Marxistisk ekonomi

Artiklar här:

1. Marxistisk grundanalys av ekonomin

2. Världsekonomin: 1930-talet i repris?

3. Global kapitalism på bräcklig grund

4. Mot en ny nedgång?

5. Lön, pris och profit

——————————————————————-

1. Marxistisk grundanalys av ekonomin


Vi läser om eller diskuterar nästan dagligen på något sätt ekonomiska frågor. Det kan vara rapporter om företags nya rekordvinster, fikasnack om behöv av löneökningar eller kanske på TV-nyheterna nya vändor i den grekiska krisen. Det finns också återkommande frågan om en rättvis fördelning av resurserna och rikedomen i världen. Mest slående att de 1 procent rikaste i världen äger mer än hela den fattigaste hälften av befolkningen tillsammans.

Vad är det som bestämmer våra löner? Varifrån kommer profiter? Hur kommer det sig att kapitalism återkommande hamnar i kriser trots utvecklad en industri och massproduktion som gott och väl skulle kunna täcka behoven för människorna på denna planet?

Frågorna ovan har ställts av socialister i över 100 år. Karl Marx berömda bok Kapitalet kom ut 1867. Innan dess har han dock forskat och studerat frågan under många år, ända sedan 1847/48. Det finns flera skrifter t ex Lön, pris och profit där han svarar på frågan om facklig kamp för högre löner och höjd levnadsstandard samt kapitalisternas sätt att undergräva den.
Marx börjar i Kapitalet med att förklara vad en vara är. Detta är verkligen en av grunderna i att förstår hur hela kapitalistiska produktionen fungerar. Se mer om den marxistiska filosofin dialektisk materialism och specifikt om materialismens betydelse under den fliken.

Produktionsförhållanden och produktivkrafter

Basen för varje samhälle är produktionen, inte tankar idéer eller enskilda ledare som avgör hur samhället ser ut. Sättet hur samhällets medlemmar producerar, hur de interagerar med varandra ekonomiskt kallas för produktionsförhållanden. Produktionsförhållandena i sin tur är beroende av tillståndet för de materiella produktivkrafterna i samhället (teknik, verktyg, kunnande, arbetsorganisation mm)

Bruksvärde

Allt som framställs med mänsklig arbetskraft är produkter och har en direkt nytta för konsumenten, ett bruksvärde. De bruksvärden är olika, beroende på kvaliteten på produkterna och de olika behoven hos konsumenterna. I början av primitiva samhällen (familjeföreningar, stammar), kunde människor producera lika mycket mat som de behövde för sitt uppehälle. Det producerades tillsammans, produkterna tillhörde samhället och var avsedda för direkt individuell och kollektiv konsumtion. Avgörande var att det fanns en gemensam äganderätt som därmed bestämde att även fördelningen av produkterna var gemensam.
Först när samhällen började producera ett regelbundet överskott som producenterna inte kunde konsumerar själv introducerades byteshandel. Överskottet i sin tur började underminera det gamla klansystemet vilket ledde till utveckling av privategendom inom klanen.

Fördelningen av arbetsuppgifter mellan könen inom samhällena gjorde att privategendomen i allt större grad kom att tillfalla männen. Engels skriver så här: ”Honom tillföll därför boskapen, och de varor och slavar som mottogs i utbyte mot boskapen. Allt överskott som försörjningen nu lämnade tillföll mannen. Kvinnan delade dess njutningar men hade ingen del i dess ägarskap”.

Bytesvärde – varuproduktion

Genom handel blev produkterna en vara. Med uppkomsten av byteshandel uppkom frågan vilket värde produkterna egentligen hade. Det handlade om att byta varor med varandra av helt olika karaktär. På vilket sätt kan då bestämmas t ex hur mycket vete krävs för att få en plog? Marx använde sig av ekonomen Riccardos slutsats att varornas värde bestäms av det samhälligt nödvändiga arbetet som har lagts ner för att framställa denna vara. Detta samhälleliga arbete mäts i arbetstiden som behövds för varans framställning.
Om en enskild producent behöver längre tid för framställning av en vara än en annan spelar ingen roll utan avgörande är den samhällelig nödvändiga arbetstiden som gäller generellt beroende på den för perioden tillgängliga tekniken etc. Alltså: den genomsnittliga tiden som det tar att producera en vara bestämmer varans bytesvärde.

Pengar – cirkulationsmedel – pris

Från början fannsen enkel handel, bönderna bytte det med varandra som de hade i överskott med det som de behövdes. Marx och Engels förklarar att är med införandet av metallmyntet som byteshandeln underlättas dvs. då blir pengar cirkulationsmedel. Med pengar fick varorna ett pris, dvs. Priset är varans värde uttryckt i form av pengar.
Med växande byteshandel följde också snabb växande skillnader i fördelningen av produkterna och därmed ökade klasskillnader.

Varuproduktionen spelade länge en underordnad roll eftersom många småbönder och mindre hantverkare fortfarande även under feodalismen (medeltiden) producerade åt sin egen förbrukning, utöver det fick de lämna en del av sitt arbete till godsägaren och kyrkan. Lönarbete fanns men småskalig t ex att genom att anställa en lärling.

Kapital

Marx menar att kapitalistiska produktionssättet fick sin första början under 14- och 1500-talets Italien. Kapital är inte detsamma som pengar eller möjligheten för vissa att anhopa pengar i form av skatter eller lyxkonsumtion. Kapital som begrepp uppstod för definiera pengarna som användes av handlare eller köpmän. Dessa tog hand om pengarna åt producenterna. För detta krävde de betalning, dvs. de kunde behålla del av köpesumman. Genom att anhopa pengar kunde de ge krediter och tjänar på räntan. Byteshandeln och därmed distributionen, alltså fördelningen av produkterna ändrade sig ytterligare och kom längre bort från producenterna.
Möjligheterna att göra vinster var från början begränsande. Det ändras av två faktorer: varuproduktionen växer och blir dominerande i och med den påbörjande industrialisering samtidigt som det allt fler människor blir ”fri” som Marx uttrycker det. Fria i den meningen att de förfogar över sin arbetskraft och är fria från all privategendom. Det enda hen kan sälja är sin egen arbetskraft.

Arbetskraftens värde

Marx betonar att arbetet som sådant inte har ett värde. Annorlunda är det med arbetskraften. Arbetaren säljer sin arbetskraft och precis som för andra varor bestäms även arbetskraftens värde genom den tiden det krävs för att upprätthålla denna vara. För en människa som säljer sin arbetskraft innebär det tiden som går åt att framställa livsmedel som arbetaren behöver, bostad hen bor i, kläderna på kroppen osv. Där ingår även det som behövs för reproduktionen av arbetskraften dvs skötsel av barnen.
Arbetskraftens värde – vilken levnadsstandard som anses vara skälig – varierar mellan olika tidsepoker och vilka segrar arbetar- och kvinnokampen lyckats erövra, teknikutveckling mm.

Mervärde – profit – vinst

Kapitalisten betalar alltså till arbetaren värdet av arbetskraften, idag oftast för en månad i taget, uttryckt i lönen. Märk här att kapitalisten inte betalar för det värde som arbetskraften skapar – kort uttryckt hen betalar inte för det arbete som utförs. Värdet på arbetskraften och värdet på vad arbetaren skapar under denna månad är inte detsamma. Kanske en arbetare skapar dubbelt så mycket i värden som hans egens arbetskrafts värde. Skillnaden där emellan utgörs av obetalada merarbetet. Det mervärde som genom merarbetet tillförs varan är källan till kapitalistens profit/vinster. Det är på detta sätt arbetarna blir utsugna av kapitalisterna.
Man kan sammanfatta så här: Kapital uppstår vid utsugningningen av arbetares merarbete för att producera varor.

Konstant kapital

För att påbörja produktionen av mervärde, måste kapitalisten först investera kapital. Han behöver produktionsmedlen (verktyg, maskiner, utrustning), råvaror, varor av olika slag. Även verktyg och maskiner är produkter av mänskligt arbete, råvaror görs för tillgängligt genom mänskligt arbete. Alla dessa produktionsmedel är också varor vars värden beräknas av arbetstiden som behövdes för att skapa dem. Denna del av det investerade kapitalet kallas
konstant kapital (c). Eftersom dess värde inte ökar i produktionen utan bevaras, är det ”dött” kapitalet. Dess värde ingår i värdet av den nya produkten.

Variabelt kapital

Dessutom måste kapitalisten köpa arbetskraft genom att anställa arbetare. Denna del kallas variabelt kapital (v). Kapitalisten behöver med andra ord kapital innan den kan ta igen det genom att sälja varorna senare. Men endast det variabla kapitalet (v) skapar nya värden – det är enbart arbetaren som skapar mervärdet. Först genom försäljningen av varan till sitt verkliga värde kan mervärdet realiseras för kapitalisten.

Skillnad mellan mervärde och profit

Mervärde inte direkt är detsamma som vinst eller profit. Från mervärdet ska betalas fakturor till andra kapitalister, räntor, hyror etc. En del av mervärdet går till kapitalisternas egen lyxkonsumtion i form av privata vinster. Framförallt användes mervärdet för återinvesteringar för att skapa ännu större mervärde och därmed också ännu större möjligheter till profit.

Profitkvoten

Intressant för kapitalisterna att veta är hur profitabelt deras verksamhet är – profitkvoten. Denna är mervärdet – m – i relation till investerade kapitalet dvs. m/(c+v). Inneboende i kapitalism är att det konstanta kapitalet växer snabbare än det variabla kapialet, eller om man ta det konkret att nyanställningar av mänsklig arbetskraft sker i mindre utsträckning är investeringar i nya maskiner /ny teknik. Det är dock bara den delen i det investerade kapitalet som är det variabla kapital, dvs. arbetaren som skapar mervärdet. Det är det som kallas profitkvotens tendensiella fall. I verkligheten har inte profiterna eller profitkvoten fallit eftersom kapitalisterna motverkar fallet på andra sätt.

Utsugningsgraden

Vad för arbetarklassen är relationen mellan v och m intressant. Det är måttet på hur stor utsugningen av arbetskraften är. Storföretagen gör i genomsnitt 1 miljon kronor vinst per arbetare i Sverige per år = mått på exploateringsgraden.

Ständig utveckling av ny teknik och monopolbildning

Kapitalism innebär en ständig press till vidareutveckling av produktivkrafterna, dvs. utveckling av ny teknik, nya och snabbare sätt till distribution av produkter etc. Motsidig konkurrans innebär att mindre företag eller företag som helt enkelt inte hänger med i racet blir utkonkurrerrade, går i konkurs och deras del av marknaden tas över av allt färre men allt större företag. Det som kallas monopoliseringen. Värdsekonomin kontrolleras av idag av 147 företag, enligt tidskriften Forbes Exp Nestlé, Deutsche Bank. (”The 147 companys that controlls everything”).

Kapitalismen – ett system för återkommande kriser

Den historiska bedriften med utvecklingen av kapitalism är att den har lett till att produktionen har blivit samhällelig. Men den har också inneboende motsättningar där den centrala är motsatsen mellan den samhälleliga produktionen å ena sidan och privategendom av produktionsmedlen på den andra sidan. Eftersom kapitalisterna är tvungen att sträva efter maximerad profit behöver de öka andelen av mervärdet och därmed pressa ner arbetarna löner och livnadsstandrad. Samtidigt kan de bara realisera mervärdet när de faktiskt säljer sina varor. Ur detta uppstår det motstridiga förhållandet att arbetarna inte kan köpa och konsumera varorna eftersom de saknar köpkraften. Här ligger grunden för de återkommande kriserna som kapitalismen kraschar in i med jämna mellanrum.

Återgå till toppen

——————————————————————-

2. Världsekonomin: 19130-talet i repris?


Ur Offensiv 2008

När krisen i världsekonomin nu fördjupas dramatiskt jämför allt fler kapitalistiska kommentatorer läget med kraschen 1929. Kollapsen på Wall Street i oktober det året innebar ett sammanbrott för den gamla världsordningen. Finansmarknadens hyllade trollkarlar flydde som råttor från ett sjunkande skepp och den kapitalistiska staten tvingades städa upp. Vad betydde krisen för den politiska medvetenheten? Och var det verkligen president Franklin D Roosevelts New Deal-politik som gjorde slut på den 10 år långa depressionen?

Historiska paralleller är alltid otillräckliga för att beskriva det aktuella läget. Om den nuvarande krisen för kapitalismen kommer att få lika dramatiska historiska konsekvenser som 1929 hade för 1930-talet återstår att se. Men det finns viktiga likheter med idag och lärdomar som behöver dras, liksom myter om 1930-talet som behöver diskuteras. Här är några av dem:

SPEKULATION

1920-talets verkliga spekulationsbubbla inleddes inte förrän 1928, men den utvecklades då extremt snabbt. Tecknen på en bubbla var: a) Investmentbankerna dök upp, bland dem Lehman Brothers, som lanserade på börsen i New York i september 1929, b) industriföretagen började också spekulera, som t ex Standard Oil of New Jersey (Exxon, ägd av Rockefeller) och c) aktiemäklarnas utlåning fördubblades mellan 1926 och 1928. Kortsiktiga kapitalrörelser (spekulation) blev kapitalisternas nya sätt att snabbt öka sina vinster. Bland dem som blev rika var Kennedyfamiljen. Ju närmare kraschen. desto febrigare blev spekulationen, precis under 2000-talets kasinoekonomi.

Ökade klyftor 1929 tjänade de 42 procent fattigaste i USA tillsammans 0,1 procent av alla inkomster. De 200 största företagen kontrollerade 69 procent av alla förmögenheter och 56 procent av alla vinster. Av en befolkning i USA på 120 miljoner uppskattas 600 000 hade deltagit i spekulationen i aktier.

Tvångströja

Under 1800-talet,då det brittiska imperiet dominerade världen, var guldstandard för ett landets valuta ett slags betyg för ”bra hushållning”. Systemet bröt samman under första världskriget, men politikerna ville snabbt återinför det. Nationernas Förbund bildades, med uppsåtet att ”fungerande marknader” skulle ge fred. Länder pressades att genomföra stora nedskärningar för att betala krigslånen, tex sparkades 100 000 statstjänstemän i Österrike. 1925 knöts det brittiska pundet på nytt till guldet och 31 länder följde efter. Som med dagens euro och press från IMF och Världsbanken begränsade det den ekonomiska politiken.
USA framhölls också på 1920-talet som en modell, ett land där alla snart skulle ha bilar. Finansminister Andrew Mellon var den tidens Greenspan (chef för USA:s centralbank, Fed, tills nyligen), en person som påstods garantera goda tider. Spekulanterna och investmentbankerna beskrevs som hjältar, t ex den svenska superspekulanten Ivar Kreuger, som var på tidskriften Times förstasida i oktober 1929.

Kraschen

Den historiska kraschen pågick från svarta torsdagen, 24 oktober, till svarta tisdagen, 29 oktober. På tisdagen föll aktierna med ytterligare 12 procent och 16,4 miljoner aktier omsattes, ett rekord som höll i 40 år. Fed och bankerna i New York gjorde allt för att förhindra paniken, men  misslyckades. De privata ägarna ville inte ”ta sitt ansvar” och deras försök att höja kursen genom stödköp hade ingen chans mot säljfloden. Pratet om att ekonomin var ”i grunden sund” höll bara stånd ett par timmar åt gången.
Kraschen kom inte som en blixt från en klar himmel. Oron över en krasch motverkades av oron för hur den uppblåste ballongen skulle kunna punkteras på ett lugnt sätt. Fed hade enorm prestige, men vågade lika lite som på 2000-talet agera.
Efter en nedgången sedan i början av september och sedan kraschen i oktober, steg sedan aktierna till i april 1930. men från juni 1930 till juni 1932 sjönk börsen i New York varje vecka, för att nå botten med en minskning på 89 procent sedan höjdpunkten.
Från en dag till en annan blev miljontals människor fattiga och utan mat i världens rikaste land, samtidigt som det fanns mat. Det var inte produktions- och naturresurserna som ändrats, utan det som hänt var att kapitalisternas möjligheter till vinster försvann. Det betyder en uppbromsning, eller i detta fall, en depression.

Jobb och löner

Kraschen var inledningen på depression. Aldrig förr hade investeringar och produktion rasat så snabbt. Antalet anställda på Ford föll från 128 000 på våren 1929 till 37 000 i augusti 1931. USA:s BNP (produktionen under ett år) halverades från 81 miljarder dollar till 40 miljarder från 1929 till 1931.  1929 till 1932 lönerna minskade från 51 miljarder till 31 miljarder och investeringarna från 16 miljarder till 1 miljard.

Globalt

Krisen spreds överhela världen. En rad länder ställde in sina betalningar – en motsvarighet till konkurs. Det började i Bolivia i januari 1931, som så småningom följdes av alla stater i Latinamerika utom Argentina. 1931 ställde även Ungern in sina betalningar och lade ett enormt nedskärningspaket, inklusive sänkta löner och pensioner. Sedan följde Jugoslavien, Grekland, Österrike och Tyskland (under Hitlers nazistregim, i juni 1933). Banker kollapsade i både Europa och i USA. När den österrikiska staten räddade banken Kreditanstalt kostade det motsvarande 9 procent av landets BNP. Stora banker kollapsade också i Holland, Polen, Tyskland, Lettland, Turkiet och Egypten.
Kapitalister i Europa, i panik inför depressionen och hotet om en arbetarrevolution, vände sig till fascistiska och auktoritära krafter. I de flesta länderna i Östeuropa och på Balkan kom fascistiska eller halvfascistiska regimer till makten, både för och efter nazistregimen i Tyskland etablerats i januari 1933.

NATIONALISM

Politikerna i Europa hade snabbt gett upp hoppet om internationella lösningar. USA:s nytillträdde president Roosevelts budskap till en internationell konferens i London 1933 var att varje land måste självt klara sina valutor, skulder och underskott. ”I världsekonomin fanns det ingen ansvarig”, sammanfattar Charles Kindleberger i sin bok, The world Depression 1929-39.
Utan gemensam global plan eller medicin ökade protektionismen – devalveringar av valutorna, handelshinder o s v. Den ökända Smoot Hawley-lagen som antogs i USA i juni 1930 innehöll 21 000 tariffer (importavgifter). 30 länders regeringar protesterade och flera svarade direkt med motåtgärder. Världshandelns värde föll från 2 998 miljoner dollar i januari 1931 till 944 miljoner två år senare.
Även John Maynard Keynes – som skulle bli känd som stimulanspolitikens uppfinnare – förespråkade en nationell väg för Storbritannien: stöd till investeringar, tariffer, subventionerad export m m. En ”nationell” samlingsregering som tillträdde i London 1931 lämnade guldstandarden, vilket gjorde att pundet föll med 25 procent på några dagar. 25 andra länder bröt därefter också med guldet. England och Frankrike ökade sin handel med sina respektive kolonier, medan Tysklands dominans i Östeuropa växte.

NEW DEAL

Politikerna underskattade både krisens djup och dess konsekvenser. Vissa stödde fortfarande ultraliberaler som ekonomen Friedrich Hayek, som förespråkade ”eliminering av dödkött”.
Men storfinansen började snabbt be staten om hjälp. Också den hopplöse president Hoover (som satt 1928-32) försökte sig på att stimulera ekonomin. Men det är Roosevelts New Deal (Ny Giv) som fått äran av att ha löst krisen. New Deal innehöll en plan för offentliga arbeten – vägar, broar etc – plus vuxenutbildning. NRA, den nationella återhämtningslagen, frös löner och priser, men gav också fackliga rättigheter till arbetare. Socialförsäkringar infördes, även om på låg nivå.
Som svar på kritiken från högern sa Roosevelt: ”det var min regering som räddade det privata profitsystemet”. Kindleberger visar hur Roosevelts dubbla uppgift var att omorganisera kapitalismen och att stoppa ökningen av spontana revolter. Massivt motstånd mot vräkningar och strejkvågen bland arbetare skulle inte få utvecklas till en verklig revolution. Arbetarna skulle få känslan att presidenten var på deras sida. I verkligheten innebar dock New Deal liten trygghet för arbetare och stor trygghet för storföretagen.

New Deal var möjligt på grund av storleken på USA:s ekonomin och dess samlade välstånd. Men de ekonomiska effekterna av Roosevelts och andras keynesianism var begränsade. ”Positiv budgetpolitik fördes praktiskt taget ingenstans, inte ens i Sverige”, skriver Kindleberger, med hänvisning till den svenska socialdemokratiska regeringen. Den svenska offentliga sektorns skulder ökade med bara 6,5 procent (142 miljoner kronor) på fem år. Den verkliga hävstången för svensk ekonomi var exportökningen på 54 procent 1932-35, på grund av devalveringen av kronan och ökad tysk efterfrågan.
Roosevelt var hela tiden för balanserad budgetar och genomförde därför nedskärningar så fort ekonomin verkade vara på väg uppåt 1936. men krisen återkom då med full styrka – aktiemarknaden rasade och följdes av råvarupriserna och industriproduktionen. Roosevelt sa själv att en tredjedel av amerikanerna 1937 var undernärda och hade undermåliga kläder och bostäder. Leo Trotskij skrev i Marxism i vår tid att New dela skapade fiktiva framgångar och verkliga skulder. Det löste inte krisen, utan lade grunden för kapitalistisk reaktion och imperialistiska explosioner.
Depressionen slutade inte förrän med andra världskriget. Kriget betydde en enorm slakt på produktivkrafterna och de revolutioner som följde efter kriget förråddes av stalinister och socialdemokrater. USA:s dominans i den kapitalistiska världen upprättades.

MASSRADIKALISERING

Kraschen och depressionen underminerade stödet för alla kapitalistiska partier och institutioner, vilket lade grunden för en massradikalisering i samhället. Bara lite mer än ett årtionde efter den ryska revolutionen – som väckte förhoppningarna hos arbetare och förtryckta i hela världen – var medvetenheten stark om att ett annat samhälle var möjligt, trots den stalinistiska urartningen i Ryssland. I USA fanns också traditioner av både socialistiska idéer och arbetarkamp.
Det nya industrifacket, CIO, växte explosivt, från noll till fem miljoner medlemmar 1936. Medan bara 9 200 av 800 000 stålarbetare var med i facket 1935 hade 500 000 gått i CIO 1937. I bilindustrin var ökningen från 3 500 till 375 000, av totalt 500 000 bilarbetare.

1934 var ett år av stor arbetarkamp i USA. Hamnarbetarna på östkusten strejkade i en revolt underifrån, vilket ledde till en generalstrejk i San Fransisco. Los Angeles Times beskrev det som en ”kommunistrevolt” och 4 500 nationalgardister och 500 specialpoliser sändes dit. Sedan följde den historiska generalstrejken i Minneapolis, som leddes av trotskister i Teamsters (transportfacket). Senare samma höst strejkade som mest 425 000 textilarbetare i södern.
Gummiarbetare i Akron var det första som organiserade en sittstrejk, en ockupation av arbetsplatsen. Det blockerade strejkbrytare och gav arbetarna som kollektiv kontroll över arbetsplatsen. Sittstrejkerna ökade från 48 under 1936 till 477 året efter. Den längsta ockupationen varade tre månader i Flint, Michigan, där 5000 arbetare stred mot polisen. Men från 1937 började CIO-ledningen, i samarbete med kommunistpartiet att bromsa och sabotera strejker, med argumentet att de ville visa hur pålitliga facken var när avtal slutits.
Arbetarkampen fördjupade och spred den politiska radikaliseringen i USA. Trots dess stalinistiska kurs växte kommunistpartiet till 100 000 medlemmar. Trotskisterna ökade också snabbt sitt medlemstal och sitt inflytande i arbetarkampen.

KAPITALISMENS KRIS

Kapitalismens propaganda avslöjades helt hållet av 1929 och 30-talet. Bankdirektörerna kallades ”banksters” och var helt diskrediterade tillsammans med andra kapitalistiska grundbultar: guld, balanserade budgetar, oberoende centralbanker, kapitalrörelser och, inte minst, aktiebörsen. Efter andra världskriget blev keynesianismen officiell kapitalistisk ideologi. Internationella institutioner, ledda av USA, var ett försök att hindra ”individuell girighet”. Men när keynesianismen inte kunde lösa 1970-talets kriser gick dessa institutioner över till monetarism och nyliberalism.
Vad berodde krisen på? Spekulation, skulder, brist på reglering var symptom, men inte orsaken till kraschen och depressionen. Inte heller var det en felaktig penningpolitik avgörande, något som t ex högerekonomen Milton Friedman påstod. Depressionen blev faktiskt värre när Roosevelt kraftigt ökade penningmängden.
Det kapitalistiska systemet har en rad mycket allvarliga inbyggda motsättningar som leder till kriser. De är förstås sammanlänkade och både ekonomiska, politiska och sociala: a) Medan produktionen är allt mer samhällelig och global är den fortfarande i händerna på en liten kapitalistisk klick och begränsad av dess bas i en nationalstat.

Kapitalisternas ”girighet” är därför en del av systemet och det är även nationella motsättningar som kan leda till krig och andra konflikter. b) Systemet saknar samhällelig och global planering. c) det är arbetarna som skapar profiterna, men de ersätts allt mer med maskiner, vilket leder till en tendens av fallande profiter. d) Av det mervärde som produceras försöker kapitalisterna behålla så mycket som möjligt, vilket begränsar arbetarnas andel och deras köpkraft. Kapitalisternas behov av investerings- och lyxvaror kan inte ersätta arbetarnas masskonsumtion. e) Klassmotsättningarna mellan kapitalisterna och arbetarklassen stödd av alla utsugna skikt i samhället, leder till politiska och sociala oroligheter, revolutioner och kontrarevolutioner.
Kapitalismens metod för att undvika ständig kris är att ständigt utvecklas, genom ny teknik, handel, investeringar. De kan också öka sina profiter genom ökad utsugning – längre arbetstid, ökat tempo på arbetsplatserna och löneökningar. Krediter och skulder är andra sätt att smörja systemet. Allt detta hände både på 1920-talet och under det senaste årtiondet.

Överkapacitet och överproduktion (underkonsumtion) blir resultatet när kapitalisterna inte längre producera profiter. Detta begränsar investeringarna ännu mer, medan ökade löner inte är något alternativ för kapitalisterna eftersom det minskar deras andel av mervärdet.
När kapitalismen inte längre kan utveckla produktivkrafterna inleds en period av revolution och kontrarevolution. ”Underkonsumtionen” – matköer bredvid stora matlager – kan bara lösas genom en planering av alla resurser. En sådan demokratisk planering efter människors och miljöns behov är omöjlig så länge kapitalisterna äger och styr.
1930-talet visade att kapitalismen kan överleva även dödliga kriser, till vilket pris som helst, om den inte avskaffas gneom att arbetarklassen tar makten i samhället. Det är den grundläggande lärdomen från kraschen 1929 och den följande depressionen.

Återgå till toppen

——————————————————————-

3. Global kapitalism på bräcklig grund


Ur Offensiv 2014, situationen för världskapitalismen samt allmänt om kriser

Sex år efter att den globala ”Stora recessionen” bröt ut med finanskraschen i USA är de styrandes förhoppning att ”det värsta är över”. De hoppas att tillväxt och ekonomisk utveckling återhämtar sig och återgår ”till det normala”. Men vad har egentligen hänt under dessa år och är krisen verkligen över? Eller är instabilitet och krisutbrott det nya ”normala”?

Krisens förödande effekterkan beskrivas på många sätt. Ett är den dramatiskt ökade arbetslösheten inom OECD (de så kallade höginkomstländerna). I början av 2008 var 32 miljoner människor utan jobb inom OECD, fem år senare (sommaren 2013) var drygt 48 miljoner arbetslösa. Ett annat är att OECD-ländernas ekonomi är motsvarande ett helt Tyskland mindre än vad som varit fallet utan krisen.
För ”låginkomstländerna” är situationen än värre. 90 procent av befolkningen saknar tillgång till någon slags sjukvårdsförsäkring. 18 000 barn under fem år dör varje dag av skäl som kunnat undvikas. (ILO,World Social Protection Report 2014-2015).
Oavsett vad som skrivs i tidningarnas ekonomibilagor är krisen inte över för miljarder människor. Tvärtom riskerar situationen att förvärras, till exempel av att många regeringar planerar mer nedskärningar i offentliga utgifter under 2014. Enligt IMF (Internationella valutafonden) planerar 122 länder att minska de offentliga utgifternas andel av landets totala ekonomi: i industriländer handlar det ofta om nedskärningar i välfärdssystem, pensioner, löner etcetera medan fattigare länder dessutom avskaffar statliga subventioner på mat och bränsle.

För de en procent rikaste är däre­mot återhämtningen mycket tydlig, om de ens upplevt något ”hack i kurvan” mot allt större rikedomar. År 2013 ökade de globala privata rikedomarna, som koncentreras hos ett fåtal, med 15 procent till 152 000 miljarder dollar, alltså över en biljard kronor (Enligt Boston Consulting Group – icke inräknat ägande av företag, fastigheter och lyxvaror).
Till och med bland kapitalisterna på World Economic Forum i Davos i januari och hos IMF:s ekonomer oroas det för de extrema klyftorna – som både kan leda till sociala oroligheter och undergräver efterfrågan från en stor del av befolkningen. Oxfam har räknat ut att 85 personer äger lika mycket som halva jordens befolkning. Diskussionen har lett till att Thomas Pikettys bok Kapitalet i det 21:a århundradet om de ökande klyftorna har blivit en global storsäljare.
IMF hävdar i sin senaste världsekonomiska rapport att ”återhämtningen stärks men är fortfarande ojämn”. Den globala tillväxten på 3 procent 2013 förväntas öka till 3,6 procent 2014 och 3,9 procent 2015. Framförallt framhålls USA som ett land där tillväxten tar fart.
Men bland de risker, som fortfarande sägs vara större än chansen till positiva överraskningar – och kan leda till sämre utveckling – nämns deflationsrisken i Europa, utvecklingen i Kina och de ökade konflikterna i världen.

En nidbild av marxister är att de alltid ”ropar på vargen” och mer eller mindre hoppas att det kapitalistiska systemet ska krascha. Även om det är socialisters och marxisters skyldighet att påpeka de katastrofala effekterna av dagens system, som media och dagens politiker oftast gör allt för att dölja, innebär det inte att det finns något att tjäna på att ge en mer negativ bild av verkligheten än vad den faktiskt är.
Kapitalismen kommer inte att kollapsa och ersättas av något annat av sig själv. Bara en medveten massrörelse med självförtroende nog för att ta striden för att folkflertalet ska ha den ekonomiska makten kan göra dagens extrema orättvisor till historia.
Just av den anledningen skulle marxister välkomna en viss återhämtning i ekonomin, för att ge arbetare och andra krisdrabbade grupper en chans till andhämtning och stärka sitt självförtroende. Speciellt i Europa har krisen lett till en viss chock och passivitet. De grupper som har gått ut i kamp har tappat en del självförtroende när de svikits av fackliga ledare och så kallade ”vänsterpartier” som blivit borgerliga. Det är dock inte upp till marxister att ”önska” den ena eller andra utvecklingen. Istället måste vi nyktert analysera var vi står och vart vi är på väg.

Det är ingen slump att varje nytt ”grönt skott” på den planta som världsekonomin kan liknas vid har gulnat och skrumpnat efter en tid. Ända sedan 1974-75 då den globala kapitalismen skakades av den första verkliga krisen sedan andra världskriget har politiker och ekonomer försökt undvika den krasch vi såg 2008. Sedan dess har de obalanser i ekonomin som var orsaken till krisen och som är inbyggda i det kapitalistiska systemet inte rättats till, utan tvärtom har nya finansiella bubblor blåst upp och obalanserna har tilltagit.
I Europa manifesteras detta just nu i rekordlåg inflation och överhängande risk för deflation (fallande priser). Konsumentpriserna steg i genomsnitt bara 0,5 procent från maj i år och ett år bakåt. För kapitalismen är deflation en farlig sjuka som innebär att konsumtionen försvagas ännu mer (det blir billigare om man väntar med att köpa något) och framförallt: att värdet på de nuvarande och framtida skulder ständigt ökar.
I Europa, liksom i resten av världen, växer skuldberget. De europeiska bankerna är fortfarande över huvudet skuldsatta och de ”stresstester” som bankerna har klarat har saknat en viktig ingridiens: stress. Ett exempel är Portugal, som är på väg att lämna EU:s och IMF:s ”stödprogram” och därmed ”friskförklaras”. Krisåret 2009 nådde de privata skulderna i Portugal sin topp med 226,7 procent av BNP. När det nu hävdas att krisen är över är skulderna nästan desamma: 220,4 procent. Med deflation skulle skulderna snabbt växa igen.Det stora skuldberget är en effektiv broms på all verklig återhämtning, speciellt om både offentlig och privat skuld ska pressas ned samtidigt med nedskärningar och ökat privat sparande.
Situationen i Europa har många likheter med den som Japan upplevde efter krisen som bröt ut 1990 – och som följts av en mer än 20 år lång period av krypande tillväxt och deflationstendenser.

”När den japanska privata sektorn började minska sina skulder på tidigt 90-tal ökade staten sina skulder för att dämpa chocken. /…/ Men från 2016 kommer eurozonens strikta regler att innebära en accelererande offentlig åtstramning. De nya reglerna kommer att förstärka effekterna av den privata sektorns försök att minska skulderna”, skriver ekonomen Wolfgang Münchau i Financial Times den 15 juni och drar slutsatsen att: ”Den mest troliga utvecklingen är en lång period av låg tillväxt, låg inflation och ett ständigt hot om insolvens (att inte kunna betala sina skulder) och politiskt uppror”.
Den europeiska centralbanken, ECB, har sent om sider insett allvaret i deflationshotet. I juni lanserade den en rad åtgärder för öka inflationen. ECB:s huvudsakliga ränta sänktes till enbart 0,15 procent och räntan är nu negativ för banker som sätter in pengar hos ECB. Dessutom lånas 400 miljarder euro ut till ultralåg ränta till den ”icke-finansiella privata sektorn” för att få igång investeringar.
ECB, och då framförallt genom Tysklands inflytande, har länge vägrat följa det finansiella experiment som USA:s centralbank Fed genomfört, kallat ”Quantitative Easing” (QE). Genom QE-program har Fed ”tryckt pengar” och för pengarna har de köpt bankers riskfyllda tillgångar, såsom huslån, och därmed räddat dem. Under hotet om deflation har ECB nu öppnat för att gå samma väg. Att som i USA även finansiera statens (i ECB:s fall flera staters) underskott  med hjälp av att trycka pengar är dock än så länge tabu.
Japan under den nya premiärministern Shenzo Abe har dock följt i USA:s fotspår och startat ett program kallat ”Abenomics”, där centralbanken genom ett QE-program ger ut billiga pengar, storföretagen får sänkta skatter, pensionspengar ska användas för spekulation, arbetsvillkor försämras och löner sänks.
Svaret på frågan om USA har  lämnat krisen bakom sig beror på vem du frågar. Det var först i maj i år som fler hade ett jobb än innan krisen.  Sysselsättningsgraden i USA är dock mycket lägre idag än 2008. Och medan 1,85 miljoner låglönejobb har skapats under de senaste fem åren har 1,83 miljoner medel- och höglönejobb försvunnit. Både antalet påtvingat deltidsarbetande och bemanningsanställda har nästan fördubblats sen 2008. Medianhushållet i USA tappade 8,3 procent av sina inkomster mellan 2007 och 2012.
På Wall Street råder dock börs­yra med nya rekordnoteringar. Orsaken är förstås de tusentals miljarder som Fed hällt över banker och spekulanter för att rädda systemet från en kollaps.
Det finns också frågetecken om hur stark tillväxten är. Första kvartalet 2014 var tillväxten negativ, -1,0 procent, vilket har förklarats med extremt dåligt och kallt väder. Den kraftiga återhämtning som väntats andra kvartalet verkar dock svagare än prognoserna.

Den stora elefanten i glasbutiken är dock Kina, vars tillväxt har fallit till den lägsta nivån på ett decennium. Att tillväxten officiellt fortfarande håller sig kring 7,5 procent beror på en enorm stimulans, framförallt i form en ökning av krediter som har blåst upp bubblor i ekonomin, till exempel inom fastigheter.
Det finns uppskattningsvis mellan 50 och 70 miljoner tomma lägenheter i Kina. En undersökning visade att 22 procent, mer är var femte lägenhet, står tom i Kinas större städer. De flesta är sålda men ägaren har ofta köpt lägenheten med lånade pengar på ren spekulation i att priset ska stiga.
Mellan 2006 och 2013 har skulderna i Kina ökat med 87 procent av BNP – långt mycket mer än vad som skedde inför kriserna i USA 2008 eller Japan 1990 enligt Financial Times den 15 juni 2014. Det innebär att det skapades lika mycket krediter i Kina på fem år som hela USA:s banksystem!
Den kinesiska regimen har insett faran och försökt stänga av kredit-”kranen” med hjälp av regleringar i banksystemet. Resultatet har dock istället blivit att en allt större del av kreditökningen skett inom det som kallas skuggbanksystemet, som inte omfattas av bankernas regleringar. 2013 uppskattas skuggbanksystemet ha stått för hälften av all utlåning och motsvarar nu en fjärdedel av alla krediter.
En stor del av upplåningen har lokala regeringar stått för genom speciella finansieringsbolag, som i sin tur har investerat i vägar, flygplatser, bostadsområden och så vidare. Det uppskattas att det finns cirka 10 000 sådana finansieringsbolag i Kina och att de på bara några år lånat motsvarande 31 procent av landets BNP.

Precis som det finansiella ”verktyget”  CDO som innebar starten på finanskrisen i USA 2007, har de mest riksfyllda lånen i Kina ”paketerats om” av banker och sålts vidare som ”förmögenhetsinvesteringsfonder”. Ett annat exempel på krediter i detta skuggbanksystem är att finansieringsbolagen själva sätter upp ”Trustfunds” (förtroende/förvaltningsfonder) som förmögna ”investerar” i.
När nu fastighetsbubblan börjat stanna av – och lokala regeringar ser sina inkomster falla när de inte längre kan sälja mark för nya byggen – riskerar många finansieringsbolag att inte kunna betala sina skulder. Effekten blir att ”förmögenhetsinvesteringsfonderna” kan gå omkull – med katastrofala konsekvenser. En fond, ”Credit Equals Gold” (”Lån är lika med guld”)  har redan tvingats stänga.
”Dessa produkter är generiskt designade för att gå åt skogen när kreditkranen stängs av”, varnade en skribent i Financial Times.Eftersom omfattningen på dessa produkter exploderat de senaste åren, och återbetalningstiden ofta bara är på något år, förväntas uppåt hälften av dem betalas tillbaka under 2014. Det är ett stort frågetecken om de lokala regeringarna har ekonomiska muskler för det.

Inbromsningen i Kinas fastighetsbransch­ får andra allvarliga konsekvenser. Till exempel sägs att fastighetsbranschen och närliggande industrier som stål och cement står för mellan 16 och 22 procent av BNP. En effekt av oron kring utvecklingen har setts under våren med förluster i stålindustrin och fallande priser på industrins viktigaste råvara: järnmalm.
Även om den kinesiska centralmakten har stora finansiella reserver att sätta in för att hantera en kris som efter årtionden av stark tillväxt kommer att innebära att effekterna av slutet på kreditökningen blir dramatiska. I bästa fall innebär det lägre tillväxt när mer inkomster måste läggas på skuldavbetalning istället för på investeringar. Men problemen för den kinesiska regimen under nya ledaren Xi Jinping är långt ifrån bara ekonomiska. Det har varit en uppgång i strejker och andra massprotester samtidigt som Xi Jinping försöker konsolidera sin makt genom en ”antikorruptionskampanj” som skakar hela den politiska eliten.
Även andra så kallade tillväxtländer skakas av ekonomiska oroligheter. Under lång tid har tillväxten hållits uppe av investeringar med ”billiga pengar” från de ekonomiska stimulanspaketen, framförallt i USA. När USA nu sakta men säkert minskar på dessa stimulanser faller tillväxten. Ett exempel på hur detta också leder till politisk instabilitet är Thailand där militären tog makten i en kupp i maj. Andra som kan förvänta sig nya problem är råvaruexporterande länder som drabbas av minskad efterfrågan från Kina och därmed också troligen lägre råvarupriser.

Ökade konflikter och spänningar i världen är också något som både IMF och Världsbanken varnar för kan hämma den ekonomiska utvecklingen i världen. Läget i Libyen, Syrien och Ukraina är exempel på ökade spänningar i vår del av världen. Obamas militära ”omsvängning” mot Asien har ökat på spänningarna ytterligare i regionen.
Även om ingen av de många risker som som finns i dagens situation leder till nya krisförlopp väntar högst en mycket bräcklig tillväxt. I grunden handlar det om att kapitalismen är svagare och mer parasitär. Att blåsa upp nya bubblor är det enda sättet till vinster, samtidigt som massarbetslösheten har permanentats och investeringarna fallit till nya lägstanivåer.

För det stora flertalet fortsätter dock krisen – i form av arbetslöshet, fattigdom och ökade klyftor. Det innebär också att kapitalismens sociala bas undergrävs, när kapitalismens kris och de stora skulderna har spekulanterna skapat ska betalas av löntagare, arbetslösa, pensionärer och så vidare.
Wolfgang Münchau kommenterade detta apropå krisen i Europa: ”Fler människor i fler länder kommer att ifrågasätta fördelarna med EU och euron i synnerhet. Även om att få ned skulderna skulle fungera ekonomiskt – vilket inte alls är säkert – så kanske det inte fungerar politiskt”.
Oavsett bräcklig tillväxt eller nya krisförlopp är trenden tydlig. Kapitalismens ekonomiska, politiska men även miljö- och klimatmässiga existensberättigande kommer att försvagas. Nya massrörelser kommer bereda väg för nya massorganisationer för arbetare och andra förtryckta. Bara med socialismen som mål kan de säkra en bättre värld.

Återgå till toppen

——————————————————————-

4. Mot en ny nedgång?


Ur Offensiv 2012

Framtidsutsikterna för den globala kapitalismen är dystra. Det finns sedan april/maj i år växande indikationer på att en ny nedgång i världsekonomin är i antågande.

Det finns flera skäl till att molnen hopar sig över världsekonomin:

Skuldbördan: Den höga offentliga och privata skuldsättningen och försöken att reducera skulderna ­stramar åt kreditflödet och trycker ned konsumenternas köpkraft och investeringarna.
Regeringarnas budgetunderskott inom OECD-området (Västländerna) låg i genomsnitt på 2,1 procent av BNP under 1999-2008. Under 2009 sköt budgetunderskotten i höjden till 8,1 procent och ligger fortfarande på 5,3 procent.
Den samlade statsskulden för OE­CD-området har fortsatt att öka och ligger nu på 108,6 procent av BNP.

Massarbetslöshet: Arbetslösheten förblir katastrofalt hög. Detta är en effekt av nedgången, men förstär­ker den i sin tur genom försvagad konsumentefterfrågan, minskade skatteintäkter och ökade kostnader för arbetslöshetsunderstöd.
Den globala arbetslösheten utgör en förödande förkastelsedom över kapitalismen. Enligt ILO går nu 200 miljoner människor arbetslösa i världen, en ökning från 175 miljoner år 2000. Antalet arbetslösa unga människor uppgår till 75 miljoner, en ökning med fyra miljoner sedan 2007.

Bankkris och fortsatt kreditåtstramning: Bankkrisen fortsätter, med ett brant fall nyligen i bankernas utlåning.
Bankernas utlåning minskar. ”Kreditåtstramningen, i synnerhet runt bankerna själva, är de finansiella institutionernas senaste försök att minska utsattheten inför den globala ekonomiska inbromsningen. Det reser också oroväckande tankar om att bankernas ovilja att låna ut ­pengar till varandra, kan komma att få effekt på den bredare ekonomin, då företag är oförmögna att erhålla nyfinansiering”, skrev International Herald Tribune den 5 juni.

Storföretagen lägger pengar på hög: Medan en del företag (särskilt små och medelstora) drabbas av kreditåtstramningen lägger de internationella storföretagen hellre pengar på hög än investerar dem i ny produktionskapacitet.

Världshandeln: Efter en återhämt­ning från ett brant fall under 2009, föreföll världshandeln vara på banan igen 2010.
Den återhämtade sig till en tillväxt på 12,8 procent under 2010, men tillväxttakten föll till 6 procent under 2011 och förväntas bara växa med omkring 4 procent i år.

USA:s återhämtning vacklar: USA är en av de få stora ­ekonomierna som har passerat sin höjdpunkt 2008. Återhämtningen har emellertid varit väldigt svag och ojämn, i synnherhet i fråga om arbetslösheten. Efter en tillväxt på 3 procent under 2010 sjönk tillväxttakten till 1,7 procent under 2011 och den visar tecken på att plana ut under detta år.
Till det ska läggas Kinas inbroms­ning.

Europeisk stagnation/kris: Den europeiska kapitalismens kris har blivit en dominerande faktor i trenden mot en global nedgång i år.
EU-länderna kommer sannolikt att få nolltillväxt i år, medan eurozo­nen kommer att uppleva negativ tillväxt som för närvarande av FN förutspås hamna på minst -0,3 procent, men troligen blir djupare. Samtidigt kvarstår hotet om att ett eller flera euroländer tvingas till statsbankrutt.

Den kapitalistiska världsekonomin glider, utan att helt ha återhämtat sig från nedgången 2007-09, ner mot en ny nedgång.
Dagens stagnation är symptomatisk för en depression, om än inte ­lika djup som 1930-talets, men som inte desto mindre utgör en period av svaga investeringar, svag tillväxt, massarbetslöshet och ökade spänningar mellan kapitalistiska rivaler.
Enligt Financial Times Martin Wolf befinner sig världsekonomin i en ”återhållen depression”.
”Vad värre är”, skriver han, ”är att krafter som verkar i riktning mot ytterligare en sväng neråt håller på att byggas upp, framförallt inom eurozonen… Innan dagens läge stod framför mig kunde jag inte på allvar förstå hur 1930-talets kris kunde uppstå. Nu gör jag det”.

Återgå till toppen

——————————————————————-

5. Lön, pris och profit


En klassiker av Karl Marx

Lön, Pris och Profit – Marxistarkiv

Återgå till toppen

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s