Frankrikes revolutioner

Artiklar här:

  1. 1789 Franska revolutionen
  2. Kvinnorna under franska revolutionen
  3. Pariskommunen
  4. Frankrike på 1930-talet
  5. Frankrike 1968
  6. Tips för vidare läsning

1. 1789 Franska revolutionen

Klicka på länken så kommer du till pamfletten:
SCAN-598

————————————————————————–

2. Kvinnorna i franska revolutionen


Franska revolutionen 1789 kopplas oftast till stormningen av Bastiljen, men också till kampen för bröd och kvinnornas marsch till Versailles för att hämta ”bagaren, bagerskan och den lilla bagargossen” (kungafamiljen).
I revolutioner har bonde- och arbetarkvinnor alltid stått längst fram på barrikaderna som de mest förtryckta, både som kvinnor och som klass. Under den franska revolutionen flyttade kvinnorna fram sina positioner och vann flera rättigheter.

Den 1 maj 1789 sammankallade Ludvig XVI ståndsriksdagen, vilket senast hade skett år 1614. Avsikten var att få till en överenskommelse mellan de tre stånden om skatterna och statens e­konomi.
Statskassan var tom efter Frank-rikes krig med Storbritannien och kungahuset och adelns ofantliga slöseri. För att kunna täcka upp skulder­na föreslog kungens minister att även adeln skulle börja betala skatt. Som Marx påpekade börjar en revolution i toppen, i Frankrike 1789 med sprick­an mellan monarkin och adeln.
När männen i det tredje ståndet – borgare, bönder och sansculotter – inte fick sin röst hörd mot adeln och kyrkan utropade de sig själva till Nationalförsamlingen. Den 20 juni 1789 svor de Eden i bollhuset, där man lovade att inte skiljas förrän man givit Frankrike en ny grundlag.

Både på landsbygden och i städer­na rådde en enorm hungersnöd un­der flera decennier innan krisen bröt ut i revolution. Hundratals bonde­uppror ägde rum och strejker genom­fördes av flera av de små arbetargrup- perna i städerna. Paris var dock revolutionens centrum 1789 och under de följande sex åren. De fattiga sansculotterna (utan kortbyxor) utgjorde stadens majoritet och spelade den avgörande rollen i revolutionen. Kvinnorna i Paris var traditionellt engagerade i politik – på ga- torna, med kravlistor och i demonstrationer. Kvinnor fanns inte representerade i ståndsriksdagen, men såg till att de­ras krav hördes och noterades.
Jenifer D Clark skriver i uppsatsen Women in the French revolution (1992): ”Det är i dessa anteckningsböcker som den vida skillnaden mellan reformer efterfrågade av marknadskvinnorna och reformer efterfrågade av de borgerliga och adliga kvinnor­na först blev tydlig”.
Marknadskvinnorna, det vill säga arbetarkvinnorna, krävde förbättring­ar av sin arbetssituation och sjukvården, samt pekade på den sociala o- rättvisan i att de tvingades jobba hårt varje dag för att få ihop ett existensminimum medan andra tjänade peng­ar på att driva in skatter och leva lata lyxliv.

Kvinnor i de lägre klasserna har alltid arbetat, det har varit fråga om fysiskt tunga arbeten i hemmen, men också på bondgården eller i familjefö-retaget. Enda skillnaden från mäns arbeten är att kvinnornas inte var avlönat, de hade ingen egen inkomst och sågs inte som fullvärdiga vuxna människor. En kvinna stod under sina för-äldrars förmyndarskap tills hon gifte sig och därefter stod hon under sin mans. Även barnen var skyldiga att arbeta för familjen.
Marge Piercy beskriver i romanen City of Darkness, City of Light levnadsförhållandena i Frankrike innan och under revolutionen:

”Claire ville inte leva som sin mor. Hon ville inte bli en tvätterska. Hon ville inte genomblöt i det kalla och råa vädret stå på knä och skrubba blodiga lakan tills hennes knogar var röda och svullna. Hon ville inte gå hungrig med för många barn att kunna mätta med bröd. Hon ville inte föda fem högt skrikande hungriga barn och två som inte klarat det och ett dödfött. Inte heller ville hon ha uppmärksamheten från männen på torget som ropade efter henne som om hon vore en hund, eller munken som tryckte sig mot henne på marknaden, eller männen som försökte dra in henne när hon levererade tvätten. Hon var trött på Pamiers dammiga gator… unga och gamla blev sjuka och dog.”

Den stora frågan var priset på bröd. Den enorma prishöjningen på bröd 1787-1789 gjorde att massorna spenderade hälften, tre fjärdedelar och till och med fyra femtedelar av sin inkomst på bröd!
Det hade funnits planer på att marschera till kungen i Versailles re­dan i augusti 1789, men det hade inte blivit av. Så i början på oktober, när de borgerliga ledarna som Desmoulins och Danton satt och förhandlade med monarkin, tog kvinnorna – som hade huvudansvar för hem och matförsörjning – som vanligt tag i saken. Från Paris marscherade 7 000 kvinnor, framförallt arbeterskor från Hallarna, till Versailles sjungandes att man skulle hämta ”bagaren, bagerskan och den lille bagargossen”. Kungen öppnade upp förråden och tvingades sedan följa med tillbaka till Paris.

Oktoberdagarna var en vändpunkt i revolutionen. Borgarna ville egentligen bara begränsa kungens enväldiga makt och aristokratins privile­gier för att bana vägen för kapitalism, men massorna agerade i desperation över sin ekonomiska och sociala situ­ation. Samtidigt kämpade man för demokratiska rättigheter som rätten att strejka, föreningsfrihet, fri press o s v.
Nationalförsamlingen, som kände att den var tvungen att pressa tillbaka massorna, införde dödsstraff för uppror och införde även censur av radikala tidningar. Det blev förbjudet att protestera mot prishöjningar på livsmedel eller att kämpa för högre lö­ner.
Det var mellan monarkin och Nationalförsamlingen som maktkampen stod, men en revolutionär process är en företeelse där allt ändras väldigt fort, något som höjer och förändrar medvetenheten även hos massorna. Politiska pamfletter och tidningar dök upp som svampar i skogen under revolutionen, skrivna av både män och kvinnor.
Politiska klubbar, som den kristna försocialistiska Cercle Social, eller de borgerliga jakobinerna, ledda av Danton och Robespierre, bildades och i början av 1790 tilläts kvinnor för första gången att vara med i en klubb. År 1791 startade Etta Palm upp den första klubben bara för kvinnor.

Samma år skrev Olympe de Gouge Deklaration för kvinnans rättigheter. I den skrev hon om den ”Deklaration för mänskliga rättigheter” som Nationalförsamlingen hade antagit 1789, att de medborgerliga rättigheter som definierades i den också skulle inkludera kvinnor.

”Mödrar, döttrar, systrar, Natio­nens representanter, fordrar att bli företräd­da i nationalförsamlingen.” inleddes Deklarationen för kvinnans rättigheter.

Skådespelerskan och teaterpjäsför­fattaren Olympe de Gouges är en av de mest kända kvinnorna under den franska revolutionen. Redan under oktoberdagarna 1789 lade hon fram ett radikalt reformprogram till Nationalförsamlingen, där hon krävde full jämställdhet mellan könen, möjligheten till jobb för kvinnor, skolgång för flickor och en teater där bara föreställningar av kvinnor skulle sättas upp.

Monarkins fall kom till slut 1792. Jakobinerna, som tog makten 1793, stod under hård press från vänster. De växte sig starkare genom eftergifter till sansculotterna. Den franska revolutionen fick ett enormt genomslag och stöd. En som ställde sig på revolutionens sida och till och med åkte ner till Paris 1792 var författarinnan Mary Wollstone­craft. År 1792 skrev hon boken Till försvar för kvinnans rättigheter, som ett svar på upplysningsfilosofen Rousse­aus bok Émile eller om uppfostran. Mary Wollstonecraft ansåg att det var kvinnors brist på utbildning som var grunden till ojämlikheterna och menade att med en jämlik uppfostran så skulle könsrollerna försvinna. Till försvar av kvinnans rättigheter räknas som en av feminismens grundtexter, men den kan kännas främmande i dagens hög av modern feministisk litteratur.

Under 1793 infördes en ny konstitution grundad på allmän rösträtt. Dock inte för kvinnor, de skulle snart komma att fullkomligen pressas tillbaka efter att ha tagit allt mer plats i revolutionen och ha vunnit allt fler rättigheter.

I slutet av 1792 och början av 1793 hade kvinnor rätt att gifta sig ut­an sina föräldrars godkännande, de hade rätt att ta initiativet till en skilsmässa, att döpa ett oäkta barn efter papan till barnet och de hade rätten att äga. Förstfödslorätten avskaffades med adelns avskaffande och jämställdhetslagar garanterade kvinnor rätten att ärva. År 1804 stod emellertid kvinnorna lika maktlösa som in­nan revolutionen.
Kvinnornas aktivism och framsteg skrämde borgarna på samma sätt som arbetarstrejkerna gjorde det.
Den radikala klubben Revolutionära Republikanska Kvinnors Societet bildades 1793. Societeten var en välorganiserad här av kvinnor som stödde jakobinerna och som krävde terror fullt ut för att försvara revolutionen och medborgarna. Feministis­ka frågor var inte deras huvudfrågor, utan det var försvaret av revolutionen som stod över allt annat. Dessa kvinnor var också beväpnade. När jakobinerna vägrade att gå med på några av deras krav angående rehabilitering av prostituerade bröt de med jakobiner­na, men innan dess hade de fått igen­om i församlingen att revolutionens färger skulle vara offentlig klädsel för alla kvinnor. Deras fundamentalism fick dock både borgare och sansculotter att rygga tillbaka.
När medlemmar ur Revolutionära Republikanska Kvinnors Societet i oktober 1793 attackerade några marknadskvinnor för att de inte bar revolutionens färger svarade jakobinerna med att förbjuda alla politiska kvinnoorganisationer. Kvinnor förbjöds till och med att lyssna vid politiska möten och att samlas på gatan i grupper om mer än fem personer. Kvinnan skulle tillbaka in i hemmet.

Det skulle dröja ända till år 1944 innan även kvinnor fick allmän och li­ka rösträtt i Frankrike.
Trots att den franska revolutionen kom att urarta efter 1793-94, hade kvinnor i revolutionen verkligen gjort sig synliga på den politiska arenan. Kvinnorna i den franska revolutionen skulle komma att inspirera kvinnor i hela Europa i flera generationer.

Återgå till toppen

——————————————————————-

3. Pariskommunen

 


Pariskommunen är inte något som det talas särskilt mycket om. Kortfattat var Pariskommunen första gången som arbetarna grep makten (1871), och i 72 dagar höll  makten i en mycket svår situation.

ico-commune-1

Ur den heroiska kamp som massorna i Paris förde under dessa veckor kan värdefulla erfarenheter dras för idag. Vi som socialister behöver studera och dra lärdomar av tidigare kamputbrott och revolutionära resningar, såväl Marx och Engels som Lenin och Trotskij drog viktiga lärdomar från kampen i Paris.

En av de främsta orsakerna till att revolutionen kom till var det krig mot Preussen som Frankrikes kejsare, Louis Bonaparte (även känd som Napoleon III), inledde 1870. Han förlorade slaget om Sedan den 2 september 1870 och kapitulerade till den tyske förbundskanslern Otto von Bismarck. Kriget hade fört med sig ett missnöje bland parisarna, och dagen efter kapitulationen intog massorna gatorna. Republikaner intog Hotel de Ville, motsvarande Paris kommunhus, och utropade den nya franska republiken samt skapade en nationell försvarsstyrka. Det var en de facto provisorisk regering. Trots Napoleon III:s nederlag fortsatte dock kriget.

Parisarnas och många arbetande fransmäns radikalisering och missnöje med den härskande klassen går långt tillbaka. Franska revolutionen 1789-99 är ett exempel och en alldeles egen inledning. Men 1831 genomfördes de så kallade Canut-revolterna, som var strejker som ägde rum i silkesfabriker i Lyon. Ekonomin var dålig och priset på silke sjönk, vilket medförde att kapitalisterna skar ned på arbetarnas löner istället för deras profit. Detta väckte vrede hos arbetarna som gick ut i strejk med krav på att ett minimipris på silke infördes. Detta skedde inte, så de tog kontroll över arbetsplatsen men fick se sig besegrade när 20 000 man ur militären slog ned strejken. Inga betydande förbättringar vanns. Detta ses som första gången under den industriella eran som arbetare gick ut i öppen kamp mot kapitalet.

Igen gick de ut i strejk 1834, när ekonomin hade gått upp men kapitalisterna ändå ville skära ned arbetarnas löner. Denna gången slogs strejken blodigt ned, och över 10 000 deporterades eller fängslades. Under revolutionsåret 1848 var det arbetarkamp och strejker över hela Europa, och även 1848 möttes arbetarna av en stenhård repression från den franska staten.

Många parisare hade under en lång tid önskat sig ett mer rättvist, om än inte medvetet socialistiskt, sätt att hantera de ekonomiska resurserna. En populär paroll under åren som ledde fram till Pariskommunen var ”För en demokratisk och social republik”.

Socialistiska rörelser hade under 1860-talet fått ett allt större inflytande över hela Frankrike. Hundratals olika församlingar och rörelser affilierade sig till den Första Internationalen, som egentligen hade namnet Internationella arbetarassociationen. Det var med internationalens hjälp som bronsarbetare kunde stoppa en löneslakt i Paris under 1867 genom att mobilisera arbetarna till strejkaktioner.

Till Internationalens kongress i Brüssel 1868 antogs ett än mer radikalt program, mycket beroende på att den franska staten hade slagit ned mot en större demonstration under 1867 och fängslat samt gett böter åt ledande personer inom Internationalen. Den Första Internationalen hade även ett stort stöd bland arbetare som inte affilierade sig till Internationalen.

Men tillbaka till september 1870. Tyskarna marscherade mot Paris och ställde den under belägring. Republikanernas försvarsstyrka stöddes av övre medelklass och överklassen, medan nationalgardet, 300 000 personer starkt, stöddes av arbetarklassen. Arbetare demonstrerade mot den nyutsedda regeringen och krävde att ett nytt styre, en kommun, valdes. Liknande demonstrationer ägde rum under hela hösten.

Samtidigt fortsatte belägringen. I december blev situationen än värre på grund av den isande kylan, bristen på mat, mediciner och kol, att det var becksvart mest hela tiden och att meddelanden med adressat utanför Paris endast gick att skickas med brevduvor och ballonger (då tyskarna klippt av telegrafledningen). Det hände att parisare såg sig tvingade att äta råttor för att döva hungern.

I januari 1871 tröttnade tyskarna på belägringen och började att bombardera staden. I samma veva försökte anarkisten Blanqui att tillsammans med ett hundratal kuppmakare gripa makten i Hotel de Ville. Skottlossning följde och ett hundratal av anarkisterna greps. Den 26 januari tecknade Frankrike ett eldupphör med Tyskland, som tvingades till stora eftergifter. I början på februari genomfördes val i Frankrike vilket ledde till att Adolphe Thiers kom till makten. I Paris vann dock republikaner och socialister 37 av de 42 platserna, vilket visade på radikaliseringen. Även i Marseilles, Lyon och Toulouse vann vänster/centern majoritet.

Att en reaktionär regering med Thiers i spetsen valdes ökade också på radikaliseringsprocessen. Många fruktade ett återupprättande av monarkin, samt att bli ruinerade som ett resultat av regeringens politik. Thiers regering hotade att dra in lönerna till många inom nationalgardet och krävde att skulder som många hade dragit på sig under kriget skulle betalas tillbaka omedelbart. Två radikala tidningar i Paris upphävdes av order från regeringen, och den nationella försvarsstyrkan och regeringsstyret förflyttades från Bordeaux till Versailles för att komma längre bort från trycket underifrån.

Samtidigt som detta styre upprättades upprättades ett annat styre i Paris, med stöd av ett 400 000 personer starkt nationalgarde. Radikaliseringen av massorna i Paris skrämde i sin tur Thiers regering och när parisarna valde en centralkommitté för nationalgardet, bestämde Thiers sig för att agera. Han ville komma åt de omkring 400 kanoner som nationalgardet hade placerat ut i arbetarklassområden, som Montemarte, och skickade därför den 18 mars trupper till Paris för att lägga beslag på parisarnas kanoner. Svaret blev upproret som ledde till arbetarnas maktövertagande i Paris, den 18 mars 1871.

Soldaterna hade fått order om att skjuta in i folkmassorna som försvarade kanonerna. Soldaterna vägrade lyda order. Istället omhändertogs och avrättades generalerna som gav orderna. Det var främst kvinnor från Montmartre som ledde de protester som vann över soldaterna på sin sida. Efter nederlaget tvingades alla Thiers-lojala soldater till reträtt mot Versailles.
Den 26 mars hölls val till Pariskommunen, och totalt valdes 60 delegater till kommunen, varav 9 var Blanquister (anarkister), 25 var oberoende revolutionärer och 15 med i Internationalen. Övriga var från andra radikala grupper. De flesta som valdes var arbetare och butiksbiträden, men några få var även journalister. Alla valda var män.

En revolutionär omorganisering av samhället påbörjades. Kommunens första dekret gick ut på att avskaffa den stående hären och ersätta den med det beväpnade folket. De invalda i Pariskommunen fick inga privilegier, utan alla anställda inom kommunen fick arbeta för samma lön som en vanlig arbetare. De kunde också avsättas när som helst.
Polisen, som tidigare hade tjänat den borgerliga statens regering, fråntogs alla politiska funktioner och ställdes under demokratisk kontroll, och kunde när som helst avsättas. Alla kommunens tjänstemän, inom olika förvaltningar, inklusive de juridiska ämbetsmännen, ställdes under samma kontroll underifrån. Syftet var att de som genomfört revolutionen skulle behålla kontrollen över det nya samhället.
Även det andliga förtrycket, utövat genom kyrkorna, avskaffades. Kommunen beslutade att upplösa alla kyrkor och frånta dem de rikedomar som de hade lagt beslag på. Prästerna fick nu livnära sig på gåvor från de troende. Undervisningen gjordes kostnadsfri och fri från inblandning från staten och kyrkan.

En rad åtgärder för att förbättra livssituationen för stadens arbetare genomfördes. Nattarbetet för bagare avskaffades. Pantbanker stängdes, och de verktyg som arbetare hade pantsatt under belägringen återgavs. Man beslutade att alla stängda fabriker eller verkstäder skulle tas över av kooperativa arbetarsammanslutningar, utan att ge ersättning till kapitalisten. Man sköt också upp återbetalning av skulder och avskaffade ränta på lån. Paris massor ämnade inte bara hindra monarkins återinförande, utan att avskaffa klassförtrycket i sin helhet.

Även viktiga feministiska initiativ togs. Kvinnliga socialister och anarkister bildade L’Union des femmes pour la défense de Paris et les soins aux blessés, ungefär Kvinnornas fackförening till försvar av Paris och de sårade, i början av april. De utgjorde samtidigt första Internationalens kvinnosektion med tretusen medlemmar. Mellan den 11 april och den 14 maj hade sektionen tjugofyra möten.

De menade att kampen mot patriarkatet endast kan föras genom en global kamp mot kapitalismen, och ställde krav på lika rättigheter mellan kön, lika löner, rätten till skilsmässa, avskaffande av prostitution och så vidare. Även ett kooperativt soppkök vid namn La Marmite bildades som gav gratis mat till de allra fattigaste och utblottade, som även stod längst fram på barrikaderna under den blodiga veckan, som snart kommer att nämnas.

Paris revolutionärer hade heller aldrig för avsikt att begränsa revolutionen till Paris. Ett mål var att varje stad och by skulle styras på samma sätt och samordnas genom valda församlingar till distriktens huvudstäder, samt en nationell samordning i Paris. Alla dessa församlingar skulle kontrolleras underifrån, precis som Pariskommunen.
Internationalismen hos kommunarderna visas av den populära parollen ”Kommunens flagga är världsrepublikens flagga”. Kommunens flagga var socialistiskt röd.

Men eftersom Paris var under belägring av först Frankrikes armé och sedan även Preussens armé, var det svårt att sprida revolutionen utanför Paris. Trots det gjordes uppror i ett antal städer, bland annat Lyon och Marseille. De upproren slogs dock ner av regeringen.

Etablerandet av Pariskommunen utgjorde ett allvarligt hot för borgarklassens makt internationellt. Frankrikes och Preussens styrande klasser och dess arméer gick samman och slog tillsammans ned Pariskommunen i en blodig kontrarevolution. Efter en lång belägring och ett bombardemang av staden gick armén in i Paris den 21 maj. Trots en envis motståndskamp från kommunarderna hade den samlade styrkan hos Preussen och Frankrike efter åtta dagars massaker slagit ned revolutionen. Runt

30 000 kvinnor, män och barn mördades. Tiotusentals fängslades. Syftet med massakern var att utplåna minnet av Pariskommunen, men det misslyckades totalt. Socialister än idag talar om det och viktiga erfarenheter och lärdomar har kommit ur kommunardernas heroiska kamp. Vad Pariskommunen lyckades åstadkomma, trots belägringen och trots den begränsade tiden är anmärkningsvärt.
Karl Marx drog viktiga slutsatser från Pariskommunen gällande staten. Han förklarade att den borgerliga staten, som ger en illusion av att stå över samhället, men som försvarar den härskande klassens intressen, inte bara kan tas över av en arbetarrevolution. Det gamla statsmaskineriet måste krossas och en ny stat upprättas, som står till arbetarklassens förfogande. Den nya arbetarstaten måste ställas under demokratisk kontroll enligt de principer som utarbetades under Pariskommunen. När staten inte längre är en del av ett klassförtryck kommer den att börja dö bort av sig själv. Engels beskrev också kommunen som ett samhälle där ”staten”, kommunen, var i en övergångsfas påväg mot att dö bort.

För att fullfölja avskaffandet av klassförtrycket krävs det också att arbetarklassen tar kontrollen över de viktigaste delarna av ekonomin. Det var ett misstag att Pariskommunen lämnade stora delar av ekonomin, som bankerna, orörda.

Pariskommunen kom att kvarstå som ett exempel på att arbetarklassen kan ta makten.
Vad Pariskommunens kämpar saknade var erfarenheter från tidigare arbetarrevolutioner, ett revolutionärt massparti som kunde leda kampen samt tid att genomföra revolutionens målsättningar.

Trotskij beskriver det bra i skriften Pariskommunens lärdomar: ”Kommunen visar oss de arbetande massornas hjältemod, deras förmåga att enas i ett enda block, deras beredvillighet att offra sig själva för framtiden, men samtidigt visar den också massornas oförmåga att själva välja sin väg, deras obeslutsamhet när det gäller att leda rörelsen, deras ödesdigra benägenhet att göra halt efter de första framgångarna och därmed ge fienden möjlighet att hämta andan och återupprätta sina ställningar.”

Trotskij menade att Pariskommunen hade kunnat bli än mer lyckad om arbetarna hade gripit makten direkt efter Napoleon III:s nederlag, i början av september. Arbetarna fick makten i mars mer eller mindre eftersom den härskande klassen och dess soldater lämnade staden, ett slags passivt maktövertagande av arbetarna. De sex månader som hann att förflyta var ödesdigra. Om ett centraliserat parti för revolutionär handling hade stått i spetsen för det franska proletariatet i september 1870, skulle Frankrikes hela historia och därmed hela mänsklighetens historia ha tagit en annan riktning. Ett demokratiskt centraliserat arbetarparti hade kunnat ge vägledning åt arbetarna och med en gång organiserat arbetarna och spridit revolutionen till fler städer.

Viktigt är dock att påpeka att Pariskommunen inte hade en Pariskommun att dra lärdomar ifrån. En huvuduppgift för ett revolutionärt arbetarparti är att agera som arbetarklassens kollektiva minne, vilket bland annat Bolsjevikerna i Ryssland visade. Lenin drog ovärderliga lärdomar från Pariskommunen som Bolsjevikerna kunde applicera på situationen där. Han beskrev det som en proletariatets diktatur där revolutionen stannade av halvvägs; att istället för att expropriera expropriatörerna drömde sig kommunarderna bort i en tro på en högre rättvisa. Istället för att gå emot fienden sökte de samförstånd över klasslinjerna, vilket gav Thiers och company tid att förbereda invasionen av Paris.

Med ett partis hjälp – som bygger på historiens lärdomar, som teoretiskt förutser utvecklingens olika vägar, alla dess stadier, och med utgångspunkt härifrån föreslår handling – proletariatet göra sig fritt från en ständig återupprepning av sin historia, dess tvekan, dess obeslutsamhet, dess misstag.

Det var även efter Pariskommunen som den avgörande splittringen mellan anarkister och socialister inom den Första Internationalen skedde, under kongressen i Haag 1872. Marxister menade att kommunen hade varit mer framgångsrik om den hade agerat strängare mot reaktionärer och om kommunen hade haft ett mer centraliserat beslutsfattande, något anarkister inte höll med om.

Pariskommunen gav Marx och Engels ovärdeliga erfarenheter av arbetares maktövertagande som de inte haft innan. Under årtionden efteråt förvrängde även andra som kallade sig socialister – reformisterna – de revolutionära slutsatserna, att den borgerliga staten måste krossas. Lenin skriver i boken Staten och revolutionen (1917) i kapitlet Erfarenheter av Pariskommunen 1871 – Marx analys: ”Marx tanke är att arbetarklassen bör krossa, nedbryta, det sk färdiga statsmaskineriet och inte inskränka sig till att helt enkelt ta det i besittning…Orden krossa det byråkratiskt-militära statsmaskineriet innehåller kort utryckt marxismens viktigaste lärdom om proletariatets uppgifter i revolutionen beträffande staten.”

I och med Pariskommunen och dess grundstruktur, att representanterna var valda underifrån och levde på arbetarlön utan privilegier, att polis och tjänstemän ställdes under demokratisk kontroll osv – hade för första gången innehållet i en helt ny form av stat – en arbetarstat – sett dagens ljus.

Anarkister delade inte socialisters syn på den nya arbetarstaten, att den under en övergångsperiod kommer att dö bort av sig själv; de förespråkade ett omedelbart avskaffande av all form av stat och centralisering med hjälp av decentraliserade arbetarförsamlingar.

Det är viktigt att poängtera att Pariskommunen skedde i arbetarklassens barndom. Arbetarklassen var långt ifrån den potentiella maktfaktor som den är idag, både i antal och erfarenhet. Idag har arbetarklassen växt till en betydligt större del av jordens befolkning. Om erfarenheter som kan dras från tidigare kamprörelser tas tillvara, bland annat från Pariskommunen, ger det en betydligt mer fördelaktig situation för arbetarrevolutioner idag.

Kvar från kommunens dagar finns också den globala kamp-sången nr 1: Internationalen. Det var Eugéne Pottier, medlem av kommunen, som skrev texten i juni 1871 som en hyllning till första Internationalen.

Återgå till toppen

——————————————————————

3. 30–talets Frankrike och Europa: Revolution och fascism

70 år sedan det franska upprorsåret 1936 • Sveket från den så kallade vänsterregeringen – folkfronten – banade väg för diktatur och krig

1930-talets Europa är inte bara historien om fascismens frammarsch. Det handlar också om revolutionära stämningar i länder som Frankrike, Spanien och Belgien.

Hitler tog makten i Tyskland 1933 efter att det socialdemokratiska och kommunistiska partiet gett upp kampen utan strid. Medan nazismen krossade arbetarrörelsen i Tyskland och rustade för krig vändes världens blickar mot Frankrike och Spanien, där revolution och fascistisk kontrarevolution ställdes mot varandra.

I Tyskland hade kommunistpartiet och den av Stalin dominerade kommunistiska tredje internationalen (Komintern) vägrat samarbete med socialdemokratin och jämfört dem med Hitler (”socialfascister”). I Frankrike vände Komintern sekterismen till dess lika felaktiga motpol; folkfronten, som skulle ena alla ”demokratiska krafter” mot fascismen, inte bara socialdemokratin utan även ”demokratiska borgare”.
För socialister ger den franska händelseutvecklingen under 30-talet ovärderlig kunskap om fascismens sociala, politiska och ekonomiska bakgrund och hur byråkratin i arbetarpartierna beredde vägen för fascism och världskrig.

”I Frankrike bestäms nu världsproletariatets öde” skrev den ryska revolutionsledaren från 1917 och grundare av fjärde internationalen, Leo Trotskij, i december 1938. Trots att Europa stod på randen till världskrig skrev han i artikeln ”S.O.S Om situationen i Frankrike” att det än fanns tid för de franska massorna att formera sig kring ett program för att ta makten, och utmana Frankrikes utveckling mot en fascistisk diktatur. Den franska folkfronten hade kollapsat och attackerna på arbetarklassen från den nya regeringen hade bemötts av strejker och fabriksockupationer från olika grupper av arbetare.

Frankrike i kris

Krisen för den franska kapitalismen och därmed hela det politiska systemet hade brutit ut redan i början av 30-talet. Den världsomspännande depressionen slog hårt mot den franska ekonomin och den tredje franska republikens politiska stabilitet.
Mellan maj 1932 och september 1933 hade till exempel fem premiärministrar bytts ut. Alla tillhörde det radikala partiet som var det dominerande borgerliga partiet i Frankrike. Partiet hade sin sociala bas bland bönder, småföretagare och egna företagare, men var politiskt under kontroll av den franska storfinansen. De två stora arbetarpartierna var socialistpartiet SFIO och kommunistpartiet. Sedan den av Trotskij ledda vänsteroppositionen uteslutits var det franska kommunistpartiet ett lydigt redskap för Stalin och den sovjetiska byråkrati som han ledde.
Trotskisterna, organiserade i International Communist League, hade visat hur Stalin förrått den ryska revolutionen och förvandlat Komintern från ett verktyg för socialismens internationella spridning till ett verktyg för sovjetbyråkratins nationella politik och självbevarelse.
Trotskij hade själv vid flera tillfällen bott i Frankrike och han var under Kominterns första år ”ansvarig” för arbetet tillsammans med den franska sektionen.

Redan när fascismen var på frammarsch i Tyskland, analyserade trotskisterna de sociala, ekonomiska och politiska orsakerna. Kapitalismen internationellt hade gått in i en strukturell kris vars problem var olösliga (förutom genom massiv förstörelse av produktionskapacitet, t ex genom ett krig). Krisen ledde till ökade klassmotsättningar, framförallt mellan den härskande kapitalistklassen och arbetarklassen. I denna situation hade storfinansen ”inte råd” med demokrati och ”parlamentarism”. Problemen löstes med vapen i hand. Flera länder blev offer för fascism och militärdiktaturer (Tyskland, Österrike-Ungern, senare Spanien).

Hotet från fascismen

Fascisterna hittade sina rekryter i medelklassen. Under den kapitalistiska krisen hade många ruinerats och tappat sitt förtroende för de ”traditionella” borgerliga partierna. Det var i detta missnöje, denna indignation och desperation som fascisterna, ofta med aktivt stöd av storfinansen, uppviglade mot arbetarna och deras organisationer.

I Frankrike stödde ”de 200 familjerna” (som hade den ekonomiska makten) fascisternas maktuppvisning den 6 februari 1934. Tungt beväpnade marscherade de i tusental denna dag genom Paris gator mot ”parlamentets tjuvar”. Det som i praktiken var ett dåligt planerat kuppförsök slutade i 14 döda och 1 300 skadade. Den franska arbetarklassen förstod hotet från fascismen och fackförbundet CGT utlyste en generalstrejk till den 12 februari som stöddes av SFIO. Bara i Paris demonstrerade över en miljon trots att kommunistpartiet gett sitt stöd först kvällen innan.
Efter denna fascistiska maktdemonstration och arbetarklassens motaktion kallade parlamentet in Gaston Doumergue som ny premiärminister. Hans roll var att agera ”medlare” mellan klasserna, vilandes på stöd av polis och militär snarare än parlamentet.
Doumerge var det socialister brukar kalla en bonapartistisk ledare (efter Napoleon I och Napoleon III) som baserar sin makt på kamp mellan två ”läger”, till synes står över klasskampen och ”räddar” nationen och kapitalismen med hjälp av en byråkratisk militärdiktatur. Men bonapartismens kan bara bli kortvarig, förr eller senare kommer en av de två tvistande lägren att utropa sig som segrare.
I Frankrike stod valet mellan fascistisk diktatur eller en socialistisk revolution.
Kommunistpartiets senkomna stöd till generalstrejken i februari 1934 var början på en politisk u-sväng av det mer spektakulära slaget. Sedan Kominterns kongress 1928 menade stalinisterna att kapitalismen var inne i sin ”tredje” och sista period. Under kapitalismens ”dödsångest” sågs socialdemokratin och fascismen inte som motsatser utan som ”tvillingar”. Socialdemokratin fick öknamnet ”socialfascister” och samarbete var uteslutet.
Det var denna politik som ledde den tyska arbetarrörelsen till undergång. En inbjudan från kommunistpartiet till socialdemokratiska arbetare om en enhetsfront i kampen mot nazismen, hade kunnat bryta arbetarrörelsen paralysering och slå tillbaka Hitler. Men inget gjordes. In i det sista förnekade Komintern det förödande nederlaget i Tyskland. Kommunisternas tidning i Frankrike, Humanité, skrev efter Hitlers maktövertagande: ”Ingen förlust i Tyskland” och ”Kommunistpartiet i Tyskland växer för varje timme”.

Enhet i kamp

Trotskisterna förde både innan Hitlers maktövertagande i Tyskland och i Frankrike fram det akuta behovet av en enhetsfront mellan alla arbetarklassens organisationer mot fascismen. Tvärtemot kommunistpartiet såg trotskisterna att fascismen byggdes upp på arbetarrörelsens aska, oavsett om de var socialdemokrater eller kommunister.  När Komintern passivt lät nazisterna ta makten i Tyskland och krossa arbetarrörelsen drog trotskisterna slutsatsen att Komintern, tredje internationalen, var förlorad och att en ny fjärde international måste byggas.
Syftet med en enhetsfront var att samla arbetarrörelsens organisationer kring en gemensam kamp mot fascismen som i sin tur med hjälp av ett övergångsprogram kunde utvecklas till en socialistisk kamp för att avskaffa kapitalismen och dess kriser. De franska trotskisterna förde fram behovet av en arbetarmilis som kunde försvara arbetarrörelsens organisationer, deras möten, tidningsredaktioner etc mot fascisternas beväpnade förband.

Chansen till att bygga en kämpande enhetsfront gavs också. Det ökande hotet från fascismen hade en radikaliserande effekt på SFIO, och under denna tid hade också trotskisterna gått med i SFIO och stärkt dess vänsterflygel.
I januari 1935 lade SFIO:s styrelse ett förslag till kommunistpartiet om gemensam kamp för makten under parollen att ”socialisera” banker och tung industri. Men istället för att ta tillfället i akt tackade kommunistpartiet nej med motiveringen att situationen inte var ”revolutionär”.
När SFIO gick åt vänster gjorde kommunistpartiet istället en kraftig högersväng. När Doumergues försök till hårdare tag mot arbetarklassen misslyckats ersattes han av Etienne Flandin, från radikala partiet. Han stöddes av socialdemokraterna och kommunistpartiet. Från att ha ropat ”sovjeter (arbetarråd) överallt” i början av 30-talet, nöjde sig kommunistpartiet nu när klasskampen ställts på sin spets och den ekonomiska krisen var avgrundsdjup, med ekonomiska krav som bättre socialförsäkringar och fler offentliga jobb.

”Demokratiska” borgare?

Komintern och franska kommunistpartiet svängde från att ha sagt att socialdemokraterna var socialfascister till att inte bara samarbeta med SFIO utan även med ”demokratiska borgerliga partier” som radikala partiet, mot fascismen. Detta sågs som ett sätt att hålla småborgerligheten (småföretagare och bönder) borta från fascismen. Att vinna kampen om småborgerlighetens förtroende var visserligen avgörande i kampen mot den växande fascismen, men var det möjligt genom att samarbeta med det borgerliga parti som de vänt ryggen? Radikala partiet hade lurat bönder, småföretagare etc under många år med småsmulor från storkapitalets bord. Partiet hade i själva verket alltid varit storkapitalets verktyg och när radikala partiet i kapitalismens kris inte ens gav smulor till småborgerligheten hade deras förtroende för partiet för alltid gått förlorat.

Radikala partiets stöd var bara möjligt innan massruineringen av småborgerligheten. Bönderna såg att denna kris inte var som förr och att den krävde radikala förändringar. Vilka? Kapitalismen kunde inte ge småborgare reformer, inte ens symboliska, utan tog istället tillbaka det man gett. ”Vem kommer att ge det mest trovärdiga alternativet till småborgare? Revolutionär socialism eller fascistisk diktatur? På denna fråga vilar Frankrikes, Europas och hela världens öde” skrev Trotskij.

Mot ett avgörande

Trotskisterna förde fram ett program för att vinna över småborgare för en socialistisk kamp, som innefattade offentligt övertagande av banker och förmånliga krediter till bönder, förstatligande av konstgödselindustrin samt förstatligande av storgods. De betonade framförallt att det som behövdes för att övertyga medelklass och småborgare var en beslutsam kamp från arbetarklassen och dess organisationer för att avskaffa kapitalismen och dess kris och ersätta den med en planerad ekonomi som kunde tillfredställa arbetares, småbönders osv, behov.
Efter att i juli 1934 bildat en enhetsfront med SFIO föreslog kommunistpartiet i oktober en folkfront med radikala partiet. Trots att radikala partiet fortsatte sin kräftgång i lokalvalen på våren 1935 och SFIO och kommunistpartiet gick starkt framåt bildades formellt folkfronten 14 juli 1935. I februari året efter utropades den spanska folkfrontsregeringen. Vid denna tid uteslöts också trotskisterna ur SFIO och bildade partiet POI. I parlamentsvalet i maj 1936 gick SFIO och kommunistpartiet starkt framåt medan radikala partiet backade. Den 4 juni utropades en folkfrontsregering ledd av SFIO-ledaren Leon Blum.

Folkfrontsregeringen

Utan någon som helst förklaring hade det franska kommunistpartiet och Komintern på mindre är ett år svängt från ultravänsterism till opportunism. Orsakerna fanns i den totala katastrofen i Tyskland, hotet från Hitler och de allianser som Stalin nu ville bygga upp med väst.
Radikala partiets deltagande i folkfrontsregeringen, som en representant för ”de 200 familjerna”, var ett försök till en broms på arbetarnas massrörelse eller en slags ”säkerhetsventil”.
Problemet var att folkfronten skapade enorma förhoppningar hos arbetare som nu hade ”sina” partier i regeringen, men samtidigt hade folkfronten inte på något sätt förmågan att lösa kapitalismens problem och inte heller vaccinera medelklassen mot fascismen.

Istället för att organisera arbetare i den nödvändiga kampen för en socialistisk revolution smutsade arbetarorganisationerna ned sig genom att samarbeta med det korrumperade radikala partiet och drev på så sätt medelklassen närmare fascisterna.
Efter mindre än ett år vid makten var tålamodet hos Frankrikes arbetare slut. När inga förbättringar syntes till ville de hjälpa folkfrontsregeringen ”på traven”. Det som började som en metallarbetarstrejk spred sig under juni och juli 1936 till strejker och fabriksockupationer på alla möjliga arbetsplatser. Två miljoner arbetare deltog i den största franska massrörelsen mellan Pariskommunen 1871 och generalstrejken i Frankrike 1968.

Likt en medlare bjöd ”socialisten” Blum in arbetsgivare och arbetare till förhandlingar där arbetsgivarna gick med på stora eftergifter: löneökningar på mellan sju och femton procent, 40 timmars arbetsvecka utan lönesänkning (från 48), två veckors betald semester etc. Arbetsgivarna hade dock inte en tanke på att infria sina löften utan bidade sin tid. Kommunistledaren Maurice Thorez uppmanade arbetarna att gå tillbaka till arbetet, skydda alliansen med medelklassen (läs med radikala partiet / kapitalet) genom att inte gå för fort fram (”Allt är inte möjligt”, L’Humanité, June 12, 1936).

Offensiv arbetarkamp

Trotskisterna var de enda som kritiserade den så kallade Matignonuppgörelsen och menade att storkapitalets eftergifter aldrig skulle uppfyllas så länge kapitalismen och dess kriser fick fortsätta. Istället skulle bara nya konfrontationer vänta mellan arbetare och kapitalister tills antingen fascismen eller arbetarnas segerrika revolution segrat. Som ett steg för massornas mobilisering föreslog trotskisterna en generalstrejk.

Trots att både SFIO och kommunistpartiet genom folkfronten försökte lägga band på arbetarkampen och leda in den på ofarliga banor fortsatte partierna tack vare radikaliseringen att växa.
Även fackföreningen CGT växte från en till fem miljoner medlemmar på ett år. Arbetarrörelsens potentiella styrka var alltså större än någonsin. Flera av förutsättningarna för en socialistisk revolution fanns under 1936; massornas vilja att kämpa för att vinna, ett akut missnöje hos medelklassens lägre skikt och förvirring hos storkapitalet om de skulle stödja folkfronten eller fascismen.
Men det räcker inte. Det behövs också en ledning och en plan för att socialistisk revolution ska äga rum. Den ledningen berövades massorna av SFIO, CGT och kommunistpartiet. Trotskisterna i POI försökte få till denna organisering genom att först argumentera för arbetarmiliser, sedan aktionskommittéer inom folkfronten (för att ge massorna initiativet) och slutligen för bildandet av arbetarråd i samband med massaktionerna sommaren 1936.
När SFIO och kommunistpartiet fortsatte att politiskt begränsa sig till parlamentarism och folkfront med radikala partiet började arbetarmassorna förlora hoppet.
Hösten 1936 devalverade Blum den franska francen med 25 procent och stoppade allt reformarbete. Reformer ersattes av repression och i juni 1937 avgick Blum. Han ersattes av Camille Chautemps från radikala partiet som senare bröt helt med SFIO och kommunistpartiet.
Med folkfronten hade småborgerligheten förlorat hoppet om att arbetarklassen var förmögen att kämpa för ett nytt socialistiskt samhälle.

Försvarade kapitalismen

För storkapitalet var folkfronten ett försök att avvärja hotet om socialistisk revolution, och slippa den risk som stöd till en fascistisk diktatur innebar i form av social oro etc. Folkfrontens försvar av kapitalismen gjorde dock att krisen bestod och därmed att valet mellan socialistisk revolution och fascism kvarstod. Folkfronten hade gjort arbetarklassen försvarslös mot fascismen, vilket visats i Spanien där Franco genomförde sin fascistiska statskupp. Trotskij visste nog inte hur rätt han skulle få när han skrev apropå Spanien: ”Politiken av en koalition med borgare får betalas av arbetarklassen med år av plågor och uppoffringar, om inte decennier av fascistisk diktatur.”

Lät Spanien förblöda

I Frankrike ledde folkfrontens Leon Blum arbetet för ett internationellt ”icke-interventions”-avtal om Spanien, vars resultat var att Europas arbetare stoppades från att hjälpa sina systrar och bröder i Spanien medan Hitler och Mussolini beväpnade Francos fascister till tänderna.
Ännu 1938 genomfördes ändå flera stora strejker i Frankrike i protest mot de attacker som Chautemps regering genomförde på arbetares rättigheter och på uppgörelsen från 1936. 30 november genomförde CGT en generalstrejk men återigen användes den som en säkerhetsventil för arbetarkampen. Istället för att gå ut och organisera sig skulle arbetarna sitta hemma under strejkdagen, vilket gav arbetsgivarna en chans att individuellt straffa de arbetare som varit drivande i kamprörelsen. Dessutom hade folkfronten förvirrat arbetarna: varför ska vi nu gå ut och strejka mot de som nyss var våra vänner (radikala partiet), och vad ska vi strejka för? Missnöjet med SFIO-ledningen ledde till att vänstern inom partiet uteslöts och bildade PSOP, i vilket en del av trotskisterna från POI blev medlemmar.

Misslyckandet för folkfronten i Frankrike och Spanien, tillsammans med stalinismens allt hårdare repression (ex Moskvarättegångarna) mot alla socialister och marxister, skapade allt mer uppgivenhet.
Trots att den revolutionära rörelsen från 1936 gång efter annan visat sin vilja att kämpa mot fascism och kapitalism så vägrade SFIO och kommunistpartiet att leda kampen för en socialistisk samhällsomvandling. Därmed blev det ofrånkomligen en nedgång i arbetarkampen, och innan en ny chans gavs bröt andra världskriget ut och gjorde all revolutionär kamp oändligt mycket svårare.
1940 krossades den tredje republiken när Nazityskland invaderade. Militärdiktaturen blev då till slut verklighet under den nazivänliga så kallade Vichyregeringen under marskalk Pétain.
Samtidigt med folkfrontspolitikens misslyckande i Frankrike banade samma politik och taktik väg för kontrarevolutionens seger i Spanien (läs Spanien 1936: Revolution och inbördeskrig, Offensiv nr 681, 6 januari 2006).

Lärdomar

Trotskisterna var de enda som visade att fascismen var ett resultat av kapitalismens kris och att kamp mot fascism behövde kopplas till ett socialistiskt program. När folkfronten sedan föll samman var tiden för kort för att bygga ett nytt socialistiskt och revolutionärt ledarskap.
Förutom lärdomarna från folkfrontens misslyckande visar Frankrikes 30-tal hur socialister måste vara beredda att ändra sin taktik efter skiftningar i situationen.
I en revolutionär period behövs extra stor flexibilitet. De franska trotskisterna gick från utesluten fraktion av Komintern till eget parti, medlemskap i SFIO, eget parti och slutligen medlemskap i PSOP under fem år. Aldrig lämnade de dock sin övertygelse om arbetarklassens kollektiva styrka att, med stöd av andra samhällsgrupper, leda samhällets omvandling från kapitalismens barbari och krig till demokratisk socialism.

Återgå till toppen

—————————————————

5. Frankrike 1968

 


Få händelser i den moderna historien har haft en sådan betydelse som Frankrike i maj 1968. Ungdomens och arbetarnas kamp för 40 år sedan skakade kapitalismen i dess grundvalar. Det gick så långt att Frankrikes president Charles de Gaulle gick i landsflykt med hänvisning till att det hade ägt rum ”en kommunistisk revolution” i Frankrike. Frankrike 1968, ibland kallad majrevolten eller bara maj ’68, fick återverkningar långt utanför landets gränser. Maj ’68 var en vändpunkt och inledde en ny våg av masskamp runt om i världen.

Idag, 40 år efteråt, står år 1968 fortfarande som en symbol för motstånd och uppvaknande.
I början av året hade den nationella befrielserörelsen i Sydvietnam, FNL, tillsammans med nordvietnamesiska styrkor inlett den så kallade Tetoffensiven mot USA:s krigsmaskin. Tetoffensiven slutade visserligen inte i en militär triumf, men gjorde Vietnamkriget alltmer politiskt omöjligt. Tetoffensiven blev början till slutet för USA:s krig i Indokina (Vietnam, Kambodja och Laos).
Sedan följde den historiska kampen i Frankrike och den dittills största generalstrejken i Europa – tio miljoner strejkade i maj 1968 i Frankrike. Därefter följde det stalinistiska Sovjetunionens militära ingripande i Tjeckoslovakien i augusti, som krossade de förhoppningar som ”Pragvåren” hade väckt.
Offensiv kommer under år 2008 att spegla flera av de många epokgörande händelser som skakade världen år 1968. Vi börjar med den viktigaste av dem alla: Frankrike i maj 1968.
Denna Offensivspecial bygger på boken France 1968, Month of revolution – lessons of the General Strike, av Clare Doyle (CWI). Boken skrevs i samband med 20-årsjubiléet av maj ’68 och Offensiv har kortat ned texten.
Massrevolten i Frankrike inleddes med studenternas kamp och när sedan arbetarna trädde in på scenen omvandlades proteströrelsen till en politisk kraft som kunde ha avskaffat kapitalismen och ändrat historiens gång.
Den 29 maj 1968 ”var regeringen i det närmaste maktlös. Den röda fanan hade inte bara hissats på fabrikerna runt om i landet. Den vajade också på offentliga byggnader. Administrationen var paralyserad… Möjligheten till ett maktövertagande betraktades som realistisk men hängde på kommunisternas hållning”, skrev Knut Ståhlberg, som 1968 var Sveriges Radios korrespondent i Paris, i sin biografi över de Gaulle.
Kommunistpartiet och den största fackliga centralorganisation (CGT, som stod kommunistpartiet nära) svek emellertid och räddade kapitalismen. Det franska kommunistpartiet, då ett massparti, reste sig aldrig efter sveket 1968. Idag kämpar partiet för sin överlevnad.
Förutsättningarna fanns för att arbetarna fredligt skulle kunna ha tagit makten i Frankrike 1968 och byggt en ny socialistisk framtid, om detta vittnar denna Offensivspecial.
Kommunistpartiet ursäktade sin vacklan med att tiden inte var mogen och att ett maktövertagande riskerade att provocera fram en kapitalistisk reaktion i skepnad av en militärkupp och i förlängningen ett inbördeskrig. I grunden handlade det dock om att kommunistpartiet för länge sedan hade övergett den revolutionära socialismens program, strategi och taktik; dess hållning var rakt igenom inomkapitalistisk.
För 40 år sedan var världen annorlunda. USA och Sovjetunionen tävlade om makt och inflytande i världen. De totalitära regimerna i Sovjetunionen och Östeuropa, som kallade sig socialistiska, men i själva verket styrdes av en byråkratisk elit, fruktade också ett socialistiskt genombrott i Frankrike. Därför gav man kommunistpartiet ”rådet” att eftersträva stabilitet och inte utmana kapitalismen.
Stalinismen i Öst kollapsade 1989-90, och det tillsammans med de gamla arbetarpartiernas (socialdemokrater, så kallade socialister och kommunister) högerkurs spred förvirring och besvikelse. Den socialistiska medvetenheten föll tillbaka och aktiviteten sjönk.
Nu står vi på nytt inför en tid av masskamp och arbetarrörelsens återuppbyggnad på socialistisk grund. Att studera lärdomarna och erfarenheterna från Frankrike 1968 kommer att vara en viktig del i att återvinna gamla kamptraditioner och socialistiska ideal. Än idag jagas Frankrikes kapitalistklass av spöket från maj ’68. I denna Offensivspecial kan du läsa om varför.

En bok av Clare Doyle här återpublicerad i Offensiv i tre delar:

http://offensiv.socialisterna.org/sv/781/analys/2364/

http://offensiv.socialisterna.org/sv/781/analys/2363/

http://offensiv.socialisterna.org/sv/781/analys/2362/

Återgå till toppen

——————————————————————-

6. Tips för vidare läsning

 


– 1789, Franska Revolutionen, en Offensivpamflett

– Pariskommunen, Karl Marx

http://www.marxistarkiv.se/klassiker/marx/pariskommunen.pdf

– 72 dagar som skakade Paris, Folke Isaksson

Återgå till toppen

Annonser