Mellanöstern

Artiklar här:

1. Mellanösterns historia

2. Imperialismen bakom krig och konflikter

3. Kurdernas långa kamp

4. Iraks kamp mot imperialismen

5. Iranska revolutionen

6. Debatt: vart går Syrien?

7. Varifrån kom ISIS?

8. CWI:s svar på Israels terror

——————————————————————-

1. DET STORA KRIGET MOT MÄNSKLIGHETEN

ROBERTS FISK NYA AVSLÖJANDE BOK OM IMPERIALISMEN OCH KAMPEN OM MELLANÖSTERN

Inbördeskrig pågår i Irak och Palestina, och kan åter flamma upp i Libanon. Att USA:s och Israels ockupationer och krig inte skulle leda till fred och demokrati stod klart redan från början. Nöden och lidandet ökar rekordsnabbt, med miljontals nya flyktingar, särskilt i Irak.Hur har denna situation uppstått och vilka bär ansvaret? Den engelske journalisten Robert Fisk flyttade till Libanon 1976. I sin nya bok försöker han beskriva utvecklingen i Mellanöstern de senaste 30 åren.

Robert Fisk har upplevt mer än de flesta hjältar i böcker och filmer. Irans ayatolla Khomeini och Usama bin Ladin är två av dem han intervjuat under sina 30 år som korrespondent i Mellanöstern, i början för brittiska Times och senare för Independent. Han var i Iran under och efter revolutionen 1979; han besökte flera gånger fronten från båda sidor under kriget mellan Iran och Irak 1980-88; i Afghanistan har han både åkt militärtransport med ryska trupper på 80-talet och överfallits av en folkmassa efter USA:s bombningar 2001; han kom till Bagdad med sista flyget innan Bush skickade de första missilerna i mars 2003.

Robert Fisk tar risker och vill ha en egen bild av vad som händer. Han utmanar överheten, med sin kritik av USA:s krig i Irak och Israels behandling av palestinierna. Det han skriver är därför alltid värt att läsa. Det gäller också för hans senaste bok, Det stora kriget för mänskligheten – kampen om Mellanöstern, som nu finns på svenska. På 1 100 sidor berättar han sin historia om Mellanöstern, en stor del utifrån egna upplevelser. Boken handlar genomgående och övertygande om Västmakternas ansvar för krig, lidanden och diktaturer i denna del av världen. ”Historiskt sett har ingen västerländsk inblandning i arabvärlden varit utan förräderi…”, konstaterar han.

VÄST OCH BIN LADIN

”Den 11 september 2001 var inte ursprunget till den här boken”, skriver Fisk, men jag tror honom inte. Han blev grovt påhoppad för sina förklarande artiklar efter 11 september. Fisk fick vad han förtjänade, skrev Wall Street Journal när han misshandlats av folkmassan i Afghanistan. När någon mördas ska man leta efter motiv, skriver han, men när World Trade Center faller är det förbjudet att diskutera motiven. Därför är nu hela hans bok ett försök att förklara Mellanöstern idag. Hur kunde Usama bin Ladin vinna popularitetsomröstningar, varifrån kom han?
Det handlar om historien. Västmakterna har under 1900-talet gång på gång fört krig, ockuperat stater och störtat regimer i Mellanöstern. Fisk skriver att en arab skulle säga att dåden i USA var ett obeskrivligt brott, men fråga varför inte samma ord används när 17 500 civila dödades av Israels invasion av Libanon 1982? I massakrer i flyktinglägren Shabra och Shatila slaktades minst 1 700 palestinier sedan Israels dåvarande försvarsminister Ariel Sharon gett klartecken. Medan regimerna i Mellanöstern knutits allt närmare till USA – Egypten, Saudiarabien, Jordanien, palestiniernas nuvarande president Abbas – påminde bin Ladin och andra islamister de arabiska massorna om USA:s och Israels krig mot muslimer.
När de stalinistiska kommunistpartierna och den socialdemokratiska arbetarrörelsen internationellt hade misslyckats att visa en väg framåt för kampen, återstod religionen som en sammanhållande faktor. Detta utnyttjades även av exempelvis Saddam Hussein, som för varje år framställde sig som allt mer religiös.

BUSH BLIR ”KRIGSPRESIDENT”

Efter den 11 september beslutade George W Bush, med massivt stöd av världens makthavare, inklusive Göran Perssons s-regering i Sverige, att bomba det redan skövlade Afghanistan. När landet invaderades av Sovjetunionen 1980 ledde det till 16 år av krig, med en miljon döda och sex miljoner flyktingar. Den sargade stalinistiska regimen i Moskva drog sig tillbaka 1988 efter ett utdraget krig mot mujahedin, ”heliga krigare”, som av USA:s president Reagan kallades ”frihetskämpar”. Bland dessa fanns en saudisk kontingent ledd av miljardären bin Ladin, finansierad och stödd av CIA, det saudiska kungahuset och Pakistan. Därefter följde åratal av inbördeskrig mellan olika mujahedingrupper, innan talibanerna tog makten 1996. Talibanerna var barnen till fattiga flyktingar, som gick i strängt religiösa skolor i Pakistan och sedan beväpnades av den pakistanska säkerhetstjänsten. Talibanerna tog snabbt kontrollen över landet och upprättade en strängt reaktionär islamistisk regim, ökänd för kvinnoförtryck, förbud av musik m m. Usama bin Ladin, som hamnat i konflikt med både Saudiarabien och USA efter det första Irakkriget 1991, fick en fristad här.

Trots den förhatliga talibanregimen i Afghanistan varnade Robert Fisk (som vi även gjorde i Offensiv) för vad Bushs bomber skulle leda till. Norra alliansen, Bushs allierade marktrupper, bestod också av islamistisk höger och mördare. Den nye presidenten, Hamid Karzai, var en tidigare anställd i det amerikanska oljebolaget Unocal, mest känt för försöken att nå ett avtal med talibanerna om en pipeline från Centralasien till Pakistan. Varningarna slog snabbt in. Afghanistan fick ingen befrielse av Bush, tvärtom, och idag är talibanerna tillbaka i direkta militära strider med USA-ledda trupper.

IRAN 1953-79

1953 störtades Irans valda president Muhammed Mosaddeq sedan han nationaliserat Anglo-Iranian Oil Company (som senare blev BP). Fisk har intervjuat en av de brittiska agenter som tillsammans med USA genomförde kuppen och installerade shahens regim, inklusive hans ökända hemliga polis, SAVAK. Shahen blev en pålitlig allierad till USA, både vad gällde olja och militärt. Men underifrån stärktes iransk nationalism och ett hat mot USA.
Till sist exploderade hatet mot shahen och USA i revolutionen 1979. Fisk citerar journalistkollegan Edward Mortimer som beskrev revolutionen som ”den mest äkta sedan 1917 någonstans i världen”. Fisks största svaghet är att han inte förstår arbetarklassens roll, men han skriver ändå att det är ”de fattiga stadsborna” som stod för kraften i revolutionen. Men arbetarnas och vänsterorganisationernas paroll om ”folkdemokrati” krockade snart med islamisternas och mullornas linje. Arbetarna i norr konfiskerade kapitalisternas egendomar, medan Khomeinis regim, som hade stöd från den övre medelklassen, var emot all form av konfiskering. Vänstern kunde länge samla masstöd, Fisk skriver hur en halv miljon studenter demonstrerade med det illegala Fedajin den 15 november 1979. Khomeini fick därför skynda långsamt med att krossa vänstern och arbetarorganisationerna. Han utnyttjade konflikten med USA maximalt, vilket gjorde att till exempel det Moskvatrogna kommunistpartiet Tudeh stödde Khomeini ända fram till att partiet krossades 1983. Sovjetledningen hade inga problem att fortsätta sälja vapen till Iran därefter. Under kriget mot Irak genomfördes också stora utrensningar, ibland med stöd av information från Väst. Under 1983 avrättades 60 personer om dagen, många av dem ungdomar.

IRAK FRÅN 1917 TILL SADDAM

600 000 brittiska soldater intog Bagdad i mars 1917. Frankrike och England svek sina löften till araberna och tog makten över de arabiska delarna av det turkiska ottomanska imperiet. Huvudskälet var oljan, men precis som 2003 trodde generalerna att de skulle bli välkomnade. Inom kort hade dock araber och kurder i det av England skapade landet inlett ett militärt uppror. Londons svar var bombflyg, inklusive med senapsgas som dödade tiotusentals och utplånade hela byar. 1922 tillsatte britterna kung Fejsal som regent, samme person som fått nobben när han ville bli kung i Syrien.

Engelska trupper invaderade Irak på nytt 1941, som svar på en protysk kupp. Men precis som i resten av världen tog USA över huvudrollen efter andra världskriget. När Baathpartiet tog makten 1963 var det med CIA:s stöd. 1968 blev Saddam landets starke man och 1979 tog han formellt makten i en ny kupp. Hans regim fick beröm för ökad läskunnighet, förbättrad sjukvård och ”amerikanska exportkrediter, kemikalier och helikoptrar, franska jetplan, tysk gas och brittiska militärvapen strömmade till Irak i femton år”. Särskilt under kriget mot Iran fick Saddam stöd av Väst. 1983 gjorde Donald Rumsfeld, då precis som 2003 USA:s försvarsminister, sitt ökända besök hos Saddam. CIA tipsade Saddam om irakiska kommunister och underlät att kritisera hans terrorregim, som Robert Fisk däremot noggrant redogör för.

IRAN-IRAKKRIGET

När Saddams trupper 1980 anföll Iran var stämningen bland experter och reportrar att Irak skulle kunna vinna ett snabbt krig. Men Saddams trupper körde fast, och den irakiska armén började avfyra raketer mot städer, inklusive med kemiska vapen. Robert Fisk ger fantastiska rapporter från fronterna, beskriver krigets fasor och intervjuar iranska barnsoldater som räknar med att dö som martyrer.

Väst vacklade inte i sitt stöd till Saddam, även om flera västmakter sålde vapen till Iran i det åtta år långa kriget, som krävde över en miljon dödsoffer. Över 60 USA-officerare fungerade som rådgivare åt Irak, som också fick satellitbilder av Washington. Saudiarabien ställde upp med minst 25 miljarder dollar till Bagdad, som även fick stöd av Egypten och Kuwait. Inte heller när Saddam genomförde Anfal, kriget mot kurderna i norr, protesterade Väst. Enbart i Halabja dödades 5 000 av bombningar med kemiska vapen den 17-18 mars 1988.
USA:s flotta mobiliserade till Persiska Viken, som ett hot mot Iran, och ett iranskt civilt flyg sköts ned. USA:s hyckleri avslöjades dock senare i Iran-contras-affären, där USA i hemlighet sålt bland annat 200 pansarvärnsmissiler till Iran, i hopp om att gisslan som hölls av Irans allierade i Libanon skulle friges. Pengarna för vapnen gick till de reaktionära contrastrupperna i Nicaragua.

ISRAEL OCH PALESTINA

Israel etablerades av imperialismen, med stöd av Sovjetunionen i FN, efter andra världskriget. Robert Fisk påminner om hur de väpnade judiska grupperna Irgun, Haganah och Sternligan genomförde terrordåd mot de brittiska trupperna. Fem miljoner palestinska flyktingar fördrevs som ett resultat av en rad krig – 1948, 1956, 1967, 1973 och 1982. Enbart Hizbollah i Libanon har tvingat Israel att retirera, först år 2000 från södra Libanon och sedan under förra sommarens krig.

USA-imperialismen tvingades av det första palestinska upproret, intifadan, och sin egen propaganda om en ny världsordning, i början av 1990-talet ta initiativ till vad som blev Osloavtalet mellan Israel och den palestinska ledningen, PLO, 1993. Avtalet innebar stora eftergifter från PLO:s ledare Arafat – t ex fick Israel kontroll över 60 procent av Västbanken – och lämnade alla stora frågor olösta. Men, skriver Fisk, i officiella media var linjen att avtalet skulle leda till både fred och en palestinsk stat. Men Yassir Arafat, som sade att Jerusalem skulle bli Palestinas huvudstad, fick aldrig besöka staden. När han kom var det till Gaza, med Israels godkännande, efter 10 månader. Hans regim använde piskan, demonstranter sköts ner och oppositionella greps. Säkerhetsdomstolar under Muhammed Dhalan, än idag ansvarig för Fatahs styrkor, dömde Hamasmedlemmar till 25-åriga fängelsestraff. Allt detta utan kritik från Israel eller USA, som ännu hoppades att Arafat skulle upprätthålla ordningen.
Samtidigt struntade Israel i sina åtaganden enligt avtalet. Fisk funderar över hur ordet bosättare kom att användas för de judiska kolonisatörerna på Västbanken och Gaza. Dessa bosättare ökade nu från 76 000 år 1990 till 383 000 år 2000, inklusive östra Jerusalem.

När den andra intifadan inleddes i september år 2000 var alla palestinier för den, skriver Fisk. Åren efter Arafats återkomst hade bara lett till besvikelser och ökat armod. En palestinsk stat var om något längre bort än tidigare. Israels svar var brutalt och militärt, med riktade mord och arresteringar av palestinska ledare. Arafat pekades ut som terrorist, särskilt efter 11 september 2001. De palestinska organisationerna Hamas, islamiska jihad, men även PFLP, svarade med självmordsbomber. Fisk bevakade även här båda sidor, och lägger ansvaret på den israeliska ockupationen. Samtidigt kritiseras de självmordsbombare som angrep civila i Israel: ”En israelisk stridsvagn är en sak; en treåring som väntar på att hans mamma ska skära upp pizzan åt honom är något helt annat”.

FÖRSTA IRAKKRIGET

När Saddam Hussein invaderade Kuwait i augusti 1990, hade han fått intrycket av USA:s ambassadör att Washington inte skulle reagera. Han var ju fortfarande Västs man. Så sent som i juni hade den engelska regeringen godkänt försäljning av nya kemiska beståndsdelar till Irak. Kuwait var dessutom en del av samma provins som Irak fram till 1899 och var nära att införlivas med Irak 1958, men engelska trupper stoppade detta.

Men nu gällde det oljan och andra av USA:s allierade. Den saudiska regimen t o m bjöd in USA-trupper till sitt land. Uppladdningen inför kriget byggde på illusionen av en allians under FN-flagg, men i praktiken var det USA:s största krig sedan den förnedrande reträtten från Vietnam. Denna gång inleddes kriget med massiv flygbombning, 40 dagar och 40 nätter med 80 000 ton sprängämnen, mer än under andra världskriget. Broar, kraftverk och sjukhus fanns bland målen. Saddams trupper levde på svältkost och flydde i panik innan markanfallet kom. Mellan 100 000 och 200 000 irakier massakrerades av de anfallande USA-ledda trupperna.
George Bush den äldre uppmanade till uppror mot Saddam, men lät sedan Saddams trupper slå ner de shiitiska och kurdiska revoltörerna. ”Hellre den Saddam vi känner” än någon annan, osäkrare, regim, citerar Fisk en USA-diplomat. Fler dog i dessa strider än i själva kriget och två miljoner kurder tvingades på flykt. Minnet av dessa förräderier spelade en viktig roll för shiiterna 2003.
Samma arabstater som betalade Saddams krig mot Iran några år tidigare fick ta notan även denna gång, 84 miljarder dollar. De kommande två åren sålde USA vapen för mer än 28 miljarder dollar med Saudiarabien som största kund. På en vapenmässa i Abu Dahbi som Fisk besökte fanns bland andra svenska Bofors, vars slogan garanterade ”pålitliga och uppfinningsrika” vapen.

Mot ett Irak med sönderslagen infrastruktur och utblottad befolkning införde nu FN sanktioner. ”4 500 barn dör varje månad”, sade Dennis Halliday, representant för FN:s barnfond i oktober 1996. Robert Fisk rapporterade om de irakiska cancerbarnen, offer för ammunition med urlakat uran och från fattiga familjer som levde bland avloppsdiken i Basra. Mitt i allt detta genomförde USA och England nya flygbombningar, särskilt kring nyår 1998-99.

ANDRA IRAKKRIGET

Efter 11 september och Afghanistan stod det klart att Bush, Rumsfeld och dess nykonservativa rådgivare siktade på Irak. Fisk går på nytt igenom alla de påhittade argumenten för krig, från massförstörelsevapen till al Qaida-kopplingar. George Bush lovade dessutom ”demokrati och reformer i hela den muslimska världen”, något han knappast frågat sina vänner regimerna i Saudiarabien, Egypten eller Pakistan om. Propagandaapparaten krävde nu att Västs stöd till Saddam skulle glömmas. ”Krig mot terrorismen” innebar fullt stöd till Israel och till Rysslands krig i Tjetjenien. Fisks kritik innebar att han pekades ut som anhängare av Saddams regim.
Detta krig, som Fisk alltså följde på plats i Bagdad, innebar ännu tyngre bombning än 1991. Fisk jämför missilernas datorer med sina besök hos sårade civila på sjukhus som helt saknade datorer. USA använde nu klusterbomber, precis som Israel gjorde i Libanon 2006.

Fisk var kvar i Bagdad efter ”befrielsen” den 9 april, då plundringen inleddes. USA-trupperna skyddade bara inrikes- och oljeministerierna. I ett Bagdad utan el förstördes tusenåriga dokument medan USA:s generaler flyttade in i Saddams marmorpalats. USA uppförde sig som alla ockupanter, skriver Fisk. Demonstranter sköts ner; Bremer, som styrde det första året, förbjöd shialedaren Muqtada al-Sadrs tidning; hus söktes igenom av rädda amerikanska soldater. Med Abu Ghraib-fängelset och Guantanamo tog USA över Saddamdiktaturens tortyrmetoder, inklusive fängelsets huvudläkare. USA ”kommer att lämna landet. Men de kan inte lämna landet”, sammanfattar Fisk krisen för den amerikanska imperialismen i Irak, en beskrivning som gäller än.
Roberts Fisks bok innehåller mycket action, men även mer analyser. Han skriver om folkmordet på armenierna den 24 april 1915; befrielsekriget och 1990-talets inbördeskrig i Algeriet; Suezkrisen 1956; han spårar upp vapenproducenten när en israelisk Apachehelikopter skjutit en Hellfiremissil på en ambulans i Libanon; han skriver att kostnaden för ett års forskning om Parkinsons sjukdom (som hans mor dog av) bara motsvarar fem minuters utgifter för världens vapen; han analyserar Jordanien och Syrien; han skriver om sin pappa, som var soldat i första världskriget. Hans massiva och välgrundade kritik blir dock aldrig en systemkritik av kapitalism och imperialism, han skriver fortfarande ”vi” om de brittiska och amerikanska krigsangreppen.
För arbetare och socialister i Mellanöstern och internationellt gäller det att dra slutsatserna från regionens historia och pågående händelser. Arbetarklassen, med allierade fattiga i städerna och på landsbygden, behöver ett socialistiskt och revolutionärt parti, för att ena klassen i kamp, över religiösa och etniska gränser, mot kapitalism, imperialism och diktatur.

Återgå till toppen

——————————————————————-

2. Mellanöstern: Imperialismen bakom krig och konflikter


Varför är krig och konflikter en del av Mellanösterns moderna kapitalistiska historia?

Huvudorsaken är de stora imperialistiska makternas politiska, militära och ekonomiska interventioner för att försvara vad de betraktar som sina politiska och ekonomiska intressen, i synnerhet oljan. Imperialismen har med det ekonomiska biståndet som morot och den ”diplomatiska” isoleringen, sanktionerna och de militära hoten som piska lyckats få delar av den arabiska elitens och hela den israeliska kapitalistklassens öppna stöd för detta.

Historiskt sett levde de arabiska folken (inklusive palestinierna) under feodala regimer, vars ledare var marionetter till först det turkiska ottomanska imperiet och sedan till den franska och brittiska imperialismen. Erfarenheterna av detta ledde till utvecklingen av arabnationalistiska idé­er från och med slutet av 1800-talet, vilka uppmanade till ett slut på den utländska dominansen.
Det judiska folket ställdes, i likhet med många andra minoriteter, inför perioder av statligt förtryck i samband med perioder av ekonomisk kris i de länder i Europa och det tsaristis­ka Ryssland där de levde. Regeringar piskade upp rädsla för och fördomar mot minoriteter för att avleda ilskan från resten av befolkningen från de ekonomiska krisernas verkliga orsaker.
Sionismen utvecklades under 1800-talet och hade sitt huvudsakliga stöd inom den judiska medelklassen och bland akademikerna, som en reaktion mot detta förtryck. Den baserades på idén om att skapa ett na- tionellt hemland för judarna. Detta hemland skulle komma att bli Palesti­na, som av rörelsens grundare betrak­tades som: ”ett land utan ett folk för ett folk [judarna] utan ett land”.

Palestina var dock i allra högsta grad befolkat – av hundratusentals palestinier. När judar började emigre­ra dit från och med slutet av 1800-talet utvecklades det snabbt spänning- ar och sammanstötningar med de palestinska araber som bodde där.
Ottomanska imperiet föll slutligen samman till följd av första världskriget, där Turkiet allierade sig med den tyska eliten mot Ententemakterna. Arabledarna utlovades en självständig arabstat av den brittiska imperialismen efter kriget om de ledde en resning mot det turkiska ottomanska im- periet till stöd för Ententenationernas krigsmål. Den brittiska och franska imperialismen slöt emellertid en hemlig överenskommelse (Sykes-Picot-fördraget) som delade upp Mellanös- tern i inflytelsesfärer under respektive imperialistmakts kontroll.
Löftena om arabisk självständighet blev det ingenting av. Med nazismens framväxt och Hitlers makttillträde i Tyskland fick sionismem ett utbrett stöd bland judar internationellt. De allierade gjorde in­genting för att förhindra att socialister och kommunister, fackliga aktivister, homosexuella män och kvinnor och sedan sex miljoner judar slaktades i Hitlers koncentrationsläger.

Förintelsen blev en stark drivkraft för judisk immigration till Pale­stina. Många judar på flykt undan kri- gets och den kapitalistiska ekonomis­ka depressionens fasor hade radikala idéer och såg sitt nya hemland som en säker plats där fattigdom och förtryck skulle kunna glömmas.
Men dessa idéer tog inte med i beräkningen förhoppningarna och aspirationerna bland de palestinier som levde där. Det kom till sammanstötningar mellan judiska immigranter och palestinier.
De förra utvecklade väpnade miliser som genom spridandet av rädsla, förföljelse och militära aktioner drev bort majoriteten av den palestinska befolkningen från sina hem efter utropandet av den självständiga staten Israel 1948. FN, som 1947 beslutade att Palestina skulle de­las i ett självständigt Palestina och en judisk stat, reagerade med att erkänna Israel.
Genom att stödja skapandet av en israelisk stat baserad på att det palestinska folket berövades ett hemland, tillät imperialismen skapandet av en konflikt som varat ända till idag. Rättvisepartiet Socialisternas föregångare gick emot bildandet av Israel och varnade för att snarare än att garantera de israeliska judarnas säkerhet och ekonomiska välmående skulle Israel bli en blodig fälla för dem.
USA-imperialismen trappade upp sitt ekonomiska bistånd till Israel un­der 1950-talet till följd av de revolutionära rörelser som svepte fram över arabvärlden, vilka hotade kapitalismens långsiktiga intressen i regionens oljereserver. Den israeliska kapitalismen har sedan dess erhållit ett genomsnittligt årligt bistånd på 4 mil- jarder dollar (30 miljarder kronor) i form av lån och ekonomiskt samt militärt stöd från USA.

Israels härskande klass uppmuntrade judisk immigration från he­la världen med löften om fysisk och ekonomisk säkerhet för dem som kom. Israel hade en av världens bästa välfärdsstater för sin judiska befolkning, för att garantera dess sammanhållning. Detta var nödvändigt därför att de måste vara beredda på att kämpa för att försvara den israeliska staten i krig mot angränsande arabnationer. Vilket i själva verket betydde försvaret av den israeliska styrande elitens makt och prestige.
Sedan Israels bildande har det ägt rum fem krig och två palestinska uppror (intifador).
År 1967 (sexdagarskriget) attackerade Israel angränsande arabländer samt ockuperade Gaza och Västbanken. Palestine Liberation Organisation (PLO), bildat 1964, var den organisation som de flesta palestinier kom att betrakta som huvudkraften för sin nationella befrielse.
PLO, lett av Yassir Arafat, kombinerade emellertid en ineffektiv politik av diplomatiska påtryckningar med militära attacker på israeliska medbor­gare. Dess ledning växte sig stor i bekvämlighet i exilen och var inte ansvariga inför det palestinska folk som det gjorde anspråk på att represente­ra.
Detta hindrade inte den palestins­ka arbetarklassen och de fattiga från att vara beredda på att gå ut i masskamp mot det förtryck de ställdes in­för. Detta förklarar delvis framväxten av den första och andra intifadan.

Efter det första Irakkriget 1991 pressade USA-imperialismen Israel och PLO-ledningen till ”freds”-förhandlingar vilka resulterade i att de båda sidorna undertecknade Oslofredsavtalet 1993.Detta fördrag, som framställdes som ett första steg mot en palestinsk statsbildning, gjorde PLO till palestiniernas nya förtryckare.De ockuperade territorierna styckades upp i otaliga osammanhängande enklaver som separerades av ständigt växande israelisk-judiska bosättningar byggda på den bördigaste jorden med den bästa vattenförsörjningen.
Trots propagandan om fred, står det klart utifrån alla de förhandlingar som ägt rum bland de regionala och världsledarna att de inte kan erbjuda långsiktiga lösningar på de israeliska och palestinska arbetar- och medel­klassernas problem.Faktum är att villkoren för majoriteten har blivit avsevärt mycket sämre och att spänningarna i regionen har ökat, vilket brutalt illustreras av det nuvarande kriget i Gaza.

Återgå till toppen

——————————————————————-

3. Kurdernas långa kamp för nationell frigörelse


De senaste 100 åren har inneburit ständigt pågående strider, väpnade revolter och uppror för ett självständigt Kurdistan
De senaste 100 åren har inneburit ständigt pågående strider, väpnade revolter och uppror för ett självständigt Kurdistan

Det akuta läget i Kobanê har åter ställt kurdernas kamp i världens fokus. De senaste 100 åren har präglats av nästan ständigt pågående strider, uppror och väpnade revolter för ett självständigt Kurdistan.

De regionala regimerna, ofta diktaturer, har tillsammans med imperialismen krossat kurdernas uppror i blod. Det beräknas att över en miljon kurder dödades av turkisk militär under upproren 1925-38. Precis som nu i Kobanê har många gånger över 100 000 människor tvingats på flykt, medan modiga kurdiska soldater har stått för försvaret.
Kurdistan, med omkring 30 miljoner kurder, är en nation som aldrig har kunnat bilda en egen stat. Deras språk och kultur har brutalt förtryckts och förnekats. Deras ledare har fängslats och avrättats.
Imperialismen – i början av 1900-talet främst England och Frankrike, efter andra världskriget i första hand USA – bär huvudansvaret för förtrycket av kurderna. Västmakterna har strävat efter kontroll över de rika oljetillgångarna samtidigt som de understött auktoritära regimer som har slagit ner alla former av revolter. Dessa regimer – i Turkiet, Irak, Iran och Syrien – har under långa perioder varit nära allierade med USA och andra västmakter.

Under 1800-talet gjorde flera kurdiska furstar uppror mot sultanen, som styrde det allt mer krisfyllda Osmanska riket. Redan då ingrep England på sultanens sida, både med vapen och för att övertala upprorsledarna att av religiösa skäl sluta upp bakom sultanen.
Den första ryska revolutionen 1905 ledde till omvälvningar även i Mellanöstern. Hoppet tändes om förändring i Persien (Iran), där de revolter som följde slogs ner gemensamt av England och Ryssland.
I det Osmanska rikets kärnområde – det som skulle bli Turkiet – störtades sultanen 1908 av ungturkarna. Dessa utlovade ursprungligen självständighet för kurderna, löften som snabbt sveks. Istället förbjöds alla icke-turkiska organisationer, tidningar och så vidare.
Ett århundrade av extremt förtryck av kurderna inleddes. Med den extrema turkiska nationalismen följde också massakern på en miljon armenier 1915, samt massakrer på och stora folkomflyttningar av kurder.
Under det första världskriget lockades kurdiska och arabiska ledare att från 1916 delta i kriget på Englands och Frankrikes sida, mot utfästelser om självständighet om det Osmanska riket besegrades. I själva verket hade den brittisk-franska imperialismen inga planer på att infria sina löften.
Det hemliga Sykes-Picot-avtalet, döpt efter ländernas utrikesministrar, innehöll en detaljerad karta om hur Mellanöstern skulle delas. Avtalet offentliggjordes när bolsjevikerna tog makten i Ryssland (som dittills varit allierat med England och Frankrike).

Londons verkliga avsikter visades när 600 000 brittiska soldater intog Bagdad i mars 1917. Sykes-Picot-avtalet bekräftades under förhandlingar i San Remo i april 1920, med segrarmakterna England, Frankrike, USA och Italien. Nya stater/kolonier ritades upp: Irak, Transjordanien, Libanon, Syrien och Palestina. Strax därefter utsåg imperialismen också kungar för Transjordanien och Irak.
Trots Sykes-Picot fanns det stora förhoppningar om ett självständigt Kurdistan efter första världskriget. Fredsavtalet i i Sévres i Frankrike i augusti 1920 uttalade också att kurder och armenier hade rätt till självständiga stater.
Men för imperialismen var oljan av överordnad betydelse. England ville få kontroll över Mosul och Kirkuk, och för detta behövdes en överenskommelse med Atatürk och de nya herrarna i Turkiet. Regeringen i London och oljebolagen fick ett avtal som gav dem över hälften av oljan (resten fick USA) i utbyte mot ett löfte att inte stödja kurderna. Den engelska armén var samtidigt upptagen i ett krig mot upproriska kurdiska trupper i södra Kurdistan (norra Irak).
Avtalet från Sévres följdes av fredsförhandlingar i Lausanne 1922, sedan Turkiet besegrat Grekland i ett nytt krig. I avtalet från Lausanne fanns inget om kurdernas rätt till självstyre.

Den nya republiken Turkiet utropades den 29 oktober 1923. Detta följdes av avrättningar av kurdiska shejker och att det kurdiska språket förbjöds. Ett drygt år senare, i februari 1925, reste sig hela Kurdistan i det nya Turkiet i ett väpnat uppror. De höll stånd i en månad men krossades när Frankrike gav turkiska trupper fri lejd för att attackera kurderna i ryggen.
Parallellt pågick ett befrielsekrig i det brittiskt kontrollerade Kurdistan i norra Irak. De kurdiska rebellerna besegrades först efter intensiva flygbombningar, inklusive med giftgas. Befolkningen tvingades fly upp i bergen. På ett år, fram till maj 1924, minskade befolkningen i Suleymania från 80 000 till 700.
Det är slående hur det nationella förtrycket mot kurderna, liksom deras långvariga kamp, hör samman med arbetarrörelsens kamp. I Turkiet förbjöds 1 maj-demonstrationer 1924. Två år senare blev både socialistiska och kurdiska aktiviteter olagliga.

Högerregimerna, med starka band till USA, har med stora ockupationsstyrkor upprätthållit förtrycket mot kurderna. Samtidigt har kurdernas kamp haft en stark social grund ovanpå det nationella förtrycket. Kurdistan i Turkiet blev ett område i extrem underutveckling, utan vare sig sjukvård, mediciner, utbildning eller vägar.
Det kurdiska språket förbjöds i undervisningen och litteraturen av alla de berörda staterna: Iran, Irak, Turkiet och Syrien. Under hela perioden fanns också starka band över de konstgjorda nationsgränserna, till exempel genom att kurder i Turkiet flydde till Syrien och Irak.
Mellankrigstiden präglades av fortsatta uppror. En ny kurdisk regering, som utropades i Ararat 1929, krossades av flygbomber som brände byarna. 100 000 kurder dödades. 1932, när Irak formellt blev självständigt – men England behöll makten över oljan – inleddes nya revolter i södra Kurdistan. Dessa krossades, men i andra världskrigets slutskede var kurderna nära att besegra den irakiska armén, som räddades av det brittiska flygvapnet. Brittiska trupper hade redan 1941 invaderat Bagdad.
Några år tidigare hade sovjetiska och brittiska trupper störtat shahen av Iran för att förhindra dennes stöd till Tyskland. Kurderna i Iran utnyttjade de nya styrkeförhållandena till att upprätta en egen republik i Mahabad, med en miljon invånare. Den kurdiska flagga som idag används på demonstrationer är den som användes i Mahabad. Den nya republiken var dock beroende av Sovjets stöd, som drogs tillbaka efter ett avtal mellan Stalin och västmakterna.
Efterkrigstiden understryker än mer imperialismens roll. Regimerna i Turkiet och Iran ville till varje pris tillfredsställa de multinationella bolagens investeringar (det vill säga utsugning). Att stoppa alla försök till uppror var en avgörande del.

1950-talet blev en period av återhämtning för kurderna efter de många nederlagen, med undantag för ett bondeuppror i Iran 1952-53. Från 1958 ökade kampen igen, då den irakiska kungen störtades i en kupp och revolutionära stämningar gjorde att Iraks kommunistparti med många kurdiska medlemmar växte snabbt. De nya herrarna i Bagdad gjorde som alla tidigare regimer och svek sina löften till kurderna, som 1961 inledde ett nytt väpnat uppror.
De nya stämningarna i södra Kurdistan (Irak) spreds till Turkiet. Kurderna i Turkiet lyssnade på kurdiska radiosändningar från Irak, och nya tidningar och tidskrifter gavs ut.
Militärkuppen i Turkiet 1960 var riktad mot både kurder och mot arbetarrörelsen. Men en effekt när civilt styre tillträdde två år senare blev ett uppvaknande för både arbetarkampen och kurdernas kamp. Det nya socialdemokratiska arbetarparti, TIP,  som bildades blev det första som erkände kurdernas rättigheter, om än bara formellt.

Ingen socialistisk eller arbetarorganisation i Turkiet kan nå framgång utan att också ta upp kurdernas rättigheter. Och motsvarande: kurdernas kamp handlar också om kapitalisternas och militärens makt i hela Turkiet. De två följande militärkupperna, 1971 och 1980, var också riktade både mot den revolutionära potential som visades av arbetarklassen, socialister och kurderna. I Irak ledde upproret från 1961 till förhandlingar och ett avtal där kurdernas existens erkändes. Men i verkligheten hände inget och kriget återupptogs flera gånger, till sist efter att den nye härskaren Saddam Hussein tagit makten 1969.
Kurdernas ledare i norra Irak, Mustafa Barzani från partiet KDP, sökte i början av 1970-talet stöd från Iraks ärkefiende Iran. Detta sedan ytterligare ett avtal om rätt till autonomi svikits av Bagdad, som i sin tur närmade sig Sovjet (vilket också innebar att det Moskva-trogna kommunistpartiet underordnade sig Saddam). Som mest mönstrade kurderna 150 000 beväpnade peshmergas.
Samarbetet med shahen av Iran var i praktiken ett samarbete med USA, som fick stort inflytande över Barzanis agerande. Denne ledde sin rörelse mycket auktoritärt och hade inga sociala ambitioner, till exempel att dela upp jorden till fattiga bönder.
När USA senare förhandlade fram ett avtal mellan Iran och Irak upphörde allt stöd till kurderna. Henry Kissinger medgav senare att USA aldrig hade tänkt ge kurderna självständighet. 350 000 kurder dödades när Saddam Hussein tog hämnd. Ett brett område vid gränsen till Turkiet militariserades och kurdiska namn byttes till arabiska.

Men Saddam skulle komma att begå ännu värre brott mot kurderna. Under militärangreppet Anfal 1987-88 dödades 182 000 kurder, varav minst 5 000 i den fruktansvärda gasattacken mot Halabja. Denna gång, liksom så många gånger tidigare och senare, var Västmakterna tysta eftersom de stödde Irak i kriget mot Iran.
I Turkiet fortsatte den massiva militära ockupationen av Kurdistan, med 400 000 soldater. 1984 ledde det fram till att PKK inledde sin väpnade kamp. PKK fick snabbt ett masstöd för vad som uppfattades som en kompromisslös kamp, något som tidigare kurdiska ledare inte hade stått för. Den turkiska statens hårda repression – krigslagar, försvinnanden, massarresteringar och förstörda byar – ökade stödet för PKK.
Masstödet för PKK tvingade fram förändringar. Ett år efter massdemonstrationerna 1990 ändrades språklagen, så att kurdiska inte längre var förbjudet, men ”separatism” var fortfarande ett brott. PKK:s framgångar begränsades dock av dess politik, inklusive dåd som drabbade civila, avsaknad av demokratiska diskussioner och en stadieteori som innebär att socialismen sköts till bakgrunden.
PKK har i omgångar upprättat baser över gränsen i Irak, vilket flera gånger – till exempel 1994 och 1997 – utnyttjats av den turkiska armén för för storskaliga invasioner.

1999 greps PKK:s ledare Abdullah Öcalan och sattes i turkiskt fängelse. Olika initiativ till förhandlingar har följt varav det allvarligaste under det senaste året, med sikte på en varaktig fred med ökade rättigheter för kurderna. Men ett sådant avtal skulle inte kunna ge en varaktig lösning. Nu är ett avtal också mindre troligt på grund av Turkiets roll i striderna i Rojava.
I det första Gulfkriget 1991 var USA:s syfte att bestraffa men inte störta Saddam Hussein. Barzani stödde USA:s krig och kurdiska styrkor utnyttjade tillfället att gripa makten i norr. Men när kriget var över för USA:s del släpptes Saddams artilleri, stridsvagnar och helikoptrar fram för att attackera kurderna, inklusive med gas, fosfor och napalm. Först när två miljoner kurder flydde i april 1991 ingrep USA på nytt med soldater – men enbart för att ”flyktingströmmarna utgör ett hot mot stabiliteten i regionen”, enligt USA:s FN-ambassadör Thomas Pickering.
Massoud Barzani, som hade tagit över KDP efter sin far, och ledaren för den konkurrerande organisationen PUK, Jalal Talabani, upplöste de arbetarråd som hade bildats under kriget och tvingades till förnedrande fredssamtal med Saddam. När KDP och PUK senare på 1990-talet stred militärt mot varandra inbjöd Barzani den irakiska armén att delta på hans sida.
USA:s båda krig och ockupationen har dock inneburit en större ekonomisk självständighet gentemot Bagdad för södra Kurdistan (norra Irak), men samtidigt ett ökat ekonomiskt beroende av Turkiet och USA. Barzanis regim mötte också i början av 2011 liknande protester som i andra delar av Mellanöstern, mot arbetslösheten och den sociala nöden.

Historien om kurdernas heroiska kamp för nationell befrielse och social rättvisa innehåller många lärdomar. Den visar hur de kurdiska massorna gång på gång, under de värsta förhållandena, har varit beredda till kamp, även med vapen, men också att kampen har förlorats och begränsats av allianser med regimer och imperialistmakter som egentligen aldrig brytt sig om kurdernas rättigheter. Historien visar också hur ekonomiska och nationella intressen sammanfaller. Olja och militärmakt går före alla fina ord om demokrati.
Revolutionär kamp kan inte stanna halvvägs. Massorna i Egypten, där arbetarklassens tyngd var avgörande, fällde Mubarak 2011. Men den ekonomiska makten och militärens styrka lämnades orörd. På motsvarande sätt som kurderna har Egyptens arbetare och unga fått betala ett högt pris för detta.
Kurdernas långa kamp för rätten till nationellt självbestämmande förtjänar allt stöd. Som socialister betonar vi att deras enda pålitliga allierade är arbetare och fattiga i regionen och internationellt. Att kampen drivs mot både lokala och imperialistiska förtryckare och mot det globala kapitalistiska system som skapar nationellt förtryck och krig.

Återgå till toppen

——————————————————————-

4. Iraks kamp mot imperialism

Dagens motstånd har traditioner från 1920-talets massuppror mot den brittiska kolonialmakten

Regeringarna i USA och Storbritannien döljer sitt verkliga motiv med angreppskriget mot Irak med en förment vilja att ”befria” Irak. En hörnsten i deras propaganda är att irakierna är för svaga för att klara av att göra uppror själva. I verkligheten är historien om folken i Irak historien om uppror som tvingat makthavarna till ständiga eftergifter, i de fall de inte har störtat despoter.

Oljan är Iraks förbannelse, och det har förföljt landets invånare i 90 år – från tidigt 1900-tal började oljan bli allt viktigare i och med att fler explosionsmotorer togs i bruk. Vid förra sekelskiftet kontrollerades dagens Irak av Turkiet.
Före första världskriget (1914-18) bildade brittiska, nederländska och tyska kapitalintressen ”Turkish Petroleum Company” för att söka efter den olja som uppenbart fanns i Mesopotamien – dagens Irak. Rivaliteten om den rika oljetillgången i regionen var en av de stötestenar som fick de imperialistiska stormakterna att drabba samman i första världskriget 1914.
Turkiet hamnade på den tyska sidan i den konflikten, och 1914 landsattes brittiska trupper i Basra. ”Oljan i Mesopotamien kommer att vara av oerhörd betydelse, och att ta kontroll över dessa oljetillgångar är ett krigsmål av högsta rang”, deklarerade sir Maurice Hankey, det brittiska krigskabinettets sekreterare.
Men kriget gick inte som britterna hade planerat. Den 29 april 1916 förintades en omringad brittisk styrka på 10 000 man vid Al Kut, norr om Nasiriya. I det läget bytte britterna taktik. Genom att utlova självständighet efter kriget vann de över de förtryckta arabiska massorna på sin sida. Mycket tack vare arabisk gerillaverksamhet i ryggen på den turkiska armén tvingades Turkiet att slå till reträtt. Bagdad befriades och i november 1918 kapitulerade Turkiet. Men britterna hade inga planer på att infria sina löften till araberna, utan höll kvar sina trupper som ockupanter.

Massuppror mot britterna
Svikna på löftet om frihet, förtryckta, plundrade och nu också bestulna, reste sig de arabiska massorna. Det började med massdemonstrationer i Bagdad den 26 maj 1920. Upproret spred sig till de shiitiska områdena i centrala och södra Irak. I början av juli 1920 övergick det till väpnat uppror med början i Rumaita, och i mitten av juli hade de upproriska tagit över stora delar av Eufrat-dalen. När en brittisk truppkolonn som satts in för att kväsa de upproriska tillintetgjordes, kallades en indisk armédivision in av britterna. Men när indierna landsteg i Basra den 7 augusti 1920, samlade de upproriska 130 000 man under sina fanor, och revolten började sprida sig till Kurdistan i norr.
Svaret blev det första moderna bombkriget. Britterna satte in sitt flygvapen, RAF – och överraskades själva av framgångarna. Vid varje plats där irakierna bjöd allvarligt motstånd, kallades flyget in och utförde förödande bombningar. Militära observatörer iakttog kyligt, och 20 år senare använde Hitlers Luftwaffe samma metoder som en nyckelfaktor i tyskarnas blixtkrig i Europa. Denna bombkrigsdoktrin föddes i Irak sommaren 1920 och kostade uppskattningsvis 10 000 irakier livet.

Terrorbombning
Även om RAF kunde krossa upproret 1920 genom en verklig ”shock and awe”-kampanj, fortsatte uppror mot den brittiska ockupationen att blossa upp över hela landet. En av RAF-officerarna i Irak, Arthur Harris, skrev förtjust: ”Nu har araberna och kurderna fått lära sig vad verklig bombning innebär, i form av blodsspillan och skadegörelse; de vet att våra flygplan på 45 minuter kan radera ut en hel by och döda en tredjedel av dess invånare”.
Winston Churchill, som tjänstgjorde som Storbritanniens kolonialsekreterare från 1921, förordade t o m att de brittiska bombplanen skulle fälla giftgas mot irakierna.
De oupphörliga upproren tvingade britterna att tänka om. År 1932 lämnade de över den formella makten till en lydregering under en arabisk prins som de utnämnde till irakisk kung, Feisal. Han baserade sig på den inhemska jordägararistokratin och köpmannaklassen. Då hade Standard Oil/Exxon, Royal Dutch/Shell, Anglo-Persian Oil och det franska oljebolaget omvandlat ”Turkish Petroleum Company” till ”Iraqi Petroleum Company” – för att markera att Turkiet definitivt var utmanövrerat.
I slutet av andra världskriget (1939 – 1945) deklarerade USA:s president Roosevelt för den brittiske ambassadören i Washington, Lord Halifax: ”Den iranska oljan tillhör er, men oljan i Irak och Kuwait ska vi dela på”.
Men den socialistiska stämning som behärskade massorna i världen efter andra världskrigets slut, ställde imperialisterna inför nya svårigheter. När den irakiske regeringschefen Salih Jabr 1948 undertecknade ett förnyat avtal med Storbritannien, revolterade de irakiska massorna. Inför utsikten av en revolution i Irak, backade imperialisterna från avtalet. 1952 ägde en ny folkresning rum, inspirerad av regeringen Mossadeqs nationalisering av oljan i grannlandet Iran. Armén fick kallas in och undantagstillstånd infördes.
Medan de imperialistiska bolagen pumpade ut oljan ur landet, hölls massorna i schack av en elit på två procent av befolkningen som ägde 93 procent av all odlingsbar mark. Misären i kontrast till överklassens skamlösa lyx väckte raseri även ganska högt upp i samhället. 14 juli 1958 genomförde en grupp officerare ledda av Abd al-Karim Kassem en militärkupp. Kassem, som stödde sig på det irakiska kommunistpartiet (IKP) – den starkaste oppositionspolen mot monarkin – utropade republik och bröt med Bagdad-pakten.

Utan social bas
Kassem hade egentligen ingen social bas, utan var helt beroende av IKP:s stöd hos fattigmassorna. I den situationen växte IKP explosionsartat – från 3 000 medlemmar i juli 1958 till tiotusentals efter bara några månader. Massorna strömmade till IKP, som snabbt hamnade i dominerande ställning i alla massrörelser, fackföreningar och den nya folkmilisen. IKP upprättade också nära band till kurdernas organisation KDP. Några allmänna val hölls inte, men det studentval som hölls i alla lärosäten 29 november 1959 är signifikativt – IKP fick 75 procent av rösterna.
Men IKP var ett Moskvatroget stalinistiskt parti, och lydde slaviskt diktaten från Kreml. Enligt de härskande i Moskva var världen indelad i ”två läger ” – det imperialistiska och det anti-imperialistiska. Då Kassems regim bedömdes tillhöra det senare, var det IKP:s uppgift att hålla tillbaka de massor som ville gå vidare till en socialistisk samhällsomvandling. Efter hand började massornas entusiasm för IKP svalna. Ett annat avgörande politiskt misstag hos IKP var att det motsatte sig den pan-arabiska tanken – strävandena hos massorna att förena arabländerna, som bara var koloniala skapelser. Även detta var i linje med Moskvas politik; vid den här tiden stödde Sovjetunionen fortfarande staten Israel. I stället arbetade det s k Baath-partiet på att fånga in de pan-arabiska stämningarna för sina egna syften.
I oktober 1959 gjorde Baathpartiet ett misslyckat försök att mörda Kassem – en av attentatsmännen, som tvingades fly landet, var Saddam Hussein. Kassem utnyttjade attentatsförsöket till att slå ner på Baath-partiet, den ”andra kraften” i landet vid sidan om IKP. Med Baathpartiet utmanövrerat, kände sig Kassem tillräckligt säker för att börja underminera kommunistpartiet. Han utnyttjade en serie blodiga sammandrabbningar mellan Baathpartiet och IKP till att piska upp antikommunistiska stämningar. IKP manövrerades ut ur massorganisationerna och privata dödsskvadroner började mörda ledande IKP-medlemmar – medan Sovjetunionen fortsatte att hylla Kassems ”progressiva” regim.
I juni 1961 kunde Kassem slå IKP ”på hemmaplan” genom att nationalisera 99,5 procent av de av ”Iraqi Petroleum Companys” koncessioner som ännu inte var producerande oljefält. Trots att detta endast syftade till att skapa en maktbas för Kassem på kommunistpartiets bekostnad, drev det USA emot honom.

Militärkupp 1963
Med stöd av CIA lyckades Baathpartiet, som ännu var mycket litet och saknade brett stöd inne i landet, genomföra en militärkupp mot Kassem i februari 1963. Kassem halshöggs och hans huvud visades barbariskt upp i irakisk TV. Utrustade med medlemslistor från IKP som de fått av CIA, inledde Baath-milisen en klappjakt på IKP-folk som resulterade i femtusen mördade och tiotusentals arresterade. När detta var fullbordat – i november 1963 – slog den nye presidenten Abd as-Salam Aref ner på Baathpartiet. Ledarna fängslades, och snart kunde fler imperialistiska oljebolag tränga in i Irak – exempelvis Mobil, Bechtel och BP.
Men Aref satt fast i samma rävsax som sina föregångare – massornas radikalism och krav på förbättringar tvingade honom till eftergifter. I juli 1964 tog Aref motvilligt steget att nationalisera banker och flera industrier för att försöka hålla massorna lugna. Två år senare omkom Aref i en mystisk helikopterolycka. Han efterträddes av sin bror, överste Abdul Rahman, som i sin tur föll offer för en militärkupp av Baathpartiet 1968.
Kuppen 17 juli 1968 förde slutgiltigt Baathpartiet till makten. Detta parti exploaterade skrupelfritt de stämningar som dominerade massorna, och kallade sig ”socialistiskt” och ”pan-arabiskt”. I verkligheten var det ingetdera – det var fränt antikommunistiskt och baserade sig sekteristiskt på en del av sunni-medelklassen runt Tikrit norr om Bagdad. 30 juli 1968 utförde Saddam Hussein, en av Baath-medlemmarna, en kupp i kuppen och tog makten.
Saddam och Baathpartiets diktatur utvecklades till ett klassiskt bonapartistiskt byråkratvälde, isolerat från massorna. Men genom oljeinkomsterna kunde det med en kombination av en utbredd kontrollapparat och sociala reformer befästa sin makt.
När Saddam kände sig tillräckligt stark, vände han sig mot IKP – som åter skaffat sig ett masstöd i landet. Ännu en gång förbjöd Moskva IKP att göra motstånd, och från 1975 bröt Saddam ner IKP:s struktur rent fysiskt. 1978 utförde hans trupper ett blodbad på IKP:are över hela landet.

Krig mot Iran
Den 21 september 1980 beordrade Saddam sin armé att anfalla Iran, vilket förändrade imperialismens tidigare bistra inställning till Saddam.
Under den republikanske presidenten Reagan stödde USA Saddams regim med miljarder dollar i krediter, levererade högteknologi, hjälpte till så att andra länder (bl a Frankrike) levererade vapen, och gav Iraks armé uppgifter från spionsatelliter.
I mars 1988, när Irak mördade tusentals kurder i Halabja med senapsgas, instruerade State Department sina diplomater att hävda att Iran var medskyldigt. När kriget slutade i en separatfred i augusti 1988 hade USA räddat Saddam från nederlag. Men Iraks ekonomi låg i ruiner efter kriget, och en miljon människor hade dött i imperialismens senaste krig för olja. Missnöjet kokade i Irak.
I ett desperat motdrag sände Saddam in sin armé i grannlandet Kuwait i augusti 1990, vilket följdes av USA-alliansens krig mot Irak 1991. Hur det avlöpte känner vi till – de irakiska soldaterna blev hänsynslöst slaktade på ”dödens väg” när de drog sig ur Kuwait i februari 1991. Därefter reste sig de shiitiska massorna i söder. USA hade lovat dem vapen – ett löfte som sveks när Washington insåg att ett segerrikt uppror i söder skulle placera Iraks olja under irakiernas kontroll.
En tolvårig hungerblockad och ständiga bombattacker (fram till för två veckor sedan, när det storskaliga kriget inleddes) såg till att avgörande försvaga de irakiska massornas förmåga att organisera sig mot Saddam. Trots alla bakslag, offer och decennier av svek, visar de irakiska massorna just nu i försvaret mot invasionsarméerna att traditionen av kamp och motstånd från 1920 och framåt är lika levande och stark som någonsin.

Återgå till toppen

——————————————————————-

5. Iran: Från arbetarrevolution till teokratisk diktatur


I februari 1979 sveptes Mohammad Reza Shahs hatade monarkistis­ka diktatur till slut undan av en ge- neralstrejk, dess hjärta var oljearbetare i Khuzestan i sydvästra Iran. Miljontals protesterande strömmade ut på gatorna i Teheran och i andra stä­der

Denna massrörelse gjorde slut på den så kallade ”påfågelstronen” och Pahlavidynastin. Den beskrevs av ög­onvittnet Edward Mortimer i Spectator som ”en genuint folklig revolution i ordets fulla bemärkelse: troligen den mest genuina sedan 1917”.

Till skillnad från ryska revolutionen saknade dock den iranska arbetarklassen ett parti och en ledning av bolsjevikisk typ som kunde agera självständigt på ett avgörande sätt för arbetarklassen och ett socialistiskt program som skulle ha kunnat visa på en väg framåt. Utan en sådan ledning kom en religiös rörelse istället i förgrunden för den politiska oppositionen mot shahen och tog makten.
Tudeh (kommunistpartiet), som bildats 1941 var inget bolsjevikparti. Partiet vann dock stöd och förankring genom att leda olika strejkrörelser un­der Sovjetunionens ockupation av Azerbaijan i norra Iran, samtidigt som Storbritannien ockuperade södra Iran. Oljearbetare i provinsen Khuze­stan ledde 1946 vad som har kallats den största industristrejken i Mellanösterns historia.
År 1951 kastade en folklig rörelse under ledning av den radikala nationalistiske premiärministern Mohammad Mosaddeq och hans Nationella front ut Storbritannien från oljefälten och förstatligade dem.
Den ”mäktiga” shahen flydde i ex­il 1953. Då Iran var ett oljerikt och strategiskt viktigt land kom ­emellertid USA och den brittiska imperialismen att organisera en kupp för att åter­insätta shahen. Ledningen för det 100 000 medlemmar starka Tudeh gjorde i praktiken ingenting, utan flydde till Moskva.
För att säkra sitt styre började shahen krossa all organiserad politisk opposition och fackföreningar förbjöds. Under Kalla kriget ville USA bygga upp Iran till en fästning för Väst, ge­nom att i massiv skala stödja landets återupprustning. Den hemliga polisorganisationen Savak som bildades 1956, uppbackad av CIA, kom att bli alltmer urskillningslös.
Enbart terror var otillräckligt för att upprätthålla regimen och ytterliga­re ett uppror ägde rum 1963. Tusentals slaktades och Ayatolla Khomeini skickades i exil för att inte återvända förrän den 1 februari 1979, när en folkmassa på fem miljoner människor hälsade honom.

År 1963 lanserade shahen sin ”vi­ta revolution” av massiv industrialisering, vilket inkluderade en omvand- ling av landsbygden. Han använde oljeintäkterna för att köpa ut och berika de i huvudsak frånvarande jordägar­na, med syftet att få dem att investera i industrin och därigenom omvandla dem till en kapitalistklass. På grund av införandet av kapitalistisk jordbruksteknik drevs drygt 1,2 miljoner bönder bort från sin jord och strömmade in i städerna under förskräckande levnads- och arbetsvillkor.

Den halsbrytande industrialiseringen skapade en arbetarklass som började känna sin styrka och kräva sin del av de nya rikedomarna. Vreden jäste och en uppgörelse var under uppsegling.
USA-imperialismen föreföll vara blind inför den växande oron. President Jimmy Carter utbringade i december 1977 en skål för shahen och hans så kallade ”stora ledarskap”. Och CIA rapporterade i slutet av 1978 att shahen skulle behålla makten i åtminstone ytterligare tio år. Ekonomin gick dock mot kris. Oljepriset föll efter 1976 och inflationen var ihållan­de.
Trots den blodiga repressionen exploderade protesterna på arbetsplatserna, i moskéerna, på universiteten, bland de fattiga massorna och bland myriaderna av torghandlare och småhandlare på basarerna.
År 1977 blockerade 50 000 fattiga stadsinvånare bulldozrar som skickats in för att röja undan slummen i Tehe­ran. Nedskjutandet av protesterande teologistudenter i den heliga staden Qom i januari 1978 utlöste en generalstrejk. Senare samma år trappades situationen upp på ett dramatiskt sätt då textil-, maskinverktygs-, renhållnings-, bilmontörs-, pappers- och an­dra arbetare gick ut i strejk.

Kraven gick alltmer bortom löne- och jobbkrav, med krav på demokratiska rättigheter, ”Död åt shahen”, ”Hämnd på hans amerikanska imperialistvänner”. Andra ville ha en ”socialistisk republik baserad på is­lam”.

Strejkande oljearbetare i Khuze­stan producerade endast det bränsle som behövdes. Den desperata shahen skickade in trupperna och 3 000 protesterande massakrerades på Jalehtorget i Teheran.
Arbetarna reagerade med att utvidga generalstrejken. Järnvägsarbetarna hindrade elitarmén och andra att resa. Då armén alltmer fraterniserade med folksamlingarna var monar-kin dömd till undergång och den föll den 11 februari 1979. Hur kunde då en rörelse ledd av en islamistisk höger vrida makten ur händerna på den iranska arbetarklassen? Med en andel av tre till fyra miljoner människor av en befolking på 35 miljoner var arbetarklassen numerärt större i Iran än den var i Ryssland i oktober 1917. Avgörande var att Tudehpartiet fastnat i stalinismens falska lära om att revolu-tionen kunde delas in i olika stadier och att man inte såg arbetarklassens revolutionära potenti­al.

Händelserna i Iran bekräftade Trotskijs teori om den ”permanenta revolutionen”.
Trotskij förklarade att en svag nationell kapitalistklass, beroende av jordägarvälde och imperialism, är o­förmögen att genomföra sin egen kapitalistiska revolutions historiska upp- gifter, med andra ord att införa demo­kratiska rättigheter, upprätta ett repre-sentativt parlament, genomföra en jordreform m m.

Denna uppgift tillfaller arbetar- klassen, som drar in bönderna bakom sig i kampen. Så fort detta uppnåtts kommer arbetarna dock inte att vilja lämna över makten till kapitalisterna, utan kommer att kämpa för att få till stånd en arbetarregering och ett socialistiskt samhälle.
Istället för att leda den iranska arbetarklassen i en kamp om makten, avledde Tudehpartiet kampen med hänvisning till den stalinistiska ”två­stadieteorin”.
Tudehpartiet argumenterade för att kampen för socialism skulle skjutas upp till ett framtida datum efter upprättandet och utvecklandet av en kapitaliststat. Till följd av det krävde Tudehpartiet enbart en ”Demokratisk islamisk republik” och samlades bakom det kapitalistiska islamiska prästerskapet. Deras ledare fick till och med smeknamnet ”Ayatolla”.
Andra betydande radikala vänstergrupper misslyckades också med att organisera inom arbetarklassens led. Fedayeen kom från unga Tedehanhängare, som tog upp en väpnad kamp med gerillataktik efter misslyck­andet i samband med kuppen 1953.
Efter att ha lidit militärt nederlag i mitten av 1970-talet, trädde de åter in på scenen den 10 februari 1979, bese-grade shahens Odödliga Garde och slog därigenom in den sista spiken i hans regims kista. Den islamistiska gerillan Folkets Mujahedin krävde ett islamiskt samhälle utan prästerskap.
Ingendera gruppen kunde visa en väg framåt genom att samordna rörelsen nationellt och avväpna det islamiska prästerskapet politiskt och militärt.

Eftersom all politisk opposition förbjudits under shahen tenderade oppositionen att samlas i moskéerna.Prästerskapet hade ett välorganiserat nätverk med 10 000 moskéer, 180 000 medlemmar, 90 000 mullor och 50 ayatollor. Khomeinis brev och kasettbandsinspelningar smugglades in, kopierades och distribuerades.

Då hälften av befolkningen levde på landsbygden och två tredjedelar av den var analfabeter, sporrades de fattiga och egendomsberövade av de radikala predikningarna. De tolkade uppmaningarna till att störta shahen som en kamp emot totalitarism och kravet på en ”islamisk republik” som en ”republik för de fattiga”.
Utöver detta tenderade basarerna att samlas runt moskéerna och betala zakat (skatt) till dem. När shahen attackerade basarerna och skyllde den ihållande inflationen på dem utnyttja­de Khomeini situationen och fick de­ras stöd. Sociala centra samlades ock- så runt omkring moskéerna och de spelade en avgörande roll i att erbjuda stöd och mat till de utblottade bönder som strömmade in i städerna. Det knuffade en del av prästerskapet vän­sterut, där en av dem krävde sam- hällsägande av industrin och ett klasslöst samhälle.

Över hela Iran tog emellertid arbetarna saker och ting i sina egna händer, ockuperade sina arbetsplatser och organiserade strejkkommittéer el­ler shoras. Innan regimens kollaps krävde en kommitté som representerade oljearbetarna i Khuzestan ”arbetarnas medbestämmande i landets politiska liv” som den enda vägen för en ”genuin konstruktion” av en iransk republik.
Det fanns dock ingen landsomfattande samordning bland de olika arbetargrupperna. Tudehpar­tiet agera- de till och med emot shoras.

I städernas fattiga områden  uppstod shora-ye mahallat, eller ”grannskapskommittéer”, som organiserade sådant som brödutdelning till äldre och sjuka.
Våren 1980 var 70 procent av Esfahan styrt av shoras. Hemlösa familjer och fattiga invånare ockuperade lyxhotell och lyxvillor och upprättade shoras. Samtidigt återtog bönder jord i de kurdiska och turkmenis­ka områdena i Golestan.
Khomeini var, som den andlige ledaren för de shiitiska massorna och med det militanta prästerskapet som den enda kraft som hade klara politis­ka mål, organisation och strategi i ryg-gen, kapabel att ta över ledningen för revolutionen genom att föra fram sitt nyligen bildade Islamiska republikan­ska partiet (IRP). Mehdi Bazargan, ledare för den liberalt kapitalistiska Na- tionella fronten blev under några få månader premiärminister och med uppbackning av Tudehpartiet organiserade prästerskapet en ny regim.
Inom två dagar hade Khomeini beordrat shoras att upplösa sig. Han var dock tvungen att gå försiktigt tillväga.Khomeini balanserade mellan klasserna; han tvingades göra eftergifter till arbetarna, införa gratis transporter och mediciner samt subventio- ner av dagligvaror. Han var dock beslutsam i fråga om att krossa deras organisationer.

I juli 1980, med statsfinanserna i kris och en arbetslöshet på 25 procent, tillkännagavs de första förstatligandedekreten, vilket ledde till att ma- joriteten av industrin fördes över i statlig ägo, även om privat egendom fortfarande ”respekterades”.

”Revolutionsdomstolar” upprättades, med avrättningar av militära och politiska ledare, poliser och Savakag-enter från shahregimen. Upp till tioår­iga fängelsestraff kunde dock utmä- tas för ”ordningsstörande taktik på fabriker eller arbetaragitation”.
Shora-ye eslami, islamiska råd, utvecklades under strikt central kontroll och etablerades vid sidan av shoras. Strejker förbjöds och i slutet av 1980 drog Pasadaran, ”Revolutionsgardet”, runt från fabrik till fabrik och krossade shoras.
Regimen utnyttjade den 444 dagar långa ockupation av USA:s ambassad i Teheran som islamiska studenter inlett i november 1979 och det åtta år långa Iran-Irakkriget. Ambassaddramat och kriget användes som medel  för att piska upp en rabiat nationalism och stärka regimens makt. Tiotusentals oppositionella avrättades, hundratusentals fängslades. Runt år 1983 var Tudeh- och Fedayeenpartierna totalt krossade.

Sedan den teokratiska diktaturens upprättande har det funnits en djupgående splittring mellan olika fraktioner inom den iranska islamiska regimen. En skoningslös kamp har pågått och fortsätter att pågå, mellan prästerskapets hårdingar, som är fast beslutna att behålla statsmakten, och grupper av så kallade ”reformister”, som vill ta till sig västkapitalismen och öka privatiseringarna.

Mohammad Khatami, Irans president mellan år 1999 och 2005, inför­de marknadsreformer, stödde den globala nyliberalismen och fick därför stöd av västkapitalismen. Han blev alltmer impopulär i Iran eftersom han ignorerade arbetarnas rättigheter och social rättvisa samt höll tyst när protesterande studenter attackerades och besköts. Ahmadinejad, en hårding uppbackad av den högste ledaren Ay-atol­la Ali Khamenei, valdes till president år 2005. Han lovade att använda oljeintäkterna till att lindra massornas nöd och minska klyftan mellan rika och fattiga, men han har inte lyckats åstadkomma några märkbara förbättringar.
Han har använt sig av USA:s hot och sanktioner mot Irans urananrikningsprogram för att avleda uppmärksamheten från sin misslyckade ekonomiska politik. Idag ligger inflationen på 25 procent, en fjärdedel av den arbetsföra befolkningen är arbetslös eller undersysselsatt och outbetalda löner är ett vardagligt faktum för arbetare.
Den iranska arbetarklassen har åt­erigen börjat röra på sig, som sockerrörsarbetarna på Haft Tapeh, fabriks- abetarna på Kian Tyre och bussförar­na i Vahed för att nämna några få, som har genomfört heroisk kamp och ställts inför fängslanden och repression. En återspegling av den iranska regimens bankrutt är att den diskredite-rade Khatami nyligen har tillkänna- gett att han kommer att ställa upp i årets presidentval.
Samtidigt försöker Ahmadinejad klamra sig fast vid makten genom att använda fraseologi från revolutionen för att förstärka sin image som en ”folkets man”.

Allt eftersom den ekonomiska världskrisen djupnar och splittringen inom den iranska islamiska regimen blir mer öppen, kommer den iranska arbetarklassen återigen att börja visa musklerna.
Utan uppbygget av ett oberoende arbetarparti som är beslutsamt i att kämpa för ett socialistiskt samhälle som en del av en socialistisk federation i Mellanöstern, kommer det emellertid inte att bli något slut på de krig, den fattigdom och det förtryck som plågar landet.

Återgå till toppen

——————————————————————-

6. Debatt: Vart går Syrien?


Det syriska inbördeskriget som på allvar har flammat upp denna sommar har gett upphov till mycket skilda bedömningar inom den svenska vänstern. På Kildén & Åsmans blogg kritiseras min (AJ) och Rättvisepartiet Socialisternas (RS) varning för det syriska inbördeskrigets alltmer religiöst-sekteristiska utveckling i artikeln ”Slaget om Aleppo – Syrien sjunker ned i tilltagande kaos” (Offensiv nr 1 010, 2012).

Enligt Benny Åsman, en veteran i Socialistiska Partiet, ger AJ ”en alltför negativ bild av hur det väpnade motståndet mot regimen ser ut, vilka kämparna är och hur stort inflytande jihadisterna har”. Själv ser han ”mycket få exempel på ’sekteristiskt våld’ mot de minoriteter, kristna, druser, alawiter och kurder”, som enligt AJ ”har goda skäl att frukta de sunnimuslimska stridsrop som alltmer dominerar i upproret. Ordet ’dominerar’ betyder vad det betyder, inte lite grann eller marginellt utan just dominerar”. Åsman håller inte med: ”Tvärtom” slår han fast.

Åsman, som blundar för vad han inte vill se, antyder också att vi förvanskat innebörden av en artikel i The Guardian om inbördeskrigets tilltagande sekterism av Gaith Abdul-Ahad. Men dennes kommentarer i artikeln gäller inte som Åsman hävdar bara situationen i staden Deir el-Zour i östra Syrien:

”Religiös och sekteristisk retorik har från ett tidigt skede tagit en ledande roll i den syriska revolutionen. Detta beror delvis på behovet av utländskt stöd med pengar och vapen, som kanaliseras genom väletablerade muslimska nätverk, och delvis på att religionen ger ett värdefullt stridsrop till kämpar, som lovar martyrskap och frälsning.
Nästan varje rebellbrigad har adopterat ett sunni-religiöst namn med en retorik som glorifierar jihad och martyrskap, även när brigaderna leds av sekulära befälhavare och bemannas av kämpar som knappast ber.”

En liknande bild ges nu från krigets Aleppo av till exempel journalister från The Guardian, Reuters och Washington Post.
Enligt Erika Solomon (Reuters 8 augusti) accepteras utländska jihadister även inom Aleppos 2 000 man största och starkaste Tawhid-brigad som i sin tur är består av dussintals miliser inom den Fria syriska armén. Till de jihadister som enligt Washington Post (20 augusti) ingår i brigaden, med 300 man i Aleppo, hör de mest ryktbara Jabhat al-Nustra (”Fronten till skydd för folket i Levanten”), som tagit på sig en rad bombdåd i Damaskus och Aleppo och är den enda grupp i Syrien som publicerar uttalanden på samma nätforum som al-Qaida. Enligt gruppens egna uppgifter ingår även utländska frivilliga från Marocko, Libyen, Tunisien och Libanon.
Enligt en talesman för Aleppos revolutionära råd, som uttalar sig i Washington Post, uppfattas Jabhat al-Nustra ”som hjältar”, då ”de slåss utan fruktan eller tvekan”.

En annan av de mest resursstarka miliserna, som uppges inkludera många utländska jihadister, men sägs operera vid sidan av den Fria syriska armén, kallar sig Ahrar al-Sham, ”Syriens fria män”.
Än har regimen ett övertag när det gäller urskiljningslöst våld. Dessvärre hopar sig dock alltfler vittnesmål om utomrättsliga avrättningar, hämndaktioner och folkfördrivning från den väpnade oppositionen.
Ingen kan förneka att det väpnade upproret nästan helt bemannas av kämpar ur Syriens sunni-muslimska majoritet, där religiösa slagord och svarta fanor dominerar i brist på andra program än att regimen till varje pris måste bort. På betongen i de krigshärjade delar av Aleppo som kontrolleras av rebellerna dominerar graffiti med paroller som ”hej avfälliga regim, det islamistiska Syrien kommer” och ”folket kräver Sharia-lag”.
Även en så kallat moderat FSA-kommendant, Abu Bakr, som säger sig vara oroad av de extremister han samarbetar med, vill ha en islamisk stat på sikt, men först efter ”återställd stabilitet och nationell dialog”. Det är ett budskap som inte lär lugna det till stor del sekulära Aleppo eller stadens talrika minoritetsgrupper.

Om demonstrationerna var få och kortvariga i Syriens största stad innan inbördeskriget nådde Aleppo har de så gott som upphört nu.
Enligt Åsman, som anser att vi överbetonar det ”tilltagande våldet”, missar RS/AJ att de civila fredliga aktionerna ökat i antal det senaste året. Men även om detta var fallet innan den nya fasen av väpnad offensiv sedan mitten av juli, tyder allt på att denna har fått en rakt motsatt effekt. Det civila samhällets engagemang tvingas nu koncentrera sig på nödhjälp till de värst drabbade snarare än på regimkritiska protester.

Enligt Los Angeles Times ifrågasätter även oppositionsaktivister om inte det väpnade upproret i Aleppo var baserat på en grov felkalkyl. Enligt en kristen oppositionsaktivist håller många av stadens internflyktingar rebellerna ansvariga för katastrofen, trots det grova övervåldet från regimen.
”70 procent av flyktingarna här är för regimen, eller i varje fall för stabilitet. Vi hjälper folk som fortfarande stödjer regimen”, citeras en rektor för en skola i Aleppo som förvandlats till flyktingläger.
Antalet Aleppobor i den väpnade kampen tycks också vara få, medan flertalet av de stridande är fattiga unga män från landsbygden. ”Var är Aleppoborna? Om man samlade alla kämpar här, så är bara två av dem från Aleppo”, citeras en bitter ingenjörsstuderande från Idlib som kämpar vid fronten till den strategiska stadsdelen Salahuddin, som tycks ha återtagits av regimen.
En av de Aleppobor som anslutit sig till den väpnade kampen med förklaringen att ingen längre går ut i fredliga protester medan granaterna regnar klagar samtidigt bittert över att stadens oppositionella aldrig fick någon förvarning om offensiven.
Det är ingen tvekan om att det syriska upproret uppstod som en berättigad och genuin, folklig rörelse i mars 2011 mot social nedrustning, fattigdom, arbetslöshet och Assadregimens 40-åriga diktatur, inspirerad av den ”arabiska vårens” revolutioner i Tunisien och Egypten. Utan tvekan föddes också det väpnade motståndet ur ett legitimt behov av att försvara proteströrelsen och dess lokala fästen mot regimens våld.

Desto viktigare var enligt vår mening att dessa självförsvarsgrupper ställs under demokratisk kontroll av arbetare och lokalbefolkning, till skydd för alla civila oavsett folkgrupp. RS stöder de fickor av sådant motstånd som fortfarande kan finnas mot såväl Assadregimens diktatur som mot sekteristiska miliser inom och utanför den Fria syriska armén.
En sådan tendens syns till exempel i de områden i norr som domineras av kurder, där de rivaliserande partierna som det Demokratiska unionspartiet PYD och det Kurdiska Demokratiska partiet försöker ena sig om att upprätta ett lokalt självstyre som håller armlängds avstånd till såväl Assadregimen som det FSA som till stor del domineras av Muslimska brödraskapet med stöd av Turkiet.
Det är när detta skrivs omöjligt att spå hur länge Assadregimen kan bestå. Men hur regimen faller och vad den ersätts av är minst lika viktigt för Syriens arbetare och fattiga som att den faller.
Även om Assad snart skulle falla är så djupa sekteristiska sår upprivna att det i värsta fall kan bli en utveckling i större skala som liknar det 15 år långa libanesiska inbördeskriget där Syrien splittras upp i kantoner som var och en försvaras av sina egna rivaliserande miliser – till exempel att alawiterna med eller utan Assad fördrivs och samlas kring sina traditionella kärnområden norr om Libanon runt staden Latakia.
Många andra, till exempel ur de kristna minoriteterna, har redan börjat överväga att lämna Syrien för gott.
Inte ens en spridning av inbördeskriget till Libanon och Turkiet kan uteslutas, eller ännu värre att Israel skulle attackera Iran och Libanon eller USA gå in militärt i Syrien för att, som det kanske skulle heta, säkra upplagen av kemiska vapen.

Till skillnad från i Tunisien och Egypten har det syriska upproret saknat det samlande kitt av oberoende strejkrörelser och fackföreningar som kunnat samla arbetare bakom tydliga krav på en fundamental demokratisk, social och ekonomisk förändring. Därmed har ett politiskt vakuum funnits som snart börjat fyllas av provästliga exilgrupper, samlade i Syriens nationella råd, och en alltmer omfattande inblandning med vapen, baser, pengar, propaganda, frivilliga kämpar och underrättelsetjänster från reaktionära grannstater som Turkiet, Saudiarabien och Qatar, och bakom dem Hillary Clinton, USA och de gamla kolonialmakterna Frankrike, England o s v.

Det syriska inbördeskriget har utvecklats till ett slagfält av våld, där utländska makter via lokala och regionala ombud ser en chans att åter kunna behärska regionen på basis av religiös och nationell söndring.
Samtidigt har den period av revolution och kontrarevolution som inleddes i Tunisien och Egypten bara börjat. Nya kampuppsving, som kan skingra de dimmor som skymmer sikten inte bara för Benny Åsman, med nya möjligheter för oberoende arbetar- och vänsterrörelser, kommer att uppstå i regionen, liksom även i Syrien. Dessa kommer att hämta nytt bränsle ur nödvändigheten att bryta den demokratiska, sociala och ekonomiska återvändsgränd som idag erbjuds av såväl religiös sekterism som av imperialismens nya inblandning.

Återgå till toppen

——————————————————————-

7. Varifrån kom ISIS?

ISIS och dess terror är till stor del ett resultat från Västimperialismens blodiga interventioner i Mellanöstern. (foto: )
ISIS och dess terror är till stor del ett resultat från Västimperialismens blodiga interventioner i Mellanöstern.

ISIS – Islamiska Staten i Irak och Syrien – är en allt större faktor i världspolitiken. När FN firar 70 år handlar mediarapporterna om Putins och Obamas tal om Syrien och ISIS. Organisationen är idag långt starkare än vad al-Qaida någonsin var.

10 000-tals har anslutit sig till dess väpnade styrkor. Den senaste helgen kom rapporter om att ISIS växer i Afghanistan. Sedan tidigare rapporteras om ISIS-styrkornas tillväxt i Libyen och Jemen.

Det är därför välkommet att Patrick Cockburns bok Jihadisternas återkomst nu äntligen finns på svenska från Celanders förlag. Veteranjournalisten Cockburn är rakt på sak om Västimperialismens ansvar:

”Det var USA, Europa och dess allierade i regionen – Turkiet, Saudiarabien, Qatar, Kuwait och Förenade Arabemiraten – som skapade förutsättningarna för ISIS”.

Han kritiserar USA:s inriktning efter terrordåden den 11 september 2001. Cockburn påpekar att talibanernas styre i Afghanistan – där Osama bin Ladin och al-Qaida hade sin bas – hade erkänts av bara tre länder: Pakistan, Saudiarabien och Förenade Arabemiraten. Det är också den saudiska sunnimuslimska wahabismen som utgör grunden för al-Qaidas och ISIS ”ideologi”. Men USA:s militära allianser med Saudiarabien och Pakistan innebar att USA:s fokus blev att störta Saddam Hussein i Irak.

Men Irak fick varken demokratisering eller välstånd. Cockburn beskriver den extrema korruptionen, hur sunnimuslimer har behandlats av de shiadominerade regeringarna och den totalt misslyckade återuppbyggnaden.

Under sina besök i Bagdad har han upplevt att det bara finns elektricitet fyra timmar om dagen, översvämningar med avloppsvatten på gatorna och att självmordbombningarna på nytt har ökat kraftigt.

På motsvarande sätt är den nya irakiska armén omotiverad och svag. När ISIS i juni 2014 överraskande intog landets näst största stad, Mosul, flydde både generalerna och de meniga soldaterna. Men Cockburn påpekar samtidigt att sunnimuslimska väpnade styrkor tog över Mosul även år 2004, under striderna mot USA:s ockupation, och att ISIS föregångare länge har haft ett starkt inflytande i staden, bland annat genom att ta ut egna skatter.

Men det var i Syrien som ISIS kunde skapa sig en bas. Den folkliga protesterna år 2011 möttes av brutalt militärt våld från Assadregimen och utvecklades snabbt till militära strider. Cockburn förklarar upprorens bakgrund i växande nöd och kritik mot regimen. Han gör sedan en avancerad analys av revoltens misslyckande:

”Initiala framgångar för gatudemonstranterna ledde till en överdriven självsäkerhet och en överdriven tilltro till spontana aktioner, under det att man förbisåg behovet av ledning, organisation, sammanhållning och en politik som sträckte sig längre än rent humanitära krav.”

Han betonar att folkresningarna i Mellanöstern och Nordafrika år 2011 var genuina revolter, men jämför med revolutionerna i Europa år 1848 och Egypten år 1952, ”lättvunna segrar som snabbt vändes till sin motsats.” Han kontrasterar mot de segrande revolutionerna i Kuba och Vietnam.

Assad backades upp av Ryssland, Iran och Hizbollah, medan Gulfstaterna med Saudarabien och Qatar i täten finansierade det väpnade motståndet. Turkiet var också en nyckelspelare, genom stöd till islamistiska grupper och öppen gräns till Syrien.

Cockburn visar hur även USA under Obama beslutat om stöd till ”kontrollerade” medlemmar i den syriska oppositionen, ”trots att västerländska diplomater mellan skål och vägg medger att den här gruppen faktiskt inte existerar utanför ett fåtal omringade motståndsfickor”. Cockburn beskriver hur den Fria syriska armén i många fall stod för plundring och ”banditstyre”.

Kriget i Syrien destabiliserade Irak ytterligare. ISIS kunde agera i båda länderna, mötte svagt motstånd från Iraks armé och kunde vinna över konkurrerande grupper.

ISIS hårdaste motstånd kom från kurderna, i synnerhet i Rojava, den del av Kurdistan som ligger i norra Syrien. Under ISIS omringning av Kobanê betonar Cockburn hur viktiga dessa strider var för ISIS. Att PYD/YPG, de kurdiska väpnade motståndsgrupperna, till sist gick segrande ur striderna visade att det går att besegra ISIS. Samtidigt har Turkiets president Erdoğan, som hela tiden visat att han ser PYD och PKK som större hot än ISIS, trappat upp sitt krig mot kurderna.

Obama och Västimperialismen har ingen lösning. De bombningar som inleddes år 2014 har inte stoppat ISIS, och Cockburn påpekar att USA inte ens lyckades när man hade 150 000 soldater på marken och flygbaser över hela landet. Inte heller talibanerna besegrades i kriget år 2001, utan kunde återkomma fem år senare.

USA tvingade fram att Iraks premiärminister Nuri al-Maliki, som var allmänt avskydd, efterträddes av Haider al-Abadi från samma shiamuslimska parti. Men denne har på sistone mötts av växande protester. Massdemonstrationer har samlat både shia och sunni, araber, turkmener, kurder med flera, med krav mot korruptionen, för jobb och rent vatten.

Putin använder rädslan för ISIS för att stärka sin egen position i världspolitiken, vända uppmärksamheten bort från kritiken mot hans egen regim, striderna i Ukraina och Rysslands ekonomiska kris. Han vill framstå som ”human”, men har sedan år 2011 stöttat Assads bomber mot den egna befolkningen.

Kombinationen av diktatoriska regimers våldsamma kontrarevolution och imperialismens krig har gett möjlighet för sunniislamistiska grupper som ISIS att skapa hela arméer. De vill ställa sunnimuslimer mot shia, kristna, ateister med flera. Cockburn varnar för att kriget i Irak och Syrien liknar det 30-åriga kriget i 1600-talets Europa och det långvariga inbördeskriget i Libanon.

För socialister är lärdomen från 2000-talets Mellanöstern behovet av enad kamp från arbetare och fattiga, oavsett religion, språk eller folkgrupp, mot diktaturer, kapitalism och imperialism. Nya revolutioner är oundvikliga och måste stödjas med idéer och materiellt.

Återgå till toppen

——————————————————————-

8. Israels terrorkrig väcker chock och vrede


Offensiv 2014

Israels brutala bombräder mot tätbefolkade områden skördar oundvikligen många människoliv. (foto: )
Israels brutala bombräder mot tätbefolkade områden skördar oundvikligen många människoliv.

De 1,8 miljoner som bor i den omringade och blockerade Gazaremsan har brutalt bombarderats från luft, hav och land. Det grymma kriget på denna tätbefolkade kustenklav betraktas återigen med chock och ilska av människor världen över.

När detta skrivs den 14 juli hade de israeliska styrkorna genomfört 1 474 attacker mot mål i Gaza och släppt 1 500 ton sprängämnen, inom loppet av en vecka. Skadorna som orsakats är fasansfulla, med över 180 döda Gazabor, fler än 75 procent av dem civila och åtminstone 32 av dem barn, enligt FN.

Drygt 1 100 har skadats och många tusentals traumatiserats. Stora familjer som äter sina Ramadanmåltider efter solnedgången har lidit ofattbara grymheter och många människor är hemlösa efter att ha fått sina bostäder söndersprängda.

En av attackerna dödade 17 medlemmar i en familj. Även ett vårdhem för gravt funktionshindrade personer bombades.

Den israeliska regeringen har kallat sin beskjutning av Gaza ”defensiv”, men utöver att balansen mellan de militära styrkorna är massivt oproportionerliga, har denna regering och dess föregångare i årtionden utsatt den palestinska myndighetens (PA) områden för brutalt förtryck och ockupation.

Även i perioder av ”vapenvila” gör israeliska armén räder in i PA-områden, med regelbundna mord och flera gripanden – över 5 000 palestinier hålls i israeliska fängelser. Detta har åtföljts av målmedvetet byggande av judiska bosättningar i östra Jerusalem och hela Västbanken.

Tisdagen den 15 juli hölls diskussioner som syftar till en vapenvila men dessa bröt snabbt samman. De kan återupptas de kommande dagarna, men utan vapenvila kan dödstalen och förstörelsen ytterligare förvärras med en möjlig markinvasion.

Hur som helst kommer ingenting i den nationella konflikten att lösas och de fruktansvärda cyklerna av blodsutgjutelse kommer att fortsätta så länge som de kapitalistiska eliterna och politikerna på båda sidor av den nationella klyftan sitter kvar vid makten.

Ett alternativt scenario kan bara uppstå genom att arbetare och fattiga i de palestinska områdena och arbetarklassen i Israel bygger sina egna politiska organisationer, som kan agera till förmån för vanliga människor och mot ockupationen, nationellt förtryck, terror, krig och fattigdom.

När en israelisk regeringskommitté diskuterade en vapenvila den 15 juli, motsatte sig högerministrarna Naftali Bennett och Avigdor Lieberman detta starkt. De vill i stället trappa upp angreppen till ett markinvasion, som skulle orsaka ännu större förstörelse för Hamas och Gazas befolkning.

Premiärminister Netanyahu har varit en del av den majoritet av ministrar som tvekat, på grund av det oundvikliga i att israeliska soldater skulle dödas och att det är osannolikt att det helt kan stoppa raketbeskjutningen från Gaza, ens tillfälligt.

Det har också funnits ett antal andra skäl bakom deras beräkningar, inklusive svårigheterna att snabbt dra sig tillbaka när en markattack påbörjats och en viss oro för att vålla stor förödelse – den israeliska härskande klassen är rädd för att tvingas ta direkt ansvar för de 1,8 miljoner gazabornas lidande.

Dessutom har oro och inbördeskrig i regionen och det internationella trycket att trappa ner oundvikligen blivit faktorer som måste tas med i beräkningen. Fler döda palestinier skulle öka det trycket.

En upptrappning sulle bara dubbla eller tredubbla den redan enorma fientligheten i de palestinska områdena mot den israeliska regimen. Det skulle också öka ilskan och missnöjet bland den palestinska befolkningen i Israel.

I många städer utbröt protester efter det barbariska mordet på en palestinsk ungdom av högerextrema judiska nationalister. Det i sin tur kom efter det tragiska mordet på tre israeliska tonåringar nära Hebron, som den israeliska militären besvarade med kollektiv bestraffning mot de palestinska områdena.

Under veckan efter 7 juli ljöd varningssirener i flera israeliska städer, bland annat i Tel Aviv. De raketer som avfyrades från Gaza har den längsta räckvidden hittills, så långt som 170 kilometer in Israel. Israels anti-missil system fångade upp ett stort antal av dem, och många andra landade utanför tätorterna.

De anfall i form av raketbeskjutning från Gaza – som kraftigt ökat under den senaste tiden – speglar desperationen hos palestinier, men är inte avskräckande för den israeliska regimen med dess överväldigande överlägsenhet i eldkraft.

Dessutom är raketerna och andra attacker mot israeliska civila, som utförs av grupper som inte står under demokratisk kontroll, kontraproduktiva eftersom de möts av upptrappad repression från den israeliska militären.

Deras urskillningslösa natur sprider också skräck över israeliska samhällen, med följden att israeliska arbetare går över till högerregeringens sida och bidrar därmed inte till att urholka den majoritet i Israel som har varit för bombningen av Gaza de första dagarna. (Det stödet skulle sannolikt minska i händelse av en markinvasion, inte minst därför att förlusten av israeliska soldaters liv skulle vara praktiskt taget oundviklig.)

Hamas försökte att hålla sig till det avtal om eldupphör som följde 2012 års krig mot Gaza, fram till de senaste händelserna då dess ledare såg det som en motsättning mot deras intressen att hålla tillbaka sina egna miliser. De har mött allt större svårigheter efter förlusterna av sitt exilhögkvarter i Syrien och stödet de fick från Muslimska brödraskapets kortlivade regeringsperiod i Egypten.

Detta, i kombination med den israeliska blockaden av Gaza, förstörelsen och Egyptens stängning av smugglingstunnlar till Egypten, samt de regelbundna morden på Hamas ledare, har försvagat Hamas – faktorer som bidragit till behovet av den senaste tidens ”enhetsavtal” med Västbankens ledare i Fatah.

Å andra sidan kan Hamas möjligen till viss del stärkas av kriget, med ökat stöd bland de palestinska massorna, som ett resultat av dess hårdare linje, i jämförelse med Fatahs, mot bombningen och mot de västmakter som stödjer kriget.

Däremot kommer varken Hamas högerextrema islamistiska ledare eller de sekulära i Fatah, som båda är pro-kapitalistiska, att främja de palestinska massornas intressen.

PA-presidenten Mahmood Abbas, Fatah, vill att västmakterna ska ingripa. Han vädjar till FN att fördöma Israels handlingar, medan västerländska ledare som Obama, Hollande och Cameron – viktiga aktörer i FN – har uttryckt solidaritet med den israeliska regeringen.

USA ger 3,1 miljarder dollar per år till Israel, en stat som har blivit en viktig bas för den västerländska imperialismen i en extremt instabil region. Omkring tre fjärdedelar av pengarna används för att köpa amerikansktillvekrad militär utrustning.

Palestinierna kan inte lita på vare sig sina nuvarande ledare eller på hycklande imperialistiska makter för att få stöd för sin kamp. Inte heller kan de hoppas på reaktionära arabregimer, som propagerar till förmån för palestinierna, men inte har något intresse av att göra mer. Om det är upp till de kapitalistiska politikerna på båda sidor av den nationella klyftan kommer krig och blodspillan att fortsätta.

De ständigt upprepade ”fredssamtalen” har hittills misslyckats, i grunden eftersom det inte ligger i den israeliska härskande klassens intresse att det ska finnas en livskraftig, oberoende palestinsk stat jämte Israel, med krav på egen mark, oförutsägbara politiska krafter i ledningen och en viss grad av konkurrens om naturresurser, handel och utländska investeringar.

Det enda sättet att realisera en verklig palestinsk stat, tillsammans med fred och säkerhet, är inte genom erbjudanden uppifrån, utan genom massaktioner på gräsrotsnivå. Palestinierna kan bara förlita sig på att bygga upp sina egna demokratiskt styrda gräsrotsorganisationer, för att organisera försvaret mot förtryck – med rätt till vapen – och massaktioner för att främja sina intressen.

I början av 2008 bröt en massoffensiv av Gazaborna den israeliska belägringen och tvingade fram att gränsövergången i Rafah till Egypten öppnades under elva dagar. Massaktioner skulle kunna genomföras mot många andra mål, för jord och mot muren.

Washington Institute for Near East Policy rapporterade den 13 juli om en opinionsmätning som fann att en stor majoritet av palestinierna förordar taktiken ”folkligt motstånd” – till exempel demonstrationer och strejker – framför våld, för att uppnå sina mål.

Den visade också ökat stöd till en ”enstatslösning”, i stället för två stater, vilket är illavarslande för den israeliska härskande klassen. Den kan inte acceptera att israeliska judar blir en minoritet i den stat vars berättigande avsågs vara en säker tillflyktsort för judar efter förintelsen.

Men samma härskande klass kan inte erbjuda några lösningar för att avsluta den nationella konflikten, utan enbart tillgripa återkommande död och förstörelse som ingenting löser. Precis som palestinierna måste bygga självständiga arbetarledda organisationer, behöver den israeliska arbetarklassen göra detsamma. Israeliska arbetare drabbas också av konstant otrygghet och många attacker på löner, villkor och välfärd från sina chefer och regeringen.

Socialist Struggle Movement, CWI i Israel-Palestina är engagerade i att stödja arbetarnas strejker och kamp i Israel och den palestinska myndigheten, samt deltar i de gemensamma demonstrationer av araber och judar som sker mot ockupationen (se Proteststorm mot Löfven).

Vi argumenterar för socialistiska idéer och byggandet av nya massarbetarpartier och rörelser, som kan utmana och svepa bort de kapitalistiska partierna. Ett socialistiskt Palestina och ett socialistiskt Israel som en del av en socialistisk konfederation i Mellanöstern skulle kunna avsluta blodsutgjutelse en gång för alla.

RS/Offensiv kämpar för:

  • Stoppa slakten! Stoppa missilangreppen och andra attacker mot Gaza! Nej till detta krig av den israeliska regeringen för storföretag och bosättningar.
  • Avsluta blockaden av Gaza. För ett omedelbart tillbakadragande av den israeliska armén från de palestinska områdena. Den nationella konflikten inte lösas med militära medel.
  • För en masskamp för palestinierna, under egen demokratisk kontroll, att kämpa för en verklig nationell frigörelse.
  • För oberoende arbetarorganisationer i Palestina och Israel.
  • För en oberoende, demokratisk socialist palestinsk stat, vid sidan av ett demokratiskt socialistiskt Israel, med två huvudstäder i Jerusalem och garanterade demokratiska rättigheter för alla minoriteter, som ett led i kampen för ett socialistiskt Mellanöstern och regional fred.

Återgå till toppen

Annonser