Perspektiv (Sverige, Norden)


Perspektivmaterial för Sverige och Norden, antagna på RS kongresser

1. Norden, 2014, Vad har vänsten att lära av Norden?

2. Sverige, 2015, Ökade klyftor och politisk kris.

3. Norden, 2016, Finland, Danmark, Norge: polarisering och klasskamp

4. Sverige, 2016 , Den svenska chockdoktrinen: flyktingmurar och rasism


Vad kan vänstern lära av Norden?

1) Trots att det finns stora politiska, ekonomiska och även sociala skillnaderna mellan Sverige och våra nordiska grannländer finns många viktiga lärdomar för Rättvisepartiet Socialisterna att dra som kan dras från utvecklingen i övriga Norden. RS har även ett speciellt ansvar inom CWI att bygga nya sektioner i våra grannländer och stärka den marxistiska rörelsen.

2) Ekonomiskt finns två läger, där Sverige och Norge fortfarande bara delvis drabbats av krisen – medan Danmark och Finland mer liknar resten av Europa. I Danmark har en fastighetsbubbla kollapsat och i Finland har exporten rasat. I Norge har en stor bostadsbubbla börjat spricka med effekter på hela ekonomin medan den svenska ekonomin troligen kan hållas upp av konsumtion åtminstone fram till valet. Det är bara tidsfrågan innan alla nordiska länder är del av den strukturella stagnation som världsekonomin är inne i.

3) Även Finland och Sverige har nu ”kommit ifatt” resten av Europa med utvecklingen av högerpopulistiska och rasistiska partier med väsentligt väljarstöd. Även om utvecklingen liknar varandra och dessa partier har en reaktionär effekt på hela samhällsdebatten så måste vi också se skillnaderna. Medan till exempel Fremskrittspartiet i Norge och Sannfinländarna kommer från klassiska populistiska rörelser och är mer heterogena – har Sverigedemokraterna sitt ursprung i fascismen och har tydligt rasismen som enda sammanhållande kitt.

4) Gemensamt är dock att det vuxit fram ur bristen på politiskt alternativ till den högerpolitik som dominerar och skapat allt värre sociala villkor i samhället. De har vunnit mycket stöd av de som är missnöjda med socialdemokraterna. Till exempel var Fremskrittspartiet näst största parti bland arbetare i valet hösten 2013. Speciellt stort är vakuumet i Finland med sin historia av koncensus-politik – där både Vänsterförbundet och socialdemokraterna sitter med i den högerregering som leds av Samlingspartiet (motsvarande Moderaterna).

5) Även om nivån på klasskampen varierar så har få stora rörelser gjort att medvetenheten fallit och lett till förvirring (om klassamhällets uppbyggnad, klasstillhörighet, vem som är vän respektive fiende osv). Ökade klyftor och bristen på alternativ från alla etablerade partiet har ökat hatet mot vad som mer och ses som en politikerkast. Allt detta har gynnat högerextrema populist- och rasistpartier.

6) Inom vänstern finns både hopp och varnande exempel. Danska Enhedslisten (EL) som fortfarande på pappret kallar sig revolutionära socialister och som, dock efter mycket velande, sagt nej till att stödja regeringens senaste nedskärningsbudget har nu stöd av 10,7 procent av väljarna. EL har gett hopp till många till vänster och visar på potentialen för nya vänsteralternativ och viljan att stödja en politik som ifrågasätter nedskärningar, ökade klyftor, rasism osv. Det finns dock en strid inom partiet där högern har försökt försvaga vänstern för att få partiet att anpassa sig och göra upp med Socialdemokraterna och tills nyligen Socialistiskt Folkeparti (SF) som suttit i regeringen. Den situationen lär dock ändras nu när SF lämnat regeringen efter att ha rasat i stöd under regeringssamarbetet.

7) Exemplen från så kallade ”vänsterpartiers” regerings-samarbete förskräcker. Socialistiskt Folkeparti i Danmark stöds nu bara av 4-5 procent och är i upplösning efter rege-ringsavhoppet. Sosialistiskt Venstreparti (SV) i Norge var ytterst nära att åka ur Stortinget (riksdagen) i höstens val.

8) Situationen skriker efter ett socialistiskt alternativ, det visar till exempel uppgången för Enhedslisten. Vilka uppgifter marxister står inför skiljer sig mellan länderna. I Danmark handlar det om att ingripa i debatten om vilken väg Enhedslisten ska ta: CWI-medlemmar i Danmark behöver delta i ELs arbete och argumentera för att orientera mot kamp och rörelser och föra fram ett alternativ till kapitalismen – eller istället för att bli ett stödparti till en regering som vill rädda kaptialismen till varje pris och låter arbetare betala. I Finland och Norge ställs andra frågor: hur föra samman och konsolidera den första gruppen medvetna socialistiska revolutionärer? Hur kan nya kämpande partier som utmanar kapitalismen växa fram? I Finland har CWI redan tagit viktiga steg på den vägen medan den snabbt förändrade situationen i Norge nu ger nya möjligheter. För RS och våra CWI-medlemmar i övriga Norden gäller det att var pålästa, hänga med och ta tillvara på de möjligheter som ges.

Finland

9) Förutom att har drabbats av den globala kapitalistiska krisen är den finska ekonomin i en egen djup strukturell kris. Dominerande industrigrenar som skog/pappers-industri och IT-sektorn har stora problem och har massavskedat under flera års tid. Finlands andel av världsexporten har minskat med 31 procent under de senaste fem åren, vilket är sämst inom hela EU. Detta illustreras av att exportens andel av BNP nu är 10 procent lägre än den var innan krisen. Handelsbalansen har gått från ett överskott på 8 procent av BNP till ett underskott på två procent. På grund av att Finland är med i euro-samarbetet begränsas möjligheter att styra över räntan och valutakursen kan inte devalveras för att göra exporten ”konkurrenskraftig” (något som i så fall skulle betalas av vanliga finländares i form av minska köpkraft).

10) Nordea sänkte nyligen sin tillväxtprognos och räknar nu med att Finlands ekonomi bara växer med 0,8 procent 2014 år och två procent år 2015. Banken räknar också med att arbetslösheten ökar. Andra är mer positiva, till exempel spår Finlands Bank en tillväxt på 1,7% 2014. Precis som alla kapitalistiska ekonomer hoppas politikerna på en internationell uppgång. Men detta är inget annat än fromma förhoppningar utan verklig förankring.

11) Till exportkrisen tillkommer sexpartiregeringens beslut om nedskärnignar och skattehöjningar på sammanlagt 4,8 miljarder euro fram till 2017, vilket ytterligare undergröver den inhemska konsumtionen. Till exempel ska kommunernas utgifter minska med två miljarder euro, vilket kommer inebära att tiotusentals kommer att sparkas från välfärdssektorn.

12) På grund av missnöjet med situationen och den förda regeringspolitiken stärks oppositionspartierna; Centerpartiet, som nu är största parti, samt Sannfinländarna. Ingen av dem har förstås någon alternativ politik, utan signalerar sin opposition symboliskt. Sannfinländarnahar dock vridit debatten åt höger med sin rasism och nationalistiska EU-kritik. Bristen på alternativ från vänster, när Vänsterförbundet sitter i regeringen och är del av högerpolitiken, har gett fritt utrymme för sannfinländarnas taktik att ställa till exempel pensionärer mot invandrare.

13) Vänsterförbundets deltagande i regeringen har skapat allt mer inre konflikter, när fler och fler inser att det inte finns något slut på nedskärningspolitiken. Faktum är att Vf:s och S inträde i regeringen 2011 var en kniv i ryggen på den fackliga kamp mot högerns attacker som sågs åren innan. 2010 deltog 137 316 löntagare i arbetskonflikter medan bara 14984 deltog 2012. Den lägst siffran sedan 70-talet.

14) Efter fjolårets beslut om totalt två miljarder i nedskärningar på kommunerna finns nu en allt tydligare opposition inom Vänsterförbundet, men fler hoppar också av partiet och i de flesta fall blir passiva. Sosialistinen Vaihtoehto, som organiserar finska medlemmar i CWI, har också sett ett ökad intresse från vänsteraktivister i Vänsterförbundet.

15) Om medlemmar i Vänsterförbunder menar allvar med sin opposition mot ledningens högerpolitik argumenterar Sosialistinen Vaihtoehto för att det nu är dags att samla en gemensam front för att ta upp striden mot nedskärningarpolitiken. Till ett sådant arbete måste fackföreningsaktivister, miljöaktivister, antirasister osv också bjudas in.

16) Oundvikligen kommer det komma nya kamputbrott. Även om förhoppningarna om en viss tillväxt skulle infrias så skulle den sociala krisen fortsätta med en stor arbetslöshet (värst bland unga), osäkra jobb och nedmonterad välfärd.

Danmark

17) De senaste veckorna har Danmark skakats av en regeringskris, sedan Socialistiskt Folkeparti (SF) hoppat av regeringen. Detta är kulmen på en serie händelser där regeringen försvagats och gått till höger. I grunden ligger kapitalismens kris och regeringens försök att få löntagarna i Danmark att betala för krisen.

18) Danmark är ”skandinaviens Spanien” med extremt hög privat skuldsättning och en ekonomi som inte tagit fart efter att bostadsbubblan sprack 2007. ”Danmark är det Sverige fruktar att bli” kommenterade ekonomen Paul Krugman nyligen och varnade för en lång period av mer eller mindre nolltillväxt, likt det Japan upplevt sedan krisen på 1990. Enligt OECD spås Danmark en tillväxt på 1,6% 2014 och 1,9% 2015. Arbetslösheten ligger på sju procent.

19) Enligt en undersökning i tidningen Politiken har andelen danskar under fattigdomsstrecket fördubblats under de senaste tio åren. Samtidigt har de som har mycket eller ganska mycket förtroende för politiker sjunkit till 36 procent, den lägst uppmätta siffran någonsin. Det är inte svårt att förstå orsaken till detta, när regeringen med SF, socialdemokraterna och radikale Venstre (ett ”socialliberalt” parti) fortsatt den av EU uppsatta åtstramningspolitiken som den förra högerregeringen drev. Bland annat har man utförsäkrat tiotusentals arbetslösa och attackerat lärarnas arbetsvillkor med en masslockout våren 2013.

20) Det som till slut blev droppen som fick Socialistiskt Folkeparti att lämna regeringen var den av hemlighetsmakeri omgärdade delprivatiseringen av det danska energibolaget Dong, till en fond med säte i ett skatteparadis och administrerad av den amerikanske skurkinvestmentbanken Goldman Sachs.

21) SFs partiledningen ville trots Dong-affären fortsätta regeringssamarbetet men tvingades avgå när de inte fick partiet med sig. Redan sedan tidigare var SF ett parti i upplösning med rasande väljarstöd. Så sent som i kommunvalet 2009 fick SF 14,5 procent och i Folketingsvalet 2011 9,2 procent, nu ligger de under 5 procent. Nu har ytterligare avhopp skett, framförallt till S, till exempel SFs hälsominister Astrid Krag.

22) Enhedslisten, som fortfarande kallar sig revolutionära socialister, har stått utanför regeringen men gav fram till i höstas stöd till regeringens budget, vilket skandalöst nog till exempel innebar att tiostusentals arbetslösa utförsäkrades. Sedan partiet efter stor debatt i höstas valde att avbryta samarbetet har de stigit ännu mer i opinionen och blev i kommunvalet näst största parti i Köpenhamn med knappt 20 procent av rösterna. De stöds nu i opinionen av 10,7 procent av väljarna, jämfört med 2 procent 2010. EL har potentialen att bli ett parti som på allvar kanaliserar kampen mot nedskärningar och högerpolitik – men för att det ska vara möjligt måste partiet ha ett antikapitalistiskt alternativ och organisera och praktiskt delta i alla kamprörelser.

23) Samtidigt har Enhedslisten politiska svagheter. Det finns visserligen en vänster som kallar sig marxister men högern dominerar ledningen. Kritiken mot regeringen har inte varit antikapitalistiskt från ELs ledning utan mer som S kritiserar den svenska regeringen: ”Varför sänker ni skatten istället för att lägga pengarna på välfärden?”. I internationella frågor som Syrien har Els ledning krävt en ”politiskt lösning” med hjälp av ”internationella organisationer” utan att kritisera FN och andra organisationer, vars agerande bara är ett uttryck för maktbalansen mellan olika imperialistiska makters intressen. Partiet har också blivit allt mer parlamentariskt och inte lyckats nå ut till kämpande grupper ute i samhället. För marxister handlar det om att vända den utvecklingen genom praktiska exempel på hur man kan stödja och ingripa i olika rörelser och samtidigt ta den politiska striden med dem i ledningen som vill överge idén om att kämpa för ett socialistiskt samhälle.

24) Mellan 2001 och 2011 var det rasistiska Dansk Folkeparti stödparti till högerregeringen med Venstre och Konservative Folkeparti. Genom att högern bjöd in rasisterna i finrummet vreds hela debatten i rasistisk riktning och Danmark genomförde en av Europas mest rasistiska flyktingpolitik, till exempel med extrema krav för anhöriginvandring och rasistiska begränsningar i rätten att gifta sig mm. En lagstiftning som den nya regeringen inte rivit upp. Rasismen uppifrån har ge utrymme islamofobi (som i Muhammed-karikatyrerna) och mer extrema rasistgrupper. Men rasismen stöter också på motstånd, som i den 5000 personer starka antirasistdemonstrationen 2012 när English Defence League försökte marschera i Århus och etablera Danish Defence League. Sedan dess har flera stora och lyckade antirasistiska mobiliseringar stoppat rasister och nazister.

25) Lärarnas kamp 2013, när 69 000 lärare lockoutades av kommunerna med regeringens dolda stöd, var en historisk strid där lärarna till sist tyvärr besegrades när regeringen stiftade en tvångslag. Därmed kunde kommunerna bryta upp lärarnas reglerade undervisningstid och precis som i Sverige öka undervisningstiden som ett sätt att spara pengar på lärare och elevers bekostnad. 26) Men nya strider väntar. Senast före jul genomförde 7000 studenter en demonstration i protest mot regeringens planer att försämra deras villkor. Nyligen genomfördes också demonstrationer mot utförsäljningen av Dong. Där lär de anställda tvingas att förbereda sig för att försvara sina jobb när företaget börsintroduceras. Inom kort kommer även avtals-förhandlingarna för privatanställda komma igång.

27) För marxister gäller det att ingripa i och ta initiativ på gräsrotsnivå i alla dess sprängfrågor. Regeringen, nu utan SFs stöd, är svagare än någonsin. Ilskan underifrån skulle med rätt kampinitiativ från Enhedslisten eller fackföreningsrörelsen snabbt kunna fälla regeringen.

Norge

28) Även i Norge sker just nu dramatiska förändringar. Ekonomin är skakigare än på decennier med en bostadsbubbla som börjat spricka. Samtidigt har en ”blå-blå” regering med Höyre och Fremskrittspartiet(FrP) kommit till makten och börjat genomföra en extremt reaktionär agenda.

29) För tredje månaden i rad sjönk bostadspriserna i Norge under november månad. Bopriserna väntas bli negativa även i årstakt, för första gången sedan krisåret 2009. Jämför man med maj månad förra året har priserna sjunkit med cirka fem procent. I december hade Norge 43 procent fler osålda bostäder än ett år tidigare.

30) Försäljningen av nya bostäder i Norge rasade med 33,7 procent under fjärde kvartalet i fjol jämfört med motsvarande kvartal 2012, enligt norsk branschstatistik. Samtidigt föll antalet nybyggnationer under kvartalet med 17,5 procent. Försäljningen av nya hem i Oslo minskade med 47 procent under fjärde kvartalet 2013 jämfört med fjärde kvartalet föregående år.

31) Riskerna med fallande bostadspriser är uppenbara. Efter många års snabbt stigande bostadspriser (norska bopriser har stigit i medeltal med 8,7 procent per år sedan 1992) är de norska hushållen belånade upp över öronen, till och med värre än de svenska. Belåningen ligger på över 200 procent av hushållens disponibla inkomst, vilket är över den gräns som brukar markera bostadsbubblor. För att undvika snabbt fallande priser och en potentiell bankkris försöker regeringen göra det lättare att låna pengar för de som köper en bostad för första gången.

32) Det är inte bara i bostadssektorn ekonomin bromsar in. Enligt Statistiska Sentralbyrån SSB väntas BNP växa med endast 2 procent under 2014, och siffrorna blir inte bättre om oljeindustrin räknas in. Sparandet är på rekordhög nivå och bromsar därmed konsumtionen. Arbetslösheten är dock fortfarande låg, bara 3,3 procent men lär stiga om denna utveckling fortsätter.

33) Till skillnad från sin nordiska grannar har den norska regeringen helt andra ekonomiska reserver att använda sig av om krisen förvärras, tack vare oljeinkomsterna. Men att stimulera en ekonomi som stagnerar är för den skull inte lätt. Det visar om inte annat Japan, där massiva stimulanser gett världens största statsskuld utan att få igång ekonomin.

34) Men det är kanske på det politiska området som störst förändringar sker. Den nya blå-blå regeringen med Höyre och Fremskrittspartiet har sjösatt en extremt reaktionär dagordning med attacker på invandrare, kvinnor, fattiga mfl.

35) Regeringen har tillsatt en utredning för att undersöka om sexköpslagstiftningen, som kriminaliserar sexlöpare men inte de som säljer sex, ska rivas upp. Eftersom båda regeringspartierna är vill riva upp lagen ser de utredningen mer som en formsak, trots att 65 procent befolkningen vill behjålla lagen och bara 20 procent vill riva upp den. Samtidigt som regeringen vill tillåta sexköp så planerar de att förbjuda tiggeri.

36) Dessutom öppnar regeringen för att försvåra abort. De har lagt ett lagförslag som innebär att de ska vara upp till kommuneran att bestämma om läkare kan få neka att diskutera abort med sina patienter. Detta har redan öppnat för ännu fler attacker, till exempel har kristna läkare krävt att få neka att sätta in spiral.

37) Jämställdhetsminister Solveig Horne (FrP) har i media gått ut och sagt att hon överväger gynekologisk tvångundersökning av flickor. Syftet sägs vara att förhindra kvinnlig könsstympming men är ytterligare ett sätt att misstänkliggöra invandrare och framförallt muslimer, samtidigt som repressionen späs på.

38) I den svenska regeringens kölvatten skall stora skattesänkningar kombineras med privatiseringar. Fritt ”vårdval” ska införas inom all hälso- och sjukvård och aktiebolag ska fär bättre konkurrensvillkor för att kunna privatisera mer inom barnomsorgen. Samtidigt ska skattesänkningar på 8 miljarder norska kronor för höginkomsttagare genomföras 2014 medan försämringar genomförs för arbetslösa, pensionärer, eninkomstshushåll, elever mfl.

39) Utvecklingen i Norge är en varning. Efter nazisten Anders Behring Breiviks massmord genomfördes manifestationer med hundratusentals deltagare i Norge. Men eftersom ingen analys av rasismens orsaker fördes fram och framförallt: inget alternativ gavs till den högerpolitik som ökar klyftorna så har rasisterna kunna komma tillbaka och sitter nu i regeringen, tillsammans med ett Höyre som bara för några år sedan sa att de aldrig skulle regera tillsammans med FrP.

40) Sosialistiskt Folkeparti i Danmark och Sosialistisk Ventreparti i Norge är också varningar till vänstern vad som händer om man sätter sig i en regering som administrerar den högerpolitik som en kapitalism i kris kräver. Efter att ha regerat tillsammans med Arbeiderpartiet klarade sig SV bara med nöd och näppe kvar i Stortinget med 4,1 procent av rösterna. Resultatet var egentligen ännu värre eftersom hela 32 procent av SVs väljare taktikröstade på partiet. I Finland är risken stor att Vänsterförbundet går samma öde till mötes om ingen verklig opposition inom partiet växer fram mot regeringssamarbetet. Det svenska Vänsterpartiet verkar inget lära utan fortsätter satsa allt på att få regera med S, trots att S uppenbarligen inte vill ha med dem att göra.

41) Det är inte bara vänstern som straffas för högerpolitik. Precis som när rasistiska FPÖ gick in i regeringen i Österrike 2000 så har Fremskrittspartiet redan tappat väsentligt i stöd sedan valet i höstas (från 17 till 11 procent). Rasismen har partiet fortfarande kvar men nu avslöjas att de inte alls skiljer sig från övriga högerpartier. För de som missnöjesröstat på partiet i protest mot etablissemanget blir detta allt mer uppenbart. Precis som FPÖ kommit tillbaka finns stora möjligheter även i framtiden för FrP så länge inget verkligt politiskt alternativ växer fram.

42) Högerns brutala attacker kommer att leda till protester och kan göra att det växer fram en stor fight back-rörelse i Norge. Så sent som 2012 deltog 50 000 kommunalanställda i den största strejken i Norge sedan 1980-talet och vann en tydlig seger. Det borde innebära att stridsviljan och självförtroendet inom fackföreningsrörelsen är hyfsat. Att attackerna pågår på så många områden borde göra möjligheterna större till ett enat motstånd mellan olika grupper. Samtidigt är arbetsgivarna extremt aggressiva och ser möjlighet att trycka ned facken och arbetarna tillsammans med ”sin” regering som vill genomföra massprivatiseringar. Situationen har vissa likheter med tiden för storkonflikten i Sverige 1980, när arbetsköparna trodde sig kunna knäcka facken och genomförde en storlockout. Den gången fick de ge sig.

43) Bristen på arbetaralternativ till högerpolitiken är skriande i alla de nordiska länderna, vilket också återspeglas i högerpopulisternas framgångar. Kapitalismens kris gör samtidigt att alla etablerade politiska partier och regeringskonstellationer tenderar att blir allt svagare och med mindre och mindre social bas och förtroende i samhället. Även om bristen på politiska alternativ kan fortsätta att ha en återhållande effekt så kommer vi se fler och större kamprörelser i framtiden och fler som söker efter alternativ till kapitalismens orättvisor, nedskärningar, privatiseringar, rasism osv. Det kommande åren kommer ge historiska möjligheter att bygga upp marxismens styrkor i de nordiska länderna.

Kongressen 23 mars 2014

Tillbaka till sidans topp


Ökade klyftor och politisk kris

Svenska perspektiv 2015

Intro

1. De 70 år som gått sedan andra världskrigets slut kan när det gäller Sverige mycket grovt delas upp i två 35-årsperioder. 1945-80 med stark ekonomisk tillväxt, välfärdsreformer och ökad levnadsstandard. 1980-2015 med baklängesreformer, växande klyftor och arbetslöshet/otrygga jobb. Detta har haft avgörande betydelse för medvetenheten och klasskampen. Det betyder inte att allt var guld och gröna skogar under tillväxtåren eller att allt har försämrats sedan 1980. Politisk kamp och händelser i Sverige och internationellt har lett till förbättringar och ökad medvetenhet, till exempel om miljö, feminism och hbtq-frågor de senaste decennierna.

2. Avgörande bakom vändningen i 1980-talets början var att kapitalistklassen utmanade arbetarrörelsen, vars ledning vägrade anta utmaningen och istället allt mer långtgående accepterade nedmonteringen av välfärdsreformerna. Socialdemokratins begränsning – att acceptera och söka samförstånd med kapitalets diktatur i storföretag och banker – blev välfärdsmodellens fall. Stalinismens kollaps och den kapitalistiska globaliseringen inklusive EU-anpassningen ökade tempot i denna process.

3. Detta förklarar 2000-talets ekonomiska paradoxer. Ju rikare Sverige blivit, desto fler fattiga finns det. Mellan 1991 och 2010 fördubblades andelen fattiga, från 7,3 till 14 procent av befolkningen.

4. Sveriges BNP 2014 var 3 908 miljarder kronor. Enbart sedan 2010 har BNP ökat med 571 miljarder kronor. Det är mer än vad hela BNP var 1980 – 558 miljarder kronor. I fasta priser har BNP ökat med 120 procent, alltså mer än fördubblats sedan 1980.

5. BNP per capita (person) har ökat från 234 900 kronor år 1980 till 403 000 kronor 2014 (räknat i 2014 års penningsvärde). Denna stora ökning har fördelats på ett litet antal vinnare.

6. En grundläggande faktor för samhällsutvecklingen de senaste årtiondena är med andra ord den gigantiska omfördelningen från löntagare till kapitalister, från offentlig sektor till de privata storföretagen.

7. I diskussionerna om Sverige de senaste åren har vi konstaterat ett växande missnöje med nyliberalismen, i synnerhet marknadskaoset och miljardvinsterna inom vården, skolan, omsorgen och kollektivtrafiken. Också bostadsmarknaden och arbetsmarknaden har i grunden stöpts om med förödande konsekvenser.

8. På alla dessa områden finns en potential för verkliga protest- och kamprörelser, som tillsammans med protesterna mot rasism och sexism, som under 2014 samlade 10 000-tals, skulle kunnat lägga grunden för en ny politisk rörelse vänsterut.

9. Men känslan att samhället är på väg åt fel håll, missnöje med dagens utveckling och osäkerhet inför framtiden har ännu inte skapat en sådan rörelse. Den viktigaste förklaringen är att det saknats samlande kampinitiativ. De fackliga ledningarnas kapitulation inför högerregeringens attacker 2006-2014 sänkte självförtroende och medvetenhet hos breda grupper löntagare.

10. Allvaret i attackerna doldes dessutom av den ökande konsumtionen, även bland löntagare, som finansieras med skattesänkningar och krediter. Särskilt i Norrbotten spelade gruvboomen en liknande roll i att dölja utvecklingens baksidor.

11. Protester och de få kamprörelserna under 2000-talet har därför tenderat att vara kortvariga och isolerade från varandra. Att knyta samman rörelser, förklara hur olika frågor hänger samman och visa en väg framåt är viktiga uppgifter för socialister idag.

12. De objektiva möjligheterna för en radikal, socialistisk samhällskritik utmanas 2015 av nya komplikationer och händelser.

13. Riksbankens minusränta visar på oron hos kapitalister, politiker och ekonomer att den på ytan starka svenska ekonomin i själva verket är bräcklig. Det makabra resultatet av räntesänkningarna är en extrem börsuppgång med en tredjedel från oktober till februari. Eftersom 80 procent av alla aktier ägs av en procent av befolkningen är detta ännu en enorm gåva från staten till den lilla grupp som utgör kapitalet.

14. Mediakampanjen och enigheten bland de etablerade politikerna om mer pengar till militären är också en komplicerande faktor. Kriget i Ukraina, som förstås oroar många, tillsammans med militariseringen i Östersjöområdet, används som argument för militär upprustning och ”nationell samling”.

15. S-MP-regeringen vill spendera ytterligare 6,2 miljarder kronor på militären. Men det kan bli mer eftersom regeringen tävlar med Alliansen om vem som är beredd att ge mest till militären. Redan ifjol höst fick militären 9,7 miljarder kronor extra.

16. Politiskt har stämningen efter valet präglats av ”vänta och se”. Den socialdemokratiska tidning NSD i Luleå beskriver det som ”lågsäsong i politiken”. För varje dag som går blir det tydligare för allt fler att Löfvenregeringen inte innebär någon kursändring. Detta tenderar att ge ytterligare näring till uppgivenhet och passivitet.

17 Det betyder ytterligare svängrum för Sverigedemokraterna och rasismen i allmänhet. Rasisternas huvudsakliga källa för stöd är fortfarande missnöjet med alla andra partier, vilket späs på av statens och kommunernas behandling av EU-migranter och det ökade antalet flyktingar.

18 Mot detta står de första blygsamma tecknen på en radikalisering vänsterut och möjligheter till kamp. Sekos strejk på Veolias tåg i Skåne i juni 2014 var ett viktigt steg. Det är också tydligt att missnöjet jäser inom t ex hemtjänsten i Stockholm och bland vårdanställda landet runt.

19. De stora manifestationerna mot SD:s rasism och nazistvåldet väckte många nya till aktivitet. Detsamma gäller protesterna mot sexism och stödet till Feministiskt Initiativ, som sågs som en ny feministisk vänsterkraft. En rad lokala kampanjer, där Rättvisepartiet Socialisterna spelat en viktig roll, visar på möjligheterna.

20. Dagens situation är ett mellanspel. Internationella exempel visar att nya vändningar kan ske snabbt. Kamp och stora händelser är avgörande för att höja medvetenheten och skapa ett verkligt arbetaralternativ.

21. För socialister gäller att ta initiativ till och delta i kamp idag, och i denna kamp så långt det är möjligt visa på arbetarklassens roll i det kapitalistiska klassamhället och det socialistiska alternativet. Vi måste diskutera lärdomar från Sverige och internationellt för att förbereda för det som komma skall.

22. Något av de närmaste åren kommer befolkningen i Sverige att nå 10 miljoner, från dagens 9,7. Av dessa är 3 794 700 löntagare, den aktiva arbetarklassen, varav ungefär hälften är kvinnor. Två miljoner är pensionärer och nästan lika många är under 15 år. Arbetarfamiljerna i bred mening utgör den stora majoriteten av befolkningen.

23. Rättvisepartiet Socialisterna och CWI står för att arbetarklassen behöver ett eget politiskt parti, ett kämpande parti med ett socialistiskt program. Detta för att kunna utmana dagens makthavare och avskaffa det kapitalistiska systemet med dess ekonomiska diktatur, miljöförstöring, utsugning, krig och ständiga kriser.

Internationella impulser

24. Internationella händelser spelar en stor roll för medvetenhet och händelser i Sverige, särskilt med ett relativt lugn i kampen här.

25. Det senaste året har rapporteringen om den så kallade Islamiska Staten, kriget i Ukraina samt terrordåden i Paris och Köpenhamn dominerat i media, med förvirring och reaktionära effekter i dess kölvatten. För socialister gäller att visa hur revolutionerna 2011 vänts till kontrarevolutioner därför att det saknats arbetarpartier och ett revolutionärt socialistiskt program. Men också att alla faktorer som ledde till den revolutionära kampen 2011 fortfarande finns kvar, samt våra paroller mot statsmakten och imperialismen, och för demokratiska försvarskommittéer, nationalisering, arbetarstyre och internationalism.

26. Återkomsten av klasskamp i flera länder i Europa har gett hopp och visat en väg framåt, även om den inte alls får samma utrymme i media som reaktionen. Det gäller masstödet för att Syriza ska utmana Trojkan, Podemos framväxt, generalstrejkerna i Belgien, Italien och Norge, radikaliseringen i Skottland i samband med folkomröstningen och strejkerna mot nedskärningar på Nordirland. I rörelsen mot vattenavgifter på Irland spelar Socialist Party och Anti Austerity Alliance en ledande roll.

27. Generellt ser vi en polarisering i Europa, med tillväxt för rasistiska och högerextrema partier i flera länder. Om Syriza viker sig för bankerna och Trojkan blir hotet från Gyllene Gryning än allvarligare.

28. Det mest utmärkande draget globalt är de växande klyftorna, som är en viktig orsak till utbrotten av nya massrörelser underifrån. Gatuprotester, torgockupationer, revolter och strejker av masskaraktär har ägt rum i 90 av jordens 200 länder de senaste fem åren, rapporterade tidningen The Economist. De har skakat regeringar men samtidigt innehållit flera tecken på att detta bara är en inledande fas: de har varit relativt kortvariga, lösligt organiserade, ofta saknat demokratiska strukturer och tydliga krav. En utbredd misstro mot partier och en ojämn medvetenhet har öppnat för populistiska och självutnämnda ledningar.

29. I Spanien har denna process tagit ett nytt steg med bildandet av Podemos som ett politiskt parti.

30. Vi kan förvänta oss och måste förbereda oss för drag av dessa processer även i Sverige, med utbrott av nya rörelser och fenomen. Socialist Alternatives ingripande i Occupy i USA bidrog till att lägga grunden för Kshama Sawants valseger i Seattle och 15Now-rörelsen.

31. Klimatfrågan kommer också att stå i centrum under 2015. FN:s klimattoppmöte i Paris i november-december kommer att mötas av en klimat- och miljörörelse som i allt högre grad kommer att ställa krav på systemförändring. Socialistiska slutsatser är närmast oundvikliga i kampen mot oljebolagen, bilindustrin, bankerna och deras politiker.

Det handlar om systemet

32. Kritik i den allmänna debatten riktas ofta mot politiker som anses ha tagit felaktiga beslut. Medvetenheten är sån att de flesta hoppas att det räcker att byta regering eller president. Men i den djupaste kapitalistiska krisen sedan 1930-talet gäller det för socialister att visa hur politiken styrs av kapitalismen som system.

33. Den ryske revolutionären Leo Trotskij beskrev detta i sin studie Vart går Frankrike, som han skrev under sin exil i landet 1936:

34. ”Samma historiska lagar verkar i alla länder, nämligen den kapitalistiska nedgångens lagar. Om produktionsmedlen förblir i händerna på ett litet antal kapitalister, så har samhället ingen utväg. Det är dömt att gå från kris till kris, från nöd till misär, från dåligt till sämre. Kapitalismens förfall och sönderfall uttrycks på olika sätt och olika snabbt i olika länder. Men processens grundläggande drag är desamma överallt. Borgarklassen leder sitt samhälle mot en fullständig bankrutt. Den kan inte garantera vare sig bröd eller fred åt folket. (…) Inte bara är kapitalismen oförmögen att ge arbetarna nya sociala reformer, eller ens små allmosor. Den är tvungen att ta tillbaka det den en gång gav. Hela Europa har gått in i en tidsålder av ekonomiska och politiska motreformer. Det är inte reaktionens nyckfullhet som ligger bakom politiken att plundra och kväva massorna, utan det kapitalistiska systemets sönderfall. Det är ett grundläggande faktum som varje arbetare måste inse, för att inte låta sig luras av tomma fraser. Det är just därför som de reformistiska partierna ett efter ett faller samman och förlorar sina styrkor i hela Europa.” Med reformistiska partier menade han den tidens socialdemokratiska partier som stod för välfärdsreformer utan att avskaffa kapitalismen.

35. Likheten med idag är borgarklassens attacker för att låta arbetare och fattiga betala kapitalismens kris, samt hur detta underminerar stödet för partier som driver denna politik eller som försöker hitta omöjliga kompromisser mellan arbete och kapital. Trotskij varnade för att borgarklassen i Frankrike precis som i andra länder, förberedde sig för total konfrontation med arbetarklassen. I dagens Europa är sådana fullskaliga attacker inte närstående, men inskränkningar i demokratiska rättigheter och förberedelse för ökad repression pekar på vad som väntar. Arbetarklassen är objektivt starkare idag och långt ifrån besegrad. Dess sociala tyngd visas gång på gång i de generalstrejker som genomförts under 2000-talet. Det som behövs är kämpande arbetarpartier med en socialistisk politik.

Sverige 2015: Den politiska krisen

36. ”Politiska jordbävningar väntar Europa” rapporterade BBC på sin demokratidag den 15 februari i år. Etablerade partier tappar stöd i hela Europa och i många fall tar nybildade partier deras plats.

37. I en tabell som visar att de politiska partierna i olika länder tappat medlemmar ligger Sverige på fjärde plats, efter Storbritannien, Norge och Frankrike. Sedan 1980 har de svenska partierna förlorat närmare hälften av sina medlemmar.

38. Socialdemokraterna hade medan kollektivanslutningen av LO-medlemmar fanns kvar över en miljon medlemmar. När den avskaffades låg medlemstalet på 259 000. Valåret 2014 var medlemstalet 101 674 efter att några år innan legat under 100 000. Det finns ingen statistik på hur många som är aktiva eller andelen arbetare.

Valen 2014

39. Valresultatet i september innebar en lättnad för alla som ville fälla högerregeringen, men samtidigt en stor besvikelse när de ”rödgrönas” seger inte var tydligare och Sverigedemokraterna ökade kraftigt.

40. Det omfattande missnöjet med Alliansen visades av att alla fyra partierna backade. Borgerlighetens traditionella partier fick sammantaget sitt sämsta resultat sedan rösträttens införande. För både Centern och Folkpartiet var valresultatet det näst sämsta någonsin. Kristdemokraterna föll till 4,5 procent, men höll sig kvar i riksdagen. I fjolårets kongressmaterial konstaterade vi att moderatbubblan spruckit och M rasade följdriktigt mest, från 30,1 till 23,3 procent. Reinfeldt, Borg och andra i M-toppen skyndade sig att lämna det sjunkande skeppet.

41. I skymundan av ”valsegern” gjorde Socialdemokraterna ännu ett katastrofval. Ökningen från 30,7 till 31 procent innebär att de två senaste valen är S-partiets sämsta sedan den allmänna rösträtten infördes. Under perioden 1932-88 hade S aldrig under 40 procent och på de 70 åren 1924-94 var partiet aldrig under 37 procent.

42. Detta historiska ras är priset för att gå från att genomföra reformer till att riva dem. Socialdemokraterna har fortfarande det avgörande inflytandet i LO-facken men har tappat arbetaraktivisterna. Partitoppen domineras av karriärpolitiker som utan problem går över i tjänst hos storföretag och banker. Även om tillfälliga opinionsvindar kan peka på ökat stöd har partiet långt ifrån nått botten. Det visar mönstret från många länder i Europa, där socialdemokratiska partier rasat kraftigt eller till och med närmar sig utplåning, efter att ha drivit igenom den nyliberala åtstramningspolitiken.

43. EU-valet i maj gav signaler om en radikalisering och ökad rörlighet bland väljarna. Miljöpartiet fick hela 15,4 procent, Feministiskt Initiativ tog ett mandat med sina 5,49 procent och även Vänsterpartiet ökade något till 6,3 procent. De tre partierna var tillsammans större än Socialdemokraterna och fick nästan tre gånger fler röster än Sverigedemokraterna, trots att SD ökade och tog två mandat. Massiva protester mot SD:s torgmöten i städer och orter runt om i landet var det mest framträdande draget i EU-valet.

44. Men valvindarna förändrades i riksdagsvalet i september. Ett huvudskäl var att Miljöpartiet och Vänsterpartiet lät Stefan Löfven och S sätta tonen. Det var en ”ansvarstagande” opposition som utmanade Alliansen. Den hårdaste kritiken från S handlade om att högerregeringen inte fullt ut följde de åtstramande budgetreglerna. På flera områden rådde samstämmighet i valdebatterna. Till och med på skolans område – en av valets viktigaste frågor – sökte de ”rödgröna” samförstånd. Löfven gjorde också klart att han inte tänkte avskaffa vinsterna i välfärden utan, precis som exempelvis Folkpartiet, förespråkade någon form av reglering.

45. Statsminister Fredrik Reinfeldts utspel om att ett ökat antal flyktingar skulle bädda för nedskärningar på andra områden fick inget svar från S, MP och V. Det gynnade Sverigedemokraterna, som inte heller mötte lika stora torgprotester som i maj.

46. I september fick MP 6,9 procent, partiets näst bästa riksdagsval men en stor besvikelse jämfört med 15,4 procent i maj. Vänsterpartiet fortsatte det senaste decenniets trend att ligga strax under 6 procent. Feministiskt Initiativ nådde 3,12 procent, vilket inte gav några riksdagsmandat. Däremot kom FI in i 14 kommuner och tog plats i styret av Stockholms stad.

47. Missnöjet med regeringen gick i stor utsträckning högerut. Sverigedemokraterna ökade till 12,9 procent, över 800 000 röster, och blev tredje största parti. Den största delen av ökningen kom från Moderaterna.

48. Under ytan fanns en viss radikalisering, särskilt bland unga väljare och kvinnor. I SVT:s vallokalundersökning betecknade sig 43 procent som ”vänster” jämfört med 36 procent som ”höger”. I de två valen dessförinnan var det fler som ansåg sig vara höger än vänster. De ”rödgröna” hade ett stort övertag bland kvinnor, 50,1 procent respektive 36,4. Bland män däremot ledde Alliansen 40,5 procent mot 38,3. Bland unga väljare hade SD 8 procent, jämfört med 9 procent vardera för Fi och V.

49. Bland kapitalister och borgerliga strateger fanns ingen oro över att Socialdemokraterna skulle bilda regering. Grundat på erfarenheten av Perssons regeringar och S-styren i kommunerna visste de att det inte skulle ske någon avgörande kursändring. Som inför en ny fotbollsäsong, spelarna kan bytas ut men laget är detsamma. En period med S vid makten skulle kunna öppna för en ny Moderat-högerregering 2018. Att MP och V skulle ingå i regeringsunderlaget användes av högern för att sätta press på Löfven.

Nyval eller DÖ?

50. Det blev inte en politisk jordbävning i Sverige i december, men väl ett rejält oväder. Efter att tackat nej till Löfvens inbjudan om ministerposter – till Folkpartiet och Centern – valde allianspartierna att tillsammans med SD fälla S+MP-regeringens budget. Inom borgerligheten fanns flera strömningar, från dem som ville stuka den nya regeringen och kanske tvinga den att regera med Alliansens budget till dem som ville fälla regeringen med stöd av SD.

51. Stefan Löfven lade då det enda kort som kunde ha någon effekt – att utlysa nyval i mars. Den politiska krisen var ett faktum med möjligheten till landets första nyval sedan 1958.

52. Men av riksdagspartierna var det bara Sverigedemokraterna som ville ha nyval. När den formellt tillfällige partiledaren Mattias Karlsson skulle annonsera att SD skulle rösta för Alliansens budget var det på en presskonferens som dominerades av budskapet att partiet skulle lägga alla andra frågor utom invandringen åt sidan.

53. Allianspartierna fruktade nya bakslag i ett nyval. Ledande borgare och kapitalister vill ha stabilitet, inte oroligheter. En ny framgång för SD skulle öka osäkerheten och troligen höja den politiska temperaturen genom en ny våg av antirasistiska demonstrationer. I det läget föredrog högern att först mjölka ur S+MP-regeringen. Sakligt var det inte heller någon stor skillnad mellan alternativen vilket sammanfattades i tidningen Fokus med rubriken: ”Skenbråk om statsbudgeten Budgetförslagen som ledde fram till krisen är närmast identiska”.

54. Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Vänsterpartiet ville inte heller ha nyval. Löfvens första uttalanden om att budgetförslaget från december skulle vara hans program i nyvalet tonades snabbt ner. LO-ledningen uttalade sig mot nyval, vilket var helt i linje med dess icke-agerande mot högerpolitiken 2006-14. Slakten på a-kassan, vinster i välfärden, skattesänkningar för rika med mera kunde genomföras utan att LO mobiliserade, så varför skulle LO-ledningen vilja göra det nu?

55. Detta läge ledde fram till hemliga förhandlingar och Decemberöverenskommelsen (DÖ) mellan regeringen och högerAlliansen. Vänsterpartiet deltog inte i förhandlingarna men gav sitt stöd till uppgörelsen.

56. Här fick Löfven till sist sin uppgörelse över ”blockgränsen”, men inte genom att bryta upp Alliansen utan genom att göra upp med alla fyra partierna. På den gemensamma presskonferensen berömde Löfven bland andra Moderaternas blivande ordförande Anna Kinberg Batra för att ha sett till ”Sveriges bästa”.

57. Det Löfven vann var att få sitta kvar och löften om stöd till kommande budgetar så länge han samlar det större regeringsalternativet. Priset på kort sikt blev att regera med Alliansens budget till i april. Och på lång sikt att vara beroende av allianspartiernas stöd.

58. Dessutom öppnades för samarbete mellan regeringen och Alliansen på tre områden, pensioner, militären och energi. I alla tre fallen finns en historik som pekar högerut. Pensionsuppgörelsen från 1990-talet var kronan på verket i Göran Perssons ”världsrekord i nedskärningar” då Sverige blev ett av de första länderna i EU att drastiskt försämra pensionerna. Militären handlar om upprustning av krigsmakten. Energipolitiken riskerar att vridas än mer i klimatförstörande riktning.

59. I praktiken har ”blocken” närmat sig på fler områden. En uppgörelse har undertecknats om betyg ”på prov” i fjärde klass – en av högerns hjärtefrågor – trots att all samlad expertis argumenterat emot.

60. Nyvalet sågs inte med någon entusiasm och kunde ställas in utan några protester utanför SD. Många som röstat på de ”rödgröna” gjorde det utan stora förväntningar, men drog ändå en lättnadens suck när risken för en ny alliansregering efter ett nyval försvann. De var beredda att ge Löfven en chans till.

61. Det ligger samtidigt i båda ”blockens” intresse att söka vissa strider, för att profilera sig och slåss om maktpositionerna. Decemberöverenskommelsen är därför ingen stabil konstruktion, utan kan mycket väl spricka innan nästa val. Det är ingen omöjlighet att ett eller flera Allianspartier väljer att bryta DÖ om “oacceptabelt mycket socialism [dvs återställare av högerns systemskifte] ingår i kommande statsbudgetar”, som en moderat uttryckte det i Aftonbladet. Det kan också ske för att profilera sig som ett verkligt oppositionsparti.

62. I kommuner och landsting är dock samarbete i olika konstellationer över ”blockgränserna” mer utbrett än någonsin. I 99 kommuner, fler än var tredje, styr ett eller flera ”rödsgröna” partier med M och/eller C, FP och KD.

63. En effekt av kommunala samarbeten, liksom av DÖ, är att SD gynnas. Partiet kan framställa sig som ”den enda oppositionen” och peka på att syftet med de andra partiernas samarbete är att stänga ute SD.

Socialdemokratins roll

64. Socialdemokraterna under Stefan Löfven har ansträngt sig för att erbjuda motsatsen till året med Håkan Juholt. Inga utspel, få konkreta löften och lågmäld ton i debatten. Löfven har hänvisat till sin ”tid i industrin”, i IF Metall, och sin förhandlingsförmåga.

65. Även om många fortfarande vill vänta och se har regeringen redan placerat sig långt åt höger.  De två ministrar som uttalat sig oftast är försvarsminister Peter Hultqvist och polisminister Anders Ygeman, som båda lovat förstärkta resurser inom sina ansvarsområden.

66. Det fanns steg i rätt riktning decemberbudgeten som fälldes – sänkt skatt för pensionärer, gratis medicin till barn, upphävd bortre gräns för sjukskrivningar, mer pengar till Arbetsmiljöverket, kommuner och kvinnojourer – men det återstår att se vilka av dessa förslag som kommer tillbaka i april och september. Många av dessa åtgärder är också begränsade i jämförelse med vad högerregeringen försämrade och de behov som finns. Förväntningarna är samtidigt lågt ställda. ”Väldigt lite talar för att Löfven kommer driva vänsterpolitik i dagens riksdag”, sammanfattade Johan Ehrenberg i ETC.

67. I samband med DÖ hänvisade Löfven till ”den svenska traditionen” av breda överenskommelser. Socialdemokratin, både partiet och LO, vill framställa sig som ett parti som förhandlat sig till tidigare reformer. Det stämmer inte med historien. Avgörande reformer har varit ett resultat av öppen klasskamp och revolter, som införandet av rösträtten, och att arbetarrörelsens styrka och hot om kamp tvingat kapitalet att gå med på eftergifter. Denna modell fungerade under efterkrigstidens unika ekonomiska uppsving, där kapitalet kunde acceptera reformer så länge dess ekonomiska makt inte utmanades.

68. Den tiden är sedan länge förbi. Redan under den ekonomiska krisen i Sverige i början av 1990-talet gjorde Socialdemokraterna upp med högerregeringen under Carl Bildt om enorma nedskärningar. Breda överenskommelser är ett kodord för kontrareformer mot löntagare, pensionärer och andra grupper. För att stoppa försämringar, och än mer för att tvinga fram förbättringar krävs klasskamp och aktiva kampanjer.

Miljöpartiet

69. Miljöpartiet är den stora förloraren i regeringens politik sedan valet. Beställning av nya JAS-plan och ubåtar, inget stopp för Förbifart Stockholm och status quo för kärnkraften är svek som fick tidigare språkröret Birger Schlaug att kalla MP för ”Meningslösa Partiet”. Partiet har också accepterat vapenexporten.

70. Men utvecklingen högerut har pågått ett bra tag. ”Vi är inte ett vänsterparti. Vi är ett mittenparti. Vi är det enda partiet som befinner sig mellan S och Moderaterna”, sa nya skolministern Gustav Fridolin i en intervju med Dagens Industri efter valet. Han fortsatte med att distansera sig gentemot Vänsterpartiet: ”Jag skulle önska att de borgerliga var intresserade av breda samtal. Det är ingen som har missat att vi valde att bilda en regering där V inte ingick.”

71. Men MP:s eftergifter till trots kan partiet ändå hanka sig fram, om man tydligt markerar att det är Socialdemokraterna som bär ansvaret. Med dagens medvetenhet är det många som tror att partiet gör större ”nytta” inom än utanför regeringen, vilket också visas av att många V-anhängare skulle vilja se Vänsterpartiet i regeringen.

72. I dagsläget verkar Miljöpartiets ledning prioritera ministerposterna framför allt annat. Men det kan komma nya händelser och sjunkande opinionssiffror kan längre fram leda till regeringskriser och även att partiet lämnar regeringen. Det är antagligen enda sättet att försöka återta den position partiet tillfälligt fick i EU-valet.

Regeringen

73. Det som räddar regeringen är att alternativet är en ny Alliansregering. Det ger Löfven ett visst andrum, som kan förlängas med några av de förslag som fanns i decemberbudgeten. Pensionärer, sjuka och arbetslösa kan få en viss lättnad även om det inte är fullständiga återställare. Regeringen kan också vinna sympati på uttalanden mot rasism och terrorism, som ger ett humanitärt intryck utan att kosta något. Detsamma gäller kritiken av Saudiarabien och erkännandet av Palestina.

74. Vi kan därför inte förvänta oss ett massivt missnöje med regeringen på kort sikt. Det besvärliga parlamentariska läget kan också användas för att försvara uppgörelser högerut.

75. Samtidigt är medvetenheten lättrörlig och varierad. Redan finns bland grupper av unga och arbetare – inte minst anställda inom skolan och vården – en medvetenhet om att den här regeringen i grunden driver samma politiska kurs som Alliansregeringen. I växande grad kommer allt fler att förstå att det inte räckte med att byta ut politikerna för att få till stånd en förändring.

76. Det finns frågor som kommer att möta motstånd, även om det är begränsat till vissa grupper.

77. Upprustningen av militären är en sådan fråga. Kraftigt ökade utgifter, nya JAS-plan och avancerade vapen kan ställas mot behoven inom välfärden, där nedskärningarna istället fortsätter. Från den årliga konferensen Folk och Försvar rapporterades om ”politisk enighet över hela linjen – från Vänsterpartiet till Sverigedemokraterna – om att Sveriges försvar måste stärkas” (Dagens Nyheter 13 januari).

Högerpartierna

78. Från att ha agerat närmast som ett enda parti kommer de fyra högerpartierna nu att profilera sig själva och splittras upp. De flesta byter också ordförande och talespersoner. Ett exempel är Folkpartiets stöd till regeringen om att slopa vårdnadsbidraget som lett till slitningar med Kristdemokraterna, vars nya ledning står längre högerut. Den nya utredningen om socialförsäkringarna skapar också splittring inom Alliansen. I kommunerna står de inte sällan mot varandra, där ett eller flera partier gjort upp med S.

79. Det finns också tydliga högerfalanger, särskilt inom M, KD och FP (C är just nu ett mer homogent nyliberalt parti). Här finns de som anser att decemberöverenskommelsen var ett förräderi, som vill attackera fackliga rättigheter hårdare och öppnar för både en ännu hårdare flyktingpolitik och samarbete med SD.

80. Allt fler borgerliga ledarskribenter och debattörer anser att SD ska bjudas in värmen. Tongivande var PM Nilssons ledare i Dagens Industri den 20 oktober, om att det nu är dags för ”näringslivet” att bjuda in SD till ”luncher, nätverksträffar, konferenser, seminarier eller företagsbesök”. Men majoriteten av högerpolitikerna oroas av den starka antirasistiska opinionen och vill avvakta med ett sådant steg.

81. Politiskt sker dock ett närmande till SD, genom de senaste utspelen om flyktingpolitiken. Efter KD:s krav på endast 3-åriga tillfälliga uppehållstillstånd och minskade bidrag följde FP:s liknande förslag att det ska krävas ”varaktiga inkomster” för att få permanent uppehållstillstånd. Både Moderaterna och Folkpartiet har också krävt att det ska bli svårare att förenas med sina anhöriga, bland annat genom att ställa krav på bostad och försörjning.

82. KD:s utspel har samma ton som Sverigedemokraterna, med hänvisning till ”röstsiffrorna… mejlen som strömmar in… hur det pratas runt fikaborden… människors oro”. Det uttalade syftet var att  ”sänka kostnaderna” och ”påverka hur många som söker asyl just i vårt land”. Utspelet beskrevs i Dagens Nyheter som ett ”paradigmskifte”: ”I torsdags ändrades åter det svenska politiska landskapet”. Kraven är i linje med vad som genomförts i Danmark, där den stora politiska vinnaren blev SD:s motsvarighet, Dansk Folkeparti.

83. En process liknande Danmark och Norge, där Fremskrittspartiet regerar med Höyre, har inletts, även om det är för tidigt att säga hur långt vart och ett av allianspartierna är berett att gå.  Möjligheten finns också att något eller några av dem i ett senare skede gör upp med Socialdemokraterna.

Nytt arbetarparti

84. I fjolårets kongressmaterial konstaterade RS att: ”Välfärd utan vinst kräver mer än bara en röst i valet. Det behövs en massrörelse, beslutsam kamp samt en politisk beredskap att stå upp mot hela det kapitalistiska etablissemanget för att nå en välfärd fri från vinster.”

85. Detta är en socialistisk uppfattning, som inte omfattade ens alla som deltog i Välfärd utan Vinst och Folkkampanj för Gemensam Välfärd. Även bland de aktiva fanns en förhoppning att en socialdemokratisk regering under tryck från Vänsterpartiet skulle agera mot vinsterna. Det parlamentariska resultatet blev en utredning som ska vara klar 2016. Denna handlar dock inte om att återkommunalisera och förstatliga vad som privatiserats, eller om att förbjuda vinster i välfärden. Den ansvarige ministern, Ardalan Shekarabi, har uttalat sig för att sex procent vore rimliga vinster och att han efter utredningen tänker sig en uppgörelse med ett eller flera allianspartier.

86. Välfärd utan vinst är en av många frågor som visar på behovet av ett nytt socialistiskt arbetarparti. Rättvisepartiet Socialisterna har länge förespråkat ett sådant parti, och genom initativ till kampanjer och samarbeten visat denna inriktning i praktiken.

87. Ett nytt arbetarparti kommer inte att uppstå ur en sammanslagning av dagens försvagade och brokiga vänster. Det behövs nya aktivister. Ett nytt politiskt alternativ uppstår ur kamp och det är bristen på stora kamprörelsen och långvarig kamp som utgör hindret för ett nytt arbetarparti. Det är kampen som förändrar medvetenheten – synen på partier, staten, media, sin egen kollektiva styrka, vad som behöver göras – och skolar nya stora grupper av aktiva arbetare och unga. Exempel från andra länder visar hur snabbt nya politiska alternativ kan utvecklas.

88. RS står för att ett nytt parti ska delta i kampen och ha ett socialistiskt program. I dagens läge skulle dock även ett nytt alternativ med aktiva medlemmar vara ett steg framåt även om programmet inte är fullt ut socialistiskt.

89. Det är en kapplöpning mot tiden. Där vänsteralternativ inte utvecklas, eller backar för trycket från höger, kommer oundvikligen högerpopulistiska och rasistiska partier att försöka fylla vakuumet. Sverigedemokraternas valresultat är ett uttryck för bristen på ett verkligt socialistiskt alternativ och en varning för framtiden.

35 år av kontrareformer

Kontrarevolutionen mot välfärdsstaten

90. I mitten av 1970-talet inträffade den första globala ekonomiska nedgången sedan andra världskriget, en bekräftelse på att det långa uppsvinget var över. Som ett resultat av 30-talskrisen och utgången av andra världskriget – fascismen krossades, stalinismen stärktes, koloniala revolutioner med start i Kina, arbetarrörelsens styrka i Västeuropa – präglades uppsvinget i Sverige och dess grannländer av en expansiv ekonomisk politik, utbyggd offentlig sektor, nära samarbete mellan stat och storföretag, samt välfärdsreformer.

91. Denna politik fortsatte under 1970-talet – i Sverige genomfördes flera av de viktigaste sociala reformerna under detta decennium – samtidigt som arbetsgivare och högerekonomer internationellt sökte efter ett nytt program. De fann så småningom nyliberalismen, som innebar konfrontation med fackföreningar, offentlig sektor och välfärden.

92. I Sverige leddes denna process av arbetsgivarföreningen, SAF (idag Svenskt Näringsliv). På uppdrag av Wallenbergfamiljen tog Curt Nicolin över SAF-ledningen, lämnade samförståndslinjen och rustade för strid. Kapitalet och nyliberalerna ansåg att alla partier i Sverige hade ”socialdemokratiserats”, accepterat reformpolitiken och arbetarrörelsens ledande politiska roll. Kärnan i SAF:s massiva propaganda från slutet av 1970-talet och i synnerhet 1980-talets början var att den offentliga sektorn måste skäras ner. Statens och kommunernas ”mjuka” delar – sådant som inte var nödvändigt för produktionen, som pensioner och socialbidrag – kunde minskas drastiskt. Andra delar – statliga företag, vården, skolan – skulle privatiseras. Kvar skulle finnas ”nattväktarstaten” – polis, militär och domstolar. ”Låt folk spara till det de behöver: skola, sjukvård, pension och vad det nu kan vara”, som nyligen bortgångne Peter Wallenberg uttryckte det i en senare intervju.

93. Dessa idéer mötte massivt motstånd, trots att arbetarrörelsen till stora delar togs på sängen. Ledningen hade trott att den ”svenska modellen” av samförstånd skulle vara för evigt. Vissa trodde till och med att den steg för steg skulle leda till ett socialistiskt samhälle. Offensiv, som startade 1973, varnade för nedskärningar, privatiseringar och nyliberalism innan begreppen ens var kända. Direktörsrummen, aktieägarna och statens kärna hade lämnats orörda av de socialdemokratiska regeringarnas politik. Härifrån skulle kontrareformerna drivas igenom – om inte arbetarrörelsen svarade med kamp.

94. Nyliberalerna och SAF åkte i början på flera stora nederlag. Storkonflikten på arbetsmarknaden 1980 – med över en miljon löntagare i strejk eller lockout – slutade med en stor seger för fackföreningarna. Löneökningarna blev 6,8 procent istället för nollbudet från SAF, vars anhängare enligt Dagens Nyheter var så få att de skulle fått plats i en telefonkiosk. I valen 1985 och 1988 gick Moderaterna kraftigt bakåt efter att ha profilerat sig för skattesänkningar och privatiseringar.

95. Men arbetsgivarna hade större framgång med Socialdemokraterna. När S efter sex år i opposition kom tillbaka i regeringen 1982 var det med ett program för ökade vinster i industrin som huvudfråga. Under 1980-talet kom de första större nedskärningarna i offentlig sektor, som mötte starkt motstånd, med en storkonflikt i offentliga sektorn på hösten 1986. I slutet av årtiondet tog S nya steg åt höger, med avreglering av finansmarknaden, som bäddade för krisen på 1990-talet, och EU-ansökan. Skolan kommunaliserades och stora nedskärningar genomfördes.

96. Därefter följde krisåren 1991-94, då Bildts högerregering beslutade om en rad kontrareformer som spelar en dominerade roll i dagens Sverige: privata ”friskolor”, bemanningsföretag (som varit olagligt sedan 1930-talet) och fritt fram att exploatera nya gruvor.

97. De socialdemokratiska regeringarna därefter har aldrig rivit upp dessa grundläggande attacker på välfärdsstaten. Snarare har de fördjupats och spridits till fler områden, som pensionerna. De största nedskärningsåren på offentlig välfärd var 1994-96, med Socialdemokratisk regering.

98. SAF:s program – det som vi som socialister varnade för – har kunnat genomföras därför att fackföreningarnas ledningar inte mobiliserat fackens enorma styrka till motstånd. Alliansregeringen 2006-14 fördjupade kontrarevolutionen med bland annat de massiva skattesänkningarna, införandet av LOV (Lagen om valfrihetssystem, alltså upphandling) 2009, försämrade system för arbetslösa och sjuka, återinförda vårdnadsbidrag, skattesubventionerade hushållstjänster genom RUT, nya regler för arbetskraftsinvandring som ökade möjligheterna till lönedumpning, genom att privatisera apotek och bilprovning. Dessutom genomfördes det ökända Nuonköpet som kan inleda undermineringen av Vattenfall.

Underminerad offentlig sektor

99. Resultatet av denna politik är en långsiktig försvagning av offentlig välfärd. Den offentliga sektorns utgifter har minskat från över 60 procent av BNP kring 1990 till under 50 procent idag. Med samma andel som 1990 skulle offentliga sektorn 2014 haft ytterligare 390 miljarder kronor.

100. Detta har skett under både S- och Alliansregeringarna. Åren 2000-2010 ökade BNP med 50 procent medan offentliga sektorns utgifter ökade med 40 procent.

101. Den nya regeringen S+MP:s höstbudget föreslog att offentliga sektorns utgifter ska minskas från 49,7 procent av BNP 2017 till 48,6 procent 2018.

102.
I den offentliga sektorns utgifter ingår också de över 100 miljarder som går till privata skol-, vård- och kollektivtrafikbolag. Hundratusentals anställda har tvingats byta till privata arbetsgivare. Andelen löntagare som arbetar inom offentlig sektor, inklusive statsföretag, sjönk från 43 procent 1993 till 33 procent 2012.

103. Två budgetregler som infördes på 1990-talet har garanterat denna utveckling. Den första var krav på överskott i statsfinanserna med en procent över en konjunkturcykel, att ett tillfälligt underskott ska kompenseras under kommande år. Skälet till kravet på överskott var att använda detta till att betala på statsskulden, alltså betala miljarder till banker och kapitalister.

104. Den andra regeln är ett utgiftstak för staten. Under Göran Perssons regeringar sänktes de statliga utgifternas andel av BNP från 33 till 30 procent. Efter Alliansregeringarna var den nere på 27,4 procent. Löfvens regering har sagt att den ska ligga fast på 28 procent de kommande fyra åren. Det betyder 1/ att varje ökning av de statliga utgifterna på ett område – exempelvis militären – måste motsvaras av en nedskärning på ett annat, samt 2/ att om statens utgifter ligger fast men hela den offentliga sektorns andel ska minska, så kommer nedskärningar att hamna hos kommunerna och socialförsäkringarna.

105. Men de offentliga finansernas svaga tillstånd oroar politiker och ekonomer.

106. Konjunkturinstitutet har beräknat att det skulle krävas skattehöjningar och/eller nedskärningar på cirka 120 miljarder kronor fram till 2018 för att klara överskottsmålet på en procent. Summan motsvarar ungefär de stora skattesänkningar som högerregeringen gjort.

107. S+MP regeringen har därför i vår annonserat att överskottsmålet ska ersättas med ett balansmål, alltså att budgeten över en period ska gå jämnt upp. Förslaget har bemötts av LO-ledningen och Vänsterpartiet. Men detta är ingen dramatisk kursändring, tvångströjan lättas en aning men finnas kvar. Istället för att ställa offensiva krav anpassar sig LO-toppen och V nu till balanskravet, precis som de tidigare gjort till överskottsmålet. Motstånd från vissa Allianspartier gjorde att frågan nu ska utredas fram till 2016.

Guldregn

108. Myntets andra sida är guldregnet över kapitalistiska spekulanter. I början av 2015 rapporteras att aktieutdelningen blir ännu större än väntat – 217 miljarder kronor enligt SEB. Det är en ökning med 20 miljarder. Ett fåtal superrika delar på denna summa. Stefan Persson, som äger H&M, tar emot 5,7 miljarder kronor. För den som tjänar under 20 200 kronor månaden (var tionde löntagare i Sverige) skulle det ta över 23 750 år att tjäna in denna summa!

109. Antalet miljardärer fortsätter att öka. I december 2014 var de 147 stycken, varav 17 nykomlingar, enligt Veckans Affärers årliga lista. Deras sammanlagda förmögenhet var 1 120 miljarder kronor. Rikast var Ikeas grundare Ingvar Kamprad som enligt VA äger 550 miljarder kronor.

110. Kapitalets parasitära karaktär visas av att en allt mindre del av vinsterna stannar i företagen och allt mer delas ut till ägarna. Aktieutdelningarna ökar även när vinsterna inte gör det.

111. Kapitalistklassen bedriver klasskamp utifrån sina egna intressen, en liten grupp med stor makt som berikar sig ofantligt. Men de 99 procent som står utanför denna baklängesrevolution kan vända utvecklingen. Arbetarklassens styrka behövs för att driva igenom förstatligande av banker och storföretag, som ska drivas demokratiskt, utifrån samhällets behov. Klasskampen uppifrån måste besvaras med klasskamp underifrån.

112. Kontrarevolutionen i välfärdsstaten är den ekonomiska, materiella, grunden för återkomsten av reaktionära idéer och organisationer. Borgarklassen använder söndra och härska för att behålla sin makt. Svaret från arbetarklassen och dess allierade måste vara enad kamp.

Bostadskrisen

113. Den växande bostadskrisen är ett tydligt resultat av nyliberalismens nedmontering av välfärden. Det var staten och kommunerna som under lång tid garanterade bygget av moderna lägenheter som vanliga löntagare hade råd med. Kulmen var miljonprogrammet 1965-75.

114. Bostadspolitiken var en tydlig del av välfärdspolitiken, samtidigt som den också tillfredsställde kapitalets behov av bostäder för arbetskraften.

115. Att privatisera och marknadsanpassa boendet är en avgörande del i det nyliberala programmet. Genom att privatisera de kommunala bostäderna hoppades den brittiska Thatcherregeringen på 1980-talet skapa en stabilare bas av egnahemsägare. Framför allt kunde bostadsspekulanter, banker och byggbolag berika sig. Samma process har något senare ägt rum i Sverige.

116. Idag är bostadsbristen utbredd över större delen av landet. Enbart i Stockholms bostadskö finns över 200 000 personer som behöver en bostad nu. Över hälften av alla mellan 20 och 27 år i Stockholm bor kvar hos föräldrarna.

117. Bankerna och byggbolagen är de stora vinnarna av ombildningen av hyresrätter till bostadsrätter, de höga hyrorna i nybyggen och utförsäljningen av kommunala bolag. 60-70 miljarder kronor av bankernas vinster kommer från bostadslån.

118. Parallellt finns ett stort behov av upprustning och miljöanpassning av bostäder. Istället för att använda en del av hyran till renoveringar har de kommunala bostadsbolagen mjölkats på vinster eller sålts till rena skumraskbolag.

119. Hyresgästföreningens ledning har lika lite som de fackliga organisationernas toppar lyckats organisera någon verklig kamp. Istället är det lokal kamp som i flera fall gett resultat. Rättvisepartiet Socialisterna har spelat en viktig roll i särskilt Husby och Haninge för att renoveringar ska genomföras och ske under hyresgästernas kontroll. Andra kampanjer, som i Luleå, handlar om att stoppa utförsäljning och rivningar.

120. Bostadskrisen kan bara lösas av en av radikal socialistisk politik. Det krävs en samhällsplan för byggande och upprustning. För att detta ska vara möjligt måste banker och byggbolag förstaligas. Idag är deras extrema vinstmarginaler ett avgörande hinder för bostadsbyggande till vettiga priser. Med en planering och offentligt ägande, med makten hos arbetare och boende, kan 50 000 nya hyresrätter byggas varje år och bostadsbristen avskaffas.

Arbetsmarknaden

121. Arbetsmarknaden har totalt förändrats de senaste 25 åren, som ett led i det nyliberala systemskiftet. 1989 var arbetslösheten i Sverige två procent. A-kassan vid arbetslöshet var 90 procent av lönen. De flesta hade fasta jobb och det fanns inga bemanningsföretag.

122. 2014 var 400 000 arbetslösa, 36 000 gick i Fas 3, 130 000 var anställda av bemanningsföretag och över 600 000 hade tidsbegränsade jobb. ”I april 2014 hade 144 000 personer, mer än en tredjedel av de som var inskrivna på Arbetsförmedlingen, varit arbetslösa i mer än ett år”, sammanfattade Kent Werne i sin bok Ofärdsland.

123. Högerregeringens så kallade ”jobbpolitik”, ovanpå de försämringar som genomfördes dessförinnan, har också drastiskt försämrat villkoren på arbetsplatserna, där otrygga jobb leder till ett högre tempo och sämre arbetsmiljö . LO:s rapport Arbetsmiljö 2014. Klass och kön redovisar hur särskilt kvinnor drabbats. 68 procent av de kvinnliga arbetarna är uttröttade varje vecka, en ökning från 63 procent år 2011.  Nästan hälften har ont i axlar, armar eller rygg varje vecka. Sju av tio har inget inflytande över när arbetsuppgifter ska utföras. Två tredjedelar av de kvinnliga arbetarna har kvälls- och/eller helgjobb.

124. Motsvarande förändringar som med offentliga sektorn har ägt rum med lönerna. Lönernas andel av BNP har sjunkit till den lägsta på hundra år. Enligt EU-kommissionen sjönk löneandelen från strax under 70 procent i slutet av 1970-talet till 55 procent 2011. Skillnaden, 15 procent av BNP, motsvarar närmare 500 miljarder kronor, som istället blivit vinster för storföretagen.

125. En annan LO-rapport, Hundra år av ojämlikhet säger att reallönerna ökat i tre omgångar det senaste seklet. Först under tre år direkt efter första världskriget, under tryck av den svenska revolutionen, som i sin tur hämtade inspiration från den ryska. Därefter direkt efter andra världskriget, men då i 30 år framåt. På 1970-talet var löneutjämningen som starkast, för att upphöra runt 1980.

126. De genomsnittliga reallönerna har också ökat en tredje omgång, sedan andra hälften av 1990-talet. Men denna gång samtidigt med ökade löneklyftor. LO-rapportens enkäter visar att 76 procent anser att löneskillnaderna mellan olika yrken är för stora och 83 procent anser att kvinnor har för låga löner. De tillfrågade tillfrågas om vad de anser vara rimliga löner. Högst hamnar då verkställande direktörer i stora företag som i enkätsvaren får 100 000 kronor i månaden, dvs fyra industriarbetarlöner. I verkligheten tjänar de högsta betalda vd:arna som 50 industriarbetare, närmare 1,5 miljon i månaden.

127. Rapporten beräknar att bland LO-yrken tjänar män 3 100 kronor mer i månaden än kvinnor. Bland tjänstemän är gapet större, 7 700 kronor. 10 procent av alla löntagare, 360 000 personer, tjänar under 20 200 kronor i månaden.

128. Ännu större försämringar har genomförts för dem som inte har något jobb – arbetslösa, sjuka och pensionärer.

129. LO föreslår i rapporten om arbetsmiljön bland annat en arbetsmiljökommission och mer personal i vård och omsorg. Lokalt kan facklig kamp stödja enskilda arbetare och arbetsplatser mot de arbetsgivare som inte sällan saknar kollektivavtal och medvetet försämrar villkoren ytterligare. För arbetsmarknaden som helhet krävs aktiv mobilisering och kamp. Att exempelvis lågavlönade i USA tagit strid och i flera fall vunnit 15 dollar i timmen som minimilön är exempel att följa.

Förorterna

130. Även de verkliga makthavarna världen över oroas över vad de ökade klyftorna kommer att leda till: sociala explosioner och nya rörelser. I Sverige fokuseras denna oro på förorterna, arbetarområden med lågavlönade arbetare, arbetslösa och fattiga, stadsdelar som drabbats hårt av välfärdsstatens nedmontering. I ökad grad bor här ett låglöneproletariat som på grund av sitt ursprung utsätts för rasism och diskriminering av polis, bostadsbolag och på arbetsmarknaden.

131. I omgångar har upplopp och kravaller skakat förorterna. Mest uppmärksammat blev Husby 2013, men liknande utbrott har även skett i Malmö och Göteborg. För socialister handlar det om att organisera till kamp istället för destruktiva kravaller. Framgångsrika och välförankrade kampanjer har samlat många till kamp som stoppat privatiseringar, nedläggningar och fått igenom upprustning i exempelvis Hammarkullen, Jordbro och Husby. I dessa fall har Rättvisepartiet Socialisternas lokala förankring varit avgörande.

132. Den kanske starkaste polariseringen finns i Göteborg, vilket i början av året uppmärksammades i en kampanj i Göteborgs-Posten: ”Många kurvor har pekat neråt för Göteborg. Vi har rapporterat om en skola där resultaten sjunker, om en stad där klyftorna växer och där bostadsbyggandet går för långsamt. Dessutom om ett motstånd mot trängselskatt och en utbredd misstro mot vår stads största infrastruktursatsning Västlänken.”

133. Det är en korrekt beskrivning. Skolorna i Göteborg har drabbats av ständiga nedskärningar, parallellt med att allt fler privata ”friskolor” etablerats. Resultaten har försämrats och kommunen rankas nu av Lärarförbundet som 245:a av 290 kommuner. Skillnaderna är också stora mellan olika stadsdelar. ”I Gårdsten går 77 procent av eleverna ur skolan utan godkända betyg”, konstateras i en av GP:s artiklar.

134. De extrema klyftorna mellan rika och fattiga stadsdelar har gjort Göteborg ökänt. En rapport från Göteborgs kommun 2014 (Skillnader i livsvillkor och hälsa i Göteborg) visar att medellivslängden för män i södra Askim är nio år längre än för män i Bergsjön, 83 respektive 74 år. För kvinnor var skillnaden sju år, 86 respektive 79 år. Undersökningen ger många fler exempel på stora skillnader gällande hälsa och ekonomiska villkor. I stadsdelen Östra Bergsjön är 60 procent av hushållen med barn ekonomiskt utsatta, i Björlanda är det två procent.

135. En opinionsmätning inför valet visade att bristen på bostäder var det som oroade göteborgarna mest. 72 procent ansåg att det byggs för lite och för dyrt, en högre andel än i både Stockholm och Malmö. Kommunens befolkning ökar med över 10 000 per år, men trots att bostadsbyggandet ökade något byggdes bara 1 300 hyresrätter mellan juli 2013 och juni 2014.

136. Klyftorna mellan fattiga och rika områden finns i hela landet. I Stockholmsområdet skiljer det 19 år i förväntad livslängd mellan en högutbildad i Danderyd och en lågutbildad i Vårby – längs samma tunnelbanelinje.

137. Arbetslösheten, rasismen, klyftorna samt kollapsen för arbetarrörelsen och folkrörelser ökar alienationen i förorterna, vilket även gett möjlighet för högerextrema islamistiska grupper att rekrytera. Motsättningar som utgår från krig och våldsdåd internationellt, särskilt i Mellanöstern, kan leda till våld i förorterna.

138. Det finns också en växande klyfta mellan kommunerna. Storstäder och universitetsorter har just nu stark befolkningsökning och tillväxt. Industristäder, bruksorter och mindre kommuner krymper, med en allt äldre befolkning. Tidigare industriorter, exempelvis Storfors i Värmland, Olofström i Blekinge, Eskilstuna och Trollhättan hör de kommuner som har högst arbetslöshet. Inlandskommuner i Norrland har haft stor utflyttning under en lång tid. Att den kapitalistiska marknaden och dess partier inte har någon lösning visas gång på gång – nu senast av misslyckade gruvsatsningar i norra Sverige. Det behövs en demokratisk planering av resurserna för att utjämna klyftorna.

139. För RS och alla kampanjer eller nätverk vi deltar i är förankringen och orientering till förorter och arbetarområden ett kännetecken. Det betyder inte att andra områden eller arbetsfält ställs åt sidan utan att vi fortsätter med en stark betoning på enad kamp.

Kollektivtrafiken

140. Bussförare och järnvägsanställda hör till det fåtal arbetargrupper som varit ute i strejk de senaste åren. Avregleringen och privatiseringen av kollektivtrafiken har också gått längre i Sverige än i alla andra länder i Europa. Marknadsanpassningen, med ett system av utförare (privata bolag) som konkurrerar om att sälja tjänster till en huvudman, infördes först inom järnvägen och har sedan spridits till busstrafiken, vården, skolorna och en rad jobb som offentliga sektorn tidigare själv utförde. Resultatet är sämre service, en växande byråkrati och en oklar ansvarsfördelning. Större delen av kontrareformerna inom järnvägen genomfördes av socialdemokratiska regeringar på 1980-talet och 2000-talet.

141. Tågstrejken i Skåne under två veckor i juni 2014 handlade om arbetsvillkoren. Veolia, som vann upphandlingen i slutet av 2013, varslade i mars 252 arbetare om uppsägning. Dessa skulle senare kunna återfå jobben, men bara på deltid. Fackförbundet Seko svarade med strejkvarsel för 300 medlemmar och i början av juni inleddes strejken. Nya varsel om utvidgad strejk och sympatiaktioner från andra LO-förbund tvingade så småningom Veolia och arbetsgivarorgansationen Almega att skriva under ett avtal som begränsade deltids- och timanställningar till fem procent vardera. Avtalet innebar också att timanställda ska ha samma lön som fast anställda.

142. Sekos och de anställdas kamp visar att strejker lönar sig. Offensiv rapporterade: ”När strejken bröt ut den 2 juni fick den snabbt ett enormt genomslag och stöd. Medlemmarnas vilja att ta fajten fullt ut, inte minst bland SEKO:s medlemmar på Öresundståg, satte en enorm press på fackledningen. Till sist var det rädslan för en upptrappad tåg¬strejk och än starkare politiska krav för trygga jobb och mot avregleringarna, som fick arbetsgivarna att slutligen ta till reträtt.” En Sifo-mätning visade att 59 procent av boende i strejkområdet stödde strejken, medan bara sju procent gav stöd till Veolia. Motsvarande kampvilja och stöd visade sig när buss- och spårvagnsförare gick ut i strejk ett år tidigare, i juni 2013.

143. Veolia har efter strejken kommit med nya attacker och provokationer, som att avtalet inte skulle gälla för alla sträckor bolaget kör på. Nya varsel om avsked har också lagts.

144. Detta understryker dels att fackföreningarna måste höja beredskapen för nya strejker, dels att det behövs en politisk kampanj för att kasta ut de privata bolagen från kollektivtrafiken.

145. Socialdemokraterna lovade innan valet att järnvägsunderhållet skulle tas över av staten igen, ett krav som Seko drivit. Ännu har dock inga beslut tagits.

Vården, omsorgen och skolan

146. Vi har i många tidigare artiklar och material undersökt det extrema svenska systemet med vinster i välfärden. Ett fåtal stora koncerner, som ägs av riskkapitalister, gör miljardvinster på att driva välfärd med offentliga sektorns pengar. Åren 2008-12 var de tio största koncernernas vinst 9,5 miljarder kronor enligt boken Den stora omvandlingen. Men de största vinsterna inkasserar ägarna när de säljer vidare bolagen. Nu när Chile avskaffat ett liknande system är Sverige det enda landet i världen där vem som helst kan driva en skola med skattemedel och tjäna pengar på det.

147. Europafacket har sammanfattat privatiseringarnas effekt i fem punkter. 1. De privata bolagen klarar ofta inte av att upprätthålla service och verksamhet med kvalitet. 2. Enbart själva anbudshanteringen stjäl 10 procent av resurserna. 3. Kraven på vinster utarmar resurserna ytterligare. 4. Anställningssvillkoren är sämre i de privatiserade bolagen. 5. Ständiga byten av utförare skapar osäkerhet för både brukare och anställda.

148. RS har i de kampanjer vi varit initiativtagare till också pekat på att det som privatiserats visst kan återtas i offentlig regi. Det har hänt inom äldreomsorgen i bland annat Gävle, Ystad, Norrköping och Södertälje kommuner. 43 kommuner har också sagt nej till LOV, lagen om offentlig upphandling/valfrihetssystem.

149. Privatiseringarna är en del av systemskiftet inom välfärdssektorn. Andra grundpelare är de ständiga nedskärningarna, ökad arbetsbelastning och marknadsanpassade ”styrsystem” med budgetdisciplin. Detta betyder att exempelvis ett sjukhus ska drivas efter samma principer som vilket privat bolag som helst.

150. Nya stora nedskärningar väntar inom vården de närmaste åren, med start redan nu. Till exempel ska cancervården på Karolinska Universitetssjukhuset i Solna och Huddinge skäras ner med drygt 40 miljoner kronor.

151. Detta sker i ett läge där bristen på sjuksköterskor – i sig ett tecken på de sämre arbetsvillkoren – är akut på många sjukhus runt om i landet. En kirgurgavdelning på Norrlands Universitetssjukhus i Umeå stängdes i vintras. Enbart i Dalarna saknas 120 sjuksköterskor, vilket förlängt väntetiderna på sjukhusen upp till 8-10 timmar.

152. Hemtjänsten är särskilt utsatt för privatiseringar och nedskärningar. De tidigare 330 bolagen i Stockholms stad har visserligen minskats till 220, men fortfarande saknar hälften kollektivavtal. Äldreomsorgen har ingen rättighetslagstiftning som till exempel barnomsorgen och är därför ständigt utsatt för nedskärningar. Detta gäller särskilt hemtjänsten. Att minska antalet timmar för en brukare är en nedskärning som inte märks lika tydligt som en personalminskning på ett äldreboende. I Stockholm har personal samlats till protester, möten och nätverk, bland annat mot det nya ersättningssystemet Paragå.

153. Kommunernas nedskärningar kommer att öka de närmaste åren. SKL, Sveriges Kommuner och Landsting, räknar med att kommunerna behöver ökade resurser med 13 procent fram till år 2020. Detta samtidigt som skolans kris, med fortsatt fallande kunskaper, förstärks av att lärare flyr till andra jobb. Lärarfacken räknar med att det kommer att saknas 65 000 lärare om 10 år.

154. Löner och arbetsvillkor inom skolan, omsorgen och vården kommer att vara nyckelfrågor inom fackföreningarna och möjligheter till kamp de närmaste åren.

155. Välfärden fortsätter att vara i fokus för striden om hela samhällets utveckling, med löntagarna och brukarna på ena sidan och det privata kapitalets ledande krafter på den andra.

EU-migranterna

156. Tusentals EU-migranter som tigger på gator runt om i Sverige är också ett skarpt uttryck i tiden. Det är ett resultat av de extrema klyftorna inom EU, liksom av diskriminering och nyliberalism i både Rumänien, Bulgarien, Sverige och hela Europa. För rasister har EU-migranterna blivit ännu en grupp att försöka rikta ilska och missnöje mot.

157. Mellan 3 000 och 6 000 personer, de flesta romer från Rumänien och Bulgarien, har i vinter levt i Sverige, enligt en uppskattning Aftonbladet gjort. I en artikelserie rapporterar tidningen från misären i Rumänien: ”Bara sex procent av romska flickor går ut högstadiet, många slutar när de är 12-13 år. Tre fjärdedelar av romerna lever utan badrum eller avlopp.”

158. Romernas situation har ytterligare försämrats när rövarkapitalismen ersatt stalinismen. ”Övergången från kommunism till demokrati blev kaosartad. Fabriker lades ner och arbetslösheten sköt i höjden. Över en natt förlorade de flesta romer sin försörjning. 25 år senare saknar fortfarande nästan alla romer fast arbete.”

159. Lönerna i Bulgarien och Rumänien är de lägsta inom EU. De svenska regeringarna och storföretag har del i denna utveckling, med hårt tryck på att EU-passning och oreglerad kapitalism i Östeuropa.

160. I Sverige har EU-migranterna förvisats till tältläger och lever på att tigga på gatorna. Både organiserade rasister och vissa etablerade politiker har spridit helt ogrundade rykten om att tiggarna är kriminella, något även polisen dementerat. Andra politiker har utan att blinka lämnat över räkningar för vårdkostnader till migranterna. T ex landstingsledningen i Norrbotten, S + V, som kräver en kvinna på 36 000 för förlossningsvård.

161. Det finns också en stark solidaritet och många har engagerat sig för migranterna, med insamlingar, möjligheter till jobb och bostäder.

162. EU-migranterna ställer synen på samhället på sin spets. Socialister står för EU-migranternas rätt till arbete och bostad, liksom skolgång för barnen. Det finns pengar i Sverige att betala för detta, utan att EU-migranternas behov ska ställas mot andra bostads- och arbetslösa. Det behövs också internationell solidaritet, att fackföreningar och gräsrotsorganisationer i Sverige och Europa ger stöd till kamp och bygget av demokratiska organisationer för romer och arbetare i Rumänien och Bulgarien.

Den svenska bubblan

163. ”Sverige misslyckas att uppnå lyfthastighet”, konstaterade Danske Bank i en analys av svensk ekonomi i början av året. Banken skriver ner sin tillväxtprognos för i år, till 1,7 procent. Även regeringen har sänkt sina bedömningar, från att efter valet ha trott på 3 procents tillväxt i år till 2,4 procent. Arbetslösheten väntas enligt regeringen ligga kvar på höga 7,7 procent.

164. Problemen för svensk industri understryks av de stora varslen om avsked av Ericsson och andra industriföretag i mars 2015. Det har skett en långvarig process av avindustrialisering och nedrustning av industrins Forskning och Utveckling.

165. I världsskala blåste nyliberalismen upp den finansbubbla som sprack 2008. De desperata åtgärder som sedan dess använts för att hålla bankerna vid liv har inte satt fart på ekonomin igen. Nya orosmoln och bubblor utvecklas som snabbt kan leda till nya kriser.

166. I Sverige försökte Riksbanken länge att stå emot den globala trenden att centralbankerna genomför extrema räntesänkningar och stödköp av statsobligationer. I praktiken betyder det att centralbankerna ”producerar” tusentals dollar, pund, euro och yen för att försöka öka tillväxt och produktion.

167. Men sedan i höstas har även Riksbanken vänt. Risken för deflation gjorde att man tog beslut om först nollränta, därefter negativ ränta – båda besluten utan motsvarighet i Sverige. Deflation betyder att priserna faller, vilket de enligt Danske Bank gjorde i Sverige ifjol, med 0,2 procent. Deflationen gör att skulder blir dyrare, att investeringar och konsumtion skjuts upp – med stor risk för en negativ spiral av sjunkande produktion och tillväxt.

168. Riksbanken har tidigare varnat för att den svenska konjunkturen hålls uppe av hushållens konsumtion och i synnerhet bostadsköp. Detta medan regeringarnas – både den förra och den nya – finanspolitik snarast haft en åtstramande effekt.

169. Riksbankens huvudskäl för att inte sänka räntorna var just hushållens skuldsättning, som riskerar att öka ytterligare med lägre räntor. Riksbanken bedömer att hushållens skulder som andel av disponibel inkomst kommer att ha nått 185 procent i slutet av år 2017. Det är en av förklaringarna till att Sveriges banksektor i förhållande till BNP är på delad andra plats i Europa, 400 procent. Bostadslånen står för ungefär hälften av bankernas vinster. Extrem skuldsättning och en gigantisk finansektor innebär stora risker för en finans- och bostadskrasch. Detta förstärks av Riksbankens beslut om negativ styrränta, som också blåser upp bubblan på börsen än mer.

170. Att Riksbanken trots detta beslutar om negativ ränta är ett tecken på desperation. Banken kastar sig in i ett ränte- och valutakrig med andra länder, eftersom räntesänkningarna också sänker kronans värde vilket gynnar den för svensk kapitalism så viktiga exportindustrin. Motsättningarna skärps med metoder som aldrig tidigare använts. Ännu har denna utveckling bara börjat.

171. S+MP-regeringen har redan varslat om att en svagare tillväxt kommer att få effekter på dess politik. Finansminister Magdalena Andersson sa visserligen att ”i närtid blir det inget sparpaket”, men varnade samtidigt för ”ofinansierade reformer”. När den lägre tillväxtprognosen presenterades påpekade hon också att ökade sjukskrivningar och ökat antal flyktingar kommer att behöva mer pengar.

172. Men det mesta hänger på hur den globala ekonomin utvecklas. Osäkerheten i den svenska ekonomin kommer att påverka förutsättningarna för kamp och medvetenheten i samhället de närmaste åren. Snabba förändringar, som en ny finanskris i ett läge där de svenska bankerna har en större tyngd än någonsin, kan leda till ökad kritik av ”marknaden” och växande antikapitalistiska stämningar.

Rasism och antirasism

173. Rasism och antirasism blev under 2014 den största politiska frågan, med stora mobiliseringar mot rasism parallellt med Sverigedemokraternas ökade röstetal. Det avgörande för socialister är att delta i kampen mot rasism, ta initiativ och stå för ett program som genom att koppla antirasismen till kampen mot högerpolitik och för socialism kan krossa rasism och fascism.

Kapitalismen, statenoch antirasismen

174. Rasism och diskriminering är produkter av det kapitalistiska systemet, som använder olika villkor, lagar och regler för olika grupper för att splittra motståndet underifrån. I dagens Sverige är det mest uppenbart på arbets- och bostadsmarknaden, med lägre löner, sämre villkor och större svårigheter att hitta en bostad för alla lågavlönade och än mer för migranter och flyktingar. Den statligt reglerade invandringen har de senaste åren allt mer handlat om företagens behov av billig arbetskraft. Samtidigt agerar staten för att avskräcka flyktingar för att komma hit, genom att förneka många flyktingar uppehållstillstånd, med tvångsutvisningar och allt högre murar vid EU:s gränser.

175. Men stat och politiker måste också agera på ett sätt som verkar balanserat. Det gäller både i flyktingpolitiken och gentemot rasistiska och nazistiska organisationer. Makthavarna oroas av rörelser underifrån, mot rasism och mot utvisningar, och måste därför ge intryck av att detta är frågor som staten ska hantera. Politiken kan därför verka motsägelsefull, att flyktingar från Syrien får asyl (vilket vi förstås stöder) medan tvångsutvisningar genomförs till Iran. Och att ledande politiker fördömer nazistvåldet, men statens domstolar frikänner nazister eller utdelar låga straff. Staten vill ha kontroll, men är inte ute efter att stoppa rasismen eller krossa nazismen. Tvärtom ser makthavarna dessa krafter som motvikt mot en rörelse från vänster, än mer i framtiden än idag.

176. Rasismen har normaliserats i media och officiell politik de senaste åren, i synnerhet sedan SD kom in i riksdagen. Den rasistiska underström som finns har vuxit sig starkare, men är fortfarande ofta anonym och på internet. Det sker samtidigt en polarisering, med en stark opinion mot rasismen.

177. Lärdomarna från det senaste årets antirasistiska protester är 1) att de har stärkt antirasismen och självförtroendet att agera, 2) att de inte räcker för att stoppa SD och rasismen. Många protester har saknat budskap utöver buandet, organiseringen har varit spontan och protesterna har saknat en väg framåt. Detta är förståeligt hos oorganiserade, men ska inte lyftas fram som föredömen, vilket särskilt vissa anarkister gör.

178. Antirasismen måste kopplas ihop med klassfrågor och antikapitalism, vilket på ett skickligt sätt skedde i Kärrtorp 2013. Det visade också att när många agerar tillsammans och medvetenheten höjs vinner klassbudskapet starkt gehör. Att visa banden mellan högerpolitiken och rasismen är en av våra viktigaste politiska uppgifter.

Maktkamp i SD

179. Sverigedemokraternas paradox är dess starka väljarstöd och dess svaga organisation. SD är på denna punkt snäppet värre än de övriga riksdagspartierna, med extremt toppstyre och ett litet antal aktivister. Hittills har det inte hindrat partiets fortsatta uppgång i opinionen, med flera mätningar under 2015 på över 15 procent. Detta sedan Alliansen i december gav SD huvudrollen i spelet om nyvalet. Den tillfällige (?) partiledaren Mattias Karlsson trappade då upp rasismen ytterligare och sa att alla andra frågor skulle läggas åt sidan.

180. Det allmänna missnöjet med samhällsutvecklingen ger liksom rasismen SD fortsatta möjligheter. Det är tydligt att ledningen, som kallas de fyras gäng (Jimmie Åkesson, Björn Söder, Mattias Karlsson och Richard Jomshof), trots viss intern maktkamp dem emellan vill hålla fast vid linjen från de senaste åren att officiellt ha nolltolerans mot öppen rasism och nazism. Detta trots att partiets aktiva i verkligen utgör kärnan av rasisttrollen på internet, som kan agera utan att SD behöver ta ansvar. ”Nolltoleransen” har lett till en intern strid mot dem som utmanar ledningen om en tydligare rasistisk/nationalistisk linje, som SDU-ledningen. Med dagens stigande opinionssiffror sitter dock ledningen säkert.

181. SD är numera ett rikt parti, finansierat av det statliga partistödet, och får stor uppmärksamhet i media. Dess självvalda rykte som ”annorlunda” har hittills klarat sig trots att partiet svek en rad av sina egna löften i och med stödet till Alliansens budget i december.

182. Undermineringen av SD och rasismen hänger på dels utvecklingen av nya kamprörelser (som protesterna mot a-kassan 2006) där partiet helt och hållet står på etablissemangets sida, dels på utvecklingen av ett verkligt alternativ till vänster.

Nazisterna efter valet

183. Valet blev en stor besvikelse för nazistiska Svenskarnas Parti (SvP). Deras förväntningar om ett genombrott, som kom ur den stora uppmärksamheten i media, infriades inte alls. Av rasistiska väljare uppfattades SvP som en variant av det större SD. Efter valet har SvP knappt synts till. De har lagt ner sin nättidning Realisten och flera ledande nazister har hoppat av.

184. Svenska Motståndsrörelsen har troligast inte heller ökat i medlemsantal. Detta trots de kupper som gav kommunfullmäktigemandat i Ludvika och suppleantplats i Borlänge. SMR har dock behållit större delen av den våldsamma nazistkader som deltog i attacken i Kärrtorp i december 2013 och som regelbundet turnerar i olika städer landet runt. Trots en kampanj som lanserats hårt på internet har SMR på ett halvår inte lyckats samla in de 1 500 namnunderskrifter som krävs för att registrera sig för att ställa upp i riksdagsvalet.

185. Trots deras begränsade antal utgör båda grupperingarna en fara idag. Våld och fängelsedomar ses av dem som meriter. De stärks av SD:s uppgång och har perspektivet att dessa väljare sedan ska gå vidare till dem, med Gyllene Grynings uppgång som förebild. Trenden för nazistorganisationerna från de senaste 20 åren, med splittringar, namnbyten och kriser, kommer sannolikt att fortsätta. Men utvecklingen i Europa visar att nyliberal politik och brist på kamp ger dessa grupper nya chanser. Lärdomen från Grekland är 1/ att nazisterna måste stoppas medan de är små, 2/ att det behövs samordnade lokala antifascistiska kommittéer och 3/ att det behövs ett tydligt vänsteralternativ som kan visa en väg framåt.

Flyktingar och migranter

186. Prognoser om ökat antal flyktingar till Sverige används nu av Sverigedemokraterna och andra rasister för att få ökat stöd. Opinionen i stort är fortfarande solidarisk till flyktingarna. I en mätning 2014 var 26 procent för fler flyktingar än idag, 32 procent ville ha samma antal som nu och 32 procent förordade färre. En ny mätning i Dagens Nyheter i mars 2015 gav liknande resultat. Endast 13 procent i den mätningen ansåg att invandring är ganska eller mycket dålig. Men prognoserna från Migrationsverket leder ofrånkomligt också till frågor, särskilt om rasisternas – och myndigheternas – argument inte besvaras.

187. De flesta flyktingar kommer från Syrien. Totalt har 3 807 181 människor flytt från Syrien, registrerade av FN:s flyktingorgan UNHCR, som räknar med att det också finns 400 000 oregistrerade (fram till februari 2015). Av dessa har 217 721 nått Europa, varav 55 354 personer fått upphållstillstånd i Sverige 2011-2014. Sverige har alltså tagit emot 1,3 procent av flyktingarna från Syrien. 55 000 kan jämföras med Turkiet 1 622 839, Jordanien 619 160, Libanon 1 168 853. Irak 235 563 och Egypten 136 661. I Irak har Islamiska Statens terror tvingat över en miljon människor att lämna hus och hem utan tillhörigheter, mat eller vatten. Tusentals tvingas också på flykt av diktaturerna i Eritrea, Etiopien och Iran.

188. Migrationsverkets prognos är att 80 000-100 000 flyktingar kommer till Sverige under 2015. Verket har begärt 18 miljarder kronor för de kommande fem åren på grund av ökningen. I kontrast till fantasisummor som rasisterna använder betyder det att Migrationsverkets kostnader blir cirka 31 miljarder per år fram till och med 2019. Det är drygt 3 procent av statsbudgeten och mindre än Sveriges EU-avgift på 37,7 miljarder kronor.

189. Media har denna vinter fått det att låta som om Sverigedemokraternas tal om ”massinvandring” är ett faktum. I fjol – 2014 – fick 110 610 personer uppehållstillstånd i Sverige. Av dessa var 35 642 flyktingar. Nästan lika många, 32 754, kom hit med arbetstillstånd eller för att studera. 42 214 var anhöriga, varav 13 100 var anhöriga till flyktingar.

190. När SD kräver att 95 procent av av flyktinginvandringen ska stoppas, ger det sken av att färre flyktingar skulle förbättra villkoren för folk inom landet. Men när regeringar i andra länder försämrat villkoren för flyktingar har det aldrig lett till mer pengar till pensionärer eller till en bättre ekonomi. Finland, som tar emot väldigt få asylsökande, är idag i en djup ekonomisk nedgång.

191. RS program betonar att det som behövs är enad kamp – att bara makthavarna och systemet tjänar på att grupper ställs mot varandra. När försämringar genomförs för flyktingar är det beslutat av samma politiker som försämrat för arbetslösa, sjuka och pensionärer.

192. Fler flyktingar och EU-migranter till Sverige är ett resultat av svenska politiska beslut, både i EU och riksdagen, liksom av svenska storföretags agerande. Sveriges stora vapenexport och affärer med diktaturer och länder i krig är en av orsakerna till att människor tvingas på flykt.

193.Vi måste kräva att kommunerna får de extra pengar som behövs för att kunna erbjuda skola, vård, infrastruktur och flyktingmottagning, liksom en solidarisk fördelning mellan kommunerna. Vi måste också kräva ett massivt bostadsbyggande, för att erbjuda bostäder till alla och stoppa den rasism som kan frodas ur bostadsbristen.

194. Att försvara rätten till asyl handlar om solidaritet och stöd till flyktingar, men också om att försvara välfärden och visa att banker och storföretag har råd att betala. För detta behövs en stark rörelse, mot rasism och högerpolitik, mot kapitalism och imperialism – för välfärd, rättvisa och demokratisk socialism.

Podemostendenser? Vänstern, facket och socialisters möjligheter

195. Grekiska Syriza gick på några år från att vara ett parti med 2-3 procent av rösterna till att bli landets största parti. Stödet till Podemos i Spanien växte ännu snabbare till att vara största parti i vissa mätningar och samlade 300 000 i Madrid i januari 2015, ett år efter bildandet. Vilka är lärdomarna för utvecklingen i Sverige?

Antirasismen och Kärrtorp

196. Vi har redan sett hur initiativ utanför partier och etablerade organisationer kunnat samla till stora protester. Linje 17 mot rasism mobiliserade 700 deltagare i den första demonstrationen och sedan 20 000 som svar på nazisternas attack. Nätverket samlade många aktivister i demokratiska diskussioner, vilket underlättade för RS-medlemmar att spela en avgörande roll när det gäller förslag till kampanj, upplägg och politisk betoning. Vi deltar på lika villkor som andra och är förstås beredda på att andra kan ha bra förslag och att vi då och då hamnar i minoritet. Men oftast diskuterar levande nätverk sig fram till gemensamma förslag.

197. Det är genom att bli aktiva som medvetenheten höjs. Aktivisterna får egna erfarenheter av partiers, medias och statens roll. Det är i sådana kampanjer som pågått under en längre tid och aktiverat många som RS och Offensiv genom åren vuxit snabbast och fått flest sympatisörer.

198. De senaste åren har visat upp många rörelser internationellt som varit relativt kortvariga. Det gäller även i Sverige, att intresset snabbt kan falna när kampen stannar upp. Samtidigt finns erfarenheterna kvar i minnet.

199. Kärrtorp är det tydligaste exemplet på ett uppdämt behov att agera. Det finns ett missnöje med högerpolitiken men ingen tydlig arena att agera på. Det var tydligt att demonstrationerna i Kärrtorp och i andra städer hade en vänsterstämning. Talare som förklarade sambandet mellan rasism och högerpolitik fick bra gehör, liksom vår tidningsförsäljning och våra listor. För att ta antirasismen vidare är denna politisering helt nödvändig. Detsamma gäller att ta chansen till lokal organisering av antirasister där det är möjligt.

200. Även om vi konstaterar ett temporärt lugn gäller det att ha beredskap för snabba händelser. Registreringen av romer, attacker på moskéer, tvångsutvisningar, rasprofilerande Revakontroller och andra frågor kan snabbt samla till nya antirasistiska protester.

Antisexism och hbtq-kamp

201. I kongressmaterialet Partibygget och kampen mot sexism beskrivs hur könsmaktsordnimgen och specifikt det sexuella våldet påverkar samhället.

202. Feminism och hbtq-kamp är starkt polariserande frågor. Rasister och nazister angriper invandrare, men hatet mot socialister, feminister och hbtq-personer är om möjligt ännu starkare. Reaktionära idéer har fått en möjlighet på grund av högerpolitiken och arbetarrörelsens försvagning.

203. Men den andra sidan av opinionen har de senaste åren varit betydligt starkare. hbtq-rörelsen samlar till Prideevent på fler orter än någonsin och paraden i Stockholm har blivit landets största årliga manifestation. Det finns en stark progressiv opinion i dessa frågor, samtidigt som det också finns en utslätning politiskt, samt en brist på förklaringar till diskriminering och brist på verklig kamp.

204. Feminismen har också ett växande stöd. I samband med valet 2014 svarade 47 procent i SVT:s Valundersökning att de är feminister, en ökning från 33 procent i valet 2010. I denna grupp ingår också många som beskriver sig själva som vänster, särskilt bland yngre personer.

205. Skandaldomar i rättegångar om våldtäkt har lett till protester och demonstrationer. Att polis, domstolar och myndigheter inte är neutrala står klart för breda skikt av unga feminister.

206. 8 mars 2015 såg de största demonstrationerna på flera år, vilket visar att trenden fortsätter. Bland de nya aktivisterna finns också en internationell medvetenhet och solidaritet med kvinnokamp världen runt.

Miljö och lokalt missnöje

207. Många andra frågor kan också leda till uppblossad kamp och politisering. Så har skett i motståndet mot gruvbrytning och motorvägsprojekt. Under 2015 kommer också klimatfrågan att hamna allt mer i fokus ju närmare klimattoppmötet i Paris kommer.

208. Missnöje med lokala politiker kan också leda till fler nya populistiska partier utan vänsterprofil. I Göteborg fick missnöjespartierna Vägvalet (mot de orättvisa biltullarna) och Öppna Göteborg (mot korruptionen) tillsammans 22 000 röster. I Norrbotten är Sjukvårdspartiet näst störst i landstinget med 41 000 röster, 25 procent. Utan att ha något som helst alternativ till dagens politik visar deras framgångar på ett förvridet sätt möjligheterna för ett verkligt alternativ.

Vänstervindar?

209. Det är för tidigt att tala om allmänna vänstervindar i Sverige. Det är snarare kortvariga vindar i olika riktningar som präglar situationen. Det finns en allmän polarisering, med både nya steg i reaktionär riktning hos vissa skikt och ett uppvaknande hos andra.

210. Huvudproblemet vad gäller medvetenheten i samhället är bristen på en stark arbetarrörelse och ett arbetarparti. Det gör att känslan av kollektiv styrka försvagas, att lärdomar inte bevaras och kamptraditioner måste återupplivas. Denna process har pågått under lång tid.

211. Att socialdemokratiska politiker i grunden inte skiljer sig från de traditionella borgerliga partierna gör att de officiella debatterna i media saknar ett vänster- och arbetaralternativ. Det skapar utrymme för tillfälliga och politiskt begränsade strömningar – både ”radikala” och reaktionära – att åtminstone för korta perioder vinna stöd.

212. Samtidigt ska inte tidigare perioder förskönas. Även tidigare agerade de fackliga ledningarna för att bromsa kamp och strejker. Det är viktigt att förstå att de viktigaste marxistiska lärdomarna av arbetarkampen genom historien under lugna perioder alltid omfattats av en minoritet av arbetarklassen.

213. 2014 dominerades av valåret. Det innebar en politisering, men också att många hoppades att själva valresultatet skulle leda till förändring. Kampen hölls tillbaka. Politiseringen ersattes efter valet av en vänta och se-stämning. Temperaturen ökade igen under den politiska krisen i december, men när nyvalet avblåstes förstärktes passiviteten.

214. Inom arbetarklassen präglas stämningen fortfarande av passivitet. Det finns en kritik mot klyftor och nedrustad välfärd, men också en utbredd känsla att högerpolitiken och försämringar på arbetsplatserna inte går att stoppa. Denna stämning förstärks till viss del av mer pengar i plånboken efter skattesänkningarna och med hjälp av krediter.

215. Det finns ett motstånd mot att organisera sig för ett helhetsalternativ eller att bli aktiv under en längre period. Den organiserade vänstern är idag svagare än på länge. Bristen på aktiva organisationer förstärker den tendens som redan finns av skepsis mot partier och partiorganisering. Tillfälliga initiativ som uppfattas som fräscha har lättare att attrahera nya personer, som Linje 17 mot rasism. Men även här är det än så länge få som kommer till fler möten och är beredda att vara aktiva.

216. Även om medvetenheten är lättrörlig finns parallellt med passiviteten ett grundläggande stöd för en kursändring: en stor opinion mot vinster i välfärden, kaoset inom järnvägen, otrygga jobb, de enorma bankvinsterna, bostadskrisen, samt nedskärningarna inom vården och i kommunerna.

217. Podemos i Spanien uppstod ut indignadosrörelsen, en proteströrelse mot partierna, som ockuperade torg och bildade kommittéer 2010. Ur denna rörelse bildades sedan partiet Podemos. Dessa stämningar har funnits i liten skala och mycket kortvarigt i Sverige de senaste åren.

218. Vi har sett protestvågen mot rasism, gruvprotesterna och Fi:s framgång i EU-valet och uppgång i riksdagsvalet. Opinionen är dock ofta begränsad till en fråga eller ett område. Ett annat tydligt exempel är motståndet mot militäravtalet med Saudiarabien, som regeringen tvingades riva upp.

219. Det är också tydligt att de som kämpar får stöd. Media misslyckades när de försökte hitta missnöjda resenärer under järnvägsstrejken i Skåne. Under busstrejken 2013 fanns det inga strejkbrytare. I Norge var uppslutningen under generalstrejken massiv.

220. Det går inte att säga på vilken eller vilka frågor som en mer allmän radikal opinion eller kamp kommer att formeras. Vad som är klart är att lugnet på ytan förr eller senare kommer att brytas. De grundläggande motsättningarna finns kvar och har om något skärpts.

Feministiskt Initiativ

221. Trots en utbredd misstro mot partier har Feministiskt Initiativ kunnat vinna gehör. Under 2014 mer än 10-dubblades medlemstalet från 1 758 till 22 245. Den lokala organiseringen och aktiviteten varierar dock starkt, t ex deltog bara cirka 400 på deras senaste kongress.

222. Det finns ett politiskt vakuum och Fi uppfattas fortfarande som oprövat. De flesta sympatisörerna ser Fi som ett vänsteralternativ även om ledningen säger att partiet står utanför vänster/höger-skalan.

223. Fi är mer av ett propagandaparti som pekar ut orättvisor och diskriminering, samt verkar erbjuda förbättringar som är möjliga att genomföra inom ramen för det kapitalistiska samhället. Fi tar ingen aktiv del av kamp, inte heller när det gäller kvinnors löner. Det är också få som känner till Fi:s politiska praktik i kommunerna eller i EU-parlamentet.

224.Fi kan behålla sitt stöd och även öka det under de närmaste åren. Men det kommer också att finnas en besvikelse hos de aktivister som sökt ett parti som på allvar utmanar etablissemang och kapitalism. Inriktningen att likt Miljöpartiet och Vänsterpartiet i praktiken vara ett stödparti till Socialdemokraterna sätter gränser för partiets möjligheter.

Vänsterpartiet

225. En hel del av dem som hoppats på ett slut för vinster i välfärden eller deltagit i protesterna mot rasismen har satt sitt hopp till Vänsterpartiet. V fick 4 616 nya medlemmar under 2014 (en större ökning än upphausade SD) och hade i slutet av året 18 423 medlemmar.

226. Det är därför en paradox att Vänsterpartiet inte fick ett större uppsving i valet. En stor del av förklaringen är att endast en mycket liten del av de uppgivna medlemmarna faktiskt är aktiva för partiet. Att gå med är mera av en förklaring av stöd, och partiet har i de flesta fall inte möten och aktiviteter att erbjuda. Medlemskortet betyder inte enhetliga kampanjer och enhetlig politik. ”Vänsterpartiet är ett mycket heterogent parti, man skulle till och med kunna säga spretigt. Den som följer partiets medlemmars aktiviteter i sociala medier och aktivism har mycket svårt att se fokus kring de frågor som partiet centralt för tillfället kampanjar kring”, skrev Flammans chefredaktör Jonas Thunberg i en analys av partiet efter valet.

227. Vänsterpartiet är i mycket liten utsträckning del av kampanjer och nätverk på basplanet. Istället för gräsrotsaktivitet som kampanjen Välfärd utan vinst har partiet nöjt sig med att få tala på demonstrationer och möten, i syfte att vinna röster i valen. Partiet ingriper inte på demonstrationer eller i kamp med någon egen linje, och har sedan lång tid inget samordnat fackligt arbete.

228. I kommunerna märks V-ledamöterna sällan med egen profil, utan oftast som stödparti till S. Detta var också inriktningen under valrörelsen, vilket är den enskilt viktigaste förklaringen till att partiet inte gick framåt. V har i ord kritiserat budgetreglerna för staten, men i praktiken accepterat dem. Resultatet blir att den offentliga sektorns andel av ekonomin krymper. Den budget som S+MP lade fram i december beskrevs av V-ledningen som en ”bra budget”. Under 1990-talet drev den dåvarande V-ledningen samma linje, vilket innebar stöd till stora S-märkta nedskärningar.

229. I frågan om vinster i välfärden har V accepterat att frågan först utreds till 2016, vilket troligtvis innebär riksdagsbeslut 2017. Men redan i utredningsdirektiven framgår att det inte är frågan om att kasta ut riskkapitalisterna ur välfärden, utan att regeringen siktar på att putsa fasaden med viss reglering, men att de privata företagen ska få fortsätta. I en gemensam artikel med civilminister Ardalan Shekarabi uttryckte Jonas Sjöstedt uppfattningen att ”mycket blivit bättre” inom välfärden. Detta står i skarp kontrast till LO:s undersökning som visar att två tredjedelar av medlemmarna anser att välfärden försämrats de senaste 10 åren.

230. Vänsterpartiets svagheter till trots har partiet fortfarande möjligheter, inte minst när S+MP stänger dem ute från regeringen. För socialister är deltagande i en regering som driver en åtstramningspolitik ett brott mot alla principer. Men på grund av dagens blandade medvetenhet hoppades många av V:s anhängare att partiet skulle erbjudas ministerposter. Men att stå utanför gynnar Vänsterpartiet, särskilt om V kritiserar regeringen från vänster, eller uppfattas göras det. I Norge, Danmark och Finland har Vänsterpartiets systerpartier drastiskt tappat stöd efter perioder i koalitionsregeringar med Socialdemokraterna och även traditionellt borgerliga partier. I Sverige skulle V utan större ansträngning kunna få ökat stöd från många som vill ha ett alternativ till vänster om regeringen.

231. I ett skikt av Vänsterpartiets anhängare och medlemmar, aktiva eller passiva, finns också en önskan om ett tydligt socialistiskt alternativ. Många som deltar i nätverk och kampanjer tillsammans med RS-medlemmar ser sig som V-anhängare. De som blir besvikna över V-ledningens politik eller brist på aktivitet kommer snarare att lämna partiet, formellt eller i praktiken, än att inleda en opposition. På sikt kan även aktiva medlemmar i Vänsterpartiet komma att delta i nya politiska initiativ och steg till ett nytt arbetarparti.

Fackföreningarna

232. Kanske inga andra fackliga ledningar i Europa har hållit tillbaka kampen mer än de svenska. Medan de norska centralorganisationerna LO, YS och Unio utlyste generalstrejk i januari i år mot högerregeringens attacker på arbetsrätten genomförde LO, TCO och Saco inte en enda verklig mobilisering under åtta år av högerregering i Sverige.

233. I synnerhet LO har istället fortsatt sträva efter samförstånd med Svenskt Näringsliv. ”Vi har ett tydligt gemensamt intresse i att stärka Sveriges konkurrenskraft, som är basen för allas vårt motstånd”, förklarade Karl-Petter Thorwaldsson, LO, och Carola Lemne, Svenskt Näringsliv i ett gemensamt utspel efter valet i höstas.

234. Detta trots att arbetsgivarna och högern sedan flera decennier tillbaka medvetet strävat efter att knäcka facket. LO har också gradvis försvagats, särskilt i samband med Reinfeldtregeringens attacker på a-kassan. Under de tre åren 2007-10 tappade LO 250 000 medlemmar. LO:s anslutningsgrad sjönk från 88 procent 1995 till 68 procent 2013. Raset är störst bland unga arbetare. 2013 var bara 38 procent av arbetarna mellan 16 och 24 år medlemmar i LO och 57 procent av 25-29-åringarna. I tjänstesektorn var LO:s anslutningsgrad 60 procent. I medlemstal har LO minskat från 2 275 000 år 1988 till 1 470 000 år 2013.

235. Tjänstemannafacken hade 2013 högre anslutningsgrad, 74 procent. Både TCO och Saco saknar LO:s band till socialdemokratin. Men istället för att använda denna handlingsfrihet till kamp har de i lika stor utsträckning sökt samförstånd med arbetsgivare och politiker. Flera tjänstemannafack organiserar lågavlönade löntagare som har allt att vinna på att facket tar strid.

236. Passiviteten och lojaliteten till Socialdemokraterna i LO-toppen motsvaras allt mindre av stämningarna underifrån. I debatterna om vinster i välfärden på LO- och Kommunalkongresserna blev ledningarna överkörda av ombuden, varav många var förtroendevalda på avdelnings-, sektions- och klubbnivå. De visade att topparna inte längre kunde kommendera fram en majoritet i en viktig fråga. Däremot har ledningarna efter kongresserna kunnat begrava besluten.

237. Det är tydligt att facken lokalt har möjligheter att driva kamp och kampanjer, men att det saknas en stark facklig vänster som driver på för detta. Nya exempel på facklig kamp, upprop och initiativ skulle snabbt kunna få stöd och efterföljare. Ett politiskt nyckelkrav är att arbetsplatserna/facken behöver egna kandidater i valen.

238. LO-facken i samarbetet 6F (Byggnads, Elektrikerna, Målarna, Seko och Fastighets) har profilerat sig med tankesmedjan Katalys och flera viktiga politiska utspel. Ett av dem är förslaget om ökat bostadsbyggande (20 000 fler per år) renovering av bostäder (40 000 per år) och utbyggd trafikinfrastruktur. Det skulle enligt deras beräkningar kosta 28 miljarder per år i 10 år och skapa 170 000 jobb. När det gäller finansieringen av projekten stannar 6F upp vid att staten ska låna ihop det kapital som behövs, snarare än ett radikalt förslag om att banker och storföretag ska betala.

239. De fackliga ledningarna är fast förankrade inom kapitalismens ramar. Det kommer att fordras mycket stora händelser och ett starkt tryck underifrån för att de ska ta några kampinitiativ. Lärdomarna från andra länder är att även högerinriktade fackledningar i ett visst läge måste agera, men också att deras syfte då endast är begränsade aktioner för att minska trycket underifrån.

240. Socialister måste agera skickligt för att undvika misstag, som att negligera fackföreningarna eller att inte se när initiativen måste tas vid sidan av facken. Det är värt att lägga förslag och bygga opinion inom facken, att välja kämpande kandidater till fackliga uppdrag. Samtidigt har de senaste åren visat hur kampanjer som Septemberalliansen (mot högerregeringen) och Välfärd utan vinst kunnat samla stora manifestationer, inklusive fackligt aktiva, vid sidan av de fackliga strukturerna. Ledningarna har i flera fall aktivt motarbetat kampanjerna.

241. Tågstrejken i Skåne i juni för trygga jobb kommer att följas av fler strejker och protester som är nödvändiga för att vända utvecklingen och skapa alternativ. Fackliga aktivister som får erfarenheter och blir kända genom kamp kommer att vara det kanske viktigaste skiktet i ett nytt arbetarparti.

Rättvisepartiet Socialisterna

242. Rättvisepartiet Socialisternas framgångsrika lokala kampanjer och kommunala valresultat i Luleå, Haninge och Göteborg visar på möjligheterna för ett socialistiskt alternativ. Detsamma gäller den roll RS-medlemmar spelar i viktiga nätverk, kampanjer och i facket.

243. En avgörande skillnad mot övrig vänster är lokala kampanjer, som också vunnit viktiga segrar. Vi är inte bara en propgandaorganisation med bra analyser, utan ett kämpande parti som organiserar motstånd där vi finns.

244. Idag är vi oftast ensamma om att föra fram ett socialistiskt alternativ, i den meningen att vi kopplar dagskampen till behovet av socialism. På motsvarande sätt gäller att understryka behovet av ett arbetarklassalternativ, något som inga andra organisationer för fram. Vi kan visa hur arbetarklassen är avgörande för att avskaffa kapitalismen, en förutsättning för att avskaffa rasism, kvinnoförtryck och miljöförstöring.

245. Vår uppgift är att delta i kampen. Det behövs en opposition underifrån och från vänster. Vi står för samling till gemensam kamp, möten och manifestationer.

246. Runt om i Europa samlas nya vänsterkrafter som ger exempel för antirasister, socialister och aktiva gräsrötter. Bygget av Rättvisepartiet Socialisterna, partiets socialistiska program och samarbete med andra i kamp och nätverk är viktiga bidrag till ett kommande nytt socialistiskt arbetarparti.

Slutsatser

247. Den första grundläggande faktorn för en revolutionär utveckling i världsskala finns redan. Trotskij förklarade i Vart går Frankrike?:

248. ”Den första och viktigaste förutsättningen för en revolutionär situation är att det sker en intensiv skärpning av motsättningen mellan produktivkrafterna och egendomsförhållandena. Nationen upphör att gå framåt. När den ekonomiska utvecklingen upphör, och än mer när den går tillbaka, är det ett tecken på att det kapitalistiska systemet definitivt har spelat ut sin roll och måste lämna plats för ett socialistiskt system.”

249. Men den ekonomiska krisen är i sig inte tillräckligt. Historien visar att kapitalismen är ett system som ständigt förändras och som inte kommer att försvinna av sig själv ens i de djupaste kriser. Trotskij visar att kapitalismens nedgång leder till kamp: ”På denna grund äger klasskampen rum. En revolutionär situation utvecklas och mognar under klassernas levande kamp.”

250. Det finns flera områden där kamp kan bryta ut i Sverige den närmaste tiden: vården, kollektivtrafiken, förorterna och skolan. Det är svårt att exakt förutse nya rörelser, som också kan vara resultat av våldsattacker (som i Kärrtorp och i Ferguson, USA), politiska attacker (på Irland mot vattenavgifterna), statens strukturella förtryck (romregistret, våldstäktsdomar) och de extrema klyftorna mellan makthavare/rika och vanligt folk (Occupy och klimatrörelsen).

251. Dagens tillfälliga lugn i Sverige, som även den innehåller vissa utbrott av kamp, kommer att brytas. Nya historiska kriser och klasstrider, som redan utvecklas i andra länder, jäser redan under ytan. Det gäller för socialister att hålla fast vid de grundläggande perspektiven och skickligt föra fram ett socialistiskt alternativ. Att det finns en organiserad socialistisk kraft är en ovärderlig tillgång redan idag och än mer i kommande kamprörelser.

Kongressen 15-16 maj 2015

 

Tillbaka till sidans topp

———————————————————————-

3. Finland, Danmark och Norge: Polarisering och klasskamp

Kongressmaterial 6-7 maj 2016

Inledning

1. De nordiska länderna upplever samma trend av politisk polarisering som globalt. Men på grund av en historiskt stark arbetarrörelse tog det längre tid för socialdemokratin att förlora sitt ”sociala kapital”, samlat under de goda åren efter andra världskriget, när Norden fick sitt internationella rykte som ett ”socialistiskt paradis”.

2. Men efter årtionden av nedrivning av välfärden, stressigare och osäkrare jobb och dramatiskt ökande klyftor upplever socialdemokratin i alla nordiska länder nu vad som internationellt kallas för en utdragen ”pasokifiering” (efter det grekiska S-partiet Pasok vars stöd kollapsade).

3. En effekt av den starka historiska ställningen för socialdemokratin, och sedan dess brutala svek mot arbetarklassen i form av nedmontering av välfärdsstaten för att gynna kapitalet, är att missnöjet hittills mer eller mindre bara tagit sig uttryck på högerkanten.

4. Att ha ”etiketten” vänster eller socialist ses inte automatiskt som något nytt eller anti-etablissemang. Det enda vänsterparti i Norden som växer i opinionsundersökningarna är Enhedslisten i Danmark, som nu ligger på knappt 10 procent. Det betyder inte att det är lugnt, eller att inga möjligheter finns för marxister. Och naturligtvis skulle ett gräsrotsbaserat vänsterparti med tydligt program mot nedskärningar som tog kamp mot de växande klyftorna få stort stöd.

5. Speciellt i Norge och Finland har de mycket brutala attackerna på levnadsstandarden fungerat som en piska som har tvingat fram ett svar från arbetare, studenter, pensionärer och andra grupper. Det är en mycket viktig förändring i Norden som vi har sett under det senaste året, med en fyra timmars generalstrejk i Norge och en mycket stor endagsstrejk i Finland som omfattade stora delar av industrin. Kampen i Norge och Finland visar hur långt högerpolitiken gått i Sverige eftersom en viktig orsak att gå ut i strejk var att “inte få det som i Sverige”.

6. I båda fallen visade den organiserade arbetarklassen verkligen sin styrka. Både i Norge och Finland var regeringarna tvungen att tillfälligt backa från några av de värsta förslagen, men har nu återvänt med nya attacker efter att den fackliga ledningarna gjorde det klart att de inte skulle fortsätta mobiliseringen.

7. Det har nu skett en omsvängning i alla de nordiska länderna, från att ha setts som relativt fria från rasism, till en rasistisk flyktingpolitik där flyktingar pekas ut som syndabockar av det politiska etablissemanget och media. Det är uppenbart att förändringen har skett oavsett om de traditionellt borgerliga partierna har styrt eller, som i Sverige, en numera helt förborgerligad socialdemokrati.

8. Det handlar inte heller om någon anpassning till en rasistisk opinion. Visserligen har den rasistiska högern växt i Sverige och Danmark, men i Norge och Finland har de tappat mycket stöd. Till exempel har Sannfinländarnas stöd nästan halverats sedan valet i april 2015.

9. Det handlar istället om att flyktingkrisen används av den styrande ekonomiska eliten för att, genom sina olika partier, genomföra vad de har velat göra under lång tid.

10. På många sätt kan utvecklingen liknas med vad Naomi Klein har kallat en chockdoktrin, där en ”kris” används för att driva igenom en brutal flyktingpolitik och högerpolitik i allmänhet, som till exempel sänkta löner. Som ett sätt att införa en låglönemarknad och pressa lönerna nedåt i Finland diskuterar regeringen nu att asylsökande ska arbeta gratis – ”eftersom staten betalar för boende och mat”.

11. Konflikterna och krisen i EU över hur de ska stänga gränserna mot flyktingar har öppnat för nya diskussioner mellan de nordiska länderna om en “gemensam nordisk gränspolitik” om Schengen inte kan återupprättas. Med andra ord förbereds en plan B där Fort Europa ersätts av Fort Norden.

Finland

12. I Finland har vi sett en ökad kamp inom flera områden efter att den nya högerregeringen tillträdde. Centerpartiet, Samlingspartiet (motsvarande Moderaterna) och det rasistiska Sannfinländarna har inlett ett intensifierat klasskrig mot Finlands arbetare, pensionärer, ungdomar och studenter. Förutom storstrejken den 18 september har det varit några av de största demonstrationerna någonsin mot rasism och mot nedskärningar i den sociala välfärden och på universiteten. I mars avlöste demonstrationerna varandra i Helsingfors med tusentals studenter, bönder och en demonstration med 10 000 deltagare mot hela regeringens högerpolitik arrangerat av nätverket Joukkovoima. Under förra året genomfördes också den största Pride-paraden någonsin och riksdagen beslutade om att tillåta samkönade äktenskap.

13. Regeringspolitiken handlar om brutala nedskärningar, privatiseringar och att bryta sönder kollektivavtalen löner och arbetsvillkor. Bara i Österbotten ska 2000 vårdjobb bort, samtidigt som privatiseringar genom en kopia av det svenska “vårdvalet” planeras. Det senaste förslaget från utbildningsdepartementet har lagt mer bränsle på brasan. Regeringen vill skära ned studiestödet med 150 miljarder kronor per år. Det innebär i ett första steg sänkning av bidragsdelen med en fjärdedel. Dessutom ska bidraget ges färre terminer och med högre krav på att ta studiepoäng. Detta resulterade i en stor studentprotest den 8 mars.

14. Som i övriga Norden används flyktingkrisen av den styrande ekonomiska eliten för att, genom sina olika partier, vända bort uppmärksamheten från sina attacker och genomföra vad de har velat göra under lång tid.

15. Den finska regeringen attackerar flyktingar i ett nytt 80-punktsprogram. I strid med landets egna lagar har polisen uppmanat transportföretag att inte låta människor ”utan papper” gå ombord på färjor eller bussar.

16. Naturligtvis uppmuntras rasister av detta. I Finland har den nazistiska sekten Nordiska motståndsrörelsen tillsammans med andra rasister startat ett “medborgargarde” kallad ”Soldiers of Odin”, som ”patrullerar” gatorna och agerar hotfullt mot invandrare. Detta har i sin tur fötten antirasistisk motreaktion. “Medborgargardena” har försvarats av justitieministern och utrikesministern, det rasistiska Sannfinländarnas representanter i regeringen. När en annan riksdagsman för Sannfinländarna firade en finsk nationalist tillsammans med nazister från samma organisation var ledningens enda kommentar: ”Vad han gör på sin fritid är hans beslut”.

17. I skuggan av hetsen mot flyktingar fortsätter regeringen sina attacker mot arbetare. Efter utpressning med hot om tvångslagar har de tre fackliga centralorganisationerna till slut ställt sig bakom ett nytt “samhällsfördrag” som innebär reallönesänkningar och förlängd arbetsvecka. Det finns fackföreningar som motsätter sig detta, särskilt transportarbetarfacket AKT.

18. Medan köerna till soppköken växer har Yle (Finlands public servicebolag) räknat ut att en offentligt anställd med en lön på 2 500 euro i månaden förlorar 1416 euro (13 200 kronor) per år på samhällsfördraget. Som ”kompensation” tar regeringen tillbaka vissa planerade nedskärningar och säger att detta ”ger utrymme” för skattesänkningar. Dessutom ska facken inom industrin, precis som det varit i Sverige, agera “lönepolis” genom att inga lönevavtal får vara högre. Kriterierna för löneförhandlingar enligt samhällsfördraget “är konkurrensen utifrån, den offentliga ekonomin, sysselsättningen och produktiviteten” – alla faktorer som kommer användas för att hålla nere lönerna. Samhällsfördraget är inget annat än ett avtal där fackföreningar försäkrar att inte ta strid mot ett borgerlig klasskrig mot arbetarklassen.

19. Dessutom sitter ledningarna för de tre fackfederationerna med i de förhandlingar som ska leda fram till att lönesänkningar ska kunna avtalas fram i lokala förhandlingar. Detta system kommer förstås att användas av kapitalet för att använda konkursmässiga företag som en murbräcka för att tvinga igenom mer allmänna lönesänkningar.

20. Fem SAK-förbund (motsvarande LO) representerande 40 procent av medlemmarna sade från början att de inte kommer att delta i fortsatta förhandlingar om ett samhällsfördrag. Efter enorm press från regeringen och hela det borgerliga etablissemanget har det stora servicefacket PAM gett vika och gått med i fortsatta förhandlingar. Precis som i det flesta fack finns en press underifrån att inte acceptera försämringarna medan ledningen helst vill göra upp med regeringen. De som fortfarande står utanför är transportfacket AKT, Byggnads, kabinfacket ( flygbolagens kabinpersonal) samt livsmedelsarbetarförbundet SEL.

21. Med potentiellt starka fackförbund som AKT och PAM i spetsen hade ett principiellt motstånd av de fem förbunden, uppbackat med en beredskap att även ta strid med strejker, kunnat bli en vändpunkt i kampen mot regeringens brutala högerpolitik. Fortfarande kan förhandlingarna bryta samman, eller de fack som står utanför leda en kamp mot attackerna. Detta kräver dock en massiv press och opinion underifrån och att de fackliga ledningarna utmanar hela det politiska etablissemanget.

22. Tvärtemot att mildra den ekonomiska krisen i Finland kommer regeringsattackerna att förvärra den. De senaste åren har neddragningar på närmare 92 miljarder kronor genomförts – ändå är det offentliga underskottet nästa år beräknat till 73,5 miljarder kronor, bara 9 miljarder kronor lägre än det genomsnittliga underskottet de senaste sex åren.

23. Finlands ekonomi är i en djup strukturell och organisk kris. De flesta ekonomer tror i bästa fall på en dryg procents tillväxt 2016, efter tre års fallande tillväxt och en liten uppgång 2015. Under år 2016 undergräver nedskärningarna konsumtionen ännu mer, samtidigt som exportindustrin inte visar några tecken på att komma ur sin svacka. De ökade imperialistiska motsättningarna med EUs handelssanktioner mot Ryssland har slagit hårt mot finsk ekonomi. Sedan år 2007 har värdet av den finska industriproduktionen fallit med hela 101 miljarder kronor. Av det står IT för 64,5 miljarder, metallindustrin för 18,5 miljarder och skogs- och pappersindustrin för 15,5 miljarder.

24. Men även om svaghet inbjuder till aggression är det en svag regering som fortsätter sina attacker. Opinionsstödet för regeringen har fallit som en sten, från 40 procent i somras till nu bara 20 procent. Sannfinländarnas stöd, nu 8,9 procent, har mer än halverats sedan valet för mindre än åtta månader sedan.

25. Till skillnad från Sverigedemokraterna är nu det rasistiska partiet Sannfinländarna för många avslöjade som ett högerparti vilket som helst, och ändå är detta bara början på försöken att pressa ned löner och villkor. Samtidigt som Sannfinländarna i regeringsställning gör rasismen mer rumsren så öppnar utvecklingen på sikt för större möjligheter för ett nytt politiskt alternativ från vänster.

26. I kölvattnet av ilskan mot regeringen ökar stödet både för Socialdemokraterna och Vänsterförbundet, som stöddes av 8,9% i senaste opinionsmätningen. Vänsterförbundet är dock till mycket stor del uppknutet till det politiska etablissemanget och har själv genomfört stora nedskärningar när de var i regeringsställning. Utmaningen från vänster mot nedskärningspolitiken kommer i mycket större utsträckning idag från sociala rörelser och radikalare skikt inom fackföreningsrörelsen.

27. Striden om samhällsfördraget kan vara den fråga som får protesterna att verkligen blomma ut. Ett nytt svek där inget fack förmår ta strid skulle riskera att skjuta upp möjligheterna till gemensamt motstånd mot högerns klasskrig ytterligare en tid. Även regeringens attacker på utbildning, försämringar och privatiseringar av sjukvården och rasismen och hetsen mot flyktingar kan provocera fram protester.

28. Det är inte utan orsak som den finske presidenten Sauli Niinistö i sitt nyårstal manade finländarna till lugn: ”Det är inte bra att möta våren i grälets tecken”. Varken presidentens ord eller rasistiska undanmanövrar riktade mot flyktingar kan dock i längden hålla tillbaka ett motstånd mot borgerlighetens ensidiga klasskrig.

Danmark

29. Extremhögern och de rasistiska partierna går fram i de nordiska länderna som ett resultat av missnöjet med de traditionella partierna. Sannfinländarna sitter sedan en tid i den finska regeringen, I Danmark blev Dansk Folkeparti största borgerliga parti, i Norge har Fremskrittpartiet suttit i högerregeringen sedan 2013 och i Sverige har Sverigedemokraterna fortsatt att öka i opinion.

30. Valutgången 2015 och de senaste årtiondena i dansk politik är viktiga att studera då det ger många varningar för de övriga nordiska länderna. I juni 2015 gick danska folket till val. Resultatet reflekterade ett polariserat Danmark, fram gick såväl den extrema högern, men även vänstern.

31. Rasistiska Dansk Folkeparti var valets stora vinnare och blev större än borgerliga Venstre och andra största parti i folketinget efter Socialdemokraterne. Att Dansk Folkeparti blev största borgerliga parti ändrade det politiska landskapet helt och avslöjade tydligt vad som händer när alla partier anpassar sig till rasisternas retorik.

32. De två brutala terrordåden i Köpenhamn i februari 2015 där en ensam terrorist gick till våldsam attack med ett automatvapen lämnade tre döda, fem skottskadade poliser och ett Danmark i chock, som med största sannolikhet bidrog till Dansk Folkepartis framgång.

33. Tiotusentals danskar slöt upp i manifestationer mot terrorn, många med budskap mot rasism och imperialistiska krig. Men istället för etablissemangets tal om demokratiska värden och öppenhet följde istället skärpta kontroller och statlig övervakning.

34. Danmark tillsammans med Belgien och Storbritannien är de enda europeiska länder som under de senaste tolv åren deltagit i de fyra krigen i Irak, Afghanistan, Libyen och Syrien.

35. Dansk Folkepartis framgång bygger framförallt på missnöjet med de två tidigare dominerande partierna i dansk politik, Socialdemokraterne och borgerliga Venstre. Att Socialdemokraterne blev största parti räckte inte för att behålla regeringsmakten.

36. Valutgången var jämn och det var valets stora förlorare Lars Løkke Rasmussen som bildade regering trots att Venstre förlorade nära en tredjedel av sina väljare och tappade 13 av 47 mandat. När Lars Lökke Rasmussen presenterade sin nya regering för den danska drottningen hade han misslyckats med att bilda en majoritetsregering och fick presentera en minoritetsregering med bara Venstre.

37. Dansk Folkeparti valde att inte vara med och bilda regering trots att Venstre räckte ut handen. DF är ett populistiskt högerextremt parti som vuxit fram tack vare sin antietablissemangsprofil. Att då sätta sig på regeringsmakten och ”lova ta ansvar att styra” skulle kunna rycka undan väljarstödet.

38. DF har inte minst lärt sig vad regeringsinnehav kan innebära genom att följa situationen i Norge där Fremskrittpartiet satte sig i en högerregering 2013 och har haft svårt att följa upp de förväntningar som väljarna haft, deras opinionssiffror är i dag de lägsta på många år.

39. Även i dansk politik har det straffat sig att vara stödparti åt regeringen. Radikale Venstre och Socialistisk Folkeparti halverade sina röstetal av att vara del av socialdemokratiska regeringar. Det straffar sig att vara medansvariga för nedskärningspolitiken. Socialistisk Folkeparti och Radikale Venstre backade kraftigt jämfört med valet år 2011, från över 9 procent vardera till drygt 4 procent.

40. Nästan hela det politiska etablissemanget har förflyttat sig till höger i hopp om att ta Dansk Folkepartis röster genom att hetsa mot invandrare. Effekten har istället blivit att legitimerat Dansk Folkepartis rasism. Både Socialdemokraterne under den gångna mandatperioden och de traditionellt borgerliga innan dess har anpassat sin politik och retorik efter Dansk Folkeparti med kollektiv skuldbeläggning av invandrare och flyktingar.

41. Rasism och hårdare tag föder också en motreaktion. I september demonstrerade 30-40 000 i Köpenhamn med Refugees Welcome för att den danska regeringen skulle ”Öppna sina dörrar”. Samtidigt demonstrerade man i Århus, Odense, Aalborg och Kruså där tillsammans 10 000 samlades.

42. Demonstrationerna skedde efter en vecka av en våg av flyktingar som vandrade in i Danmark vilket fick den danska regeringen att agera för att hindra de asylsökande. Även i Padborg, en by på gränsen till Tyskland där många flyktingar passerar på sin väg in i Danmark, demonstrerade 400 sitt stöd för ökat flyktingmottagande under parollen “En rasistfri stad”. Men den hårda linjen har fortsatt.

43. Sveriges införande av ID-kontroller på Öresundsbron och färjor från Danmark med syfte att stoppa tusentals människor som tänkt söka asyl i Sverige följdes av att Danmark som redan för en hård flyktingpolitik genomförde egna kraftiga inskränkningar.

44. I januari antog folketinget asylpaketet, med det omdebatterade ”smyckesförslaget” om att polisen ska kunna beslagta asylsökandes värdesaker. Det är inte svårt att dra paralleller med nazisternas plundring av judar i Tyskland efter maktövertagandet 1933.

45. Fyra borgerliga partier samt S står bakom asylpaketets 34 punkter, som alla innebär försämringar för flyktingar och asylsökande. I vissa fall ville S gå ännu längre.

46. Polisen ska kunna beslagta pengar och smycken som i värde överstiger 10 000 danska kronor. Asylsökande från till exempel Syrien måste vänta tre år på familjeåterförening. Avgifter införs på ansökan. Asylsökande får inte bo utanför särskilda asylcenter.

47. I slutet av oktober 2015 fylldes gatorna i Köpenhamn och Århus av tiotusentals demonstranter mot att den danska regeringens aviserat minskad budgeten för utbildning med 8,7 miljarder kronor de kommande fyra åren. Nedskärningarna får stora konsekvenser för utbildningarnas kvalitet och tillgänglighet. Bland annat riskerar flera universitet att tvingas minska antalet platser. Nedskärningarna kommer inte enbart beröra universiteten, utan drabbar hela det danska utbildningssystemet. Regeringens sparkrav på gymnasieskolorna med två procent per år de kommande fyra åren kan leda till massuppsägningar inom skolan.

48. Bakom demonstrationerna stod 38 olika fackförbund, utbildnings- och lärlingsorganistationer vars tre krav var ”Förbättra kvaliteten”, ”Investera i framtiden” och ”Stoppa budgetnedskärningar i miljardklass”. I demonstrationerna deltog omkring 60 skolor. Samtidigt som demonstrationerna pågick, strejkade 70 000 gymnasieelever genom att inte gå till skolan.

49. I slutet av november utbröt vilda strejker på fyra postkontor i Köpenhamnsområdet. 500 brevbärare lade ner arbetet på postkontoren Köpenhamn City, Amager och Frederiksberg. Strejkerna kom som ett svar på att 35 arbetskamrater sagts upp på grund av arbetsbrist. Brevbärarnas ilska kom som ett resultat av att ledningen valde ut vilka som fick sluta och inte gick efter anställningstid. Postnord är samma bolag som i Sverige.

50. 2016 kan vi komma att få se fler strejker i flygtrafiken likt under 2015. Strejker som omfattat såväl piloter som kabinpersonalen.

51. BNP-tillväxten för 2015 landade på plus 1,2 procent, enligt den nationella statistikmyndigheten. Danmarks BNP krympte med 0,4 procent i tredje kvartalet jämfört med kvartalet före. Minskad export var den största förklaringen till nedgången. Exporten sjönk med 1,7 procent jämfört med föregående kvartal, och 3,2 procent jämfört med året innan.

52. En så stor nedgång för den danska exporten får konsekvenser för en så exportberoende ekonomi som Danmarks. Nedgången i handel med omvärlden ligger bakom den negativa utvecklingen, den första negativa BNP-utvecklingen i Danmark på två år.

53. Den danska minusräntan har resulterat i att pengar kan lånas näst intill gratis. Men i förlängningen blir det problem om hushållen skuldsätter sig för mycket. Samtidigt hopar sig orosmolnen med stigande priser på fastigheter vilket varnar om en ny bubbla på bostadsmarknaden.

54. Den danska centralbanken sänkte i början av 2015 räntan fyra gånger ned till –0,75 procent på en månad. De som gynnats är de som äger fastigheter, har lån eller investerar på börsen medan de som har sina pengar på banken har 0-ränta och i vissa fall får betala för förvaringen. Varningar kommer också om att ekonomin kan komma att överhettas av det låga ränteläget.

55. Ny oro finns att fastighetsmarknaden ska krascha. Som ett resultat av den låga räntan har priserna stigit och fortsätter upp och hushållens skulder ökar. Priserna på bostäder i Köpenhamn har stigit med 40 procent på tre år och en del med rörliga lån får nu en negativ ränta. Skulle räntan stiga kommer priserna att gå ner och vissa kommer få problem med att betala sina lån.

56. Enhedslisten som inte setts som ett stödparti till den tidigare Socialdemokratiska regeringen ökade till 7,8 procent i valet och i Köpenhamn blev Enhedslisten näst största parti.

57. Enhedslisten kallar sig revolutionära socialister. Det finns flera riktningar inom partiet men i ledningen finns många som vill samarbeta med S. Trots det har de potentialen till ett parti som på allvar kanaliserar kampen mot nedskärningar och högerpolitik om marxisterna i partiet driver på för att vända partiet utåt till att bli ett aktivt och kämpande parti som på allvar bygger ett antikapitalistiskt alternativ som deltar i och organiserar protester och kamprörelser.

58. Socialister har ett ansvar att lyfta migrationsfrågorna, fånga upp den eventuella oro som finns genom att presentera en motbild till den förenklade syn som rasister som Dansk Folkeparti presenterar. Detta måste göras genom att kombinera kampen för rätten till asyl och kampen mot nedskärningar, arbetslöshet, för utbildning, fasta, trygga jobb med rätt till heltid och kollektivavtal, upprustning av välfärden och bostad åt alla.

59. För marxister gäller det att ingripa i och ta initiativ på gräsrotsnivå i alla dessa frågor. Inget parti har något varaktigt stöd. 40 procent av valmanskåren bytte parti i fjolårets folketingsval och ilskan underifrån skulle med rätt kampinitiativ från Enhedslisten och fackföreningsrörelsen snabbt kunna fälla den svaga minoritetsregeringen.

60. Det norska stortingsvalet i september 2013 innebar ett regeringsskifte då den rödgröna regeringen förlorade efter åtta år vid makten. För första gången någonsin tog ett öppet rasistiskt parti sig till regeringsställning i Norden. Høyre och Fremskrittspartiet bildade en minoritetskoalition under ledning av Erna Solberg från Høyre.

61. Terroristen Breivik fick sin rasistiska identitet och politiska skolning i Fremskrittspartiet som nu sitter i regeringen. Trots protesterna mot de högerextrema terrordåden 2011 lyckades inte Socialdemokraterna och Jens Stoltenberg vinna förtroende. Det var den förre statsministern Jens Stoltenbergs Arbeiderparti-regering som med stöd av vänsterpartiet Sosialistisk Venstreparti (SV) genomförde nedskärningar på välfärden som banade vägen för dagens blåbruna regering. Arbeiderpartiet och SV genomförde inga progressiva reformer.

62. Den norska invandringspolitiken har brutaliserats kraftigt efter valet. Fremskrittspartiet fick snabbt igenom inskränkningar och försämringar som låsta asylmottagningar, krav på längre boendetid i Norge innan medborgarskap, skärpta krav vid familjeåterföreningar och strängare krav för att bli norsk medborgare med tester för att bli godkänd.

63. Den norska utvecklingen är farlig och riskerar att sprida sig i Norden och internationellt: Att den traditionella högern i framtiden bildar koalitioner med högerextrema och öppet rasistiska partier för parlamentarisk majoritet med Norge som förebild. Likt i Danmark har även den norska socialdemokratin Arbeiderpartiet snarare imiterat FrP:s politik i stället för att konfrontera den. Detta kombinerat med en fortsatt nyliberal politik har möjliggjort FrP:s framgångar.

64. Den blåbruna regeringen har genomfört skattesänkningar till de rika, privatiserat vård och utbildning samt sålt ut statligt ägda företag vilket tydligt visar varför kampen mot rasism måste kopplas till kampen mot högerpolitiken.

65. Regeringen försökte också att attackera aborträtten men efter massiva protester med bland annat jättelika 8-mars demonstrationer 2014 tvingades de backa från förslagen.

66. Det finns samtidigt ett massivt motstånd mot den blåbruna högerregeringen. Den första politiska strejken sedan 1998 fick ett massivt stöd 2015. Fackföreningsrörelsen har troligen aldrig tidigare har haft så mycket stöd i opinionen i någon kamp mot ett förslag från regeringen.

67. Generalstrejken den 28 januari 2015 mot försvagningen av arbetsmiljölagen blev historisk. Det var första gången som de tre landsorganisationerna LO, Unio och YS strejkat tillsammans. Stora delar av Norge stod stilla under de två timmar som strejken varade. Strejken stängde förskolor, kollektivtrafik, luftfart och regeringskontor. Strejken samlade 1,5 miljoner arbetare med demonstrationer på 200 orter runt om i landet. De tre största demonstrationerna var 20 000 i Oslo, 15 000 i Trondheim och 10 000 i Bergen.

68. Den blåbruna regeringens genomförde trots protesterna angreppet på Arbetsmiljölagen. Förslaget gick igenom i stortinget med stöd av Venstre och Kristelig Folkeparti, de flesta av försämringarna var kvar även om några plockats ut. Syftet är att överföra makt från arbete till arbetsgivare och kapital samt att försvaga fackföreningsrörelsen.

69. Båda regeringspartierna Høyre och Fremskrittspartiet har backat i opinionen. Fremskrittspartiet som har Arbetsmarknadsministerposten med Robert Eriksson har backat kraftigt som ett resultat av kampen mot regeringen.

70. Oljepriset rasade med 60 procent på ett halvår och ser inte ut att återhämta sig de närmaste åren. Prisraset på olja slog hårt mot den norska ekonomin. Den norska oljeindustrin sysselsätter omkring 125 000 personer. 26 000 av dem arbetar offshore och 27 000 på de oljebolag som ansvarar för att driva oljefälten. Resten arbetar i leverantörsindustrin.

71. Den ekonomiska inbromsningen har redan börjat slå mot norska bostadspriser och pressar nu upp landets arbetslöshet. Hösten 2014 varslades tusentals anställda om uppsägning inom norsk oljeindustri. Varselvågen fortsatte under 2015. Under de kommande fem åren väntas oljeindustrins investeringar i Norge minska med hela 175 miljarder norska kronor. Från att under två år ha legat på 200 miljarder norska kronor per år kommer investeringarna i år att falla till 147 miljarder kronor, enligt oljedirektoratet. På sikt står norsk ekonomi inför extrema utmaningar, när klimatfrågans allt akutare läge ställs mot Norges fossilberoende ekonomi.

72. Den livliga arbetarkampen i Norge behöver samordnas och få politiska uttryck. Vi såg förutom generalstrejken lärarstrejker två gånger under 2015 med stor kampvilja. 6 000 lärare strejkade mot försämrade arbetstider och detaljstyrning. I Norges hamnar har det pågått en mycket utdragen strid under två år.

73. Avsaknaden av ett kämpande socialistiskt arbetarparti är den största bromsen som förhindrar att en mer avancerad kamp samordnas. Sosialistisk Venstreparti har inget kämpande alternativ och har fallit kraftigt sedan partiet var med i regeringen. Ett socialistiskt arbetarparti skulle bygga sin bas i kampen. De radikala skikten inom fackföreningsrörelsen, som bland annat organiseras kring den framgångsrika Trondheimskonferensen och LO i Trondheim, borde inleda ett sådant politiskt alternativ.

Summering

74. De nordiska länderna har gått in i samma era av politisk instabilitet som resten av Europa. Strejkerna i Norge och Finland visar vad som väntar, även om det rasistiska giftet från etablissemanget är ett hinder som riskerar att splittra och därmed hålla tillbaka kamp.

75. Socialdemokratins historiska högersväng och svek innebär idag möjligheter för högerextrema att få utrymme. Den internationella utvecklingen där nya röster till vänster får enormt stöd, som Bernie Sanders i USA och Jeremy Corbyn i England, visar dock att det bara är en tidsfråga innan nya vänsterstämningar får uttryck i alla de nordiska länderna.

Tillbaka till sidans topp

——————————————————

4. Den svenska chockdoktrinen: flyktingmurar och rasism

Perspektiv och uppgifter för den socialistiska antirasismen 2016

1. Förändringarna i svensk politik det senaste året sedan den förra RS-kongressen är dramatiska. En får gå tillbaka till början på 1990-talet för att hitta en lika drastisk politisk omsvängning som den som S- MP-regeringen har gjort i flyktingpolitiken. Det här dokumentet förklarar hur detta kunde ske och ger ett socialistiskt perspektiv på den kommande kampen för solidaritet, mot rasism och högerpolitik.

2. Kontrasten är slående mot den lättnad som fanns hos många när Reinfeldts regering röstades bort. Efter en period av att ”vänta och se” finns allt mer en chock och besvikelse över utvecklingen efter valet, även om många ännu inte insett den fulla vidden av högeromsvängningen i svensk politik, där flyktingpolitiken agerat murbräcka.

3. Alla händelser och processer är starkt kopplade till den internationella utvecklingen samtidigt som nationalismen i varje land ökar.

Krig och kriser

4. Kriget i Syrien är en katastrofal utveckling som orsakat ofattbara lidanden. Uppemot en halv miljon människor har dödats och hälften av befolkningen är på flykt. I vissa delar av landet råder ren svält. Kriget har möjliggjort för en av de mest reaktionära krafterna i världen, IS, att bre ut sig. Kriget har också drag av ett tredje världskrig där olika imperialistiska makter strider mot varandra direkt eller via ombud. Destabiliseringen har sina rötter i imperialismens tidigare krig som det mot Irak.

5.Syrien är en larmsignal om vad som händer om inte socialistiska idéer växer och organiseras. Imperialismen accepterar diktatorer som Bashar al-Assad så länge de går att kontrollera och kommer inte avsätta dem åt massorna. Revolutioner som arabiska våren behöver socialistiska program för att ena alla delar av den arbetande befolkningen, motverka sekteristisk splittring och gå till botten med problemen – de förtryckande systemen, inte bara byta ut delar av regimen som i Egypten och Tunisien.

6. Syrien är inte heller det enda kriget i världen. I t ex Jemen, Libyen, Afghanistan, Irak, Ukraina, Kongo, Syd-Sudan, Nigeria och Turkiet pågår konflikter/krig. I Östkinesiska och Sydkinesiska haven sker en kapprustning. Kapitalismen som system bygger på utsugning av arbetare, vilket leder till en världsordning där hela länder blir fattiga och nedtryckta. Detta i sin tur skapar desperation och ger grogrund till religiösa och etniska konflikter. De imperialistiska staterna i öst och väst understödjer detta med sin vapenexport, genom handelsavtal samt politiskt och militärt stöd till olika regimer som de tror för tillfället främjar deras intressen  – att fortsätta kunna utvinna råvaror till lägsta pris, sälja varor över världen, verka för låglönekonkurrens och slavliknande förhållanden, förbränna fossilt bränsle och hota klimatet. Detta ligger i den kapitalistiska ekonomins drivkrafter.

7. Den imperialistiska världsordningen ger upphov till krig och även terrorism. Islamiska statens terrordåd i Europa har rakt igenom reaktionära effekter: arbetarkamp avbryts, rasismen ökar och med temporärt stöd i människors rädsla kan regeringar inskränka demokratiska rättigheter som försvårar kamp ytterligare. Den organiserade arbetarklassen är högerfundamentalismens främsta fiende samtidigt som de främsta offren för Islamiska staten har varit fattiga shiamuslimer.

Ett EU i sönderfall

8. EU är i sin djupaste kris någonsin. Borta är bilden av fredsprojekt och öppna gränser. Schengen är i praktiken helt avskaffat. Det byggs fysiska stängsel och murar över hela Europa, kombinerat med lagliga hinder samt polis- och militärpatrullering. Efter toppmötet den 7 mars är överenskommelsen att Turkiet med stöd av fartyg från Nato (från Tyskland, Kanada, Grekland, Turkiet och Storbritannien) ska stoppa de som flyr över havet till Grekland. De som når Grekland ska skickas tillbaka till Turkiet. Detta innebär massiva operationer. Enbart under januari och februari kom 132 000 flyktingar över Medelhavet till EU.

9. EU öser pengar över Erdogans AKP-regering för att den ska ”ta hand om” flyktingproblemet. Att den turkiska staten bedriver ett eget krig mot kurderna, utnyttjar flyktingar och bryter mot många mänskliga rättigheter struntar de i. EU kommer hädanefter enbart ta emot syrier, i ett begränsat antal, vilket bryter mot FN:s flyktingkonvention.

10. Dryga en miljon flyktingar sökte sig till EU förra året vilket bara motsvarar 0,2 procent av EU:s totala befolkning så någon anstormning går det inte att tala om. Ändå är EU helt oförmögen att lösa frågan. Hade alla länder tagit emot lika många flyktingar per invånare som Sverige gjorde (vilket bevisligen är möjligt) hade 8 miljoner fått komma in. EU beslutade i höstas att fördela 160 000 flyktingar som blivit strandsatta i Grekland, Italien och Ungern. Av dem har bara 325 fått plats i annat EU-land. Krisen orsakas av EU:s och kapitalismens begränsningar. De är helt enkelt inte inriktade på att ordna bostäder, vård, utbildning eller i många fall ens mat och nödhjälp.

11. EU har aldrig varit något fredsprojekt. När RS föregångare, Arbetarförbundet Offensiv, kampanjade för ett NEJ till EU-anslutning i folkomröstningen 1994 var huvudargumenten att EU/EG är just kapitalets union. Borgarklasserna i Europa behöver varandras samarbete för att kunna konkurrera på världsmarknaden med jättenationer som USA, Kina och Ryssland. De behöver också varandras samarbete för att med gemensamma medel hålla tillbaka den europeiska arbetarklassen. Detta var tydligare än någonsin under Trojkans krig mot den grekiska Syrizaregeringen förra året, men även tidigare med först budgetdisciplin (välfärden fick inte kosta), billiga lån till bankerna, nödlån till stater (som går till banker) och krav på välfärdsslakt i utbyte och stödköp av euron. Koordinerade gränskontroller via Frontex har varit i bruk sedan 2005 – för att gemensamt hindra flyktingar och fattiga från andra delar av världen.

12. De senaste åren har uttrycket Grexit myntats vilket innebär att om Grekland slutar betala tillbaka på lånen för att förhindra ännu mer fattigdom kastas de ut ur eurosamarbetet och även ur EU. I år heter det Brexit, om folkomröstningen i Storbritannien beslutar att landet ska lämna EU. Unionen har en politisk kris med enorma samarbetssvårigheter t ex mellan öst och väst. Det politiska etablissemanget utmanas idag framförallt genom högerpopulism, som Marine Le Pen i Frankrike. Donald Trumps rasism i presidentsvalkampanjen är det värsta exemplet på hur långt denna kris för det politiska etablissemanget kan gå.

13. Även om de sammanhållande faktorerna i EU fortfarande finns kvar dominerar idag varje regerings och borgarklass kamp för sina egna nationella intressen. Belgien har placerat ut 300 gränspoliser på franska gränsen vilket irriterar Frankrike. Sverige var det land som satte igång dominoeffekten. Stefan Löfven övervägde i julas att på allvar helt stänga ner Öresundsbron, en utredning utredde frågan i tio veckor, men nöjde sig med att ”bara” införa passkontrollerna och därmed upphäva den nordiska passunion som funnits sedan 1954.

14. EU kommer inte att upphöra över en natt. Det blir en segdragen process av slitningar, kriser, A- och B-lag osv. Oavsett hur det kommer att gå till kommer den svenska makteliten inte ha samma stöd från EU som den har haft tidigare.

Sveriges flyktingpolitik

15. 1988 gav Statens Invandrarverk (dåvarande Migrationsverket) ut skriften Bekänna färg, med underrubriker som Stoppa rasismen, Medmänsklighet, Solidaritet. I förordet Är du medmänniska eller motmänniska? skriver Leif Blomberg ”Brister i samhället beror på dålig planering och felaktiga prioriteringar av politiker och näringsliv. Det orsakas inte av att vi tar emot flyktingar”. En mening som i dagens kontext vore mer trolig i Offensiv än hos Migrationsverket.

16. En behöver inte gå så långt tillbaka som 1988 för att se kontrasterna. När vi de senaste åren fått höra olika regeringsföreträdare upprepa att Sverige tar emot flest flyktingar per invånare i Europa har genklangen inte bara varit negativ, som bland vissa i befolkningen, utan det skapade en sorts sista välfärdsstolthet. Sjukvården, skolan och omsorgen har visserligen genomgått en nyliberal omgestaltning men asylpolitiken har ändå haft kvar några drag ”från Palmes tid”.

17. När flyktingarna i slutet av sommaren 2015 visade omvärlden att de tänkte kämpa, vägrade lägga sig och dö utan tog sig till fots genom Europa drogs svenskarna med i vågen av solidaritet som tog regeringarna i hela Europa på sängen. Aldrig har biståndsorganisationerna fått så mycket stöd. Tiotusentals människor har ställt upp med volontärsarbete, ordnat med egna mottagningar, härbärgen, sjukvård, transporter, språkundervisning, flugit ner bistånd till grekiska Lesbos osv. Inte minst svenskar som en gång själva har invandrat eller vars föräldrar gjort det ställde upp.

18. Solidariteten underifrån visade sig vara mycket mer effektiv än statens byråkrati, vilket är ett argument för att socialismen som framtida system inte på något sätt är orealistisk.

19. Omvänt såg makthavarna denna solidaritet som ett hot – eftersom den för med sig ett ifrågasättande av systemet. Tydligaste exemplet på statligt nedslag mot detta är från Danmark där 300 personer nu kommer lagföras som flyktingsmugglare då de i verkligheten bara visat medmänsklighet. De första fallen av ”flyktingsmuggling” har nu också kommit upp i svenska domstolar. Kontrapunkt i Malmö, som på ideell grund ordnat sängplatser för flyktingar och EU-migranter, stängdes efter hot om böter på 0,5 miljoner kronor. 2015 gick Malmö kommun in och stängde ett läger för EU-migranter och i år har ett kommunalt och en kyrkas boende för både flyktingar och EU-migranter stängts.

20. Över hela Europa används ”flyktingkrisen” som argument för att införa mer repression, utöka polisstyrkor och militära aktioner. Staterna får mer auktoritära drag. Det här kommer framöver även användas mot arbetare och unga i kamp.

21. Den svenska regeringen valde att inte bekänna färg direkt utan försökte först rida på solidaritetsvågen. Stefan Löfven talade inför 15 000 demonstranter på Refugees Welcome-demonstrationen i september med floskler som ”I mitt Europa bygger vi inte murar”. Tre månader senare byggs fållorna på tågstationen Kastrup där alla resenärer mellan Danmark och Sverige tvingas stiga av för ID-kontroll. De asylsökande som väl kommer in kan inte få mer än tillfälliga uppehållstillstånd på ett eller två år. Många familjer kommer därmed inte kunna återförenas.

22. 62 procent av de tillfrågade sa i slutet av september att de ville att Sverige skulle ta emot lika många eller fler flyktingar när flyktingmottagandet redan var på en historiskt hög nivå. Bara 26 procent ville att Sverige skulle ta emot färre flyktingar.  I mitten på mars i år svarar ungefär lika många – 69 procent – att de tycker att regeringens skärpning av asylpolitiken är bra eller mycket bra. Bara 22 procent tycker att det är dåligt eller mycket dåligt.

23. Hur går en sådan omsvängning till? En metod har varit skrämselpropaganda. Veckan innan chockomställningen lanserades bedrevs en jakt på en påstådd terrorist i Boliden inför öppen ridå, vilket skapade enorm rädsla och misstänksamhet mot flyktingar. Det byggdes sedan på med olika media- och politikerdrev gentemot ensamkommande flyktingbarn – en av de svagaste grupperna i samhället – som påstods stå för brottslighet och sexism. Mest centralt har begreppet ”systemkollaps” varit. Den som först lanserade det var högermegafonen och KD-ledaren Ebba Busch Thor den 9 oktober. Detta togs genast upp av Jimmie Åkesson i partiledardebatten två dagar senare och har sedan dess varit ett tema från SD som fått kraftigt understöd av Moderaterna och speciellt Anna Kinberg-Batra. Margot Wallström (S) varnade den 30 oktober att ”våra system kommer i längden att braka ihop” om flyktingmottagandet fortsätter i samma skala (se tidningen Flammans kartläggning över begreppet systemkollaps). Någon verklig systemkollaps var det inte frågan om, vilket bland annat Myndigheten för samhällsskydd och beredskap bekräftat. De stora brister däremot som finns sedan tidigare i t ex socialtjänsten, skolan och vården beror på årtionden av nedskärningspolitik – vilket politikerna bär ansvaret för.

24. Denna skrämselpropaganda hade dock inte haft lika stor effekt om den blivit bemött. LO gick ungefär samtidigt ut med en kampanj mot SD. Ett stort kliv framåt är att kampanjen riktar in sig mot SD:s högerpolitk, som att rasisterna vill ta 90 miljarder från välfärden och röstade emot att höja taket i a-kassan. Även att SD efter en riktad kampanj från näringslivet tagit ställning för vinster i välfärden.  Men när regeringen samtidigt genomför delar av SD:s flyktingpolitik och LO inte riktar ett ord av kritik mot detta och än mindre mobiliserar till kamp för solidaritet till flyktingar, mot rasism och för välfärd åt alla – då har propagandakampanjerna inte så stor effekt.

Högern åt höger

25. Svenska Dagbladet har gjort sitt bästa för att ta täten i marschen högerut. Den 21 februari i år intervjuar SVD:s politiska chefredaktör Tove Lifvendahl en chefredaktör för tidningen The Spector som säger att det som är dåligt med Sverige är att svenskar undviker att debattera flyktingfrågan.

26. Att den tidigare kulturministern Lena Adelsohn Liljeroth ogenerat berättar för Dagens Nyheter att hon brukar läsa den rasistiska sajten Avpixlat och beklagar sig över Fredrik Reinfeldts ledarskap, inklusive avståndstagandet mot SD och en öppnare inställning till flyktingar, exempelgör den växande falangen inom Moderaterna och KD som vill fälla regeringen innan nästa val och bilda regering med stöd av SD.

27. Regimskiftet inom Moderaterna visas av att medan Reinfeldt får nöja sig med tal på postkodlotteriets kongress hamrar Kinberg-Batra på om att ”vi varit naiva”. Högerpartierna tävlade först med varandra i höstas om att kräva flyktingstopp för att sedan tävla med varandra i början av 2016 om att kräva sänkta minimilöner för nyanlända.

28. I många kommuner är barriären mot SD helt borta. I Haninge var det Moderaterna som kampanjade inför det skandalösa massmötet mot ett flyktingboende i Vendelsö där rasister applåderades. Moderaterna lade ett tilläggsförslag på SD:s motion för ett lokalt tiggeriförbud, vilket gjorde motionen juridiskt gångbar. I fler och fler kommuner samregeras det med SD, som i Gävle där det rödgröna styret föll samman vid nyår. Kommunen styrs sedan årsskiftet av Alliansen med stöd av SD. SD:s oppositionsråd i Gävle, Richard Carlsson, förklarar: ”Moderaterna på riksnivå har en invandringspolitik som ligger betydligt närmare vår politik än för bara ett halvår sedan”.

29. Detta har gjort att Moderaterna vunnit tillbaka en del röster från SD. Då Moderaterna växer kan också idén om att högern skulle tjäna på ett nyval återkomma.

30. Den ekonomiska tillväxten kommer den närmsta tiden vara till viss hjälp för Löfven i att ge väljare bilden av att utvecklingen går åt rätt håll. Det troliga är nu att regeringen väljer fortsätta upplägget att förhandla med V i budgetfrågor. Bilden av lunk framåt kan å andra sidan utmanas om det blir strejker där arbetarklassen visar att den vill ha större del av kakan samt vilja att slå tillbaka mot näringslivets aggressivitet. Kapitalistklassen i allians med de traditionella högerpartierna kan göra olika bedömningar av vilket regeringsalternativ som gynnar deras intressen mest och om ett skifte är värt nyval. Just nu är nyval inte på dagordningen, men det kan ändras vid nya kriser.

31. Det är en mycket svag regering som styr. S och MP är beroende av att Alliansens partier inte går samman och lägger gemensamma budgetförslag. Skälet att regeringen kunnat fortsätta har varit krisen inom småpartierna C, L och KD. Moderaterna har i mars gått ut med att de inte vill lagstifta om sänkta minimilöner, vilket har ökat splittringen inom Alliansen när M väljer att demonstrera den egna maktfullkomligheten gentemot de andra.

SD-rasismen och nazisternas stöveltramp

32. SD är ett rasistiskt parti med rötter i nyfascismen på 1990-talet. Jimmie Åkesson gick med i partiet under den tid då det inte var ovanligt att partimedlemmar deltog i våldsattacker, klädde sig som skinnskallar och gjorde hitlerhälsningar. SD följde med Front Nationals utveckling i Frankrike och Jimmie Åkesson insåg att nazism inte kan få ett masstöd i samhället, utan partiet bytte dress kring sekelskiftet. Efter järnrörskandalen 2012 lanserade Åkesson en sk nolltolerans mot rasism i partiet och en rad uteslutningar har gjorts.Bland annat ledde en maktkamp till att hela ungdomsförbundet sparkades ut förra året. Något slut på nya skandaler innebär det inte. Eftersom partiet i grunden står för rasism så produceras hela tiden nya rasistiska rapningar.

33. Den 15 oktober trappade SD upp hetsen med en presskonferens där partiet meddelade att riksdagsledamöterna skulle ut och propagera på gator och torg för ett flyktingstopp. En patrull skickades också ner till Grekland för att berätta för flyktingar att de inte är välkomna till Sverige. Den 18 oktober höll järnrörsmannen Kent Ekeroth ett torgmöte i Trelleborg som samlade några hundra. Där gavs ett underförstått stöd till de allt tätare återkommande brandattackerna på flyktingförläggningar. Uniformerade nazister deltog på torgmötet och flera bränder följde direkt efteråt, utan att partiledningen tog avstånd.

34. Den 25 oktober genomfördes sex samordnade brandattentat i trapphus, källare samt i tre lägenheter där välkända RS:are bor i Sandeslätt/Hammarkullen i Göteborg. Partiet svarade omedelbart med att organisera ett motstånd. Två dagar senare samlades 200 på torget i protest mot bränderna, mot rasismen och högerpolitik – för att praktiskt visa att attentat ska få motsatt effekt. Istället för att tystas blev fler aktiva.

35. Den sk Folkets demonstration den 30 januari i Stockholm var en samling av olika nazistiska och rasistiska grupper på ett demonstrationstillstånd erhållet av SD:aren Johan Widén, med kommunuppdrag i Enköping och Uppsala. Dagen innan hade huliganer ur AIK:s och Djurgårdens firmor gått ut på jakt och misshandlat gatubarn vid T-centralen, lynchmobbar som också deltog den 30. Att SD i Mellansverige ordnade bussar och att en centerpartist talar på en nazistsamling (Annelie Sjöberg, Söderköping) utan att detta blir en stor skandal och debatt är ett uttryck på det förändrade samhällsklimatet. Det är tydligt att SD släppt den påstådda nolltoleransen utan att det blir rabalder.  Att de antirasistiska motdemonstrationerna både i januari och i mars var relativt små är uttryck för en temporär passivisering.

36. De nazistiska aktiviteterna har ökat. Nazisterna vädrar morgonluft och vågar idag visa sig mer öppet. T ex kunde Svenska/Nordiska motståndsrörelsen visa sig i Göteborg för första gången på många år när de hade ett sk ”soppkök för svenskar” på Gustav Adolfs torg samtidigt som en kurdisk demonstration ägde rum i närliggande Brunnsparken. Det finns flera andra exempel där nazister utför en klassisk form av nazistisk gatupatrullering, till exempel de så kallade ”Soldiers of Odin”, och kallar det trygghetsinsats.

37. Att nazistgrupperna ibland lyckas samarbeta är alltid tillfälligt. Redan vid den tredje ”folkets demonstration” hade samarbetet spruckit. Att nazisterna blivit mer aktiva har ännu inte resulterat i en numerär ökning av nazism som fortfarande lider av sviterna av det totalt misslyckade försöket att vinna röster med ett parti – Svenskarnas Parti, som till och med fick lägga ner efter valet 2014.

38. I Grekland har nynazistiska Gyllene Gryning fortfarande ett betydande väljarstöd, men har inte kunnat utföra våldsattacker mot flyktingarna i år för att solidariteten med flyktingarna fortfarande är så stark. Nazismen måste alltid tas på allvar och alltid besvaras med protester, aldrig normaliseras. I Slovakien fick ett nazistiskt parti, Vårt Slovakien, 8 procent i valet i mars och 18 platser i parlamentet. Pegida i Tyskland, har utvecklats i mer och mer rasistiskt riktning. I Dresden samlades inte några motdemonstrationer i början och där är rasisterna fortfarande fler, men i övriga Tyskland samlar antirasisterna fler.

39. Trollhättan var i antirasistiska sammanhang länge förknippat med två rasistiska dåd 1993, när moskén sattes i brand och när fem SD:are misshandlade två somalier till livshotande skador. Anton Lundin Petterssons massaker i skolan Kronan den 22 oktober 2015 är ett plågsamt uttryck för allvaret i dagens situation som har vissa likheter med 1990-talet. Utredningen pekar på att Lundin Pettersson kände sig utstött, misslyckad och påverkades av den rasistiska hatpropagandan på nätet när han med svärd och kniv gick till attack mot mörkhyade personer i skolan och mördade en elev, en elevassistent och en lärare. Rasismen är med andra ord en mycket farlig kraft.

40. En skolattack är mer effektiv än någon annan attack på att slå brett mot omgivningen – att det är riktat mot det mest värdefulla vi har, barnen, och mot skolan som är det som samhället ordnar för barnen. Rädslan och stressnivån bland invandrare, som denna attack specifikt riktade sig emot, utgör nu en ökad börda. Även andra tecken visar på hur samhället hårdnat. Förra året dödades 103 personer genom mord eller dråp, vilket är en ökning med 21 personer jämfört med 2014 (även om den långsiktiga trenden i Sverige och hela västvärlden är att våldet minskar). Gängrivalitet framförallt i Göteborgsregionen, men också i delar av Stockholm och Malmö, och en ökad mängd vapen ligger bakom ökningen enligt polisen.

Rasism och antirasism

41. Att Sverigedemokraterna lyckades ta sig in i riksdagen 2010 och bli tredje största parti 2014 var ett antirasistiskt bakslag. Det fanns en proteströrelse mot partiet, men politiskt utmanades de inte. Även efter valet lyckades SD på ett förvridet sätt rida på ett missnöje med de etablerade partierna genom att skylla alla tänkbara problem på invandringen. Speciellt när SD var det enda partiet förutom Vänsterpartiet som stod utanför DÖ (Decemberöverenskommelsen) som framstod som en sorts storkoalition mellan alla andra sex partier som enades om högerpolitik för att förhindra nyval.

42. Två trender verkar samtidigt. För det första handlar det om att år av nedskärningar och ökade klyftor gjort att de gamla etablerade partierna förlorar sin sociala bas. Följden har blivit att väljare lätt byter parti – något som betyder att många SD-väljare skulle kunna vända partiet ryggen. För det andra blir de till en början villrådiga väljarna allt mer högervridna och påverkas av rasismen ju längre tiden går och agendan inte utmanas, samtidigt som klasskampen är på en låg nivå. Speciellt under de senaste månaderna när hela det politiska etablissemanget genom sitt agerande givit SD rätt och varit helt absorberade av de påstådda problemen med flyktingar. När SD nu har tappat något i opinionsstöd beror det på att Moderaterna, som har anammat SD:s retorik, kunnat vinna tillbaka en del väljare. Knappast ett framsteg.

43. När rasismen växer utgör den förstås ett hinder. Rasismen är per definition splittring, vilket är motsatsen till socialistisk politik som förespråkar bred enad arbetarkamp. Under 2015 gick SD från att ha 19,1 procents stöd bland LO-medlemmar till att ha 31,1 procent och bli största parti. S föll samtidigt från 45,9 procent till 28,9 procent, enligt Sifos mätningar där SD också blev största parti bland män. Splittringen kan få till följd att arbetare som borde rikta sin energi mot klassorättvisor istället sparkar neråt mot fattiga och flyktingar.

44. De anmälda hatbrotten ökar och den allra största delen utgörs av rasistiska hatbrott (4314 år 2014). Utöver de fruktansvärda brandattenttaten mot flyktingförläggningar finns en utbredd uppfattning att rasistiska påhopp på stan ökar. Sedan tidigare är muslimska kvinnor speciellt utsatta. Människor som utsätts kan i sin tur dra reaktionära likväl som systemkritiska slutsatser.

45. Rasismen provocerar också fram en motreaktion och polarisering. Lärdomen från Gyllene Grynings framväxt i Grekland är att det under en period var nödvändigt att bygga upp antifascistiska kommittéer över hela landet, för mobilisering, motstånd och säkerhet. Det är bara drygt två år sedan nazistattacken i Kärrtorp inom loppet av några veckor besvarades med de största antirasistiska demonstrationerna någonsin, 20 000 i Kärrtorp och 20 000 sammanlagt på 30 andra orter. Några månader senare samlades 10 000 i protest i Malmö efter att Showan Shattak och andra feminister anfallits av nazister på kvinnodagen. I början av sommaren samma år buades SD:s torgmöten ut på minst 63 platser runt om i landet under EU-valet.  Som en reaktion på SD:s talarturné och möte i Strömsund med 80 deltagare i mitten på mars i år startades facebook-gruppen Strömsund mot rasism och fick på några dagar 800 medlemmar samt planerar att sätta upp en organisation.

46. Under denna vinter har den antirasistiska rörelsen varit paralyserad. Antirasistisk kamp är som alla kamper kortlivad när den inte har ett politiskt alternativ att strukturera sig kring. Det handlar både om program och organisation.

47. Ett tag kunde nätverket Linje 17 mot rasism fungera som en inspirationskälla och center för antirasism över landet. RS föreslog att en rikskonferens skulle samla och försöka spinna vidare på de initiativ som spirat fram efter Kärrtorp. Andra, som t ex Expos Tillsammansskapet, var mer intresserade av det väldigt lokala och mer opolitiska aktiviteter, ytterligare andra mer om kulturens kraft. Hur som helst ordnande Linje 17 en konferens med alla inslagen. Huvudorsaken till att det inte levde vidare var att antirasismen runt om i landet var en spontan reaktion mot nazismen från tusentals människor som inte var beredda på en fortsättning.

48. Också Feministiskt Initiativ kanaliserade mycket av antirasismen 2014 bland annat med en aspiration på gräsrotskamp och slogans som ”rasisterna ut – feministerna in”. Väl inne i EU-parlament och de åtta största städernas kommunfullmäktige har det varit tvärdött på kampfronten. Enligt en person aktiv inom Unga Feminister hade organisationen i Stockholm problem med att komma på vad de ska göra. På internationella kvinnodagen 2016 hade FI och UF betydligt mindre avdelningar i tågen än året innan. Politiken i Stockholms stadshus har inneburit tillsättande av utredningar och mätmetoder för att belysa könsorättvisor i hur stadens pengar används. Vällovligt men verkningslöst utan kampen. Det har verkligen inte funnits brist på uppslag, för aldrig någonsin har den statliga rasismen med helomläggningen i asylpolitiken gått så långt och det utan att någon politisk kraft på riksplanet alls hörts och satt upp ett kraftigt motstånd.

49. Efter den nazistfyllda helgen i slutet av januari i Stockholm gjorde tre partiledare från FI ett uttalande som helt och hållet innehöll krav på statliga insatser som ökade resurser till polisen och ökade resurser till skolans värdegrundsarbete. Viktigare krav vore t ex bostäder åt alla. Om det är en enorm bostadsbrist och det samtidigt kommer mycket flyktingar fungerar kravet bostäder åt alla bättre mot fördomar än skolans värdegrund. Framförallt krävs att erbjuda en kamp där massor involveras för att realisera kraven.

50. Refugees Welcome-rörelsen imponerar. T ex har Facebookgruppen Vi som tar emot flyktingar på Stockholm central 17 666 medlemmar och fortfarande löses frågor som vem kan ta emot den här personen, vi behöver transport dit, sådana här varor dit, språkutlärning här osv dagligen. Samma i gruppen Refugees Welcome Malmö med 10186 medlemmar, Refugees Welcome i Norrbotten har 2000 medlemmar och Ingen Människa är Illegal 18 576 medlemmar.

51. När regeringen så gjorde sin helomvändning av asylpolitiken var det många som inte alls förstod vad som hände eller trodde att det var möjligt. T ex skrev journalisten Ida Ölmedal i tidningen Bang i november ”I och med att Sverige anslutit sig till EU, hade man dessutom förbundit sig att att inte bara ta emot konventionsflyktingar utan också krigsflyktingar. Ett beslut likt Luciabeslutet [som togs 1989], som utesluter krigsflyktingar och andra skyddsbehövande, är alltså numera juridiskt omöjligt.” Och så händer precis det. Det är inte första eller sista gången som vi kommer se hur staten går in och upphäver mänskliga rättigheter när den anser att det behövs.

52. Vänsterpartiet har ett stort ansvar för att regeringens attacker inte direkt har besvarats med ett uppror. Stödet fanns ju. V har varit emot chockdoktrinen i asylpolitiken och tagit debatter i TV, men de borde ha gått ut med ett ramaskri och kallat på massprotester.

53. Volontärsarbetet drevs inte som en politisk rörelse men nu efter flera månader har Folkkampanj för Asylrätt, med rötter i solidaritetsarbetet lyckats formera ett motstånd och kommer ordna demonstrationer innan besluten ska fattas i riksdagen.

Socialdemokraterna – ett borgerligt parti

54. Vi i RS måste betona regeringens ansvar för den ökande rasismen och lidande för flyktingar. Det är inte så att all rasism genereras från SD vilket många verkar tro. Rasismen är en inbyggd del av systemet. Med S i regeringen är partiet ansvarigt och kopplingen är tydligare än någonsin i och med totalvändningen i flyktingpolitiken.

55. Det är dock inte första gången S slår med repressionens piska. 1989 genomfördes det tidigare nämnda Luciabeslutet som innebar att krigsvägrare och de facto-flyktingar, som flyr från krig, skulle vägras asyl.

56. Under många år nekades 70-90 procent av de som sökte asyl. Många fruktade för sina liv och valde att stanna utan papper i landet. En massrörelse i form av en stor namninsamling (Påskupproret) och demonstrationer (Rörelsen för flyktingamnesti) tvingade de hårdnackade motståndarna S och M att backa vilket gav 17 000 gömda uppehållstillstånd 2005. Detta hade föregåtts av det mest cyniska uppträdandet från den socialdemokratiska migrationsministern Barbro Holmberg som året innan hade spelat en aktiv roll i att sprida lögner om apatiska flyktingbarn. Dessa påstods simulera uppgivenhetssyndrom på dagen och sedan vara uppe på natten, äta och ”leva runt”.

57. Sverige är sedan länge ett land som toppar statistiken över domar i FN:s tortyrkommitté för att utvisat människor till länder där de kan torteras. Det mest uppmärksammade är den av S-regeringen beslutade deporteringen 2001 med CIA:s hjälp av två egyptier, Ahmed Agiza och Mohammed Alzery, som direkt efter utvisningen blev torterade.

58. 1989 var ett brytningsår av flera skäl. Efter att det stalinistiska systemet i Öst stagnerat  under årtionden föll tillslut muren mellan Öst- och Västtyskland. Det innebar starten på Sovjetunionens sönderfall och slutet på världsuppdelningen mellan det imperialistiska Väst med USA i spetsen och det stalinistiska Öst. Kapitalismen gick ut som segrare, vilket ledde till en stark politisk högervridning över hela världen. Snart konstaterade RS föregångare Offensiv att Socialdemokratin genomgått ett fullständigt förborgerligande och inte längre kunde betraktas som ett arbetarparti. Vår analys kom att bekräftas av den högerpolitik som S fortsatt att föra. För att nämna något: lönestopp och strejkförbud 1989, ansökan om medlemskap i EU 1989, ”pensionsreformen”, världsrekord i välfärdsnedskärningar och budgetsanering 1995-1998, sänkt sjukersättning, nedlagda sjukhus och skolor osv.

S-ledda nedskärningar

59. Än idag fortsätter nedskärningarna i närmast ohämmad skala i kommuner och landsting över hela landet. I Luleå har RS-medlemmar tillsammans med uppemot tusen föräldrar, barn och lärare protesterat i över ett halvår mot S-styrets planer på att lägga ner sju skolor och tio förskolor (antalet var ännu högre tidigare, men kampen har redan gett resultat).

60. Socialdemokraterna och Miljöpartiet i Västernorrland håller på att skära bort vård motsvarande 250 miljoner kronor vilket orsakat alla-ur-huse-demonstrationer med över 10 000 deltagare.

61. De återkommande skolnedläggningarna i Göteborg, där S, V, MP och FI vägrade skjuta till resurser för att stoppa nedläggningarna våren 2015 trots protester, har nu lett till att över 2000 elever saknar skolplats till hösten.

62. I Malmö är 82 procent av förskolegrupperna för stora jämfört med Skolverkets riktlinjer över hur många barn det bör vara per grupp. Det finns grupper med 55 barn. Vänsterpartiet i Malmö gick emot förra årets nedskärningsbudget och sparkades därför bort från kommunstyret av S och MP. Två företrädare skrev i Sydsvenskan ”Förskolans budget som den nu styrande minoriteten regerar efter kompenserar inte ökningarna av löner och priser. Det innebär att pengar som skulle användas till verksamheten istället går till löneökningar.”

63. Det här är väldigt vanligt i alla kommuner även där V är med och styr. Till exempel kompenseras inte för löne- och prisökningar i budgeten för äldreomsorgen i Stockholm 2016, en av Vänsterpartiets hjärtefrågor där borgarrådet försöker driva en mer vänsterinriktad linje. Detta leder till en ständig brist på resurser till välfärden. V i Stockholms Stadshus har nu också gjort klart att de inte vågar utmana riskkapitalisterna och avskaffa LOV i äldreomsorgen.

64. Trots att Reinfeldts Alliansregering ökat klassklyftorna på ett oemotsvarat sätt och drev in Sverige i ett nyliberalt vilda västern var det med nöd och näppe som Stefan Löfven lyckades ta S genom valet 2014 och bilda regering. Detta beror dels på att borgarna hade lyckats köpa sig en viss väljarbas genom att ösa skattesänkningar över dem och att S i sin politik inte framstod som så mycket annorlunda.

65. Håkan Juholt, partiledare för S 2011 då han försökte sig på en viss vänstersväng och snabbt sparkades ut av partiets höger, beskrev nyligen i tidningen Dalademokraten det fortsatta förborgerligandet: ”Partiet har i väldigt stor utsträckning utvecklats till att bli en intresseorganisation för kommunalt förtroendevalda medan fackföreningarna har blivit till försäkringsbolag.” Sedan 1990-talet har S medlemstal mer än halverats.

66. Företrädarna för partiet är helt integrerade i landets ekonomiska elit. Svenska Dagbladet kollade 2012 upp vad som hänt med Göran Perssons tidigare S-ministrar och kom fram till att nästan en tredjedel, 13 av 45, numera sitter i bolagsstyrelser eller driver egna företag.

Ingen genomgripande förändring

67. En viktig mätare är om regeringsskiftet 2014 inneburit någon förändring. Vissa av de allra hårdaste slagen mot sjuka, gamla, arbetslösa och ensamstående föräldrar har mildrats. Sjukförsäkringens bortre parentes har tagits bort för att förhindra att 10 000 långtidssjuka utförsäkras en tredje gång. Det förnedrande FAS 3 fasas ut, vilket berör 36 000 löntagare. Höjt tak i a-kassan, sänkt skatt för pensionärer och höjt underhållstöd för ensamstående har också genomförts. Däremot har det inte skett någon omfattande omläggning av politiken. Trenden av att företag tar av välfärd, att privat vinner över offentligt och att höginkomsttagare drar ifrån låginkomsttagare fortsätter.

68. S och MP-regeringen har inte rört de enorma skattesänkningar på årliga 140 miljarder som genererar större och större klassklyftor. Under Reinfeldt gick enbart 5 procent av skattesänkningarna till den fattigaste femtedelen av befolkningen medan den rikaste femtedelen fick 45 procent.

69. RUT-avdraget hann bara minskas i några veckor innan det i regeringens flyktingpaket kom att utökas igen. Samtidigt togs kravet på kollektivavtal i yrkesintroduktionsjobben för flyktingar bort.

70. Som RS konstaterade redan vid förra kongressen var det under Göran Perssons tid som de statliga utgifterna sänktes från 33 procent av BNP till 30 procent. Alliansregeringen sänkte sedan ytterligare till 27,4 procent och Stefan Löfven nöjer sig med en knappt mätbar ökning till 28 procent.

71. Johan Ehrenberg och Sten Ljunggren på ETC har räknat ut att om vi idag skulle ha samma fördelning mellan privat konsumtion och offentlig konsumtion som 1993 skulle det finnas 550 miljarder kronor mer till skola, vård och omsorg varje år.

72. Efter senaste höstbudgeten citerade Offensiv SEB:s privatekonom Jens Magnusson som sa ”De sammantagna förändringarna mot tidigare års budget är ganska små. Totalt är det någonstans mellan 2 och 3 procent av statens utgifter som på något sätt förändras”.

73. Socialdemokratins förborgerligande innebär att partiet har tappat sin särställning i befolkningen. Mellan åren 1932 och 1988 hade S aldrig under 40 procent i valen. 2014 fick S 31 procent. Enligt Sifos opinionsundersökning i februari har S bara stöd av 23,2 procent det lägsta stödet sedan Sifo inledde sina mätningar 1967.

74. Framöver kan regeringar formeras som består av S och ett eller flera av de traditionella högerpartierna. Det var Stefan Löfvens plan A redan 2014, men Centern och Liberalerna sa nej. Att det inte finns en definitiv spärr mot någon form av samröre med rasistpartiet SD visas av att Socialdemokraterna tagit efter SD:s flyktingpolitik.

Klassklyftorna växer

75. LO:s rapport om makteliten i år visade att näringslivets direktörer i genomsnitt tjänar 54 industriarbetarlöner vilket är mer än någonsin. Medan en toppdirektör får in 1,5 miljoner på kontot varje månad får industriarbetaren 28300. Jämfört med hotellstäderskans 20 000 kr/mån är det 77 gånger mer.

76.
Detta bekräftar bilden OECD gav för några år sedan om att Sverige är ett av de länder i världen där klassklyftorna ökar snabbast. Även om klyftorna fortfarande är lägre än i många andra länder går utvecklingen år helt fel håll.

77. Som Marx konstaterad innebär välstånd i den ena polen fattigdom i den andra.

78. I årets avtalsrörelse har fackföreningarna slipat sina knivar något och räknat ut de faktiska lönerna (den faktiska arbetstiden, inte omräknat till heltid). Som svar på Liberalernas krav på att sänka bland andra undersköterskornas lägsta löner och kalla deras arbete för enkla jobb svarar Johan Ingelskog för Kommunal att hälften av alla undersköterskor som nyanställs varje år redan tjänar mindre än 14900 kronor, före skatt.

79. I det fackliga kongressmaterialet går vi närmare in på hur den kapitalistiska ekonomin alltid suger ut arbetarna. Inom handeln har det inneburit att medan personalkostnaderna ökade med 76 procent mellan år 2000 och 2013 ökade vinsterna i detaljhandeln med 264 procent. Avsaknaden av ett arbetarparti och kämpande fackföreningar har gjort att många idag inte vet om hur klassamhället genereras dagligen ur ekonomin. Många tror istället att det främst handlar om ett kulturellt arv. Vi marxister har därför viktiga förklaringar att komma med.

80. Fackligt center för papperslösa larmade i februari att lönerna på den svarta arbetsmarknaden i Stockholm halverats på tre månader. En diskare som tjänade
12 000 kronor i höstas får 6 000 kronor nu. Enligt högerns teori om sänkta minimilöner skulle detta redan lett till fler jobb, men det är rena nonsens. För var och en kan det dock innebära att en måste ta fler jobb för att klara sig, efter amerikansk modell.

81. Attityden mot EU-migranter har hårdnat. I dagsläget får EU-migranterna ihop mellan 30-65 kronor per dag. För ett år sedan uppskattades de få runt 150-200 kronor per dag (enligt Katrineholms-Kuriren). Ändå är det bättre än i Bulgarien och Rumänien med Europas lägsta löner och där romerna hålls utanför arbetsmarknaden. Medan Katarina Taikon på 1960-talet slogs för att lägren skulle rivas och romerna få en plats i de nybyggda miljonprogramshusen kämpar romerna idag för att lägren inte ska rivas, så att de har någonstans alls att söka skydd. Tiggarna som en helt normal del av gatubilden visar hur långt tillbaka samhället har kastats.

82. Att Kommunalarbetaren drev en lyxkrog och ett flådigt hotell är en övertydlig bild över hur ett fackförbunds ledning gör mer för att efterlikna överklassen än att ta kamp mot de skenande klassklyftorna. Detaljerna i Kommunalskandalen överträffar fantasin. Eget vinmärke som det står Kommunal på, vin till försäljning för 32 000 kronor flaskan, kocken rekryterad från Grand Hotell, krogresor, pampar som super och äter på medlemmarnas bekostnad och beter sig svinaktigt mot egna personalen samtidigt som hundratals miljoner går förlorade. Ändå är det bara en skugga av kapitalisternas frosseri. I och med SCA-skandalen avslöjades att bolagets toppar, familjer och vänner åker med bolagets privatjet till en kostnad på 100 000 kronor i timmen, något de gladeligen fortsätter dagligen så fort skandalen bedarrat. ”Dessa flyg- och jaktresor är helt i linje med finansvärldens normala livsstil”, sa Nordeas styrelseordförande Björn Wahlroos i debatt med Offensivs Arne Johansson på Nordeas bolagsstämma förra året där Folkkampanj för Gemensam Välfärd hade en aktion för att bankerna ska betala tillbaka alla miljarder de fått till skänks av staten.

83. Egentligen är hela kapitalismen en ”skandal” men det ses som normalt. Exempelvis belönades Olof Persson med 124 miljoner kronor i lön, premier, aktier mm under tiden som Volvos vd 2011-2015 för ”jobbet” att säga upp 4000 volvoarbetare.

Allomfattande program kopplade till kamp

84. Rättvisepartiet Socialisterna levererar varje vecka med Offensiv nya argument för hur mycket pengar det finns och att Sverige visst skulle ha råd att ta emot flyktingar och samtidigt ge välfärd åt alla. Populära argument från i år har varit 6F-fackens annonser med budskapet: ”Storbolagen delar ut 243 miljarder i år. Nu kräver de ännu mer”. Också det nya rekordet i antalet svenska miljardärer, 156 stycken, eller uppskattningen att 500 miljarder kronor från Sverige gömts undan i skatteparadisen. Att Sveriges ekonomi går in i en högkonjunktur är självklart också slående. Landet har aldrig någonsin varit rikare.

85. Det räcker dock inte med enkla slogans som kan ge intryck av att vi förespråkar en liten omfördelning. Vi måste också föra fram sammansatta program på hur landet behöver byggas om i grunden med riktiga jobb åt alla för att kombinera uppgifterna att hjälpa skyddsbehövande, bygga bort bostadsbristen, omställning för att avvärja klimathot, rusta upp välfärden, minska klass- och könsklyftor osv.

86. I den högervridning som skett finns det varnande exempel på vänsterpersoner som kapitulerat. Göran Greider stödjer tillfälliga uppehållstillstånd för att ”det ger en signal till flyktingar att inte komma hit” vilket ”är bra då flyktingströmmen måste minska”. Den lilla grupp som kallar sig ”Arbetarpartiet” i Umeå kritiserar regeringens nya asylpolitik från höger, hade utsända på SD:s kongress och har slutat att kalla sig för vänster.

87. I grund och botten handlar denna urartning om en förlorad tilltro på arbetarklassens styrka, tillämpningen av ett inomkapitalistiskt perspektiv och dumpad internationell orientering till förmån för regionalism. Att det som en gång har varit en socialistisk grupp kan gå så långt högerut visar vikten av att bygga ett parti kring det socialistiska programmet och koppla den lokala kampen till internationella sammanhang och övergripande socialistisk politik.

88. Den anarkistiska sfären har blivit mer sekteristisk än tidigare. Det handlar inte bara om att köra egna race gentemot övrig utomparlamentarisk vänster, utan också synen på arbetarmassorna som hopplösa SD-väljare.

89. I själva verket är mycket av SD-sympatierna uttryck för lösa svängningar. Med tanke på den enorma propagandaapparat som hållits igång under så lång tid är det inte konstigt att opinionen påverkats. Omvärldens händelser spelar också in. Hade det inte varit för terrordåden i Paris så hade 400 000 demonstrerat för klimatet den 12 december i Paris och klimatkampen i Sverige hade fått mycket större uppmärksamhet. Redan i början av 2015 lyckades terrordåden mot Charlie Hebdo och påföljande terroristjakt i södra Belgien döda fortsättningen på den fackliga kamp i Belgien som lyckats stanna hela landet i generalstrejk. Islamiska statens massmord den 22 mars i år satte återigen rädslan främst på dagordningen.

Militäriseringen och Nato

90. Sveriges samarbetsavtal med Nato har redan inneburit att Nato får öva på krig i svenskt luftrum och på svenskt vatten. RS deltog i protesterna när en av världens största flygövningar, ACE, ägde rum över Norrbotten i början av sommaren 2015. Sverige spelar redan idag en mer aktiv roll för Nato inom ramen för partnerskapet än många Natoländer själva. Allianspartierna kampanjar för en full Natoanslutning, men regeringen säger nej baserat på att majoriteten av befolkningen fortfarande är emot. Men det är ett falskt nej för nu tas ytterligare närmanden. FI-ledaren Gudrun Schyman hör till dem som avfärdat talet om en sk feministiskt utrikespolitik från regeringen med att peka på Sveriges de facto anslutning till krigsalliansen med det värdlandsavtal som Riksdagen ska behandla denna vår. Nato får därefter bedriva krigsinsatser mot tredje land med Sverige som bas och använda Sverige som passage för trupper och vapen.

91. Sverige är fortfarande, trots en minskning, bland de länder i världen med störst vapenexport per capita, bland annat till 26 diktaturer. Försvaret var det område som de fyra borgerliga partierna, S och MP hade lättast att samarbeta kring under decemberöverenskommelsen och det enda område som får stora satsningar. Från 40 miljarder per år idag upp till 50 miljarder om fyra år.

92. I januari sa arméchefen Anders Brännström att Sverige kan vara i krig inom några år. Konflikten inom Europa mellan Ryssland och Ukraina har ökat motsättningarna och rysskräcken används åter igen. Det är inte bara propaganda, även om huvudsyftet är att rusta upp och ansluta Sverige till Nato. I den politiska debatten men även geografiskt har krigen kommit närmare med striderna i Ukraina, Turkiet och Syrien samt terrordåden i olika huvudstäder. Den kapitalistiska lösningen av mer repression, handelsblockader, rustning och militär intervention föder dock bara nya terrorister och mer krig. De flesta terrordåd i Europa har ägt rum i länder som deltagit i krigen i Irak, Afghanistan, Libyen och Syrien. Terrordåden är speglingar av våldet i Mellanöstern. Samma vecka som terrordådet i Bryssel genomfördes lika hemska eller värre dåd i Jemen, Irak och Pakistan, utan att det uppmärksammades särskilt mycket i Västmedia.

93. Trots sina begränsningar så är det just de kurdiska försvarsstyrkorna i Rojava som med en social multietnisk feministisk approach lyckats vinna ett så starkt stöd att de kunnat stå emot IS framfart. Även om lösningen i ett folkligt arbetarmotstånd kan tyckas långt borta i Syrien och andra krigshärdar är det den enda lösningen som inte inom snar framtid genererar nya krig.

En svensk bubbelekonomi

94. När regeringen tillträdde gjorde den genom finansministern Magdalena Andersson en stor grej av att ladorna skulle vara tomma. Som att Reinfeldt och kompani hade lurats och det inte fanns några pengar. Därmed var det tänkt att svenskarna skulle ha förståelse för att det inte skulle gå att genomföra så värst mycket välfärdsreformer.

95. Genom skattesänkningar och privatiseringar hade Alliansregeringen sett till att statens inkomster minskat. Men att ladan skulle vara tom är helt enkelt inte sant. Den totala offentliga nettoförmögenheten, tillgångar minus skulder, är 3 479 miljarder kronor. Av detta är 748 miljarder kronor offentliga sektorns finansnetto, dvs tillgängligt kapital.

96. Nu rimmar åtstramningsargumenten ännu värre då Sverige ser ut att gå in i en högkonjunktur. De låga räntorna gör att det aldrig har funnits ett bättre läge för statliga lån till nya stora investeringsprogram.

97. BNP-tillväxten, som mäter ekonomin, var under det fjärde kvartalet 2015 4,5 procent mätt på årsbasis. Konjunkturinstitutet räknar med att tillväxten 2016 blir 3,5 procent. Bakom uppgången finns flera faktorer. En förklaring är att den europeiska ekonomin går lite bättre än tidigare vilket gynnar svensk export. Eftersom Riksbanken har minusränta håller detta nere värdet på kronan vilket ytterligare gynnar exporten. I längden har Sverige dock ingen chans att klara sig i det internationella valutakriget. En annan bubbla som blåsts upp av Riksbanken och penningpolitiken är konsumtionsbubblan som möjliggörs av att det är extremt billigt att låna – konsumtionen driver på ekonomin.

98. Detta är inga styrketecken på hållfastheten av just svensk ekonomi då impulserna antingen kommer utifrån en tillfällig förstärkning av exporten – eller av den ohållbara expansiva kreditpolitiken. Det finns därtill en verklig ökning av ekonomisk omsättning, jobb och tjänster. Dels uppskattas flyktingmottagandet under 2015 ha lett till en offentlig satsning som gjorde att fler fick jobb med asylmottagningen. Flyktingmottagandet uppskattas vara förklaringen till en procentenhet av BNP-uppgången. Därtill kommer det ökande byggandet och vissa investeringar i infrastruktur mm.

99. Tänk vad mycket samhällets resurser hade kunnat få hjul att snurra om inte en stor del försvann bort i meningslösa vinster för ägarna. Vinstnivån för de riskkapitalister som driver asylboenden är högre än i någon annan bransch, det finns exempel på 59-procentiga vinstnivåer. Flyktingmottagandet, som regeringen nu gjort allt för att stoppa, kom sig av en extern kris. Då kan en föreställa sig vilken skjuts i ekonomin medvetna offensiva statliga satsningar på klimatåtgärder, bostäder och jobb åt alla, utökad välfärd osv skulle kunna ge. För att genomföra en sådan politik krävs att kapitalismens inbyggda motstånd bryts.

100. Trots tillväxten och ränteläget har regeringen inga planer på att försöka eliminera arbetslösheten. Den minskar men beräknas ändå ligga på 6,7 procent detta år och bara lite lägre de två följande åren. Är det inte kostsamt för samhället med så hög arbetslöshet, kan en fråga sig? Men oförmågan för kapitalismen att skapa jobb trots viss tillväxt är ett av de tydligaste symptomen på organiska kris som hela den globala kapitalismen är inne i. Hög arbetslöshet som en mekanism att pressa ned löner är ett återkommande drag inom kapitalismen.

101. Sveriges ekonomi går i lite annan fas än många länder i Europa. Den ekonomiska politiken följer dock den internationella trenden. Det innebär att tänja på gränserna för vad som anses vara möjligt.

102. Näringslivskrönikören Andreas Cervenka skriver tillspetsat: ”Centralbankerna har sedan 2008 förvandlat världsekonomin till ett enda stort försöksobjekt. Testresultaten hittills har inte imponerat. Under tiden har en rad tidigare tabun förpassats till historiens lagerlokaler: finansiera underskott med sedelpressen, check! Minusränta, check! Stödköp av aktier, check! Det sista kvarvarande tabut är så kallade helikopterpengar, att trycka nya pengar och dela ut dem direkt till folket snarare än till banker. Bli inte förvånande om även detta blir verklighet så småningom.”

103. Fram till 2014 fanns en grundregel att räntor inte kan vara under noll. I februari 2015 följde den svenska riksbanken flera kollegor och införde minusränta. Denna har därefter sänkts flera gånger.

104. Minusränta ställer allt på ända. Vissa får idag betala för att ha sina pengar på banken, Nordea tar betalt av kommunerna för att de sparar på bankens konton. Andra får betalat för att låna.

105. Alla politiker drivs idag efter mantrat att allt handlar om att hålla igång privatkonsumtionen. De låga räntorna har lett till ett gigantiskt skuldberg. Hushållens skulder ökar med 7,5 procent per år och ”vi” är bland de mest skuldsatta länderna i världen.

106. Störst är bubblan på bostadsmarknaden som visas av de skenande bopriserna. Enligt Standard & Poor’s (kreditvärderingsinstitut) är de svenska bostädernas övervärdering 20 procent.

107. Alla ekonomer vet att ju längre tiden går som bubblan blåses upp, stigande skuldsättning och stegrande bopriser, desto hårdare blir smällen när bubblorna oundvikligen spricker. Ändå klarar de inte av att föra en politik som dämpar uppblåsningen, därför har pratet om minskade räntebidrag på bolån blivit just tomt prat. När smällen kommer privatpersoner och kommuner gå i konkurs. Även statens finanser kommer kraftigt undermineras. Det har hänt att stater gått i konkurs.

108. Att det nu införs amorteringskrav för nya bolånetagare i kombination med den allt tuffare hyresmarknaden gör att det kommer att bli ännu svårare för ungdomar att flytta ifrån föräldrahemmet.

Bank-ekonomi

109. Att det är minusränta betyder inte att det går dåligt för bankerna. Tvärtom. Bankerna lånar av stater för minusränta men lånar ut till några procents ränta. Även om bolånen är relativt billiga har detta räntegap som innebär vinst till bankerna ökat, faktiskt med 40 procent på två år. Speciellt bolånen göder bankerna. Mer än var tredje krona som betalas in i bolåneräntor är ren vinst för banken, som sedan regnar över ägare och vd:ar. Bankdirektörernas ersättningar har ökat med 65 procent på tre år.

110. Den svenska kapitalismen utgörs av en oproportionellt stor bankdominans, jämfört med många andra länder. Bankerna producerar inget eget värde, vilket understryker ihåligheten i den svenska ekonomin.

111. Framförallt Swedbank men även SEB framkallade bankkrisen i Baltikum 2008 som betalades med bland annat halverad sjukvård. Nu skaffar sig Swedbank skandalrubriker igen. På några månader har tre toppchefer hoppat av. Det kan vara tecken på att hela banken sunkat ner sig i slukhålsaffärer. Banken har vid två tillfällen gått in med stora belopp för att försöka rädda gruvbolaget Northland Resources från konkurs vilket är otillåtet när banken samtidigt varit rådgivare till Northland. Konkursen innebar till slut att 500 jobb försvann i Pajala. Både Swedbank och Folksam förlorade miljoner på konkursen, Anders Sundström – tidigare S-minister – var samtidigt både vd för Folksam och ordförande för Swedbank

112. I hela världsekonomin är kravet på höga avkastningar, dvs snabb vinst, så uppskruvat och de arbetande massornas köpkraft så pressad att det knappt investeras. Investeringar är långsiktiga satsningar som ger vinst kanske först efter flera år. Istället har företag belånat sig för att stödköpa sina egna aktier. Den svenska industrin har länge kört med samma medicin till den grad att det var frågan om avindustrialisering, se tex Saabs öde eller att företag som AstraZeneca inte investerade i forskning och därmed förlorar i den internationella konkurrensen.

113. Nu har investeringar tagit fart igen. Det är då typiskt att den privata ekonomin knappar in på den offentliga. Tidningen Arbetet skriver den 11 mars ”Medan företagen ökar takten i sina investeringar, så fortsätter staten att dra ner på investeringssidan. Den statliga investeringsandelen når sin lägsta nivå under hela efterkrigstiden, och den ligger numera klart under genomsnittet sedan 1980. För att nå dit skulle det ha behövts 14,5 miljarder kronor i ytterligare statliga satsningar förra året.”

114. För att ytterligare understryka begränsningarna i den svenska kapitalismen är uppgången nu tillfällig, enligt prognosmakarna. Redan nästa år går det trögare igen pga det sköra läget i världsekonomin där t ex handeln stagnerar.

Avtalsrörelsen, en chans till motstånd

115. Ett uppsving i ekonomin innebär ofta större chanser till arbetarkamp. Arbetarna går inte längre på pratet att det är nödvändigt att hålla igen för att det är dåliga tider. Det går bevisligen bra och nu kräver arbetarna sin del av uppgången. I t ex Tyskland, Frankrike och Irland har kampen tilltagit när ekonomin vänt. Det finns med andra ord ett ökat tryck på arbetsplatserna i årets avtalsrörelse.

116. Å andra sidan är aggressionen från arbetsgivarna större än på länge. De vet att facken har försvagats och har fått självförtroende av att politiken sätts efter deras agenda. Det handlar om grundläggande maktfrågor, som att företagen vill utöka arbetstiden och att de inte behöver förhandla lokalt om fem timmar per vecka vilket skulle kunna leda till beordrade lördagsarbeten. Det var Allianspartierna som först gick ut och krävde sänkta ingångslöner för nyanlända. Sedan återkom dessa krav hos Svenskt Näringsliv.

117. Att 6F-facken (Seko, Byggnads, Målarna, Elektrikerna och Fastighets) har gått ut med egna krav, något högre än övriga LO, innebär ett trendbrott där de bryter mot den broms som IF Metall och facken inom industrin inneburit för löntagarkampen med sitt sk märke som alla andra ska förhålla sig till.

118. Skandalen inom Kommunal har fört en enda positiv sak med sig: byråkratin är allvarligt stukad (enligt Aftonbladet lämnade 20 000 medlemmar förbundet den första månaden, där medlemsraset fortsatte även efter Annelie Nordströms besked om avgång) och kan därför inte lika lätt köra över medlemmarna utan skulle behöva gå segrande ur en avtalsstrid. En ytterligare faktor är att Kommunals motpart SKL – Sveriges Kommuner och Landsting – är extremt aggressiva. Ett tag stod de till höger om Svenskt Näringsliv i avtalskrav, vilket är en paradox då SKL styrs av politikerna, idag med en S-, V- och MP majoritet. SKL kräver helt individuella avtal utan några garantier, sänkt ob-ersättning, avskaffade lägstalöner och fleråriga avtal.

119. Därmed inte sagt att det blir en riktig fajt i avtalsrörelsen. De svenska fackföreningarna bär på en tradition av läggmatcher och urusla kompromisser utan att ens försökt pressa på med strejk. Den här gången handlar det om så mycket mer än några kronor och ören utan om fackföreningarnas långsiktiga överlevnad. Det finns ingen gräns för kapitalisterna. De kommer inte sluta sin offensiv förrän facken är reducerade till tunna skal. De måste stoppas.

120. Politiskt finns det ytterligare en mycket viktig aspekt på avtalsrörelsen. När ingen politisk röst manat till kamp mot chockdoktrinen har högervridningen tilltagit medan många passiviserats eller resignerat politiskt. Ingen annan kraft kan så snabbt och så tydligt ställa saker och ting på dess rätta ände så som en öppen klasstrid. Emedan påståenden om flyktingar bygger på villfarelser och fördomar som inte har förankring i verkligheten blåses de snabbt bort när de verkliga orättvisorna och uppgifterna framträder under en strejk. En strejk kan dessutom bara vinnas om arbetarkollektivet kan agera just som ett kollektiv, enat. Då saknar härkomst betydelse, vilket blir klart för de flesta genom den egna erfarenheten.

Blandad medvetenhet

121. Internationella exempel ger stort hopp om en framtida rörelse bland ungdomar. I USA har den 73-åriga Bernie Sanders nästan totalt stöd bland förstagångsväljare just för att han propagerar för en politisk revolution och kallar sig för socialist. Fler unga säger att de skulle föredra socialism än kapitalism.

122. Det uppsving bland ett skikt ungdomar i Sverige som märktes som ”vänstervindar” 2014 och 2015 har för tillfället falnat. Medan aktiviteten försvunnit finns fortfarande ett passivt motstånd. Ungdomar är mer motståndare till SD än äldre.

123. Könsskillnaden är markant. Mindre än två procent av kvinnor i åldern 18 till 24 år kan tänka sig att rösta på SD i Aftonbladets stora väljarbarometer i början på året. Bland alla män är det 28,8 procent av männen som stödjer SD medan 13 procent av kvinnorna gör det.

124. Den feministiska medvetenheten har inte fallit tillbaka, tvärtom. Prideparader fortsätter att växa runt om i landet, Stockholm Pride slog nytt rekord 2015  med 200 ekipage, 40 000 i tåget och en halv miljon åskådare. 50 procent svarar ja på frågan om de kallar sig för feminister (Yougov), allra flest i Norrbotten. Det är en ökning på fem procentenheter det senaste året – trots att SD som är ett antifeministiskt parti fortsatt öka under året. Det tyder på en ökad polarisering där näthat och andra trakasserier är vanligt förekommande och kanske ökar. Enligt Friends uppger 37 procent av tjejerna att de har utsatts för sexuella kränkningar på nätet det senaste året, även siffran för killar är hög: 27 procent.

125. Sexismen har sin grund i de materiella skillnaderna mellan könen där kvinnor systematiskt diskrimineras. Otryggheten i speciellt kvinnodominerande branscher fortsätter att öka. Idag har t ex fyra av tio anställda i barnomsorgen osäkra anställningar. Den tydligaste trenden de senaste tio åren är att klassklyftor och löneskillnaden mellan höginkomsttagande kvinnor och låginkomsttagande har ökat.

126. Kring kärnverksamheter som ortens enda vårdinrättning eller skola kan alla-ur-huset-manifestationer samlas för att förhindra nedläggning.  I Ådalens kamp för sjukhus och BB var det inledningsvis så att de flesta trodde att det räcker med att en gång visa sitt missnöje. Kamper kan snabbt upphöra i brist på självförtroende och idéer på fortsättning. Om den subjektiva faktorn finns kan kampen utvecklas och medvetenheten förändras från att först vara rätt instinktivt försvarsmässigt till att bli mer systemkritisk. Detta syns i den massiva pågående skolkampen i Luleå där RS-medlemmar spelar en viktig roll. I Dorotea höll ockupationen av sjukstugan igång i hela 3,5 år och kämparna såg till att det blev både folkomröstning och bildade ett politiskt parti som tog makten i kommunen tills de till slut vann och sjukstugan öppnade igen i landstingets regi sommaren 2015. I skrivande stund ser även kampen i Ådalen ut att kunna få en fortsättning genom arbetarekommunens nya demonstrationsinitiativ.

Förortens problem och kamp

127. Klassorättvisorna ger hårda uppväxtvillkor i förorterna som i sin tur genererar nya orättvisor. RS har både i olika kampanjer i Göteborg, bland annat en demonstration med Hyresgästföreningen mot dödskjutningar och i vårt arbete med Norra Järva Stadsdelsråd i framförallt Husby uppmärksammat den statliga rasismen som innebär att hela förorter trycks ner, blir utan service och framförallt fungerande skolor. Två rapporter belyser bakåtutvecklingen; Förorterna som moder Svea glömde (Jan Edling, Verdandi) och Skillnadernas Stockholm (Kommissionen för ett socialt hållbart Stockholm).

128. Medan andelen fattiga barnfamiljer, vars inkomst låg under 60 procent av medianinkomsten 2012 var 12 procent i hela staden, var andelen ekonomiskt utsatta barnfamiljer i Tensta 33 procent och i Rinkeby 42 procent. Samtidigt som medelinkomsten i Stockholms innerstad mellan 1991 och 2012 har ökat med 64 procent har den i Skärholmen endast ökat med en procent och i Rinkeby-Kista med fem procent, vilket måste betyda en kraftigt sänkt realinkomst.

129. Här är det ännu tydligare att kampen mot rasism och diskriminering måste gå hand i hand med kampen för bra bostad, riktiga jobb och likvärdig skola för alla. Den fd LO-ekonomen PO Edin har föreslagit  ett program för minskad arbetslöshet och en ”totalrenovering” av Sverige som bygger på att statsbudgeten tillåts gå med underskott på 120 miljarder/år för att möjliggöra ett offentligt investeringsprogram – argument som vi har använt i bygget av rörelser i förorterna.

130. Ett skikt av förortens unga riskerar att hamnar helt utanför och där finns utöver pressen av fattigdom också hotet att fastna i kriminella gäng och/eller värvas till Islamiska staten eller annan religiöst färgad högerextremism. Att stängas ute ur samhället utan jobb, utbildning eller en trygg familj ger en rotlöshet som gängen/högerfundamentalisterna kan utnyttja.

131. Statens åtgärder som oftast är mer repression och ytterligare diskriminering riskerar att knuffa ännu fler in i gängen som i sin tur tillämpar en hård form av splittringsideologi. De högerextrema fundamentalisterna står för fanatisk rasism och sexism. Ett aktivt lokalt föreningsliv och sociala nätverk kan spela en stor roll i att hålla undan värvningen till våldsmiljöer vilket återigen visar på behovet av aktiva kämpande ungdomsföreningar, fritidsgårdar, kulturföreningar, lokalföreningar, fackföreningar, hyresgästföreningar osv.

Drömmen om en bostad

132. Bostadsfrågan har seglat upp som en av de absolut största frågorna. 94 procent av personer mellan 18 och 25 år tycker att bostadsbristen är den största samhällsutmaningen. De som får bostad genom bostadsförmedlingen i Stockholm har i dag väntat i snitt nio år. För tio år sedan var väntetiden hälften. En halv miljon människor är registrerade i kön. Bostadshaveriet är ett praktexempel på hur marknadslösningar är sabotage. Den gemensamma politiken från alla stora partier är att samhället inte ska lägga sig i, eller snarare så har de lagt sig i så tillsvida att 100 000-tals hyresrätter har privatiserats, allmännyttan marknadsanpassats, räntebidrag inneburit skenande priser på bostadsrätter och samtidigt boendediskriminering av hyresrätten, ROT enbart till villa- och bostadsrättsägare, avskaffad hyresreglering på andrahandshyrorna osv. Att bostadsbolagen totalt bryter mot de kontrakt de har med hyresgästerna – där det påståtts att det läggs undan medel för framtida renoveringar under decennier – och anser sig ha rätt att höja hyrorna med 40-100 procent vid upprustning har gjort att ett nytt begrepp myntats: renovräkning. En fjärdedel av hyresgästerna har inte råd att bo kvar.

133. Boendet blir snabbt en knivskarp klassmarkör bland de unga vuxna. Desperationen på bostadsmarknaden utnyttjas av tusentals giriga andrahandsuthyrare. Som TV-programmet Full Patte så träffande slog fast ”De fattiga barnen betalar av lånen tills de rika barnen ska flytta in”.  Bostadsrättsinnehavare och förstahandskontraktsinnehavare kan hyra ut en skrubb för 10 000 kronor, kräva att hyresgästen hjälper till som barnflickor och mycket annan skit.

134. Åren 1992-93 satsade staten hela 45,5 miljarder kronor (i dagens penningvärde) på bostadsbyggandet. Offensiv som kontinuerligt granskar bostadspolitiken visar att det i 2015 års vårbudget inte satsades en krona på bostadsförsörjningen och i höstbudgeten en summa på enbart 10 procent av 1990-talets nivåer.

135. Byggbolagens monopol har gjort dem till giganter som kan styra människors liv. En byggarbetsplats kan ha flera hundra underleverantörer där de längst ner i kedjan struntar i kollektivavtal och arbetarnas säkerhet, vilket påverkar villkoren för alla byggarbetare, frågor som Byggnads driver. Bara genom att organisera de oorganiserade kan lönedumpningen stoppas.

136. Unga Byggare har ställt bostadsborgarrådet Ann-Margarethe Livh, Vänsterpartiet, mot väggen när hon efterlyst mer utländsk konkurrens för att kunna pressa kostnaderna för byggandet men inte tagit hänsyn till de fackliga frågorna.

137. Byggbolagen köper upp mark och håller sedan inne med byggandet. Eftersom priserna bara stiger med tiden och ännu mer om bostadsbristen består är det mer lönsamt för byggjättarna att vänta och bygga senare. Ett annat problem är att kommuner bara säljer mark till högstbjudande och det är innebär bostadsrättsbyggande eller ibland hyresrätter som då är jättedyra.

138. Boverket menar att det kommer att behövas 700 000 nya bostäder fram till år 2025. Det här ser socialister som en stor möjlighet. RS:are har tillsammans med andra förortsaktivister varit drivande i Norra Järva Stadsdelsråd och dess stormöten, Järva Café, med teman som Vi vill bygga nu. Stormötena har bjudit in byggnadsarbetare, politiker och tjänstemän och visat hur flera problem i förorterna skulle kunna byggas bort.

139. Regeringen, allianspartierna och SD har alla använt bostadsbristen som argument för att flyktingströmmen måste stoppas. Täby kommun som knappt tagit emot några flyktingar alls hävdar alltså bostadsbrist när sanningen är att de medvetet gjort sig av med sina hyresrätter. De sista kommunalägda hyresrätterna revs i höstas.

140. Som Norra Järvas stadsdelsråd och Unga Byggare säger kunde både bostadsbristen, arbetslösheten och fattigdomen i förorterna, där många flyktingar hamnar, byggas bort genom ett statligt finansierat program för att bygga de 75 000 bostäder per år som behövs, renoveringar av befintligt bestånd på ett hyresgästvänligt sätt samt klimatanpassa boendet, om jobben gick till just unga i förorten. Genom lärlingssystemen kan även de som slagits ut ur skolan komma in på arbetsmarknaden. 1960- och 70-talets miljonprogram visar att det faktiskt är möjligt. Då byggdes en miljon bostäder på tio år.

141. Oroväckande nog sitter alla riksdagspartier utöver SD i överläggningar om bostadspolitiken. Högern driver på för rena marknadshyror. Enligt Vänsterpartiet i Stockholm skulle detta leda till 50-100 procentiga hyreshöjningar. Mot det här hotet krävs ett hyresuppror.

142. Hyresgästföreningen fyllde 100 år förra året. RS uppmärksammade historien av hyresstrejker och verklig hyreskamp inte alls. Trots rekordår och sänkta boendekostnader för villa och bostadsrättsägare går föreningen år efter år med på de procentuella hyreshöjningarna som blir tusenlappar på några år. När Reinfeldts regering tog upp om marknadsanpassning av allmännyttan förra gången valde Hyresgästföreningen att kompromissa istället för att ta till kamp. Argumentet var att marknadsanpassningen med Allbolagen var bättre än rena marknadshyror. Men det har alltså som vi varnade för visat sig att marknadshyrorna på intet sätt var undanröjda.

143. Pampstyret i Hyresgästföreningen är stort och göder osunda maktstrider. Annika Billström, tidigare finansborgarråd och S-ledare i Stockholm, är sedan 2014 tillförordnad regionchef för Hyresgästföreningen i Stockholm. Samtidigt sitter hon i norska bostadsbolaget Veidekkes koncernstyrelse och är gift med samma bolags kommersiella direktör. Han och hela Veidekke är språkrör för marknadshyror i Sverige. Inom Hyresgästföreningen har till och med ordföranden för Stockholm blivit avstängd då han ifrågasatte tjänstemännens makt i förhållande till de förtroendevaldas.

144. Det går att bedriva hyreskamp lokalt – om hyresgästerna som kollektiv involveras och pressar på underifrån. RS har det senaste året varit aktiva i protester mot Lulebos privatisering, nätverket Rusta Upp Jordbro som lyckades sparka ut den värsta slumvärden Patrizia från området och i en rad hyresfrågor i Angered blanda annat segern med kommunalisering av de misskötta husen på Bredfjällsgatan och Gropens gård.

Klimatkampen

145. På förra årets kongress antog RS ett nytt klimatprogram och vi hade en genomgripande diskussion inför kampanjen som följde hela hösten, med höjdpunkten klimatdemonstrationerna den 29 november och deltagandet i protesterna vid FN:s klimattoppmöte i Paris i december. För en helhetsbild hänvisas till detta klimatprogram.

146. 2015 blev det varmaste året dittills i världen, engradershöjningen sedan industrialismens födelse överskreds. Därefter har februari månad återigen slagit rekord med 1,35 grader varmare än jämförelseperioden 1951-1980. Detta akuta läge motsvarades inte alls av åtgärder antagna i Paris. Världsledarna erkänner numera visserligen människans påverkan på klimatsystemet och har ett mål om att stoppa uppvärmningen – men har inte presenterat en väg till att nå målen.

147. 4 000 personer deltog i klimatdemonstrationen i Stockholm den 29 november och 10 000 i Sverige totalt. Frågan fick inte alls lika stor uppmärksamhet som inför toppmötet i Köpenhamn sex år tidigare, flyktingar och terrordåd dominerade helt mediautrymmet. Ändå var den 29 november den största klimatprotestdagen i någonsin med 785 000 demonstranter på 2300 platser världen över. En viktig trend är också radikaliseringen av en stark del av rörelsen mycket tack vare Naomi Kleins arbete med boken och budskapet This changes everything – Climate vs Capitalism. Centralt hos Klein är att hon lyft fram det som redan skett på många platser att olika rörelser kommit samman, ursprungsbefolkning, småbönder, fackföreningar och ungdomar – i utomparlamentarisk kamp. Just då har segrar kunnat vinnas.

148. Det har funnits ett visst engagemang kring nätverket Klimatsverige som förenar alla miljö- och klimatorganisationer. Några fackföreningar deltog den 29 november men utan någon aktiv mobilisering. Klimatrörelsen är fortfarande väldigt liten i jämförelse med frågans storlek. Det var ganska svårt att engagera elever på skolorna.

149. RS har fortsatt att protestera mot bygget av jättemotorvägen Förbifart Stockholm och tillsammans med en delar av SEKO för kollektivtrafiken.

Miljöpartiet – maktpartiet

150. Miljöpartiets resa från gräsrötter till regeringsbärare är den typiska processen från antietablissemang till maktelit. Partiet beskrev sig för några år sedan som det mest flyktingvänliga partiet och har nu genomfört de hårdaste slagen mot flyktingar någonsin. Sveket när det gäller klimatet är egentligen lika stort även om de inte syns lika tydligt. Trots att det inte ens finns några köpare ska Vattenfalls brunkolsinnehav i Tyskland ändå promt säljas istället för att bara läggas i träda, vilket var Gustav Fridolin och Åsa Romsons vallöfte. Fossilkraft står för 48 procent av Vattenfalls elproduktion.

151. Med bygget av motorvägar så som Förbifarten investeras gigantiska satsningar i bilåkande för årtionden framöver, trots att omställningen måste börja nu för att det inte ska vara försent. Bromma flygplats får vara kvar, satsning på attackflygplanen JAS och att järnvägen inte återförstatligas är andra svek.

Regionalpolitik

152. Sverige är ett land som slits isär allt mer, mellan klasser, kön, ålder osv men också mellan regioner och inom regioner. Norrbotten har till exempel gått från hög tillväxt baserad på gruvboomen, då övriga Sverige hade trögare ekonomi till att nu åter gå mot trenden och bromsa in när andra delar av landet tar mer fart. Den ekonomiska och sociala situationen lägger grunden till medvetenheten. Det innebär till exempel att välfärd utan vinst är en mer brännande fråga i privatiserade Stockholm medan det är nedskärningarna som ses som huvudproblemet i Norrbotten. I storstäderna är förorternas kamp en viktig fråga medan det i mindre orter oftast handlar mer om nedmontering av all service utanför stadskärnan och externhandelsområden.

153. Medvetenheten varierar i olika delar av landet och även inom städer och regioner. Valdeltagandet är lägst i storstädernas förorter, där också de ”rödgröna” har massivt stöd, med starka moderatfästen inte långt borta. Bland regionerna är Skåne både mer vänstervridet och mer högervridet än andra landsändar.

154. Sverige Radios programserie Kluvet land sände nyligen ett program om Ragunda kommun i Jämtland. Den lilla kommunen är bland de fattigaste i landet. Det finns nio vattenkraftverk i kommunen som genererat ofattbara resurser till staten. De tre företagen betalar fastighetsskatt på 600 miljoner kronor varje år men Ragunda får ingenting, trots att stora naturvärden så som laxfisket försvunnit p g a kraftverken. Utflyttningen har gjort att det idag bara bor 6500 invånare i Ragunda. I Norge får motsvarande kommuner del av skattepengarna från vattenkraften och har helt andra ekonomiska förutsättningar.

155. Kolonialiseringen av Norrland, vatten, malm, skog väcker fortfarande starka känslor. De sju nordligaste länen har gått samman och kräver att en form av norskt system införs.

156. Stora landsändar hotas av total igenklappning till följd av avfolkningen. Enligt trafikverket är Sverige ett av de länder med starkast urbanisering. 85 procent lever i en tätort och 60 procent i orter med minst 10 000 invånare. Problemen ser olika ut. På Öland och Gotland, som får inkomster av turismen, finns idag stora problem med vattenbrist.

157. Omfördelningen mellan kommunerna är långt ifrån tillräcklig. I stort saknas det en regionalpolitik. Istället centraliseras verksamhet och ”regioncentra” gynnas med det nyliberala argumentet att det ska gynna omkringliggande områden. T ex läggs hundratals miljarder på de nya höghastighetstågen mellan Stockholm, Göteborg och Malmö – med enbart ett, två stopp på vägen. Det är bra om höghastighetstågen konkurrerar ut inrikesflygen men det sker inte motsvarande satsning på järnvägen för övriga städer och samhällen.

158. Detsamma gäller kommunerna själva som helt drar mattan under fötterna på byar när byskolorna läggs ner. I Luleå skulle små barn fått skolpendla två timmar per dag om inte de stora föräldraproteserna räddat byskolorna.

159. Å andra sidan när industriella satsningar görs så sker det ofta på miljö och naturvärdens bekostnad. Guldspadsnominerade Arne Müller har med boken Norrlandsparadoxen visat på hur lite jobb och samhällsutveckling de extremt dyra och naturförbrukande gruvprojekten ger. Nyligen röstade en knapp majoritet av befolkningen i Sorsele nej till ännu mera vindkraft, kommunen hyser redan Vattenfalls jätteanläggning på 100 snurror i Blaiken. Vindkraften måste etableras i samråd med lokalbefolkningen och naturvårdare eftersom även den kan ha stor inverkan på djurliv och friluftsliv.

160. De senaste åren har en samisk vår blommat ut. Samiska kulturyttringar tar större plats, ofta som utlopp för ilskan att samerna under århundraden kuvats och förtryckts. Ny exploatering i samiska trakter har blivit droppen. Vägblockaderna mot gruvetableringen i Kallak /Gallok 2013 spelade en viktig roll. Regeringen fäller ett avgörande om Jokkmokk Iron Mines projekt i år. Utöver gruvnäringen och vattenkraften är skogsbrukets monokultur ett hot mot renarna liksom vägsaltet på vägarna. Ett exempel på motståndet är Girjas samebys seger i februari mot staten i tingsrätten i målet om rätten att till jakt och fiske. Domen slår fast att samebyn har levt på markerna i minst 1000 år och därmed förvärvat ensamrätt på jakt och fiske enligt urminnes hävd.

161. Bilderna över hur glesbefolkat Sverige är i förhållande till andra delar av världen i kontrast till talet om att vi inte skulle ha plats för fler flyktingar visar hur även regionalpolitiken måste kopplas till flyktingfrågan. Det krävs statligt styrda satsningar för att jobb och bostäder ska finnas över hela landet.

162. Med en socialistisk regionalpolitik skulle inte bara naturresurserna ägas gemensamt utan också planeras demokratiskt underifrån. Olika intressen i samma område kan utan inblandning av makt och pengar komma fram till gemensamma lösningar där t ex rennäring går att kombinera med andra jobbsatsningar. Närproducerade ekologiska varor med kortast möjliga transporter, vilket är vad en klimatomställning måste innebära, kräver en utjämning mellan stad och land. Makten måste tas ifrån fossilbaserade industrier för att klimatomställningen ska vara möjlig, marknadslösningar som handel med utsläppsrätter har inte lett någonstans. Regeringar har idag inte viljan eller ens makten att stå upp mot dessa kapitalcentra, det kräver en massuppror underifrån.

Vården och Välfärd utan vinst

163. Krisen inom sjukvården har pågått så länge att den blivit normal. Att ett potentiellt välmående samhälle som Sverige inte löser de här problemen är återigen ett mått på kapitalismens misslyckande. Vård, äldreomsorg och omsorg är erövringar från arbetarrörelsens kamp historiskt. En generell välfärd, kvinnodominerade arbeten och avlastning för framförallt kvinnors arbeten i hemmet har ett lågt värde i marknadsekonomin.

164. Nivån på krisen för sjukhusen är sådan att sommarens undantagssituation med tillfällig lägre bemanning på flera håll permanentas. Det rör sig om nedstängda avdelningar som leder till en kronisk platsbrist. Stressnivån och missnöje med låga löner gör att personal ofta slutar. Därför är det även arbetskraftsbrist.

165. Marknadsmekanismerna inom sjukvården, public management och stafettläkare/sköterskor gör vården dyrare. År efter år budgeteras för lägre utgifter än de faktiska kostnaderna varpå underskotten uppstår som med de nyliberala ramarna alltid innebära nedskärningar. Privata BB Sopia var Filippa Reinfeldts trumfkort som skulle lösa BB-krisen i huvudstaden. Två år efter invigningen lägger förlossningen ner, utan att politikerna kan göra något annat än att försöka städa upp efter riskkapitalisterna i Praktikertjänst.

166. Även landstingsägda sjukhus lägger ner, se Västernorrland som redan nämnts. Den ojämlika tillgången på sjukvård är återigen en faktor till att stora delar av landet avfolkas. Typiskt nog är själva sjukvårdstaxorna ofta högre där tillgången är lägre. Den fria etabliseringsrätten av vårdcentraler och privatiseringen av Apoteket har bara ökat klyftorna. Ersättningssystemen gör att enheter får mer betalt för många patienter med lättare åkommor än att ta sig tid till patienter med multidiagnoser, dvs arbetarnas vård diskrimineras.

167. Inom hemtjänsten har tiderna per patient skurits ner till en inhuman nivå. Eftersom ett och samma företag kan ha brukare över hela staden försvinner massa tid på transporter. Främsta orsakerna till den höga stressnivån hos hemtjänstpersonalen är att hemtjänstföretagen ökar sina vinster genom låg bemanning, färre heltider och fasta jobb samt ofta inte ens kollektivavtal. Kommunernas hemtjänst följer efter företagen i nedåtspiralen.

168. Frågan om vinsterna i välfärden var en av de allra största frågorna inför valet 2014. Det var vanvårdsskandaler som den på Carema som fick upp allmänhetens ögon för vansinnet med att låta riskkapitalbolag plocka ut ohämmade vinster av samhällets skattepengar. Att det är tillåtet är unikt för nyliberala Sverige. RS var drivande i kampanjer som Välfärd utan Vinst och Folkkampanjen för Gemensam välfärd som ordnade opinionsbildning och stora demonstrationsdagar. Frågan växte. Olika undersökningar visade att mellan 6 och 8 av 10 var för ett förbud för dessa vinstuttag. RS:are var också aktiva i debatten som gjorde att både Kommunals kongress och LO-kongressen tog ställning mot vinster i välfärden. I december 2012 lämnade RS över 18 000 namn till LO:s välfärdsutredning för att trycka på för att den tillsatta utredningen skulle lansera en verklig kampanj.

169. Frågans enorma vikt och trycket underifrån gjorde att Stefan Löfven inte bara kunde avfärda den. Även Vänsterpartiet ställde vissa villkor. Det resulterade i att en utredning tillsattes, där frågan begravs ända till 2017. Under tiden har Näringslivet drivit en stor kampanj mot att staten ska ta ifrån dem denna guldgruva. Vinsterna i privata välfärdsbolag är betydligt högre än för näringslivet i stort. 8 av 10 av dessa förtag är sk riskkapitalbolag, som går in för att på kort tid pumpa upp värdet av företaget och därefter sälja.

170. Redan direktiven till utredningen pekar på att det blir en tumme eller kanske bara en lillfingersnagel i slutändan. V-ledaren Jonas Sjöstedt och civilminister Ardalan Shekarabi presenterade utredningsdirektiven med en gemensam artikel på DN-debatt i mars förra året. Några förbud för vinster i välfärden var det inte längre frågan om, än mindre att privatiseringarna skulle rivas upp.  Nästa bakslag kom i slutet av året då regeringen ändrade direktiven och lyfte bort frågan om tvångs-LOV i primärvården (vårdcentralernas fria etablering). Enligt civilministern kommer det hela landa på att välfärdsföretagen inte får ta ut mer vinster än i andra sektorer, t ex att sex procents vinster tillåts.

171. Det är svårt att se att det kommer bli ett större uppror när tummen/lillfingret presenteras. Det kommer däremot säkert spä på falangstriderna inom Vänsterpartiet vars ledning så uppenbart har köpt sig en plats vid köttgrytorna i utbyte mot tystnad.

172. Även fortsatta vårduppror mot effekterna av privatiseringar och högerpolitik kommer att blomma upp. Vården är ett av de hetaste kamp-områdena framöver. Den 27 september 2015 demonstrerade flera tusen personer i Örnsköldsvik i försvar av stadens BB och Sollefteå sjukhus. Två veckor senare demonstrerade 10 000 – 14 000 Ådalenbor för samma frågor i Kramfors. Liknande rörelser har potential att bryta ut nästan var som helst i landet. Skulle de lösa nätverken utvecklas och lyckas sätta ihop en samordning skulle det öppna för ett helt nytt steg i kampen mot högerpolitiken. Ett sådant avancemang skulle troligen förutsätta en subjektiv kraft.

Hur kan arbetarrörelsen byggas upp igen?

173. Det kan vara svårare för socialister att idag hålla uppe ett socialistiskt perspektiv på att arbetarklassen ska resa sig och ta kampen om makten i samhället än för ett år sedan, eftersom världen sjunkit djupare in i krig och kriser och det politiska klimatet i Sverige vridits åt höger. Vi har dock hela tiden varit medvetna om att vägen mot socialismen är lång och svår. Det måste ha känts extremt svårt för socialister när första världskriget bröt ut och stora delar av arbetarrörelsen föll samman. Men sen ägde den ryska revolutionen rum bara tre år senare.

174. Att det är svårt är inte samma sak som att det är kört. Fyra månader efter terrordåden i Paris som ledde till en uppgång för rasistpartiet Front National stannades landet av massprotester och strejker mot regerings nya arbetsmarknadslag. Arbetarkampen upphör inte. På lång sikt kan det innebära att grupper av arbetare får gå tillbaka till start och bygga upp nya fackföreningar eller arbetarföreningar. Eftersom detta har gjorts en gång i tiden, även då med en svag politisk subjektiv faktor, så vet vi att det är möjligt. De närmsta åren kommer huvudspåret vara att stärka gräsrotsopposition inom befintliga fackföreningar i att växa och ta kamp mot fackbyråkratin. Tillfälliga formationer utanför de fackliga ramarna kommer uppstå. De kan under en period påskynda radikalisering men kan under vissa omständigheter fungera som avledande stickspår.

175. Förr eller senare kommer arbetarkampen att ta fart även i Sverige. Med ökade klyftor och ett klasskrig uppifrån kan inget land kan undgå det. 2015 markeras trots krigen samtidigt av världshistoriens största generalstrejk, 150 miljoner indiska arbetare i september.

176. Signifikant för kampen idag är att den blir kortvarig eftersom det inte finns något politiskt parti som för klassens talan och tar kampen vidare. Det har gjorts flera försök att fylla detta vakuum. Vänsterformationer som Die Linke i Tyskland, NPA i Frankrike, Vänsterblocket i Portugal och P-SOL i Brasilien har sett dagens ljus under 2000-talet. Vissa har snabbt vissnat så som NPA. Andra, P-SOL och Die Linke, intagit en reformistisk inriktning som inte kan åstadkomma mycket eller t om svika. Podemos i Spanien riskerar också att följa den vägen. Samtidigt är dessa tidiga reformistiska formationer inte förgäves, de ger lärdomar för framtiden.

177. 2015 bär på en otroligt viktig lärdom för alla socialister och fackligt aktiva världen över. Syrizaregeringens valtriumf, masstödet i löftena om att trotsa trojkan (EU:s, ECB:s och IMF:s krav pakt för total välfärdsslakt i Grekland) och så det brutala sveket när det verkligen gällde. Även om det är få som hänger med så är alla medvetna om att Greklands regering försökte göra motstånd, vilket kommer att kommas ihåg nästa gång en situation uppstår. Fler kommer då vara öppna för våra lärdomar från Greklandskrisen, att en arbetarregering måste ha raka band till en aktivt mobiliserad arbetarklass om de ska ha en chans mot det internationella kapitalet.

178. 2015 ger också för handen att radikaliseringsprocesser kan ta sig mycket oväntade uttryck. Stödet för Bernie Sanders i USA och den nyvalda Labourledaren Jeremy Corbyn i Storbritannien uttrycker klara antietablissemangsprocesser även om de paradoxalt nog kanaliseras genom gamla etablerade maktfullkomliga  partier. Socialisterna måste vara öppna för att så kan ske och ta vara på chansen till största möjliga utbyte och påverkan och inte vara dogmatiska och vända en ny radikalisering ryggen bara för att den samtidigt uttrycker en politisk förvirring.

Vänsterpartiet

179. Även om Jonas Sjöstedt blev överkörd av sitt egna VU i oktober efter sin första okritiska kommentar till regeringens flyktinguppgörelse med alliansen så styr och dominerar de pragmatiska ”realpolitikerna” partiet. Istället för att mana till strid var deras inställning till skärpningen av flyktingpolitiken en uppgivenhet, ”Nu släcks ljuset”.

180. Det förekommer högerutbrytningar ur partiet. Tre ledamöter i Västernorrlands landstingsfullmäktige har lämnat V eftersom de håller med den socialdemokratiska beskrivningen av V som en ”bromskloss”. Socialdemokraterna sparkade ut V ur landstingsstyret trots att V sa att de var beredda att avvakta med sitt krav på skattehöjningar.

181. Det finns en strömning, med säte i bland annat Malmö-Lund och Uppsala län, som vill att partiet ska bli mer av ett kämpande oppositionsparti som motsätter sig nedskärningar och som därför brutit med majoriteterna kommunstyret

182. Vänsterpartiet idag är ett parti med stora skillnader i åsikter och aktiviteter mellan olika orter och bland medlemmar, inklusive i riksdagsgruppen och partistyrelsen. I riksdagen är V ett stödparti till S-MP-regeringens budget. Vänsterpartiet har där fått igenom en del viktiga steg framåt, till exempel höjt underhållsstöd och gratis glasögon för unga upp till 19 år. Men partiet har samtidigt tvingats svälja stora ökningar till militären och de hårda budgetregler som förhindrar en verklig kursändring.

183. Vänsterpartiets ledning har också dragit helt felaktiga slutsatser från Syrizas kapitulation som man anser var mer eller mindre ofrånkomlig på grund av trycket utifrån. Merkel och Trojkan ”satte kniven mot strupen mot Tsipras och hotade med ett kaotiskt utträde ur euron och finansiell kollaps” och då fanns det inte mycket att välja på menade Malin Björk – EU-parlamentariker för V.

184. Lokalt och regionalt är V ”idag med och styr över 100 kommuner och 13 landsting/regioner. Och vi utgör en del av den rödgröna majoriteten i Sveriges kommuner och landsting (SKL)” (från partiets hemsida). I de flesta fall styr V tillsammans med S och MP, men i några fall i koalitioner där Moderaterna ingår, som i Gällivare och Ljusdal. I Region Jämtland-Härjedalen (det landsting med störst underskott) styr nu V tillsammans med Moderaterna.  Regional och lokalt har Vänsterpartiet i allmänhet inga problem att genomföra nedskärningar och när man säger sig vara mot ”besparingar” är alternativet inte kamp utan i regel skatte- och avgiftshöjningar ”för att få ekonomin att gå ihop”. Man kan föreställa sig hur ännu mycket mer högervridet Vänsterpartiet skulle varit (och i framtiden kan bli) om det hade fått vara med i S-MP-regeringen.

185. Om Vänsterpartiet gick i opposition och blev en del i gräsrotsrörelserna skulle partiet kunna växa. Trots de tusentals nya medlemmar man säger sig ha fått finns det få aktivister. I åtminstone Stockholm fanns Vänsterpartiet inte med i klimatkampen.

186. Icke desto mindre är det viktigt att följa den interna debatten inom Vänsterpartiet, alla socialister har ett ansvar i söka enhet i handling, samla till organiserat motstånd mot rasism och högerpolitik samt ta eller delta i initiativ som kan bygga en bredare vänsteropposition. Vänsterpartiet har kongress samtidigt som Rättvisepartiet Socialisterna. Frågan om tendensfrihet har väckts av Revolution (tidigare Avanti) som nu hotas av uteslutning. Socialistiska Partiet skulle som grupp gå med i Vänsterpartiet om tendensfrihet var tillåtet.

För ett nytt socialistiskt massarbetarparti

187. Det är inte uteslutet att Vänsterpartiet i framtiden under påverkan av en kraftig vänstervåg i bland arbetare och unga kan splittras och att en del kan börja spela en aktiv roll i utomparlamentarisk kamp. Rättvisepartiet Socialisternas paroll idag, för ett nytt socialistiskt massarbetarparti, är helt nödvändig för att visa att arbetarklassen behöver en självständig socialistisk röst. Exakt hur ett sådant parti kommer ta form vet vi inte men det är nödvändigt att antikapitalism, helst socialistisk politik, kombineras med uppmaning till aktiv handling för massorna och att partiet tar ledning i kampen.

188. Den högervridning som skett i samhällsdebatten och delvis opinionen sedan förra kongressen för ett år sedan är inte cementerad. Framförallt är situationen polariserad, om dock den tillfälliga passiviseringen gör att det mest är högern som hörs. Strejker, kamp i sociala frågor och en ungdomsradikalisering skulle ganska snabbt kunna göra att SD:s och alliansens opinionsstöd försvann. Rättvisepartiet Socialisterna vill med perspektivdiskussionen på kongressen ha så bra koll på stämningsläget och tänkbara scenarier som möjligt för att snabbt kunna hänga med och ta de rätta initiativen. Vi agerar i de frågor som engagerar och är nödvändiga här och nu, alltid med sikte på målet: ett demokratiskt socialistiskt samhälle som planeras efter människor och miljöns behov.

Tillbaka till sidans topp

Annonser