklat produktionen i stor skala och på grund av att arbetarklassen fortfarande väntade på att träda på scenen som en egen kraft, in­te se hur samhället i grunden skulle kunna förändras. De ville förändra samhället men saknade medel och verktyg för det. Därför kom det till en början att handla om socialistiska utopier (tänkta idealsamhällen) eller så närdes sammansvärjningen av smågrupper som trodde att samhället kunde förändras av de sammansvurnas kupp.
Engels nämner särskilt tre socialis­tiska utopister: Charles Fourier, Saint Simon och Robert Owen. Alla var stora tänkare som den socialistiska rörelsen står i tacksamhetsskuld till. Men när väl arbetsklassen utvecklats och i ljuset av de utopiska modellernas uppgång och fall föll de i glömska.
Detsamma gällde de som inte såg någon annan utväg än kupper och konspirationer och vars rötter gick ända tillbaka till den stridbare Gracc-hus Babeuf, som ibland kallats den förste kommunisten, och hans anhän­gare under den franska revolutionen. Babeuf avrättades som ansvarig för ”de jämlikas sammansvärjning” 1797, han blev ett av många offer när de nya härskarna konsoliderade sin politiska makt.
Den kanske mest kände av alla sekteristiska kuppmakare var Auguste Blanqui, som verkade på 1830-talet. Frånvaro av organiserad arbetarklassrörelse medförde att Blanqui och hans anhängare förblev en elit som planerade och ibland genomförde kuppförsök, som misslyckades.
I Marx arbete med Kapitalet, som Engels slutförde, ingick även omfattande studier av vad borgerliga – ”klassiska” – ekonomer skrivit.

Bland annat studerade Marx:  ”Adam Smith och David Ricardo, vilka undersökte det ekonomiska systemet, lade grundvalen till arbetsvärdeteorin. Marx fortsatte deras verk. Han skapade en fast grundval för denna teori och utvecklade den konsekvent vidare. Han påvisade, att var­je varas värde bestämmes av den mängd samhälleligt nödvändig arbets­tid, som kräves för dess framställning.

Där de borgerliga ekonomerna såg ett förhållande mellan ting (utbyte av vara mot vara), där upptäckte Marx ett förhållande mellan människor.
Varuutbytet uttrycker förbindelsen mellan de enskilda producenterna medelst marknaden. Pengarna betyder, att denna förbindelse blir allt inti-mare, i det den förenar de enskilda producenternas hela ekonomiska liv till ett enda oupplösligt helt. Kapitalet betyder en vidare utveckling av denna förbindelse: människans arbetskraft blir en vara. Lönarbetaren säljer sin arbetskraft till den, som äger jorden, fabrikerna och arbetsmedlen.
En del av arbetsdagen använder arbetaren till att täcka de nödvändiga utgifterna för sitt och sin familjs underhåll (arbetslönen), men den andra delen av dagen arbetar han för intet, i det han skapar mervärde åt kapitalisten. Detta mervärde är källan till kapi­talistklassens profit och källan till dess rikedom. Läran om mervärdet är hörnstenen i Marx’ ekonomiska teori”, skriver Lenin i Marxismens tre källor och beståndsdelar.
Marxismens teori och metod är en vägledning till förståelse och handling. Inte för inte skrev Marx att: ”Filosoferna har endast på olika sätt tol- kat världen, men vad det gäller är att förändra den”.
Arbetarklassens befrielse är dess eget verk, var Marx och Engels slutsats. Det i sin tur förutsätter att arbetarna organiserar sig som en själv- ständig kraft i fackföreningar och politiskt – i ett eget parti och Internatio­nal.

Under hela sin livstid deltog Marx och Engels aktivt i kampen och det var med att bygga upp Kommunister­nas Förbund, som konstituerades år 1848, den Första Internationalen år 1864. Efter Marx död 1883 stod Engels i ständig förbindelse med nästan samtliga socialistiska partier som bildades under 1880-talet och han deltog i grundandet av den Andra Inter- nationalen (socialistinternationalen) på grundningskonferensen (1889).
I dagens kamp för att återuppbygga arbetarrörelsen på socialistisk grund utgör läsning och diskussioner av marxismens klassiker en viktig del. Och få skrifter skildrar marxismens grunder bättre än Socialismens utveckling från utopi till vetenskap.

Återgå till toppen

—————————————————————

3. Tips på vidare läsning


– Det kommunistiska manifestet, Karl Marx och Friedrich Engels
http://www.marxistarkiv.se/klassiker/marx/kommunistiska_manifestet_ny.pdf

– Människans rikedomar, Leo Huberman
http://www.marxistarkiv.se/klassiker/huberman/huberman_manniskans_rikedomar.pdf

– Socialismens ABC, av Leo Huberman
http://www.marxistarkiv.se/klassiker/huberman/huberman_socialismens_abc.pdf

– Socialismens utveckling från utopi till vetenskap, Friedrich Engels

del 1. http://offensiv.socialisterna.org/sv/857/analys/4474/

del 2. http://offensiv.socialisterna.org/sv/857/analys/4473/

del 3. http://offensiv.socialisterna.org/sv/857/analys/4472/

Återgå till toppen

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s