Ryska revolutionen

Här följer nio artiklar om den ryska revolutionen som publicerades i Offensiv under jubileumsåret 2007.

1. Revolutionen som störtade tsaren

2. Vem var vem?

3. Bakgrund och orsaker

4. Lenins program för socialism

5. Apriltesernas tio punkter

6. ”All makt till sovjeterna”

7. Julidagarna

8. Augusti: Arbetarna stoppar Kornilovs kupp

9. Oktoberrevolutionen som förändrade världen

10. Tips för vidare läsning

——————————————————————-

1. Revolutionen som störtade tsaren


Dagens Nyheter från 1917 kallade det dumans, d v s liberalernas, revolution: ”Statsvälvning i Ryssland, riksduman har handlat … understödd av befolkningen har den exekutiva kommittéen gjort revolution” (den 15 mars, då nyheten nått Sverige). När de inte längre helt kunde förneka arbetarnas roll målades bilden av folkets spontana avgrundsvrede upp. Dessa befolkningslager uppmanades att återgå till det normala, men det är just det man aldrig mer tänkte göra. Då var det revolution på gång.

”Ned med kriget. Ned med höga priser, ned med hungern. Bröd åt arbetarna”. Så ljöd textilarbetarnas talkörer på revolutionens första dag, den 23 februari (den 8 mars enligt den västerländska kalendern). Tiotusentals arbetare, främst kvinnor, lade ner arbetet i Petrogradförorten Viborg för att det var den internationella kvinnodagen och för att måttet var rågat av hungersnöd och den död och förödelse som kriget skapade. Kvinnorna gick till männens arbetsplatser och slängde snöbollar på fönstren för att påkalla uppmärksamhet. De lyckades ropa ut dem och under dagens lopp växte demonstrationerna till att totalt omfatta 90 000.

Kvinnorna i fronten

Det är inte enda gången som kvinnor först ger utlopp för nya stämningar och sparkar igång kamp. Genom sin ställning i samhället drabbas kvinnan av fler konsekvenser av krig och nöd, det är hon som lämnas tomhänt framför hungriga barn då mannen skickats till fronten.
Ännu visste ingen att revolutionen hade startat, men istället för att bara vara en dag av protester så fortsatte rörelsen dagen därpå, och det med fördubblad styrka. Nu var hälften av Petrograds industriarbetare i strejk. Bland dem 2 500 arbetare på Eriksson som var den största fabriken i Viborg. Nu hade parollerna ”för bröd och fred” mer och mer bytts ut till krav på tsarens fall, för ett slut på enväldet.
Ett rykte spred sig att kosackerna (ridande soldater som utgjorde en egen kast) inte skulle skjuta. Vilket de inte gjorde. Kampviljan växte. I revolutionären Leo Trotskijs verk Ryska revolutionens historia beskrivs mycket levande hur arbetarna avläste tecknen, man pratade om att kosacker setts vinka, blinka och le. Till skillnad från bemötandet av polisen, som jagades ”på flykten med visslingar, stenar och isbitar” samtalade och fraterniserade arbetarna med soldaterna. ”Kosackerna stod orörliga, i perfekt disciplin, men hindrade inte arbetarna från att dyka under deras hästar. Revolutionen väljer inte sina vägar: den tog sina första steg mot seger under magen på en kosackhäst”.
Den 25 februari lamslogs huvudstaden av generalstrejk, då en halv miljon strejkade. Småföretagare och studenter anslöt sig. Inte heller denna dag sköt soldaterna. Detta tillsammans med rörelsens snabba tillväxt skapade ett starkt självförtroende bland arbetarmassorna – något som är avgörande för en revolutions utgång.
Både arbetare och soldater bar på erfarenheter från revolutionen 1905, en generalrepetition för 1917. Den gången startade revolutionen den 9 januari med ett fredligt demonstrationståg på 200 000 personer, anfört av prästen fader Gapon. Soldater beordrades skjuta rakt in i folkmassan och lydde. Över tusen kvinnor, män och barn dödades. Därmed blev nödvändigheten av att vinna över soldaterna en oförglömlig läxa. Då soldater sätter sina egna liv på spel om de inte lyder order måste de övertygas genom arbetarnas segervittring för att våga ta steget över. Det i sin tur kräver att arbetarna tror på sig själva.
Natten till den 26 februari massarresterade polisen hundratals arbetarledare, däribland bolsjevikernas Petrogradkommitté. Även nästa dag fortsatte kontraoffensiven. Polisen sköt demonstranter och en trupp aspirerande soldater sköt in i massorna. (Totalt sett dödades 1 443 människor under revolutionen, som ändå av historiker räknas som relativt oblodig.) Det som är betecknande för denna dag var att massorna trots elden och offren ändå inte ryggade tillbaka.

”En känsla av osårbarhet”

En agent i bolsjevikkommittéen, Sjurkanov, rapporterade till sin säpochef: ”Massorna har fått en känsla av osårbarhet”.
Den 27:e var dagen för myteri och för seger. Kvällen innan hade ett kompani på Pavlovskijregementet gjort myteri i protest mot att aspiranterna hade skjutit demonstranter, nu följde Volinskijregementet som sedan gick vidare till regemente efter regemente och vann dem över till revolutionen. De tomma kasernerna sattes i brand och befälen dödades.

Soldaterna revolterar

Viborgarbetarna tillsammans med soldatledare planerade därefter att erövra polisstationer, avväpna poliser och släppa ut de politiska fångarna. General Chabalov, högste befälhavare, var förstummad. Han satte in trupp efter trupp men ingenting hände. När tsargarnisonen, som i sin helhet räknade 150 000 soldater, mötte folkhavet av demonstranter bara upplöstes den och försvann. Snart var Chabalov själv avsatt.
Revolutionärerna inrättade ett centrum i Tauriska palatset för informationsspridning och ordergivning. Man beslutade att skicka trupper att bevaka järnvägsstationerna, fiender arresterades. Innan dagen var slut hade sovjeten installerat sig. Denna enastående form av demokrati hade 1905 etsat fast i arbetarnas minne. En sovjet är ett rådsorgan där ett antal arbetare eller bönder går samman och väljer riktiga representanter för folket, utan privilegier och under direkt kontroll och insyn underifrån.

Sovjeten återupprättas

Isaac Deutscher beskriver sovjetens förträfflighet: ”valmanskåren hade rätt att när som helst ersätta dem (sovjetrepresentanterna) med andra personer. Sovjeternas sammansättning förnyades därför genom täta fyllnadsval, så att de gav en ytterst trogen avspegling av den skiftande folkstämningen. Detta var orsaken till deras ojämförliga moraliska auktoritet” (ur Stalin – en politisk biografi).
Petrogradsovjeten hade 3 000 representanter. Man besatte omedelbart järnvägar, post- och telegrafstationer, banker, tryckerier, skatte-, riks- och myntverk. Den första mars beslöts om Order nr 1, som förenade garnisonen med arbetarna till en arbetar- och soldatsovjet. Därmed avskaffades officerarnas makt. Order nr 1 drog som en löpeld genom hela armén och gav revolutionen spridning.
Revolutionen avgjordes i huvudstaden, bara där krävdes strider, bara där fanns några som ville försvara enväldet. I Moskva började strejkerna den 27 februari, i provinsstäderna först den första mars.
Parallellt med Petrogradssovjeten hade den gamla duman (parlamentet från tsarens tid) upprättat en provisorisk regering ledd av prins Lvov. Det rådde en s k dubbelmaktsituation. Den provisoriska regeringen hade den formella makten, sovjeterna de facto den verkställande. ”Ack, regeringen har ingen verklig makt. Trupper, järnvägar, posten och telegrafen är i sovjetens händer. Det är helt enkelt så att den provisoriska regeringen bara existerar så länge sovjeten tillåter det”, suckade krigsminister Gutjkov.

Dubbelmakt

Den provisoriska regeringens första beslut var amnesti för politiska fångar, pressfrihet och förenings- och strejkrätt, att polischefer skulle väljas, och att det behövdes förberedelser för val till en konstituerande församling. Detta val genomfördes aldrig, regeringen var aldrig vald.
Istället för folkets krav på ett slut på kriget genomförde Kerenskij, som senare blev krigsminister och därefter regeringschef, en krigsoffensiv. Därmed följde den liberala regeringen rådet från Dagens Nyheter den 17 mars, om att ägna sig åt att ”äntligen vinna kriget”. Alltså att agera tvärtemot folkets längtan efter fred.

Återgå till toppen

——————————————————————-

2. Vem var vem?

Monarkin

Den 26 februari telegraferade Alexandra till Nikolaus ”Det är lugnt i staden”. Dagen därpå rådde generalstrejk och dumans ordförande meddelade tsaren om ”stunden då dynastins öde avgörs”. Tsaren kommenterade ”Än en gång har denne isterbuk Rodzianko skrivit en massa smörja till mig som jag inte ens kommer att göra mig besväret att besvara”.
Inom aristokratin cirkulerade idén om en palatsrevolution, att behålla enväldet men byta ut diktatorn till någon mindre hatad och lite mer verklighetsförankrad. Allt man lyckades med var att lönnmörda Rasputin.

Bolsjevikerna

Bolsjevikerna var Lenins marxistiska parti, vid denna tidpunkt hade man 8 000 medlemmar. Lenin var landsförvisad och befann sig i Schweiz och hela övriga partiledningen befann sig antingen i exil eller hade deporterats till Sibirien.
De lokala bolsjevikpartiet hade inför kvinnodagen givit ut flygblad som uppmanade till möten och appeller, men inte till strejk eftersom man bedömde läget som spänt och riskabelt då partiet ännu inte var berett på öppen strid. Då strejkerna ändå väl bröt ut gick bolsjevikerna med i kampen och verkade för masstrejk.
När de lokala bolsjevikledarna släpptes ur häktet den 27 februari gick de genast till sovjeten och började organisera den. Trots heroiska insatser från aktivister fick februarirevolutionen inte någon vägledning av bolsjevikerna som parti. Däremot hade tusentals arbetare under 1900-talets första 17 år skolats av bolsjevikernas revolutionära perspektiv och metoder och dessa arbetare gjorde revolutionen.
De följande månaderna rådde en förvirring om hur man skulle se på den nya situationen och vilken ställning partiet skulle inta. Gammelbolsjeviker med Kamenev i spetsen, stödd av vindflöjeln Stalin, argumenterade för stöd till provisoriska regeringen, för ett ryskt försvarskrig och en sammanslagning av bolsjevikerna och mensjevikerna. Det fanns också de som liksom Molotov argumenterade för störtande av prins Lvov och makten till sovjeterna.

Mensjeviker och Socialrevolutionärer

Dessa partier hade vid denna tid majoritet i sovjeterna, arbetarna satte sitt förtroende till sovjeten men gjorde ingen åtskillnad mellan olika sorters socialister. Mensjevikerna och bolsjevikerna hade splittrats fullt ut 1912. Bolsjevikernas slutsats från 1905, då borgarna avslöjade sin skräck för arbetarklassen, vände arbetarna ryggen och valde att fortsätta klamra sig fast vid monarkin samtidigt som arbetare slaktades av tsarens trupper, var att vad som krävs är en oberoende koalition mellan arbetare och bönder som upprättar en arbetar- och bonderegering.
Mensjevikerna däremot hade perspektivet på en borgerlig revolution som skulle sätta borgarklassen vid makten och att detta var rätt och riktigt. Socialister, menade de, skulle ge borgarna stöd under en längre kapitalistisk era och ägna sig åt att organisera arbetare underifrån.
I vad Trotskij kallar ”februarirevolutionens paradox” genomförde arbetarklassen revolutionen, men vad som mest bekymrade deras reformistiska ledare direkt efteråt var om borgarna skulle vilja ta emot makten de fick överlämnad till sig. Detta gjordes inte ens med öppna kort, inför massorna beskrev mensjeviker och socialrevolutionärer borgarna som ”revolutionära”.
Till på köpet kom paradoxens paradox; att den provisoriska regeringen i sin tur försökte återge makten till monarkin. Miljukov (se nedan) insisterade på att det skulle vara bra att ha en tsar på pappret och gick till storhertig Michail för att få denne att ställa upp, men misslyckades.
Socialrevolutionärerna var ett stort socialistiskt bondeparti sprunget ur bonderörelsen. Politiskt kunde det, liksom bondeklassen som helhet, inte spela en ledande roll i revolutionen eftersom det representerade spretande intressen från både vänsterinriktade fattigbönder och mer välbärgade högervridna bönder.

Borgare, liberaler

Dagens Nyheters huvudrubrik den 16 mars andades lugnande ut ”Flest kadetter och oktobrister i ryska regeringen”. Kadetterna var det huvudsakliga liberala partiet och oktobristerna ett mer imperialistiskt parti. DN fortsätter: ”Det är en imponerande samling av Rysslands bästa män som tagit plats i denna nya ministär”.
Vilka var de? De flesta hade suttit för liberalerna i duman. För att ta några exempel: Nabokov var son till en av tsarens ministrar (som regeringen under pressen från revolutionen tvingats arrestera). Miljukov var kadettpartiets ledare och blev utrikesminister. Han var regeringens verklige ledare, men tvingades agera i det dolda p g a sin impopularitet. Regeringsöverhuvudet var prins Lvov, rik och liberal. Kerenskij var regeringens vänsteralibi och kom från bonderörelsen.
Provisoriska regeringen själv försökte rakt igenom falskt utmåla sig som revolutionshjältar, trots att de suttit på sina kamrar och tryckt under de våldsamma februaridagarna. Men Miljukov själv erkände ”vi ville inte ha den här revolutionen. Vi önskade inte precis att den skulle komma under kriget. Och vi hade desperat kämpat för att detta inte skulle inträffa” (Paul le Blanc, Lenin and the revolutionary party).
∫Västregeringarna hade inget intresse av en borgerlig revolution i Ryssland. De var nöjda med tsarens absolutism som var så bra på att betala räntan på skulderna (staten hade en budget på 2 miljoner och skulder på 8 miljoner), d v s att dra in skatter ifrån bönderna. England var även beroende av rysk brödexport.
Än idag försöker borgare hylla februarirevolutionen. När debatten om ”kommunismens brott” härjade under 1999 använde sig folkpartiet av journalisten Staffan Skott, som menar att februarirevolutionen var ett liberalt verk.
Detta upphöjande av februari har liberalerna tagit till för att markera sin avsky för oktoberrevolutionen. Arbetarklassen genomförde emellertid båda revolutionerna, som egentligen var en och samma revolution i olika skeden.
Orsaken till att tsaren fick sitta kvar så länge beror på att liberalerna var oförmögna att bryta med den gamla regimen. Den lilla borgarklass som fanns var alldeles för bunden till staten, utländskt kapital (40 procent av alla aktier ägdes av utlänningar) och till jordägarna för att våga bryta med dem. Ibland var kapitalisten, adelsmannen och ämbetsmannen representerade i en och samma person. Det var bara staten som kunde försvara företagsägarna mot den allt mer organiserade arbetarklassen.
Detta beskydd, d v s förtryck av massorna, kom sedan att saknas av liberalerna i den provisoriska regeringen.
Den nya regimens karaktär visades av att inga ägande- eller sociala förhållanden förändrades, kapitalismen och därmed nöden bestod. Den regering som hade satt sig själv att styra löste inga av de frågor som för februarirevolutionens massor var akuta. Därför fortsatte revolutionen.

Återgå till toppen

——————————————————————-

3. Bakgrund och orsaker


Tsaren Nikolaus II vägrade in i det sista inse att något i den ryska författningen som slog fast ”Gud befaller folket att lyda tsaren” inte stämde. Folkets revolution hade placerat tsarväldet där det hörde hemma, på historiens avskrädeshög. Först den 1 mars lämnade han ifrån sig makten, och då till förmån för sin bror, storhertig Michail, som i sin tur abdikerade den 3 mars.

I själva verket hade tsardiktaturen passerat sitt bäst föredatum långt innan dess. Att borgarklassen hade avstått från sin historiska uppgift att störta enväldet orsakade oceaner av lidanden för folken i det ryska imperiet.
Tsaren hade själv den beslutande, verkställande och dömande makten i sina händer, duman var bara ett pseudoparlament. Ett exempel på efterblivenheten landet tyngdes av var att livegenskapen avskaffades först 1861 och därefter uteblev en ordentlig jordreform. På de små åkerplättar som 10 miljoner bondefamiljer (kanske 80 miljoner människor) hade till förfogande var bara träplogen gångbar och en industrialisering som skulle ha effektiviserat jordbruket omöjliggjordes. Bara 30 procent av befolkningen på 130 miljoner människor kunde läsa och skriva.

Kriget var förödande

Under första världskriget blev situationen becksvart. Böndernas och arbetarnas liv hade inget annat värde för tsaren än som kanonmat. Under vissa tidsperioder förlorades 300 000 man vid fronten per månad, totalt 2,5 miljoner dödades. Mot den tyska armén stod de ryska fattigbönderna ibland t o m utan skjutvapen. Ryssland stred på ententens sida och var med sina 40 procent av hela alliansens dödsoffer det stora offerlammet.
Rysslands hade ställningen av halvkoloni till väst med rättighet att själv plundra Turkiet och Iran. Tsarryssland var en jätte som kallades nationernas fängelse; Finland, Polen, Georgien och Ukraina tillhörde de förtryckta nationaliteterna.
Det utlovade stödet till industrin från väst kom aldrig. Då bönderna inte fick industrivaror i utbyte så uteblev även brödsädsleveranserna till städerna. Detta ledde till inflation. Priset på 1917 års basvaror var fem gånger så högt som 1914 utan att lönerna hade stigit. Däremot genererade kriget groteska krigsprofiter som spenderades på champagne, lyxkonsumtion och spekulation av samhällets parasiter. Överheten ville aldrig att kriget skulle ta slut.
Utan kriget hade revolutionen kunnat komma tidigare. De första krigsåren kastade patriotismen tillsammans med det faktum att många revolutionära arbetare hade sänts till fronten tillbaka medvetenheten bland de bredare skikten. Krig är dock alltid det mest avskyvärda uttrycket för vart kapitalismen leder mänskligheten, speciellt de imperialistiska världskrigen. Redan efter några år var folket krigstrött till bristningsgränsen. Allt man ville ha var fred.

Modern arbetarklass

Ytterligare faktorer bakom revolutionen var den roll som arbetarklassen kunde spela och närvaron av ett revolutionärt parti. Trots sin efterblivenhet hade Ryssland en relativt modern arbetarklass, koncentrerad till stora industrier. År 1908 fanns det fler fabriker med över 1 000 anställda än i USA. Arbetarna hade i olika vågor gått ut i omfattande politiska och ekonomiska strejker, inte bara under revolutionen 1905.
Medan nästan alla partier i den socialdemokratiska andra internationalen på ett chockerande sätt röstat för första världskriget runt om i Europas parlament stod bolsjekvikpartiet ensamt fast vid det socialistiska programmet att aldrig stödja den egna borgarklassens krig mot arbetare i andra länder. Även om partiet haft prognosen att en revolution skulle starta i det industriellt mer utvecklade Europa hade man länge förberett sig för revolution.

Återgå till toppen

——————————————————————-

4. Lenins program för socialism


Först en kort resumé. Efter fem dagars uppror, som startade som en spontan strejk från textilarbetarna den 23 februari, tvingades tsaren abdikera. Arbetar- och soldatsovjeter styrde i praktiken samhällets funktioner. I slutet av mars fanns det 82 sovjeter som var och en utgjordes av tusentals representanter, deputerade, som i sin tur valts från fabriksgolven och i kasernerna.

Samtidigt hade liberala ledare som inte spelat någon roll under själva revolutionen klivit in och bildat en borgerlig regering, kallad den provisoriska regeringen. Det rådde en dubbelmaktsituation. Arbetarnas och böndernas största politiska partier var vid denna tid mensjevikerna och socialrevolutionärerna och det var dessa reformister som givit bort makten till borgarna.
Bolsjevikerna hade sedan de konstaterade att revolutionen redan startat varit de mest hängivna aktivisterna för en seger, men de befann sig efter februari fortfarande i minoritet i sovjeterna. Frågan var hur man skulle se på den nya situation som uppstått. Från partidistriktet i Viborg, den arbetarstadsdel i Petrograd (idag St. Petersburg) där revolutionen startade, förespråkades nödvändigheten att sovjeterna tog den politiska makten. Det blev inte partiets linje.

Stalins högerkurs

I mitten av mars anlände Stalin och Kamenev, som båda satt i partiets centralkommittée, från exilen i Sibirien. De tog över partitidningen Pravdas redaktion, vilket innebar politiska steg högerut. Tidningen förespråkade nu att man skulle ge stöd till den provisoriska regeringen och att man skulle släppa parollen ”ned med kriget” och vara för ett försvarskrig. Det fanns de som talade för ett samgående med mensjevikerna.
Lenin befann sig i Schweiz när revolutionen bröt ut. Det tog en dryg månad för honom att ta sig till revolutionslandet. De med Ryssland allierade länderna förvägrade alla välkända socialister genomresetillstånd, så till slut återstod ingen annan väg än att resa genom Tyskland. Väl hemma den 3 april hälsades Lenin av tusentals arbetare och soldater med en välkomstceremoni organiserad av Petrogradsovjeten.
Men dagen därpå byttes applåderna och hurraropen ut mot förbryllade huvudskakningar. Detta då Lenin lade fram det program som kom att kallas aprilteserna (se artikeln intill). Den allmänna slutsatsen var att Lenin varit för länge utomlands och tappat fotfästet.
Pravdas redaktion skrev ”Vad gäller kamrat Lenins allmänna schema så är det oacceptabelt för oss på så sätt, att det utgår ifrån antagandet att den borgerligt demokratiska revolutionen slutförts och räknar med en omedelbar omvandling av denna revolution till en socialistisk revolution” (ur Ryska revolutionens historia av Leo Trotskij).
Den politiska förvirring som uppstått inom partiet är inte helt oförståelig. Innan revolutionen hade partiet haft siktet inställt på att det skulle krävas en arbetar- och bonderegering för att störta monarkin. Borgarklassen hade redan vid revolutionsförsöket 1905 visat sig vara alldeles för svag som självständig klass, snarare uppbunden vid tsaren, för att genomföra en borgerlig revolution.
Men det bolsjevikpartiet tvekat kring, var hur mycket av socialistiska åtgärder som en arbetar- och bonderegering skulle genomföra. Man hade däremot varit fullständigt klara i sitt perspektiv på att en arbetarledd rysk borgerligt demokratisk revolution skulle tända en europeisk revolution, socialistisk till sin karaktär, som sedan i sin tur skulle sprida tillbaka socialismen till de ryska arbetarna och bönderna. Inte heller hade man räknat med att en dubbelmaktsitution skulle uppstå.

Lenin i minoritet

Lenin lyckades befria sig från de scheman som han själv tidigare snickrat ihop och anpassa programmet till den nya verkligheten.
Till att börja med var Lenin i förkrossande minoritet inom sitt eget parti. Detta faktum är i sig ett svar på förtalet att Lenin skulle ha styrt partiet diktatoriskt. Tvärtom.
Allteftersom utvecklingen själv kom att bekräfta riktigheten i teserna (se artikeln om aprilteserna) och eftersom partiet i grunden var genuint socialistiskt förändrades minoritet och majoritet.
Under april månad växte partiet till att ha 79 000 medlemmar (från 8 000 i februari). Ute bland arbetarmedlemmarna skedde en vänstervridning och distrikt efter distrikt antog aprilteserna när de kom ut. På den allryska kongressen i slutet av månaden godkändes teserna, förutom på den sista punkten där kongressen inte ville ta initiativet till en ny arbetarinternational.
Det var förankringen av programmet ute bland de arbetare som själva varit delaktiga i att störta tsaren som tog partiet framåt. Man välkomnade att få svar på den komplicerade situationen. En del av partiledningen teg men hade inte ändrat åsikt. Däribland Stalin som senare kom att bli diktator i Sovjetunionen. I liknande situationer i andra länder framöver skulle han diktera kommunistpartierna att glömma aprilteserna. Följden blev misslyckade revolutioner som dränktes i fascismens och kapitalismens blod och förödelse.
Önskan om att kriget måste ta slut var den starkaste kraften som utlöste revolutionen. På vilket sätt förvaltade den provisoriska regeringen detta uppdrag? Först hände ingenting. Däremot revolutionerades armén av att soldaterna inte längre accepterade gammal skit och slängde officerarnas disciplin och straffmetoder på skrothögen.
Bland folket i stort fanns ett visst gehör för att man skulle driva ett försvarskrig. Regeringens verkliga intresse doldes fortfarande bakom falska deklarationer om ”krig för frihet”. Exekutivkommittéen för sovjeterna, som utgjordes av mensjeviker och socialrevolutionärer, gav ut ett manifest som appellerade till arbetare i Tyskland och Österrike-Ungern att vägra tjäna som verktyg för kungar, godsägare och bankirer. Hyckleriet låg i att de själva överlåtit utrikespolitiken åt liberalen Miljukov som sedan länge planerat att omvandla Ostpreussen till en rysk provins.

Stoppa kriget

Den 18 april (enligt den ryska kalendern) firades första maj över hela världen och även i Ryssland. Samma dag offentliggjorde utrikesministern sin plan att invadera Konstantinopel, Armenien och Persien och att dela Österrike och Turkiet. Om det funnits ett stöd för idén om att försvarskrig behövdes för att försvara revolutionen, så möttes varje form av krigsoffensiv med fullkomligt hat. I mars hade Miljukov försökt få till stånd en offensiv mot Dardanellerna, men det misslyckades eftersom soldaterna vägrade ställa upp. Varför skulle man offra sitt liv på ett meningslöst krig om friheten stod för dörren?
Den 20 april bemötte 30 000 beväpnade soldater, från bl a Finlandsregementet, Moskvaregementet och Östersjöflottan, Miljukovs provokation med en demonstration genom Petrograd. Dessa så kallade aprildagar slutade med att Miljukov fick avgå. Kerenskij som sågs som en vänstertyp i regeringen blev krigsminister. Sovjeternas exekutivkommitté tvingades pressa regeringen att ta avstånd från planer på militäroffensiver.
I utbyte krävde denna att de skulle ingå i koalitionsregering och själva börja ta ansvar. Så kom mensjeviker och socialrevolutionärer, som kallade sig socialister, att ingå i regeringen. Petrogradsovjeten röstade för koalitionsregeringen eftersom arbetarna fortfarande resonerade att det var ett sätt att få slut på den borgerliga politiken. De hundra bolsjevikerna i sovjeten röstade emot.

Bolsjevikerna vinner stöd

Men att dubbelmakten visat upp sin rätta natur fick ett växande skikt att gå åt vänster. Bolsjevikpartiet började få majoritet i distriktssovjeterna i vissa arbetardistrikt. Att halvsocialister i en borgerlig regering inte skulle innebära någon skillnad för regeringens kapitalistiska karaktär avslöjades snart. Den 11 maj åkte Kerenskij till fronten för att börja agitera för en ny krigsoffensiv. Detta var något som de västallierade imperialistiska regeringarna krävde och den ryska regeringen gick villigt dem till mötes.
Gång på gång uppvisades samma mönster; så länge revolutionen stannade halvvägs så kom inga av de för folket livsviktiga frågorna att lösas. Därför måste revolutionen hela tiden gå vidare.

Återgå till toppen

——————————————————————-

5. Apriltesernas tio punkter


”Aprilteserna” är ett välkänt begrepp för marxister som anser sig bygga vidare på det revolutionära arvet från 1917. Utan en sådan omställning av bolsjevikpartiet som aprilteserna innebar hade inte den borgerliga februarirevolutionen övergått i en socialistisk revolution i oktober.
Offensiv publicerar dessa för att de ger viktiga grundpelare i ett socialistiskt program, ett program som med anpassning till dagens situation fortfarande ger svar på vägen ut ur krig, miljökatastrofer, fattigdom och kapitalism.

Här följer en förkortad version av de tio teserna (som finns i Lenins valda verk, band 2) med några omskrivningar till modernare språk.

  • Vår inställning till kriget är att det på grund av regeringens kapitalistiska karaktär förblir ett imperialistiskt rövarkrig. Även den ringaste eftergift åt ”den revolutionära försvarsvänligheten” är otillåten.
    Ett revolutionärt krig kan det revolutionära proletariatet (arbetarklassen) endast gå med på om makten övergår i händerna på arbetarklassen och de till dem anslutna fattiga bönderna. I ett sådant krig finns inga landerövringar eller kapitalistiska intressen.
  • Det säregna i det nuvarande läget i Ryssland består i övergången från revolutionens första etapp, som till följd av proletariatets otillräckliga klassmedvetenhet och organisation förde borgarklassen till makten, till dess andra etapp, som måste komma att lägga makten i händerna på proletariatet och de fattiga bondeskikten.
    Denna övergångstid karaktäriseras å ena sidan av maximal legalitet (Ryssland är i detta nu det friaste av alla de krigförande länderna), å andra sidan av att massorna inte underkastas något våld och slutligen av att massorna intar en omedvetet godtrogen hållning till kapitalets regering, dessa kapitalister som är fredens och socialismens värsta fiender.
  • Inget stöd åt den provisoriska regeringen. Hela falskheten i alla dess löften, särskilt ifråga om att avstå från annekteringar (landerövringar i kriget), måste klarläggas.
  • Erkänn det faktum att vårt parti i de flesta arbetardeputerades sovjeter är i minoritet, en svag minoritet. Så länge vi befinner oss i minoritet kan vi bara tålmodigt och systematiskt kritisera massornas fel. Samtidigt propagerar vi för nödvändigheten av att hela statsmakten ska övergå till arbetardeputerades sovjeter (arbetarsovjeter).
  • Inte en parlamentarisk republik utan en republik av arbetar-, lantarbetar- och bondesovjeter i hela landet, nedifrån och upp. Ersätt polisen, armén och ämbetsmannakåren med en allmän beväpning av folket. Alla tjänstemän ska vara valda och när som helst kunna avsättas och leva på en lön som inte överstiger en kvalificerad arbetares snittlön.
  • All godsägarjord konfiskeras och storgodsen ombildas till mönsterjordbruk. All jord i landet nationaliseras: förfoganderätten över jorden tillkommer de lokala lantarbetar- och bondesovjeterna.
  • Alla banker i landet sammansmältes omedelbart till en nationalbank som underställs sovjeternas kontroll.
  • Det är inte vår omedelbara uppgift att ”införa” socialism utan endast att ofördröjligen ställa den samhälleliga produktionen och produkternas fördelning under kontroll av arbetarnas sovjeter.
  • Uppgifter för partiet:
    a) omedelbar partikongress;
    b) en ändring av partiets program, framför allt vad gäller synen på imperialismen och det imperialistiska kriget, vad gäller förhållandet till staten och vårt krav på en ”kommunstat” (sovjetstat), och vad gäller ändring av det föråldrade minimiprogrammet.
    c) ändring av partiets namn från socialdemokratiskt till det kommunistiska partiet.
  • För en ny international. Initiativ till att skapa en ny revolutionär international, en international mot socialchauvinisterna och mot ”centrum”.

Återgå till toppen

——————————————————————-

6. ”All makt till sovjeterna”


Kapitalismen hade redan vid sekelskiftet utvecklat sin rovdrift i sådan omfattning att ett imperialistiskt världskrig om världsherraväldet var oundvikligt. Men det var också krigets förödelse som födde revolutionära idéer bland massorna runt om i Europa om att ett sådant system som kapitalismen, som leder till meningslösa katastrofala krig, borde störtas.

Värst drabbades Rysslands folk av kriget och de revolutionära krafterna och behoven var starkast där. Sedan dess har kapitalismen många gånger tvingat in oskyldiga folk i krig. Men att revolutionära uppror följer av krigen har också blivit ett mönster.
De borgare som suttit på historieskrivningens monopol har alltid beskrivit Lenin och bolsjevikpartiet som blodtörstiga förtryckare. Allt för att dölja sanningen. När Lenin anländer till Ryssland i april är han den främsta fredsförespråkaren. Fredsfrågan är så viktig att den blir programmets, apriltesernas, första krav. Året därpå, när bolsjevikerna och sovjetsystemet har tagit makten, är Sovjetryssland det första landet bland de allierade (ententen) att teckna ett fredsavtal.
Teserna har sammanfattats med parollen ”Inget stöd till den provisoriska regeringen – all makt åt sovjeterna”. Lenins främsta uppgift med det nya programmet är att säga att revolutionen inte är slut, att den även för att genomföra de mest omedelbara kraven från folket, om krigets och hungerns slut, måste gå vidare till att bli socialistisk. Därmed inte sagt att socialism omedelbart kan införas (tes 8).

Staten och revolutionen

Frågan om staten är helt avgörande. Detta återkommer sedan Lenin till många gånger. Det går inte att bara överta den gamla statsapparaten och tro att ett nytt system har införts. Staten är inte neutral utan förvaltar ytterst den makthavande klassens intressen. I Ryssland hade monarkin under sina tusenåriga livstid utvecklat en monstruös tsarstat.
Utan att förkasta de framsteg som arbetarnas uppror i februari skapat, tes 2, så varnar Lenin för att i grunden är inget förändrat och de tillfälliga och ändå begränsade friheterna kan när som helst tas tillbaka.
Samtidigt råder en dubbelmaktsituation. Arbetar-, bonde- och soldatsovjeterna representerar i sig en ny form av stat. I efterföljande artiklar utvecklar Lenin detta mer och under sommaren 1917 skriver han boken ”Staten och revolutionen”. Här i teserna skissar han bara på grunderna för den nya arbetarstaten (tes 5) där polis och armé inte längre är upphöjda över folket och där tjänstemän (politiker och alla sorters representanter) är valda, kontrolleras underifrån och lever utan privilegier.

Socialistisk demokrati

Dessa idéer var ytterst verklighetsförankrade och baserade sig på vad som redan förverkligats i sovjeterna, vilka i sin tur hade en föregångare i Pariskommunen 1871 (därav begreppet ”kommunstyre”). Man bör notera vilken vikt Lenin lade vid denna form av demokrati, som vida överskrider den vi har idag, med tanke på den stalinistiska urartning som efter Lenins död under tjugotalet förvred sovjetsystemet till dess motsats – ett system för byråkrati och förtryck.
I artikeln ”Proletariatets uppgifter i vår revolution – utkast till plattform för det proletära partiet”, som skrevs den 10 april, gör Lenin två viktiga tillägg. Dels om kvinnornas betydelse i ”den nya statsform som växer fram i vår revolution”, ”Om inte kvinnorna dras med till självständigt deltagande inte endast i det politiska livet i allmänhet utan också till den ständiga, av alla utförda samhälleliga tjänstgöringen, kan det inte bli tal om socialism, ja inte ens om fullständig och varaktig demokrati.” Dels om att alla nationaliteter som förtryckts av tsaren och med våld införlivats med Ryssland, måste få full frihet att skilja sig från Ryssland. Sovjetstaten strävar efter att bli så stor som möjligt men detta bygger på att ”alla nationer frivilligt känna sig dragna till denna republik”.
I artikeln förklarar Lenin även de två sista teserna. Han går tillbaka till de marxistiska grunderna. Marx och Engels startade kommunisternas förbund och skrev det kommunistiska manifestet. Begreppet kommunist pekar på det framtida målet – ett klassfritt samhälle där var och en ger efter förmåga och får efter behov. Detta är ett bättre namn än det gamla. ”Socialdemokrati” representerar föregående period mellan 1871 och 1914. Då var marxisters uppgift med rätta inriktad på ett långsiktigt upplysningsarbete som tyvärr i många fall slutade med att socialdemokrater uppslukades av den borgerliga staten.
Som exempel på det sistnämnda och på ”socialchauvinism” – socialist i ord men chauvinist och för ”fosterlandsförsvar” i handling – nämner han den socialdemokratiska ledaren i Sverige, Hjalmar Branting, och andra ledare runt om i Europa. Bland den mer vacklande grupperingen ”Centrum” nämns andra internationalens ledare Karl Kautsky. Lenins slutsats blir att de ryska kommunisterna måste initiera bygget av en ny arbetarinternational. Internationalismen är en överlevnadsfråga för revolutionen.

Avskaffa kapitalismen

Teserna propagerar för att jorden och bankerna ska förstatligas. Gemensamt ägande och kontroll av de tunga delarna i ekonomin utgör grunden på vilken en arbetarstat kan byggas. Jordfrågan ges stort utrymme, detta arbetarparti hade även ett program för bönderna som utgjorde den stora majoriteten av befolkningen. I andra artiklar nämner även Lenin att ”syndikaten”, monopolföretagen, ska förstatligas. I dagens utvecklade kapitalistiska länder är förstatligande av industrin det tyngsta och viktigaste kravet.
Tes 4 är ett svar på allt förtal om att den ryska revolutionen skulle vara en statskupp. Lenin säger att partiet tålmodigt måste argumentera tills man har majoritet. Han argumenterar mot idén om att man skulle störta den provisoriska regeringen, denna har fortfarande stöd av sovjeterna. Lenin ger här en rättelse till otåliga partimedlemmar som trodde att det räcker med att ha de rätta idéerna.
Till borgares stora förtret fick också bolsjevikerna majoritet i sovjeterna under hösten 1917.

Återgå till toppen

——————————————————————-

7. Julidagarna – Petrograds massor har fått nog av krig och kompromisser


Offensiv fortsätter sin serie om den Ryska revolutionen, som 2007 firar 90 år. Vi har nu kommit fram till det som kallas ”Julidagarna”. I en revolution komprimeras årtiondens och århundradens utveckling inom loppet av dagar och månader. Detta gäller även de erfarenheter som än idag har avgörande betydelse för socialister.
Artiklarna ska därför inte läsas som en historielektion utan som ett viktigt redskap för dagens socialister.

Julidagarna visar hur Petrograds massor trots militant kamp inte kunde vinna makten, på grund av resten av landets eftersläpning. Detta utnyttjades av kontrarevolutionen, de som ville slå ned revolutionen.
Enligt vissa borgare var julidagarna ett misslyckat kuppförsök från bolsjevikerna och Lenin. Socialister ser händelserna som ett resultat av de motsättningar som revolutionen genomgick. Innan vi kan gå in på de händelser som ägde rum i början av juli 1917, främst i Petrograd (nuvarande St Petersburg), måste bakgrunden målas, om än i korthet.
I februari 1917 startade ett uppror mot den enväldige tsaren Nikolaus II (lär mer i Offensiv nr 738). Folk i Petrograd och runt om i landet reste sig mot svälten, Rysslands deltagande i första världskriget, enväldet och böndernas brist på jord. På några dagar vann de arbetare som startat protesterna även soldaterna till sin sida och tsarens dagar var räknade.

Massorna tog initiativet

De partier som stått för en ”revolutionär kamp” mot tsaren stod alla vid sidan, överraskade över massornas egna initiativ. Till och med bolsjevikerna, det parti vars förankring fanns bland arbetarnas ”gräsrötter”, agerade bara på basplanet i revolutionen. Partiets ledning släpade hela tiden efter rörelsen.
Paradoxalt nog ledde arbetarnas och soldaternas revolution i februari till att borgerligheten, de som varit för svaga för att själva avskaffa tsarens envälde, kom till makten via den ”provisoriska regeringen” (de flesta ministrar tillhörde det borgerliga kadetpartiet). Detta berodde på att de ledare för massorna som kom fram i revolutionens fotspår (framförallt de högersocialdemokratiska mensjevikerna, socialrevolutionärer och partilösa) frivilligt la makten i borgarnas händer.
Redan i februari återföddes sovjeterna från revolutionsåret 1905, de arbetar- och soldatråd som var fröet till den arbetarstat som blev verklighet i oktober 1917. Genom sovjeterna enades stad och land i form av arbetare och soldater (de flesta soldaterna kom från landsbygden). Men i februari var det mensjeviker och socialrevolutionärer som styrde sovjeterna. När arbetarna och soldaterna genom revolutionen la makten i sovjetens händer så lämnade de i sin tur den bara vidare till den provisoriska regeringen, trots att arbetare och soldater i praktiken bara tog order från sovjeterna och dess exekutivkommitté. Socialrevolutionärernas och mensjevikernas ledare var kompromissmakare som var livrädda för makten och gjorde allt behålla en ”allians” med den borgarklass som var livrädd för revolutionen. På så sätt skapades en ”dubbelmakt” där sovjeten, den makt som skapats av revolutionen, levde sida vid sida med den provisoriska regeringen, som representerade den gamla unkna tsarmaktapparaten.

Dubbelmakt

Till en början accepterade även bolsjevikerna att makten lämnades till den provisoriska regeringen, med argumentet att det behövdes en borgerlig revolution före en socialistisk. Men under månaderna efter februari svängde bolsjevikpartiet.
Avgörande blev Lenins återkomst till Ryssland och hans ”aprilteser” (se Offensiv 743).
Bolsjevikerna började nu ”tålmodigt förklara” att borgerligheten och deras regering aldrig skulle avsluta kriget, bryta med imperialismen, dela ut jorden till bönderna och förstås inte avstå sin utsugning av arbetarna. Borgerligheten var för svag för att ens genomföra den borgerliga revolutionens uppgifter: att bryta godsägarnas makt genom en jordreform, bryta utländska makters kontroll över landet och reformera staten. För att ursäkta sig, sköt den provisoriska regeringen upp alla revolutionens krav till en ”konstituerande församling” som de aldrig hade intentionen att inkalla. Istället väntade de på möjligheten att slå ned den revolutionära rörelse som sovjeten placerat dem i ledningen för.
Efter Lenins ankomst för bolsjevikerna fram parollen ”All makt åt sovjeterna” för att bryta den dubbelmaktssituation som råder mellan sovjeterna och den provisoriska regeringen.

”All makt åt sovjeterna”

Samtidigt med ett ökat missnöje över situationen, dvs att februarirevolutionen gett få konkreta förbättringar, växte stödet för bolsjevikerna.
Missnöjet och stora protester tvingade utrikesminister Miljukov att avgå i april.
För att skydda sig från massornas allt mer fientliga inställning reste borgerligheten krav på att representanter för sovjeterna skulle ingå i regeringen. Den 1 maj gick sex medlemmar ur sovjetens exekutivkommitté in i regeringen, som fortfarande hade tio borgerliga ministrar. Den enda i den första regeringen som av arbetarna setts som en representant för dem, Kerenskij, blev krigsminister.
I regeringen förberedde ”försvarsvännerna” Kerenskij och mensjeviken Tseretelli (som även var sovjetens exekutivkommittés ordförande) nu en ”revolutionär” offensiv i kriget, efter krav från den ryska borgerligheten och dess allierade inom krigsalliansen ”Ententen”. Med en ekonomi i bankrutt lovade USA, som nyss gått in i kriget på Rysslands sida, nya krigslån med löfte om en offensiv som motkrav. Redan från början var krigsoffensiven dömd att misslyckas.

Armén rasar samman

Efter februari var armén stadd i upplösning. Soldaterna vägrade göra något annat än försvara sig och fraternisering (förbrödring) pågick mellan de ryska och tyska soldaterna. Soldater deserterade i tusental, sen de upptäckt att februarirevolutionen inte gett någon fred. Befälskåren var fortfarande en avbild av det tsaristiska samhället med noll och intet förtroende hos de soldater som hade initiativet efter revolutionen.
Den svaga borgerligheten hade inget alternativ att sätta i tsarismens ställe. De alternativ som fanns var att försöka behålla den gamla officerskåren eller rekrytera en ny från de arbetar- och bondesoldater som fanns i armén. Den provisoriska regeringen valde det första, med fortsatt sönderfall som följd.
Även borgarna insåg de begränsade möjligheterna till framgång för en offensiv. De såg offensiven framförallt som ett inrikespolitiskt vapen att slå mot revolutionen och kanske på något mirakulöst sätt återta kontrollen över armén. De blev allt mer oroade över hur revolutionen spred sig över landet. Samtidigt började allt fler arbetare, soldater och bönder ansluta sig till bolsjevikernas program.
Sovjeterna var dock fortfarande till största delen i kompromissmakarnas och ”försvarsvännernas” (de som ville fortsätta kriget) händer. Även om sovjeterna var den mest demokratiska form av samhällstyre som världen skådat, så släpade även de efter massornas medvetenhet. Sovjeternas delegater var demokratiskt valda, de hade inga privilegier och kunde avsättas när som helst om de inte skötte sig.
Men även om sovjeterna var ett representativt system som speglade svängningar i stämningarna bland massorna, tog det en tid innan de fick uttryck i sovjeterna. Dessutom hade soldaterna ända sedan februari varit överrepresenterade i sovjeterna, vilket gjorde att de mer radikala arbetarna fick stå tillbaka. Sovjeternas exekutivkommitté svängde ännu mer till höger när bondesovjeterna fick representation där. På landsbygden var det ofta till en början gamla makthavare som fortsatte att styra i de nya sovjeterna.

Junidemonstrationen

När den allryska sovjetkongressen (högsta organ för alla sovjeter i landet) sammankallades i början av juni kallade bolsjevikerna till en demonstration under parollen ”Ned med de tio kapitalistministrarna”. Demonstrationen var tänkt som en påtryckning på kongressen men sovjetkongressen förbjöd demonstrationen med hänvisning till hot från höger! (Lägg märke till att det var sovjetkongressen och inte den maktlösa regeringen som förbjöd demonstrationen.)
För att inte provocera ställde bolsjevikerna in demonstrationen, men när kongressen själv beslutade att anordna en demonstration den 18 juni så beslutade bolsjevikerna att delta med sina egna ursprungliga paroller. Sovjetkongressens officiella paroller för demonstrationen var ”Allmän fred”, ”Omedelbart inkallande av en konstituerande församling” och ”Demokratisk republik”, men dessa dränktes totalt i bolsjevikernas plakat.

Stöd till bolsjevikerna

400 000 demonstrerade i Petrograd och en massiv majoritet stödde bolsjevikernas program om att sovjeterna måste ta makten i sina egna händer. Nästan instinktivt hade Petrograds arbetare och soldater förstått att frågan om krigsoffensiven, matbristen, jordens överförande till bönderna och så vidare var kopplade till frågan om makten, att göra upp räkningen med de tio kapitalistiska ministrarna.
Det tryck som missnöjet under ytan skapat sedan februari höll på att leda till ett jättelikt vulkanutbrott.
Bolsjevikpartiet förstod att nya demonstrationer inte skulle lösa frågan om makten. Den då rådande majoriteten i sovjeten skulle aldrig ta makten i egna händer.
Bara en ny revolution, eller kontrarevolution, kunde förändra den politiska situationen. Antingen var arbetarna, genom sovjeterna, tvungna att ta makten eller så skulle borgarna tillsammans med godsägarna ta makten, krossa revolutionen och med den all demokrati.
Bolsjevikerna ville vänta med nya aktioner tills efter koalitionsregeringens krigsoffensiv även officiellt lidit totalt skeppsbrott. Detta skulle bli ett oerhört hårt slag mot regeringen och kompromissmakarna och stärka bolsjevikernas stöd runt om i hela landet för kraven på all makt åt sovjeterna och ett slut på offensiven och kriget. Om bolsjevikerna tog initiativ till protester före offensivens misslyckande kunde regeringen lägga skulden för krigsfiaskot på protesterna och komma undan egen skuld.

Julidagarna

I revolutioner händer inte allting i en naturlig följd där det ena ger det andra. Tvärtom är utvecklingen ojämn och sammansatt. Det gjorde att redan innan massorna i Rysslands provinser och vid fronten insett de kapitalistiska ministrarnas dubbelspel och behovet av att överföra makten till sovjeterna, så hade arbetarna och soldaterna i huvudstaden kommit till slutsatsen att de måste ta makten från borgarna med vapen i hand.
Den 2 juli avgick fyra borgerliga ministrar ur regeringen vilket ytterligare spädde på ilskan mot ”koalitionssvamlet”. Den 3 juli beslutade 1:a kulspruteregementet i Petrograd att följande dag gå ut i en väpnad demonstration med kravet att sovjeterna skulle ta makten.
Bolsjevikerna, som nu var i majoritet i Petrograds arbetarsovjet, fick reda på detta och skickade agitatorer för att avråda från en demonstration. Med de stämningar som redan närmat sig kokpunkten lyckades de inte och soldaternas beslut följs av liknande beslut på den jättelika Putilovfabriken och andra fabriker.
Med perspektivet om en väpnad demonstration utan disciplinerad ledning, öppen för provokationer från kontrarevolutionen, beslutade bolsjevikerna att delta i demonstrationerna för att göra dem fredliga och undvika en avgörande sammandrabbning med borgarklassens styrkor. Detta beslut togs i sista sekund. Ett uttalande i bolsjevikernas tidning Pravda som avrådde från demonstrationer rycktes ur pressarna i sista sekund och tidningen kom ut dagen efter med en vit sida.
Både regeringen och sovjetens exekutivkommitté valde från första stund att se demonstrationerna som ett väpnat uppror. De begärde truppförstärkningar från regementen i huvudstaden och vid fronten för att försvara byggnaden där både sovjetens exekutivkommitté och regeringen satt, Tauriska palatset. ”Hela dagen den 3 juli gick åt till att få ihop trupper för att befästa Tauriska palatset… Vårt problem var att få in åtminstone några kompanier… Vid ett tillfälle hade vi inga som helst styrkor. Sex man stod vid portarna till Tauriska palatset utan makt att hålla folksamlingen tillbaka.” beskrev senare mensjeviken Votjinskij, som ålagts att försvara exekutivkommittén.
På kvällen den 3 juli omringades Tauriska palatset av kanske hundratusen beväpnade soldater och arbetare. Ändå gjordes inga försök att inta palatset eller andra viktiga poster i huvudstaden. Demonstranterna ville inte ta makten från sovjeterna, de vill ge den till dem men exekutivkommittén vägrade i sten!

En halv miljon på gatorna

Den 4 juli nådde demonstrationerna sin höjdpunkt. 500 000 demonstrerade på Petrograds gator. I demonstrationen deltog bland annat beväpnade soldater från militärbasen Kronstadt utanför Petrograd, som spelade en avgörande roll under hela revolutionsåret. Upprörda delegater från olika grupper som demonstrerade besökte Tauriska palatset under dagen och krävde av exekutivkommittén att de skulle ta makten. Leo Trotskij, som var en av ledarna för bolsjevikerna sedan hans grupp strax innan anslutit sig till Lenins parti, beskriver några av talen i sin trilogi ”Ryska revolutionens historia”: ”’Vi kräver de tio kapitalistministrarnas avgång. Vi har förtroende för sovjeten, men inte för dem sovjeten har förtroende för… Vi kräver att jorden omedelbart beslagtas, att kontroll över industrin omedelbart upprättas. Vi kräver kamp mot den hungersnöd som hotar oss…’ En annan tillade: ’Det här är inte ett möte, utan en alltigenom organiserad manifestation. Vi kräver att jorden överförs till bönderna. Vi kräver ett upphävande av de order som riktas mot den revolutionära armén… I denna stund, när kadeterna vägrat arbeta med er, frågar vi er, vilka fler vill ni schackra med. Vi kräver att makten övergår till sovjeterna’”. Men exekutivkommitténs kompromissmakare var helt uppbundna till borgerligheten och hade inte en tanke på att ta makten.

Provokationer

Under dagen provocerade de få regeringstrogna styrkor som fanns fram ett antal blodiga sammanstötningar. Kontrarevolutionens representanter, i form av officerare, tsaristiska tjänstemän m fl i olika privata sällskap försökte också skapa oordning genom att från bakhåll beskjuta både demonstranter och regeringstrupper i syfte att provocera fram sammandrabbningar.
När rörelsens enda mål, att utöva påtryckningar på sovjeten att ta makten, misslyckats, tappade den sin kraft och organisering. Bolsjevikerna antog ett uttalande om att avsluta demonstrationen och rådde arbetarna och soldaterna att återvända hem i organiserade former för att inte utsättas för attacker. ”Massorna drog sig tillbaka till förstäderna och de hyste ingen avsikt att ta upp kampen igen dagen därpå. De kände att problemet med ’Makt åt sovjeterna’ var betydligt mer komplicerat än det hade förefallit” skrev Trotskij.
När protesterna var avslutade och demonstranterna återvänt hem anlände trupper lojala med exekutivkommittén. Efter att trupper som släpat efter i den politiska utvecklingen hållit sig neutrala till protesterna hade de nu övertygats att slå ned ”upproret” efter ”bevis” (falska) för att Lenin arbetade för tyskarna. Så småningom anlände också mer trupper från fronten. Exekutivkommittén sökte i juli med ljus och lykta efter revolutionens ”eftertrupp”, de minst medvetna, för att slå ned dess ”förtrupp”. De ändrade maktförhållandena användes av regeringen för att slå till mot bolsjevikerna. Pravdas kontor och tryckpressar slogs sönder och bolsjevikernas högkvarter i en gammal hovballerinas palats ockuperades. Lenin tvingades gå under jorden och många ledande bolsjeviker, däribland Trotskij, arresterades.

Hetskampanj

Nu avslöjades också fiaskot i krigsoffensiven och tillsammans med falska ”avslöjanden” om Lenin som tysk spion lades skulden för krigsfiaskot på bolsjevikerna i en hetskampanj som gick utöver allt som går att tänka sig.
Istället för att sovjeterna tog makten innebar julidagarna att kontrarevolutionen stärktes och använde sin makt för att slå mot bolsjevikerna. Julidagarna innebar dock inte att kontrarevolutionen lyckades krossa de revolutionära massorna. De flesta lyckades ta sig helskinnade tillbaka till sina fabriker och kaserner. Endast ett fåtal dödades (totalt 29 på båda sidor) eller arresterades. Det skulle dock dröja innan pendeln åter svängde åt revolutionärernas håll, men när den gjorde det så blev det desto kraftigare och med avgörande erfarenheter i bagaget.
Hade massorna under bolsjevikernas ledning kunnat ta makten i juli? Utan tvekan hade fyra månader mindre av en velande ministär som inte vågade bryta med kapitalister, jordägare och Rysslands allierade i kriget undvikit mycket lidande och många krigsoffer. Som exekutivkommittén själv vittnade om, hade det inte varit några problem för massorna att ta över makten i Petrograd den 3 och 4 juli. Detta i sig var dock inte tillräckligt: ”Det räcker inte med att gripa makten – man måste kunna behålla den också” skrev Trotskij. Även om bolsjevikernas krav om all makt åt sovjeterna vunnit Petrogradmassornas övertygelse så återstod till stor del resten av Ryssland och fronten. I februari hade provinserna fått revolutionen ”i famnen” av Petrograd. Detta gjorde att utvecklingen där, både vad gäller revolutionens praktiska utformning och dess idéer, med nödvändighet behövde mer tid på sig. Det var alltså utvecklingen av den allmänna medvetenhetsnivån i landet som helhet som omöjliggjorde ett maktövertagande i juli. Denna eftersläpning i medvetenheten gavs också uttryck av delegaterna på sovjetkongressen och i exekutivkommittén, där mensjeviker och socialrevolutionärer fortfarande dominerade.
Ändå hade bolsjevikerna inget annat val än att delta i demonstrationerna i huvudstaden. Att lämna de uppretade massornas vind för våg, för att ”timingen” inte var rätt, vore inget annat än att överge dem man sade sig kämpa för. Utan bolsjevikerna hade de väpnade demonstrationerna lätt utvecklats till ett allmänt slag på gatorna och ett allvarligt nederlag. Även om Petrograds arbetare och soldater skulle ha kunnat vinna huvudstaden hade de lätt blivit isolerade från resten av landet och likt Pariskommunen 1871 kunnat krossas. Trotskij skrev i Ryska revolutionens historia: ”Massornas parti var tvunget att stå på samma grund som massorna, för att, samtidigt som man på inget vis delade deras illusioner, hjälpa dem att dra de nödvändiga slutsatserna med minsta möjliga förluster som följd”.
Bolsjevikerna fick betala ett pris för detta i form av en månad av sanslös hetskampanj och förföljelse från kontrarevolutionen och kompromissmakarna. Belöningen kom senare när situationen i resten av landet hade mognat och Petrograds massor stod obrutna för att tillsammans med resten av landets arbetare och bönder ta sig an kontrarevolutionen och förbereda sig för dubbelmaktens avgörande och sovjeternas seger i oktober 1917.

Återgå till toppen

——————————————————————-

8. Augusti: Arbetarna stoppar Kornilovs kupp


Julidagarna (se Offensiv nr 755, 26 juni i år) i Ryssland 1917 hade inneburit en månad av angrepp på revolutionärer, framför allt bolsjevikerna vars partihögkvarter, tryckpressar m m förstördes. Ledande bolsjeviker fängslades eller flydde. Att de förlorade möjligheten att ge ut sin tidning Pravda var ett hårt slag under denna tid av förtal och förberedelser för kontrarevolution.

I alla krigförande länder är det ett klassiskt grepp att anklaga oppositionella för att samarbeta med fiendesidan och Ryssland 1917 var inget undantag. Bolsjevikerna förklarades i en hård förtalskampanj vara tyska agenter. Det kontrarevolutionära trycket var så hårt att en del medlemmar och sympatisörer drog sig undan partiet.
De reaktionära borgarna ansåg att det behövdes hårdare och beslutsammare tag för att slutgiltigt stoppa de bolsjevikpräglade arbetarna och soldaterna i sovjeterna.
Kerenskij, som ledde den provisoriska regeringen, konspirerade med generaler om att göra en statskupp och införa militärdiktatur för att slå ned revolutionen.
Den 15 juli förklarade bolsjevikernas ledare Lenin i en artikel hur läget utvecklades:”Efter vad som skedde 6-8 juli får ingen enda rysk revolutionär längre hysa några konstitutionella illusioner. Det pågår en avgörande strid mellan revolutionen och kontrarevolutionen.”

Ville krossa revolutionen

Han hade helt rätt. Kapitalisterna ville blodigt slå ned sovjeterna (arbetarråden) och bolsjevikerna.
Kerenskijs regering hade återinfört dödsstraffet på begäran av general Lavr Kornilov, som i juli utsågs till överbefälhavare. Nu kunde oppositionella mot kriget skjutas vid fronten. I realiteten hade dock Kornilov redan använt sig av dödstraffet tidigare genom att beordra avrättning av desertörer.
Kornilov var olikt många andra höga officerare inte från aristrokratisk bakgrund utan kom från en kossacksläkt (kossacker var en grupp som levt mycket priviligierat och självständigt under tsarregimen och de tillhandahöll i regel tsarens mest pålitliga styrkor när det gällde att slå ned protester). Kornilov ställde flera villkor till Kerenkij för att bli överbefälhavare. Förutom dödstraffet krävde han ett förbud av möten vid fronten, förflyttning av revolutionära regementen och ett slut på soldatkommittéernas makt.
Kerenskij hade själv konspirerat med general Kornilov med planer på militärkupp men det var Kornilov som sågs som kapitalistklassens frälsare. Kadeten (högerpartiet) Roditjev avslutade sitt hälsningstal med orden: ”Rädda Ryssland och ett tacksamt folk kommer att belöna er!”.
Kornilov fick rollen att leda de reaktionära krafterna som ville sätta stopp för revolutionen.
”Det är dags att hänga de tyska agenterna, först och främst Lenin, och upplösa arbetar- och bondedeputerades sovjet – ja upplösa den så att den aldrig kan samlas igen”, förklarade Kornilov för Lukomskij, hans generalstabschef.

Plats bara för en diktator

Kompromissmakarna i regeringen skulle ha varit beredda på att gå med på att slutgiltigt slå ned bolsjevikerna, men det fanns inte plats för två diktatorer. Kornilov ämnade göra sig av med Kerenskij och hans regering. Kornilov hade framfört detta budskap att han själv krävde diktatoriska befogenheter till Kerenskij. Först då Kerenskij fick detta klart för sig avslöjade han Kornilovs ”kontrarevolutionära konspiration”.
På detta sätt hamnade de borgerliga kompromissmakarna av ren självbevarelsedrift i motsatsställning till Kornilov. Den 25 augusti påbörjade Kornilov sin marsch mot Petrograd (idag St. Petersburg).
Kerenskij vädjade om stöd mot Kornilov från bolsjevikiska röda garden och revolutionära regementen och arbetargrupper. Dessa som nyligen protesterat mot just Kerenskij och regeringen kände sig tveksamma att följa hans vädjan.

Enhet mot Kornilov

Bolsjevikerna menade ändå att det var akut att nu stoppa Kornilovs kuppförsök och uppmanade till kamp mot detta. En delegation matroser från kryssaren Aurora besökte Trotskij, som jämte Lenin var bolsjevikernas och revolutionens förgrundsgestalt, i fängelset för att fråga om råd.
– Är det inte dags att arrestera hela Kerenskijs regering? frågade de.
– Inte än, svarade Trotskij, först slår vi ned Kornilov och sedan tar vi itu med Kerenskij.
Vid denna tid hade de mest medvetna arbetarna och soldaterna gått över till bolsjevikerna.

Mot ett avgörande

Trots att den provisoriska regeringen stod för en repressiv och kontrarevolutionär politik, var det absolut nödvändigt att gemensamt med andra slå ned den öppna kontrarevolutionen som Kornilov representerade. Detta var en politik som revolutionära arbetare förstod.
Till exempel de bolsjevikiska arbetarna i Viborgdistriktet som var de första som gick ut till Petrograds försvar.
Från julidagarna och framåt hade utrymmet för en dubbelmaktssituation – där sovjeterna, som representerade arbetarna, landsbygdens fattiga och soldater, utgjorde ett alternativ till den borgerliga staten och regeringen – försvunnit.
Händelserna hade visat att det nu i Ryssland bara fanns två möjliga regimer. Antingen den diktatur med följande massmord på socialister, fortsatt krig m m som Kornilov och kapitalets anhängare hade drömt om, eller att arbetarna tar makten och upprättar sitt styre.
För bolsjevikledarna ute i distrikten kom Kornilovs kupplaner inte oväntat. De hade förberett sovjeternas revolutionskommitté.
Sovjetorganisationerna bildade arbetarmiliser och organiserade styrkor för att arrestera kontrarevolutionära agitatorer. På gräsrotsnivå visade nu sovjeterna en stor vitalitet och förmåga att organisera kamp trots att toppen paralyserades av ledningens kompromissvilliga politik. Trycket från arbetarmassorna fick helt enkelt sovjeterna att agera.

Röda garden

Under påtryckningar från bolsjevikerna beväpnades arbetargrupper i industriområdena. Inom kort tid kunde röda garden ställa upp med en styrka på 40 000 i vapen.
Bolsjevikerna kämpade sida vid sida med gräsrotsmedlemmar och sympatisörer till mensjevikerna (socialdemokraterna) och socialistrevolutionärerna (ett parti som främst hämtade sitt stöd från bönderna) bland arbetare och soldater. De visade i handling att de var de bästa kämparna mot kontrarevolutionen och det bidrog därför till att de kunde vinna över arbetare och soldater som fram till dess följt de reformistiska ledarna.
Lenin förklarade att den historiska betydelsen av Kornilovrevolten ”bestod just i att den med utomordentlig styrka öppnade folkmassornas ögon för det faktum att godsägarna och bourgeoisin, som leds av kadetpartiet, och generalerna och officerarna organiserat sig och är beredda att göra allt för att krossa revolutionen … Att låta tyska armén krossa regementen som är bolsjevikanhängare. Överlämna Riga och Petrograd åt tyskarna för att de ska krossa revolutionen”.
I huvudsak kom Kornilovs kupp att slås ned utan att väpnade strider behövdes.
Kornilovkuppens ledare bestod av höga generaler och officerare med stöd av kapitalister och annan överklass. Men för att få något att hända krävs att ett maskineri som involverar vanliga arbetare fungerar. Dessa arbetare visste vad som pågick och hade bestämt sig för att inte samarbeta.
Alla viktiga arbetsplatser hade sina egna sovjeter. Järnvägsarbetare såg till att trupptransporter hamnade på fel spår. Artilleri skickades in på återvändsgränder. Telegrafarbetare hindrade Kornilovs order från att nå fram. Maskinister och andra järnvägsarbetare blev agitatorer. Bolsjevikiska agitatorer lyckades till och med få kossackstyrkor att lägga ned vapnen.
Kornilovs främsta trupper som han skulle sätta in mot Petrograd var den så kallade ”vildedivisionen” som rekryterats i norra Kaukasus. Denna vildedivision blev tilltalade och övertalade att vända sina officerare ryggen av en delegation kaukasiska muslimer som råkade vara i Petrograd på en sovjetkongress vid denna tid.

Kuppförsöket kollapsade

På detta sätt kollapsade Kornilovkuppen utan att någon väpnad strid behövdes.
Den 30 augusti sände exekutivkommittén ut nyheten till alla sovjeter att ”det råder fullständig demoralisering bland Kornilovs trupper”. Snart hade många av de officerare som lett kuppförsöket arresterats av sina egna män.
Den 1 september arresteras Kornilov och tillsammans med honom även 7 000 av hans anhängare.
Samma dag som Kornilov arresteras och hans kupp definitivt slagits ned, vinner bolsjevikerna för första gången majoritet i Petrogradsovjeten vilket ger en bild av hur det politiska tidvattnet nu börjat vända.
Harold Williams rapporterade i den brittiska liberala tidningen Daily Chronicle den 29 september 1917: ”Kornilovaffären har ökat misstron och fullgjort sönderfallet. Regeringen är som en skugga och overklig … Bolsjevikernas inflytande har ökat enormt … Kerenskij har återvänt från högkvarteren, men hans prestige har rasat, och han har inget aktivt stöd varken från högern eller från vänstern”.

Fröet till ny statsmakt

Det kan vara värt att notera att denna beskrivning av situationen i september 1917 kom från en uppmärksam liberal. Från och med en månad senare och fram till idag, nittio år efter händelserna, påstår liberaler och andra borgare att bolsjevikerna var extremister utan förankring som störtade en fungerande demokratisk regering.
Marx kommenterade en gång att revolutionen ibland behöver ”kontrarevolutionens piska” för att gå framåt. Det visade sig stämma i denna revolutions utveckling. Segern över Kornilov gav revolutionen en kraftig knuff framåt. Soldater vände sig emot sina officerare. Många arresterades av sina egna män. I kampen mot Kornilov fanns redan fröet till en ny statsmakt.
Kornilov var slagen och arresterad. Det hade nu blivit dags att ta itu med Kerenskijs borgerliga regering.
Kornilovs kuppförsök och händelserna därefter blev praktiska lärdomar som möjliggjorde oktoberrevolutionen då Kerenskij och regeringen av borgare och kompromissmakare slutligen störtades.

Vad hände med Kornilov?

Efter att bolsjevikerna tagit makten i oktoberrevolutionen, lyckades han fly till Don. Han blev sedan befälhavare för vita kontrarevolutionära styrkor i inbördeskriget och ledde ett hårt krig mot bolsjevikerna. Den 13 april 1918 lyckades den bolsjevikiska röda armén att slå ned hans styrka och Kornilov själv dödades då hans högkvarter besköts med artilleri.

Återgå till toppen

——————————————————————-

9. Oktoberrevolutionen som förändrade världen


Det är i år 90 år sedan den största händelsen i den internationella arbetarrörelsens historia ägde rum. Den 25 oktober enligt den ryska, julianska kalendern (den 6 november enligt vår), tog den ryska arbetarklassen med stöd av bönderna och soldaterna makten i sina händer i världens första socialistiska revolution.
I ledningen för revolutionen stod bolsjevikpartiet, Lenin och Trotskij.
Direkt efter maktövertagandet etablerades en arbetardemokrati, som möjliggjorde moderna reformer som majoriteten av världens befolkning fortfarande saknar: jord åt bönderna, arbetstidsförkortning, arbets- och kollektivavtal, rätt till skilsmässa, fri abort, barnomsorg, rättigheter för homosexuella.

Den ryska revolutionen åtnjöt en enorm popularitet och verkade som en inspiration för hela den internationella arbetarrörelsen.
Revolutionen blev gnistan som tände en löpeld av revolutionära resningar över hela Europa. Arbetarrevolutioner spred sig till Finland, Tyskland, Österrike-Ungern och Italien.
I Sverige inspirerades arbetarna till uppror och revolutionär kamp som tvingade fram eftergifter från borgarna, till exempel allmän rösträtt och 8 timmars arbetsdag.
Men i dessa länder saknades ett välförankrat socialistiskt massparti, med ett revolutionärt program som kunde erbjuda ledning i maktövertagandet; de saknade en motsvarighet till bolsjevikpartiet.

Historiska framsteg

Den första arbetarstaten och revolutionen sågs som ett föredöme av arbetare och ungdomar över hela världen. Bolsjevikerna gav ”all makt åt sovjeterna”.
Sovjeterna var arbetarnas, soldaternas och böndernas egna demokratiska rådsorgan. Sovjeter hade först upprättats under den första revolutionen 1905 och återuppstått efter februarirevolutionen 1917. Nu visste arbetarna hur de skulle styra.
Oktoberrevolutionen några månader senare är den enda gången genom tiderna som arbetarklassen verkligen tagit den politiska makten och skapat en stat som representerade folkmajoriteten mot en liten klick exploatörer.

”Revolutionen var ingen lokal företeelse, utan trängde in i själslivet hos människor i hela detta jätteland. Hela förvaltningen av produktionen gick över till arbetarna själva i fabrikskommittéerna.
Arvsrätten avskaffades. Fri sjukvård fanns över hela landet inom ett år, åtta timmars arbetsdag och betald semester infördes, och Ryssland gick i spetsen för jämlikhet mellan könen”, skrev den svenske socialisten Anton Nilsson, som själv åkte till Ryssland för att försvara revolutionen.
Fortfarande idag måste den internationella arbetarklassen dra de historiska lärdomarna från den ryska oktoberrevolutionen. I länder som Venezuela och Bolivia är behovet av ett ”oktober” idag så akut att det inom en snar framtid kan handla om ett vägskäl mellan socialistisk demokrati eller kapitalistisk militärdiktatur.
Det är få historiska händelser som har beljugits så mycket som oktoberrevolutionen. Såväl borgare som stalinister har hittat på sina egna sanningar beroende på hur historien gynnat dem. Historien har skrivits om gång efter annan.

Antikommunism

Borgarnas antikommunistiska kampanjer hoppas att folk är helt ovetande om vad som hände 1917. Om bara ett fåtal känner till den verkliga historien kan högern skapa sin egen ”sanning”. Det är därför en skyldighet för marxister att studera och sprida sanningen om oktober 1917.
I februarirevolutionen 1917 störtades tsardiktaturen av folkets spontana revolution. Lokalt ledande var ofta de mest avancerade bolsjevikiska arbetarna, men inte bolsjevikpartiet som sådant. Detta ledde till att en provisorisk borgerlig regering etablerades. Den provisoriska regeringen kunde dock inte lösa de huvudfrågor som utlöst revolutionen – det akuta behovet av fred, bröd, jord.
Sanningen är att den nya regeringen inte infriade något av de förväntningar som ställdes på den. Första världskriget, som hade tagit två miljoner ryssars liv fortsatte, de stora jordegendomarna förblev i godsägarnas ägo, den ekonomiska misären fortsatte och folket svalt.
Arbetarna i fabrikerna och soldaterna i skyttegravarna ville emellertid få ett slut på krig och svält. För dem var händelserna i februari något som tände ett hopp. Det blev inledningen på en ny period av kamp.

Februarirevolutionen

Kulmen i februari nåddes med fem dagar av historiens största spontana strejker och massuppror som fick den brutala tsarregimen att bryta samman.
Trotskij förklarade i Ryska revolutionens historia att ”På frågan om vem som ledde revolutionen, är det klaraste svar vi kan ge: medvetna, härdade arbetare skolade av Lenins parti bolsjevikerna. Men vi måste tillägga att detta ledarskap visade sig tillräckligt för att garantera upprorets seger, men det var inte tillräckligt för att överföra ledningen för revolutionen i händerna på det proletära avantgardet”.

Dubbelmakt

Makten låg formellt hos den självutnämnda provisoriska regeringen, men denna kunde inte agera utan tillåtelse från arbetarråden, sovjeterna. Soldaterna i städerna tog bara order undertecknade av sovjeterna. När regeringen, som fortsatte det impopulära kriget, ville förflytta soldater från Petrograd och Moskva fick det en helt annan effekt än regeringen hade tänkt sig.
Soldaterna tog nämligen med sig de revolutionära idéer som präglade staden ut till fronten, som annars var isolerad från stämningarna i städerna. Vid fronterna fick bolsjevikerna ett enormt gensvar bland de desperat krigströtta soldaterna.
Det rådde en situation av dubbelmakt. Den provisoriska regeringen representerade vad som fanns kvar av den borgerliga staten, som tvingades luta sig mot och samtidigt utmanades av sovjeterna, arbetarnas egna, nya maktorgan som i praktiken redan kontrollerade viktiga delar av det ryska samhället: fabrikerna, stora delar av armén och allt bredare grupper inom bondeklassen.
En dubbelmaktssituation kan inte bestå under någon längre tid. I Ryssland fanns bara två alternativ: en ny ”tsar” i spetsen för en borgerlig diktatur eller en arbetarrevolution som lade hela makten hos sovjeterna under arbetarklassens direkta kontroll och styre.
Det var dock först när Lenin återvände till Ryssland i april och presenterade sina aprilteser, som medvetenheten om att revolutionen måste gå vidare och bli socialistisk började få fäste.

Lenins aprilteser

Lenin möttes till en början av stor skepsis, både inom bolsjevikpartiet och bland massorna – men han höll fast vid att februarirevolutionens krav, fred och bröd, krävde att arbetarna grep hela makten, alltså en socialistisk revolution.
När den första chocken hade lagt sig, blev Lenins teser de svar och den analys som arbetarna behövde.
Behovet av ett program visas av medlemsutvecklingen; i februari hade bolsjevikpartiet 8 000 medlemmar, i slutet av april 79 000 och i juni 200 000.
Under massdemonstrationerna i juli anklagade regeringen bolsjevikerna för att ha försökt ta makten med en kupp och en enorm propagandakampanj startades mot partiet. I själva verket hade bolsjevikerna deltagit i protesterna, men hållit tillbaka dem från att försöka ta makten då tiden ännu inte var mogen.
Lögner om Lenin och bolsjevikerna som tyska spioner spreds i varenda dagstidning. Lenin tvingades i exil och Trotskij, som tog tillfället i akt att offentligt tillkännage att han gått med i bolsjevikpartiet, fängslades. Bolsjevikernas tidningar förbjöds och tryckpressarna slogs sönder.
I slutet av oktober stod emellertid bolsjevikpartiet återigen i ledningen för en mäktig rörelse från arbetarklassens sida. Denna helomvändning under en tidsperiod av fyra månader visar på hur snabbt stämningar och politisk medvetenhet bland massorna i kan förändras i en revolutionär situation.
Arbetarna ställde sig frågande till anklagelserna mot bolsjevikerna i juli.
Det var ingen tillfällighet att det var samma personer som förtryckte dem, fortsatte kriget och gick emot deras kommittéer som också skrek högst om bolsjevikerna som tyska agenter.
Detsamma hände bland soldaterna. Hur kunde det komma sig att det var de värsta officerarna som var de som oftast flög i taket så fort de hörde blotta ordet ”bolsjevism”?
Arbetarna och soldaterna visste ju själva att de inte var några tyska spioner, ändå stämplades varje demokratiskt krav som bolsjevism. ”Är detta bolsjevism, då är jag bolsjevik!”, blev de ord som sattes på en allmänt utbredd stämning.

Kornilovs kuppförsök

En viktig vändpunkt var general Kornilovs kuppförsök i augusti. Den provisoriska regeringen hade använt sig av armén för att slå mot bolsjevikerna i juli, men blev nu själv hotad av Kornilov. De revolutionära arbetarna, under bolsjevikernas ledning, ställde sig då i första ledet för de styrkor som krossade kuppförsöket.
Majoriteten av de radikala arbetarna hade redan anslutit sig till bolsjevikerna och många krävde att man redan nu skulle ta makten. Trotskij, som satt fängslad efter att själv ha tillkännagett sitt medlemskap i bolsjevikpartiet, var dock av en annan åsikt: det viktigaste var att slå ner Kornilov. Även om många i sovjeternas ledning fortfarande var paralyserade av kompromissvilja, organiserade gräsrötterna kamp genom att bilda arbetarmiliser och styrkor och arrestera kontrarevolutionära agitatorer.
Bolsjevikpartiet drev på för att beväpna industriområdenas arbetare, och snart kunde röda garden ställa upp en styrka på 40 000 beväpnade arbetare.
Stödet för bolsjevikpartiet växte och redan kort efter Kornilovs kuppförsök vann bolsjevikerna majoritet i Petrogradsovjeten, i Moskva, i centrala Sibirien, i Finland, i nuvarande Uzbekistan och i Tallinn.
En stor polarisering ägde rum inom det ryska samhället under 1917. Soldatkommittéer krävde slut på det blodiga kriget. Bönderna krävde jord och började själva ockupera jorden. Arbetarna tog över fabrikerna.
Fabriks- och verkstadskommittéer, fackliga styrelser, militära enheter och kommittéer på landsbygden började omvandlas, allt oftare med bolsjeviker i ledande positioner.
Dagens borgare, som lögnaktigt försöker beskriva den ryska oktoberrevolutionen som en odemokratisk kupp, kan inte förklara hur bolsjevikerna, förutom i de arbetarsovjeter de hade en överväldigande majoritet, också kunde få ett massivt stöd hos miljontals bönder som tog till sig Lenins program. Revolutionära bonderörelser inrapporterades under hela hösten när de genomförde bolsjevikernas program i praktiken och tog över jorden från godsägarna. Totalt omfattade bonderörelsen 482 av Rysslands 624 grevskap.

Bolsjevikerna i majoritet

I början av oktober vann bolsjevikpartiet också majoriteten i Minsks och Kremls sovjeter. Nu underströk Lenin att läget för att ta makten hade kommit; majoriteten av sovjeternas arbetare och soldater stödde bolsjevikerna, som också hade ett omfattande stöd bland bönderna.
Maktövertagandet skulle inledas den 25 oktober på den Allryska sovjetens andra kongress. Sovjetkongressen var det enda verkligt demokratiska organet, med 600 lokala sovjeter anslutna och 23 miljoner väljare.
Mensjevikerna och socialistrevolutionärerna, som sedan i februari kontrollerade sovjeternas ledning, hade gång på gång skjutit upp kongressen då de visste att de skulle förlora majoriteten till bolsjevikerna.
Dagen innan sovjetkongressen skulle öppna, beslutade den provisoriska regeringen att slå till mot bolsjevikerna.
Bolsjeviktidningen Pravdas redaktion skulle gripas, tidningen skulle beläggas med transportförbud, bolsjevikernas centralkommitté skulle fängslas och signalement skickades ut. Bolsjevikerna skulle krossas en gång för alla.
Den provisoriska regeringen och premiärminister Kerenskijs auktoritet hade emellertid vittrat bort.
Regeringen hade helt och hållet felbedömt situationen; vilka skulle genomföra angreppet? Var det soldaterna som gjort myteri? Arbetarna som röstat på bolsjevikerna? Det fanns inga som kunde verkställa ordern. Arbetarna hade redan tagit över nyckelbyggnader och soldaterna var de som hade beväpnat arbetarna.
På landsbygden ökade antalet jordockupationer och upproren spred sig. Radikaliseringen bland bönderna påverkade soldaterna, som ofta själva kom från landsbygden. De avsatte sina officerare.
Bolsjevikpartiet, det enda parti som inte var misskrediterat, stod som symbol för revolutionen. Huvudstaden Petrograd säkrades utan att nästan några skott alls behövde avlossas.
Kerenskijregeringen beskrev själv ett reglerat erövrande av institutioner, junkrar som kapitulerade utan motstånd och den totala frånvaron av upplopp, demonstrationer eller skottlossning.
Den upplevde lugnet som ytterst skrämmande, eftersom det visade på bolsjevikpartiets överväldigande stöd och förankring.

Massorna griper makten

Lenin befann sig fortfarande under jord och det blev Trotskij som fick organisera och genomföra själva maktövertagandet. Beväpnade röda garden tog över Petrograd natten före kongressen.
Militära revolutionskommittéer var nu i arbete dygnet runt. De hade 200 000 soldater, 40 000 rödgardister och 10 000 matroser. Alla viktiga broar och byggnader stod under deras kontroll.
När sovjetkongressen öppnade nästa dag föreslog bolsjevikerna att kongressen skulle överta regeringsmakten. Kongressen röstade för att bilda världens första sovjetregering och för första gången i världshistorien hade arbetarna och de fattiga tagit makten över samhället. Den allryska sovjetkongressen röstade för revolutionen med stor majoritet. Den första arbetarstaten var ett faktum.
Från talarbåset konstaterades att ”Den provisoriska regeringen är avsatt. Statsmakten har tagits över av revolutionskommittén”.
Det sista återstående fästet för den provisoriska regeringen var Vinterpalatset, den enda institution som inte kunde erövras inifrån, som trots detta också till slut intogs nästan utan några tillstymmelser till strid.

Lärdomar av oktober

Oktoberrevolutionen är rik på lärdomar för dagens internationella arbetarrörelse. De objektiva villkoren för en socialistisk samhällsomvandling som mött arbetare i många revolutionära situationer, har flera gånger varit bättre än de som bolsjevikerna stod inför.
Arbetarklassens potentiella styrka har ökat och tekniken har möjliggjort organisering och internationell spridning på helt andra nivåer än de som var för handen 1917.
Nyckelfrågan som fortfarande måste ställas, den fråga som är central vid varje studie om oktoberrevolutionen, är emellertid frågan om den subjektiva faktorn, ledningens roll.
Hur modig, självuppoffrande, och kampvillig arbetarklassen än må vara så behöver en socialistisk samhällsomvandling en medveten ledning i form av ett välförankrat parti.
Revolutionen kunde segra tack vare beslutsamheten hos bolsjevikpartiets ledning, främst Lenin och Trotskij.
För de revolutionära uppsving som sker nu och som att kommer att ske i framtiden, är oktoberrevolutionens verkliga traditioner en inspiration med oersättliga lärdomar.

Återgå till toppen

——————————————————————-
10. Tips för vidare läsning
– Lenin slår tillbaka, Marixmen Idag (broschyr utgiven av Rättviseböcker)

– Lärdomar av oktober, Leo Trotskij (hela boken publicerad som ett specialnummer av Offensiv)

http://offensiv.socialisterna.org/sv/758/?tpl=24

– Den ryska revolutionens historia, Leo Trotskij.

– Staten och Revolutionen, V.I Lenin. Utgiven av Rättviseböcker med förord av Per-Åke Westerlund

Återgå till toppen

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s