Trotskism, CWI

Trotskismen idag – 2015

Det är 110 år sedan den första ryska revolutionen då Leo Trotskij först formulerade teorin om den permanenta revolutionen. Riktigheten i teorin bekräftades 12 år senare då den ryska arbetarklassen med stöd av bondemassorna först störtade tsaren i februari 1917 och sedan, då nöden, kriget och förtrycket fortsatte fördjupade och permanentade revolutionen. I oktober togs det avgörande steget då arbetarklassen grep makten och upprättade en ny ordning, baserade på gemensamma beslut och ägande. Håller teorin om den permanenta revolutionen en prövning år 2015? Vad står den moderna trotskismen för?

Rättvisepartiet Socialisterna (RS) och vår internationella organisation Committee for a Workers’ International  (CWI) bygger vidare på trotskismen.  Vi pekar på hur världsmarknaden domineras av ett fåtal stormakter i knivskarp konkurrens. De kan visserligen bytas ut men att alla länder skulle ges utrymme att bli välmående kapitalistiska ekonomier baserade på borgerlig demokrati, händer inte. Det har inte hänt på de här 100 åren.
Priset har varit bland annat 30-talsdepressionen, nazismen, stalinismens vulgarisering av begreppet socialism, andra världskriget, Francos 40-åriga diktatur, Pinochets blodiga kupp i Chile 1973, imperialismens plundring av fattiga länder under årtionden samt skapandet av ett klimathot som kan utplåna möjligheterna för mänsklig aktivitet på jorden.
”Arbetarna är inte mogna för socialism”. De som påstod detta för 100 år sedan har antingen själva totalt slutat att stå för socialism – socialdemokratin. Eller slutat att existera, stalinisterna. Priset är en lägre medvetenhet om socialistiska idéer idag än vid tiden för de ryska revolutionerna.

Att vänta är inget alternativ – det innebär död och utrotning. Fortfarande dör sex miljoner barn under fem år varje år av orsaker som lätt hade kunnat undvikas. Sju procent av alla djurarter har redan utrotats till följd av mänsklig aktivitet. Därför måste vi trotskister alltid resa den socialistiska fanan. I de kampanjer vi är involverade i, i debatter, genom vår tidning, i valkampanjer säger vi vad som behövs och det är socialism. Vi deltar i mycket dagskamp, som t ex för 15 dollar i minimilön i USA eller för att stoppa nedläggningen av fritidsgårdar och simhallar här, – länkar ihop frågor, visar sammanhang. För att lyckas behövs systemet ifrågasättas. Denna metod att bygga program är en praktisk tillämpning av teorin om den permanenta revolutionen och kallas övergångsprogrammets metod.

Övergångsprogrammet kallades den fjärde Internationalens programförklaring men metoden att länka ihop dagsaktuella frågor med varandra och med så kallade övergångskrav hade använts av marxister ända sedan kommunistiska manifestet och används än idag.  När t ex Rättvisepartiet Socialisterna hade namnlistor mot Sverigedemokraternas rasistiska reklam i tunnelbanan i början av augusti 2015 tar kraven i listan upp att det krävs kamp mot rasismen, att den aldrig får normaliseras. Vidare att det behövs kamp mot högerpolitiken. Jobb, bostad och välfärd åt alla är sociala frågor som SD kan bygga sitt stöd för rasismen ur – om arbetslösheten, bostadsbristen osv inte ifrågasätts av verklig kamp från vänster. Listan tar upp att banker och storföretag borde betala – detta är övergångskrav som pekar på att kampen måste gå över till att ifrågasätta det här ekonomiska systemet. I brödtexten står det även ”I en socialistisk värld kan krig och fattigdom utrotas”.

Kshama Sawant, som är med i Rättvisepartiet Socialisternas systerparti Socialist Alternative i USA gick precis vidare i valkampanjen för att bli omvald till kommunfullmäktige (motsvarande kommunstyrelse i Sverige) i Seattle i USA. Nu kommer hon att tävla mot en kandidat från Demokraterna i den andra valomgången. I Kshamas valhemsida tas behovet av socialism upp på ett sätt som går hem bland Seattles lågavlönade: ” Jag tror på att vi behöver ett alternativ till ett samhälle som styrs av miljardärerna och en korrupt elit. Kapitalismen innebär ett misslyckande för de 99 procenten (av befolkningen som tjänar minst). I det mest välmående landet i mänsklighetens historia finns det inget skäl till fattigdom eller den fortgående sociala orättvisan och rasismen. Det är därför Socialist Alternative och jag kämpar för ett samhälle som sätter människor framför profiter, miljön framför oljebolagen, och de mångas behov framför girigheten på Wall Street. Ett demokratiskt socialistiskt samhälle skulle betyda ett samhälle baserat på solidaritet och hållbarhet – inte girighet och utsugning.”

kshamastrikepoverty-e1384835232138

Samtidigt skulle de socialistiska kraven ha hängt ovanför huvudet på folk och inte samlat de tusentals röster som Kshama vunnit om det inte vore för att de var förankrade i kraven på t ex 15 dollar/timme i minimilön och hyresreglering. Och extra tyngd får Kshamas valprogram för att 15 dollar i timmen redan är vunnet. Det infördes som ett resultat av hennes förra valseger, strider i kommunfullmäktige kombinerat med fackföreningars och kampanjgruppers gräsrotskamp. Så att väljarna förstår att programmet inte är en önskelista utan är förankrat i verkligt agerande och ger en vägledning till kommande agerande – och hur kraven ska uppnås. Det talar om att vi har metoderna på hur verkligen vinna, små som stora segrar.

Sommaren 2015 har med Greklandskrisen varit en utmaning för alla marxister. CWI:s sektion i Grekland, Xekinima, har både följt med i de politiska svängningarna och hela tiden försökt lyfta nivån. Bakgrunden är de 33 generalstrejkerna som inte lyckades stoppa åtstramningspolitiken under 2012-2014, de organiserades inte på ett sätt för att verkligen bryta Trojkans diktatur utan mer för att lätta på trycket och visa missnöje. Så bakom Syrizas valseger i januari 2015 fanns slutsatsen från arbetarklassen att försöka den politiska vägen för att få stopp på den bokstavliga slakten av välfärd, löner och människors hälsa. Xekinima hade inte som första krav Bryt med eorn! utan istället att Syriza-regeringen skulle stå fast vid sina vallöften – dvs ett slut på nedskärningarna och en vägran att betala skulderna. Eftersom ett sådant förhållningssätt innebar en direkt konfrontation med den europeiska kapitalistklassen skulle dessa i sin tur kasta ut Grekland ur eurozonen .Ansvaret för att Grekland skulle lämna euron lades med andra ord på kapitalisterna.  Xekinima sa att en regering som står på arbetarnas sida måste förbereda dem genom massmöten över hela landet som syftar till att involvera tiotusentals att ta aktiv del i politiken. Att vara beredda att själva på ett demokratiskt sätt, underifrån gå in och ta över storföretag och bankers tillgångar. ”Detta betyder upprättande av folkförsamlingar och aktionskommittéer på arbetsplatser och i bostadsområden.”

Den grekiska premiärministern Tsipras stod sommaren 2015 för ett av historiens mest makalösa vändningar och svek. Efter att retat gallfeber på EU-etablissemanget genom att utlysa en folkomröstning om det krispaket som trojkan (EU, ECB och IMF) försökte påtvinga Grekland, förespråka ett nej i folkomröstningen vars resultat blev ett rungande nej – 61,3 procent – så gjorde Tsipras bara timmarna efter folkomröstningen upp med EU om ett nedskärningspaket som var ännu värre än det som folkomröstats om.

tsipras

Greklandsexperten Kajsa Ekis Ekman har skrivit och talat mycket bra om Grekland de senaste åren. I en krönika i ETC efter Tsipras haveri gav hon dock en känga åt ”marxisterna: det är dags att sluta copy-pasta er själva och skriva i slutet på alla texter att Grekland bör krossa kapitalismen och förstatliga allt. Att vara marxist är att aldrig hänfalla åt latheten att tillämpa generiska lösningar, utan tvärtom att alltid utgå från den specifika kontexten. Att förstatliga allt kan vara en lösning i många fall men att föra det just i Grekland, med sitt arv av osmansk klientelism och byråkratisk elit, är bara dumhet. Vad de däremot kan göra är att förstatliga bankerna, vägra betala och ta kontroll över den egna valutan”.
Eftersom det var ett intressant programmatiskt inlägg så är det värt att bemöta. Om det vore så att marxister alltid sa förstatliga allt så skulle det helt klart vara att gå över huvudet på folk. Som ovan nämnt så är det inte vad ialla fall RS systerparti i Grekland gör. Genom att betona den demokratiska aspekten – att det enda sättet att lyckas gå emot bankernas och EUs agenda är med ett massivt, aktivt och involverat stöd av massorna underifrån – sägs inte bara förstatligande (inte av allt utan av de stora enheterna) utan också att det måste ske under arbetarklassens demokratiska kontroll
Sedan är det ju också så att det är skillnad på att ropa förstatligande under lugna tider när det inte når ut till mer än en bråkdel av befolkningen och att våga stå fast vid det och föra fram det i tider när det verkligen har bäring. Förstatligandekravet har inte varit så aktuellt på kanske tio år som i Grekland 2015 och vad vore alla förberedelser till för om de inte gäller när den kritiska stunden kommer?

Den senaste revolutionära vågen – den arabiska våren – bekräftar vår hållning.

Det var ungdomarna i 6 april-rörelsen som startade upproret i Egypten 2011. Massdemonstrationerna på Tahrirtorget var imponerande stora men de körde fast. Det var när arbetarklassen steg upp på kamparenan genom strejker och deltagande som upproret segrade och Mubarak tvingades avgå. RS/CWI argumenterade för att revolutionen måste fördjupas, permanentas. En diktator var utbytt men systemet var kvar. Militärens makt påtaglig överallt i samhället, utsugningen av arbetarklassen i företag och stat likaså. Under nuvarande president al-Sisis första 10 månader, har 40 000 människor arresterats. 6 april-rörelsen är förbjuden. Strejker är förbjudna. Imperialismen, som alltid först och främst ser till sina affärer, är återigen tysta om förtrycket.

Tahrir-torgid-18.-november-2011_large

Det finns två andra aspekter av den permanenta revolutionen. En revolutionär process avstannar inte av själva maktövertagandet, inte ens om detta går hela vägen. Kampen mot t ex miljöförstöring, sjukdomar och hunger, rasism, sexism, klassprivilegier och heteronorm kommer att behöva fortsätta även om en socialistisk ekonomi som grund ger helt andra förutsättningar än under kapitalismen. Detta bekräftas varje dag i pågående rörelserna i dessa frågor.
För det tredje blir en revolution som startar i ett land permanent när den sprider sig internationellt. Proteströrelser tenderar att bli större och större. 2003 demonstrerade uppåt 30 miljoner människor samma dag mot USAs bombkrig mot Irak. 2012 genomfördes den första internationella politiska strejken med deltagande i stora delar av södra Europa och demonstrationer över hela kontinenten. 2013 strejkade över 100 miljoner indiska arbetare i 48 timmar – historiens dittills största strejk, ett rekord som slogs den 2 september 2015 då 150 miljoner indiska arbetare strejkade. Bakgrunden till EU:s ohöljda odemokratiska diktat gentemot Grekland är deras rädsla för spridningseffekter av antikapitalism till andra länder. Hösten 2015 har flyktingströmmar och också en stark flyktingsolidaritet spridit sig från land till land.

Något som skiljer CWI från andra som kallat sig för trotskister är att vi har en tilltro till arbetarklassen. Det är just arbetarklassen som genom sin ställning i produktionen kan stanna ekonomi och fälla avgörandet. Ungdomar, ursprungsbefolkningar och fattiga bönder behövs också i kampen men de kommer inte kunna ersätta arbetarklassen.  Det här var viktigt när CWI bildades 1974, och åren innan under 1960-talet när föregångaren till vår sektion i England och Wales, Militant, startade. Medan trotskister som tillhörde USFI (”Fjärde Internationalens förenade sekretariat”) satte all fokus på studentrörelsen i Frankrike 1968 eller till revolutionära gerillor i Latinamerika, betonade CWIs föregångare behovet att orientera till arbetarklassen i städerna. Både bondegerillor och studentrörelser behövs som komplement, men riskerar att bli kortvariga om de inte lyckas överföra energi till arbetarklassen för att få den i aktion.
Studenterna var de som sparkade igång rörelsen men utan den obegränsade generalstrejken under en dryg månad av 10 miljoner arbetare hade inte Frankrike 1968 blivit en händelse i historien som radikaliserade över hela världen. Hade arbetarklassen haft ett ledarskap hade de kunnat ta makten.

Arbetarklassen är genom de senaste årens industrialisering världen över större än någonsin (oavsett om du har på dig blåställ eller vit rock på jobbet). Oavsett om du jobbar heltid eller på korttidskontrakt, svart eller vitt.  Detta är den materiella grunden. Förr eller senare kommer klassen bli medveten om sin egen potential och kunna förändra framtiden för alla människor, växter och djur på planeten.
Samtidigt som den rena svälten har minskat i relativa termer globalt de senaste 20 åren har utsugningen av arbetarklassen ökat. Till exempel ingår HMs textilarbetare i Bangladesh som tjänar 3 kronor i timmen inte i kategorin extremt fattiga, eftersom de tjänade ännu mindre innan de blev textilarbetare, men ingen kan påstå att de lever ett drägligt liv. Själva utsugningsgraden i global skala har ökat.  I två av tre EU-länder har antalet arbetande fattiga ökat de senaste åren. Två tredjedelar av hela den mänskliga befolkningen på jorden klassas som fattiga eller låginkomsttagare.
Som marxister måste vi alltid analysera ur ett klassperspektiv. Hur stora är klyftorna? I Sverige ligger löneandelen av ekonomin nu på den lägsta nivån sedan 1910-talet, dvs innan rösträttens införande.

Genom en tilltro till arbetarklassen kan ett socialistiskt program ge hopp även i de mörkaste perioder. CWI har t ex under lång tid betonat behovet av enade gräsrotskommittéer i t ex krigens Mellanöstern och sekterismens Nordirland. Lokala kommittéer där vanliga människor involveras i besluten tar initiativ från religiösa ledare, sekterister och makthavare – många frågor vad gäller jordfördelning, paradvägar (i Belfast), mat- och vattenförsörjning kan lösas över etniska gränser om besluten tas lokalt och om de lokala kommittéerna får kontroll över ekonomi och militär. Att betona förtrycka folkgruppers rätt till nationellt självbestämmande är en annan viktig faktor för att kunna nå arbetarenhet.

Grundarna av Militant, som Peter Taaffe och Ted Grant, hade tidigare varit med i USFI, som är den international som Trotskij grundade 1938.  Inför andra världskriget hade trotskister perspektivet att kriget skulle bryta ut och att kriget skulle öppna en period av revolutioner som skulle svepa undan stalinismen och reformismen. Istället  hände motsatsen. Stalinismen kunde stärka sitt grepp i världen enorm mycket genom erövrandet av Östeuropa. Även socialdemokratin och reformismen kunde stanna kvar vid makten speciellt när efterkrigsuppsvinget tog vid.

20091396115_ae8848511e_c

Leo Trotskij mördades av Stalins agent 1940 för att han tagit kamp mot stalinismen och stod för ett upprätthållande av den röda marxistiska traditionen. Övriga ledare för USFI var förbryllade över den nya situationen. Världskrigets slut gav enorma revolutionära impulser för den östeuropeiska arbetarklassen men den hann aldrig spela en självständig roll utan revolutionerna togs direkt över av röda armén och Stalins modell av bonapartistiskt styre infördes ovanifrån, med statlig ekonomi som grund.
När vissa ledare för stalinistiska stater så som Tito i Jugoslavien och Mao i Kina började agera mer i egna nationella intressen och mer oavhängigt från Sovjetunionen, så svängde trotskister igen.  USFI-ledaren Ernest Mandel definierade till och med Tito att vara en omedveten trotskist. Och för Kinas del sades att det inte behövdes någon politisk revolution för Maos styre var inte så dåligt. De var också helt okritiska till Castros Kuba.
Ett problem med detta var förstås att nå ut till arbetare och ungdomar i öst, med ett program som motsvarade den situation de levde i. En del av dessa sk trotskister under Tony Cliffs ledning definierade Sovjetunionen som statskapitalistiskt. Alltså en form av kapitalism. När sedan stalinismen föll samman 1989 och framåt så begicks nya misstag eftersom de inte såg det fundamentala som var på gång, att kapitalismen nu blev ensam herre på världsarenan. De såg det bara som att en sorts kapitalism byttes mot en annan. CWI som hade haft rätt analys av Ryssland och Östeuropa  under efterkrigstiden (stalinistiska system) hade lättare att komma i kontakt med arbetare i öst efter murens fall och upprätta sektioner där.
Trotskism är också begrepp som subjektiva faktorns roll – att det behövs partier, ledningar och program för kamper och revolutioner. Under hela 1900-talet har ett stort antal revolutioner misslyckats genom att det saknats en subjektiv faktor, ett revolutionärt parti, som ger vägledning till massorna. Just nu är de trotskistiska krafterna små men det är likväl vår uppgift att hålla fast vid organisering, metoder och idéer. Samtidigt ser vi behovet av nya stora arbetarpartier (då dessa försvunnit i och med socialdemokratins förborgerligande över hela världen) och nätverk – enhetsfronter. CWI är med och bygger nya partier samtidigt som vi inte upplöser oss själva, det leder bara till att den socialistiska udden försvinner.

CWI:s slutsatser av det senaste århundradets arbetarkamp är att vi marxister har dubbla uppgifter. Vi måste i denna epok både bygga våra egna revolutionära organisationer och verka för bildandet av bredare helst socialistiska arbetarorganisationer, som kan fylla det vakuum som socialdemokratins förborgerligande har lämnat. För att nya arbetarpartier ska vara sunda och kraftfulla behöver de ha förankring i verklig kamp och innebära att nya krafter tillförs kampen (inte bara en sammanslagning av redan existerande små vänstergrupper). Sådana förhållanden har inte funnits i Sverige ännu men i flera andra länder är Rättvisepartiet Socialisternas systerpartier med och bygger bredare partier, som t ex Die Linke i Tyskland, PSOL i Brasilien och tidigare i NPA i Frankrike. Vi har i olika tidpunkter varit med i Syriza.
En viktig princip är att verka för tendensfrihet – att i ett bredare parti ska olika grupper som ingår ha rätt att sälja sina tidningar och ha egna möten. Vi organiserar våra egna möten för att kunna upprätthålla vår egen politik. Politiken existerar inte i ett vakuum. Om den inte diskuteras fram löpande av de som står för politiken, i detta fall trotskister, kommer den påverkas av andra faktorer dvs börja bana iväg högerut. Detta har tyvärr bekräftats alltför många gånger. T ex delades CWI i Skottland på denna fråga. De fd medlemmar som bildade ett bredare arbetarparti – Scottish Socialist Party – men inte ville upprätthålla de egna trotskistiska partiföreningsmötena, tidningen och tidningsförsäljningarna – på 1990-talet började snart förespråka en politik som i bästa fall var reformistisk men inte revolutionär, t ex sattes förhoppningar till EU och den skandinaviska modellen. Samma sak upprepades på 2000-talet när franska trotskister upplöste USFIs partistruktur och bildade ett ”bredare” nytt parti, NPA.

Rättvisepartiet Socialisterna slår vakt om försäljningen av Offensiv på demonstrationer, att diskutera politik i olika nätverk, för att vi står för den politiken och för att vi vet att en dagsfråga – t ex att köra iväg nazisterna in i skogen – aldrig är isolerad. Som redan det Kommunistiska manifestet slog fast: ”Ibland segrar arbetarna, men bara tillfälligtvis. Det egentliga resultatet av deras kamp är inte den omedelbara framgången, utan den alltmer omfattande föreningen av arbetare…Varje klasskamp ör emellertid en politisk kamp.”
Den moderna trotskismen använder sig av den ”gamla” trotskismens koncept av enhetsfronter istället för folkfronter – när vi har tillräckligt med inflytande i större kamper. Vi låter inte borgerliga politiker begränsa programmet för en rörelse  för att det skulle vara viktigt att ha dem med. Om de ändå blir inbjudna så får detta aldrig hindra socialister från att kritisera dem.
De trotskistiska krafterna är inte stora runt om i världen idag. När massorna upptäcker trotskismen kommer en attraktion vara att den är obefläckad. Trotskismen stred mot stalinismens urartning och mot socialdemokratins förborgerligande. Genom att kunna kombinera de socialistiska idéerna med vägledning i de dagsakuta frågorna har trotskismen stor potential att växa och i förening med den internationella arbetarklassen ge framtidshopp om en socialistisk värld.

För vidare läsning

http://offensiv.socialisterna.org/sv/1099/analys/10599/

http://www.socialistworld.net/doc/1

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s