Che och Chavez

Artiklar här:

1. Che Guevaras liv och kamp (en Offensivspecial med sex artiklar)

2. Kuba idag: revolutionens landvinningar står på spel

3. Venezuela: tal om socialism måste övergå i handling

4. Pinochets kupp 1973 var organiserad av Vita huset.

5. Tips på vidare läsning

——————————————————————-

1. Che Guevaras liv och kamp


Över hela världen är Ernesto Guevara känd som ”Che”, ett smeknamn han fick av vänner och kamrater i kampen i Mexiko under 1950-talet. Che är ett vanligt namn i Argentina – hans hemland.

Dagens intresse för Che Guevara ska ses mot bakgrund av växande globala protester mot fattigdom, imperialism och krig. Inte minst i Latinamerika som på nytt kan betecknas en ”kontinent i uppror”. Che och Kuba har av många betraktats som en symbol för motstånd.
Många som besöker Rättvisepartiet Socialisternas och Offensivs hemsida kommer in via sökordet ”Che” eller ”Che Guevara”. Efterfrågan har varit stor på artiklar och annat skriftligt material som ger vår syn på Ches liv och gärning, hans idéer och metoder. Därav denna Offensiv sommarspecial.

Dagens intressse för Che: Historien upprepar sig aldrig på exakt samma sätt. Men lärdomar och erfarenheter från tidigare strider och revolutioner ger stöd och kraft till dagens kamp. Detta gäller inte minst den kubanska revolutionen, och särskilt Che Guevaras bidrag till denna.
Che var en bitter motståndare till kapitalistisk utsugning. Han blev socialist i huvudsak som ett resultat av sina egna upplevelser och drevs av en önskan att få uppleva dess globala triumf.

Till att börja med såg Che Sovjetunionen och Östeuropa som alternativa socialistiska samhällen. Detta gjordes ”på avstånd”. Men på grund av sina erfarenheter av dessa byråkratiska och diktatoriska regimer, som styrde i namn av socialism, kom han senare att uppleva dessa regimer som frånstötande. 1964 var han i Moskva för att närvara vid 47-årsdagen av den ryska revolutionen. Under detta besök protesterade han mot de ryska byråkraternas livsstil och hävdade redan då att Sovjetunionen ”var i en ekonomisk återvändsgränd”. Orsaken var den ”dominerade byråkratin”.

Internationalist: Vid 25 års ålder kom Che att hänge sig åt ett liv som revolutionär, och kampen för den internationella revolutionen kostade honom livet när han var 39. Han var en ledare och ett föredöme samt en omutlig internationalist. På grund av dessa egenskaper fortsätter han att vara en källa till inspiration och en symbol i kampen mot förtryck och utsugning.

Men det vore fel att beskriva Ches idéer och metoder som fullt ut marxistiska. Che såg ensidigt ”gerillaismen” som vägen framåt för de förtryckta massorna. Han skulle under hela sin livstid försvara denna hållning och kampmetod – att den revolutionära kampen främst måste drivas i form av ett gerillakrig baserat på landsbygdens befolkning.

Hur kan socialismen segra? I slutet av sitt liv började han dock söka efter andra alternativa vägar, som han försökte finna genom bland annat att läsa Leo Trotskijs skrifter.

Till att börja med såg Che Sovjetunionen och Östeuropa som alternativa socialistiska samhällen. Detta gjordes ”på avstånd”. Men på grund av sina erfarenheter av dessa byråkratiska och diktatoriska regimer, som styrde i namn av socialism, kom han senare att uppleva dessa regimer som frånstötande. 1964 var han i Moskva för att närvara vid 47-årsdagen av den ryska revolutionen. Under detta besök protesterade han mot de ryska byråkraternas livsstil och hävdade redan då att Sovjetunionen ”var i en ekonomisk återvändsgränd”. Orsaken var den ”dominerade byråkratin”.

Internationalist: Vid 25 års ålder kom Che att hänge sig åt ett liv som revolutionär, och kampen för den internationella revolutionen kostade honom livet när han var 39. Han var en ledare och ett föredöme samt en omutlig internationalist. På grund av dessa egenskaper fortsätter han att vara en källa till inspiration och en symbol i kampen mot förtryck och utsugning.
Men det vore fel att beskriva Ches idéer och metoder som fullt ut marxistiska. Che såg ensidigt ”gerillaismen” som vägen framåt för de förtryckta massorna. Han skulle under hela sin livstid försvara denna hållning och kampmetod – att den revolutionära kampen främst måste drivas i form av ett gerillakrig baserat på landsbygdens befolkning.

Hur kan socialismen segra? I slutet av sitt liv började han dock söka efter andra alternativa vägar, som han försökte finna genom bland annat att läsa Leo Trotskijs skrifter.  Det finns inget som visar vilka slutsatser Che drog från läsningen av Trotskij och han kom heller inte att förespråka de idéer eller metoder som identifieras med trotskismen (den moderna marxismen).
Under dessa år (1960-talet) deltog inte den då dominerande trotskistiska strömningen i en öppen politisk dialog och diskussion för att om möjligt påverka Che och de som stödde honom att utveckla en mer genomtänkt syn på hur den socialistiska revolutionen kunde segra. Dessa strömningar stödde istället Ches idéer (gerillaismen) och gav okritiskt stöd till Fidel Castros regim.

Några inom den trotskistiska rörelsen motsatte sig den dominerande hållningen, medräknat den då lilla gruppen i Storbritannien som var organiserade i Militant (nuvarande Socialist Party och Rättvisepartiet Socialisternas systerparti i England/Wales) och som senare bildade Committee for a Workers’ International (CWI).

Symbol för motstånd: Militants medlemmar välkomnade entusiastiskt den kubanska revolutionens seger 1960 och störtandet av diktatorn Batista. Samtidigt som de också förklarade karaktären hos den nya regim som höll på att utvecklas och behovet av socialistisk demokrati (eller arbetardemokrati) samt behovet av att sprida revolutionen över Latinamerika.
Che avrättades av dem som försvarade de rika och mäktiga. Han lever vidare som en symbol för kampen mot förtryck. Det är fortfarande vanligt att ungdomar i protest mot ”nyliberal” politik och marknaden klottrar ”Che – Vive”, d v s ”Che lever” på väggarna.
Denna sommarspecial av Offensiv är baserad på en CWI-broschyr ”Che Guevara – a symbol of struggle” (Che Guevara – en symbol för kamp) skriven av Tony Saunois år 1997 – 30 år efter mordet på Che.

Che Guevaras liv och kamp 1

De första åren i Argentina • På resa i Latinamerika

Det kanske passar en argentinare att som Ernesto Guevara Lynch äga en ”yerba mate”-plantage i Misiones avlägsna djungel på gränsen till Paraguay och Brasilien. Chilenare är kända som tedrickare och brasilianare som kaffedrickare. Argentinarna är övermåttan förtjusta i ett bittert örtté som dricks hela dagen, i arbetet såväl som i vila med vänner.

Ernesto Guevara Lynch var sonson till en av Sydamerikas rikaste män vars förfäder var av både spansk och irländsk adel. Det mesta av familjens förmögenhet hade tidigare generationer förlorat, och Ernesto Guevara Lynch investerade allt han hade i yerba mate-plantagen där han hoppades kunna tjäna en förmögenhet. 1927 mötte och gifte han sig med Celia de la Serna som också härstammade från spansk adel.

Det första av de fyra barnen, Ernesto, skulle bli den över hela världen kände revolutionären Che Guevara. Såsom revolutionären som ägnade det mesta av sitt liv åt underjordisk verksamhet var det passande att han skulle ha falska födelse- och dödsintyg.

De första åren: Ernesto var i själva verket född en månad tidigare än 14 juni (1928) som det stod på hans födelseintyg, ett trick som var nödvändigt eftersom hans mor hade varit gravid tre månader när hon gifte sig. Che avrättades 8 oktober 1967 i Bolivia i händerna på det amerikanska CIA och den bolivianska armén.
Det var inte lätt för Che, som kom från medelklassen, att finna dörren till politiskt arbete. Men hans medkänsla för de fattiga och sjuka fick honom att börja studera medicin för att slutligen bli utexaminerad läkare. Hans familj hade på grund av affärer och för att försöka lindra Ches kroniska astma flyttat från Misiones till Cordoba. Senare flyttade de till Buenos Aires 1947 där hans föräldrar senare skildes.
Astman skulle förfölja Che hela livet. Dess förlamande effekt gör gerillastriderna som han sedermera deltog i ännu mer anmärkningsvärda. Som många andra hinder hade astman betydelse för hans tidiga utveckling. Eftersom han ofta inte kunde gå och var tvungen att ligga till sängs utvecklade han ett intresse för läsning och lärde sig spela schack. Han hade bestämt sig för att övervinna detta handikapp och blev envetet besluten att idrotta, vilket gjorde att han blev något av en ensamvarg som ägnade mycket tid åt läsning och studier.

”En lyxig fasad” Vid universitet drogs Che till mer politisk läsning, även om han inte deltog aktivt i det politiska livet. Han började fördjupa sig i socialistiska idéer. Enligt vad han själv kunde minnas läste han en del av Marx, Engels och Lenin tillsammans med en del material av Stalin. Han studerade också författare som Emile Zola och Jack London, och argentinska socialister som Alfredo Palacios.
Trots denna nyfikenhet för socialistiska idéer begränsade han sin politiska aktivitet till att delta i diskussioner med medlemmar i ungkommunisterna och andra vänstergrupper. Enligt ett vittnesmål gick han med i ungperonisterna (en populistisk och nationalistisk rörelse i Argentina som leddes av general Perón) för att lättare få tillgång till universitetsbiblioteket. Han betraktades som en frispråkig radikal av dem han träffade, men hade inga sammanhängande eller utarbetade idéer. Hans främsta mål var fortfarande att bli en läkare som kunde hjälpa de sjuka och de fattiga. En passion för resande hade dock börjat utvecklas.

På resa: Ches första riktiga resa ägde rum 1950 då han reste genom hela Argentina. För första gången fick han se de enorma sociala skillnader som fanns i landet. Che drog slutsatsen att den moderna argentinska nationen var en ”lyxig fasad” under vilken den verkliga ”själen” fanns. En själ som var rutten och sjuk.
Ches första internationella resa ägde rum 1952 och den andra 1953/54. De hade en tydligare effekt och förändrade på ett genomgripande sätt riktningen i hans liv, och då särskilt den andra odyssén över kontinenten. Ingen kan undgå effekterna av kraftfulla samhälleliga omvälvningar och konvulsioner. Che Guevara var inget undantag. Men ännu skulle han nöja sig med att spela betraktarens roll i början av sin resa. Allt eftersom det utvecklade sig drogs han allt mer in i den revolutionära kampen som slutligen kostade honom livet.
Från början av sin resa var han och hans medresenär Alberto mer intresserade av att ha kul och att få en del medicinsk erfarenhet under turnén genom Sydamerika på en Harley Davidson. I Ches dagböcker från dessa resor som publicerats under namnet ”Rapport från motorcykel” ges mer än ett exempel på detta. (Dagböckerna filmatiserades för några år sedan). Fattigdomen och de omständigheter han bevittnade framkallade emellertid alltmer en blivande medvetenhet om samhällets orättvisor. Ches ilska över den likgiltighet som den härskande klassens rika visade de fattiga väcktes under hans resor.
Under tiden Che tillbringade i den chilenska hamnstaden Valparaíso ombads han att använda sina medicinska färdigheter för att försöka hjälpa en gammal kvinna som var döende i kronisk astma och ett svagt hjärta. Det fanns lite han kunde göra, men erfarenheten av att försöka hjälpa henne, omgiven av fattigdom, lämnade uppenbarligen sina spår.

Efteråt skrev han: ”Där, i livets slutskede för människor vars längsta utblick alltid är morgondagen, ser man den tragedi som omsluter proletärernas liv över hela världen; hos de döende finns det en eftergiven ursäkt, och ofta även en desperat vädjan för tröst som förlorats i tomheten, precis som deras kropp snart kommer att förloras i allt elände omkring oss. Hur länge denna tingens ordning, grundad i en absurd uppfattning om kaster, ska fortsätta klarar jag inte att säga, men det är hög tid att de som styr ägnar mindre tid åt att basunera ut regimens medkänsla och mer pengar, mycket mer pengar, åt finansiering av samhällsnyttiga verk.”

I Chiles koppargruvor: När Che och hans följeslagare inte lyckades ta en båt till Påskön som de hade tänkt fortsatte de norrut för att slutligen komma till Chuquimata, världens största dagbrottsgruva med koppar. ”Chuqui” som det fortfarande kallas i dag ägdes av amerikanska monopolföretag som Anaconda och Kennecott. Det amerikanska ägandet av gruvorna i ”Chuqui” var en symbol för imperialistisk ”gringodominans”. De förstatligades av Popular Unidad-regeringen som leddes av socialistpartiets Salvador Allende mellan 1970 och 1973.

Det var här som Che och Alberto mötte den bistra verkligheten i klasskampen. De träffade en före detta gruvarbetare och hans fru som båda var medlemmar i det då förbjudna chilenska kommunistpartiet. Che fick höra en bitter historia om förtryck, försvinnanden och svartlistning som utövades av bolaget och regeringen mot dem som kämpade för arbetarnas rättigheter.
Che och Alberto lyckades ta sig in i en gruva där man förberedde en strejk. De visades runt av en förman som sa ”korkade gringos som förlorar miljoner pesos per dag i en strejk för att slippa ge några centavos till en fattig arbetare.”

Besöket i Chuqui gjorde ett bestående intryck på Che och i sin anteckningsbok nedtecknade han sina intryck av samtalen med arbetarna och gruvornas politiska betydelse för Chile. Med hänvisning till de mineralrika bergen motsatte han sig ”utsugningen av proletariatet” och den miljömässiga förödelsen av landskapet.

Nästa uppehåll på sin odyssé blev Peru som visade sig bli avgörande för Ches anammande av socialistiska idéer genom mötet med dr Hugo Pesce, en framstående ledare för det peruanska kommunistpartiet. Innan de kom till huvudstaden Lima 1 maj 1952 fick de tillfälle att möta den fantastiska antika Inkakulturen.

De ohöljda följderna av fyra århundradens ”vit” europeisk erövring av Latinamerika och brutalt förtryck av ursprungsfolken på kontinenten, etsade sig, liksom hos alla andra besökare, in i Ches medvetande under resan till inkarikets huvudstad Cuzco och de överväldigande tempelruinerna Machu Picchu. I Ches hemland Argentina hade ursprungsfolken bokstavligen utplånats och deras kultur hade förstörts. I Peru, Bolivia, Mexiko och några andra latinamerikanska länder hade så inte skett. De hade förpassats till de mest förtryckta och utsugna delarna av samhället, företrädesvis på landsbygden.
Följden av denna historia med imperialismens erövring och fortsatta utsugning av kontinenten, och då särskilt den amerikanska imperialismens, hade blivit ett extremt kraftigt antiimperialistiskt medvetande bland de förtryckta klasserna.
1:a maj kom de två resenärerna till Perus huvudstad Lima. Che mötte Dr Pesce som var en ledare för landets kommunistparti och anhängare till den peruanska filosofen José Mariátegui. Mariáteguis främsta arbete hade skrivits 1928 – sju tolkande essäer om peruansk verklighet. Detta betonade ursprungsbefolkningens och böndernas roll i kampen för socialism.
Diskussionerna med Pesce hade djupgående betydelse för Che, vilket han visade ett decennium senare när han skickade ett exemplar av sin första bok, Gerillakrigföring, till doktorn med följande dedikation: ”Till dr Hugo Pesce som kanske utan att veta det framkallade en stor förändring i mitt sätt att se på livet och samhället, i samma äventyrliga anda som vanligt, men ledda mot mål som bättre överensstämmer med Amerikas behov.”

Plundrad kontinent Vid denna tidpunkt var Che trots diskussionerna med Pesce, fortfarande inte beredd att öppet identifiera sig med socialistiska idéer. Men inom kort skulle han förenas med den revolutionära rörelsen och redan nu började han formulera internationalistiska idéer, åtminstone i en kontinental, latinamerikansk form.
Internationalismen var ett tema som Che kom tillbaka till många gånger och idén om en internationellt baserad revolution är något som han starkt förknippas med. Skillnaden mellan hans idéer och en marxistisk analys var hur denna revolution skulle kunna genomföras och vilken klass som har styrkan att garantera dess seger.
Efter att ha fortsatt resan och kommit till Colombia och Venezuela utan sin medresenär och vän, återvände Che till Argentina för att slutföra sina studier vid universitetet.
När han nu var tillbaka i Argentina hoppades hans familj att hans dagar som vagabond var över och att han skulle inleda sin yrkesbana, medicinen. Che avslutade sina studier under april 1953 och fick sin läkarexamen i juni, några dagar före sin tjugofemårsdag.

Familjens förhoppningar blev dock snabbt grusade när hans andra resa i Amerika inleddes. Denna gång planerades den tillsammans med barndomsvännen Carlos ”Calica” Ferrer som hade hoppat av medicinarutbildningen.
När de två resenärerna lämnade Buenos Aires med tåg hade Che ännu ingen tanke på att engagera sig för ett liv av disciplinerad och självuppoffrande revolutionär kamp. Bohemen var fortfarande det som präglade hans personlighet. Inom en rätt kort tid skulle detta förändras.
Individer dras till att delta i den revolutionära rörelsen av många orsaker. Vissa motiveras främst av politiska skäl, andra av en motreaktion mot det befintliga systemet, och ytterligare andra av att delta i stora samhälleliga omvälvningar som de helt enkelt inte kan stå vid sidan av.

Anledningen till att riktningen i Ches liv tog en skarp vändning kan inte förklaras med någon enskild fråga. Han var helt klart intresserad av politiska idéer och chockerad av de sociala förhållanden som han bevittnade. Han var också djupt berörd av de kraftfulla sociala explosioner han hade erfarit under sin andra amerikanska resa. Dessa omfattade två revolutionära rörelser i Bolivia och senare i Guatemala, varefter hans liv tog en helt ny och oväntad väg.

I Bolivia: Che och hans kompanjon kom till La Paz, Bolivias huvudstad, i juli 1953. De fångades genast upp av de revolutionära omvälvningar som skakade ett av de fattigaste och mest ”indianska” av Latinamerikas länder. En massrevolt bland i huvudsak fattiga bönder och tenngruvearbetare hade brutit ut tolv månader tidigare. Detta massuppror hade fört det radikala Movimiento Nacionalista Revolucianario (MNR) till makten.
Den nya regimen tvingades på grund av de ökande upproren att genomföra ett vittomfattande reformprogram, för att hålla koll på massrörelsen. Genom en serie av landockupationer, tvingade bönderna fram ett långtgående program för agrara förändringar. Tenngruvorna, vid den tiden Bolivias huvudsakliga inkomstkälla, förstatligades. Gruvarbetarna och bönderna hade beväpnat sig, delar av armén hade gått över till arbetarnas och böndernas sida. En milis etablerades och för en kort tid var armén formellt upplöst. Hur som helst, revolutionen fullföljdes inte med etablerandet av en ny regim grundad på arbetardemokrati/socialistisk demokrati och rörelsen besegrades till slut.
Under dessa revolutionära händelser spelade tenngruvarbetarna en ledande roll i etablerandet av ett nytt oberoende fackförbund, Central Obrera Boliviana (COB). Mot bakgrund av det revolutionära uppsvinget som ägde rum antog COB även formellt Övergångsprogrammet, skrivet av Leo Trotskij 1938.

Arbetarna i vapen: I La Paz tillbringade Che mycket av sin tid på caféer och barer där han träffade aktivister och politiker som anlänt från andra latinamerikanska stater. Under den revolutionära kursen blev Bolivia ett politiskt Mekka bland radikaler och vänsterrevolutionärer. ”La Paz är Amerikas Shanghai: en rik flora av äventyrare av alla nationaliteter vegeterar och florerar i den mångfärgade mestisstaden.”, noterade Che.
Den revolutionära utvecklingen i La Paz gjorde ett mycket starkt intryck på Che. I juli skrev han till sin far och förklarade att han skulle vilja stanna längre i Bolivia därför att ”… det är ett mycket intressant land och det genomlever en särskilt omskakande tid. Den 2 augusti genomförs jordreform, och bråk och strider förväntas över hela landet. Vi har sett otroliga processioner av beväpnat folk med mausergevär och ”piripipi” (automatkarbiner), som de skjuter med utav bara helvete”.
Che, som först ville se de beryktade bolivianska gruvarbetarna, besökte Balsa Negra-gruvan strax utanför La Paz. Innan revolutionen hade företagsstyrkor öppnat eld med kulsprutor mot strejkande gruvarbetare. Nu hade gruvan förstatligats. Che mötte lastbilar fulla av beväpnade gruvarbetare som återvände från huvudstaden för att visa sitt stöd för jordreformen och böndernas kamp. Med deras ”stenansikten och röda plasthjälmar såg de ut som krigare från andra världar.”
Trots att han bevittnat de bolivianska gruvarbetarnas enorma styrka insåg Che aldrig riktigt arbetarklassens potentiella roll i den socialistiska revolutionen även i sådana länder som Bolivia där de utgjorde en minoritet av befolkningen. Denna svaghet skulle reflekteras i den politik och metoder för kampen som han senare utarbetade.
Men på detta stadium i Ches politiska utveckling är det viktigt att visa vilken betydelse händelserna i Bolivia hade på hans åskådning. För första gången i hans liv kom han i direkt kontakt med revolutionens heta flammor. Men trots detta var han fortfarande mer en observatör av händelseförloppet än en aktiv deltagare.
Efter att ha förlängt sin vistelse i La Paz med nära en månad så for Che och Calica vidare. Snart gick emellertid Calica och Che skilda vägar, den förre for mot Caracas (Venezuela) och Che med en ny kompanjon, Guado, till Guatemala. De var totalt utblottade och fick jobba sig fram på en båt. Innan de nådde Guatemala passerade de genom Costa Rica, Panama och Nicaragua.
Genom att resa norrut till Centralamerika hade Che kommit till en något annorlunda värld än vad som existerade i södra delen av Latinamerika. I de södra länderna dominerade imperialismen i samverkan med en kraftlös nationell kapitalistklass. Där fanns en relativt stark stadsbefolkning och arbetarklass i städerna och samhället tenderade att vara mer utvecklat. Detta var fallet även i de fattigaste länderna vid den tiden, som Bolivia och Peru.

Che i Centralamerika: I en rad centralamerikanska stater däremot tillsatte USA-imperialismen helt arrogant lokala tyranner som diktatoriska statsöverhuvuden medan föraktade och hatade bolag, som Coca Cola och United Fruit Company, plundrade ekonomierna. Som Che kommenterade: ”…länderna var inte riktiga nationer, utan privata egendomar.”
Om händelserna i Bolivia hade gjort intryck på Che kom utvecklingen i Guatemala att för evigt förändra inriktningen på hans liv. Han anlände till huvudstaden Guatemala City kring julen 1953. Skälen var politiska och med sig hade han en idè om vad han ville ägna sitt liv åt. Utan tvekan var det händelserna i Bolivia som fick Che att för första gången fullt ut identifiera sig ideologiskt med socialismen.
I ett brev, daterat 10 december, till sin faster Beatriz skrev Che: ”Mitt liv har varit ett hav av välgrundade föresatser tills dess jag djärvt släppte mitt bagage och, med packning på min rygg och axlar, gav mig iväg med el Companero Garcia på den krokiga väg som fört oss hit. Under vägen har jag haft tillfälle att passera genom United Fruits domäner, och det övertygade mig än en gång om hur hemska dessa kapitalistiska bläckfiskar är… I Guatemala ska jag utveckla mig själv och uppnå det som krävs för att bli en riktig revolutionär”. Han undertecknade brevet ”från din brorson av järnlagen, den tomma magen och den brinnande tron på en socialistisk framtid, Chao, Chanco.”
Under 1953 kom den populistiska vänstervridna regeringen i Guatemala, ledd av överste Jacobo Arbenz, i direkt konfrontation med USA-imperialismen och landets rika. Året dessförinnan hade Arbenz-regeringen beslutat att genomföra en jordreform som förbjöd latifundiesystemet och att egendomar ägda av det avskydda United Fruit skulle förstatligas.
Dessa steg skapade vrede hos Guatemalas vita kreolska elit men vann massivt stöd hos i huvudsak de fattiga mestisbönderna på landsbygden och städernas arbetare.

United Fruit Company och Washington var i vredesmod. Det var bara en tidsfråga innan CIA skulle anstifta ett störtande av Arbenz regering.  Det ”socialistiska” experimentet i Guatemala hade dragit till sig tusentals från hela Latinamerika som ville se denna utmaning mot USA-imperialismen. Massmobiliseringar ägde rum hela tiden och flera miliser bildades av både regeringen och olika politiska partier. I allmänhet var dessa inte beväpnade. Men de reaktionära styrkorna började beväpna sig och mobilisera.

Folkfrontspolitiken Bland dessa som var närvarande under dramat i Guatemala fanns, förutom Che Guevara, ett antal framtida ledare för latinamerikanska vänsterorganisationer, däribland Rodolfo Romero, en framtida ledare för de nicaraguanska Sandinisterna FSLN (Frente Sandinista de Liberacion Nacional) vilken störtade Somoza-diktaturen 1979.
Che träffade många politiska aktivister och deltog i diskussioner med dem. Han skaffade jobb som läkare på ett sjukhus och blev presenterad för Hilda Gadea, en ledare i exil för ungdomsorganisationen för den radikala populistiska peruanska rörelsen, APRA. Hilda Gadea blev sedermera Ches första hustru.
Den hastighet med vilken händelserna utvecklade sig i Guatemala resulterade också i att Ches idéer mognade. Han började kritisera kommunistpartierna som, efter order från Stalins Moskva 1935, bedrev folkfrontspolitik i de flesta latinamerikanska länder. En politik som innebar att kommunistpartierna skulle söka allianser med delar av den nationella kapitalistklassen. Ledarna för kommunistpartierna argumenterade felaktigt för att en taktisk allians med ”progressiva” delar av kapitalistklassen var nödvändig i kampen mot imperialismen, för att försvara och bredda den parlamentariska demokratin. De sade att ett stadium av ”kapitalistisk demokrati och ekonomisk utveckling” var nödvändig innan arbetarklassen kan kämpa för och hoppas på att nå socialismen.

Kuppen i Guatemala Denna politik resulterade i att kommunistpartiernas ledare begränsade arbetarklassens kamp och hindrade den från att utvecklas till att utmana kapitalismen. Arbetarnas organisationer paralyserades ständigt av denna politik, vilken ofta resulterade i blodiga nederlag.
Fastän Che inte hade något klart alternativ till denna politik, kände han att kommunistpartierna svek massorna för att få del av makten i och sitta med i borgerliga koalitionsregeringar. Han argumenterade vid denna tid att inget parti i Latinamerika kan förbli revolutionärt om det ställer upp i val, vilket var och är felaktigt.
Samtidigt med Ches vistelse växte USA-imperialismens missnöje med hur situationen utvecklades i Guatemala. Exemplet från kamprörelserna i Guatemala började sprida sig till andra centralamerikanska stater. En generalstrejk bröt ut i Honduras och i Nicaragua oroade sig diktatorn Somoza för att befolkningen skulle följa Guatemalas exempel.
CIA hade gjort en plan för att störta Guatemalas regim. En frontfigur som hette Castilo Armas hade handplockats för att ersätta Arbenz som president. En militär styrka tränades i Nicaragua och de inom landets armé som var USA-vänliga deltog i en konspiration mot regeringen.
Arbenz vägrade agera mot dem inom armén som var kända för att stödja konspirationen och försökte istället blidka armén. Några dagar innan hans regering störtades av konspiratörerna 1954 vädjade han till armén att de skulle dela ut vapen till de miliser som bildats. Arméledningen vägrade och regeringen föll. Den existerande kapitalistiska statsapparaten hade lämnats orörd och inget alternativ av arbetar- och bondekommittéer hade etablerats från vilka en vädjan hade kunnat gå ut till de meniga soldaterna.

En vändpunkt Detta nederlag och misslyckandet från Arbenz-regeringen att vidta åtgärder mot den kapitalistiska statsapparaten lämnade efter sig ett oerhört avtryck på Ches fortsatta liv och gärning.
Efter kuppen i Guatemala kom Che till slut till Mexiko i september. Som en ny aktivist hade hans ageranden inte gått obemärkt förbi. För första gången blev han registrerad av CIA och till sist skulle dess mapp om Che bli tjockare än någon annans.
Det var medan Che var i Mexiko han för första gången mötte Fidel Castro, en av ledarna för 26 juli-rörelsen på Kuba. Deras första möte ägde rum under 1955 och en kort tid därefter anslöt sig Che till 26 juli-rörelsen. (Redan i Guatemala hade Che träffat andra som deltagit i angreppet mot militärkasernen i Moncada på Kuba den 26 juli 1953 och det var då han började få vetskap om den växande kampen mot Batistas diktatur på Kuba).

Träffade Fidel Castro: Efter hans erfarenheter i Bolivia och i synnerhet händelserna i Guatemala, gick Che in i ett nytt stadium i sitt liv. Inte längre läkare eller politisk observatör. Från och med nu skulle han komma att delta aktivt och spela en ledande roll i historiska händelser.

Aktiv roll: När Che kom till Mexiko hade hans ställningstagande för socialismen mognat. Under sin tid i Mexiko fördjupade han sina studier av Marx, Engels och Lenin. Men trots detta var hans grepp om marxistisk teori fortfarande ensidig och ofullständig. Detta var särskilt tydligt vad gäller hur man tillämpar marxismens idéer och metoder i världens fattiga länder.

United Fruit Company symboliserade imperialismens exploatering av kontinenten. Ches favoritpoet, Pablo Neruda, skrev en ironisk vers, La United Fruit Co… som visar Latinamerikas känslor inför imperialismen.

När trumpeten ljöd,
var allt förberett på jorden,
och Jehova fördelade världen
mellan Coca- Cola AB, Anaconda,
Ford Motors och andra firmor:
United Fruit Company
reserverade åt sig själv det saftigaste,
mitt lands centrala kust,
Amerikas ljuva bälte.

Che Guevaras liv och kamp 2

Ansluter sig till 26 juli-rörelsen och kampen på Kuba

Att Che hellre anslöt sig till den av Fidel Castro bildade 26 juli-rörelsen än Kubas kommunistparti har förbluffat många inom vänstern, särskilt i Latinamerika. Svaret ligger i den roll och den politik kommunistpartierna förde och karaktären på 26 juli-rörelsen.

26 juli-rörelsen var uppkallad efter angreppet mot militärförläggningen Moncada i Santiago de Cuba 1953. Denna attack genomfördes av en grupp ungdomar som i huvudsak hade anknytningar till det kubanska folkpartiet (Partido del Pueblo Cubano), känt som det Ortodoxa partiet. Det Ortodoxa partiet var en nationalistisk formering. Bland det Ortodoxa partiets unga fanns emellertid en radikal strömning som blev mer och mer frustrerad på grund av bristen på verklig kamp från partiet mot Batistas regim.
De som genomförde attacken mot Moncada hoppades att den skulle bli signalen till allmänt uppror mot Batistas styre. Men istället blev den brutalt krossad och deltagarna antingen dödade eller fängslade. Bland de inblandade fanns Fidel Castro och hans bror Raul. De flesta av de 170 deltagarna kom antingen från lägre medelklass eller arbetarklassen. Trots detta var de inte några bärare av socialistiska idéer. Raul Castro var medlem i ungkommunisterna, men han deltog i attacken utan kommunistpartiets kännedom.
Den politik de stod för begränsades till radikala punkter i det demokratiska men kapitalistiska Ortodoxa partiets program. Fidel Castro var inget undantag. Vid detta stadium såg han sig inte som socialist.
Vad de som deltog i angreppet mot Moncada stod för märktes tydligt i den proklamation som lästes upp efter att man tagit över radiostationen; ”Revolutionen deklarerar sin fasta avsikt att etablera en välfärdsplan för Kuba och för ekonomiskt välstånd som säkrar överlevandet av dess rika jordmån, dess geografiska läge, diversifierade jordbruk och industrialisering…Revolutionen deklarerar sin respekt för arbetarna…och…etablerandet av en total och definitiv social rättvisa, baserad på ekonomisk och industriell utveckling under en välorganiserad och timad nationell plan.” Proklamationen slår fast att den ”… ser sig och baserar sig på Martis idéer.” och sedan att den avser att återupprätta 1940 års konstitution. (Poeten José Marti har fått epitetet Kubas hjälte efter sin kamp för nationellt oberoende. Han dödades 1895 när han ledde ett anfall till häst mot den spanska armén).

Attacken mot Moncada: Med andra ord hoppades Moncada-angriparna kunna omvandla Kuba till en modern, industrialiserad kapitalistisk demokrati som garanterar elementära rättigheter för arbetarklassen och de fattiga. Detta förklarades ytterligare av Castro efter hans arrestering i talet han höll under rättegången. Castro visade på fem lagar de avsåg att införa väl vid makten. Dessa var radikala och lovade nationalisering av telefonsystemet och andra offentliga inrättningar, ett program för jordreform och förslag för återuppbyggnad av sockerindustrin. Den föreslog ett vinstdelningssystem för sockerfabrikerna och andra delar av ekonomin som inte tillhörde jordbruket.
Hur som helst, programmet föreslog inte ens förstatligande av sockerindustrin och skulle inte gjort slut på utländskt ägande av ekonomin. Till sitt innehåll var det ett liberalt kapitalistiskt reformprogram som om det infördes skulle ta itu med den borgerligt demokratiska revolutionens uppgifter.
Historiskt sett, inkluderar dessa uppgifter ett program för jordreform för att göra slut på feodala förhållanden, utveckling av industrin, landets enande till en nationalstat, etablerandet av en kapitalistisk demokrati och vinnandet av nationellt oberoende från imperialistiskt inflytande, förändringar vilka sammantaget ska lägga grunden för en modern nationalstat.
Den exakta formen på uppgifterna för den borgerliga demokratiska revolutionen skiljer sig från land till land och i en del länder kan en del frågor lösas eller delvis lösas, andra kvarstår att uppnås. I till exempel Argentina existerar kapitalistiska egendomsförhållanden i opposition mot feodalt ägande på landsbygden. Hur som helst, Argentina är fortfarande fjättrad av inflytandet från de stora kapitalistiska makterna.

Korrupt och svag: Under århundraden har försöken att genomföra den borgerliga demokratiska revolutionens program i de fattiga länderna likt Kuba lett till konflikter med kapitalismen och imperialismen. Detta beror på att den nationella kapitalistklassen är för svag, för nära bunden till godsägarna och imperialismen för att kunna fullborda den borgerligt demokratiska revolutionen. Den nationella borgarklassen är helt enkelt rädd för att arbetarnas kamp ska riktas mot deras rikedomar och privilegier.
Det skruvstäd imperialismen hade låst Kuba i, tillsammans med den inhemska dekadenta härskande klassen, var för starkt för att tillåta även ett begränsat liberalt reformprogram. Som i andra icke industrialiserade länder, var kapitalistklassen på Kuba för svag, för korrumperad och kopplad till imperialismen för att fullfölja den borgerligt demokratiska revolutionens uppgifter. Och dessa uppgifter måste lösas för att samhället ska kunna utvecklas.

Permanent revolution: Som den ryska revolutionen hade visat 1917 kan dessa uppgifter endast lösas av arbetarklassen, även i ett land där den var i minoritet. Den kunde göra detta genom att ta kontroll över samhällets styre och etablera en socialistisk demokrati. Med ett program för att vinna stöd från de fattigare delarna av bondeklassen och andra förtryckta grupper som städernas medelklass och intelligentia, så kunde godsägarvälde och kapitalism störtas.
Genom de internationella revolutionernas segrar i mer industrialiserade kapitalistiska länder skulle byggandet av socialism börja. Segrande revolutioner i dessa skulle göra slut på revolutionens isolering till ett eller få länder och lägga grunden för byggandet av socialism, det vill säga ett rikt samhälle där behoven kan tillgodoses. På detta sätt skulle den borgerligt demokratiska revolutionens uppgifter lösas av arbetarklassen som en del i en internationell socialistisk revolution.
Den permanenta revolutionens perspektiv och idéer utarbetades, i huvudsak av Trotskij, utifrån erfarenheterna av de ryska revolutionerna 1905 och 1917.  Som en förvriden karikatyr på denna marxistiska prognos så skulle den kubanska revolutionen så småningom resultera i störtandet av godsägarvälde och kapitalism och ersättas med en planerad ekonomi. Revolutionen skulle vinna masstöd och föra med sig enorma fördelar för den kubanska befolkningen. Men den nya regimen som segrade 1959 skulle inte baseras på socialistisk demokrati och massornas självständiga kontroll.
Vid tiden för attacken mot Moncada uttalade Castro fortfarande sin trohet till de Ortodoxa. Partiet, ett parti som tog avstånd från attacken och betecknade den som ett äventyr. Medan Batista brännmärkte den som ett försök till ”kommunistisk kupp” och kommunistpartiet som ett försök till ”borgerlig kupp”.
USA-imperialismen var vid den tiden oroad för vad de såg som ”kommunistiskt intrång” genom hela Latinamerika. Under press från Washington, efter besök i Havanna från CIA-chefen Allen Dulles, gick diktatorn Batista med på etablerandet av Buró de Represión a las Actividades Communistas, BRAC (anti-kommunistiska byrån). Varken CIA eller Batista hade Castro och hans anhängare i tankarna då de etablerade denna polisiära specialavdelning. Det reflekterar hur lite man såg denna rörelse som något allvarligt hot vid den tiden, Castro och de andra fängslade frigavs 1955 under ett försök från regimen att visa god vilja efter att den katolska kyrkan hade startat en kampanj för att frige dem.
Men som en följd av sin kamp mot Batista och på grund av fängslandet på ökända Isle of Pines sågs Castro på Kuba som en cause célèbre” (en kändis efter sin rättegång).

Castros rörelse: Castro hade fått rykte om sig att vara en djärv och karismatisk ledare. Som en ”ungtupp” i rörelsen, hade han kunnat utnyttja detta maximalt till sin fördel. Under 1955 etablerades formellt hans nya grupp, 26 juli-rörelsen och bröt med de Ortodoxa 1956. Vid sitt bildande deklarerade Rörelsen att ”Jefferssons filosofi är fortfarande giltig”. (Thomas Jefferson (1743-1826), en av förgrundsgestalterna i kriget mot den brittiska kolonialmakten, skrev USA:s självständighetsdeklaration och blev dess tredje president. Hans filosofi var borgerligt liberal. Castro såg USA som sin modell för Kuba).
De kapitalistiska partiernas kris i kombination med kommunistpartiets folkfrontspolitik skapade ett stort politiskt tomrum på Kuba. Enligt historikern Hugh Thomas hade medlemmarna i det kubanska kommunistpartiet (Partido Socialista Popular-PSP) i mitten av 1950-talet tagit ”halvpension för att återhämta hälsan och krafterna” (Hugh Thomas: Cuba or the Pursuit of Freedom). Partiet hade tappat det mesta av sin trovärdighet som en följd av sin svekfulla politik att stödja folkfronter. En politik som de latinamerikanska kommunistpartierna fört sedan mitten av 1930-talet.
På Kuba kom folkfrontspolitiken att ta form under en mycket socialt turbulent period. Under 1933 sågs en radikal revolt bland unga officerare i armén. Bland andra krav så krävde de ett slut på det Platt Amendment, undertecknat 1901 med USA, som gav USA rätten att militärt intervenera på Kuba. I spetsen för denna rörelse var en ung officer med arbetarklassbakgrund, Fulgencio Batista.

Batistas diktatur: Kuba på 1930-talet kännetecknades av sociala uppror och radikalisering på Kuba. Regeringen genomled en förtroendekris. Den enda kraft som såg ut att kunna hålla ihop landet var armén med de radikala unga officerarna i spetsen. Batista försökte balansera mellan de olika klasserna och dess konflikter och styrde Kuba genom en serie marionettpresidenter som gav eftergifter till arbetarna och även införde viss jordreform. En minimilön infördes och det blev förbjudet att avskeda anställda ”utan anledning”. Dessa lagar infördes långsamt men resulterade i att arbetarklassens förtroende för regimen ökade.
Men Batista var en bonapartistisk ledare – med bonapartism åsyftas en regim som balanserar mellan olika klassintressen, men i slutändan agerar de för att försvara den ena eller andra klassen, i detta fall kapitalistklassens intressen. Batista visade sig inte vara annorlunda än andra bonapartister. Med stöd av armén slog Batista ned en generalstrejk 1935. Och trots sin tidigare populistiska nationalism gav Batista efter för imperialismens tryck och till slut samarbetade han helt med den.

Kubas kommunistparti: Efter att ha dragit tillbaka sin kandidatur i presidentvalet 1944, återkom Batista till makten genom en kupp som genomfördes 1952. Den nya hatade regimen som tog makten 1952 kom att regera med terror och brutalt förtryck. Under hela denna period gav kommunisterna sitt stöd till Batista.
Vid sin kongress 1939 beslutade PSP att de skulle: ”anta en mer positiv attityd gentemot överste Batista”.  Under 1952 förklarade PSP att den nya regimen ”inte var annorlunda” än den föregående! Som Hugh Thomas kommenterar i sin bok, hade de katolska lekmännen skapat fler konflikter med regimen än kommunistpartiets ledare.
Efter hand kom PSP att få betala ett högt pris för sin politik i form av minskat stöd bland arbetare och unga.  Men det högsta priset betalades av de kubanska massorna som led under en regim som snabbt visade sig vara en marionett till USA-imperialismen. Historiskt sett hade Kuba varit en lekstuga för de s k ”gringos” från norr om Rio Grande. Havanna utvecklades som den lokala bordellen och kasinot för USA-bankirer och -affärsmän. Batista var den lokala hallicken.
Det var mot denna bakgrund Che Guevara till slut fann sin väg till 26 juli-rörelsens led. Castro och hans anhängare sågs till skillnad från kommunistpartiet som verkliga kämpar, vilket var avgörande.
Under 1954 hade Che fört diskussioner med medlemmar från kommunistpartier från hela Latinamerika, framför allt de i exil från Guatemala. Då började han se sin framtid inom kommunistpartiet. Men han avstod den gången (1954) från att ta steget fullt ut, främst på grund av att den bohemiska draken inom honom inte ännu hade slagits ihjäl. Che säger själv att han hade en ”klar övertygelse” men också vad han beskrev som ”luffande” och ”ständiga obundenhet”.
Det var inte förrän 1955 som han mötte Castro. Det direkta perspektivet på kamp som Castro och hans rörelse erbjöd tillsammans med Ches ”klara övertygelse” ledde till att han accepterade ”järndisciplinen”, fastän det inte var inom kommunistpartiets led.
Ches inträde i 26 juli-rörelsen var inte utan sina problem. En del av medlemmarna irriterades av hans politiska personlighet. Han var sträng och, när han väl hade beslutat sig för att ägna sig åt revolutionär kamp, fullständigt självuppoffrande.

Inför landstigningen: Efter att ha anslutit sig till 26-juli-rörelsen, drogs Che med själ och hjärta in i förberedelserna för landstigningen på Kuba , som skulle starta ”revolutionen” 1956. Han fördjupade sina politiska studier än mer samtidigt som han satte upp ett hårt fysiskt träningsprogram och ändrade sina kostvanor för att komma i form. På grund av astman som plågade honom behövde han vara dubbelt tränad jämfört med de andra kämparna. Genom viljestyrka och beslutsamhet överkom Che de begränsningar hälsan satte för honom. Inom gruppen, som inte var fler än 20 till 30, blev Che snart de andra överlägsen.
Gruppen blev arresterad i Mexiko och sedan frisläppt. Från fängelset skrev Che till sina föräldrar: ”Min framtid är kopplad till den kubanska revolutionen. Jag kommer antingen att segra eller dö där”.
När Che engagerades i direkt revolutionär kamp blev hans djärvhet och självuppoffring mycket tydlig. Denna anda är nödvändig för störtandet av kapitalismen och revolutionens seger. Det är denna egenskap hos Che som dagens kämpar för socialism behöver ta till sig.
Men samtidigt formade han sina idéer på ett ensidigt sätt. Han såg landsbygden och dess befolkning som revolutionens centrum och gerillakriget som kampens viktigaste redskap.
Ingen revolutionär utvecklar idéer i ett socialt tomrum eller i total isolering. I detta avseende var de idéer och metoder som Che Guevara utarbetade och försvarade inget undantag. När man ser på Ches liv, kan ingen som kallar sig revolutionär och kämpar mot exploatering och förtryck ifrågasätta hans hjältemod, beslutsamhet och självuppoffring. När han anlände till Kuba var han övertygad om att socialism måste byggas i hela Latinamerika om kontinenten skulle befrias från imperialistisk dominans.
Men Che saknade en klar förståelse för hur detta skulle kunna uppnås och vilken klass som skulle spela den ledande rollen i den revolutionära processen. Che underskattade arbetarklassens betydelse och roll i kampen mot kapitalismen och för att bygga socialismen. Denna underskattning anser vi marxister vara en avgörande svaghet i Ches politiska hållning.

”Gerillaismen” På grund av de speciella förhållanden som fanns på Kuba så hindrade inte denna svaghet Batistas nederlag och att den gerillastyrka Che kämpade med tog makten. Mycket som en följd av internationella faktorer (USA-imperialismens agerande och den rådande världsordningen) och revolutionens styrka, hindrade det inte heller störtandet av kapitalismen på Kuba.
Det var mot bakgrund av dessa faktorer som den nya regimens karaktär formades. Men när Ches idéer och erfarenheter från Kuba senare skulle överföras till andra länder i Latinamerika, där de objektiva förhållandena var annorlunda, misslyckades de. Många hjältemodiga och genuina revolutionärer använde sin energi och inte så få gav sina liv i försöken att realisera hans ofullständiga idéer.
Vad Che inte tog till sig från sina studier av marxistisk litteratur var erfarenheterna från ryska revolutionen 1917 och den permanenta revolutionens teori. Framför allt förstod han inte arbetarklassens roll även i länder där den utgör en minoritet av samhället.
Under kapitalismen är arbetarklassen tvungen att kämpa kollektivt genom strejker, demonstrationer och arbetsplatsockupationer för att vinna segrar och försvara sina intressen. Självklart måste arbetarrörelsen där det är nödvändigt också organisera sitt eget försvar mot väpnade attacker från arbetsgivarna och de som försvarar deras intressen.

Arbetarklassens roll Arbetarklassens avgörande roll i den socialistiska revolutionen uppkommer alltså på grund av deras kollektiva klassmedvetande som utvecklas på arbetsplatserna och som tillåter den att förbereda marken för en gemensam demokratisk kontroll och styre av samhället. Detta lägger grunden för etablerandet av en arbetardemokrati med avsikt att påbörja uppgiften att bygga socialismen.
Genom att visa i ord och handling att man kämpar för andra förtryckta gruppers intressen kan arbetarklassen vinna deras stöd och genomföra revolutionen och störta godsägarväldet samt kapitalismen.  Arbetarklassen i vid mening, genom sin roll i ekonomin och sociala tyngd i samhället, utgör revolutionens kraftcentrum.
De fattiga bönderna, som kan spela en viktig roll i den revolutionära kampen, saknar det kollektiva klassmedvetandet som dominerar hos arbetarklassen. Bönderna kan inte, på grund av sin isolering till landsbygden, sitt ekonomiska förhållande till jorden och sin individualistiska framtidssyn, spela samma roll i revolutionen som arbetarna i städerna.

Fastän vi marxister försvarar arbetarklassens ledande roll i den socialistiska revolutionen förringar vi inte på något sätt betydelsen av kampen på landsbygden, särskilt bland lantarbetarna och de fattigare skikten av bönderna.
Även idag, efter massiv urbanisering av samhällena i Sydamerika, finns det många viktiga kopplingar mellan landsbygden och befolkningen i städerna, särskilt till arbetarna. Så är förhållandena i framförallt Centralamerika. Arbetarna från städerna återvänder periodvis till landsbygden för att arbeta och hjälpa sina familjer som fortfarande finns där. Delar av städernas fattiga, som bor i slummen i städernas utkanter, lever nästan som bönder i de industriella centrumens utkanter.
Dessa grupper bland befolkningen är bundna att påverkas av landsbygdens proteströrelser och kommer regelbundet att ta till kampmetoder som huvudsakligen används av bönder och lantarbetare. Kampmetoder inkluderar landockupationer och bildandet av beväpnade grupper för att slåss mot militären, polisen och de beväpnade banditer som används av godsägarna för att försvara sina intressen. Under vissa förhållanden kan dessa rörelser på landsbygden bryta ut före arbetarkampen i städerna och bidra till att stärka självförtroendet hos städernas arbetare.

Förena kampen: Delvis kom Zapatisternas uppror (en radikal, huvudsakligen landsbygdsmilis) i Mexiko 1994 att spela den rollen i början. Men ett ännu tydligare exempel på denna process är rörelsen bland Brasiliens jordlösa MST (Movimiento Sam Tiera).
Marxister stödjer och deltar självfallet i kampen på landsbygden och uppmuntrar alla steg i riktning mot att förena denna kamp med arbetarrörelsen i städerna. Che deltog inte aktivt i någon arbetarkamp och var heller aldrig medlem i någon arbetarorganisation (fackförening eller parti). Förutom viss aktivitet i Guatemala, var hans deltagande i den revolutionära vänstern 26 juli-rörelsen och gerillakampen. Som ett resultat av detta misslyckades han med att förstå den revolutionära styrka och potential som arbetarna har som klass.
Ches uppfattningar var även färgade av de historiska strider som rasat i Latinamerika. Exempelvis krigen för självständighet som leddes av Simón Bolívar, som även uttryckte idén att förena hela kontinenten, Sandinos gerillakamp i Nicaragua under 1920-talet, revolutionen i Mexiko (1910-18) under ledning av Zapatas bondearmé, Marti på Kuba och andra under 1800-talet. Men alla dessa historiska strider ägde rum i en annan historisk epok då proletariatet och arbetarrörelsen bara börjat ta sina allra första steg. Sedan dess har arbetarklassen vuxit i antal och styrka i hela Latinamerika, samtidigt som en majoritet bor i städerna. (Idag bor mer än 75 procent av Latinamerikas och Karibiens befolkning i urbaniserade områden).

Ensidig hållning: På Kuba var, enligt Hugh Thomas 1953, bara 42 procent av den arbetande befolkningen anställd vid jordbruket. I städerna fanns 400 000 familjer som kunde räknas till arbetarklassen. Den sociala tyngden hos den kubanska arbetarklassen var långt större vid slutet av 1950-talet än den ryska arbetarklassen var 1917.
Men Che var inte bara influerad av Latinamerikas historiska kamptradition utan också av exempelvis peruanen Pesces idéer. Pesce hade under 1920-talet börjat revidera den klassiska marxistiska analysen när det gäller arbetarklassens och böndernas roll i den revolutionära processen, genom att ge långt mer betydelse till de sistnämnda. Che attraherades också av Mao och dennes bondearmé, som till sist tog makten i Kina 1949. Utan tvekan påverkades han av Maos skrifter.
De latinamerikanska kommunistpartierna, fastän de formellt stödde sig på arbetarklassen i städerna, slöt slaviskt upp bakom folkfrontspolitiken. Che, tillsammans med många radikala ungdomar i Latinamerika, förkastade denna politik som ”dogmatisk” och sökte efter ett mer kampinriktat alternativ.
När det gällde Che såg han sina ståndpunkter som ett fräscht försök att anpassa marxismen till de speciella förhållanden som rådde i Latinamerika. Han var dock oförmögen att formulera något annat alternativ till kommunistpartiernas räddhågsna politik än att försvara gerillakampen som revolutionens drivande kraft och det över hela kontinenten.
Som ett resultat av detta blev revolutionens ledande klass ”bönder med en proletär ideologi”. Som han förklarade i ett tal som publicerades i juni 1960 med titeln ”Arbetarklassens ansvar i vår revolution”: ”…det är ingen hemlighet att den revolutionära rörelsens styrka i huvudsak fanns hos bönderna, och i andra hand hos arbetarklassen…Kuba, liksom alla underutvecklade länder, har inget starkt proletariat.” Che fortsatte samma tal med att säga ”…arbetaren blir ibland en privilegierad individ.”
I verkligheten fick böndernas ”primära” position i revolutionen arbetarklassen att bara spela en understödjande roll. Den exakta motsatsen till marxismen, som förklarar att arbetarklassen är den klass som kan spela en ledande roll i revolutionen och i bygget av socialismen.
Det var sant att arbetarna i Kubas städer vid den tiden hade högre levnadsstandard än bönderna på landsbygden. Ett privilegium som hur som helst var relativt. Bakom idén om en ”privilegierad” arbetarklass ligger idéen att den revolutionära potentialen hos en social grupp bara avgörs av graden av fattigdom. Vad Che missade var arbetarklassens potentiella roll på grund av dess position som klass. En bidragande faktor till att Che drog dessa slutsatser var kommunistledarnas timida roll.
I sin bok Gerillakriget från 1960, underskattar Che igen arbetarklassens potentiella roll och styrka. Refererande till de ”tre punkter” som Kuba bidragit med till den revolutionära strategin argumenterade Che att: ”Den tredje punkten är av helt strategisk natur, och det är en varning till dem som dogmatiskt koncentrerar sig på massornas kamp i städerna, och helt glömmer bort vilken roll landsbygdsbefolkningen spelar i alla underutvecklade latinamerikanska länders liv.” Han fortsätter att förklara att det hårda förtrycket som finns i städerna gör det svårare för den organiserade arbetarrörelsen. Situationen, förklarar han, är lättare på landsbygden där befolkningen kan ”få stöd av beväpnade gerillasoldater”.

”Flyr upp i bergen”: Che missar igen den centrala frågan om arbetarnas roll som en klass i bygget av socialismen och reducerar frågan om revolutionen till en av de viktiga frågorna om logistik. Frågan är hur svårigheterna som rörelsen i städerna möter kan övervinnas. Tyvärr flyr Che från denna fråga till bergen, där gerillan kan ”stödja” den lokala befolkningen.
I samma bok förklarar han att ”…arenan för den väpnade kampen måste huvudsakligen vara landsbygden”. Gerillakärnan ska vila på stödet från bönderna och ska agera för att skapa en rörelse för att störta de etablerade regimerna – den så kallade ”foco”-teorin.

”Gerillametoden”: Senare sammanfattade Che den kubanska revolutionen i följande ord: ”Vi gick från landsbygden till staden, från mindre till större, skapande den revolutionära rörelsen som kulminerade i Havanna”, (vår kursivering). Snarare än att gerillan ”skapade” den revolutionära rörelsen kunde de gå in i ett politiskt vakuum och ta initiativet. Detta var möjligt på grund av de speciella objektiva förhållanden som utvecklades på Kuba. När Che försökte använda sina idéer på andra latinamerikanska länder misslyckades de.
Marxister är naturligtvis inte motståndare till gerillakamp på landsbygden, som ett stöd till arbetarnas kamp i städerna. Under mycket speciella förhållanden kan dessutom gerillakampen fälla avgörandet och störta den styrande regimen, men det i sin tur förutsätter att arbetarklassen är för svag och splittrad för att utgöra revolutionens spjutspets.
Men, utan arbetarklassens medvetna kamp och ledande position i revolutionen kan inte en ny regim baserad på socialistisk demokrati formeras – en förutsättning för att kunna bygga ett verkligt socialistiskt samhälle.

Che Guevaras liv och kamp 3

Med Granma till Kuba

Den 2 december 1956 landsteg 82 man på den kubanska kusten efter att ha seglat från Mexiko i en förfallen båt, Granma. Resan och landstigningen var lite av en katastrof. En resa som planerats att ta fem dagar hade tagit sju.

Landstigningen hade förväntats sammanfalla med ett väpnat uppror i staden Santiago följt av att 100 upprorsmän skulle ha inväntat Granma med truckar och förnödenheter. Frank Pais, en ledare för 26 juli-rörelsen i Oriente-provinsen skulle organisera detta. Han skulle senare organisera förnödenheter åt rebellarmén genom ett underjordiskt nätverk, Llano, i städerna.
Efter att Granma lättat ankar var planen sedan att göra en attack mot städerna Niquero och Manzanillo innan man for mot berget Sierra Maestra från vilket Castro avsåg att starta kriget mot Batista på allvar.
Batista hade skickat extra trupper till Oriente-provinsen och upproret i Santiago kom av sig, allt medan sjö- och flygstyrkor inväntade Castro och hans partis ankomst. Upproret började dåligt och det blev bara värre.

I fullt dagsljus: Rebellerna vadade i land i fullt dagsljus, de var ett par kilometer från sin planerade plats, de lämnade det mesta av sina förnödenheter bakom sig, deras mottagningskommitté hade gett upp och avrest natten innan efter att ha väntat två dagar. Till på köpet upptäcktes de av ett spaningsflygplan. Gruppen splittrades i två och strövade omkring vilse och desorienterade i två dagar.
Som Che beskriver senare i sin dagbok var de ”helt vilse och gick i cirklar, en armé av skuggor, av fantomer vandrande som om de rördes av någon obskyr psykisk mekanism.” Till slut omgrupperade de sig och gick österut mot Sierrabergen under ledning av en lokal bonde.
Det var öppningsfasen på ett hårt krig som skulle vara i två år. Det slutade i januari 1959 efter att Batista hade flytt landet på nyårsaftonen. 26 juli-rörelsens styrkor marscherade in i Havanna hyllade med en generalstrejk från arbetarklassen. Av de åttiotvå som kom iland med Granma var det bara knappt tjugo som till slut återsamlades i Sierra Maestra. Än färre skulle se nyåret 1959 och revolutionens seger.

Hur kunde de vinna?: Hur var det möjligt för en så liten grupp att segra inom två korta, om än blodiga och omskakande, år? Svaret ligger i en kombination av sociala och politiska faktorer. För det första, så höll det sociala stödet för Batistas regim på att falla sönder. Oppositionen mot diktaturen ökade och 1959 års regim var på randen till kollaps. Även armén började påverkas och blev alltmer demoraliserad.
Samtidigt lyckades inget av oppositionspartierna kanalisera befolkningens ilska. Det fogliga PSP var fortfarande starkt komprometterat på grund av sitt tidigare stöd till Batista. Partiet hade fortfarande ett avsevärt stöd hos viktiga delar av industriarbetarna i städerna. Hur som helst, dess ledare använde till stor del sin auktoritet till att hålla arbetarrörelsen i schack.
Som ett resultat av detta, hade ett politiskt tomrum skapats på Kuba. Trots att de var väldigt små, kunde Castro och hans styrkor fylla detta efter tvåårig kamp som de startade från Sierra Maestra. Vid slutet av 1958 hade Castro inte mer än 3 000 i sin armé och detta inkluderade ett stort antal icke stridande som fanns i lägren.
Om kriget som utkämpades mellan 1956-58 ses ur en rent militär synvinkel så vann Castro en enastående seger. Men krig är en fortsättning på politiken fastän med andra medel. Det var de objektiva politiska och sociala förhållandena som grundlade gerillarörelsens triumf.
För att uppnå denna seger spelade även subjektiva faktorer (idéer, medvetenhet, moral, kampvilja, personligheter o s v) en viktig roll. Särskilt demoraliseringen bland Batistas soldater, som till sist ledde till att den kubanska armén kollapsade, och inte minst viljestyrkan samt beslutsamheten hos 26 juli-rörelsens kämpar.

En hatad regim: Batistas regim var hatad av kubanerna och det i sin tur betydde att gerillan kunde luta sig mot det stöd de erhöll bland bönderna och stadsbefolkningen. Det fanns ingen annan politisk kraft som kunde anses föra en effektiv eller seriös kamp mot regimen.
Detta stöd växte allt eftersom kriget rasade och regimens brutalitet ökade i kontrast mot hjältemodet hos Castros kämpar. Än mer, när Batistas soldater togs tillfånga i strid, till skillnad från tillfångatagna gerillakämpar, blev de inte avrättade. Man diskuterade med dem och släppte dem sedan fria oskadda. Sådana initiativ hade en stor betydelse för att undergräva moralen hos soldaterna i Batistas armé. Castro missade inget tillfälle att försöka framställa sig själv som en ny José Marti – en ny kubansk befriare.
Che Guevara kom fram som en av de principfasta militära och politiska ledarna. Han sågs i början som medicinsk expert, men händelserna tvingade honom i en annan riktning och han visade andra enastående egenskaper i krigets hetta. Tidigt passerade han en annan gräns i utvecklingen av sin egen karaktär. Fast i en skottväxling mellan gerillan och armén, tvingades han att under bråkdelen av en sekund välja mellan att ta med sig sjukvårdsutrustning eller ett automatvapen med ammunition. När han greppade det sistnämnda stod det klart att han, trots sin medicinska kunskap och erfarenhet, inte var avsedd att spela rollen som läkare.
I takt med att kriget utvecklade sig, växte Ches auktoritet i hans rebellvänners ögon. Han deltog aktivt i striderna mot armén och genomförde ibland mycket våghalsiga uppdrag. Under ett flyganfall, när andra rebeller flydde, inklusive Castro, stannade Che kvar för att hjälpa sårade kämpar. Han utnämndes så småningom till befälhavare, tillsammans med Castros bror Raul, för en avdelning inom gerillan.
Ches grundläggande princip var att leda genom att visa på exempel, att aldrig be någon underordnad att göra något som han inte själv var beredd att göra. Han sade också nej till alla privilegier – de var få för de som slogs i Sierra Maestra. Ches egna förhållanden var på många sätt värre än för de soldater han kämpade med. Hans förlamande astmaattacker ute i djungeln skulle ha drivit många med mindre beslutsamhet att lämna stridsområdet.
Den kolonn av kämpar han ledde var utan tvekan bland de mest beslutsamma och heroiska. De inspirerades av hans djärva exempel och beslutsamhet att uppnå revolutionens seger.
Det fanns en annan orsak till att hans kolonn var bland den mest stridsdugliga. Che började organisera politiska studier för en del av dess medlemmar. Hans socialistiska idéer började slå rot bland många av hans gerillasoldater och hans rykte växte. Mitt under den militära konflikten uppstod en politisk dispyt inom 26 juli-rörelsen vars utgång skulle visa sig avgörande.
Debatten gällde inte enbart förhållandet mellan gerillarörelsen i bergen och städernas underjordiska motstånd, Llano, utan ytterst vem som skulle leda 26 juli-rörelsen och vad som skulle vara dess politik och framtida uppgifter. I den debatten var det en minoritet som delade Ches försvar av socialistiska idéer.

26 juli-rörelsens karaktär: 26 juli-rörelsens ideologi och program visade att den inte var en politisk strömning som vuxit fram inom arbetarklassen. Rörelsen styrdes av en inre krets (Nationella direktoratet) som utsetts av Castro 1955, merparten i ledningen var före detta studenter från övre medelklassen. Castro själv var inte medlem i direktoratet, som ansvarade för all underjordisk aktivitet i stadsområdena, skaffade stöd med kommunikationer och vapen med mera. Många var självuppoffrande och hade blivit arresterade samt torterade av Batistas polis. Vad som förenade dem var kampen för att störta Batista och inte mycket mer.
26 juli-rörelsens program och ideologi hade alla de vacklande och formlösa kännetecken som är typiska för stadens småborgerlighet. De flesta av dess medlemmar önskade troligen inte mycket mer än att etablera en kapitalistisk parlamentarisk demokrati och genomföra begränsade sociala reformer.
Che litade inte på Castros kollegor i städerna och det Nationella direktoratet. ”Genom enskilda diskussioner, upptäckte jag den tydliga anti-kommunistiska stämningen hos de flesta av dem,” skrev han i sin dagbok.

Politik och program: Det fanns en mer radikal del av rörelsen som Castro på många sätt representerade. Han skrev en appell till Kubas folk, som var mycket stridslysten. Till försvar av gerillans proklamation om att bränna sockerrör skrev han:” Till dem som uppmanar arbetarna att bekämpa denna åtgärd, frågar vi: Varför försvarar de inte arbetarna då… de sänker deras löner, när de svindlar bort deras pensionspengar, när de betalar dem med skuldsedlar och de räddar dem från hunger under åtta månader? Varför riskerar vi våra liv om inte för de fattiga på Kuba? Vad spelar lite hunger idag för roll om vi kan vinna brödet och friheten i morgon.”
Fastän det är fel att små grupper av gerillasoldater bränner sockerrör och bedriver kamp å arbetarnas vägnar, istället för att dra in dem i kampen, så gjorde de radikala känslorna bakom sådana deklarationer ett intryck på Kubas fattiga. Den politik som Castro stod för under krigets första fas, gick inte utöver kapitalismens gränser, även om den hade ett socialt innehåll.
I början av 1957 kom Herbert Matthews, en känd reporter från New York Times, till Kuba och han fick en intervju med Castro.
När hans intervju publicerades 24 februari slog den ned som en internationell bomb och var en PR-kupp för Castro eftersom Batista försäkrade att gerillaledaren dödats i strid. Förutom att vara en stor propagandaseger för Castro, var intervjun avslöjande vad gällde Castros ståndpunkter vid denna tid.
Matthews beskrev Castros och hans rörelses politiska program som ”vagt och uttrycks i allmänna ordalag, men det visar på en ny väg för Kuba, radikal, demokratisk och därför anti-kommunistisk. Den verkliga kärnan i dess styrka är att den kämpar mot president Batistas militärdiktatur…[Castro] har starka känslor för frihet, demokrati, social rättvisa, behovet av att återupprätta konstitutionen, att hålla val.”
Castro slog fast för Matthews, ”Du kan vara övertygad om att vi inte hyser något agg mot Förenta staterna eller det amerikanska folket…vi kämpar för ett demokratiskt Kuba och för ett slut på diktaturen. Vi är inte mot militären…för vi vet att manskapet är bra och likaså är många av officerarna.”

En propagandavinst: Under intervjun lyckades Castro ge Matthews intrycket att han hade större styrkor runt sig än som var fallet. Matthews rapporterade att 82 av dem som landsteg med Granma fortfarande var vid liv och kämpade med Castro och att hans styrkor växte hela tiden eftersom fler och fler ungdomar anslöt sig. Men det fanns bara 18 personer i lägret och totalt fanns inte fler än 20 i Castros väpnade styrka.
Sannolikt hade Castro vid tidpunkten för intervjun ingen klar uppfattning alls om revolutionens framtida uppgifter. Enligt ett vittnesmål var Castro så sent som 1960 ännu inte beredd att beteckna sig som ”socialist”. Under en diskussion med en vän från Mexiko, dr David Mitrani, förklarade Che att han hoppades förändra Kuba till en socialistisk stat men att Fidel inte ännu var övertygad.
Efter den kubanska revolutionens seger har det påståtts att störtandet av kapitalismen föregreps av Castro och även planerades i samarbete med den byråkrati som då härskade i Moskva. Denna analys överskattar den politiska klarheten hos 26 juli-rörelsens ledare och framhäver också felaktigt det stalinistiska Sovjets roll i varför godsägarväldet och kapitalismen avskaffades på Kuba.
Revolutionens process, tillsammans med en kombination av nationella och internationella faktorer, förde fram centralfigurerna i dessa händelser till en politisk och social position som de inte hade avsett att komma till. Som Che förklarade 1960: ”Huvudaktörena i denna revolution hade ingen gemensam ståndpunkt”.
Individers medvetenhet och politiska idéer formas under intryck från stora sociala händelser, särskilt krig och kampen mellan olika klasser i samhället. Gerillakriget mot Batista hade en radikaliserande effekt på Castros rörelse. Som Che skrev till Ernesto Sábato, en framstående argentinsk författare, i ett brev 1960: ”Kriget revolutionerade oss…På detta sätt föddes vår revolution. På detta sätt, skapades dess paroller, och på detta sätt lite i taget, började vi under dessa händelsers hetta dra teoretiska slutsatser för att skapa vår egen kropp av idéer.
Che var den av de ledande gerillakämparna som kan sägas vara den som stod mest ”till vänster” och hans politiska inflytande växte i takt med händelsernas gång och kampens utveckling.
Fastän Che försökte uppnå en socialistisk revolution med en internationalistisk karaktär hade han inget utarbetat perspektiv eller program på hur han skulle nå sitt mål. Enligt honom själv så utvecklades hans ståndpunkter empiriskt (på grundval av egna erfarenheter och iakttagelser) och inte utifrån lärdomar och generaliseringar av den internationella arbetarklassens långa kamp för frigörelse, vilket är marxisters metod och utgångspunkt.

En annorlunda åsikt: Inom 26 juli-rörelsen förblev det politiska läget inte statiskt under inbördeskrigets gång. En konflikt växte fram mellan Nationella direktoratet och gerillans ledning i Sierra Maestra. Castro ville etablera sin rebellarmé som rörelsens huvudsakliga ledning och stå under hans kontroll.
Konflikten inleddes vid ett möte 1957 då några av städernas ledare uppmanade Castro att lämna Sierra Maestra för att samla in pengar på en talarturné. Tillsammans med andra förslag visade detta att de ville tona ned betydelsen av gerillakampen i Sierra Maestra. Men Castro vann en majoritet på mötet och förslagen förkastades.
Under de efterföljande månaderna kom denna konflikt att utvecklas till en öppen politisk spricka mellan Llano och gerillaledarna. De senare ansåg i allmänhet att Llanos ledare var rädda – och de hade inte helt fel i denna åsikt. Inom det Nationella direktoratet fanns några av 26 juli-rörelsens mest konservativa företrädare.
En bidragande orsak till konflikten var också att de som utkämpade gerillakriget börjat inta en föraktfull inställning gentemot stadsbefolkningen. Gerillakrigets hårda strapatser riskerar alltid att ge upphov till att landsbygdens kämpar börjar se ner på massorna i städerna och beteckna dem som ovilliga att kämpa på grund av deras relativt privilegierade situation. Denna attityd förstärks om gerillakämparna saknar klara politiska idéer och inte är kopplad till en organiserad rörelse av städernas arbetarklass, med en kampvillig ledning och socialistisk politik.
Castro saknade fortfarande ett klart mål för sin kamp utöver att störta diktaturen. Vad han hade, däremot, var en möjlighet att opportunistiskt stödja sig på ett antal olika grupper för att stärka sin egen position. Den 12 juli 1957 signerade Castro en pakt med de öppet kapitalistvänliga Autenticos och Ortodoxa partiet som hade förkastat Batistas försök att stärka sin regim genom att kalla till presidentval.

”Sierrapakten”: Pakten, känd som ”Sierrapakten”, begränsade 26 juli-rörelsen i dess målsättningar. ”Sierrapakten” krävde Batistas avgång och utlovade att val skulle hållas senast 12 månader efter att regimen fallit. Dess ekonomiska program begränsades till en jordreform. Denna politik gick inte ens längre än 26 juli-rörelsens första politiska program och avsåg att säkra kapitalismens och imperialismens intressen efter att Batista fallit.
Hur som helst, att denna överenskommelse kommit till stånd visade att Batistas regim var kraftigt försvagad och att oppositionen växte. Detta samtidigt som Castros gerillakämpar började vinna anhängare bland ungdomen i städerna. Det kom även rapporter om att protester ägt rum i stadsområdena. Tecken fanns också på att PSP (kommunistpartiet) var på väg att ändra sin hållning. Och trots att PSP fortfarande tog avstånd från Castros militära kamp, som betecknades som ett ”äventyr”, etablerade man kontakter med gerillan.
PSP använde dessa kontakter för att försöka övertyga Castro att förhållandena inte var de rätta för en väpnad rörelse på Kuba och uppmanade honom att vänta till ett gynnsammare tillfälle. Förhållandet mellan PSP och Castro var ansträngt, men kontakten fortsatte.
PSP:s åttonde kongress hölls 1957 vid vilken ledningen uttalade att PSP erkände Castros ”mod och ärlighet”. Samtidigt klargjorde partiet också att det hade ”radikalt annorlunda åsikter när det gällde taktik och planer” än Castro.
Denna hållning var inte utan opposition från folk inom partiet, särskilt dess ungdomsflygel. Medan PSP inte spelade någon verklig roll i den rörelse som pågick, frånsett att agera som en broms, så började under 1958 ett ökande antal unga partimedlemmar att ansluta sig till rebellerna i bergen. De nya rekryterna sökte sig särskit till den avdelning som var under Ches och Raul Castros ledning.

USA:s reaktion: USA-imperialismen började uppenbarligen bli mer oroad över situationen. I huvudsak var deras bekymmer att försvara sina affärsintressen och tygla jäsningen. Våld var inte bra för en avkastning på investeringar. Batista uppmanades att ”demokratisera” och hålla val som skulle vinnas av ett pålitligt traditionellt parti. Framväxten av Castros styrkor och deras fortsatta kamp hade komplicerat situationen.
Mellan 1957 och 1958 var det oenighet i opinionen i Washington om hur man skulle hantera situationen. Såväl försvarsdepartementet som utrikesdepartementet och CIA bedrev sin egen politik. Försvarsdepartementet och USA:s militär på Kuba, som arbetade tillsammans med och beväpnade BRAC (anti-kommunistiska byrån), ville stödja Batista och krossa gerillarörelsen.
Utrikesdepartementet, uppenbarligen i enighet med CIA, såg däremot Batista som ett hinder för stabilitet. Det finns även bevis för att anta att de avsåg att försöka samarbeta med 26 juli-rörelsen samt Castro och köpa dem, ifall de lyckades med att störta Batista.
Enligt Jurij Paporov, från KGB (den sovjetiska säkerhetstjänsten) förmedlades CIA-pengar till 26 juli-rörelsen. Detta påstående har bekräftats av Tad Szulc, Castros levnadstecknare, som säger att det inträffade mellan 1957 och 1958, efter att ”Sierrapakten” undertecknats av Castro!
Men snart fick USA-imperialismens representanter ge upp ”försoningspolitiken”, eftersom man inte kunde kontrollera Castro eller hans rörelse.
Trots uppenbara ansträngningar från delar av den härskande klassen i USA att nå ut till Castros rörelse, med avsikt att omfamna den och dess numera internationellt ryktbare ledare, så gick den fortsatta händelseutvecklingen i motsatt riktning.
Ches rykte växte och han blev mer och mer känd som en betydande ”kommunistisk” influens inom gerillastyrkorna. Detta ökade spänningen mellan Che och de mer uttalade ”anti-kommunisterna” inom 26 juli-rörelsen och då speciellt delar av ledningen för Llano. Han etablerade sin egen förbindelselinje till sina styrkor utom kontroll från ledningen av Llano i Oriente- provinsen. I denna provins leddes Llano av Daniel, som var med i Nationella direktoratet. Ches handlingar undergrävde auktoriteten i Daniels ledarskap och ledde till en strid som Castro uppmanades att medla i.

Mot ett avgörande: Orsakerna till denna konflikt var i första hand politisk, reflekterande de ökade spänningarna mellan Che och Llanos ledning. När sedan ett nytt politiskt initiativ skulle lanseras nådde konflikten sitt avgörande. Anledningen var planerna på att upprätta ”revolutionär” koalitionsregering i exil. Den skulle domineras av 26 juli-rörelsen tillsammans med borgerliga Autenticos. Enligt Hart, Llano-ledaren som var inblandad i förhandlingarna, hade diskussionerna innefattat en del personer ”nära knutna till USA:s ambassad.”
USA, som var osäkra på om Batista skulle kunna hålla stånd, hoppades kunna skapa en koalition av anti-Batistastyrkor inom vilka de hoppades kunna inkludera en ”kontrollerad” 26 juli-rörelse. Det kallades till ett möte i Miami på vilket Castro beordrade en delegation att närvara. Den 1 november bildades ”den kubanska befrielsearmén” och Miamipakten undertecknades.
Vid mötet i Miami hade Felipe Pazos agerat ledare för 26 juli-rörelsens delegation, vilket han gjort utan medgivande från Castro. Den pakt eller överenskommelse som slöts i Miami hade målet att de moderata krafterna skulle ta över om Batista föll. Uppgörelsen innehöll ingenting mot utländsk inblandning, sa ingenting om idéerna att låta en militärjunta ersätta Batista och krävde ett införlivande av Castros styrkor i den ordinarie armén. Dess resultat var ett förslag att förbereda en ”tam” regering efter Batista och att upplösa gerillastyrkorna.
När nyheterna om överenskommelsen nådde Sierra Maestra skapade det ett vredesutbrott. Raul Castro krävde att 26 juli-rörelserepresentanterna skulle skjutas. Fidel Castro reagerade inte direkt. Che exploderade av ilska. Han kopplade ihop direktoratets representanters accepterande av Miamipakten med hans egna konflikter med dem i militära frågor. Han anklagade dem för ”sabotage”. I ett brev till Castro den 9 december ställde han nu ett ultimatum. Che krävde att han skulle tillåtas agera beslutsamt mot direktoratet annars skulle han avgå.

”Agera – eller jag avgår”: Castros svar skulle avgöra inte bara hans relationer till Che utan skulle påverka den fortsatta gerillakampen. Han var under press från dem som kämpade i bergen och var direkt hotad av Pazos som inte bara var ute efter ledningen för 26 juli-rörelsen utan också siktade på att bli president efter Batista.
Castro agerade beslutsamt mot direktoratet och Miamipakten. ”Ledningen för kampen mot tyranniet är, och ska fortsätta att vara, på Kuba och i de revolutionära kämparnas händer.” Det Nationella direktoratet anklagades för att visa ”ljum patriotism och feghet.” Genom sina handlingar gjorde Castro klart att han och hans styrkor var det dominerande alternativet till Batista. För att konsolidera sin ställning måste han stödja sig mot Che och 26 juli-rörelsens vänsterflygel för att stå emot ”högern” i Direktoratet.
En fullständig brytning med direktoratet skulle äga rum under de följande månaderna, Che spelade en viktig roll för utfallet av dessa vägskäl i den politiska utvecklingen för Castro, 26 juli-rörelsen och revolutionen.
I ett brev till Daniel kommenterade Che striden med direktoratet. I brevet försvarde Che sin ”marxism” samtidigt som han både attackerade ”högerdirektoratet” för att tillåta rörelsen ”att tas i röven” av Miamipakten och kallade Castro för ”en autentisk ledare för vänstern inom borgerligheten”.

Politisk strid: Che såg inte ens vid detta stadium Castro som en brinnande försvarare av socialismen utan som en representant för den radikala borgerligheten. Daniel svarade med att uttrycka tvivel om Miamipakten men uppmanade 26 juli-rörelsen att besluta vilken väg de avsåg att ta och fråga sig själva var de var på väg. Denna debatt var ett eko av den rasande ideologiska kamp som ägde rum inom oppositionen mot Batista och främst inom 26 juli-rörelsen.
Ju allvarligare krisen blev desto mer vacklande blev de småborgerliga grupperingarna inom och runt 26-juli-rörelsen. Å ena sidan var högern i direktoratet under USA-imperialismens inflytande och dess försök att nå den mest gynnsamma utgången för egen del.

Radikaliserades: I motsats till detta radikaliserades en mer kampbenägen flygel till vänster genom en kombination av krigets effekter och den fördjupade revolutionära händelseutvecklingen samt nödvändigheten att försvara sina egna intressen och strävanden. Det var mot den bakgrunden som Castro nu blev den radikala flygelns ledare.
Che var den som var mest politiskt medveten i denna strid och bidrog starkt till att Castro, i detta för rörelsen så kritiska ögonblick, kom att ta flera steg åt vänster.
Under mars 1958 förvärrades situationen i Batistas läger. Med växande svårigheter på alla fronter började statsapparaten att rämna runt honom. Ett tecken på krisen var att en polisdomare i Havanna hade gått med på att åtala en polisöverste och chefen för flottans underrättelsetjänst, Laurent, för mord på fyra ungdomar. Alla skolor stängdes och 75 000 studenter gick ut i strejk. Batista svarade med att avskaffa alla medborgerliga rättigheter och införde radio och presscensur.
Det hade varit mycket spekulationer och diskussioner bland anti-Batistastyrkorna om kallandet till generalstrejk. Trots att man hade anhängare i städerna så var 26 juli-rörelsen svag bland arbetarna Den huvudsakliga och sammanhängande politiska kraften bland industriarbetarna var fortfarande PSP.
Ledningen för Llano vägrade att involvera PSP i sina planer för generalstrejken. Formellt stödde PSP idén på en generalstrejk men deras ledare gjorde inget för att förbereda den och motarbetade 26 juli-rörelsen. Ledningen för Kubas centrala fackföreningsfederation CTC var korrumperad och illa ansedd på grund av sina relationer med Batista.

Generalstrejken bakslag: Det var ledningen för Llano som beslöt att generalstrejken skulle äga rum 9 april. Det gjordes utan förberedelse bland arbetarna och utan någon konkret plan eller strategi för att genomföra den. Man etablerade inte ens hemliga strejkkommittéer av aktivister och kända kämpar på arbetsplatserna för att förbereda strejken.
Generalstrejken är en avancerad kampmetod (”den högsta formen av civilt motstånd”) vars betydelse och uppgift varierar. Om de sociala och politiska förhållandena är de rätta kan den direkt utmana den styrande regimen och den härskande klassen i samhället. Det vill säga resultera i frågan om vilken klass som skall styra samhället: kapitalisterna och godsägarna eller arbetarklassen med stöd av andra förtryckta grupper.
Med ett framsynt marxistiskt ledarskap och i en revolutionär situation kan generalstrejken bli inledningen till en segerrik kamp om makten. En revolutionär eller för-revolutionär situation uppkommer vanligtvis då: den härskande klassen är oense och splittrad, de mellanliggande klasserna – stadens medelklass och delar av bönderna – är politiskt vacklande och söker efter ett radikalt alternativ, som de hoppas kunna finna hos arbetarnas organisationer, och arbetarklassen är beredd att fullt ut utmana kapitalismens styre och själv gripa makten.
I situationer som varken kan beskrivas som för-revolutionär eller revolutionär, och arbetarklassen ännu inte är medveten om sin styrka och möjligheter, får generalstrejken en annan uppgift. Under dessa förhållanden kan generalstrejken spela en viktig roll i att ge arbetarklassen erfarenhet, medvetande och självförtroende samt ge impulser till en snabbare organisering.
Läget den 9 april 1958 uppfyllde inget av dessa kriterier och det som skulle bli en total strejk blev istället en total flopp. I Havanna fortsatte arbetet i hamnen, de flesta fabriker och affärer stod utanför strejken och transporterna fungerade som vanligt. Strejken proklamerades över huvudet och ignorerades av dem. Arbetarklassens frånvaro återspeglades i Havannas strejkkommitté, som bestod, förutom två medlemmar av 26 juli-rörelsens direktorat, av en äldre ingenjör, en journalist från Ortodoxa partiet, ledaren för de evangeliska kyrkorna på Kuba och en doktor i filantropi. Castro hade stött strejken men kritiserat Llano för att utestänga PSP tidigare. PSP skyllde, med viss rätt, 9 aprils misslyckande på 26 juli-rörelsens ”ensidiga utlysning” av generalstrejk.

Batistas sista offensiv: Batistaregimens känsla av säkerhet ökade tillfälligt och felaktigt som ett resultat av strejkens misslyckande. Inom 26 juli-rörelsen fick den återverkningar. Motsättningarna mellan Llano och Sierran (gerillan) återuppstod på nytt när Castro vände Llano-ledarnas minskade anseende till sin egen fördel.
Men den fulla betydelsen av de händelser som omgav ”generalstrejken” blev inte känd förrän långt senare. Ett möte den 3 maj 1958 blev till en öppen strid mellan Llanos anhängare och Castro. Efter detta möte kom Castro för första gången att benämnas som 26 juli-rörelsens generalsekreterare. Utgången av mötet blev att Castro konsoliderade sin ställning som rörelsens ledare. Che kommenterade senare i en artikel skriven 1964 att: ” Vid detta möte togs beslut som befäste Fidels moraliska auktoritet… Fidels ståndpunkter och ledning konsoliderades, och han benämndes överbefälhavare för alla styrkor, inklusive miliserna – vilka fram till nu hade varit under Llanos ledning…”
Politiskt så stärkte strejkens nederlag den skepticism som fanns i Sierran mot en rörelse i städerna. Detta visades i den kamp som ägde rum under mötet den 3 maj. Den framträdande rollen för gerillakampen i bergen slogs fast efter den heta debatten. Che skrev: ”Men viktigast av allt, mötet diskuterade och dömde mellan två koncept som krockat med varandra under hela det tidigare stadiet i ledningen av kriget. Gerillametoden skulle utgå som segrare från det mötet.”
Han gick vidare: ”Vi gjorde oss av med flera olika naiva illusioner om försök till revolutionära generalstrejker när situationen inte mognat tillräckligt för att skapa en sådan explosion, och utan att ha lagt ned det nödvändiga förberedelsearbetet… vi anser det troligt att rörelsens styrkor skulle misslyckas i att försöka med en revolutionär generalstrejk…”

Generalstrejkens roll: Che drar sina slutsatser om den revolutionära generalstrejken utifrån centrala subjektiva och objektiva frågor om ”förarbete” och förhållanden som inte var tillräckligt ”mogna”. Detta är avgörande frågor men de är axiomatiska för marxister och koncentrerar sig till en bedömning av styrkeförhållandena som existerar. Ches betraktande av generalstrejken som en ”naiv illusion” och att han ställer det i motsats till ”gerillametoden”, visar hur han, och ledningen i Sierran, inte sökte efter ett aktivt och medvetet deltagande från massorna, särskilt proletariatet, i revolutionen. Detta var inte bara frågan om en artikel utan en syn som fanns i hans metod.
Om ”förarbetet” för en generalstrejk inte har utförts är det socialisters uppgift att förbereda den. Om de objektiva förhållandena inte är ”tillräckligt mogna” får socialister tålmodigt och energiskt deltaga i arbetarnas kamp och bedriva propaganda och agitation för att hjälpa dem.
Misslyckandet för generalstrejken i april visade på en viss paralysering av arbetarklassen i städerna, huvudsakligen beroende på frånvaron av ett ledarskap som kunde visa en väg framåt. 26 juli-rörelsen hade, trots att de fick stor sympati på grund av sin kamp mot Batista, ingen förankring bland arbetarklassen och kunde inte vinna deras förtroende genom sitt vaga radikala demokratiska program.

Ökat politiskt tomrum: 26 juli-rörelsens program inom Llano återspeglade fortfarande mer småborgerlighetens strävanden än arbetarklassens, trots att man utlyste en generalstrejk och trots andra protestaktioner mot regimen. Generalstrejkens misslyckande och Llanos vacklande hållning medförde att det politiska tomrummet ökade. Avsaknaden av en socialistisk ledning för städernas arbetarrörelse gjorde generalstrejken till en flopp. Misslyckandet berodde inte på att Batistas regim skulle ha haft något stöd, så var inte fallet.
I och med att Castros gerillaarmé gav intrycket av att vara mer kampvillig och radikal, genom sin heroiska militära kamp och uppenbara kompromisslösa hållning mot regimen samt USA-imperialismen, kunde den allt mer fylla det politiska tomrum som existerade.
Batista startade i maj, uppmuntrad av strejkens nederlag i april, en militär offensiv mot rebellerna. Men soldaternas låga stridsmoral innebar att denna offensiv snart kom av sig. I juli skedde en definitiv förändring och allt fler soldater (även befäl) i Batistas armé gick över till rebellerna.
Under de sista månaderna 1958 vann rebellerna seger efter seger på slagfältet. Andra politiska och militära oppositionsgrupper föll samman eller förenades med Castros styrkor. Che ledde sin egen avdelning och siktade på en stor offensiv mot Kubas fjärde största stad, Santa Clara, som var Batistas huvudsakliga försvarslinje. Striden var hård och varade i tre dagar under vilken Che spelade en mycket heroisk roll. Hans styrkor tog vid ett tillfälle kontrollen över ett beväpnat pansartåg. Ches rebeller uppmanade folk att beväpna sig och delar av stadens befolkning gick ut på gatorna med molotovcocktails mot fienden.
När rebellerna stärkte sin position, hade i USA både CIA och utrikesdepartementet ändrat sin tidigare attityd och fördömde nu Castros styrkor som alltför ”opålitliga” och inga ”som man kunde göra affärer med”.

Batistas fall: Med sin stat i upplösningstillstånd, flydde Batista från landet på nyårsdagen 1959 ombord på ett jetplan från flygvapnet. Natten mellan 1-2 januari anlände Che till Havanna medan Castro tog kontroll över Santiago. Den 2 januari, när Radio Rebelde rapporterade Batistas fall, utlyste 26 juli-rörelsen en generalstrejk för att markera slutet på den gamla regimen. Denna gång var strejken solid.
Rebellerna hade vunnit och de anlände till huvudstaden till en extatisk mottagning när massorna gick ut på gatorna. Batistas hatade diktatur hade fallit. Revolutionen skulle fortsätta. Dess återverkningar skulle kännas över hela världen.

Che Guevaras liv och kamp 4

”Det nya Kuba” skapas

Efter Batistas fall tillsattes en provisorisk regering som på papperet leddes av domare Manuel Urruitas. Regeringen var under 26 juli-rörelsens paraply och Castros vägledning. De kapitalistiska ”liberalerna” i regeringen hade inget annat val än att låta Castro hålla i trådarna.

26 juli-rörelsen var exakt vad som kan utläsas av dess namn, en rörelse och inte ett disciplinerat politiskt parti med en klar ideologi och politik.  Under de första dagarna i januari försökte Castro, likt en bonapartist, balansera mellan klasserna. Å ena sidan involverade han delar av kapitalistklassen i regeringen och försökte lugna dem med tal om att deras och imperialismens intressen inte hotades av revolutionen. Han drevs fortfarande mer av Martis radikala idéer än något annat. Han lovade att revolutionen var genuint ”kubansk, nationell och demokratisk”.

Massivt stöd: Men å andra sidan vilade Castros ställning på revolutionen och stödet från massorna, som blivit allt mer radikala efter Batistas fall och som pressade Castro att inta en mer radikal hållning. Batistadiktaturens fall avslutade inte den revolutionära process som hade utvecklats på Kuba. Castros segerrika intåg i Havanna var dess första kapitel. En myriad av olika händelser och faktorer slogs ihop och drev revolutionen mycket längre än vad många av dess ledare hade avsett.
I slutet av januari började Castro vidta åtgärder, till stor del under Ches vägledning, som ökade USA-imperialismens vrede. För att försvara sig mot det kontrarevolutionära hot som kvarlevorna av Batistas regim utgjorde, började man genomföra en utrensning av den gamla repressiva statsapparaten. Kända sympatisörer och anhängare av Batistaregimen arresterades, och torterare och banditer avrättades.

En ny armé: Che hade stor betydelse i att dessa befogade åtgärder för att försvara revolutionen vidtogs. I mitten av januari vid La Cabâna (en gammal fästning/fängelse) uppförde Che en kombinerad militär och politisk akademi för att dra igång ett utbildningsprogram inom det som skulle bli den nya armén. En ny annorlunda armé som enligt Che skulle tjäna som en fast bas för revolutionen. Gerillaenheter och deras ledare fördes samman med medlemmar i PSP, som Che etablerade en allt tätare kontakt med.
Från La Cabâna bevakade han de revolutionära rättegångarna som användes för att rensa ut de mest Batistavänliga delarna ur armén. Rättegångarna koncentrerades på dem som hade genomfört tortyr och mord under Batistadiktaturen. Många kubaner ville inget hellre än att sätta lynchmobbar mot dem som hade koppling till diktaturen. Rättegångarna orsakade en massiv attack från USA som fördömde dem som kriminella.Tribunalerna var inte valda kommittéer av arbetare, soldater och representanter från det lokala samhället, vilket marxister skulle ha argumenterat för.
Tribunalernas åtgärder var ett led i att försvara och befästa revolutionen samt ge någon slags rättvisa till offren för Batistas sadistiska torterare. De som anklagades fick försvarsadvokater och fick rätten att motbevisa eller försvara sina handlingar. Enligt dem som deltog, så blev ingen skjuten för att ha slagit någon av förra regimens fångar. Bara i fall av brutal tortyr och dödsfall, vilket gällde hundratals fall, blev straffet avrättning. Före detta fångar och familjer till döda eller ”försvunna” tillfrågades om bevis och fick visa upp ärr de fått för livet.

Bödlarna inför rätta: Dessa elementära rättigheter står i tydlig kontrast mot den ”rättvisa” som visats under 1980-talet genom hela Latinamerika då militärregimerna fallit en efter en över kontinenten. Till skillnad från Kuba efter Batistas fall, har de nya kapitalistvänliga regimerna tillåtit en tystnadens konspiration för att skydda militären och polisen i respektive länder. Trots att hundratusentals lidit tortyr och död, har få åtal väckts mot de ansvariga för sådana brott i Argentina, Chile, Brasilien, Peru och andra länder. Offren har förvägrats möjligheten att tala ut.
USA-imperialismens tystnad inför dessa brott, som CIA är direkt inblandade i, är öronbedövande. Det markerar en kontrast mot sin reaktion inför de tribunaler Che ledde på Kuba.
En grym bild målades upp av USA-imperialismen av vad som hände i Havanna. Den nya regimens terror fördömdes hycklande och Che utmålades som samhällets fiende nummer ett. USA-imperialismens vrede hade nu släppts lös sedan revolutionen hade straffat Washingtons betalda lakejer.
Che var besluten att genomföra sin politik. Såren från historien var fortfarande öppna och förvärrades av hans erfarenheter under kriget. Vid denna tid förklarade Che oförtröttligt för sina kubanska kamrater att Arbenz hade misslyckats i Guatemala därför att han inte hade lyckats rensa ur de väpnade styrkorna och tillåtit CIA att infiltrera och störta regeringen. Han var besluten att inte låta historien upprepa sig på Kuba.
Den 22 januari hölls ett massmöte i Havanna till stöd för ”krigsrättegångarnas” politik. Uppskattningsvis var antalet deltagare på denna demonstration någonstans mellan en halv och en miljon. Denna demonstration var större än dem som mött Castro då han anlände den 8 januari. Revolutionen höll på att samla kraft.
Banderoller fördömde USA för dess dubbla budskap, jämförde rättegångarna mot Batistas mördargäng med Nurnbergrättegångarna mot nazister efter andra världskriget och krävde ”revolutionär rättvisa”. Castro frågade och bad att alla de som stöder den revolutionära rättvisan skulle räcka upp en hand. Uppemot en miljon händer restes med ett skrikande ”si”.

”Imperialistiska gringos” ”Mina herrar i diplomatkåren, herrarna i pressen över hela kontinenten, juryn av en miljon kubaner av alla klasser och åsikter har röstat”, kommenterade Castro.
Det gick inte att ta miste på det folkliga stöd som revolutionen hade. Det var med detta stöd i ryggen som Castro kunde besvara attackerna från ”imperialistiska gringos” i USA. Massrörelsen, vars revolutionära glöd blev allt starkare, drev Castro i radikal riktning. Samtidigt förstärkte den arroganta responsen och kraven från USA detta. Inom några månader hade revolutionen gått längre än någon av dess huvudaktörer hade förutsett.
Även Che skrev så sent som 1958 till Daniel, 26 juli-rörelsens samordnare i Oriente-provinsen, att: ”Jag började i den andan: ärligt utan hopp om att gå längre än en liberalisering av landet, fullt beredd att lämna när kampens förhållanden drev rörelsens handlingar till höger (till det som alla ni representerar)”. Fastän Castro stödde sig på massorna och försvarade de ”revolutionära rättegångarna” så förespråkade han fortfarande inte idén om en ”socialistisk revolution.”

Hotet mot Kuba: All egendom som tillhörde Batista och hans hantlangare togs över av staten under revolutionens första dagar. Men Castro tog fortfarande avstånd från ”kommunistiska” idéer och förespråkade etablerandet av kapitalistisk demokrati på Kuba.
USA-imperialismen blev skräckslagen över händelserna som höll på att utveckla sig bara några mil från dess kust. Den hade anledning att vara orolig, men många av dess representanter led också svårt av ”kommunistisk paranoia” och såg en ”kommunistisk konspiration” i varje radikal politisk rörelse söder om Rio Grande som de inte hade direkt kontroll eller inflytande över.
De litade inte på Castro, men fortfarande återstod mycket som var okänt. Han bjöds in till USA av en grupp tidningsskribenter som ville ”fråga ut honom”. Hans besök ägde rum i april och det var också avsett att sätta press på honom att följa USA:s vilja. När han var i Washington mötte Castro, bland andra, dåvarande vicepresidenten Richard Nixon ”för diskussioner”.
Nixon krävde ett slut på avrättningarna genom de ”revolutionära rättegångarna” och kontakten med ”kommunister”. Han visade Castro en mapp med ”kända kommunister” i och runt regeringen. Nixon gjorde klart att eventuellt ekonomiskt bistånd till Kuba berodde på om man accepterade USA:s krav eller ej. Efter mötet drog Nixon slutsatsen att Castro antingen var ”…otroligt naiv när det gällde kommunismen eller var under kommunistiskt inflytande och att vi följaktligen måste behandla honom.”

”Störta Castros regim”: ”Följaktligen” stödde han FBI-chefen J. Edgar Hoovers (ökänd reaktionär) beslut att snabbt beväpna exilkubaner i avsikt att störta Castro. Att tvinga bort Castro blev en fråga om prestige för USA:s härskande klass och är så än idag. (”Vi ska göra upp med Castro för gott”, skrev utrikesminister Colin Powell i förordet till en policyrapport gällande USA-imperialismens förhållande till Kuba. Rapporten, som publicerades 6 maj 2004, förslog vidare att blockaden skulle skärpas).
Castro försökte förklara för Nixon att de åtgärder hans regering vidtog var rättmätiga och gång på gång under sitt besök i USA förklarade han att han inte var kommunist, att utländska intressen skulle respekteras och att hans hjärta var ”i Väst”. I tre timmar träffade han CIA:s ”expert” på kommunism i Latinamerika, som drog slutsatsen att ”inte nog med att Castro inte är kommunist, han är en stark antikommunist”.
Men USA- imperialismen var inte beredda att acceptera någon som helst utmaning av sina intressen på Kuba eller i regionen som helhet. Den var framförallt inte beredd att släppa greppet om Kuba till en mer oberoende, ”nationell” och ”liberal” reformvänlig regim i Havanna. Resultatet blev att Castro låstes i en konflikt med USA och kapitalismen.

Låstes i en konflikt: Under denna utveckling, uppmanade Che Castro ständigt till att den nya regimen måste ta nya steg och verkligen attackera kapitalismen samtidigt som revolutionen slog djupare och djupare rötter och samlade styrka. De slag USA-imperialismen riktade mot revolutionen resulterade bara i att stärka den och föra den ännu mer åt vänster och i socialistisk riktning. I sin artikel från 1963 skrev Che att: ”Imperialismen har spelat en viktig roll i att utveckla och fördjupa vår ideologi. Varje slag imperialismen utdelat har skapat respons. Varje gång jänkarna reagerat med sin vanliga arrogans, genom att agera mot Kuba, har vi vidtagit nödvändiga motåtgärder, och därigenom har revolutionen fördjupats.”
Efter att Castro återvänt från sitt besök i USA lade regeringen fram ett förslag på en jordreform. Den hade förberetts under Ches inflytande och hans första paragraf förbjuder privata egendomar större än 1 000 tunnland och stöder etablerandet av kooperativ. Undantag kunde tillåtas och land kunde även ägas av utländska företag om regeringen bedömde att det var i nationens intresse. Denna lag gick faktiskt inte mycket längre än konstitutionen från 1940 men den tillät regeringen att konfiskera jord och den nya lagen berörde ungefär 40 procent av åkermarken.
Fastän den föreslagna jordreformen kanske skiljde sig lite från 1940 års konstitution var det tillräckligt för att skapa en opposition från Kubas godsägare och deras vänner i USA, som såg ”kommunistspöket” dyka upp på Kuba.
Priset på Kubas socker föll på New York-börsen. USA-företag med investeringar på Kuba blev panikslagna inför möjligheten att deras egendomar skulle förstatligas utan kompensation.
USA trumpetade ut en kampanj för att driva bort Castro genom att kräva att val skulle hållas. Resultatet blev en stor demonstration med hundratusentals beväpnade kubaner i maj, som ropade ”Revolution ja – Val nej”.
Inom själva Kuba skedde en massiv radikalisering bland arbetare, fattiga bönder och ungdomar tillsammans med en polarisering inom regeringen. Gatuförsäljare sålde fruktjuice på gatorna för att samla pengar till staten och regeringen. Under sommaren 1959 vacklade Castro fortfarande och talade om en ”humanistisk ”nationell revolution vilken varken var ”kapitalistisk” eller ”kommunistisk”.

Massmobilisering: De öppet kapitalistvänliga liberalerna saknade ett seriöst ledarskap som de skulle kunna samla sina begränsade styrkor runt. Men, de började mer och mer protestera mot Ches åtgärder i de väpnade styrkorna och befordringarna av kända socialister och PSP-anhängare. De protesterade mot de mer radikala åtgärderna Castro höll på att införa, den tilltagande polariseringen inom de styrande grupperna som reflekterade trycket underifrån och de många konflikterna mellan USA och Kuba.
I november hade alla de borgerligt liberala ministrarna dragit sig tillbaka eller tvingats avgå eftersom de sjöng i Washingtons kör mot regeringens ”kommunistiska” politik.
Men Che krävde fortfarande ännu radikalare åtgärder. Sedan januari hade han fört fram krav på en snabb industrialisering av ekonomin baserad på förstatligande av naturtillgångarna, elektriciteten, telebolaget (ett dotterbolag till det multinationella USA-bolaget ITT) och andra sektorer av ekonomin.
Vad Che förespråkade skrämde USA-imperialismen mer än något annat. Han förutsåg att en allt mer radikal politik skulle möta än häftigare angrepp från USA:s regering. Den 27 januari höll Che ett tal, där han förklarade att: ”Vår revolution är intimt kopplad till alla underutvecklade länder i Latinamerika. Revolutionen är inte begränsad till Kuba därför att den berör [Latin]Amerikas samvete och allvarligt skakar om våra folks fiende. Revolutionen har gjort att Latinamerikas tyranner är på sin vakt därför att dessa är fiender till folkliga regeringar, liksom de monopolistiska utländska bolagen… Idag, är hela Kubas befolkning på krigsfot och ska förbli det, så att segern mot diktaturen inte ska förbli en utan bli det första steget i att befria [Latin]Amerika.”

En krigsförklaring: Det var en signal till revolutionärer runt om i Latinamerika och en krigsförklaring mot USA:s intressen. Som svar beslutade USA-imperialismen att vidta åtgärder med sikte på att undergräva regimens ställning. Importen av socker från Kuba skars ned på grund av jordreformen och förstatligande av utländska oljebolag i juni, en följd av att de USA-ägda bolagen vägrade raffinera importerad sovjetisk olja.
Castro besvarade nedskärningarna av sockerimporten med ett dekret om att förstatliga alla utländska egendomar. Under oktober tog staten över 383 stora industrier och banker. Kapitalismen avskaffades och i april 1960 förklarade Castro för första gången revolutionen som ”socialistisk”.
Medan USA-imperialismen var skräckslagen inför händelserna som ägde rum i Havanna så betraktade den byråkratiska diktaturen i Sovjet, som styrde i ”socialismens” och arbetarnas namn, till en början händelserna på avstånd. Ledarna i det stalinistiska Sovjet togs på sängen av det som hände på Kuba. Alla påståenden om att den kubanska revolutionen redan från första stund utvecklades med stöd från Sovjet och att Castro hela tiden samarbetade med de styrande i Moskva är falska.

Sovjets roll: Det hade varit en del begränsade kontakter mellan enskilda medlemmar i 26 juli-rörelsen och representanter från Sovjet före Granmaexpeditionen. Förutom Raul Castro, som var med i ungkommunisterna, hade Che också haft diskussioner med en representant från Sovjet.
Men för det mesta hade de kontakter som ägt rum haft en karaktär av faktainsamling. Under sin tid i Mexiko menade Che att i Sovjetunionen manifesteras ”socialismen”. Men vid denna tid var det många arbetare och ungdomar, särskilt i de fattiga länderna, som såg Sovjet som en attraktiv motvikt till imperialismen i allmänhet och USA-imperialismen i synnerhet.
I ett brev skrivet 1958, förklarade Che att han ”…tillhörde dem som tror att lösningen på världens problem ligger bakom den så kallade järnridån”. Senare, när Che besökt Sovjet blev han allt mer kritisk och fientlig mot den monstruösa diktaturen som styrde i ”socialismens” namn – utan att förlora sitt hat mot kapitalismen och imperialismen.
Om det varit en konspiration mellan Castro och byråkratin i Sovjet för att ta över Kuba då visste Sovjetunionens ledning inget om den. Samtidigt med att nyheterna om de omskakande händelserna i Havanna nådde Moskva under januari 1959 ägde ett möte rum med ledarna för Sovjetunionens kommunistparti. Jon Lee Anderson skriver i sin läsvärda biografi över Che (Che Guevara – ständigt mot segern, 1928-1959 och Che Guevara – fosterlandet eller döden, 1959-1967) om att Sovjetledaren Nikita Chrustjev frågade, ”vad är det här för typer? Vilka är dom?” Men ingen kunde besvara hans frågor och ingen hade kännedom om vilka som intagit Havanna.
Hur som helst, när de väl konfronterats med den sociala revolutionen, var Moskvabyråkratin beredd att gå in och utnyttja möjligheten som hade öppnat sig. Genom att omfamna Castros regim, kunde Chrustjev hävda byråkratins internationella inflytande och prestige.
Detta visade inte minst Kubakrisen 1962 då, av rädsla för en invasion från USA, kubanerna bad om militär hjälp. Sovjetbyråkratin gav sitt stöd och placerade ut vapen som kunde bära kärnvapenstridsspetsar. Detta gjordes i huvudsak för att öka byråkratins prestige internationellt genom att ge intryck av att stå emot USA. Det gjordes också som en öga för öga-åtgärd mot saker USA gjort tidigare. Genom att installera kärnvapen på Kuba förklarade Chrustjev: ”Kan vi ge tillbaka lite med samma medicin de gav oss i Turkiet (USA hade installerat kärnvapenmissiler riktade mot Sovjetunionen)…Det är bara för att skrämma dem lite grann…De ska få känna samma sak som oss…De ska få svälja pillret som vi fick svälja det turkiska.”

Kubakrisen 1962: Likaväl som att använda situationen på Kuba för att öka sin internationella prestige, använde den sovjetiska byråkratin också sitt inflytande och ekonomiska resurser för att kontrollera regimen på Kuba som ansågs vara ett osäkert kort.
Den byråkrati som styrde Sovjetunionen 1960 var självsäker och bestämd på världsarenan i tydlig kontrast till den demoraliserade klick som genomförde den kapitalistiska restaureringen under tiden 1989-91.

Che Guevaras liv och kamp 5

Hur skulle det ”nya Kuba” byggas och styras?

Det revolutionära Kuba etablerade extremt gynnsamma handelsöverenskommelser med Sovjet och Östeuropa. 85 procent av Kubas handel skedde bakom ”järnridån” där kubanskt socker köptes för tre och även fyra gånger världsmarknadspriset. 95 procent av Kubas olja kom från Sovjetunionen. Rysslands ekonomiska hjälp uppgick rentav till en miljon USA-dollar per dag.

Utan den hjälpen skulle Kubas ekonomi och revolutionen kollapsat. Som det gamla talesättet lyder, ”He who pays the piper calls the tune” (Den som står för fiolerna bestämmer melodin). Med ett sånt beroende hade Sovjet fått Castro i ett fast grepp.
Investeringar i industrin genomfördes och tekniker sändes till Havanna. Baserat på störtandet av kapitalismen och bygget av en planerad ekonomi med ekonomiskt stöd från Sovjet, började livet för befolkningen på Kuba att förändras. De vinningar man gjorde till följd av revolutionen var i tydlig kontrast till den ”fria marknadens” hav av elände i vilket kontinentens övriga befolkning hade lämnats att drunkna.
Inom två år var analfabetismen utrotad. Innan 1959 fick 50 procent av barn i skolåldern ingen utbildning alls, efter revolutionen var den tillgänglig för alla. Lärare och studenter skickades för att organisera klasser på fabrikerna och på jordbruken. När alla på arbetsplatsen kunde läsa hängdes en röd flagga vid entrén. Hälsovården utvecklades och blev fritt tillgänglig för alla. Så småningom skulle den räknas bland den bästa i världen. Arbete, mat och bostad blev tillgängliga för alla. Medellivslängden ökade till 74 år i slutet av 1970-talet, lika hög som i flera industrialiserade stater i Väst och ska jämföras med att medellivslängden vid samma tidpunkt var 45 år i Bolivia, runt 60 i Brasilien och 58 i Colombia.

Kuba – ett exempel: Castros regering var den första på kontinenten som nu öppet förklarade en tro på ”socialismen”. Tidigare inblandningar av socialistiska eller kommunistiska partier i regeringar i Latinamerika hade varit genom koalitioner med olika kapitalistiska partier. Varje vidhållande av att bygga socialism hade snabbt bleknat och försvunnit. Inte förrän Allendes val i Chile 1970 kom en annan latinamerikansk regering att förklara sin avsikt att bygga socialism.
Att det var en revolution som segrat på Kuba elektrifierade dess kontinentala effekter. Arbetare, bönder och ungdomar började se på Kuba som ett exempel de ville efterlikna och landet blev en ledstjärna för Latinamerikas exploaterade massor. Entusiasmen som händelserna i Havanna hade skapat längre söderut var bara en spegel av den skräck de möttes med av de styrande kapitalisterna norr om Rio Grande.

”Odjurets mage”: Inifrån ”odjurets mage” (USA-imperialismen) lades nu planer på att störta Castros ”kommunistiska hot”. I april 1961 bombade plan från USA staden Santiago de Cuba. Det var som svar på denna attack som Castro förklarade revolutionens ”socialistiska karaktär”. Bombangreppet följdes samma månad av att en grupp CIA-tränade legosoldater landsteg vid Grisbuktens strand. Grisbuktsinvasionen föll ihop till en fars då USA drog sig tillbaka från en fullskalig attack och slogs tillbaka av beväpnad milis.
Varje attack från USA tjänade snarare till att stärka stödet för revolutionen och Castroregimen. Efter invasionen vid Grisbukten skrev Che, helt berättigat, till president Kennedy: ”Tack så mycket för Grisbukten. Före invasionen var revolutionen vacklande. Nu är den starkare än någonsin.”

Grisbuktsinvasionen: Misslyckandet av den här invasionen följdes av en kampanj för att isolera Kuba internationellt. Uteslutandet av Kuba ur OAS (organisationen för amerikanska stater) genomfördes 31 januari 1962. Detta följdes av en fullständig handelsblockad från USA som fortfarande är i kraft. Den 4 februari slår Castro tillbaka i ett långt tal, ”Andra Havanna-deklarationen” som skrevs under Ches inflytande. Talet hölls inför en publik på en miljon – en sjundedel av befolkningen. Det var en enastående summering av Latinamerikas historia, det fördömde kapitalismen och imperialismen och propagerade för socialism över hela kontinenten.
Castro hade helt rätt när han förklarade att: ”Kuba, den latinamerikanska stat som har gjort jordägare av mer än 100 000 små jordbrukare, garanterat arbete året runt på statliga jordbruk och kooperativ åt alla jordbruksarbetare, gjort om fort till skolor, gett 70 000 stipendier till universitet, lågstadieskola och tekniska studenter, skapat skolsalar för hela barnbefolkningen, totalt utrotat analfabetismen, fyrdubblat sjukvården, nationaliserat utländska intressen, bekämpat det sjuka system som gjort behovet av bostäder till en väg att exploatera folk, så gott som utrotat arbetslösheten, förbjudit diskriminering på grund av ras eller kön, gjort sig av med spelproblemet och korruptionen, beväpnat folket…blir uteslutet från OAS av stater som själva inte har uppnått någon av dessa saker.”
Refererande till ilskan hos kapitalismens försvarare säger deklarationen: ”Förklaringen är rädslan. Inte rädslan för den kubanska revolutionen utan rädslan för den latinamerikanska revolutionen…rädslan att arbetarna, bönderna, studenterna, intellektuella och progressiva delar av medelklassen ska ta makten genom revolutionära medel i de förtryckta och hungriga länderna som exploateras av USA-monopolen och Amerikas reaktionära oligarkier, rädslan att kontinentens plundrade folk ska gripa vapnen från sina förtryckare och, som Kuba, förklara sig som Amerikas fria folk.”
Kubanska revolutionens resultat tillsammans med sådana deklarationer försäkrade att den vann massivt stöd hemma och utomlands. Men trots den nya regimens popularitet och de stora vinningarna som gjordes genom revolutionen, resulterade det inte i etablerandet av ett system av genuin arbetardemokrati.

Vem ska stå vid rodret?  Efter ryska revolutionen 1917 etablerades ett system av arbetardemokrati genom val av sovjeter (råd). Dessa bestod av delegater valda från fabriker, arbetsplatser och militära enheter. Liknande former av organisering har etablerats av arbetarklassen i andra revolutioner, även under Pariskommunen som blev till 1871. Efter ryska revolutionen kunde de lokala sovjeterna välja regionala och nationella råd från vilka regeringen bildades.
Alla dessa delegater som valdes kunde bytas ut av dem som valt dem när som helst. Regeringsföreträdarna fick inte högre lön än genomsnittet för en utbildad arbetare. Lenin sa att maximala skillnaden mellan lönerna skulle vara 1:4. Genom bygget av den socialistiska demokratin, arbetardemokrati, kunde arbetarklassen tillsammans med de fattiga bönderna och andra förtryckta skikt styra samhället.
Det exempel som den ryska revolutionen satte gjorde ett enormt intryck på världens arbetare och förtryckta. Arbetare över hela världen inte bara stödde revolutionen utan kämpade för att bygga ett liknande system i sina egna länder. Den ryska revolutionen förändrade världen och de internationella relationerna i en betydligt större grad än vad den kubanska revolutionen någonsin skulle göra.
Systemet av arbetardemokrati som etablerades under den ryska revolutionen hade sin grund i att den var en medveten handling av arbetarklassen under ledning av ett verkligt revolutionärt socialistiskt parti – bolsjevikerna – vars perspektiv och program var internationalistiskt. Det var detta som gjorde ett starkt intryck på arbetare över hela världen. Arbetarklassen förlorade så småningom den politiska makten till en byråkratisk elit på grund av misslyckandet för den internationella revolutionen, inbördeskriget och den militära interventionen av 21 imperialistiska arméer.
Inbördeskriget som rasade mellan 1918 och 1921 resulterade i en fasansfull ekonomisk och social katastrof. På grund av svälten på landsbygden förekom till och med kannibalism. Dessa händelser och misslyckandet för revolutionen internationellt ledde till att arbetarklassen utmattades och försvagades. Många av de mest politiskt aktiva och erfarna arbetarna förlorade sina liv i kampen mot kontrarevolutionen.

Vad hände i Sovjet?: Alla dessa händelser ledde fram till att en privilegierad och byråkratisk kast kunde gripa den politiska makten och i blod krossa alla inslag av socialistisk demokrati – sovjeterna, fackföreningarna och även bolsjevikpartiet. Den byråkratiska diktaturen (det stalinistiska styret) var ett hinder för en utveckling mot socialism. För att detta skulle vara möjligt krävdes att arbetarna störtade byråkratin – en politisk revolution.

Den förtryckande byråkratiska regimen styrde i ”socialismens” namn fram till stalinismens kollaps 1989-91. Den nya regimen som kom till makten på Kuba 1959 var otroligt populär och fick starkt stöd bland befolkningen. Men karaktären på den stat som etablerades reflekterade att revolutionen huvudsakligen baserades av landsbygden och bönder. Som ett resultat av detta etablerades aldrig någon socialistisk demokrati i likhet med Ryssland efter oktober 1917.

Trots dess stöd och popularitet var den kubanska regimen från början ingen arbetarstat utan vad CWI skulle beskriva som en deformerad arbetarstat. Det är en stat där kapitalism och godsägarvälde har störtats och ersatts med en statligt planerad ekonomi men styrd och kontrollerad av en byråkratisk kast eller skikt. I en sådan stat finns inga demokratiska organ, inga kommittéer eller råd av valda representanter vars mandat när som helst kan återkallas genom vilka arbetarna kunde styra samhället.
Regeringen styrde huvudsakligen genom kommunistpartiet och kommittéer för försvaret av revolutionen (KFR) som den nya regimen tog initiativ till att bilda i september 1960. Detta var inte demokratiska organ som möjliggjorde för arbetarna att styra och kontrollera den planerade ekonomin. Den planerade ekonomin kan bara fungera om den styrs demokratiskt på alla nivåer och det finns ett stort inslag av flexibilitet samt möjlighet att ständigt göra korrigeringar och pröva nya vägar. Socialistisk demokrati är en förutsättning för att kunna bekämpa byråkratiska tendenser, misskötsel och resursslöseri.
Varje gata hade en KFR, som alla till en början kunde gå med i, och kunde skryta med tre miljoner medlemmar. Deras uppgift var att se till att regeringens beslut, som oftast förmedlades via kommunistpartiets medlemmar, nådde ut till massorna. De fungerade som en mekanism där befolkningen genom lokala folkomröstningar skulle godkänna partiledningens beslut. Det fanns inga verkliga kanaler som gav arbetarna och befolkningen möjlighet att ändra beslut som tagits högre upp eller debattera dem innan de fattades.

Vem ska fatta beslut?: Denna metod att styra användes ofta av Castro. Massmöten ordnades och förslag lades fram för de närvarande som uppmanades säga ”si” eller ”no”. Där var ingen debatt och diskussion eller kontroll. I revolutionens första glödande dagar möjliggjorde KFR-församlingar delvis en demokratisk kontroll. Men de fungerade aldrig som ett redskap för att styra och kontrollera den planerade ekonomin.
Fastän de var populära i början av revolutionen fungerade de mer som organ med uppgift att informera lokalbefolkningen. Även fackföreningsrörelsen (CTC) blev snabbt regeringsdepartementens förlängda arm. Det existerade också nära 300 kommunfullmäktige men de hade liten makt. Alla kandidater skulle överensstämma med de kriterier som fastslagits av partiet som också utsåg ordförandena.
Det kubanska kommunistpartiet är byråkratins huvudsakliga instrument. Partiet själv styrs på basis av utnämningar på varje nivå från toppen och nedåt. Det etablerades formellt 1965 efter att man ur ORI (Integrerade revolutionära organisationer) rensat ut alla PSP-medlemmar som deltagit i de fejkade val Batista höll 1958.

Regimens förlängda arm: Med 70 000 medlemmar 1969 så var detta det minsta av ”kommunistpartierna”, i förhållande till befolkningen, i de så kallade ”kommunistiska” staterna. Dess medlemmar var handplockade av kommissioner som hade tillsatts av centralkommittén och fraktioner var förbjudna. Kommissionerna i sin tur valde ut ”exemplariska” arbetare och i synnerhet tekniker från arbetsplatserna för eventuellt medlemskap. Trots att det bildats 1965 höll kommunistpartiet inte sin första kongress förrän 1975 – ett årtionde senare. Andra politiska partier var och är förbjudna.
I Ryssland och Sovjetunionen höll bolsjevikpartiet, även under inbördeskriget, kongress varje år. Under Lenins och Trotskijs styre blev fraktioner inom partiet förbjudna 1921 (Lenin menade att beslutet var en tillfällig åtgärd) då revolutionen hotades av inbördeskriget och anfallet från 21 imperialistiska arméer. Andra partier förbjöds bara då de tog upp väpnad kamp mot revolutionen och samarbetade med den imperialistiska interventionen.
På Kuba imiterade de styrande det byråkratiska planeringssystem som existerade i Sovjet sedan slutet av 1920-talet. Che hade en tongivande roll i de organ som ansvarade för planeringen och var en tid även ordförande för den numera förstatligade kubanska riksbanken.
Den planerade ekonomin på Kuba påverkades av det växande antalet ”rådgivare” från Sovjet och andra stater bakom den så kallade ”järnridån”.

”Rådgivare” från Öst: Under 1961 fanns det över 100 östeuropeiska ”rådgivare” i Havanna. Massorna hade ingen kontroll över den centrala eller lokala planeringen av ekonomin. Det byråkratiska styret av ekonomin ledde till en rad ekonomiska ”sicksack”-beslut och att orealistiska målsättningar sattes upp när regimen försökte överkomma misslyckanden och problem. 1960 lovade Castro att en levnadsstandard jämförbar med Sveriges skulle nås under 1965. Che Guevara förklarade 1961 att Kuba skulle vara ett industrialiserat land inom tolv månader. Samma år infördes matransoneringar.
De överdrivna målsättningarna och sicksackpolitiken var tydlig i de viktiga jordbrukssektorerna såväl som i industrin. I länder som Kuba är en harmonisk utveckling av jordbruket och industrin grundläggande. En storskalig industriell utveckling och mekanisering är nödvändig för att öka jordbruksproduktionen maximalt.

Industrin och jordbruket: Detta kräver att ett nära samband skapas mellan industrin och jordbruket. Det är inte möjligt att uppnå detta där en byråkrati styr samhället i toppen och utan ett system för arbetardemokrati, vilket Leo Trotskij poängterade i sin kamp mot Stalins jordbrukspolitik på 30-talet.
Castro deklarerade i slutet av 1960-talet att Kubas sockerproduktion skulle nå tio miljoner ton under 1970. Detta skulle bara ha varit möjligt med en utveckling av industrin och mekanisering av jordbruket. Bara åtta miljoner ton skördades 1970 och 5,4 miljoner 1975. I ett desperat försök att uppnå 1970 års mål så mobiliserades 400 000 kubaner från städerna för att delta i skörden. Den här metoden med massmobiliseringar av frivillig arbetskraft (vid vissa tillfällen tvingad arbetskraft) var ett försök att ersätta bristen på mekanisering.

Resultatet blev i slutändan en oreda i produktionen i städerna som lades till problemen som fanns i industrin. Che och Castro försökte lösa en del av de ekonomiska svårigheterna som växte fram på grund av byråkratin. De klagade över symtomen men kunde inte finna botemedel. Även 1963 tvingades Che ta itu med problem som växte fram på grund av det byråkratiska styret. Han höll ett hemligt tal som var ”för privat bruk av politiska och ekonomiska ledare” i vilket han kritiserade företagsledare för den dåliga kvalitén på varorna. Hur som helst, för att bota den byråkratiska sjukan var det nödvändigt att ha ett system av arbetardemokrati med rätt att kritisera beslutsfattare, ha diskussioner och möjlighet att ändra planerna. Detta saknades på Kuba.
I ett litet land som Kuba skulle svårigheterna som även hade drabbat en regim med arbetardemokrati kräva en seger av den socialistiska revolutionen internationellt – framför allt över hela Latinamerika för att få de nödvändiga resurserna och tekniken genom integrering och planering av ekonomierna över hela kontinenten. Det är därför som kampen för en socialistisk federation i Latinamerika är av så stor betydelse för kontinentens arbetarklass och exploaterade massor.
Che stödde och kämpade för segern av en sådan internationell revolution. Tyvärr så var de idéer han förde fram inte passande för de förhållanden som existerade i Latinamerikas mer industrialiserade länder.
Sovjetunionens byråkratiska inflytande förvärrade situationen. På central nivå försökte de införa sitt eget budgetsystem. Denna orimliga politik innebar att varje industri finansiellt agerade separat utan hänsyn till den nationella ekonomin. En industri kunde därför inte ge understöd till en annan när detta var önskvärt för den globala ekonomin. Che motsatte sig försök att införa detta på Kuba. Andra delar av Sovjets ”hjälp” var för det mesta komisk om inte tragisk. Hus avsedda för kallt klimat i Serbien byggdes på det soldränkta Kuba! 1963 sändes 1 000 sovjetiska traktorer för att skörda sockerrör. När de väl lastats av visade det sig att de inte kunde användas till det eftersom det krävdes särskild utrustning.

Vissa ”mer jämlika”: Löneskillnader existerade från den nya regimens början. K S Carol skriver i sin bok Guerillas in power att han 1963 hade stött på en ingenjör som tjänade 17 gånger mer än en arbetare. Det var långt ifrån Lenins föreslagna maximalskillnad av 1:4.
Den kubanska byråkratin var mindre än de sovjetiska byråkraternas. Kuba var ett fattigare land som nyss genomfört en revolution. Men icke desto mindre var byråkratin på Kuba ett privilegierat skikt.
År 1975 röstade det kubanska kommunistpartiets kongress igenom ett beslut om att låta invånarna köpa bilar. Fram till dess hade det varit reserverat för parti- och statsledningen. Under matransoneringen 1961 fick regeringstjänstemän större ransoner än arbetare och bönder. Samtidigt var dyra restauranger med högre kvalitet som ”Torre” och ”1830” regelbundet besökta av regeringstjänstemän. För arbetare var de oåtkomliga.
Vissa av dessa privilegier tog de bokstavligt talat från det de rika lämnat efter sig då de flydde Kuba. Che skulle inte delta i detta och han tyckte det var frånstötande. Han blev mer och mer irriterad över de byråkratiska dragen som växte fram på det nya Kuba.
Orlando Borrego, som arbetade tillsammans med Che på JUCEPLAN (planeringsministeriet) berättade en gång att han övertagit en splitter ny Jaguar som den förre ägaren av en sockerindustri lämnat efter sig och körde omkring med den i en vecka. Che upptäckte honom i den och sprang fram mot honom skrikande: ”Du är en hallick. Det är en hallicks bil. Ingen representant för folket ska köra den, gör dig av med den. Du har två timmar på dig”. Enligt Borrego var Che ”superstrikt”.

Inte Che: Han avstod från privilegier och levde ett spartansk liv. Som chef för Riksbanken vägrade han ta emot högre lön som han blev erbjuden och insisterade på att leva på minimilönen för en ”commandante”. När matransoneringen infördes 1961 blev han förskräckt då han av en händelse upptäckte att hans ranson var större än den som gavs till folk i allmänhet och han skar omedelbart ned den till rätt nivå.Han vägrade ta regeringens bensin avsedd för tjänstebruk för att ta sin fru till sjukhus och bad sin far och familj att betala sina egna flygbiljetter från Argentina då de skulle besöka honom på Kuba.
Ches hängivenhet för revolutionen och hans livsstil gav honom en speciell plats i kubanernas och latinamerikanernas hjärtan. Mer och mer reagerade Che med fientlighet mot vad han såg i Sovjet. På ett besök, då han var bjuden på middag i lägenheten hos en regeringstjänsteman, åt han sin måltid på det finaste importerade franska porslin. Under måltiden vände han sig till värden och sade spydigt sarkastiskt: ”Jaså, proletariatet här äter också på franskt porslin, eh?”
På Kuba blev han frustrerad över kvalitén på varorna som kom från Moskva som han fördömde som ”hästskit”. Vid ett tillfälle, då han led av en ovanligt svår astmaattack, fick han besök av en vän som nyligen återvänt från Sovjet, han fördömde vad han hade sett. Che avbröt honom: ”Jag måste säga att jag inte behöver höra på vad du har att säga därför att jag redan vet att det där är en svinstia. Jag såg det själv.”
Fastän han tyckte att det han såg i Sovjet var frånstötande och att han blev frustrerad över de växande byråkratiska metoderna och misstagen på Kuba, så hade Che inget klart alternativ. Hans största svaghet, bristen på förståelse för arbetarklassens roll i revolutionen och medvetna planering och ledning av samhället, hindrade nu honom från att utveckla en genomförbar alternativ politik.
Till detta måste läggas hans avsaknad av någon utarbetad förklaring till de stalinistiska staterna i Sovjet och Östeuropa, vilket begränsade hans politiska horisont. Che försökte helt riktigt sprida revolutionen utanför Kubas gränser men misslyckades med att förstå hur detta skulle gå till.

Internationell politik: Allt han kunde erbjuda var en appell för att upprepa revolutionen, och dess ”gerillametod”. På grund av kubanska revolutionens auktoritet gjorde detta ett stort intryck på skikt av ungdomar och intellektuella över hela Latinamerika och Europa. Trots sympatin för kubanska revolutionen och Che, var denna kampmetod inte attraktiv för den starka arbetarklass som vuxit upp i Chile, Argentina, Brasilien, Bolivia och andra länder. Che misslyckades med att vända sig till denna starka och potentiellt revolutionära klass och erbjuda ett revolutionärt socialistiskt program mot den politik av klasssamarbete, reformism och folkfrontspolitik som erbjöds från socialist- och kommunistpartierna i regionen.

Till andra länder: Ches internationalistiska idéer hade starkt stöd på Kuba och den nya regimen var beredd att stödja dem som en motvikt till imperialismens hårda blockad. Under Ches inflytande stödde och startade regimen flera gerillarörelser i en rad länder.
Detta tolererades för en kort tid av byråkratin i Sovjet trots att det gav dem en del problem med deras kontakter med lokala kommunistpartier som förkastade dessa metoder. Konflikter och meningskiljaktigheter fanns också mellan Havanna och Moskva. Från Kremls synvinkel var det ett pris värt att betala eftersom den ekonomiska hjälpen man gav Kuba stärkte deras internationella prestige speciellt i de koloniala och halvkoloniala länderna. Kubas regering misslyckades med att appellera till arbetarklassen internationellt och utmana de stalinistiska regimerna, vilket i praktiken gjorde att de inte utgjorde någon fara.
Castroregimens stöd till en rad gerillarörelser i Latinamerika var en källa till irritation hos Moskvabyråkratin. Men de kunde tolerera det för en tid och även använda det till sin egen fördel mot USA-imperialismen.
Sovjetledarnas utsträckta hand till Havanna, i form av handelsavtal och hjälp, återspeglade att Moskva inte ansåg att Castroregimens natur utgjorde något hot mot dess styre.
Utrikespolitik är en fortsättning på inrikespolitiken. Under 1968, efter Ches död, försökte Kuba att mjuka upp relationerna med USA-imperialismen och dess hantlangare i Latinamerika. Detta berodde på byråkratins fastare grepp över makten och en tillfällig lättnad i handelsbojkotten från USA. Kubas stöd till revolutionära rörelser minskade. Regimens egna intressen hade högre prioritet än den internationella revolutionära rörelsen.

Budbärare: Vid denna tid var den mexikanska regeringen den enda kapitalistiska stat som upprätthöll diplomatiska relationer med Havanna. Den agerade som en budbärare mellan Havanna och Washington och gör det än idag. I Mexiko massakrerade militären uppemot 1 000 studenter i oktober 1968. Inte ett ord av protest kom från Kubas kommunistparti eller regering.
Det fanns även en tydlig skillnad i den kubanska regimens hållning till gerillarörelser och arbetarklassens kamp. När arbetarna började resa sig under slutet av 1960-talet, som när tio miljoner arbetare i Frankrike gick ut i generalstrejk i maj 1968, var Castro anmärkningsvärt tyst. Senare samma år gav Castro däremot stöd till den sovjetiska inmarschen i Tjeckoslovakien och krossandet av den så kallade Pragvåren. Ches egen internationalism drev honom till slut att själv försöka sprida revolutionen och det kostade honom så småningom livet.

Che Guevaras liv och kamp 6

Till Kongo och Bolivia • Ches sista år

Ches internationalistiska anda gjorde ett starkt intryck på unga kubaner. Grupper av ungdomar kom för att träffa honom och skickade brev där de bad om att få fara och kämpa i Nicaragua, Guatemala, Dominikanska Republiken, Venezuela och andra länder. Ett speciellt departement etablerades, Liberacion, med ansvar ”för den latinamerikanska revolutionen”.

Utrikespolitiken är en fortsättning av inrikespolitiken, och liksom KFR, hade Kubas internationella departement två sidor. Till att börja med var de inblandade motiverade av behovet att sprida revolutionen och ge stöd till kämpar i andra länder. Fristad erbjöds dem i regionen som var förföljda och inte hade någonstans att ta vägen.
Stödet som Liberacion erbjöd gick nästan enbart till gerillaorganisationer. Gerillagrupper tränades och resurser fördes över till dem. Che var inblandad i att hjälpa grupper från Guatemala, Peru, Venezuela och Nicaragua. Många av ledarna för FSLN i Nicaragua, exempelvis Tomás Borge och Rodolfo Romero, hade utbildats på Kuba. (Sandinisterna, FSLN, tog makten i Nicaragua 1979).

”På halva vägen”: Delvis var stödet till gerillaorganisationerna ett medel för att påverka dessa politiskt. Detta visades senare när sandinisterna grep makten i en liknande process som den på Kuba. Men sandinisterna gick inte vidare, kapitalismen avskaffades inte och revolutionen stannade ”på halva vägen”.
Under 1985, på grund av det kontrarevolutionära hotet som stöddes av USA, övervägde sandinisternas ledare att ”göra ett Kuba”. I april besökte sandinistledaren Daniel Ortega Moskva för diskussioner och med en begäran om stöd. Men Sovjet ville inte bli inblandad i en ny konflikt i Centralamerika. Den internationella situationen var annorlunda än 1959-60 och Ortega fick vända hem med ett negativt besked.

Nicaragua efter 1979: Trots ett visst pliktskyldigt stöd till sandinisterna menade även Castro vid ett besök i Nicaraguas huvudstad Managua i januari 1985 att FSLN borde vara nöjda med en blandekonomi. ”Ni kan ha en kapitalistisk ekonomi” menade Castro och berömde Ortega för hans ”seriösa och ansvarsfulla framtoning”.
Under det tidiga 1960-talet hade Che avsikten att utveckla revolutionen genom att använda sina gerillametoder över hela den Sydamerikanska kontinenten. Särskilt hoppades han på ett revolutionärt uppsving i sitt hemland Argentina.
Castro ville stärka sin regim och vinna Chrustjevs stöd. Efter att ha återvänt från Moskva under 1963 med omfattande ekonomiskt stöd från Sovjet, var han mindre brydd om att sprida revolutionen utanför Kubas kust och förklarade att han var ”redo att göra vad som är nödvändigt för att etablera goda grannrelationer med Förenta Staterna, baserat på principen om samexistens.”
En gerillaoperation inleddes i Argentina under 1962 av Ejército Guerrillero del Pueblo (Folkets Gerillaarmé). Med dess stora arbetarklass i städerna var Argentina det minst lämpade landet för att lansera ett gerillakrig. Offensiven inleddes för att sammanfalla med tvåårsdagen av militärens maktövertagande. Den var en katastrof och gruppen slaktades, inklusive två av Ches närmaste medarbetare, Hermes och Masetti. Händelsen hade en förödande effekt på Che. ”…Här ser ni mig bakom ett skrivbord, förbannad, medan mitt folk dör under uppdrag jag själv sänt dem på”, svarade han då han tillfrågats varför han anlände så deprimerad.

Byråkratisering: En kombination av detta och andra nederlag för gerillastyrkor internationellt, kombinerat med en frustration över den växande byråkratiseringen av den kubanska regimen, gjorde att han beslutade sig för att återvända till slagfältet. Han lämnade till slut Kuba under 1965 och sedan for han inte till Latinamerika utan till Afrika och kämpade i Kongo. Ända sedan störtandet av Patrice Lumumbas regering och mordet på honom hade Kongo varit centrum för en viktig konflikt med imperialismen. (Lumumba störtades hösten 1960, bara fyra månader efter att han valts till Kongos president. Han mördades i januari 1961. Kuppen och mordet genomfördes med stöd av CIA).
Che lämnade ett brev till Castro, där han berömde dennes egenskaper som ”revolutionär ledare” och frigjorde Kuba från sina framtida handlingar. Typiskt för honom skrev han: ”Jag är inte ledsen att jag inte lämnar något materiellt till min fru och barn. Jag är glad att det är så. Jag ber inte om något för dem, eftersom staten ska ge dem tillräckligt för att leva och utbilda sig…”
Han avslutade brevet med hans berömda fras som skulle bli ett stridsrop för ungdomen över hela Latinamerika i kampen mot de diktaturer som förtryckte kontinenten under 1970- och 80-talet, ”Hasta la victoria siempre!” (”Ständigt ända till segern”).

Inga verkliga rebeller: Hur som helst, de hopp och förväntningar han och styrkan av kubaner hade då de reste iväg till Kongo grusades snabbt. Uppdraget förvandlades till en katastrof och slutade i nederlag. Det var dåligt förberett och genomfördes nästan som en akt av desperation. Än mer, det var ett uppdrag som inplanterades utifrån. Som Che erkände senare så visste kongoleserna inte mycket om den förrän han anlände till deras land.
När hans styrka nådde Dar-Es-Salam, i Tanzania, där rebelledarna var baserade, kunde man inte hitta någon. De var utomlands i Kairo. Bland dem fanns Laurent Kabila som över trettio år senare skulle ta makten i Kongo-Zaire (idag Demokratiska republiken Kongo-DRC).
Den kubanska styrkan chockades av vad de såg bland rebellarmén. Den saknade inte bara en politisk linje utan var med Ches ord ”en parasitär armé”. Den lokala bondebefolkningen var livrädda för den. Soldater kunde råna dem och överfalla kvinnor. I de strider som Che bevittnade skulle soldaterna vanligtvis fly från kampen. Officerarna ledde ofta suparfester som följdes av bråk. Kubanerna såg Kabila köra omkring i Dar-Es-Salam med en Mercedes Benz och han var aldrig närvarande då strider var överhängande.
Allt detta var i tydlig kontrast mot vad kubanerna var vana vid och hade förväntat sig. Till slut tvingades de dra sig ur och erkänna nederlaget efter en attack från regeringsstyrkor. Che fann tillflykt på kubanska ambassaden i Tanzania och via Östeuropa återvände han så småningom i hemlighet till Kuba. Hur som helst, efter att ha skapat sig ett rykte om att kämpa till slutet kunde han inte återvända till Havanna ”tomhänt”.

En heroisk gest: Ches mål var att återvända till sitt hemland Argentina och fortsätta kampen där, men det visade sig omöjligt. Under 1966 dök han upp i Bolivia med förhoppningen att kunna starta en revolutionär rörelse genom en gerillakampanj. Från detta hoppades han kunna sprida en revolutionär kamp till de omgivande länderna.
Det var en heroisk gest, likt mycket av Ches politiska kamp. I likhet med Kongo visade det sig vara ännu ett äventyr, denna gång med dödliga konsekvenser för honom. En av historiens järnlagar, att revolutionen inte kan bli konstlat inplanterad från utsidan, illustrerades på ett tragiskt sätt.
Fastän Bolivia hade en större landsbygdsbefolkning än Argentina fanns det en stark arbetarklass vars spjutspets var de revolutionära traditionerna hos tenngruvarbetarna. Detta förbisågs av Che trots att han bevittnat det revolutionära upproret 1953. Än mer, en utbredd jordreform genomfördes under bolivianska revolutionen på 1950-talet. Detta gjorde bönderna mindre benägna och mottagliga för att gå ut i väpnad kamp och stödja en gerillaarmé.
När planerna lades för kampanjen, misslyckades Che med att få stöd från det bolivianska kommunistpartiet (PCB) vilket till en början, åtminstone formellt, intog en neutral ståndpunkt och även tillät några av sina medlemmar att hjälpa till med förberedelserna.
Till en del var detta för att få ledningen att verka mer ”revolutionär” då de blev rädda för att bli utmanövrerade på vänsterkanten. De var särskilt rädda för det trotskistiska partiet POR (Revolutionära arbetarpartiet), som hade en stark tradition och halvt massinflytande i landet, speciellt bland arbetarna i tenngruvorna.
I verkligheten misslyckades PCB med att organisera något stöd till gerillastyrkan och deras ledare var mycket skeptiska till att stödja sådana metoder. Monje och de andra ledarna ville verkligen inte att ett gerillakrig skulle utkämpas på deras bakgård. Partiet anslöt sig fortfarande till idén om koalition med ”progressiva” delar av den nationella borgarklassen.
Castro hade kommit överens med Monje och andra PCB-ledare om att de skulle ha monopol på politiskt och materiellt stöd. I verkligheten gav PCB-ledningen inte mycket stöd till Ches styrka. Det berodde delvis på situationen i Bolivia.

Fick inget stöd: Det var också internationella faktorer som trängde sig på Monje och PCB-ledningen. Moskvabyråkratin ville tygla gerillarörelserna och såg Che som en oansvarig äventyrare. Han fördömdes som en ”trotskist” och ”maoist” av de styrande i Sovjet. Detta visades vid en konferens som ägde rum i januari 1966, den så kallade Trikontinentala konferensen. Denna händelse ägde rum i Havanna och besöktes av delegater från Asien, Afrika och Latinamerika såväl som från Kina och Ryssland. Förutom regeringsrepresentanter, var gerillagrupper närvarande, huvudsakligen från Latinamerika. Den kinesiska byråkratin uppmärksammade Castro då de förstnämndas intressen var i konflikt med Kubas motpart Sovjet.
Samtidigt pressade Castro igenom en resolution för att stödja gerillarörelser till Moskvaledarnas stora irritation. Monje gjorde en snabb visit till Moskva efter konferensen. Från diskussionerna han hade med representanter från Sovjets kommunistiska parti, drog han slutsatsen att de, liksom honom, såg Che som drivkraften bakom denna politik – fastän han inte var närvarande på konferensen. Enligt Monje var han uppmanad, av sovjetiska kommunistpartiets representanter, att stå emot kubanerna och att inte styras av dem. Monje var helt klart engagerad av byråkratin för att förmå bolivianska kommunistpartiet att inte stödja Ches gerillaoperation.
Detta, och de konflikter som fanns mellan Che och PCB-ledarna, var kända i Havanna då Castro kom överens om att ge bolivianska kommunistpartiet monopol på politiskt och praktiskt stöd till Che och hans gerillasoldater.
Che lanserade sitt korståg i en av de mest isolerade delarna av Bolivia, i landets sydöstra del, 250 kilometer söder om Santa Cruz. Hans gerillastyrka fick namnet ELN – (Nationella befrielsearmén). Vid dess höjdpunkt bestod styrkorna av 29 bolivianer och 18 kubaner. Området som valts för att lansera offensiven var ett av de minst befolkade, utan kamptradition bland de lokala bönderna. Inte förvånande så misslyckades Ches expedition med att vinna något lokalt stöd.
Misslyckandet för Ches styrkor att få någon lokal bas berodde också på den jordreform som genomförts under 1953 års revolution. Bönderna var inte benägna att ta till väpnad kamp.

Allt mer isolerad: Efter månader av kamp blev gerillastyrkan isolerad och drabbades av bakslag efter bakslag. Ches hälsa började ge upp och han tvingades transporteras på en häst, oförmögen att gå på grund av astmaattacker. Inget stöd kom från Havanna och kommunikationerna med ELN skars av och man kan anta att Moskvabyråkratin ville få Che ”ur vägen”.
Ches lilla styrka var i strid mot 1 500 soldater från bolivianska armén. I samarbete med CIA spårade de upp hans styrka. Efter en hopplös strid den 8 oktober fångades han och hans gerillasoldater nära byn La Higuera, öster om Sucre.
Nästa dag förhördes han i 45 minuter av överstelöjtnant Andres Selich, efter vilket order om att mörda honom kom från den på Kuba födde CIA-agenten, Felix Rodriqes.
Bunden till händer och fötter bredvid kropparna från två döda gerillakämpar tillfrågades Che om han var ”kuban eller argentinare?”. På det svarade Che: ”Jag är kuban, argentinare, bolivian, peruan, ecuadorian, med mera …Förstår du?”. Han avrättades vid 39 års ålder och begravdes i en hemlig grav som upptäcktes nära 30 år efteråt.

”Che lever”: På en vägg nära hans grav i Bolivia är målat en enkel slogan: ”Che – så levande som de aldrig ville att du skulle vara”. Andan av en heroisk anslutning till kampen mot förtrycket har givits till nya generationer. Hans exempel inspirerar fortfarande många i kampen för att störta kapitalismen och för ett socialistiskt alternativ. Flera decennier efter hans död kan marxister hylla honom som en ärlig och heroisk revolutionär.
Ches tragedi var att hans heroism inte var kopplad till ett utvecklat program och idéer som skulle kunna föra fram den sak han strävade efter – en internationell socialistisk revolution. Behovet av detta är större än någonsin. Det är bland annat genom att lära av erfarenheterna från Che Guevaras kamp som dagens socialister kan ta sig uppgiften att avskaffa kapitalismen och bygga en ny värld.

Återgå till toppen

——————————————————————-

2. Kuba idag: Revolutionens vinningar står på spel

Fidel Castro var en av ledarna för revolutionen år 1959/60. (foto: flickr CC)
Fidel Castro var en av ledarna för revolutionen år 1959/60.

I veckan möts USA:s president Barack Obama och Kubas  president Raúl Castro på nytt. Mötet är ytterligare ett inslag i USA-imperialismens förändrade hållning gentemot Kuba. Även påven Franciskus besök på Kuba i september utgjorde ett inslag i imperialismens nya strävan att ”normalisera” förbindelserna med Kuba, för att med handel och utländskt kapital påskynda kapitalismens återupprättande på Kuba.

Kuba befinner sig idag vid ett vägskäl. Nya steg mot kapitalismen urholkar varje framsteg som har uppnåtts sedan revolutionens seger år 1959. För att försvara revolutionen krävs en socialistisk demokrati.

Tidningen The Financial Times skröt den 15 juni 2015 om att ”Det nu finns ett nytt viktigt datum för Kuba. Jämsides med Fidel Castros 26 juli-rörelse och revolutionens triumf den 1 januari 1959 finns nu också den 17 december 2014.” Tidningen blandar dock ihop revolution med kontrarevolution.

Den 17 december 2014 var datumet då USA:s president Barack Obama och Kubas president Raul Castro utlyste en rad historiska avtal för att normalisera relationen länderna emellan. Dessa återställda diplomatiska relationer innebär bland annat en lättnad av reserestriktioner och de första stegen mot en lättnad av handelsembargot från USA mot Kuba som har funnits sedan revolutionen år 1959/60. USA har även åter öppnat sin ambassad i Havanna.

Utvecklingen representerar en markant skiftning i USA-imperialismens hållning gentemot Kuba. Det innebär också ytterligare kvalitativa steg från den kubanska regimen mot en kapitalistisk återställning, vilket har varit på väg att ske under ett antal år.

Obama erkände att ”Du kan inte göra samma sak (i över 50 år) och förvänta dig annorlunda resultat”. De europeiska härskande klasserna, den kanadensiska och stora delar av den latinamerikanska kapitalismen anammade ett annat tillvägagångssätt, ett som nu Obama också har omfamnat. När Raul Castro utlyste detta menade han på att Obama borde tilldelas Nobels fredspris! Ett ”fredspris” för en president som har utfört fler drönarattacker än George Bush!

Ända sedan den kubanska revolutionen år 1959/60 har USA-imperialismen upprätthållit ett strikt handelsembargo mot Kuba och åtagit sig många försök att störta den kubanska regimen och återupprätta kapitalismen – inkluderat en väpnad intervention år 1961.

Trots de allvarliga konsekvenserna av embargot, som tros ha kostat den kubanska ekonomin en miljard USA-dollar (8,4 miljarder kronor) sedan den infördes, har detta tillvägagångssätt misslyckats. Detta beror till största delen på revolutionens djupa sociala rötter och det stöd som den har haft, ett stöd som har varat i decennier. Handels­embargot var en policy som också riktade in sig på att vinna politiskt stöd från exilkubaner i Miami som hade flytt från revolutionen.

USA-imperialismen anammar nu en ny policy som börjar röra sig mot att lyfta embargot. Hotet av en kapitalistisk återställning i en isolerad arbetarstat kan komma inte bara från hotet av ett militärt ingripande. Precis som Trotskij varnade för i relation till före detta Sovjetunionen kan det komma i form av ”billiga varor i imperialismens tågvagnar”.

Målet för USA-imperialismen är detsamma, men nu hoppas de att de kan nå det genom en annan väg. Nu hoppas de att kunna översvämma den kubanska ekonomin med varor och investeringar med målet att helt och hållet återställa kapitalismen och exploatera Kubas tillgångar för deras egen vinnings skull. Om detta uppnås kommer Kuba upphöra att ses som en referenspunkt för ett alternativ till kapitalismen i såväl Latinamerika som resten av världen.

USA-imperialismens ändrade policy har föregåtts av en generationell förändring och syn inom det exilkubanska samhället. Medan de tidigare stödde embargot och kampen för att störta den kubanska regimen är det nu 52 procent av kubaner boende i USA som stödjer att embargot ska upphöra.

Kuba står inför en förödande ekonomisk situation. Många kubaner förlitar sig på de penningförsändelser de får från sina familjer i USA. Uppskattningsvis 62 procent av de kubanska hushållen får nu utländskt stöd.

Den bistra ekonomiska situationen i Kuba har inneburit en förödande situation för massorna. De massiva sociala landvinningarna av revolutionen och av att kapitalismen omkullkastades försvinner mer och mer. Sovjets kollaps och förlorat bistånd förgjorde den kubanska ekonomin.

Dock har stödet för revolutionen och motståndet mot kapitalismen och USA-imperialismen inneburit att den kubanska regimen otroligt nog har kunnat upprätthålla planekonomin och den byråkratiska regimen genom 1990-talet (kallat ”den speciella perioden”) och till tidigt 2000-tal. Detta trots faktumet att Kubas löner idag uppskattningsvis bara är värda 28 procent av vad det var innan Sovjets kollaps.

Regimen och planekonomin har hållit ut under denna period trots den kapitalistiska fria marknadens svallvågor som har dominerat världsekonomin under denna period. Regimen kunde också upprätthålla sig själv politiskt genom att använda USA:s handelsembargo som bränsle för motståndet mot USA-imperialismen. Att Hugo Chavez kom till makten i Venezuela gav också andrum genom att de försåg Kuba med billig bensin och olja.

Bristen på verklig arbetarkontroll och -demokrati samt betydande byråkratisk misskötsel och korruption förvärrade ytterligare den ekonomiska och sociala krisen skapad av embargot och isoleringen.

De revolutionära omvälvningar som svepte fram över Venezuela, Bolivia och Ecuador i början av århundradet gav Kuba möjlighet att bryta sig ut ur isoleringen. En genuin arbetardemokrati skulle ha tagit tillvara på denna möjlighet och tagit de nödvändiga stegen till att försöka forma en socialistisk federation med dessa länder. Detta skulle ha kunnat innebära ekonomiskt samarbete och en samplanering mellan länderna som skulle ha kunnat visa arbetarklassen i hela Latinamerika på ett alternativ till kapitalismen. Olyckligtvis var varken den kubanska byråkratiska regimen eller de reformistiska ledarskapen hos Morales, Chavez eller Correa beredda att ta detta steg.

Även om lättnaderna av reserestriktioner välkomnas representerar andra steg ett hot mot de kvarvarande vinsterna från revolutionen. Dessa har redan börjat att urholkas och avvecklas. De som finns kvar är nu allvarligt hotade.

Kubas nya arbetsrätt innebär allvarliga försämringar. Pensionsåldern höjdes med 5 år under år 2008. Att man införde dubbla valutor, där några arbetare nu betalas i USA-dollar, ökade markant klyftan mellan de som får betalt i dollar och de som får betalt i pesos. Regimen skapade den ”omvandlingsbara peson”, eller CUC, vars värde är lika med med dollarn och som används i turistsektorn samt för importerade varor. Lokala varor använder den lokala peson, CUP, som är värt ungefär en tjugofemtedel av CUC. Regeringen aviserde planer på att skrota den dubbla valutan, men än så länge har inget skett. Detta har oundvikligen förstärkt den svarta marknaden.

Regeringen etablerade ett mål på att ta bort över en miljon arbetare från statssektorn och tillåta etableringen av tusentals små och medelstora verksamheter. 500 000 licenser har redan tilldelats, så kallade ”cuentapropistas”. Däremot har dessa centrerats på små verksamheter som restauranger, vilka till största delen är i hemmen. Antalet arbetare i den privata sektorn har ökat från ungefär 140 000 till 400 000 sedan år 2007. Medan det är ett betydande antal representerar det ändå en minoritet av den totala arbetskraften på över 5 miljoner.

Brohuvudet för ett återinförande av kapitalismen har utvecklats inom turistsektorn, som har varit ett centrum för utländska investeringar från Europa, Kanada, Brasilien och mer nyligen från kinesiska företag. Prostitution, som bannlystes i och med revolutionen, är nu åter tillbaka på Havannas gator, särskilt i turistområden.

Särskilda utvecklingszoner har öppnats, som bygget av en ny hamn i Mariel Bay – finansierat av kapital från Brasilien och Singapore. Detta som ett led i att i framtiden, när embargot är lyft, kunna tjäna på expansionen av Panama-kanalen och den nya kanal som planeras i Nicaragua. Där kommer investerare att få 50-åriga kontrakt till skillnad med de nuvarande 25-åriga kontrakten. Investerare kan få 100-procentigt ägandeskap. De kommer inte att behöva betala arbetsgivaravgifter eller lokala skatter, och får ett tioårigt uppskov på att betala 12 procents vinstskatt.

Men trots denna händelseutveckling måste utländska investerare förhandla med regeringen eller de statsägda företagen. Medan den kubanska regimen fortfarande använder sig av en viss socialistisk retorik, vilket till viss del är en reflektion av det stöd som fortfarande finns för revolutionen (särskilt bland den äldre generationen), återvänder den i ökande takt mot Jose Marti, ledaren för självständighetsrörelsen mot de spanska kolonisatörerna.

Den yngre generation, som desperat vill åtnjuta nya friheter (som bland annat internet och att kunna resa) har heller inte själva upplevt revolutionens landvinningar, utan bara dess tillbakagång, dess ekonomiska och sociala kris och den kvävande byråkratins döda hand.

Till en början kan tjusningen av ”billiga varor i imperialismens tågvagnar” ha en attraktionskraft innan verkligheten bakom livet i ett kapitalistiskt samhälle blir synliggjort.

Denna utveckling representerar ett tydligt ”regressivt” steg mot ett återinförande av kapitalismen. Processen är tydligt på gång inom vissa sektorer. Däremot är den långt ifrån klar. Steg mot den ”fria” marknaden tillåts under fortsatt statlig tillsyn, överenskommelse och kontroll. Staten upprätthåller ännu en stark kontroll och skulle kunna strypa processen när som helst. Utländska investerare måste fortfarande förhandla direkt med regeringen eller statskontrollerade företag.

Ekonomins avgörande sektorer har heller inte privatiserats eller sålts till utländska kapitalister. Som Rafael Hernandez, kubansk redaktör för Temas (ett kulturell magasin publicerat av staten) påpekade: ”Alla Rauls ekonomiska reformer involverar decentralisering, vilket är bra då Kuba behöver det. Problemet är att det inte har ägt rum”, rapporterade The Financial Times den 15 juni 2015. Även kapitalister i USA, ivriga att ta tillbaka det de förlorade i revolutionen, rör sig försiktigt.

För socialister och för arbetarklassen markerar stegen mot ett återinförande av kapitalismen steg bakåt. De innebär en urholkning av revolutionens landvinningar  för massorna. Det kommer också att användas av den härskande klassen för att återigen misskreditera idén om socialismen som ett alternativ till kapitalismen, särskilt i Latinamerika.

Däremot kommer det inte att ha samma effekter som den ideologiska offensiven mot socialismens idéer som den härskande klassen släppte lös efter de stalinistiska regimernas kollaps i forna Sovjetunionen och Östeuropa.

En ny fas av kapitalistisk kris och arbetarkamp har öppnats upp internationellt. Arbetarklassen och massorna har idag upplevt 25 år av den fria marknadens herravälde och den börjar att ta kamp emot denna. I Brasilien, Argentina, Chile och andra länder har en ny cykel av arbetarkamp påbörjats.

Att lyfta embargot skulle innebära ett nederlag för den forna USA-imperialismens policy och dess försök att störta den kubanska regimen. Det kommer att ge kubanerna större möjligheter till handel på världsmarknaden. Däremot finns det en fara i att detta kommer att skynda på kapitalismens återinförande när det inte finns en genuin arbetardemokrati. Ett statsmonopol på utländsk handel, demokratiskt kontrollerat av ett genuint styre av arbetardemokrati, är nödvändigt för att hindra detta ökande hot. Socialister välkomnar den ökade resefriheten.

Övergången till ett fullständigt återställande av kapitalism i Kuba kommer däremot inte att vara en rätlinjig process utan motstånd. Delar av regimen verkar inte vilja gå åt det hållet. Viktigt är att Mariela Castro, Rauls dotter, när överenskommelsen med USA utannonserades bestämt uttalade att ”Kubas folk vill inte ha en återgång till kapitalismen”.

Det finns ännu många hinder att övervinna för att lyfta embargot. Ett är motståndet från Republikanernas höger i den amerikanska kongressn. Frågan om de sju miljarder dollar i kompensation till de företag som förstatligades under revolutionen är en annan.

Å andra sidan reste Fidel Castro på sin 89-årsdag frågan om de ”otal miljoner dollar” som skulle återbetalas till Kuba av USA för att täcka embargots kostnader.

Under en ny internationell kapitalistisk kris skulle stegen mot kapitalistisk restauration kunna hållas i schack. En bland- eller hybridsituation kan fortsätta ett tag till. Till en början skulle revolutionens landvinningar, som sjuk- och hälsovård och utbildningssystemet, kunna upprätthållas, även om dessa lidit stort av brist på investeringar under den senaste perioden.

Flera hinder återstår att övervinna och det är troligt att motstånd kommer att resas när följderna av marknadsekonomins utbredning börjar stå klar. Många på Kuba är redan idag rädda för att ett kapitalistiskt Kuba ska bli som ett nytt Puerto Rico.

Behovet av motstånd mot ett återinförande av kapitalismen och av kamp för genuin arbetarkontroll av en statlig planekonomi på Kuba är mer akut än någonsin.

En sådan rörelse skulle kunna länkas samman med arbetarklassen och ungdomen i hela Latinamerika som mer och mer går ut i kamp för att försvara sina intressen. Det skulle kunna erbjuda ett verkligt socialistiskt alternativ till kapitalismen som till fullo har dragit lärdomar av den kubanska revolutionen.

Återgå till toppen

——————————————————————-

3. Venezuela: Tal om socialism måste övergå i handling


Publicerad i Offensiv 25 juli 2010

Den 26 september hålls parlamentsval i Venezuela. För första gången på länge börjar det förekomma opinionsmätningar som visar på möjligheten av en valförlust för presidenten Hugo Chávez. Lågkonjunktur, energikris, hög inflation, omfattande brottlighet och missnöje med byråkrati och korruption har försvagat stödet för Chávez.

President Hugo Chávez svar har varit att skruva upp vänsterretoriken, samtidigt som han har slagit till mot några av landets rikaste och mäktigaste kapitalister.

Ett exempel på den retoriken är hans uttalanden i en intervju i juni att: ”Jag ska säga dig någonting. Det är 11 år sedan jag kom till makten, och jag var väldigt godtrogen. Jag kom att tro på den ’tredje vägen’. Men det är en fars. Jag trodde att det var möjligt att införa en ’rhensk kapitalism’, en ’kapitalism med mänskligt ansikte’, men jag insåg att det var omöjligt, att jag hade fel. Inom kapitalismen är det omöjligt med demokrati. Kapitalismen är orättvisans rike, de rikastes tyranni över de fattigaste… därför är den enda vägen för att rädda jorden socialismen. Socialism med demokrati” (BBC hard talk den 14 juni).Men även tidigare försvarare av Hugo Chávez börjar nu kritisera hans politik. Heinz Dieterich, som varit rådgivare åt regeringen och är ideologen bakom ”det 21:a århundradets socialism”, sade i en intervju i El Nacional i mars:

”Presidentens politik har inte byggt någon institution som kan kallas för 21:a århundradets socialism… Inget som har gjorts i Venezuela skiljer sig från marknaderna i Europa. De sociala programmen är väldigt positiva, men inget av detta är socialism.”Chávez vänsterretorik går inte ihop med den ökning som har skett av attackerna mot arbetare som kämpar för bättre villkor. Chávez kom till makten efter valsegern 1998 som ett uttryck för ett stort folkligt missnöje med den gamla eliten och den nyliberala politiken, som ledde till enorma klyftor och stor fattigdom, trots landets enorma oljetillgångar.

Chávez sade sig vilja genomföra den ”bolivariska revolutionen”, åsyftande Simón Bolívar som på 1800-talet ledde kampen för självständighet mot det spanska kolonialväldet. Tanken var att genomföra förbättringar för folkflertalet och bryta landets beroende av imperialismen (Venezuelas största handelspartner är ännu idag USA). Genom att öka beskattningen och ta över kontrollen över oljan kunde han börja genomföra viktiga reformer, som dramatiskt ökat de fattigastes tillgång till utbildning och sjukvård.
Men försöket att genomföra en europeisk välfärdskapitalism, ”rhensk kapitalism” enligt Chávez, stötte på patrull. Med stöd av Bushregeringen försökte den rika eliten störta Chávez genom en kupp under april 2002, som slogs tillbaka av en spontan folkmobilisering.
Under slutet av 2002 och början av 2003 kom ett nytt försök, i form av en storlockout, som saboterade ekonomin.

Trots att Chávez redan då borde ha dragit slutsatsen om omöjligheten att reformera bort orättvisorna utan att bryta med det kapitalistiska systemet, fortsatte han att söka allianser med delar av den inhemska kapitalistklassen.
Men trycket underifrån för förändringar och sammanstötningar med den gamla eliten fick Chávez att i början av 2005 börja förklara att han nu sökte bygga ”21:a århundradets socialism”.
Men hans vision av ”socialismen” kom främst från Castros Kuba, där en byråkrati sitter vid makten. Det passade in på Chávez egen bakgrund som militär, där han själv var van att kommendera. Han insåg inte heller behovet av arbetarklassens egna självständiga organisering. Detta har närt uppfattningen att allt ska styras uppifrån och ned, toppstyret har förstärkts av den ”bolibyråkrati” som växte upp genom alla de lycksökare som flockades kring den nya makten.
Det har i sin tur medfört att Chávez styre präglats av byråkratins tendens till sicksackkurs och godtyck- lighet, tillsammans med byråkratiskt vanstyre.

Efter en djup ekonomisk kris 2002-2003 började landets ekonomi att växa snabbt, hjälpt av det rekordhöga oljepriset. Under drygt fem år växte ekonomin med 95 procent, fattigdomen halverades och den extrema fattigdomen föll med 70  procent. De sociala utgifterna tredubblades, med en större tillgång till utbildning och sjukvård.
Trots Chávez försäkringar om att den ”socialistiska politiken” gjort att landet var säkrat från den kapitaliska krisen, blev Venezuela det land i Sydamerika som drabbades mest av den senaste världskrisen, med ett BNP-fall på 3,3 procent under 2009. Och det var inte bara oljeprisfallet som stod bakom detta.
Enligt den amerikanske ekonomen Mark Weisbrot har den venezuelanska regeringen inte svarat krisen med statliga stimulansåtgärder. Detta till skillnad från exempelvis Bolivia, som med hjälp av statliga åtgärder fått ekonomin att växa med 3 procent.Istället föll tillväxten av de offentliga utgifterna i Venezuela från 16,3 procent under 2008 till miserabla 0,9 procent under 2009. Regeringen har dessutom höjt momsen i början av året, en åtgärd som drabbar främst arbetarna och fattiga.
I början av året drabbades Venezuelas ekonomi av allvarliga problem med elförsörjningen, som bidrog till att BNP föll med 5,8 procent under första kvartalet.

Den ovanligt kraftiga ”El Niño”-fenomenet i år, som lett till kraftiga skyfall i södra Brasilien, hade motsatt effekt i Venezuela. Den värsta torkan på 100 år fick vattennivån i Guridammen, som levererar 70 procent av landets elenergi, att sjunka dramatiskt. Det har lett till vatten- och elransonering och regelbundna elavbrott, som också minskat den ekonomiska aktiviteten. Men elkrisen kan inte bara tillskrivas El Niño, utan är också ett uttryck på avsaknad av investeringar och en planering av elproduktionen.

Regeringen höjde tidigare i år minimilönen med 25 procent, men det är inte tillräckligt för att täcka prishöjningarna. Landet brottas med en kroniskt hög inflation. I fjol landade inflationen på 25 procent. I år har takten stigit till 30 procent, men inflationen på mat ligger på över 40 procent.

Den höga inflationstakten har lett till en tendens till övervärdering av valutan under de senaste åren, då den officiella dollarkursen justerats bara några få gånger sdan en statlig kontroll av valutahandeln infördes 2003.

Men tendensen till övervärderad valuta har sina rötter redan tidigare i historien. Inflödet av dollar på grund av oljeexporten gjorde valutan stark, vilket tenderade att göra det billigare att importera mat och har gjort att landet blivit allt mer beroende av matimport än av inhemsk produktion.

Detta förstärktes då Chávez tog kontroll över det statliga oljebolaget PDVSA 2003 och började använda oljepengar för att införa viktiga reformer, men också för matimport för att tillhandahålla billig mat i 19 000 statliga livsmedelsaffärer. 2008 bildades dessutom ett statligt livsmedelsbolag, PDVAL, som ett dotterbolag till PDVSA, för att sköta import och distribution. Hälften av oljeinkomsterna från exporten går till matimport.

Venezuela importerar nu mer än två tredjedelar av maten som konsumeras.
Regeringens försök till jordreform, där 2,7 miljoner hektar (nära en tiondel av den odlingsbara jorden) omfördelats, har inte haft mycket effekt på den totala matproduktionen. Detta på grund av bristande stöd i form av maskiner och kapital, förutom den allestädes närvarande byråkratin.
Den statliga priskontrollen är dock inte tillräcklig för att hindra den höga inflationen på livsmedel, då de privata matleverantörerna inom landet många gånger vägrar att sälja till de priser staten fastställt. Därför har Chávez börjat slå till mot de privata matjättarna.

Enligt den venezuelanske ekonomen Angel Alayon, från livsmedelsproducenternas organisation, kon- trollerar nu staten 75 procent av all kaffeproduktion, 42 procent av majsmjölet, 40 procent av riset, 52 procent av sockret och 25 procent av mjölken. Men det har inte gjort slut på matbristen.

Nyligen uppdagades det att tiotusentals ton mat, under ansvar av PDVAL, stod och ruttnade i containrar – ytterligare ett exempel på byråkratiskt vanstyre, möjligtvis blandat med korruption, för att gynna matspekulanter.I början av året genomfördes en devalvering av valutan, med upprättandet av två olika värden för dollarn, ett lägre för mat, medicin och andra basvaror, och ett högre för import av lyxvaror och annat. Men detta satte inte stopp på den parallella handeln, till ett högre värde, av dollarn. Nyligen har staten börjat slå till mot dollarhandlare och upprättat en egen handel med en ”parallell” dollar, till flytande värde, men det lär inte få slut på den svarta marknaden, då hälften av importen sker med den parallella dollarn.

Devalveringen är en följd av inflationen, men bidrar till ännu mer prishöjningar. Medan privata företag kan dra vinning ur detta, till exempel de multinationella företagen vars arbetares löner blir mycket billigare, drabbas arbetarna av prishöjningarna.Många av de sociala förändringarna har gått i stå, många av de olika projekten förfaller och korruption leder till halvfärdiga projekt.

Tidigare i år annonserades att elva oljeriggar som tillhör det amerikanska oljeborrningsföretaget Helmerich & Payne skulle förstatligas. Riggarna har stått stilla sedan månader tillbaka, då företaget inte kunnat komma överens med det statliga oljebolaget PDVSA om betalningen av avgifter.

Chávez svar på de olika kriserna har ofta varit radikala tal och hot om förstatliganden, men genomförandet av denna politik har alltid varit full av motsättningar. Förstatligandena har ofta inneburit att staten köpt aktiemajoriteten, men behållit den tidigare ägaren som minoritetsägare. Det var fallet i det uppmärksammade förstatligandet nyligen av den colombiansk-franska snabbmatskedjan Exito.

Motsättningar mellan tal och handling beror på några sammanverkande faktorer.

För det första har Chávez inte en uttänkt strategi, utan reagerar på olika kriser som dyker upp.

För det andra har han byggt upp allianser med många inhemska borgare, de så kallade ”bolibourgeoisin”, och slår bara till mot dessa när dessa bryter med honom eller motsättningarna blir för stora.

För det tredje påverkas Chávez också av sina ”vänner” utomlands, allt från Kuba till Kina, Iran, Ryssland, etc. Det sker både ideologiskt, som i Kubas fall, men också genom de olika affärsavtal som sluts med Kina, Ryssland, etc. När arbetarna i det tidigare statliga stålverket SIDOR krävde ett återförstatligande, till exempel, vägrade Chávez till en början, då han inte ville stöta sig med den argentinska regeringen, då huvudägaren var från det landet.

Sist men inte minst styr Chávez genom ett skikt av byråkrater, som har egna intressen och saboterar många av åtgärderna. Chávez tvingas slå till mot en del av byråkratin och förstatliga en del företag, men han är oförmögen att avskaffa byråkratin som helhet, då hans makt bygger på den. Han litar ju inte på arbetarklassens självständiga styrka och organisering, den enda styrka som kan göra upp med byråkratin.

Detta leder till att politiken präglas av ständiga tvära kast, allt medan det kvarvarande kapitalistiska systemet och det byråkratiska vanstyret förkväver ekonomin. Ingripandena mot olika kapitalister och byråkrater får också en godtycklig prägel, då Chávez vänder sig mot tidigare allierade.Den enda kraften som skulle kunna råda bot på denna situation är den organiserade arbetarklassen. Men byråkratin skyr arbetarnas självständiga organisering och kamp, då det är ett hot mot deras makt.

Den tilltagande arbetarkampen under senare tid har mötts av repression från staten och byråkratin: repressionen har förstärkts av Chávez uttalanden om att de som gör opposition är ”imperialismens lakejer”.

Arbetarkampen möts ofta av hårt polisförtryck, även med dödsfall, som när två arbetare dödades i fjol i samband med att polisen försökte bryta upp ockupationen av japanska Mitsubishis bildelsfabrik.

Många gånger kämpar arbetarna för förstatligande av företag som inte ger dem drägliga villkor, och tar själva upp behovet av arbetarkontroll.

Enligt Socialismo Revolucionario (CWI i Venezuela) har arbetarna tagit över 300 företag under de senaste åren. En del gånger har de räknat med stöd från staten, medan andra övergivits, vilket lett till nederlag för arbetarna, som i försöket med arbetarkontroll och -styre i Sanitarios Maracay. Andra lyckade försök, som i ALCASA, INVEPAL och INVEVAL, visar potentialen för ett annat system, som inte är baserat på privat vinning. På vissa företag har de högsta cheferna utsetts av arbetarna själva.

Chávez har uttalat sig för arbetarkontroll, men byråkratin släpper inte kontrollen, vilket sätter klara gränser för dessa försök. Trots allt tal om förstatligande kontrollerar staten i Venezuela ännu bara 30 procent av ekonomin, enligt Chávez egen utsago, medan det beräknas att 26 procent  av banksystemet kontrolleras av staten.

Chávez har de senaste månaderna, som ett svar på problemen och för att förbereda sig inför valkampanjen, trappat upp den radikala retoriken och talar om att starta ett ”krig” mot ”borgerligheten”.

Men om retoriken inte följs av verklig handling, kan effekten bli en skepsis mot ”21:a århundradets socialism”. Heinz Dieterich säger i intervjun att ”den logiska konse- kvensen av detta är att konceptet banaliseras, vilket kan föra med sig att allt fler vänder sig emot det”.

Det är inte heller uteslutet att Chávez om krisen fördjupas, med mer sabotageförsök från kapitalisterna och mer tryck underifrån, tvingas gå längre i sina förstatliganden. Det är svårt att säga hur långt Chávez kan gå i denna riktning.

Vi lever inte längre i en värld med ett stort stalinistiskt block, då möjligheten skulle finnas för Chávez att avskaffa kapitalismen och upprätta ett byråkratiskt system efter Moskvas modell. Idag är även Kuba på väg att följa den kinesiska vägen att öppna upp för marknadsekonomin, även om processen ännu går långsamt och inte är rätlinjig.
Det är möjligt att Venezuela kan förstatliga en stor del av ekonomin, utan att kapitalismen avskaffas. Under den portugisiska revolutionen 1974-75 kom staten att kontrollera 80 procent av ekonomin innan processen började vändas tillbaka. Inom Chávez parti PSUV (Venezuelas förenade socialistiska parti), dominerar högern och byråkratin totalt.
I början av maj deltog imponerande 2,5 miljoner medlemmar i primärvalen, men många gräsrotsmed- lemmar klagar på att ledningens kandidater hade mycket mer resurser för att göra sin primärvalskampanj.

Ännu är det för tidigt att säga hur valet kommer att gå. Trots svagare opinionssiffror för Chávez, har högeroppositionen inget stort stöd. Dessutom kommer hela statsapparaten att sättas in till fördel för Chávez kandidater. Den stora risken för Chávez kommer att vara ett ökande valskolk, precis som när han förlorade folkom- röstningen om grundlagsändringar i slutet av 2007.

Socialismo Revolucionario, CWI i Venezuela, för fram behovet att bygga en vänsterallians, som kämpar för arbetarnas självständiga organisering till stöd för en socialistisk politik, mot den gamla eliten, men också mot den nya byråkratiska eliten som håller på att kväva den revolutionära processen.

Återgå till toppen

——————————————————————-

4. Pinochets kupp 1973

var organiserad i Vita huset

 (photo: )
Denna vecka är det precis 40 år sedan militärkuppen i Chile som avsatte den demokratiskt valda folkfrontsregeringen under president Salvador Allende. Kuppmakarna, ledda av general Augusto Pinochet, installerade en blodig terrorregim som dödade tiotusentals aktivister och ännu fler sattes i fängelse eller tvingades fly. Det var ett svårt nederlag med långtgående följder. I 17 år var Chile under diktaturens järnhäl.
Kunde kuppen ha förhindrats? Vilka lärdomar kan vi dra av händelserna i Chile 1970-73?

Militärkuppen i Chile den 11 september 1973 planerades och verkställdes i CIA:s högkvarter och i ­Vita huset, i samarbete med den styrande eliten i Chile och dess väpnade styrkor.
Ingen ursäkt från USA-presidenthåll, inklusive Obama, har någonsin kommit för vad som släpptes lös på arbetarna, studenterna och vanligt folk i Chile. Konsekvenserna av det som följde formar fortfarande livet för massan av det chilenska folket.