Trotskism, från CWI till ISA

Artiklar här:

1. ISA en kämpande international

2. Historiskt CWI-möte i ny tid

3. Byråkratisk kupp stoppar inte CWI-majoriteten

4. Trotskismen idag 2015

5. Den obrutna stigen från kommunistiska manifestet

1. ISA en kämpande international

 
 
 
 
 

av Per-Åke Westerlund // Offensiv – 1386

Revolter i världen och socialisters uppgifter dominerade världskongressen för International Socialist Alternative den 21 januari – den 1 februari. 
ISA är det nya namnet på CWI (Committee for a Workers’ International), den socialistiska international där Rättvisepartiet Socialisterna är den svenska sektionen. 

Med närmare 100 deltagare från 27 länder erbjöd kongressen rapporter och analyser från alla kontinenter.
– Revolutionen i Sudan 2019 var den mest framgångsrika rörelsen i landets historia, med en tredagars generalstrejk och kommittéer som växte fram ur kampen. Många kvinnor stod i frontlinjen för rörelsen som fällde al-Bashir. Men militären är kvar vid makten och kampen fortsätter, berättade en kamrat från Sudan.
– Rörelsen i Hongkong har nu pågått i över ett halvår och skakat Xi Jinpings regim i Peking. Det är en ungdomlig rörelse som utmanat det brutala polisvåldet. 7 100 har arresterats, varav 40 procent är under 18 år. Coronaviruset leder nu till fördjupad kris för regimen, rapporterades på seminariet om utvecklingen i Kina, Hongkong och Taiwan.
På kongressens dagordning fanns diskussioner med förslag till längre uttalanden om utvecklingen i USA, Latinamerika, Mellanöstern, Afrika, Europa och i världen som helhet. De kommer nu att slutföras och publiceras.
Kongressen innehöll också diskussioner om kvinnokamp & socialistisk feminism och kampen för klimatet. Två hela dagar ägnades åt socialisters uppgifter, kampanjarbete och bygget av våra partier.
– Det var en optimistisk, stark kongress med flera viktiga inslag av förnyelse. Kapitalism innebär kriser på alla områden – klimat, ekonomi, krig, socialt. Antikapitalistiska stämningar ökar och intresset för socialistiska idéer och organisering, säger Kristofer Lundberg. 

År 2019 präglades av långvariga revolter och massprotester i många länder, främst i Latinamerika och Mellanöstern, men även i Frankrike. Diktaturer och regeringar satte in polis och militär för att behålla makten och försvara kapitalismen. I Iran och Irak har över 1 500 respektive 400 dödats.
Vändpunkten i klasskampen 2019 var också en avgörande förklaring till att en minoritet lämnade Committee for a Workers’ International mitt i en intensiv debatt. Politiskt var det en konservativ riktning som ignorerat och undervärderat den senaste ”nya” masskampen och frågor som klimatkamp, kvinno- och feministiska rörelser, antirasism och ungdomskamp. Samtidigt som de betonade arbetarnas kamp och fackföre­ningar, tappade de alltmer i kontakt även på detta område. 
Till skillnad från dem har majoriteten av medlemmar och sektioner i CWI framgångsrikt ingripit i kampen med ett kämpande internationellt socialistiskt program. I den globala klimatstrejken den 20-27 september nådde vår samordnade kampanj i 25 länder till 10 000-tals unga med flygblad och tidningar, och flera hundra ville ha fortsatt kontakt.
I valet i Seattle i USA besegrade Socialist Alternative världens rikaste man, Jeff Bezos. Storföretag spenderade 4,5 miljoner dollar för att besegra vår kamrat Kshama Sawant, men misslyckades. En massiv socialistisk gräsrotskampanj för att prata med människor på gatan och vid deras dörrar vann. 

På kongressen gavs många fler exempel på kampanjer och kamp där våra medlemmar och partier spelat en viktig roll. Det är denna majoritet som på det som var CWI:s 12:e kongress nu bytte namn till International Socialist Alternative, med sektioner och medlemmar i mer än 30 länder. ISA är en revolutionär marxistisk international, som organiserar och förbereder sig för de många striderna framöver. 
Vi står för internationell demokratisk socialism. En internationell planerad ekonomi med full demokratisk kontroll kommer att bana väg för fulla mänskliga rättigheter och jämlikhet som tillgodoser alla behov samtidigt som man tar hand om planeten.


Phemelo Motseokae (ISA Sydafrika) om världskongressen:

– Det var en verkligt bra kongress och tidpunkten kunde inte vara bättre. Så jag är mycket nöjd. Världen förändras väldigt snabbt och det gör medvetenheten också. 

– Kongressen gav inspiration och uppslag som vi i Sydafrika kan använda oss av.

– Särskilt nöjd är jag med diskussionen om den globala kvinnokampen. Socialism och feminism går hand i hand. Kampen för kvinnors frigörelse är kamp för att befria alla människor från kapitalismens förtryck.

– Det har varit entusiasmerande att träffa alla kamrater från andra länder. För Sydafrikas liksom andra länders arbetare och fattiga är internationell solidaritet en nödvändighet. 

Maria-Clara Ferreira, Jane Barros (ISA Brasilien):

– Det var en historisk kongress. Så sammanfattar Jane som sedan förut sitter i ISA:s (tidigare CWI:s) styrelse.

– Vi har haft en öppen debatt. Vi är kanske färre just nu, men det känns som att vi är närmare arbetarklassen. Frågorna har visat hur frågorna hör ihop, klimatkampen, kvinnokampen, arbetarkampen.

– Fortfarande är det ett problem att överbrygga språkfrågan.

– Viktigast var diskussionen om världssitua­tionen och hur vi ska forma den socialistiska feminismen ur en trotskistisk plattform. Utmaningen är att bygga en internationell organisation med konkret koppling till kampen.

Maria-Clara berättar att det var hennes första världskongress.

– Så det är lite svårt att jämföra. Det var många dokument som bidrar till att utveckla vår politik. Bygget av internationalen och kvinnokampen var viktigast för mig.

Vad ska ni göra när ni kommer hem?

– För oss i LSR är det en utmaning att bygga i Brasilien i Bolsonaros politiska landskap, men också vår roll i hela Latinamerika. Vi behöver orientera mer till ungdomar i kampanjer. Under hösten är det kommunalval och vi kampanjar med PSOL. Vi har två egna kandidater, en i Natal (nordöstra delen av landet) och en i São Paulo, säger Maria-Clara.

– Nu närmast blir det kampanjen inför internationella kvinnodagen under vår breda kampanj ”Våra liv har betydelse”. Samtidigt kommer det att vara mycket kamp i utbildningssektorn. Övergripande gäller för oss att i allt det här bygga en starkare organisation, avslutar Jane. 


CWI är i hjärtat av den masskamp som i över 10 veckor har skakat Hongkong. I helgen var hela 1,7 miljoner ute på gatorna i en ny jättedemonstration (Foto: Studio Incendo).

Återgå till toppen

2. Historiskt CWI-möte i ny tid

av Danny Byrne, Committee for a Workers’ International // Artikel i Offensiv

Ett historiskt möte för CWI:s internationella styrelse (IEC) ägde rum i Belgien den 12-16 augusti. Det ägde rum i efterskalven av att en minoritet med byråkratiska, kuppartade metoder splittrat CWI. På mötet deltog en stor majoritet av ledamöterna i det IEC som valdes på världskongressen 2016. Sammanlagt deltog ledande medlemmar från CWI-organisationer i 24 länder.
På IEC-mötet diskuterades världsläget, socialistisk feminism, orsakerna till CWI:s splittring och den tidigare ledningens urartning, klimatkampen och behovet av demokratiska och kämpande fack. I en rad artiklar kommer Offensiv att återge mötets diskussioner och beslut. Vi börjar med en rapport från den första diskussionen om världsläget, den globala kampen och den tilltagande ekonomiska, sociala, politiska och ekologiska krisen.

Ett hoppfullt och entusiastiskt möte tog på sig uppgiften att se över situationen och sparka igång en process av diskussioner och debatt fram till CWI:s världskongress i början av 2020.
Ett stormöte hölls också som sändes live till CWI:s medlemmar i hela världen, där över 400 000 kronor samlades in till vår internationella socialistiska organisation. 
IEC-mötet började med en livlig och klargörande diskussion om världsperspektiven. Vincent Kolo och Cédric Géromé från CWI:s provisoriska kommitté inledde diskussionen som avrundades av Tom Crean från Socialist Alternative (CWI:s sympatisörer i USA). I en och en halv dag bidrog kamrater från 20 länder till diskussionen.

Diskussionen färgades av tre områden som är centrala för den nuvarande världssituationen: början på en ny ekonomisk nedgång som hotar världsekonomin, klimat- och miljökrisen, den dramatiska eskaleringen av interimperialistiska rivaliteter som över allt annat uttrycks i det nya ”kalla kriget” mellan Kina och USA samt de massiva pågående omvälvningarna i världen i särskilt Nordafrika, Hongkong och Puerto Rico. 
Hur dessa processer utspelar sig och den enorma påverkan de kommer att ha på världspolitiken och framtidsutsikten för miljontals kommer att vara den avgörande faktorn i utvecklingen av klasskampen de kommande månaderna och åren. 
I diskussionen lades tonvikten på att den ”politiska revolution” som CWI:s sektioner och medlemmar har utfört under den föregående perioden – för att rädda vår internationella organisation från en sekteristisk, dogmatisk och byråkratisk degenerering – var en avgörande del av de politiska förberedelserna av våra styrkor för att kunna ingripa i denna spännande och utmanande nya period. Diskussionen visade att en ny global ekonomisk nedgång på många sätt redan har börjat. Det syns i de senaste siffrorna som visar att Kinas tillväxt är den lägsta på 30 år och att Tyskland, Italien och Storbritannien alla är nära eller redan inne i en officiell recession (läs mer här).

En ny kapitalistisk kris kommer att vara unik på så vis att det blir den första krisen i mannaminne som framför allt har utlösts av geo­politiska faktorer. Den dämpande påverkan som handelskriget mellan USA och Kina, likväl som mindre faktorer som Brexit, har på den världsekonomiska tillväxten visar de nära dialektiska sambanden mellan politik och ekonomi. Det är också en tydlig bekräftelse på hur motsättningar inneboende i kapitalismen, där det centrala är spänningarna och konflikterna mellan inhemska härskande klasser, står i vägen för ekonomiska framsteg. 
IEC-mötet innehöll mycket diskussioner om naturen av den kommande ekonomiska nedgången och dess påverkan. Medan geopolitiska faktorer har varit den avgörande utlösaren är den underliggande motorn för krisen samma som 2007-08: oförmågan hos den globala kapitalismen att övervinna sina egna svagheter och motsägelser. 
Detta återspeglas i det växande skuldberget (skuldsättningen har ökat lavinartat sedan 2008) och i den kroniska bristen på produktiva investeringar, vilket göder spekulativa bubblor. 

Från kvinnokampskommissionen som hölls under veckan (Foto: CWI).

Det lades också mycket tonvikt på att en ny kris kommer att slå mot en världsekonomi som i grund och botten inte har återhämtat sig från den senaste krisen. Många av de åtgärder som de härskande klasserna internationellt utförde för att motverka kraschen 2007-08 – räntesänkningar och avgörande internationell koordinering – kan inte användas på samma sätt för att hantera den kommande nedgången.
Detta samtidigt som de ökade motsättningarna mellan de imperialistiska länderna och den allt mer framträdande ekonomiska-politiska nationalismen förhindrar ett gemensamt agerande mot den annalkande krisen.
Påverkan av en ny kris på framtidsutsikterna för arbetarklassen, unga och alla förtryckta kommer också att vara annorlunda. Erfarenheterna från de senaste 10 åren av attacker, utarmning och kamp kommer inte att glömmas. Även om en ny ekonomisk kris, arbetslöshet och osäkerhet tillfälligt kommer att motverka villigheten till att ta industriell kamp kommer den politiska och ideologiska påverkan av en ny recession utan tvekan att fördjupa radikaliseringen som har ägt rum det senaste årtiondet och sätta mer revolutionära explosioner på agendan. 

Vad gäller världsrelationerna har vi den intensiva och eskalerande konflikten mellan två av världens stormakter, USA och Kina. Denna historiska konflikt, som går långt bortom ett ”handelskrig”, tar sig in till mittpunkten av världens politiska och ekonomiska händelser. En tendens mot en ekonomisk, politisk och teknologisk frikoppling från planeten uppstår med detta, där båda sidor söker att konsolidera och utveckla stängda makt- och inflytelsesfärer. Krisen kring den kinesiska teknikjätten Huawei har varit bland de mest tydliga exemplen på detta. Det är kopplat till utvecklingen av 5G-teknologin, som har avgörande produktiva och militära implikationer. 
Detta är inte en repris av det senaste ”kalla kriget”, som i grunden var en strid mellan två fundamentalt skilda politiska och ekonomiska system. Kalla kriget mellan USA och Kina representerar en historisk kraftmätning mellan världens dominerande imperialistiska makt (USA) och dess imperialistiska rival (Kina). Dock, likt förra kalla kriget, tenderar det att dela världen i olika motsatta block och i ökande grad bilda den centrala axeln av alla världsrelationer. 
Det återspeglar också inhemska utvecklingar inom de båda stormakterna. Kamrater från USA förklarade att medan den låga tillväxten fortsätter för den amerikanska ekonomin håller den på att tappa farten, samtidigt som det pågår ett uppsving i strejkaktioner och en våg av ”socialistisk” radikalisering, vilket återspeglas i Bernie Sanders nya primärvalskampanj. 
I Seattle är Socialist Alternative i full fart med återvalskampanjen för att säkra Kshama Sawants position i fullmäktige, i trots mot världens rikaste person, Amazons Jeff Bezos – en helt avgörande strid för världssocialismens krafter. 

Kamrater från Hongkong och Taiwan talade djupgående om konsekvenserna av den historiska massrörelse som skakar Hongkong. I över 10 veckor har massorna varit i nästan konstant rörelse, med åtminstone en demonstration med hundratusentals deltagare varje vecka. Förra helgen intog 1,7 miljoner gatorna!
Det pågår diskussioner mellan representanter för de härskande klasserna internationellt om huruvida den kinesiska regimen kommer att ingripa militärt och göra Hongkong till ett ”nytt Himmelska fridens torg” eller ej. Kamrater förklarade att även om detta är osannolikt på kort sikt visar det djupet av krisen som detta representerar för den kinesiska regimen, som är väldigt rädd för revolutionära omvälvningar.

Socialist Action (CWI i Hongkong) är aktiva på en daglig basis i rörelsens hjärta och pushar just nu för ett viktigt initiativ om studentstrejk. I en rörelse som i stort är ”ledarlös” och decentraliserad – vilket återspeglar bristen på tilltro massorna i Hongkong har till den borgerliga ”pandemokratiska” oppositionen – försvarar våra kamrater behovet av massiva arbetarklassaktioner som en central del i rörelsen och insisterar på behovet för rörelsen att sprida sig till Fastlandskina. 
Denna massrörelse representerar på många sätt början av en ny kinesisk revolution och sammanfaller med en våg av kamp och radikalisering på fastlandet. Den hårda mediekontrollen och censuren i Kina och massystematisk desinformation (som målar upp rörelsen i Hongkong som en reaktionär västerländsk komplott) underminerar potentialen för direkta, stora solidaritetsprotester på fastlandet. Men att den pågående massrörelsen i Hongkong utvecklas samtidigt som antalet protester ökar i Fastlandskina öppnar möjligheter för att de börjar bindas samman.

Över 400 000 kronor samlades in på det stormöte som sändes live för alla CWI:s medlemmar (Foto: Socialist Action).

De revolutionära massrörelserna i Algeriet och Sudan markerar en ny fas i den kamp som inleddes med den arabiska våren 2011-12. (Tyvärr fick inte CWI-kamrater från Sudan visum för att delta på mötet, men deras kommentar till de senaste händelserna lästes upp på stormötet). 
Den revolutionära kampen i Algeriet och Sudan som störtat två mångåriga diktatorer har sänt kalla kårar utefter ryggraden på den härskande klassen i regionen, men har också inspirerat miljontals arbetare och unga. Brutaliteten från kontrarevolutionen som har ägt rum i vissa delar av Mellanöstern de senaste åren gör dessa revolutionära uppsving extra betydelsefulla.
Särskilt kampen i Sudan är en av de mest avancerade revolutionära kamper detta århundrade. Det har sett den utbredda uppkomsten av gräsrotsmotståndskommittéer, vilka har varit hjärtat av massmobiliseringarna. Massakern som det styrande militärrådet och dess miliser utförde den 3 juni provocerade fram en ännu större motoffensiv med en tre dagar lång generalstrejk och en miljonmarsch den 30 juni.
Tyvärr har den revolutionära energin som de sudanesiska massorna visat inte mötts av samma åtgärder från rörelsens ledning. FDFC, ”Krafterna för en deklaration av frihet och förändring”, med ryggraden i den fackliga centralorganisationen SPA, har nu har tecknat en överenskommelse där makten delas med det kontrarevolutionära militärrådet.
Men en växande andel av folket motsätter sig detta förrädiska avtal och det kommer förmodligen att kollapsa under händelsernas tryck. Att den korrupta styrande klicken nu försöker ta ett ännu starkare grepp om ekonomin och trappa upp Sudans deltagande i det Saudiledda kriget i Jemen – samtidigt som massorna lider av prishöjningar och bristen på mat, bränsle och mediciner – skärper motsättningarna, vilket lägger grunden för ny revolutionär mobilisering. 

Att ett Brexit utan avtal blir mer och mer sannolikt är det tydligaste uttrycket för den ändlösa instabilitet som skakar den europeiska kapitalismen, som har varit helt oförmögen att återställa någon politisk balans efter krisen 2008. 
Medan både brittisk och övrig europeisk kapitalism är emot en oordnad Brexit knuffar ofrånkomligen politiska faktorer händelserna åt det hållet. Med Boris Johnson vid makten och såväl det styrande högerpartiet Tories som socialdemokratiska Labour i djup kris saknar den brittiska kapitalismen representanter som kan ge en lösning i linje med sina intressen. EU-etablissemanget, som är oroliga över EU:s existentiella kris och upplösning, känner sig också tvingade att ”vara hårda” mot Storbritannien. 
EU-valen, som kännetecknades av ännu större polarisering och ett grönt uppsving i många länder, visade hur den härskande klassen helt har misslyckats med att återställa någon tilltro till dess politiska representanter och återigen går mot en ny fas av ekonomisk turbulens. 

CWI:S UPPGIFT I ALLA SITUATIONER ÄR ATT PEKA MOT KRAFTEN I EN ENAD RÖRELSE AV ARBETARE OCH FÖRTRYCKTA.

Likaså med Latinamerika, där flera högerregeringar har valts i nyckelländer de senaste åren. Oavsett om det är klassiska nyliberaler (likt Macri i Argentina) eller högerpopulister (likt Bolsonaro i Brasilien) har ingen fått en smekmånad av stabilitet, trots storföretagens önskan.
Bolsonaro har de sämsta opinionssiffrorna en president någonsin har haft sedan diktaturen och hans regering är inblandad i interna motsättningar mellan konservativa, nyliberala och militära ”familjer”.
På andra sidan spektrumet hörde vi om hur Mexiko, som för ett år sedan såg en politisk jordbävning med valet av vänsterns Lopez Obrador (AMLO) till president, har sett en våg av kamp från en arbetarklass ingjuten med mod efter valet. 

Den kommande perioden kommer att sätta regeringar av alla politiska färger på prov. CWI:s uppgift i alla situationer är att peka mot kraften i en enad rörelse av arbetare och förtryckta. Bara ett socialistiskt program för att göra slut på kroniska kriser, ojämlikhet, förtryck och kapitalismens kaos erbjuder en väg till att utveckla ekonomi, liv och levnadsstandard för den överväldigande majoriteten i världen och också skydda planeten.
Även om separata diskussioner om kvinnoförtryck, socialistisk feminism och klimatet hölls under IEC-mötet – vilket speglar dess politiska betydelse och kopplar an till ambitiösa planer för globala, dynamiska initiativ från vår sida – lades det mycket vikt i denna diskussion om att dessa frågor har en nyckeldel i alla diskussioner om världsperspektiven i denna epok. 
Massiva kvinnorörelser har sporrat arbetarklasskampen framåt i hela världen, där CWI-kamrater ofta har haft ledande roller, och kvinnliga arbetare och ungdomar har varit avantgardet i alla slags klasstrider. 
Den globala ungdomsrevolten för klimatet, med ännu större sympati och stöd från arbetarklassen i stort, kommer att se en ny höjdpunkt nås under klimatstrejkveckan den 20-27 september, där CWI kommer att ingripa globalt på ett djärvt vis.
Denna elektrifierande diskussion visade den politiska styrkan, viljestyrkan och revolutionära optimism som finns i CWI:s DNA, en revolutionär socialistisk international som verkligen är vid god vigör och är redo för de stora utmaningar och revolutionära möjligheter som kommer.
Återgå till toppen


3. Byråkratisk kupp stoppar inte CWI-majoriteten

Uttalande av provisoriska kommittén för CWI:s IEC-majoritet

juli 29, 2019

Byråkratisk kupp stoppar inte CWI-majoriteten från att bygga en stark revolutionär socialistisk international

En minoritet inom CWI har med byråkratiska metoder tvingat fram en beklaglig och skadlig splittring i världens största och mest inflytelserika revolutionära socialistiska organisation, Committee for a Workers International (CWI). 

De senaste 8 månaderna har CWI skakats av viktiga debatter. Dessa debatter har uppstått ur en komplicerad världssituation, där kapitalismen har avslöjats, ekonomiskt, socialt och ekologiskt, som parasitär och dess institutioner till största delen misskrediterats samtidigt som de flesta arbetar- och vänsterorganisationer och deras ledare internationellt inte klarat av utmaningen. Som resultat har arbetarrörelsen i allmänhet ännu inte på ett avgörande sätt satt sin prägel på händelserna.

Djärva initiativ eller konservatism i tanke och handling

Å andra sidan har levnadsförhållanden för arbetare, ungdomar, kvinnor, flyktingar och andra skikt i samhället pressat många att börja agera. När det handlar om massrörelser mot specifika former av förtryck (sexism, rasism, HBTQ+ förtryck mm) har dess ledningar ofta präglats av ideologisk förvirring och olika grader av borgerligt och småborgerligt inflytande. CWI:s majoritet och dess medlemmar anser att bästa sättet att övervinna denna förvirring är att delta som den mest dynamiska och programmatiskt klaraste delen i dessa rörelser där man tydligt drar en linje mellan vår arbetarklasstrategi och andra politiska trender. 

Den tidigare dagliga ledningen för CWI, som genomfört en byråkratisk kupp i organisationen (majoriteten i det internationella sekretariatet, IS, och minoritetsfraktionen den samlade kring sig), visade en brist på tilltro inför att ingripa i dessa rörelser. De betonade oron att våra medlemmar skulle berusas av en småborgerlig identitetspolitik och andra ”främmande idéer” i dessa rörelser och föredrog, med deras egna ord, att ”stå kvar” och vänta på händelser inom den officiella arbetarrörelsen.

De angrep våra sektioner i Irland och USA, som med framgång lett massrörelser med arbetare, kvinnor och ungdomar, vunnit segrar samtidigt som de höjt den revolutionära socialismens fana på ett principfast och flexibelt sätt, för att ”kapitulera inför småborgerlig identitetspolitik”. Majoriteten anser att en sådan inställning skulle, långt ifrån att skydda arbetarklassens socialistiska principer, lämna våra medlemmar oförberedda och småborgerligt inflytande outmanat i några av de viktigaste massmobiliseringarna i vår epok. Dessutom har dessa rörelser ofta karaktäriserats av ett starkt deltagande från arbetarklassen och uttrycks i allt högre grad i arbetarklassens strejker, till exempel med strejker mot sexism som genomförs över hela världen från USA till Sydafrika.

Då massrörelser antar nya och innovativa former runtom i världen, ofta men inte alltid utanför den officiella arbetarrörelsens strukturer, har marxister som på ett energiskt sätt ingripit i dessa rörelser med ett socialistiskt klassperspektiv stämplats av CWI:s minoritetsfraktion som att de ”vänder ryggen åt fackföreningarna”. Majoriteten i IS (IS – ett ledande organ valt av CWI:s internationella exekutivkommitté, IEC) har varit drivande i denna minoritetsfraktion. CWI-majoriteten har tvärtemot dessa anklagelser en strategisk men flexibel orientering gentemot fackföreningarna, där vi vunnit avgörande segrar i kamp har det ibland resulterat i ledarroller i fackföreningar i många länder.

Demokratiska traditioner

Att genomföra debatter på ett demokratiskt sätt har alltid varit en del av CWI:s rika traditioner. Tidigare har vi haft viktiga debatter om Europa och införandet av euron, vissa populistiska högerpartiers karaktär, den kinesiska regimens klasskaraktär och många andra frågor. Vi anser att dessa debatter och utbyten stärker den politiska förståelsen hos alla deltagare.

Baserat på den revolutionära arbetarrörelsens och dess organisationers traditioner har CWI i sina stadgar och hos dess medlemspartier ett antal inbyggda garantier som skyddar dess medlemmar mot ledarnas eventuella odemokratiska agerande. Alla ledande poster är valda och kan avsättas, ingen vald post ger någon materiell vinst och var tredje år väljer en världskongress, bestående av valda delegationer från de nationella sektionerna, en internationell styrelse, IEC. IEC leder CWI mellan dessa kongresser och utser ett internationellt sekretariat (IS) som fungerar som en daglig ledning. Ingen nationell sektion eller kombination av några sektioner kan på egen hand ha så många representanter så att de kan dominera en världskongress. Om en tredjedel av IEC:s medlemmar kräver att ett IEC-möte ska genomföras har IS den konstitutionella skyldigheten att göra så. Revisorer väljs under världskongressen för att kontrollera ekonomin osv.

Men hur demokratiska reglerna än må vara anser vi att i en marxistisk organisation är inte reglerna den främsta garantin för en sund demokrati utan förekomsten av kritiskt tänkande arbetande- och unga medlemmar som är beredda att ställa ledarna till svars samt har en politisk förståelse och skolning som möjliggör ett meningsfullt deltagande i alla viktiga diskussioner.

CWI, precis som vilken annan organisation som helst, är inte immun mot fenomen i samhället, inklusive framväxten av konservativa skikt och byråkratism. Under våra 45 års tillvaro har vi tvingats strida mot dessa fenomen på olika nivåer och för det mesta har vi kunnat rätta till dem utan allt för stor skada. Det har emellertid vid tillfällen krävt att politiskt medvetna medlemmar ingripit mot en degenererad central ledning för att säkra CWI:s program. Så var fallet när CWI:s stora majoritet reste sig mot ledningen kring Ted Grant 1992 och har olyckligtvis varit fallet med ledningen runt Peter Taaffe detta år. Byråkratiska övergrepp mot våra demokratiska stadgar har aldrig kunnat hindra CWI:s medlemmar att fortsätta bygga sina sektioner och internationalen.

CWI:s majoritet, enad och intakt i 35 länder runt om i världen, kommer att fortsätta kämpa för en socialistisk värld. Vi kommer att tillhandahålla ytterligare information och analys av vår interna debatt och kris, inklusive publicera de viktigaste interna dokumenten i dispyten, inom en snar framtid.

En byråkratisk kupp

Ungefär halvvägs genom en överenskommen politisk diskussion och debatt har en minoritetsgruppering, baserad kring majoriteten i CWI:s internationella sekretariat (IS) och ledningen för Socialist Party i England och Wales, deklarerat i en artikel på hemsidan socialistworld.net (en värdefull resurs som stulits från majoriteten av CWI:s medlemmar) den 25 juli att man under en konferens tagit ”beslutet att ombilda Committee for a Workers International” och ”samla en världskongress 2020 bestående av CWI-sektioner och grupper som försvarar CWI:s program”.

Vad detta innebär i verkligheten är att de bildar en ny organisation öppen endast för den minoritet som stödjer deras ledning. Det är ett steg som tagits utan några hänvisningar över huvudtaget till någon av CWI:s existerande demokratiska strukturer. I verkligheten utgör detta ett byråkratiskt utspel utan någon politisk eller organisatorisk legitimitet.

Under processen har denna gruppering även illegitimt lagt beslag på CWI:s kollektiva materiella, ekonomiska och politiska resurser (inklusive dess internationella hemsida och de flesta konton i sociala medier) mot majoriteten av dess sektioners och medlemmars klara vilja. Av 45 länder där CWI har organisationer har denna grupp endast majoritet i sju.

Den byråkratiska kupp som deras handlingar representerar utgör en tydlig brytning med hela sektioner och medlemmar i Österrike, Australien, Belgien, Brasilien, Kanada, Kina, Cypern, Tjeckien, Grekland, Hongkong, Israel/Palestina, Irland, Italien, Elfenbenskusten, Mexiko, Nederländerna, Norge, Polen, Portugal, Quebec, Rumänien, Ryssland, den spanska staten, Sudan, Sverige,Taiwan, Turkiet, Tunisien och USA så väl som en majoritet av medlemmarna i Tyskland och Sydafrika som motsätter sig deras planer.

Till detta kan läggas att fler än 100 medlemmar har uteslutits i England och Wales, som utgör en majoritet av aktivister i mer än ett dussin nyckelstäder, för att de stöder CWI:s majoritet. Dessa tvingas nu börja återbygga CWI:s styrkor i England och Wales.  En speciell kongress för SP den 21 juli godkände en resolution som anförde att anhängare av CWI måste agera utanför Socialist Party och fick höra ”adjö och skönt att slippa er” av partiledningen från talarstolen.

En allt snabbare byråkratisk degenerering

I november 2018 inledde det internationella sekretariatets majoritet, då det hamnade i minoritet i det organ som valt dem, IEC, ett våldsamt fraktionsgräl. Med början i en kampanj med förvrängda och sekteristiska fördömanden av Socialist Party i Irland skapades en politisk berättelse som anklagade CWI:s stora majoritet för att ha brutit med socialismens och marxismens grundläggande principer – speciellt orienteringen gentemot arbetarklassen som den kraft som ska leda samhällsomvandlingen. 

Under ett möte för IEC i november 2018 där IS-majoriteten förlorade omröstningen lanserade de en minoritetsfraktion inom CWI (kallad ”Till försvar för ett arbetarklass-, trotskistiskt CWI”). Omedelbart därefter började IS-majoriteten ignorera den demokratiska och politiska legitimiteten hos det organ som valt dem. IEC hade enhälligt gått med på att inleda en årslång politisk debatt om de grundläggande politiska frågorna som minoritetsfraktionen fört fram, inklusive att IEC återigen skulle träffas i augusti 2019 och att en världskongress – det högsta beslutande organet som består av delegater från nationella sektioner – skulle organiseras i januari 2020.

IS-majoriteten försökte omedelbart torpedera denna överenskommelse, bojkotta organisationskommittén för kongressen som utsågs att övervaka debatten. De deklarerade därpå att CWI:s demokratiska strukturer var illegitima på grund av närvaron av ”fundamentala politiska skillnader”. Detta utgjorde ett öppet förkastande av all ansvarsskyldighet gentemot IEC som utsett dem.

Den demokratiska processen i en arbetarklassorganisation, som är speciellt viktig vid tider för debatt och motsättningar, övergavs helt och hållet. IS majoritet konstaterade uttryckligen att de inte kunde delta i något möte där de kunde ställas inför nyval (som de kallade ”regimförändring”) i en demokratisk omröstning. Den överväldigande majoriteten inom CWI, som försvarade arbetarklassdemokratins grundläggande principer, avfärdades som ”konstitutionella fetischister”.

IS-majoriteten, med kontroll över hundratusentals dollar av CWI-medlemmarnas pengar, blockerade också en av världskongressen vald revisor från att få tillgång till organisationens kassaböcker i en uppenbar förberedelse att sticka med dessa pengar, vilket de nu tycks ha gjort.

Detta Orwellska beslut att ”ombilda” en organisation, mot dess enda existerande demokratiska strukturs vilja, utgör en byråkratisk kupp. Konfiskeringen av en organisations kollektiva tillgångar på denna grund är speciellt avskyvärt. Samtidigt som alla grupper och medlemmar har rätt att dra sig ur CWI och upprätta en separat enhet kommer alla organisationer som fötts på grundval av dessa metoder att präglas av vanära i arbetarrörelsen.

Detta byråkratiska synsätt utgör en totalt brytning med den demokratiska kultur av diskussioner och debatt som hittills existerat inom CWI som sett oräkneliga interna debatter och diskussioner som förts på ett demokratiskt sätt, med en ledning säker att argumentera för sina idéer utan att tillgripa byråkratiska åtgärder.

CWI fortsätter

Denna byråkratiska sekteristiska splittring från CWI som har lyckats i att förvirra och fått många ärliga arbetarklasskämpar att spåra ur är ett allvarligt avbräck för CWI. Men som ordspråket lyder: Sörj inte, organisera!

Förutom en oansvarig byråkratisk lednings kriminella handlingar har denna kris för vår organisation visat det motsatta: att CWI är en sund och levande organisation där en majoritet har kunnat ställt sig upp mot en arrogant byråkratisk degenerering och bibehållit enigheten hos en stor majoritet av vår international trots att man var tvungen att ställa sig upp mot några av de ledare som haft mest auktoritet.

CWI-majoriteten är enad, intakt och har betydande kapacitet att kämpa i mer än 30 länder över hela världen. Vi är fast beslutna att diskutera och debattera för att dra alla lärdomar från den kris vi genomgått om hur vi ska bygga ett ungdomligt, demokratiskt och mäktigt världsparti som tillägnas kampen för en socialistisk revolution. I denna stund ingriper vi i de explosiva händelserna i Puerto Rico, Hongkong, Sudan och på andra håll.

Vi kommer snart att lansera en internationell hemsida och andra publikationer. Vi uppmanar alla medlemmar inom CWI och arbetare och ungdomar i alla länder att diskutera med och gå med oss!

Provisoriska kommittén för CWI:s IEC-majoritet:
Stephen Boyd
Eric Byl
Danny Byrne
Tom Crean
Andre Ferrari
Cedric Gerome
Sonja Grusch
Vincent Kolo
Claire Laker-Mansfield
Andros Payiatsos
Per-Åke Westerlund

Återgå till toppen

————————

4. Trotskismen idag – 2015

Det är 110 år sedan den första ryska revolutionen då Leo Trotskij först formulerade teorin om den permanenta revolutionen. Riktigheten i teorin bekräftades 12 år senare då den ryska arbetarklassen med stöd av bondemassorna först störtade tsaren i februari 1917 och sedan, då nöden, kriget och förtrycket fortsatte fördjupade och permanentade revolutionen. I oktober togs det avgörande steget då arbetarklassen grep makten och upprättade en ny ordning, baserade på gemensamma beslut och ägande. Håller teorin om den permanenta revolutionen en prövning år 2015? Vad står den moderna trotskismen för?

Rättvisepartiet Socialisterna (RS) och vår internationella organisation Committee for a Workers’ International  (CWI) bygger vidare på trotskismen.  Vi pekar på hur världsmarknaden domineras av ett fåtal stormakter i knivskarp konkurrens. De kan visserligen bytas ut men att alla länder skulle ges utrymme att bli välmående kapitalistiska ekonomier baserade på borgerlig demokrati, händer inte. Det har inte hänt på de här 100 åren.
Priset har varit bland annat 30-talsdepressionen, nazismen, stalinismens vulgarisering av begreppet socialism, andra världskriget, Francos 40-åriga diktatur, Pinochets blodiga kupp i Chile 1973, imperialismens plundring av fattiga länder under årtionden samt skapandet av ett klimathot som kan utplåna möjligheterna för mänsklig aktivitet på jorden.
”Arbetarna är inte mogna för socialism”. De som påstod detta för 100 år sedan har antingen själva totalt slutat att stå för socialism – socialdemokratin. Eller slutat att existera, stalinisterna. Priset är en lägre medvetenhet om socialistiska idéer idag än vid tiden för de ryska revolutionerna.

Att vänta är inget alternativ – det innebär död och utrotning. Fortfarande dör sex miljoner barn under fem år varje år av orsaker som lätt hade kunnat undvikas. Sju procent av alla djurarter har redan utrotats till följd av mänsklig aktivitet. Därför måste vi trotskister alltid resa den socialistiska fanan. I de kampanjer vi är involverade i, i debatter, genom vår tidning, i valkampanjer säger vi vad som behövs och det är socialism. Vi deltar i mycket dagskamp, som t ex för 15 dollar i minimilön i USA eller för att stoppa nedläggningen av fritidsgårdar och simhallar här, – länkar ihop frågor, visar sammanhang. För att lyckas behövs systemet ifrågasättas. Denna metod att bygga program är en praktisk tillämpning av teorin om den permanenta revolutionen och kallas övergångsprogrammets metod.

Övergångsprogrammet kallades den fjärde Internationalens programförklaring men metoden att länka ihop dagsaktuella frågor med varandra och med så kallade övergångskrav hade använts av marxister ända sedan kommunistiska manifestet och används än idag.  När t ex Rättvisepartiet Socialisterna hade namnlistor mot Sverigedemokraternas rasistiska reklam i tunnelbanan i början av augusti 2015 tar kraven i listan upp att det krävs kamp mot rasismen, att den aldrig får normaliseras. Vidare att det behövs kamp mot högerpolitiken. Jobb, bostad och välfärd åt alla är sociala frågor som SD kan bygga sitt stöd för rasismen ur – om arbetslösheten, bostadsbristen osv inte ifrågasätts av verklig kamp från vänster. Listan tar upp att banker och storföretag borde betala – detta är övergångskrav som pekar på att kampen måste gå över till att ifrågasätta det här ekonomiska systemet. I brödtexten står det även ”I en socialistisk värld kan krig och fattigdom utrotas”.

Kshama Sawant, som är med i Rättvisepartiet Socialisternas systerparti Socialist Alternative i USA gick precis vidare i valkampanjen för att bli omvald till kommunfullmäktige (motsvarande kommunstyrelse i Sverige) i Seattle i USA. Nu kommer hon att tävla mot en kandidat från Demokraterna i den andra valomgången. I Kshamas valhemsida tas behovet av socialism upp på ett sätt som går hem bland Seattles lågavlönade: ” Jag tror på att vi behöver ett alternativ till ett samhälle som styrs av miljardärerna och en korrupt elit. Kapitalismen innebär ett misslyckande för de 99 procenten (av befolkningen som tjänar minst). I det mest välmående landet i mänsklighetens historia finns det inget skäl till fattigdom eller den fortgående sociala orättvisan och rasismen. Det är därför Socialist Alternative och jag kämpar för ett samhälle som sätter människor framför profiter, miljön framför oljebolagen, och de mångas behov framför girigheten på Wall Street. Ett demokratiskt socialistiskt samhälle skulle betyda ett samhälle baserat på solidaritet och hållbarhet – inte girighet och utsugning.”

kshamastrikepoverty-e1384835232138

Samtidigt skulle de socialistiska kraven ha hängt ovanför huvudet på folk och inte samlat de tusentals röster som Kshama vunnit om det inte vore för att de var förankrade i kraven på t ex 15 dollar/timme i minimilön och hyresreglering. Och extra tyngd får Kshamas valprogram för att 15 dollar i timmen redan är vunnet. Det infördes som ett resultat av hennes förra valseger, strider i kommunfullmäktige kombinerat med fackföreningars och kampanjgruppers gräsrotskamp. Så att väljarna förstår att programmet inte är en önskelista utan är förankrat i verkligt agerande och ger en vägledning till kommande agerande – och hur kraven ska uppnås. Det talar om att vi har metoderna på hur verkligen vinna, små som stora segrar.

Sommaren 2015 har med Greklandskrisen varit en utmaning för alla marxister. CWI:s sektion i Grekland, Xekinima, har både följt med i de politiska svängningarna och hela tiden försökt lyfta nivån. Bakgrunden är de 33 generalstrejkerna som inte lyckades stoppa åtstramningspolitiken under 2012-2014, de organiserades inte på ett sätt för att verkligen bryta Trojkans diktatur utan mer för att lätta på trycket och visa missnöje. Så bakom Syrizas valseger i januari 2015 fanns slutsatsen från arbetarklassen att försöka den politiska vägen för att få stopp på den bokstavliga slakten av välfärd, löner och människors hälsa. Xekinima hade inte som första krav Bryt med eorn! utan istället att Syriza-regeringen skulle stå fast vid sina vallöften – dvs ett slut på nedskärningarna och en vägran att betala skulderna. Eftersom ett sådant förhållningssätt innebar en direkt konfrontation med den europeiska kapitalistklassen skulle dessa i sin tur kasta ut Grekland ur eurozonen .Ansvaret för att Grekland skulle lämna euron lades med andra ord på kapitalisterna.  Xekinima sa att en regering som står på arbetarnas sida måste förbereda dem genom massmöten över hela landet som syftar till att involvera tiotusentals att ta aktiv del i politiken. Att vara beredda att själva på ett demokratiskt sätt, underifrån gå in och ta över storföretag och bankers tillgångar. ”Detta betyder upprättande av folkförsamlingar och aktionskommittéer på arbetsplatser och i bostadsområden.”

Den grekiska premiärministern Tsipras stod sommaren 2015 för ett av historiens mest makalösa vändningar och svek. Efter att retat gallfeber på EU-etablissemanget genom att utlysa en folkomröstning om det krispaket som trojkan (EU, ECB och IMF) försökte påtvinga Grekland, förespråka ett nej i folkomröstningen vars resultat blev ett rungande nej – 61,3 procent – så gjorde Tsipras bara timmarna efter folkomröstningen upp med EU om ett nedskärningspaket som var ännu värre än det som folkomröstats om.

tsipras

Greklandsexperten Kajsa Ekis Ekman har skrivit och talat mycket bra om Grekland de senaste åren. I en krönika i ETC efter Tsipras haveri gav hon dock en känga åt ”marxisterna: det är dags att sluta copy-pasta er själva och skriva i slutet på alla texter att Grekland bör krossa kapitalismen och förstatliga allt. Att vara marxist är att aldrig hänfalla åt latheten att tillämpa generiska lösningar, utan tvärtom att alltid utgå från den specifika kontexten. Att förstatliga allt kan vara en lösning i många fall men att föra det just i Grekland, med sitt arv av osmansk klientelism och byråkratisk elit, är bara dumhet. Vad de däremot kan göra är att förstatliga bankerna, vägra betala och ta kontroll över den egna valutan”.
Eftersom det var ett intressant programmatiskt inlägg så är det värt att bemöta. Om det vore så att marxister alltid sa förstatliga allt så skulle det helt klart vara att gå över huvudet på folk. Som ovan nämnt så är det inte vad ialla fall RS systerparti i Grekland gör. Genom att betona den demokratiska aspekten – att det enda sättet att lyckas gå emot bankernas och EUs agenda är med ett massivt, aktivt och involverat stöd av massorna underifrån – sägs inte bara förstatligande (inte av allt utan av de stora enheterna) utan också att det måste ske under arbetarklassens demokratiska kontroll
Sedan är det ju också så att det är skillnad på att ropa förstatligande under lugna tider när det inte når ut till mer än en bråkdel av befolkningen och att våga stå fast vid det och föra fram det i tider när det verkligen har bäring. Förstatligandekravet har inte varit så aktuellt på kanske tio år som i Grekland 2015 och vad vore alla förberedelser till för om de inte gäller när den kritiska stunden kommer?

Den senaste revolutionära vågen – den arabiska våren – bekräftar vår hållning.

Det var ungdomarna i 6 april-rörelsen som startade upproret i Egypten 2011. Massdemonstrationerna på Tahrirtorget var imponerande stora men de körde fast. Det var när arbetarklassen steg upp på kamparenan genom strejker och deltagande som upproret segrade och Mubarak tvingades avgå. RS/CWI argumenterade för att revolutionen måste fördjupas, permanentas. En diktator var utbytt men systemet var kvar. Militärens makt påtaglig överallt i samhället, utsugningen av arbetarklassen i företag och stat likaså. Under nuvarande president al-Sisis första 10 månader, har 40 000 människor arresterats. 6 april-rörelsen är förbjuden. Strejker är förbjudna. Imperialismen, som alltid först och främst ser till sina affärer, är återigen tysta om förtrycket.

Tahrir-torgid-18.-november-2011_large

Det finns två andra aspekter av den permanenta revolutionen. En revolutionär process avstannar inte av själva maktövertagandet, inte ens om detta går hela vägen. Kampen mot t ex miljöförstöring, sjukdomar och hunger, rasism, sexism, klassprivilegier och heteronorm kommer att behöva fortsätta även om en socialistisk ekonomi som grund ger helt andra förutsättningar än under kapitalismen. Detta bekräftas varje dag i pågående rörelserna i dessa frågor.
För det tredje blir en revolution som startar i ett land permanent när den sprider sig internationellt. Proteströrelser tenderar att bli större och större. 2003 demonstrerade uppåt 30 miljoner människor samma dag mot USAs bombkrig mot Irak. 2012 genomfördes den första internationella politiska strejken med deltagande i stora delar av södra Europa och demonstrationer över hela kontinenten. 2013 strejkade över 100 miljoner indiska arbetare i 48 timmar – historiens dittills största strejk, ett rekord som slogs den 2 september 2015 då 150 miljoner indiska arbetare strejkade. Bakgrunden till EU:s ohöljda odemokratiska diktat gentemot Grekland är deras rädsla för spridningseffekter av antikapitalism till andra länder. Hösten 2015 har flyktingströmmar och också en stark flyktingsolidaritet spridit sig från land till land.

Något som skiljer CWI från andra som kallat sig för trotskister är att vi har en tilltro till arbetarklassen. Det är just arbetarklassen som genom sin ställning i produktionen kan stanna ekonomi och fälla avgörandet. Ungdomar, ursprungsbefolkningar och fattiga bönder behövs också i kampen men de kommer inte kunna ersätta arbetarklassen.  Det här var viktigt när CWI bildades 1974, och åren innan under 1960-talet när föregångaren till vår sektion i England och Wales, Militant, startade. Medan trotskister som tillhörde USFI (”Fjärde Internationalens förenade sekretariat”) satte all fokus på studentrörelsen i Frankrike 1968 eller till revolutionära gerillor i Latinamerika, betonade CWIs föregångare behovet att orientera till arbetarklassen i städerna. Både bondegerillor och studentrörelser behövs som komplement, men riskerar att bli kortvariga om de inte lyckas överföra energi till arbetarklassen för att få den i aktion.
Studenterna var de som sparkade igång rörelsen men utan den obegränsade generalstrejken under en dryg månad av 10 miljoner arbetare hade inte Frankrike 1968 blivit en händelse i historien som radikaliserade över hela världen. Hade arbetarklassen haft ett ledarskap hade de kunnat ta makten.

Arbetarklassen är genom de senaste årens industrialisering världen över större än någonsin (oavsett om du har på dig blåställ eller vit rock på jobbet). Oavsett om du jobbar heltid eller på korttidskontrakt, svart eller vitt.  Detta är den materiella grunden. Förr eller senare kommer klassen bli medveten om sin egen potential och kunna förändra framtiden för alla människor, växter och djur på planeten.
Samtidigt som den rena svälten har minskat i relativa termer globalt de senaste 20 åren har utsugningen av arbetarklassen ökat. Till exempel ingår HMs textilarbetare i Bangladesh som tjänar 3 kronor i timmen inte i kategorin extremt fattiga, eftersom de tjänade ännu mindre innan de blev textilarbetare, men ingen kan påstå att de lever ett drägligt liv. Själva utsugningsgraden i global skala har ökat.  I två av tre EU-länder har antalet arbetande fattiga ökat de senaste åren. Två tredjedelar av hela den mänskliga befolkningen på jorden klassas som fattiga eller låginkomsttagare.
Som marxister måste vi alltid analysera ur ett klassperspektiv. Hur stora är klyftorna? I Sverige ligger löneandelen av ekonomin nu på den lägsta nivån sedan 1910-talet, dvs innan rösträttens införande.

Genom en tilltro till arbetarklassen kan ett socialistiskt program ge hopp även i de mörkaste perioder. CWI har t ex under lång tid betonat behovet av enade gräsrotskommittéer i t ex krigens Mellanöstern och sekterismens Nordirland. Lokala kommittéer där vanliga människor involveras i besluten tar initiativ från religiösa ledare, sekterister och makthavare – många frågor vad gäller jordfördelning, paradvägar (i Belfast), mat- och vattenförsörjning kan lösas över etniska gränser om besluten tas lokalt och om de lokala kommittéerna får kontroll över ekonomi och militär. Att betona förtrycka folkgruppers rätt till nationellt självbestämmande är en annan viktig faktor för att kunna nå arbetarenhet.

Grundarna av Militant, som Peter Taaffe och Ted Grant, hade tidigare varit med i USFI, som är den international som Trotskij grundade 1938.  Inför andra världskriget hade trotskister perspektivet att kriget skulle bryta ut och att kriget skulle öppna en period av revolutioner som skulle svepa undan stalinismen och reformismen. Istället  hände motsatsen. Stalinismen kunde stärka sitt grepp i världen enorm mycket genom erövrandet av Östeuropa. Även socialdemokratin och reformismen kunde stanna kvar vid makten speciellt när efterkrigsuppsvinget tog vid.

Leo Trotskij mördades av Stalins agent 1940 för att han tagit kamp mot stalinismen och stod för ett upprätthållande av den röda marxistiska traditionen. Övriga ledare för USFI var förbryllade över den nya situationen. Världskrigets slut gav enorma revolutionära impulser för den östeuropeiska arbetarklassen men den hann aldrig spela en självständig roll utan revolutionerna togs direkt över av röda armén och Stalins modell av bonapartistiskt styre infördes ovanifrån, med statlig ekonomi som grund.
När vissa ledare för stalinistiska stater så som Tito i Jugoslavien och Mao i Kina började agera mer i egna nationella intressen och mer oavhängigt från Sovjetunionen, så svängde trotskister igen.  USFI-ledaren Ernest Mandel definierade till och med Tito att vara en omedveten trotskist. Och för Kinas del sades att det inte behövdes någon politisk revolution för Maos styre var inte så dåligt. De var också helt okritiska till Castros Kuba.
Ett problem med detta var förstås att nå ut till arbetare och ungdomar i öst, med ett program som motsvarade den situation de levde i. En del av dessa sk trotskister under Tony Cliffs ledning definierade Sovjetunionen som statskapitalistiskt. Alltså en form av kapitalism. När sedan stalinismen föll samman 1989 och framåt så begicks nya misstag eftersom de inte såg det fundamentala som var på gång, att kapitalismen nu blev ensam herre på världsarenan. De såg det bara som att en sorts kapitalism byttes mot en annan. CWI som hade haft rätt analys av Ryssland och Östeuropa  under efterkrigstiden (stalinistiska system) hade lättare att komma i kontakt med arbetare i öst efter murens fall och upprätta sektioner där.
Trotskism är också begrepp som subjektiva faktorns roll – att det behövs partier, ledningar och program för kamper och revolutioner. Under hela 1900-talet har ett stort antal revolutioner misslyckats genom att det saknats en subjektiv faktor, ett revolutionärt parti, som ger vägledning till massorna. Just nu är de trotskistiska krafterna små men det är likväl vår uppgift att hålla fast vid organisering, metoder och idéer. Samtidigt ser vi behovet av nya stora arbetarpartier (då dessa försvunnit i och med socialdemokratins förborgerligande över hela världen) och nätverk – enhetsfronter. CWI är med och bygger nya partier samtidigt som vi inte upplöser oss själva, det leder bara till att den socialistiska udden försvinner.

CWI:s slutsatser av det senaste århundradets arbetarkamp är att vi marxister har dubbla uppgifter. Vi måste i denna epok både bygga våra egna revolutionära organisationer och verka för bildandet av bredare helst socialistiska arbetarorganisationer, som kan fylla det vakuum som socialdemokratins förborgerligande har lämnat. För att nya arbetarpartier ska vara sunda och kraftfulla behöver de ha förankring i verklig kamp och innebära att nya krafter tillförs kampen (inte bara en sammanslagning av redan existerande små vänstergrupper). Sådana förhållanden har inte funnits i Sverige ännu men i flera andra länder är Rättvisepartiet Socialisternas systerpartier med och bygger bredare partier, som t ex Die Linke i Tyskland, PSOL i Brasilien och tidigare i NPA i Frankrike. Vi har i olika tidpunkter varit med i Syriza.
En viktig princip är att verka för tendensfrihet – att i ett bredare parti ska olika grupper som ingår ha rätt att sälja sina tidningar och ha egna möten. Vi organiserar våra egna möten för att kunna upprätthålla vår egen politik. Politiken existerar inte i ett vakuum. Om den inte diskuteras fram löpande av de som står för politiken, i detta fall trotskister, kommer den påverkas av andra faktorer dvs börja bana iväg högerut. Detta har tyvärr bekräftats alltför många gånger. T ex delades CWI i Skottland på denna fråga. De fd medlemmar som bildade ett bredare arbetarparti – Scottish Socialist Party – men inte ville upprätthålla de egna trotskistiska partiföreningsmötena, tidningen och tidningsförsäljningarna – på 1990-talet började snart förespråka en politik som i bästa fall var reformistisk men inte revolutionär, t ex sattes förhoppningar till EU och den skandinaviska modellen. Samma sak upprepades på 2000-talet när franska trotskister upplöste USFIs partistruktur och bildade ett ”bredare” nytt parti, NPA.

Rättvisepartiet Socialisterna slår vakt om försäljningen av Offensiv på demonstrationer, att diskutera politik i olika nätverk, för att vi står för den politiken och för att vi vet att en dagsfråga – t ex att köra iväg nazisterna in i skogen – aldrig är isolerad. Som redan det Kommunistiska manifestet slog fast: ”Ibland segrar arbetarna, men bara tillfälligtvis. Det egentliga resultatet av deras kamp är inte den omedelbara framgången, utan den alltmer omfattande föreningen av arbetare…Varje klasskamp ör emellertid en politisk kamp.”
Den moderna trotskismen använder sig av den ”gamla” trotskismens koncept av enhetsfronter istället för folkfronter – när vi har tillräckligt med inflytande i större kamper. Vi låter inte borgerliga politiker begränsa programmet för en rörelse  för att det skulle vara viktigt att ha dem med. Om de ändå blir inbjudna så får detta aldrig hindra socialister från att kritisera dem.
De trotskistiska krafterna är inte stora runt om i världen idag. När massorna upptäcker trotskismen kommer en attraktion vara att den är obefläckad. Trotskismen stred mot stalinismens urartning och mot socialdemokratins förborgerligande. Genom att kunna kombinera de socialistiska idéerna med vägledning i de dagsakuta frågorna har trotskismen stor potential att växa och i förening med den internationella arbetarklassen ge framtidshopp om en socialistisk värld.
Återgå till toppen
…….

5. Den obrutna stigen från kommunistiska manifestet

Av: Kristofer Lundberg

”Arbetare i alla länder förena er” det var uppmaningen från Marx och Engels i det kommunistiska manifestet för att bekämpa den globala kapitalismen. De båda var sedan med och bildade den första internationalen, en internationell sammanslutning för att föra samman de grupperingar inom arbetarrörelsen som börjat växta fram.

När Pariskommunen krossades 1871 föll den Första Internationalen samman bara sju år senare.

1889 såg en ny international ljuset, den socialistiska internationalen. Den Andra internationalen stod som symbol för den framväxande styrkan i den  europeiska arbetarrörelsens. Den Andra internationalens partier bekände sig till den revolutionära socialismen genom marxismen.

När första världskriget bröt ut 1914 slöt de socialdemokratiska ledarna upp bakom den egna härskande klassens i världskriget, ett brott med internationalens syfte vilket resulterade i att den rasade samman som ett resultat av ledarnas förräderi. Stödet till den egna härskande klassen var ett brott mot internationalens principer och beslut som handlade om att bekämpa krig mellan konkurrerande imperialistiska makter och försvara den internationella arbetarklassens gemensamma intressen.

Undantaget var i Ryssland och några få länder, där gick de socialistiska partierna gick emot kriget, den tendensen hade bara stöd av små minoriteter i andra länder. De socialister som vägrade att anpassa sig till den krigshetsande borgarklassen kämpade för att frigöra arbetarrörelsen ifrån kapitalismens inflytande. Genom oktoberrevolutionens seger i Ryssland och bolsjevikernas maktövertagande 1917 förändrade världssituationen. Revolutionen satte ett exempel att följa för världens arbetare. Ett politiskt exempel med program, strategi, taktik och organisation. Bygget av revolutionära socialistiska partier, beredda att göra slut på kapitalismen.

1919 bildades den kommunistiska internationalen, den tredje internationalen för att vara ett redskap för arbetarklassens världsrevolution och bygget av socialismen. Genom det exempel den ryska revolutionen satt vann de snabbt en massbas i många länder.

En våg av arbetaruppror och revolutioner svepte över Europa men led nederlag 1918-1923 vilket resulterade i oktoberrevolutionens isolering, detta tillsammans med inbördeskrig och invation av Ryssland banade väg för en stalinistisk kontrarevolution där ett byråkratiskt kast tog makten och införde diktatur.

1943 upplöste Stalin den Kommunistiska internationalen som ett sätt att visa världens borgarklass att Sovjetunionen inte försökte störta den internationella kapitalismen. Ett sätt för Stalin att behålla makten på hemmaplan var att hindra socialistiska exempel internationellt, därför strävade han efter en överenskommelse med de kapitalistiska stormakterna.

Trotskij som tillsammans med Lenin varit den ryska revolutionens främsta ledare och teoretiker, ledde under 1920 talet en vänsteropposition mot stalinismen, på 1930 talet drog han slutsatsen att Kommunistiska internationalen inte vår förmögen eller villig att leda kampen mot kapitalismen som system. Nazisternas maktövertagande i Tyskland 1933 innebar arbetarrörelsens värsta nederlag genom tiderna och skedde utan motstånd från den organiserade arbetarklassen med ett av världens starkaste kommunistpartiet, Trotskijs omedelbara slutsats var behovet av en ny international för socialistisk revolution.

1938 bildades den trotskistiska Fjärde internationalen. Till skillnad från de andra internationalerna som bildades med entusiasm och framgång för arbetarklassen bildades den fjärde internationalen ur dess värsta nederlag. Bed detta som bakgrund var det bara på Sri Lanka, i Vietnam och Bolivia som den till en början kom att vinna en massbas, därefter även på Kuba och i Argentina. Trots detta lyckades Fjärde internationalens aktivister under 1930- och 1940-talen komma att spela en viktig roll i kampen i många andra länder.

Under den besvärliga politiska period som följde efter andra världskriget hade stärkt socialdemokratin och stalinismen som blev de två huvudsakliga ideologierna inom arbetarklassen. Trotskij hade mördats 1940 av Stalins agent. Inom den trotskistiska rörelsen växte politiska och organisatoriska meningsmotsättningar som ledde till splittringar inom rörelsen. Ur denna utveckling bildades CWI.
Återgå till toppen

För vidare läsning

http://offensiv.socialisterna.org/sv/1099/analys/10599/

http://www.socialistworld.net/doc/1

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s