Marxistisk filosofi

Artiklar här:

1. Dialektisk materialism, en sammanfattning av marxistisk filosofi

2. Radikalfeminism, postmodernism, marxism

3. Den marxistiska identiteten, marxism tillämpad på nutida identitetsdebatt

4. Identitetspolitiken leder in i en återvändsgränd

5. Vidare läsning

——————————————————————-

1. Dialektisk materialism


Marxistisk filosofi kallas oftast kort och gott för ”marxism”. Lenin skrev 1913 artikeln Marxismens tre källor och tre beståndsdelar vid 30-årsminnet av Karl Marx död vilket är en kort och bra sammanfattning av marxismen. Lenin påvisar de viktigaste delarna, nämligen materialismen, förhållanden mellan klasserna och nödvändighet av klasskampen.
Friedrich Engels skriver att socialism liksom varje ny teori måste närmast knyta an till det befintliga tankematerial, hur mycket än dess rötter låg i materiella ekonomiska fakta. Och detta gäller självklart även Marx och Engels själv.

Karl Marx föddes 5 maj 1818. Det var i en tid där kapitalism framväxt allt mer tog fart. Ångmaskinen hade redan på 1700-talet lagt grund för industrialiseringen. Proletariseringen av större delar av samhället ägde rum. Vetenskapen började göra viktiga framsteg, till exempel Darwins evolutionsteori.
Inom filosofin representerades nytänkandet framförallt genom Friedrich Hegel (som fick sitt genombrott i början på 1800-talet, dog 1831). Hegel visade att det pågår en ständig förändring och vidareutveckling inom naturen och den mänskliga historien som inte kan få någon slutpunkt.

marx-eng5

Hegel – dialektiken

För att citera Engels:”Lika litet som kunskapen kan historien få en definitiv avslutning i ett fulländat idealtillstånd för mänskligheten; ett fulländat samhälle, en fulländad ’stat’ är något som blott kan existera i fantasin.” ”Den påvisar alltings förgänglighet och det förgängliga i allt, och ingenting annat blir bestående för densamma än den oavbrutna processen av vardande och utslocknande, än den ändlösa rörelsen uppåt från det lägre till det högre”. (Ludwig Feuerbach och den klassiska tyska filosofins slut, 1886)

Hegel förklarade attföreteelser eller ting i naturen inte ska ses isolerade utan i sitt sammanhang. Man kan säga att Hegels återupptäckte dialektiken och vidareutvecklade den. Han försöker påvisa inre sammanhang i rörelsen och utvecklingen. Där ligger hans stora bedrift.
Hegel menade att olika epoker representerar olika idéer som genom sina begränsningar och inre motsägelser drivs framåt mot en allt klarare, alltmer omfattande medvetenhet.
Idéer var det viktiga, dvs. Hegel var idealist. Han menade att även naturen var en manifestering av denna idé.

Feuerbach, Marx, Engels – materialister

Marx och Engels var ”vänsterhegelianer” eller ”unghegelianer”. Till skillnad från sin läromästare baserade de sig på en materialistisk världsuppfattning. Mellan åren 1844-45 blev de anhängare till Ludwig Feuerbach som bröt med Hegels idealism. Ludwig Feuerbach förklarar att naturen existerar oberoende av filosofin och att även vi människor som är produkter av naturen står på denna grundval:
”Ingenting existerar utanför naturen och människan, och de högre väsen, som vår religiösa fantasi skapat, är blott den fantastiska återspeglingen av vårt eget väsen. Förtrollningen var bruten; ”systemet” hade sprängts och kastats åt sidan, motsägelsen hade lösts sedan det visat sig, att den endast existerade i inbillningen. – Man måste själv ha upplevt denna boks [Feuerbachs Wesen des Christentums] befriande verkan för att kunna göra sig en föreställning därom. Hänförelsen var allmän: alla var vi med ens feuerbachianer” (Ludwig Feuerbach och den klassiska tyska filosofins slut, Engels, 1886).

Frågan handlade om förhållandet mellan tänkandet och varan. Med andra ord: vad är det primära – Vad kommer först: anden eller naturen?
Idealismen menar att anden existerade före naturen och förutsätter därmed någon form av högre makt = Gud. Enligt materialismen är naturen det primära, dvs. det är människan som skapar Gud
Detta var inte bara en allmän teoretisk fråga utan har framförallt betydelse för synen på staten. Hegels som idealist antog att det fanns en idé först och att världen då blir denna idés yttre manifestation.
Hegel ”utgår från den abstrakta Idén, vars utveckling i staten är den politiska författningen”, skriver Marx 1843 i skriften Till kritiken av den hegelska rättsfilosofin. Där kritiserar Marx Hegels idé om att det är staten som är det överordnade som av Hegel beskrivs som en ”yttre nödvändighet”. Hegels menar alltså att staten skapar samhället, familjen etc. medan Marx och Engels förklarar att det är tvärtom, att det är verkligheten, samhället som skapar staten, närmare bestämt den klass som dominerar samhället.

Engels beskriver det så här i Ludwig Feuerbach:

”I staten möter vi den första ideologiska makten över människan. Samhället skapar sig ett organ för försvar av sina gemensamma intressen gentemot inre och yttre angrepp. Detta organ är statsmakten. Det har knappt uppkommit, förrän det gör sig självständigt i förhållande till samhället, och detta desto mer, ju mer det blir organ för en bestämd klass och förverkligar denna klass’ herravälde. Den undertryckta klassens kamp mot den förtryckande klassen blir oundvikligen en politisk kamp, en kamp framför allt mot denna klass’ politiska herravälde. Medvetandet om denna politiska kamps samband med dess ekonomiska grundval avtrubbas och kan helt och hållet försvinna. Om detta också inte helt och hållet är fallet med de kämpande parterna, så är det nästan alltid fallet med historieskrivarna. Av de gamla historieskrivarna, som behandlat kampen inom den romerska republiken, är det endast Appianus som klart och tydligt säger oss, vad det i själva verket gällde – nämligen jordegendom.

Men Marx kritiserade även den gamle materialismen som han ansåg var alltför mekanisk.
Största begränsningen hos Feuerbach var att han inte kunde se världen i sin historiska utveckling, dvs. han kunde inte se denna ständiga pågående process som Hegel hade upptäckt.
Marx sammanfattar sin kritik i skriften Teser om Feuerbach 1845 där han skriver att även om omständigheterna former människan kan människan också forma omständigheter omkring sig:
”Den materialistiska läran att människorna är produkter av omständigheterna och av uppfostran glömmer, att omständigheterna förändras av människorna och att uppfostraren själv måste uppfostras. I en sådan lära måste man därför dela samhället i två hälfter – varav den ena är upphöjd över samhället…
Sammanfallandet av de förändrade omständigheterna och den mänskliga verksamheten, eller människans förändring av sig själv, kan bara fattas och rationellt förstås som revolutionär praxis.”

Marxism – dialektisk materialism

Marx betecknar den gamla materialismen som åskådande materialismen medan han utvecklar den dialektiska materialismen där människan är aktiv subjekt.
Både dialektiken och materialismen behövs. I Socialismens utveckling från utopi till vetenskap” (1880), skriver Engels om förhållandet mellan helhet och detaljer och gör en historisk överblick:

”Om naturen eller den mänskliga historien eller vår egen själsverksamhet underkastas tänkandet, så möter oss närmast bilden av ett oändligt nät av sammanhang och växelverkningar, där ingenting förblir vad, var och hurudant det var, utan allt rör sig, förändras, blir till och förgår. Vi ser alltså närmast helhetsbilden i vilken detaljerna ännu mer eller mindre träder i bakgrunden, vi ger mera akt på rörelsen, övergångarna, sammanhangen än på vad som rör sig, förändras och hänger samman. Denna ursprungliga, naiva men i sak riktiga uppfattning om världen är den gamla grekiska filosofins och framlades första gången klart av Heraklitos: Allt är och är ändå inte, ty allting flyter, befinner sig i ständig förändring, i ständigt vardande och försvinnande.”

”Men hur riktigt detta betraktelsesätt än uppfattar den allmänna karaktären hos företeelsernas helhetsbild, räcker det inte för att förklara detaljerna, av vilka denna helhetsbild består. Och så länge vi inte känner dessa, är vi inte heller på det klara med helhetsbilden. För att lära känna dessa detaljer, måste vi gripa ut dem ur deras naturliga eller historiska sammanhang och undersöka dem, var och en för sig, ifråga om deras beskaffenhet, deras särskilda orsaker och verkningar o.s.v. Detta är närmast en uppgift för naturvetenskapen och historieforskningen, forskningsgrenar som av mycket goda grunder endast intog en underordnad plats hos den klassiska tidens greker, emedan dessa framför allt först måste samla material för desamma. Först sedan det naturliga och historiska materialet i en viss utsträckning samlats, kan man börja den kritiska sållningen, jämförelsen av, respektive indelningen i klasser, ordningar och arter.

”Den begynnande exakta naturforskningen utvecklades därför först av den alexandrinska periodens greker och senare, under medeltiden, av araberna. En verklig naturvetenskap daterar sig emellertid först från andra hälften av 1400-talet, och från den tiden har den gjort allt snabbare framsteg. Sönderdelandet av naturen i dess enskilda delar, indelandet av de olika naturförloppen och naturföremålen i bestämda klasser, analysen av de organiska kropparnas inre alltefter deras mångfaldiga anatomiska former var grundförutsättningen för de jättelika framsteg, som de sista fyrahundra åren medfört i vår kunskap om naturen.

”Men de har likaledes kvarlämnat en vana att uppfatta naturföremålen och naturförloppen isolerade, utanför det stora helhetssammanhanget, alltså inte i deras rörelse utan i deras vila, inte som väsentligen föränderliga utan som fast bestående, inte som levande utan som döda. Och i det detta betraktelsesätt – såsom det skedde genom Bacon och Locke – överfördes från naturvetenskapen till filosofin, skapade det de sista århundradenas specifika dumhet: det metafysiska tänkesättet.”

Nu en närmare titt på dialektiken och de tre rörelselagarna.

Tre rörelselagar
Dialektiken är en metod för att analysera hur förändringar sker, varför förändringar sker och vad som är resultat av denna förändring. Det är ” vetenskapen om de allmänna rörelselagarna för såväl yttervärlden som det mänskliga tänkande”
Särskilt tre lager som har betydelse:

  • Kvantitetens övergång till kvalité
  • Motsatsernas kamp
  • Negationens negation

Lag 1: Övergång från kvantitativa förändringar till kvalitativa förändringar
Denna lag kan tydligt ses i exempel från naturen. När en värmekälla värmer vatten blir det gradvis varmare och varmare. Det sker en kvantitativ förändring. Värmen i vattnet stiger stegvis. Plötsligt vid 100 grader sker en kvalitativ förändring: vattnet blir till ånga och fått därmed en kvalitativt annorlunda form av vatten.
Som ett exempel för övergången från kvantitet till kvalitet i samhället refererar Engels till Karl Marx då han analyserar kapitalistiska produktionen och ser att först när det finns ett bestämt minimum av anhopat penningvärde blir det till kapital:

Som exempel förutsätter han att inom en viss produktionsgren arbetaren dagligen arbetar åtta timmar för sin egen räkning, d.v.s. för att frambringa sin arbetslöns värde, och de följande fyra timmarna för kapitalisten, för att frambringa det mervärde som denne stoppar i fickan. I så fall måste någon förfoga över en värdesumma, som tillåter honom att förse två arbetare med råmaterial, arbetsredskap och arbetslön, för att han dagligen skall kunna stoppa på sig så mycket mervärde att han kan leva på det lika gott som en av sina arbetare. Och då den kapitalistiska produktionens ändamål inte bara är det rena, livsuppehället utan att öka rikedomen, så vore vår man med sina båda arbetare fortfarande ingen kapitalist. För att nu kunna leva dubbelt så gott som en vanlig arbetare och dessutom överföra hälften av det producerade mervärdet i nytt kapital måste han kunna sysselsätta åtta arbetare, alltså förfoga över det fyrdubbla av den ovan förutsatta värdesumman. Och först på denna punkt, mitt i en rad av fortsatta analyser som belyser och motiverar det faktum att inte vilken som helst värdesumma är tillräcklig för att förvandlas till kapital, utan att varje utvecklingsperiod och varje industrigren har sina bestämda minimigränser (Anti-Düring, Engels, 1878).

Här ligger förklaringen varför det finns språngvis förändringar både inom naturen och inom samhällsutvecklingen. Trots att det är så som rörelser uppträder i natur och samhälle så förnekas detta vanligtvis av historiker, samhällsvetare, politiker med flera som medvetet eller omedvetet döljer det faktum att revolutioner tillskillnad från myten är något ytterst ”naturligt”.

Lag 2: Motsatsernas kamp
Denna lag innebär att orsakerna till förändring ligger inte bara utanför tingen, människan eller historiska händelser. Förändringar sker även genom motsatsförhållanden som byggs upp inom tingen, människan eller historiska händelser. Enligt den andra lagen ingår det i varje ting två motsatta element som dels behöver varandra (enhet), dels motsäger varandra (konflikt). All progressiv utveckling sker genom enheten av och konflikten mellan dessa motsatta enheter. Till skillnad från Hegel ser Engels den dialektiska processen i naturen som den primära, medan tänkandets dialektik är sekundär:

Rörelsen är en motsägelse, t.o.m. den enklaste mekaniska rörelse kan fullbordas endast genom att en kropp i ett och samma tidsmoment befinner sig på en plats och samtidigt på en annan plats, genom att den så väl befinner sig som inte befinner sig på en och samma plats. Och orsaken till dessa motsägelser lika väl som lösningen ur dem är oföränderligt densamma – just rörelsen (Anti-Düring, Engels, 1878).

Lenin listar upp flera bra exempel för motsatsernas kamp i sin skrift Till frågan om dialektiken (1914):

  • I matematiken: plus och minus samt differential och integral.
  • I mekaniken: verkan och motverkan.
  • I fysiken: positiv och negativ elektricitet.
  • I kemin: förening och sönderfall av atomer.
  • I samhällsvetenskapen: klasskamp.

Lenin kallar motsatserna även för enhet och kamp

Marx visar i Kapitalet upp motsatsernas kamp i analysen av kapitalism. Huvudmotsatsen i samhället som driver fram utvecklingen är motsatsen mellan produktivförhållandena och produktivkrafterna, kort sagt motsatsen mellan kapital och arbete.
Produktivkrafter, det är allt mänskligt arbete, resurser och arbetsredskap. Med produktionsförhållanden menas egendomsförhållandena eller människans relation till produktivkrafterna. Medan produktivkrafterna i kapitalism har en samhällelig karaktär som involverar många arbetare, redskapen är tillverkade av komponenter från olika delar av världen osv., så präglas produktionsförhållandena av det privata ägandet som är koncentrerat till en liten superrik elit.
Det är i motsatsen mellan dem som det uppstår klasskillnader.

Detta blir tydligt om man jämför feodalism med kapitalism som två olika klassamhällen.
Inom feodalismen var jorden det som var det viktigaste produktionsmedlet och som ägdes i stora delar av feodalherrarna. Småbönder arrenderade jord från godsherren och fick det som behövdes för livet men överskottet gick till godsherren. Mer överskott ledde till att produkterna fick en annan innebörd, ett annat värde, från att tidigare endast varit bytesmedel till att bli en vara. Köpmän uppstod, som ombesörjde varuutbyte och samtidigt tjänade på det. Motsatserna mellan de feodalistiska produktionsförhållandena med, trots allt, småskalig produktion och behovet att utöka varuproduktionen ledde till att produktionen inte kunde vidareutvecklas. Detta kunde först ske i ett annat samhällssystem: kapitalism.

Lag 3. Negationens negation
Denna lag handlar om resultatet av förändringarna. Förändringen leder alltså till någonting nytt som är oåterkalleligt men som ändå anknyter till tidigare förhållandena.
Negationens negation innebär en progressiv utveckling uppåt. Genom att ett ting på en särskild nivå negeras (förstörs) transformeras det till en högre nivå. Genom en andra negation – negationens negation – sker en transformation till en ytterligare högre nivå. Engels kallar denna utveckling spiralformad. I Anti-Düring ger Engels flera exempel på negationens negation i naturen, bland annat då ett sädeskorn faller i god jord och gror, negeras fröet (det upphör att existera) men istället framträder en planta – negationens negation.

Inom samhället kan man se detta som övergång från en samhällsform till nästa, som i exempel ovan övergången från feodalism till kapitalism.
Den borgerliga revolutionen i Frankrike 1789 och åren därefter ledde till att kejsaren avsattes och halshöggs, feodalismen avskaffades men följde samtidig av ett nytt klassamhälle med tillskärpta klassmotsättningar, dvs. ett liknande samhälle på högre nivå. I Kapitalet ger Marx flera exempel på negationens negation. Han ser den kapitalistiska privategendomen som en negation av den individuella privategendomen, medan övergången till samhällelig egendom står för negationens negation.

De tre lagar samverka, det finns ingen statisk skiljelinje mellan dem, dvs. när vi analyserar samhället säger vi inte här är det lag 1 som gäller eller här är det lagen om negationens negation som verka utan den centrala bedriften med dialektisk materialismen är kunskapen om att det finns en objektiv lagbundenhet inom naturen som även gäller människan och den mänskliga utvecklingen.

Dialektisk materialism är inte en metod för att endast analyserar och förstår dagens samhället, det är framförallt ett medel att förstå den mänskliga historien. Lag 1 förklarar den språngvisa utvecklingen genom till exempel revolutionära förändringar. Lag 2 förklarar att de faktorer som leder till förändringar är de motsättningar som existerar i samhället (mellan produktivkraft och produktionsförhållanden samt mellan klasserna). Lag 3 förklarar den oåterkalleliga historieutvecklingen från en samhällsform till en annan. Det är detta som kallas historisk materialism.

Leo Trotskij skriver i Till marxismens försvar (194):”Dialektiken är varken en fiktion eller en mysticism, utan en vetenskap om vårt tänkandes former i den mån det inte är begränsat till livets vardagsproblem utan försöker uppnå en förståelse av mer komplicerade och utdragna processer”.
Dialektisk materialism är inte att se som en dogm utan som ett redskap, med Engels ord ”vårt bästa arbetsverktyg och vårt skarpaste vapen”. Det påminner om att utvecklingen går framåt och att man inte blint kan upprepa gamla sanningar.
Den viktigaste slutsatsen är att människan formar sin egen historia, trots att det finns en lagbundenhet. Som Marx och Engels skriver i Kommunistiska manifestet (1848): ”Med ett ord: kommunisterna understödjer överallt varje revolutionär rörelse mot de bestående sociala och politiska förhållandena. I alla dessa rörelser framhäver de egendomsfrågan, vilken mer eller mindre utvecklad form den än må ha tagit, som rörelsens grundfråga”.

Karl Marx avslutar sina Teser om Feuerbach men den berömda satsen som uttrycker detta: ”Filosoferna har bara tolkat världen på en rad olika sätt, men det gäller att förändra den”.

Återgå till toppen

——————————————————————-

2. Radikalfeminism, postmodernism, marxism


Debatten mellan olika inriktningar inom feminismen har tagit hård ton genom åren, när ett tidigare utbrett synsätt ifrågasatts av ett nytt. För att ge en bild så beskrivs inledningsvis två konflikter.

Den 7 mars 2014 hölls seminariedagen och festen Kärlekmanifestet på Södra teatern. Kajsa Ekis Ekman var inbjuden som en av talarna. Ekis är en väl anlitad talare inom vänstern men denna gången väckte det stor debatt. En grupp av transpersoner deklarerade att de inte kunde delta under förutsättning av Ekis närvaro då hon påstods vara emot transpersoner. Detta handlar inte om en felskrivning i boken Varan och varat, som Ekis har sagt att hon ångrar, utan om skilda politiska uppfattningar.
Detta påminner om ett annat klassiskt gräl, det mellan feministerna Ebba Witt Brattström och Tiina Rosenberg vid tiden för Feministiskt Initiativs grundande. Det slutade med en stor häxjakt mot Tiina och att båda gick ur Fi.

Radikalfeminismen

Radikalfeminismen är det som blev kvar av 70-talets kvinnorörelse minus socialismen. Det finns en intervju med Ebba Witt Brattström på SVT från våren 2014 i programmet ”Fittstim – min kamp” av Belinda Olsson. Brattström förlöjligar dagens feminism och användandet av uttrycket ”hen”. Detta leder ingenstans, menar hon och hänvisar till finska språket som har ett tredje kön utan att det ändrat något. Ett märkligt påstående med tanke på att det kommer från en litteraturprofessor. Självklart har språket en viss betydelse, även om det inte har all betydelse. Framförallt måste en granska vem som använder sig av vilka uttryck och i vilket syfte.

gr8

Vidare påstår Brattström i intervjun att 1970-talets Grupp 8 inte hade något med vänsterrörelsen att göra. Vilket förnekande! Grupp 8 var en tydligt socialistisk organisation, sprungen just ur en frustration av att den dominerande vänsterrörelsen inte tog kvinnokampen på allvar. Synkroniseringen mellan kvinnokampen och arbetarkampen var det som ledde till framstegen: aborträtt, egen försörjning, dagisutbyggnaden… (Antalet förskoleplatser ökade från 72 500 år 1975 till 330 000 år 1985), hela välfärden, sexualbrottsutredingen mm. Städerskornas vilda strejker, tar de akademiska feminsterna idag sällan upp. Grupp 8 hade ett mycket stort antal basgrupper, 43 i Stockholm bara, fanns över landet och var en av alla vänsterorganisationer som bedrev stödarbete för städerskornas vilda strejker. Grupp 8 i sig var inte drivkraften till förändringarna i sig utan var en spark i röven på arbetarrörelsen att ta upp feminismen. Från början var Grupp 8 medias gunstlingar men blev när vänstervindarna mojnat i slutet på 1970-talet häcklade av densamma.

Feminismen utvecklade flera användbara teorier så som Yvonne Hirdmans genussystem 1988 om könens isärhållande och den manliga överordningen. Detta kom senare att kallas könsmaktsordning. Det bygger vidare på teorier lagda av t ex Simone de Beavoir om det andra könet och den manliga normen. Att mannen är normen märks inte minst i språket och fundamentala begrepp som ”människa” och ”historia” (his story). En av parollerna från 1970-talets kvinnokamp var ”det personliga är politiskt”, därför att kvinnors egna erfarenheter skulle tas på allvar. Vilket i sig förstås var en återupptäckt av erövringar från den första vågens kvinnorörelse från förra sekelskiftet, se t ex socialister som August Bebel och Alexandra Kollontaj.

Särartsfeminism – kvinnor är bättre av sin natur

Men precis som den breda vänsterrörelsen på 1970-talet så klarade inte dåtidens feminism av motgångar som mötte när rörelsen slutade växa och vindarna vände. De saknade marxisters förmåga till perspektiv och strategi. En gren inom feminismen stagnerade och utvecklades till så kallad särartsfeminism. Den menar att kvinnor och män tenderar att vara annorlunda i grunden och att det handlar om att uppvärdera det kvinnliga. Att ge den kultur som kvinnor skapar större plats.

Stalinismen –  homofobi och manlig idealisering

Det är viktigt att komma ihåg att radikalfeminismen var en reaktion på stalininsmen och varianten maoismen. Kpmlr (idag KP, kommunistiska partiet) som var en av de större vänstergrupperna var inte bara homofobiskt. När partiledaren Frank Baude lämnade KP 2014 fördömde han att partiet släppt in feminismen som han kallar en borgerlig idériktning.
På 1970-talet var det uttalat att Kpmlr stod för att kvinnokampen är sekundär. I en proletärkult var den riktiga arbetaren man, kvinnor ärades främst som mödrar. Historiskt kom denna förvridna form av socialism av den ryska revolutionens förvridning. Till exempel så infördes aborträtt som ett resultat av ryska revolutionen först i världen men avskaffades sedan 1930-tal när den stalinistiska diktaturen hade tagit järngrepp. Tilläggas kan dock att aborträtten fanns kvar i Östeuropa, till exempel Polen, och att det sågs som grundläggande i hela öst att kvinnor skulle lönearbeta och ha egen inkomst. Kapitalismens återinförande i Kina, Ryssland och Östeuropa har inneburit en nedgång i jämställdhet, ökning av sexistiskt våld och könsskillnader.
Trots att radikalfeminismen var en reaktion på stalinismen så påminner den om stalininsmen i sitt stelbenta stadietänkande.

Hur är förtrycken konstruerade?

Radikalfeminismen definierade patriarkatet – att gruppen kvinnor är förtryckta av gruppen män – som det grundläggande förtrycket. Som i sig väger tyngre än klassförtrycket. Det har betydelse i analysen av vad som är lösningen på förtrycken. Som när Ebba Witt Brattström menar apropå att tjejer i skolorna har högre betyg än killarna ”Kvinnor gör rätt, om kvinnor tog över skulle det bli bra”.
Det fanns teoretiker som Shulamith Firestone (bildade 1969 Redstockings, rödstrumporna, i USA) som fasthöll att kvinnoförtrycket tätt sammanflätat med klassförtrycket. Andra drog iväg högerut. I Sverige blev det tydligast i historien om stödstrumporna, se till exempel Petra Ulmanens bok (S)veket mot kvinnor och när högern stal feminismen. Kort kan sägas att feminister, däribland Ebba Witt Brattström, gick samman och bildade ett nätverk –Stödstrumporna – som hotade med att ställa upp med ett nytt parti inför valet 1994. Detta fick mycket stort stöd. Men något parti bildades inte den gången (senare bildades ju Feministiskt Initiativ). Istället ledde hotet till att de existerande partierna tvingades skärpa sig och varva sina listor så att andelen kvinnor i riksdagen ökade markant. Problemet var efter valet då dessa feminister slöt sig upp bakom regeringen och speciellt Mona Sahlin. När de hade behövts som mest, när s-regeringen genomförde världsrekord i budgetåtstramningar som gång på gång slog stenhårt mot arbetarkvinnor – då var feministerna knäpptysta.

137-sveketmotkvinnorna_ny-200x335

Postkoloniala feminisme

Allt mer gjorde sig kvinnokampen i fattiga länder sig hörd och den postkoloniala feminismen intog scenen. En av företrädarna är Chandra Mohanty som kritiserat den västerländska vithetsfeminismen för synen på alla asiatiska och afrikanska kvinnor som förslavade. I USA har Angela Davis spelat en stor roll för de svarta kvinnornas kamp. 2002 kom Paulina de los Reyes och Diana Mulinari med boken Maktens (o)lika förklädnader – kön, klass och etnicitet i det moderna Sverige, där intersektionalitetsbegreppet introduceras.

Angela Davis
Angela Davis

Queerteorier, teori och praktik hand i hand

Begreppet queer kan vara mycket, både ett aktivism begrepp, en identitet, ett förhållningssätt och en teoribildning (läs mer i t ex artikeln We´r here, we´r queer i Upp till HBT-kamp). Begreppet kan alltså innebära en rad olika saker. Queer-tänkandet har haft stor genomslag under 2000-talet.
En person kan mena att en har identiteten queer om en inte identifierar sig med homosexualitet, bisexualitet, heterosexualitet. Eller om en anser att det finns mer än två kön. Det handlar mycket om att gå utanför normen av vad som anses vara kön, identitet osv.

Ingen skillnad mellan kön och genus

Queerfeminismen ifrågasätter radikalfeminismens uppdelning av kön (det biologiska) och genus (det socialt skapade könet). Även det som vi uppfattar som ett biologiskt kön är en tankekonstruktion. Även det biologiska könet bör betraktas som en social konstruktion, skillnaden mellan natur och kultur bör upphävas
En teoretiker är Judith Butler. Butler menar att verkligheten skapas diskursivt, d.v.s. genom specifika sätt att tala om, uppfatta och konstruera den sociala världen. På så sätt skapas en norm som verkar genom hur subjektet talar. Det påstått biologiska könet är i själva verket en samhällelig diskurs.

Hbtq-kampen har öakt fokuset på normen

Det här med kritiken mot normen har varit viktig för hbtq-kampen. Detta för att heteronormen är det främsta utslaget av hbtq-förtrycket . Kvinnoförtryck och hbtq-förtryck har egentligen samma materiella bas i mannens dominans över kvinnors sexualitet, en dominans som bygger på heterosexuella parförhållanden, traditionellt sett inom kärnfamiljens ramar. Skillnaden är att hbtq-förtrycket inte har samma ekonomiska uttryck under kapitalismen som kvinnoförtrycket. Könsmaktsekonomin göds av till exempel av kvinnors obetalda hushållsarbete, lönediskrimineringen, att allt görs till varor (inklusive sexualitet och kvinnors kroppar).Hbtq-förtrycket är bara relaterat till detta indirekt.

”Den viktigaste orsakentill homofobin är dock hotet mot kärnfamiljen… Den materiella basen för kärnfamiljen skakas i sina grundvalar då kvinnan yreksarbetar och där med får samma samhälleliga makt som mannen. Detta ledde (på 1800-talet) också till att det i städerna började samlas hbt-personer. I och med att en gryende gemenskap växte fram, växte också en motreaktion av förbud och homofobi.” Ur Upp till HBT-kamp

Heteronormen slår vakt om utgångspunkten att sex sker mellan kvinna – man och allt annat ses som avvikande vilket gör att hbtq-personer måste förklara sig, ”accepteras” osv. Ovanpå detta byggs fördomar, våldsangrepp och statligt förtryck.
Så det är ingen slump att queerfeminismen växt i samklang med pride-rörelsens framsteg. Som massiva komma-ut-processer, prideparader i varje stad, stora lagförbättringar – har heteronormen ruckats på, framförallt i storstäderna. Men den finns ju fortfarande kvar.
>Medan queer-feminism kan vara användbart i hbtq-kampen och i var och ens personliga kamp så kan den till viss del fungera som en broms politiskt, filosofisk och i den stora rörelsen.

Postmodernismen – idéströmningar som underbygger queerfeminismen.

Postmodernismen tillhör skepticismen. Denna filosofiska inriktning går mot idén att det finns objektivitet, fasta värden och sanningar. Allt är relativt och subjektivt. Allt är påverkat av sin omgivining och sammanhang, man säger att det sker kontextuellt. Postmodernismen betonar vikten av maktrelationer, personlig identitet och diskurs (resonemang och frågeställningar som tillämpas inom ett visst område). Friederich Nietzsche ses som postmodernismens gudfader.

Ur postmodernismen kommer poststrukturalism.En av dess grundare var Michel Foucault. Han kallade sig först för marxist, men eftersom han var aktiv inom franska kommunistpartiet är det troligt att det var en stalinistiskt färgad marxism.
Foucault har bland annat lanserat teorier som statsrasism, normaliseringsprocess, konstruktivism, en förändrad syn på sexualitet, vansinne, makt och kunskap.
Konstruktivism menar att allt som iakttas står i relation till den som iakttar. Normaliseringsprocess tillämpas till exempel på hur offrets (oftast en kvinnas) motstånd trubbas av i en relation där gärningsmannen – oftast man – misshandlar.

Nina_Björk

Redan i den feministiska klassikerna Under det rosa täcket från 1996 undersöker Nina Björk styrkor och svagheter i postmodernismen: ”Men det var inte kvinnor av kött och blod som de postmoderna tänkarna efterlyste, utan det ”kvinnliga” sågs snarare som synonymt med just detta ”undertryckta”, ”frånvarande”, och ”marginaliserade”. Så talar till exempel en av postmodernismens förgrundsgestalter, den franske socialfilosofen Jean-Francois Lyotard, om en ny filosofi, en ”älvornas och kvinnornas filosofi”, karaktäriserad av anonymitet, passivitet och masker. Och så talar Jean Baudrillard om kvinnlighet som ”osäkerhetens princip”, om kvinnlighet som ”förförelse” – en förförelse som han ser som en närmast revolutionär kraft mot en förtryckande ordning.”

Men kvinnor som tar saken i egna händer och startar revolution är inte längre passiva. Finns en tydlig motsägelse här.

Tiina Rosenberg skriver i sin Queerfeministisk agenda (2006): ”Den klassiska, på gruppidentitet baserade, identitetspolitiken har varit starkt ifrågasatt och omdiskuterad under det individualistiskt inriktade 1990-talet. Röster, inte minst queerteoretiskt influerade, har hävdat att förtryck drabbar människor därför att de delas in i kollektiv och kategorier.”
Att förtrycket skulle uppståd för att en sätter ord på det är förstås felaktigt och Rosenberg delar inte denna analys. Däremot refererar hon på sin blogg Trikster till en välkänd debatt mellan Judith Butler och Nancy Fraser. Den senare menar att vänstern sökt sig en kulturell vändning, bort från de materialistiska ekonomiska frågorna till identitetsfrågor och rätten till olikhet. Butler och Tiina svarar att vänstern tidigare haft en nedvärderande syn på det som klassas som kulturella frågor/demokratifrågor och kulturell kamp, samt att det vore att exkludera att sträva efter en gemensam ekonomisk kamp.

Brattström – Kvinnokampen har blivit uppsplittrad

När Ebba Witt Brattström förklara sin debatt med Tiina Rosenberg i efterhand så menar hon att det är ett nederlag att feminismen inte längre handlar om en stor kvinnokamp utan om smågrupper som samarbetar.
Rättvisepartiet Socialisternas representant diskuterade med Brattström i ett panelsamtal under Socialism 2000 om feminism (just år 2000) om vart socialismen och klassfrågorna tog vägen apropå tidigare nämnt svek av feministerna 1994-1995. Det visade sig att vi hade helt olika synsätt för Brattström ville inte minnas att nedskärningar på välfärd var stora frågor vid denna tidpunkt, något som vi som var aktiva i stora kamper som den mot sänkningen av barn- och studiebidraget eller kamp mot nedskärningar i kommunerna (den kommunalt fackligt förtroendevalda Lena Ezelius satt också i panelen) mycket väl minns att det var.

Rosenberg är vänster, men vad är socialism?

Tiina Rosenberg definierar sig som vänster och socialist. Men i en annan paneldebatt – anordnad av Homosexuella Socialister under Prideveckan i Stockholm 2013, lyckades inte Rosenberg eller de andra riktigt ge någon definition på vad socialism eller socialistisk kamp är. I pausen gick Elin Gauffin från RS fram och frågade och då blev svaret att vad det handlar om är att gynna den offentliga sektorn. För Rättvisepartiet Socialisterna är detta en extremt nedbantad och totalt otillräcklig form av ”socialism”. I själva verket är offentliga sektorn välfärdsreformer som arbetarrörelsen och kvinnorörelsen tillkämpat sig inom kapitalismens ramverk. Denna form av välfärd lever ständigt på nåder, blir också ständigt attackerad av företag och politiker och är så otillräcklig att klassklyftorna fortsätter att öka.

Så vad som verkligen har kommit i bakvattnet under de senaste 20 årens postmodernistiska era är en socialistisk klassbaserad rörelse. Arbetarklassen har exluderats och värst har arbetarkvinnorna drabbats. Till viss del har postmodernismens kritik av stalinismen och radikalfeminismen sina poänger. Men att inte se värdet av en gemensam kamp för ekonomisk rättvisa är förödande. Tina Rosenberg skriver: ”Därför måste den moderna vänsterpolitiken ha en mer inkluderande agenda där antiheterosexism och antirasism måste vara lika grundläggande som solidarisk fördelningspolitik. Detta innebär inte att klasskampen därmed skulle sakna betydelse. Tvärtom, men vår samtid kräver en förståelse av ett klassbegrepp som också definieras genom genus, sexualitet och rasifieringsstrukturer.”

Det stämmer att antisexism, hbtq-kamp och antirasism är av avgörande betydelse, de är en förutsättning för att en gemensam bred kamp ska lyckas. Annars kan den inte bli stor och kraftfull utan just splittrad och inskränkt. Men det gäller att se värdet av just ekonomisk kamp. För det är genom att använda sig av ekonomiska medel, så som massdemonstrationer, strejker och blockader, som vi kan slå mot kapitalisterna i ett system där det är vinsten och ekonomin som framför allt annat räknas. Inte bara för tillfällig fördelningspolitik (som egentligen är små plåster i ett ”sjukt” system) utan för att den breda massan ska få erfarenhet av vilken kamp som behövs för att en dag avskaffa detta system – vilket bara kan göras genom ett kollektivt massagerande underifrån

När bara det personliga räknas

En som inte alls pratar om rörelser och kamp är en annan svensk företrädare för queerfeminismen: Ulrica Dahl. I boken Skamgrepp från 2014 nämner hon inte en enda gång att det skulle finnas strukturer som skapar genus/kvinnoförtryck. ALLT handlar om inomfeministiska frågor. Hur vi ska förhålla oss till varandra inom feminismen. Dessutom får hon med ett svepande påhopp på rörelsen Vägra Kallas Hora (Ta natten tillbaka och andra rörelser vid samma tid) som hon menar utgår från vissa erfarenheter och utesluter andra, ifrågasätter vissa normer och utesluter andra. En kritik som inte stämmer, se mer här.

Ulrica Dahl berättar om egna handlingar som hon menar är queerfeministiska, t ex att vandra på gator och betrakta prostituerade. För att hon bryter mot den manliga blicken.

ekis

En stark debattör mot den ideologiska inriktning som dominerat den feministiska trenden de senaste tio åren har varit Kajsa Ekis Ekman. I artikeln Normen är en bluff skriver hon: ”Tankemodellen går ut på att det största hindret för frigörelse, kvinnlig och mänsklig, är ”normer” i samhället som föreskriver hur vi ska vara. De är alltid ”rigida”, man hör aldrig om en lätt norm eller halvnorm, men trots rigiditeten omgivna av en mytisk dimma. Man får aldrig någon normernas genealogi: var kommer de ifrån? vad livnär dem? vilken roll spelar de – är de samhällets stöttepelare och i såfall vilket samhälle; det kapitalistiska systemets, eller all mänsklig samvaros? vad händer om man gör sig av med dem: byts de ut mot andra eller går det att ha ett normlöst samhälle? Nej, de hänger liksom löst i luften, de har inget ursprung, de är frikopplade från produktionssystemet, de bara uppstår i tomma intet, beskrivs ofta vagt som ”sociala” och ”kulturella.”

”Mot detta normsamhälle ställs en idé om att man genom att vara annorlunda kan ifrågasätta normen. Genom att klä sig, bete sig, vara kan man alltså utöva samhällskritik. Följaktligen ägnas otroligt mycket tid och energi åt att utröna vad normen står för (eftersom det ingår i figurens struktur att normen är flytande) och vad som är att ifrågasätta den.”

Hon tar exempel på en teoretiker som hyllar hemlösa för att de bryter mot normen. Hon känner inte igen sig i att vi skulle leva i en verklighet som liknar 1950-talet.
”Men att normbrottet gör karriär inom motståndets logik har också andra orsaker. Det beror på att ett visst skikt inom medelklassen har fått tolkningsföreträde inom kvinnorörelsen, och omvandlat den till ett samtal om genus. Många som blivit tongivande har aldrig varit aktivister utan kommit i kontakt med genusteori först på universitetet. Hur man ska vara, vad som är ”bra” och ”dåligt” – kort sagt samma moralfrågor som alltid sysselsatt den osäkra borgerligheten, intresserar dem mer än att organisera en strejk eller aktion.”

Medan det 1970-tal hette ”Det personliga är politiskt” har det idag blivit som att ”bara det personliga är politiskt”. 2008 skrev Kajsa Ekis Ekman, ”Alla vill vara i minoritet” och noterar att ingen vill befatta sig med majoritetsfeminismen som i sig klassas som dominant.

”Det här beror på att analysen av samhället har förändrats. Från att tala om makt och förtryck har man börjat tala om normer och avvikande. Majoritet har blivit ett ord med konservativ laddning, när det egentligen bara betyder att det är många som har det som en själv”. Och ”det rör sig inte om identitet utan om ideologi; två verklighetsuppfattningar: den postmoderna och den materialistiska.”

Marxistisk analys – för just massan = majoriteten

I en marxistisk analys används materialismen, dvs att varat bestämmer medvetandet. Det som är runtomkring oss, de verklighet vi lever i, avgör hur vi tänker. Alexandra Kollontaj besvarade till exempel de överklassfeminister som för 100 år sedan inte kunde förstå hur fattiga kvinnor kunde missköta sina barn så eller att de tog till gatan för att sälja sin kroppar, med materialistiska argument. Den nödtorft de levde under är att klandra för dessa handlingar
Marx pratar om ”Människorna, sådana de betingas genom en bestämd utveckling av deras produktivkrafter och av det varuutbyte som betingar detsamma. Människorna är producenter av sina föreställningar.” Det här är som Ekis konstaterar ett annat synsätt än det postmoderna.

Marx och Engels skrev ”Vi utgår inte från vad människorna säger, inbillar sig och föreställer sig och inte heller från de omtalade tänkta, inbillade och föreställda människorna för att därifrån komma fram till de livs levande människorna. Vi utgår från de verkligen verksamma människorna och utifrån deras verkliga livsprocess”. (om Konst och litteratur)
Dialektiken visar hur allting rör sig och är föränderligt. Denna rörelse sker språngvis som ett resultat av kollision av motstridiga krafter. I samhället handlar det om klasskamp och revolution.
Marxismen konstaterar att filosoferna tidigare bara har tolkat världen på en rad olika sätt, men det nu gäller att förändra den. På det sättet landar marxismen i subjektets kraft.

Det traditionellt ”kvinnliga” och traditionellt ”manliga” könsrollerna är skapade och kan förändras. Det finns biologi också men även den har växt fram i förhållande till produktionssystem och samhällelig organisering.
I boken Antiduring argumenterar Engels mot begreppet eviga sanningar. En sak är bara sann under givna omständigheter och även de är skapade av produktion och kamp.
Medan det borgerliga jämlikhetskravet var att klassprivilegier ska bort var de proletära jämlikhetskravet att klasserna ska avskaffas. En diskussion som seglat upp igen genom de som försöker lansera kamp mot ”klassism” i raden av kamper mot rasism, sexism osv.

Marxismen ser alltid till klassperspektivet och har förhållningssättet att allt ändras – i detta synsätt finns beröringspunkter med postmodernismen. Att alltid fråga sig under vilka omständigheter sker vad och vem säger vad.
>När det gäller samhället ser marxismen, till skillnad från postmodernismen, att grundläggande förändringar kräver massornas aktiva agerande och att det krävs förändringar i det materiella –  i ekonomin.
I Teser om Feuerbach slår Marx fast ”Den materialistiska läran att människorna är produkter av omständigheterna och av uppfostran glömmer att omständigheterna förändras av människorna och att uppfostraren själv måste uppfostras.”

Materialistisk syn på de olika perioderna

Vilken filosofisk inriktning som dominerar har även det materialistiska förklaringar. Under 1950- och 60 -talet gjorde efterkigsuppsvinget att arbetarklassen fick luft under vingarna att ta sig ton, mot gamla auktoriteter. Så som att tidsackordssystemet fick gruvarbetarna att strejka 1968, eller studenterna i Paris att resa sig mot det gamla. Kvinnor strömmade ut på arbetsmarknaden men vann bara ”halva” lönen och behöll ansvaret för hemmet – en ”villkorlig frigivning”. (Kvinnans villkorliga frigivning är titeln på Eva Mobergs bok 1961 som den kvinnorörelse som bröt ut i slutet av 1960-talet ofta refererade till).
De senaste 20 åren däremot har varit helt annorlunda. De har präglats av kapitalets globalisering som inneburit en globalisering av arbetsfördelningen och totalt sett en ökad utsugning av arbetarklassen. Det har präglats av välfärdsslakt, att lönernas andel av ekonomi sjunkit, finanskris, nyliberalism och privatiseringshets.

I riktigt stora kriser, som i och med kapitalismens återinförande i öst på 1990-talet och i krisländer som Grekland idag, har kvinnors rättigheter tryckts tillbaka. Men på det stora hela har det feministiska motståndet (en omedveten jämställdhetssträvan från massan) varit starkare och med små steg ändå rört sig framåt. Klassklyftorna däremot har ökat. Troligtvis är klyftan inom gruppen kvinnor större än någon gång på 40 år. Tänk bara att nyliberalismen lyckades återinföra och normalisera pigsystemet genom RUT.
Att det i denna kontext framhävs individuella projekt och reformer som inte kostar (lagförbättringar) – som inte tar av mervärdet – är därför ingen slump. Arbetarklassen har förlorat sina traditionella partier genom socialdemokratins förborgerligande, och de har inte ersatts av andra. Istället har rasistpartier kapat åt sig allt större del av röstantal. Så ur allt detta växte queerfeminismen.
Det är en lång kamp kvar. Könsmaktsordningen som en del i klassamhället och utsugningen av arbetarklassen består. I framtiden kommer en socialistiskt feminism efterfrågas av massorna.

När du som marxist vill diskutera med andra feminister är det här användbara checkfrågor:

  • Hur menar du att kvinnoförtrycket/könsmaktsordningen kan avskaffas?
  • Vilken kraft kan leda till grundläggande förändring?
  • Hur kan olika grupper enas?

Återgå till toppen

——————————————————————-

3. Den marxistiska identiteten


Protest för att lika rättigheter ska skrivas in i konstitutionen på 1970-talet i USA. Rörelsen samlade såväl kvinnor som män i enad kamp mot högerpolitiken. (foto: )
Protest för att lika rättigheter ska skrivas in i konstitutionen på 1970-talet i USA. Rörelsen samlade såväl kvinnor som män i enad kamp mot högerpolitiken.

Personlig identitet är viktigt. Att höra till och få utvecklas utan att ständigt utsättas för fördomar och diskriminering borde vara en självklarhet. Men identitet är inte per automatik progressivt och leder heller inte självklart till motstånd mot förtrycket eller ut ur förtrycket.

Ett uttryck som har florerat i den identitetspolitiska debatten är ”kulturell appropriering”. Det är en teori som, aningen förenklad, går ut på att kulturer inte är jämställda och att en underordnad kultur i mötet med den dominerande kulturen tas över och töms på sitt innehåll, alltså approprieras. Det kan till exempel gälla kulturella uttryck som musik eller symboler som klädesplagg. Genom detta ojämställda möte hävdas det att de redan förtryckta kulturerna blir än mer marginaliserade.
Att använda attribut eller symboler från en annan kultur för att håna eller förminska den är naturligtvis inte okej. Men att hävda att ickevitas kulturer skulle vara så svaga att de förintas om de imiteras eller beblandar sig med andra är historielöst och dessutom oerhört nedvärderande.
Förtrycket och styrkeförhållandena förändras över tid. En grupp som tidigare har varit dominerande kan senare vara marginaliserad. Inom teorin om kulturell appropriering bortser man från att kulturer hela tiden utvecklas och förändras och att många av de förändringarna sker i möten, både jämställda och icke jämställda.
Det finns idag i allra högsta grad ett kulturellt förtryck. Men en av de faktiska realiteterna som de som förespråkar identitetspolitik och teorin om kulturell appropriering bortser ifrån är att det finns både progressiva och reaktionära delar inom alla kulturer. Detta gäller både traditioner, idéer och individer.

Även inom kulturer finns det personer som befinner sig i opposition, personer som anammar det progressiva i den egna kulturen och förkastar det reaktionära. Att se grupper som homogena antyder också att alla inom gruppen upplever och tolkar saker likadant. Vem företräder då gruppen?
Förespråkare för teorin om kulturell appropriering hävdar ofta att möten och utbyten mellan kulturer endast bör ske när de är jämställda.  Men som världen ser ut idag är det svårt att se ett jämställt utbyte, då hierarkierna och förtrycket är en del av kapitalismen. Detta leder till en strävan efter att hålla isär kulturer vilket inte minskar förtrycket. Det kan däremot bidra till att upprätthålla det.
Genom att skapa föreställningen om att kulturer är rena, autentiska och homogena försvåras utbytet och enigheten mellan de progressiva krafterna samtidigt som det stärker de reaktionära.

Det är viktigt att ta alla former av förtryck på allvar. Och vi kan inte till fullo förstå hur någon annan upplever förtrycket även om vi kan försöka föreställa oss. Ofta används argumentet att endast den förtryckta gruppen kan tala i sin egen sak och att endast de som har upplevt förtrycket har rätt att bekämpa det. Ja, de som utsätts för förtrycket måste leda kampen. Men det betyder inte att en inte ska alliera sig med andra.
Det betyder inte att endast kvinnor kan tala om jämställdhet och feminism, lika lite som endast rasifierade kan föra den antirasistiska kampen. Vi har sett otaliga exempel på kamp där olika grupper i solidaritet kommit till varandras undsättning. Under 1960-talet var det inte bara kvinnor som stod på på barrikaderna i kampen för preventivmedel och aborträtt.
Till en början bedrev medborgarrättsrörelsen i USA sin kamp separatistiskt, men med tiden växte kampen och även vita blev viktiga allierade. Och på 1970-talet kom i sin tur Black Panthers att stötta gayrörelsen.
Men vi har också sett kamper splittras eller inte komma vidare när förtryckta grupper gör varandra till fiender istället för att enas i gemensam kamp. Att söndra och härska är en välkänd imperialistisk strategi. Istället för att bedriva korståg inom rörelsen eller att predika bland de redan frälsta behöver vi vidga kampen.

Långt ifrån alla som tillhör förtryckta grupper är maktlösa. Det finns kvinnor, homosexuella och andra minoriteter som har klättrat uppåt både ekonomiskt och politiskt.  Nyamko Sabuni (FP) är svart, Andreas Carlgren (C) är homosexuell och Lena Adelsohn Liljeroth (M) har en hörselnedsättning. Alla tre är tidigare ministrar i Alliansregeringen, som förstärkte orättvisorna.
Internationellt blir det ännu tydligare. Barack Obama är svart och Angela Merkel är kvinna. Att tillhöra den förtryckta gruppen betyder inte att individen är förtryckt. Det är heller ingen garanti för att en bekämpar de förtryckande strukturerna.
Förtryck kan även finnas inbördes inom de förtryckta grupperna. Att idealisera och framhålla identiteterna som rena och homogena kan bli förödande. Vilka inom dessa förtryckta grupper blir talespersoner för resten? Vilka är det som anses kapabla att leda kampen?
Marxister har en helt annan syn på vad som behövs för att krossa allt förtryck. Den nuvarande låga klassmedvetenheten bär stor skuld i uppsvinget för tron på de individuella lösningarna. Att tala om ett klassperspektiv är långt ifrån tillräckligt. Att möjliggöra för individer att klättra i ett klassamhälle är inte vårt mål. Förtrycket ligger  i systemet självt.
Engels sammanfattar det bra: ”I enlighet härmed måste man söka de yttersta orsakerna till alla samhälleliga förändringar och politiska omvälvningar inte i människornas hjärnor, inte i deras ökade insikt i den eviga sanningen och rättvisan, utan i förändringar i produktions-­ och utbytessättet. De måste sökas inte i ifrågavarande epoks filosofi utan i dess ekonomi.”

Marxismen har en materialistisk utgångspunkt, att förtrycket kommer ur vem det är som har den ekonomiska makten. Den materialistiska historieuppfattningen utgår från motsättningarna mellan klasser, hur produktionen utförs och hur det producerade utbytes.
De rika har fått sina rikedomar genom utsugning av arbetarklassen som genom sitt arbete skapar profiten. Arbetarklassen innehar makten att ta över produktionen och är därför den kraft som kan omkullkasta det rådande systemet. De rika tjänar på att upprätthålla klassamhället och arbetarklassen tjänar på dess avskaffande. Och de olika förtrycksordningarna hjälper till att upprätthålla klassamhället. Förtryck och exploatering samverkar.
Medan vi är upptagna med att diskutera vem som får och inte får uttala sig, vem som är minst och mest privilegierad bland personer med få privilegier blir kapitalisternas kassakistor allt större. Vi måste fråga oss själva vem som är den verkliga fienden och vem det är som på allvar tjänar på förtrycket.

Återgå till toppen

——————————————————————-

4. Identitetspolitiken leder in i en återvändsgränd


En arbetarklass som är medveten om sin styrka har den verkliga makten i samhället. Det var när arbetarklassen äntrade scenen i masskala som diktaturer störtades i Nordafrika. (foto: )
En arbetarklass som är medveten om sin styrka har den verkliga makten i samhället. Det var när arbetarklassen äntrade scenen i masskala som diktaturer störtades i Nordafrika.

Den antirasistiska rörelsen har mobiliserat flest människor det senaste året. Demonstrationer över hela landet mot SD och nazister har avlöst varandra. Fler inser vikten av att själva ta kampen till gatorna. Samtidigt fick SD 13 procent i riksdagsvalet och tog två mandat i EU-valet. Hur ska antirasismen organiseras och vad krävs för en verklig frigörelse för rasifierade, flyktingar och andra utsatta grupper?

En debatt har blossat upp mellan i första hand vänster­intellektuella, som inleddes med Aftonbladets kulturchef Åsa Linderborgs kritik mot ”identitetspolitiken”. Även om debatten ofta blir akademisk är det viktigt att reda ut vad den egentligen handlar om. Det är viktigt för socialister att kunna navigera i debatten, eftersom den får återverkningar i vilka politiska krav som bör lyftas samt hur politiska rörelser ska organiseras.
Åsa Linderborgs kritik mot identitetspolitiken handlar kortfattat om dess begränsade fokus på enskildheter istället för strukturer. Om att utgå från individer istället för att se det gemensamma intresset i att bekämpa den förtryckande, rasistiska och patriarkala kapitalismen. Identitetspolitiken ”skuldbelägger och splittrar. Man ska känna skuld för att man inte deltar i kampen, samtidigt som man inte får vara med för att man inte fattar hur det är att vara svart”, skriver hon
Jason ”Timbuktu” Diakité höll ett känsloladdat tal med passet i sin hand, när han mottog fem-i-tolv-rörelsens antirasistiska pris i riksdagen. Artisten Tomas Ledin deltog solidaritetskampanjen ”Jag är Jason”. En del skribenter, som Judith Kiros, kritiserade Ledin och andra för att de upptog utrymme i ”en kamp de inte naturligt ingår i”. Istället ska Ledin, som vit, inse sina privilegier och hålla sig i bakgrunden.

Kritikerna aktualiserar vilka som får ingå i den antirasistiska rörelsen. Utan tvekan behöver förtryckta grupper organisera sig för att vinna gehör och erkännande för sina respektive rättigheter samt representation i samhället och inom arbetarrörelsen. Men det kan aldrig vara målet, utan endast ett medel i kampen för verklig frigörelse för alla. Men frågan är, ingår den mörkhyade överklassmannen mer ”naturligt” i den antirasistiska kampen än den ljushyade undersköterskan Anna?
Vem som kan representera rasifierade är villkorat. På vilket sätt skulle Barack Obama, som svart, vara en bra representant för afro­amerikaners intressen när hans politik har inneburit att klassklyftorna, fattigdomen och hemlösheten når nya rekordnoteringar främst bland fattiga afroamerikaner? Det idag pågående massiva upproret – under Obamas presidentskap – till följd av att poliser har sluppit åtal efter att ha skjutit ihjäl afroamerikaner började bland de svarta i Ferguson. Protesterna har spridit sig som en löpeld och demonstrationer har hållits på 170 platser med deltagande från alla etniska grupper inklusive vita. ”Solidaritet slår identitet”, som Linderborg skriver.

Enligt forskarna Bernstein och Taylor (Identity Politics, 2013) används begreppet identitetspolitik för att beteckna organisering efter kategorier, eller identiteter, som genus, etnicitet, sexuell orientering med flera, snarare än efter klass. Identitetspolitiken har vunnit gehör bland aktivister i samband med framväxten av den postmodernistiska idétraditionen (från 1980-talet), delvis som en kritik av att delar av vänstern och arbetarrörelsen har nonchalerat eller till och med motarbetat kampen mot rasism, kvinno- och hbtq-förtryck.
För tio år sedan stod Socialdemokraterna i fronten för att utvisa apatiska flyktingbarn och har sedan dess varit eniga med Moderaterna om en inhuman flyktingpolitik. Stalinistiska KPML(r) (idag Kommunistiska Partiet, KP) ansåg på 1970-talet att ”homosexualiteten är en produkt av klassamhället – ett av dess sjukdomssymptom”.

Identitetspolitiker, som Kiros och Fi:s riksdagskandidat Foujan Rouzbeh, hävdar att det endast är rasifierade (personer med attribut, som utseende och namn, som leder till att de utsätts för rasistisk diskriminering) som har förmågan och intresset av att bekämpa rasismen. Alla andra grupper i normsam­hället anses vara förtryckare av den från normen avvikande identiteten och är därmed en del av problemet. Rouzbeh avfärdar Ledins med fleras solidaritetsgester med ”Ni är vita, män, medelklass och cis-personer. Ni är normen och ni är i majoritet”.
Kampen förs ofta på en individuell nivå och handlar om att medvetandegöra individer som tillhör mer ”privilegierade” grupper för att de ska hållas tillbaka och inte utnyttja sitt ”oförtjänta övertag” (övertag på grund av exempelvis kön, hudfärg eller sexuell orientering). Normkritiken blir överordnad enigheten i kampen.
Begreppet ”vita män”, en strukturellt privilegierad grupp, har en teoretisk relevans men blir ofta missriktat i den politiska debatten. Det är sant att vita män är kraftigt överrepresenterade i maktpositioner i Sverige och i det skikt av arbetarklassen, eller medelklassen, som har heltidsanställningar och anständiga levnadsvillkor.
Men när den separatistiska debattsajten Rummets påstår att ”gruppen som klassas som vita generellt [har] makt över den egna representationen, ekonomisk makt, och politisk makt och inflytande” är de fel ute. Den överväldigande majoriteten män och vita tillhör arbetarklassen och befinner sig under kapitalistisk exploatering, precis som majoriteten av rasifierade och kvinnor.

Endast ett perspektiv som separerar den antirasistiska och feministiska kampen från den socialistiska kan avfärda ljushyades och männens roll i kampen samt vikten av enighet i kamp oavsett grad av förtryck.

Konfliktlinjerna är i grunden ideologiska. Marxismen vilar på en materialistisk samhällsanalys som skiljer den subjektiva upplevelsen av förtrycket från den objektiva förklaringen av förtryckets grund. Därför kan även den som inte är rasifierad förstå och bekämpa rasismen även om denne inte utsätts för rasismen själv. Identitetspolitiken har däremot ett idealistiskt och subjektivt synsätt, att det inte kan existera någon objektiv verklighet och ingen övergripande samhällsteori. Istället är det de förtrycktas individuella erfarenheter som står i centrum för maktanalysen.
Rummet förklarar i Aftonbladet behovet av separatistisk organisering för rasifierade med att ”när vi som delar erfarenhet av att vara rasifierade […] pratar med varandra […] kan [vi] ta in och omfatta andra typer av politik, andra analyser”. Självfallet är en separatistisk plattform viktig för de rasifierade som känner sig marginaliserade från det offentliga samtalet om exempelvis rasism. Men vilka ”andra analyser” och vilken annan politik förutsätter personlig erfarenhet av rasism?

Visst är erfarenheterna viktiga att ta tillvara, men det identitetspolitiska projektet är dessvärre oförmöget att formulera ett program för frigörelse. Detta gäller även för intersektionella teorier, som dock i många fall kan vara analytiskt användbara då de pekar på de överlappande och sammanvävda maktstrukturerna som var och en intensifierar förtrycket av individen. En svart arbetarkvinna är förtryckt av tre olika samspelande maktstrukturer: Rasism, patriarkat och kapitalism. Däremot reduceras klass till en identitet bland andra och kapitalismen blir en maktstruktur likvärdig med rasismen.
Det blir tydligt i Feministiskt Initiativs program, som vill ”säkra människors lika möjligheter och utfall oavsett kön, hudfärg, etnicitet, klasstillhörighet, sexualitet, funktionsförmåga eller könsidentitet”. Men förtrycket av arbetarklassen beror primärt inte på social diskriminering.
Marxismen visar hur arbetarklassen per definition är den grupp som exploateras och förtrycks i den kapitalistiska ekonomin när ägaren av produktionsmedlen ska utvinna profit. Klass är den övergripande sociala kategorin och arbetarklassen är unik då den är den mäktigaste kraften i samhället, förutsatt att den är enad och medveten om sin styrka. Den har nämligen makten över den samhälleliga produktionen och kan på eget bevåg stanna och driva ekonomin.

Det var först när arbetarklassen handlade i masskala, via generalstrejk, som Egyptens och Tunisiens diktatorer Mubarak respektive Ben Ali kunde störtas 2011.

Identitetspolitiken underskattar fatalt den inbördes solidaritet som finns mellan förtryckta grupper inom arbetarklassen. I Sverige har tiotusentals demonstrerat mot rasism under det senaste året och 78 procent oroas över främlingsfientlighet. En stor del av dessa är inte rasifierade och utsätts själva inte för rasistisk diskriminering. Solidariteten och enigheten i kampen, oavsett identitet, är helt nödvändig mot den rasistiska kapitalismen.
Identitetspolitikens förnekande av övergripande samhällsförklaringar gör den oförmögen att förklara hur förtrycket ska brytas. Marxismen är unik när det gäller att förklara förtryckets materiella grund. Rasismen är ett arv från kolonialismen och än idag en grundbult för att legitimera imperialismens erövringståg. Den islamofobi som används av SD och andra högerextremister i Europa har exploderat i samband med imperialismens ”kriget mot terrorismen”, med syftet att tjäna kapitalismen och geopolitiska maktintressen.
Rasismen används av kapitalisterna för att upprätthålla låga löner för arbetare i fattiga länder och av borgerliga politiker i Sverige som ett argument för lägre löner för invandrare eftersom de i högre utsträckning är arbetslösa. Den härskande klassen har ett objektivt intresse av att splittra den exploaterade klassen och så inbördes motsättningar för att förhindra enad kamp mot kapitalismen. Genom olika grader av materiell exploatering inom arbetarklassen, utefter exempelvis hudfärg, kan motsättningarna förstärkas och arbetarklassens enighet försvagas.

Förtryck kan inte avskaffas genom att omfördela privilegier från en grupp till en annan medan klassamhället består. Det är samma ägande klass som tjänar på att upprätthålla förtrycket av kvinnor, rasifierade och hbtq-personer, liksom på kapitalismens exploatering av alla arbetare.

Konsolideringen av den nyliberala samhällsordningen efter stalinismens kollaps tillsammans med arbetarrörelsens ledarskaps politiska kapitulation har tyvärr kastat tillbaka klassmedvetenheten. Arbetarrörelsens organisationer fungerar inte längre i samma utsträckning som en naturlig referenspunkt för kämpande skikt i samhället. Med med ett program som betonar rättigheter för alla förtyckta och behovet av gemensam kamp kan ett demokratiskt socialistiskt parti och kämpande organisationer samlas till en massrörelse som kan avskaffa roten till förtryck och exploatering, det kapitalistiska systemet.

Avskaffandet av kapitalismen och en socialistisk utveckling betyder inte att rasism och andra förtrycksordningar automatiskt försvinner. Däremot skulle upplösandet av klassamhället svepa bort den materiella grunden för förtrycket och öppna möjligheterna för en fullständig och varaktig frigörelse för alla. Redan efter den socialistiska ryska revolutionen 1917, avkriminaliserads homosexualitet för första gången, aborträtt infördes och rätten till nationellt självbestämmande infördes. Framstegen rullades dock tillbaka med den stalinistiska kontrarevolutionen.
När arbetarklassen reser sig i masskala överbryggas de förtryckande och splittrande attityderna till förmån för klassmedvetenhet och klassenighet. Antirasism är en oumbärlig förutsättning för att motverka splittringen inom klasskampen och för att inspirera och ge impulser till andra delar av arbetarklassen att gå ut i kamp.
Rasismen, sexismen och heteronormen utgör tillsammans med den ekonomiska exploateringen en helhet – klassamhället – vilken endast kan rubbas av en bred, mångfaldig och enad klasskamp. En enhetsfront mellan alla delar av arbetarklassen hade varit nödvändig för att slå tillbaka fascismen på 1930-talet. Detsamma gäller idag.

Kapitalismen är beroende av splittring utefter etniska linjer och vilar på den extrema materiella ojämlikheten som drabbar hela arbetarklassen, men särskilt rasifierade. För att bryta med det rasistiska förtrycket behövs en enad rörelse bestående av arbetarklassens alla delar, för en grundläggande socialistisk utmaning av kapitalismen. Bara genom demokratisk planering över samhällets resurser för att tillgodose de sociala behoven kan grogrunden för rasistiska attityder och motsättningar utraderas. Därmed går kampen för förtryckta gruppers frigörelse hand i hand med kampen för ett socialistiskt samhälle.

Återgå till toppen

——————————————————————-

5. Vidare läsning:


– Ludwig Feuerbach och den klassiska tyska filosofins slut, Friedrich Engels

http://www.marxistarkiv.se/klassiker/marx/engels-ludwig_feuerbach.pdf

– Anti-Dühring, Friedrich Engels

– Naturens dialektik, Fredrich Engels

https://www.marxists.org/svenska/marx/1883/20-d027.htm

– Mrxismens tre källor och tre beståndsdelar, V.I Lenin

https://www.marxists.org/svenska/lenin/1913/03.htm

– Fundamental problems of marxism, Georgi Plechanov

https://www.marxists.org/archive/plekhanov/1907/fundamental-problems.htm

– Den monistiska historieuppfattningen, Georgi Plechanov

http://www.marxistarkiv.se/klassiker/plechanov/monistiska_historieuppfattningen.pdf

– On historical materialism, Franz Mehring

https://www.marxists.org/archive/mehring/1893/histmat/

– Polemics in Marxist Philosophy, George Novack

– Logic of Marxism,George Novack

– Den materialistiska filosofins ursprung, George Novack

https://www.marxists.org/svenska/novack/1965/materialistiska_filosofin.html

Återgå till toppen

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s