Socialistisk feminism

Artiklar här:

1. Socialistisk feminism

2. Kvinnoförtryckets ursprung

3. Kvinnoförtryckets uppkomst

4. Kvinnokampens historia – första vågen

5. Revolutionär kamp gav rösträtt

6. Radikalfeminism, postmodernism, marxism

7. Irlands kamp för aborträtt

8. Ett socialistisk program mot sexhandeln

9. Vidare läsning

——————————————————————-

1. Socialistisk feminism utmanar systemet

 


Som teoretisk utgångspunkt ser marxismen att klassamhället har en könsmässig dimension som är helt invävd i den ekonomiska, den rasifierade och så vidare. Från början fanns basen för kvinnoförtrycket i familjen – dess ekonomi, arbete och sexuella maktordning. Även om familjens betydelse i den moderna kapitalismen – som maktstruktur – minskar, tar staten och ekonomin över vissa av dessa genusstrukturer.

Den rådande maktordningen tjänar på att kvinnor och män utgör två tydliga separata grupper där män står över kvinnor. Kvinnor objektifieras – görs till ett objekt/till en vara – där män har kunnat ”äga” kvinnor och att kvinnor inte tillåtits att agera som subjekt politisk eller kulturellt. Det finns ett hårdare socialt och kulturellt tryck på kvinnor att förställa sin kropp än vad det finns på män. Skönhetsideal syftar ofta till att minska kvinnors rörelse och frihet, kvinnor som bryter normen stämplas oftare som smutsiga/dåliga.
Könsmaktsordningen är inte ”naturlig” och den har inte heller alltid funnits. Tvärtom visar historien att urtidens kvinnor och män – även om de kanske hade olika arbetsuppgifter – behövde samarbeta jämlikt för att kunna över­leva. Kvinnoförtrycket uppstod först när människan blev bosatt, och i samma process som just klassamhällets uppkomst.

Det har alltid funnits en motrörelse. Kvinnor har förstås inte bara varit objekt utan enormt starka barnaföderskor, arbeterskor, bondmoror, rösträttskämpar, äktenskapsbrytare, normbrytare, sexnjutare och revolutionärer.
I och med industrialismen steg kvinnor ur hemmens vrå och in på arbetsplatser som visserligen var fördjävliga men som ändå innebar möjlighet till en egen inkomst, att slita sig ur en makes eller föräldrarnas grepp och förenas med andra i samma situation. Alla de avgörande lagliga rättigheter som kvinnor vunnit de senaste 150 åren har skett på basis av kollektiv kamp eller potentiella hot om kollektiv kamp.
Oftast har denna kamp varit baserad på arbetarklassens agerande eller – om det varit en specifik kvinnorörelse – med arbetarklassmetoder (demonstrationer, strejker, revolutioner). Den här processen fortgår i global skala.
Att själva Internationella kvinnodagen firas just den 8 mars beror på att den ryska revolutionen 1917 startade på denna dag med textilarbeterskornas arbetsnedläggelse. Innan dess förlades kvinnodagen (av den socialistiska arbetarrörelsen) på olika datum varje år. 1917 blev datumet just den 8 mars och för att påminna om kvinnornas roll i revolutionen behölls sedan detta.

Som materialister förminskar vi inte det sexuella förtrycket – som enligt Friedrich Engels vid tiden för kvinnoförtryckets uppkomst hade en materiell grund där det gällde för mannen i familjen att kontrollera kvinnors sexualitet för att barn sågs som egendom. Den sexuella frigörelsen är dock inte helt bunden till exempelvis den ekonomiska utvecklingen. Det senaste 20 åren i Sverige har till exempel klassklyftorna ökat och välfärden på många sätt nedmonterats. Ändå har en del av det sexuella förtrycket belysts och ifrågasatts.
Priderörelsen kan trots sin politiska urvattning betecknas som en riktig rörelse där lagar och attityder har förbättrats, vilket i sig har utmanat heteronormen och öppnat upp för fler möjligheter. En annan trend som långsamt har förbättrats är jämställdheten inom familjen. Medan bara fyra procent av lönearbetande heteropar delade lika på hushållsarbetet 1974 så gjorde 20 procent det 2010 (Levnadsnivåendersökningen 2010). Även om det går långsamt så har män konstant även ökat sitt uttag av föräldraledighet. En del talar för att denna utveckling nu har avstannat och att jämställdheten trampar vatten (Boye/Evertsson – jämlikhetens dimensioner).

Hade det inte varit för den här starka mottrenden hade situationen sett betydligt värre ut. Högerregeringen har, utan att egentligen ställas till svars för sitt krig mot sjuka och arbetslösa, med skattesänkningar för de rika, med sina gåvor till rikskapitalister och privatiseringar undergrävt välfärden, ökat klassklyftorna och gjort anställningarna otryggare vilket sammantaget innebär en kvinnofientlig politik.
Den relativt väl utbyggda välfärden i Sverige har, trots att den under många år urholkats, utgjort en materiell grund för jämställdhetskampen. Fortfarande har högern inte vågat att på ett avgörande sätt ge sig på barnomsorgen och föräldraförsäkringen – den spelar fortfarande en väldigt viktig roll både materiellt och ideologiskt.
Däremot ökar det obetalda anhörigvårdandet från framförallt kvinnor som ett resultat av den allt snålare äldreomsorgen (På tal om kvinnor och män 2012).
Idag är klassklyftorna inom gruppen kvinnor troligtvis större än på mycket länge. LO presenterade den 4 mars sin jämställdhetsbarometer som räknar om löneskillnaderna i faktisk löneinkomst (alltså inte omräknat deltid till heltid som SCB alltid gör).
Arbetarkvinnor har då en faktisk månadslön på  17 000 kronor, män i arbetaryrken 23 000 kronor, tjänstemannakvinnor 27 400 kronor och tjänstemän 36 700 kronor.
Skillnaden mellan en arbetarkvinna och en tjänsteman är alltså 20 000 kronor i faktisk lön per månad (och 10 000 kronor om en jämför kvinnor sinsemellan).

RUT är signumet för högerns antifeminism. Dels har det ökat klassklyftorna: för det första genom att ”fina, rika” kvinnor och män inte behöver städa sin egen skit och därmed alieneras från kroppsarbete. Detta står istället ofta migrantarbeterskor som tvingats lämna sina barn och hem i en annan del av världen för. För det andra för att ”lösningen” på livsstressen blir individuell och privat istället för kollektiv och gemensam (gemensamt finansierad välfärd fördelad efter principen mest till de med störst behov).
Under Reinfeldts tid vid makten har det dessutom frodats ett näthat mot feminister, hand i hand med rasismen och Sverigedemokraternas utbredning. En orsak till att detta kunnat vara möjligt är att högerns och sexisternas agenda inte har ifrågasatts. Fackföreningsrörelsens ledning är ideologiskt helt amputerad som en följd av socialdemokratins förborgerligande och har passivt låtit högern härja på arbetsgivarnas uppdrag. Det har heller inte funnits någon utbredd kvinnokampsrörelse. En orsak är den ideologiska inriktningen på genusvetenskapen som så länge har varit väldigt individualistiskt inriktad.

Redan 2008 gjorde Kajsa Ekis Ekman en riktigt intressant spaning och konstaterade att ”alla” vill vara i minoritet, ingen vill befatta sig med den så kallade majoritetsfeminismen som i sig klassas som dominant.
”Det här beror på att analysen av samhället har förändrats. Från att tala om makt och förtryck har man börjat tala om normer och avvikande. Majoritet har blivit ett ord med konservativ laddning, när det egentligen bara betyder att det är många som har det som en själv” (den 7 mars 2008, Dagens Nyheter).
Ekman fortsätter med att konstatera att det inte rör sig om identitet utan om ideologi, två verklighetsuppfattningar: den materialistiska och den postmoderna.
Det här, tillsammans med hennes motstånd mot prostitution, surrogatmödraskap och mot kapitalism gör att inte alla feminister håller med. Och varför måste alla göra det?
Både den enskilda och den kollektiva kampen är nödvändig, som socialist hävdar jag att kamp är det gemensamma receptet.
Hur mycket än ”alla” vill vara i minoritet så har uppenbarligen inte alla den tydliga minoriteten transpersoners erfarenheter. Därför är dessa erfarenheter värdefulla. Men istället för att föra fram sina ståndpunkter och bidrag till debatten har några debattörer i denna fråga med lösryckta citat och med oschyssta metoder hetsat just mot Kajsa Ekis Ekman under de senaste veckorna.

Identitetseran som förhärskande idévärld kanske går mot sitt slut. Queerteorierna som ifrågasätter indelningen i grupper som kön och sexualiteter har öppnat möjligheter på det individuella planet, men sätter begränsningar på det kollektiva planet. I den mening att de avleder från kollektiv kamp har de varit ett hinder (se recensionen av boken Skamgrepp).
Just uppsamling bakom gemensamma nämnare – en sorts grupp­indelning – behövs när genomgripande strukturer ska ifrågasättas. Vi som är lönediskriminerade, vi som är bostadslösa, vi som är sexuellt förtryckta, vi som förnekas vår könsidentitet, vi som står för det mesta av gratisarbetet, vi som inte har kontroll över våra kroppar, vi som är emot fascismen – hur kan vi enas och få en gemensam motkraft mot en fiende som genom att vara så fundamental överbryggar allas våra motsättningar? En fiende som får allt annat att skaka – den materiella grunden. När ekonomin kraschar och fascismen marscherar på samma kontinent som vi bebor, så växer insikten om att det kanske behövs en annan bas än den till sin natur hierarkiska kapitalismen för att möjliggöra vars och ens frihetskamp.

Socialistisk feminism pekar på att kapitalismen som system tjänar på att upprätthålla och odla kvinnoförtrycket. Förtingligandet av kvinnor är användbart när allt ska göras till varor som det går att tjäna pengar på. Så splittring mellan könen – som när staten och kyrkan nu i vissa länder, som Spanien, inskränker aborträtten och utmålar kvinnor som ej myndiga att besluta över sin egen kropp – är ett sätt för härskare att avleda missnöjet med dem själva och få arbetarklassen och folket att vända sig emot varandra istället.
Det säger sig självt att kapitalismen tjänar pengar på lönediskriminering. Systemet tjänar också på att kvinnor utför så mycket gratisarbete (hushållsarbete, omvårdnad med mera) att samhället slipper bekosta detta.
Det finns många exempel, det är ett sammansatt system. Förhoppningsvis kan en ny feministisk rörelse födas som ser behovet av ett klassperspektiv. Då betyder klass kollektiv och inte karriär­stege, som har som mål att alla hierarkier inte bara ska besättas med lika andel kvinnor som män som etniciteter som sexuella minoriteter och läggningar, utan som med antikapitalistiska och socialistiska idéer ifrågasätter förekomsten av och vill avskaffa maktordningarna i sig.

Återgå till toppen

——————————————————————-

2. Kvinnoförtryckets ursprung

 


 (photo: )
I runt 5 – 8 000 år har människan levt i patriarkala samhällen. Trots att detta är knappt en procent av den tid som Homo Sapiens har existerat ses det än idag på många håll som givet att kvinnan ”av naturen” är underordnad, och att mannen ”av naturen” är överord­nad. Ändå pekar de mest framståen­de antropologerna på 200 000 år av solidaritet, samspel och jämlikhet mellan könen.

I Familjens, privategendomens och statens ursprung slår Friedrich Engels fast att det systematiska kvinnoförtrycket och patriarkatet uppstod jämsides med klassamhället. Trots att Engels skrev boken på 1880-talet, när antropologin inte ens var i närheten av vad den är idag, visar allt fler fynd, och allt fler forskare, att det Engels redan då konstaterade till stor del är korrekt. Det mest utmärkande är hur viktigt samarbetet var för artens överlevnad.För runt 150 000-200 000 år sedan bildade de första människorna  jägar- och samlarsamhällen. Då levde vi ur hand i mun, vi samlade och jagade det som behövdes för dagen (och om nödvändigt ett förråd till vintern). Den här perioden i mänsklighetens histo­ria är oerhört intressant att studera, om än den vi vet minst om, eftersom den vittnar om hur vi levde i vår naturliga miljö med naturliga relationer till varandra och miljön runt omkring oss. Lasse Berg, som har skrivit Gryning över Kalahari och uppföljaren Skymningssång över Kalahari ger förutom en levande bild av denna period också indirekt stöd till många av Engels teorier kring den.

Något som han slår hål på är myten om den hårda tillvaron. Det tycks vara en uppfattning som många har, att livet innan jordbrukarsamhället skulle ha varit en ständig kamp mot klimat och fiender i form av rovdjur och krigsgalna grannklaner.
Lasse Berg menar att dessa ca 200 000 år kan ha varit ganska bekväma. Arbetsdagarna var korta; de flesta arbetade antagligen inte mer än två timmar om dagen. Tempot var lugnt och den sociala delen med dans och prat var avgörande för gruppens interna välmående och tog upp en stor del av dygnet.

”Det som gjorde dessa nya människor så framgångsrika var att deras samverkan inkluderade alla i gruppen. Det kan vi se på att de som finns kvar av detta ursprungsfolk lever påfallande egalitärt. Det gäller bushfolken i Kalahari som funnits där i närmare 150 000 år och det gäller pygméerna som sedan 50 000 år levt i Centralafrikas urskogar. Båda dessa grupper har i stort sett varit opåverkade av andra tills de alldeles nyligen, för några hundra eller tusen år sedan, kom i kontakt med andra”, skriver Lasse Berg i Gryning över Kalahari.
Arbetsfördelningen var baserad på kön, ålder och personliga ­kvalitéer och allas arbete värderades lika högt inom gruppen. Det var framförallt män som jagade, och antagligen även unga kvinnor. De som inte jagade samlade, vilket också utgjorde den största födokällan. Då det främst var kvinnor som skötte samlandet var kvinnans status i gruppen minst lika hög som mannens.
Den kollektiva barnomsorgen fanns redan då. Barnen uppfostrades kollektivt vilket frigjorde kvinnan. Mycket tyder till och med på att amningen var kollektiv, vilket inte band upp kvinnan under barnens första år. Detta ­gjorde att även nyblivna mödrar kunde samla mat och göra andra nödvändiga arbetsuppgifter.
De tidiga läkarna och s k medicin­männen var troligtvis också kvinnor, då de hade bäst kännedom om läkande örter och växter.

Till skillnad från våra närmaste släktingar inom djurvärlden, primaterna, försvann männens hörntänder i ett väldigt tidigt stadium av vår utveckling, efter att homininernas släktträd hade skiljt sig från schimpansernas. Detta var väldigt tidigt, antagligen till och med innan våra föregångare blev tvåbenta. Det har att göra med förhål­landet mellan hannarna, mellan könen, social organisation inom gruppen och hur aggression hanterades även grupper sinsemellan.
Troligen fanns då en social organisation, ett sätt att hålla samman gruppen och hantera aggression in­om den. Det hörntänderna visar är att även de tidigaste homininerna på ett unikt sätt lyckades minska denna agression, vilket gjorde att deras ungar hade större chans att överleva. Kollar man på schimpansernas flockuppbyggnad ser man ett superpatri­arkat med ett brutalt förtryck av honorna, barnamord och något som bara kan beskrivas som djurvärldens variant av diktatur. Detta har aldrig varit fallet för människan.

Eftersom uppfostran, utfodringen etc sköttes kollektivt fanns det egentligen aldrig ett behov för mannen att säkerställa sitt arv. Barnen hade helt enkelt störst chans att överleva om allt fungerade bra inom gruppen. Aggressivitet inom en grupp var (och är, för den delen) oerhört destruktivt och en fredlig grupp­sammanhållning gjorde att risken att bli dödad, uppäten eller skadad minska­de drastiskt.
Här talar vi alltså om en utveckling av vad som tycks vara genetiskt medfödda känslor av kollektiv sammanhållning som utvecklats under flera miljoner år, kontra de knappt 8 000 år som människor har levt i patriarkat. Det blir med dessa fakta inte svårt att krossa argumentet om att socialism och kommunism inte skulle fungera för att ”människan i grunden är egoistisk”.
Något som tydligt framgår i både Lasse Bergs och Engels skrifter är hur det mest avgörande draget för att säkerställa vår arts överlevnad har ­varit förmågan till kollektivt samarbete.
Även antropologen Eleanor Leacock (1922-1987) påpekade att det under de förhistoriska jägar- och samlarsamhällena och de trädgårdsodlande samhällena faktiskt rörde sig om jämlika sociala relationer ”… då i primitiva kollektiva samhället besluten fattades av dem som skulle utföra dem, och kvinnornas deltagande i en avgörande del av det socialt nödvändiga arbetet inte reducerades till formligt slaveri, som i fallet med klassamhället, utan gav dem en beslutsfattande makt i proportion till deras bidrag.”
Detta var också i linje med antropologen Lewis ­Morgans forskning på 1800-talet om de nordamerikanska indianernas storhushåll (det var också Morgan som Engels baserade sina studier om den tidiga människan på).

I dessa storhushåll levde flera par, barn och generationer under samma tak. Äldre kvinnor basade över hushåll, förråd, odlingar och så vidare.
Engels kallade dessa samhällen för matriarkala, men en mer korrekt term är matrilinjära, då de inte speglade dagens patriarkala samhälle. Släktskapet räknades på moderns sida och vid bildande av partnerskap flyttade antagligen mannen in hos kvinnan (s k matrilokalt), men relationerna könen emellan var jämställ­da.
Även om det mesta tyder på att människan genom sin utveckling levt i parrelationer, lär familjen med ­dagens betydelse ha utvecklats ganska sent, i samband med klassamhällets uppkomst. Det sociala livet var ­nämligen jämlikt, och resurserna ägdes gemen­samt, även personliga innehav utbyttes troligen fritt. Vem som var biologisk fader var omöjligt att säkert fastställa, och för den delen av under­ordnad betydelse då både egendomen och barnens uppfostran var gemensam.

Det var alltså detta samhälle som Karl Marx och Engels kallade för urkommunistiskt. Det bekräftade också den materialistiska historieuppfattning som de utvecklade. Det var ett samhälle utan klasser, utan privat ägande och innan en stat hade utvecklats. De saker man hade brukades gemensamt. Samhällena styrdes gemensamt, där de som skulle utföra besluten också var de som tog besluten.
Kvinnans roll och inflytande var minst lika viktigt som männens i det socialt nödvändiga arbetet.
Övergången från jägar- och samlarsamhället till jordbruk och boskapsavel var en utdragen process som pågick i tusentals år under den period som Engels kallade barbariet. En period som också lade grunden för övergången till civilisationens klassamhälle.
Väldigt grundläggande kan man säga att i och med att ett överskott kunde skapas, tack vare teknikens utveckling, skapades också en möjlighet för vissa att med hjälp av slaveri och annat förtryck ta andras överskott.
När plogen utvecklades blev det männen, som var fysiskt starkare, som arbetade på fälten. Det de producerade och utvann blev alltså deras, och överskottet blev mannens egendom. För första gången någonsin skapades ett ekonomiskt överskott. Befolkningskoncentrationen ökade också, vilket naturligtvis ledde till att arbetsfördelningen ändrades.  Plogen befriade kvinnan från hårt arbete, men berövade henne också kontrollen över spannmålen, som alltid varit hennes uppgift, och den (dittills oanade) källa till rikedom som boskapsaveln utgjorde.

I och med privategendomens uppkomst uppstod också en motsättning mellan den matrilinjära ordningen och de rikare släkternas män. Det fanns en motsättning mellan att arvet gick till kvinnans ätt och att mannen ägde boskapen och de nya arbetsmedel som slavarna utgjorde. Allt eftersom att rikedomarna ökade gav detta å ena sidan mannen en viktigare ställning inom familjen (som ’försörjare’) än kvinnan. Å andra sidan gav det mannen impulsen att utnyttja denna förstärkta ställning till förmån för sina egna barn genom att avskaffa den traditionella arvsföljden.
Den privata egendomens intåg sprängde klanernas gemensamma hushållning totalt.
Privat egendom ändrade de politiska och ekonomiska relationerna i det större samhället, och samhällen emellan. Därför, menar Engels, förändrade det också relationerna mellan kvinnor och män inom hushållet. Rikedomen som skapades av boskapsavel betydde att det fanns ett överskott som kunde användas till att byta varor mellan producenter och köpa tjänster.

Den fortsatta utvecklingen av teknologi medförde nya utsikter. De egendomsägande männen började mer och mer avskilja sig från sina klanmedlemmar och istället alliera sig med andra ägare för att försvara sin rikedom och sina gemensamma ägarintressen.
Detta markerade alltså slutet för släktskapsbaserade produktionsenheter och början på klassamhället och dess statliga strukturer. ”Det gamla på släktskapsband vilande samhället sprängdes i sammanstötningen mellan de nyutvecklade samhällsklasserna. I dess ställe ­träder ett nytt samhälle, sammanfattat i staten, vars underenheter inte längre är släktsammanslutningar utan ortsammanslutningar, ett samhälle där familjeordningen helt behärskas av egendomsordningen och där nu de klassmotsättningar och klasstrider fritt utvecklas, som utgör innehållet i all skriven historia”, skriver Engels i Familjens, privategendomens och statens ursprung.

Engels beskriver störtandet av modersätten som ”det kvinnliga könets nederlag”, och vem håller inte med honom? Mannen blev ju styrande även i hemmet, och kvinnan reducerades till en egendom och förslavades.
Under antiken slogs kvinnan mer eller mindre totalt i bojor. Ordet ’familj’ myntades av romarna, där ’familia’ betyder ”samtliga en man tillhörande slavar”. Kvinnorna var fullständigt förtryckta ur alla aspekter. Ett exmpel var hur våldtäkt mot en kvinna under antiken betraktades som egendomsbrott, alltså ett brott mot mannens egendom; d v s hans hustru, dotter el dyl, och inte mot kvinnan själv.
Ett annat exempel är hur viktigt det blev att kontrollera kvinnans sex­ualitet. Om en brud inte var oskuld när hon skulle giftas bort, så hade männen i faderns hus rätt att stena henne till döds.
Även under kapitalismen har den borgerliga familjen länge vilat på synen av kvinnan som egendom och vara. Fortfarande förekommer det att äktenskap bland de allra rikaste snarare betecknas som affärsuppgörelser än något som baseras på en känslomässig tillgivenhet.

Som socialister eftersträvar vi inte en tillbakagång till jägar- och samlarsamhället.
Vi tittar inte tillbaka på människans utveckling med längtan, vi drar lärdomar och erfarenheter från den, och med hjälp av dessa kan vi blicka framåt med en klarare syn på det samhälle vi faktiskt eftersträvar att bygga.
Med ett språng från kapitalismens system, som vilar på patriarkatet och klassamhället, till socialismen lett av arbetarklassen, skulle en ny utveckling kunna påbörjas.
Utan vinstintressen och privat egendom skulle relationerna könen emellan kunna befrias från köns-, klass- och statsförtryck. Med en nykter syn på samhället bör det konstateras att även efter socialismen kommer inte detta självmant, men för första gången på länge skulle det finnas förutsättningar för ett samhälle fritt från könsförtryck. Historien visar att det inte finns något biologiskt i mannens dominans eller andra förtryck. Därför går de att avskaffa.

Återgå till toppen

——————————————————————-

3. Utdrag ur pamfletten Förtryck i hederns namn

5.3. Kvinnoförtryckets uppkomst

Kvinnoförtrycket och klassförtrycket utvecklades i samma process. Utvecklingen var utdragen och ojämn på olika platser utifrån olika förutsättningar. Men gemensamt var att underkuvande av det ena förutsatte underkuvande av det andra. Kön blev inte bara en social skapelse, det blev en form av klass i sig. Familjen blev en kärnfamilj, en både ekonomisk och sexuell enhet där kvinnans kropp, reproduktion och barn blev mannens egendom.

Jordbruket började utvecklas omkring 8 000 f Kr. Men de kollektiva principerna och jämställdheten mellan könen levde vidare i flera tusen år i Europa. Först i samband med tidig bronsålder (omkring 6 500-4 500 f Kr) kommer bevis genom fynd som tyder på nya sätt att organisera sig; vapen i enskilda gravar istället för keramik och verktyg i kollektiva gravkammare. I denna tid bredde våld ut sig, privat äganderätt blev vanligare och nya manliga gudar trängde undan gamla kvinnliga gudinnor. Klassamhället och därmed patriarkala strukturer uppstod på olika platser under olika perioder, för mellan 2 000 och 8 000 år sedan. Övergången till boskapshållning och jordbruk gjorde människan bofast, vilket möjliggjorde samlande av överskott.

Arbets- och ansvarsfördelning mellan män och kvinnor fanns redan men kom med överskottssamlande att omkullkasta kvinnans ställning och inflytande. Med de rikare männen som ägare av boskap och jord kom de i konflikt med moderrättsklanen (’moderrättsgens’ i Engels texter) och dess kvinnliga ätt/linje samt kollektiva hushållning. I denna process kom moderrättsklanen och storhushållen att gå under och kvinnorna flyttade in i männens egna hushåll.
Det systematiska förtrycket av kvinnor som kom att följa var alltså en konsekvens av kampen mellan gemensam och privat egendom där den senare vann. Det sociala förtrycket kunde enbart utvecklas där det hade ägt rum en långvarig produktion av socialt överskott (samhällelig ställning utefter produktivitet), där kampen för kontroll av överskottet, nödvändiggjorde kontroll över produktiva (arbetskraft/redskap) och reproduktiva (barnafödande) funktioner.

Produktionen av överskott innebar också en utbytesprocess där överskottets värde blev tydligt i förhållande till vad man kunde byta det med. Kontrollerandet av denna handel blev avgörande i etablerandet av en tydligt härskande klass av män. Att kvinnans historiska nederlag i denna process inte skedde i ett slag visar Karen Sachs i sina studier av ”trädgårdssamhällen” (horticultural societies). Barnen räknades efter männens linje för att säkra arv och bosättning efter äktenskapet skedde hos mannens familj.
Men även här hade kvinnor fortfarande mycket större inflytande än vad som blev vanligt när mer avancerade klassamhällen slog rot. En kvinna värderades inte enbart som en hustru, underordnad i en annan mans hushåll; Hon värderades också som ’syster’, någon med inflytande i beslutsfattandet med sin egen härstamning som grund, då maken samt makens släkt hade intresse av att upprätthålla goda relationer med denna härstamning.
Hennes position som en hustru gav hennes mans släkt (inklusive hans mor och systrar) en viss kontroll över hennes produktivitet. Men hennes ställning som en syster gav henne anspråk över råvaror. Som syster och slutligen mor blev hon någon som kontrollerade arbete och produktiva sätt[66].
Framväxandet av en stat förstärkte den patriarkala karaktären inom familjen och även arvet. Dessa utvecklingsförlopp – som ägde rum under många tusentals år och på både ett ojämnt och sammansatt sätt – skapade de tidigaste klassamhällena (de forntida kungadömena i Egypten, Mesopotamien o s v). Kvinnans underordning och kontrollen av kvinnorna intensifierades under antiken då de första filosofiska idéerna om att män och kvinnor är helt skilda varelser slog rot (t ex hos Aristoteles).

Med klassamhällets framväxt omvandlades de tidigare kollektiva hushållen – släktskapsgrupper – till monogama familjer under patriarken. Denna utveckling förändrade den könsmässiga arbetsdelningen i grunden. Hushållsarbetet privatiserades i familjeenheter där kvinnans plats blev underordnad. Den amerikanska antropologen Eleanor Leackock skrev: ”Underkuvande av det kvinnliga könet var baserat på omvandlingen av deras samhälleligt nödvändiga arbete till en privat tjänst genom familjens avskiljande från klanen. Det var i detta sammanhang som kvinnornas hushållsarbete och övriga arbete kom att utföras under omständigheter av faktiskt slaveri.”[67] Ordet familj kommer från det romerska slavsamhället där begreppet ”familia” avsåg en mans tillhörande slavar.

Återgå till toppen

——————————————————————-

4. Kvinnokampens historia – Första Vågen

 


Den ryska revolutionen år 1917 startades genom att kvinnor gick ut i på gator och torg på den internationella kvinnodagen efter att textilarbeterskornas fabrik lades ned i Viborgsdistriktet. Då som nu är det kvinnor som går i spetsen i kampen för rättvisa (foto: )
Den ryska revolutionen år 1917 startades genom att kvinnor gick ut i på gator och torg på den internationella kvinnodagen efter att textilarbeterskornas fabrik lades ned i Viborgsdistriktet. Då som nu är det kvinnor som går i spetsen i kampen för rättvisa

Det breda feministiska uppvaknandet står och vacklar. Vilken är vägen framåt? En enkel röst på Feministiskt Initiativ har inte räckt. En titt på kvinnokampen historiskt från den första vågens kvinnorörelse vid 1800-talets övergång till 1900-tal kan vara till hjälp. Denna artikel är en kortare version av en tidigare artikel som publicerades i skriften Marxism och feminism. Offensiv följer upp med rösträttskampen och personporträtt på socialistiska pionjärer.

”Det finns inga eviga kvinnliga naturliga uppgifter”, slog Clara Zetkin fast i artikeln Arbeterskorna och nutidens kvinnofråga från år 1905 (en av de få som finns på svenska). Detta efter att själv ha upplevt hur en framväxande kapitalistisk industri omkullkastade gamla ordningar och omskakade förhållandena och förutsättningarna mellan könen. Hon såg en omvandling från tiden då mannen ha-de stått för den förvärvande verksamheten medan kvinnan stått för den bevarande, sysslor som hade tillhört familjen.
I bondesamhällena fanns ingen ”kvinnofråga”, menade Zetkin. Det är först med maskinens uppträdande som tanken på kvinnans frigörelse hade fötts. Allt eftersom den moderna industrin utvecklades och mekaniserade tillverkningsprocessen tvingades kvinnan lämna den gamla tillverkningen i hemmet och flytta sin verksamhet till samhället utanför.
Mannens lön räckte inte längre till för att försörja familjen. För det krävdes även kvinnornas lönearbete. Därmed öppnades dörren för kvinnor att leva oberoende av en man. ”Kvinnan fick först därigenom möjlighet till ett fullt självständigt liv”. Själv ägnade Zetkin sitt liv åt att greppa denna möjlighet till att organisera kamp som kunde ingripa i den historiska utvecklingen.

En vanlig uppfattning idag är att det var liberalerna som stod för vad som brukar kallas den första vågens kvinnorörelse, kring förra sekelskiftet. Historien visar, tvärtemot denna bild, på begränsningarna i liberalismen. De såg inte, eller ville inte veta av, drivkrafterna bakom förändringen. Utan arbetarklassens metoder med masskamp, facklig organisering och revolutionära perspektiv hade kvinnans juridiska rättigheter fortfarande svävat som visioner i det blå.
Ett marxistiskt synsätt innebär att de materiella omständigheterna är det som lägger grunden för överbyggnaden. Därför börjar vi med att titta på kvinnans arbete. Kvinnans arbetsuppgifter, hennes roll, är beroende av samhällsförhållandena vilka i sin tur beror på produktionsförhållandena. Forskaren Ulla Wikander visar i boken Kvinnoarbete i Europa 1789 – 1950 hur genus för ett visst arbete förändras. Till exempel var mjölkandet av kor först kvinnors arbete, men efter mjölkmaskinernas införande blev det männens arbete.
Vid varje teknikförbättring omdefinieras genusstatusen. De bättre jobben har generellt sett gått till männen, medan kvinnorna blev reservarbetskraften och fick ta de flexibla, tillfälliga och lägst avlönade jobben.

Kvinnor hade tidigare jobbat i gruvor, men förbjöds i Sverige att jobba under jord år 1870. Större och färre jordbruk gav massfattigdom på landsbygden och påskyndade en inflyttning till städerna. De flesta gifta kvinnor jobbade med tillverkning i hemmen.
Under 1800-talets andra hälft började kvinnor att jobba i byggindustrin, bland annat som smäckor och som spånkärringar på sågverk. År 1882 var en fjärdedel av kvinnorna i Tyskland anställda utanför hemmet. Mellan år 1882 och 1895 hade kvinnor i förvärvsarbete ökat med 18,7 procent (15,8 för männen), mellan år 1895 och 1907 med 44,4 procent (19,3 för männen).
Det vanligaste yrket för kvinnor påminde om livegenskapen i det gamla bondesamhället, nämligen pigarbetet. Som anställd i någon annans hem var arbetstiden dygns­lång. Den stora efterfrågan på pigor avspeglade också den parallella utvecklingen i samhällets topp – det nya familjeidealet.
Kapitalismen hade krävt en omvandling av familjen från feodalismens storfamilj där kvinnan intog en produktiv, aktiv plats, till en liten borgerlig kärnfamilj som tjänade som kapitalförvaltare åt den nya fabrikanten. Hans hustru fick status genom att inte arbeta. Som en tingest placerades hon i hemmet där det enda tidsfördrivet var att inskaffa sig fler tingestar genom den nya kapitalistiska verksamheten; kvinnlig lyxkonsumtion. Ämnet behandlas bland annat av Nina Björk i Sirenernas sång och i Henrik Ibsens dramer.
Ibsens pjäs Ett dockhem handlar om den borgerliga kvinnan, Nora, som spränger hemmets bojor. När författarinnan Aurore Dupin bröt sig loss i verkligheten var det endast möjligt genom diktens hjälp. Hon skrev och uppträdde som pseudonymen George Sand.

Ideologiskt hade romantikens Rosseau bäddat sängen genom sin jämställdhetstanke där alla är jämlika utom kvinnan som är annorlunda. ”Kvinnan är natur, mannen kultur”. Mary Wollstonecraft stred mot Rosseaus idéer. Upprörd över att kvinnorna inte fick rösträtt under franska revolutionen skrev hon i Till försvar för kvinnans rättigheter år 1792 att könsrollerna är socialt skapade.
Under deras unga år, innan någon större kvinnokamp hade ägt rum, var kvinnors frigörelse ingen huvudfråga för Karl Marx och Friedrich Engels, men ett exempel på deras syn är från år 1850 då de besvarar en viss herr Daumer som ville upphöja kvinnan och naturen till en sorts religion: ”Han försöker trösta kvinnorna för deras sociala olycka genom att göra dem till föremål för en ordkult som är lika tom som den försöker vara mystisk. På så sätt försöker han lugna dem inför det faktum att äktenskapet sätter stopp för deras talanger genom att de får ta hand om barnen.”

Några årtionden senare tvingades socialisten August Bebel i sitt omfattande verk Kvinnan och socialismen att ägna ett helt kapitel åt att besvara de liknande ”vetenskapliga” rönen om kvinnlig och manlig hjärnstorlek. ”Intelligens och hjärnvikt äro två av varandra absolut oberoende storheter”, skrev han bland annat. Att det är större skillnader mellan könens kroppar och psyken i moderna samhällen än i urtida beror på ”mannens härskareställning under årtusenden”, som har satt sina spår. Men just för att bevara och exploatera denna skillnad uppfann den borgerliga ideologin en vetenskap som skulle legitimera det manliga könets överordning över det kvinnliga.
En filosof som tjänade dessa intressen var uppenbarligen Schopenhauer: ”Kvinnan förblir under hela sitt liv ett stort barn, ett slags mellanting mellan barn och man, vilken
senare är den egentliga människan.” Med dagens öron låter det extremt, men betänk att kvinnor då de gifte sig enligt lagen blev omyndiga, det vill säga ett sorts barn, vilket gjorde att det var en helt legitim idé. Än idag härskar synen att det är mannen som är normen inom både vetenskapen och kulturen.

För arbetarkvinnorna var det nya samhället en total paradox. Enligt vetenskapen kunde hon inte arbeta för att hon som kvinna ansågs vara för svag, men hon arbetade ju. Det vill säga att hennes arbete var osynliggjort. Detta öppnade upp för kapitalisterna att betala låga löner eftersom kvinnors arbete hade status som någon sorts sidosyssla. Kvinnor kunde få hälften av och till och med ner till 30 procent av männens löner.
Något ”extra”-jobb var det sannerligen inte fråga om, då arbetsdagen för arbeterskor i Sverige var 16 timmar lång.

I själva verket stod kvinnorna ofta för de tyngsta jobben. Ölbryggandet hade varit kvinnornas uppgift på de stora gårdarna. Ny teknik, storskalighet, nya ägandeförhållanden med mera gjorde att kontrollen övergick till männen. Kvinnorna sattes längst ner i tillverkningsprocessen för att tvätta de gamla flaskorna och fylla dem. Det var tungt och kallt i källarlokalerna med en arbetstid på 18-20 timmar om dagen.
Lärare och lärarinnor hade tidigare arbetat tillsammans fackligt och hade i princip samma lön. När andelen kvinnor började öka med upp till 40 procent började männen känna sig hotade.
En folkskolelärare som också var utbildningsminister, Fritjov Berg, menade att ”lärare och lärarinnor prestera måhända lika mycket arbete och säkerligen lika värdefullt arbete, men de prestera helt visst icke samma slags arbete”.
År 1906 beslöt sig den svenska riksdagen för att manliga och kvinnliga lärare skulle ha olika löner. Kvinnorna bröt sig då ur och bildade en egen fackförening.

”Kapitalismen producerar sina egna dödgrävare”, som Kommunistiska Manifestet från år 1848 slår fast.
Kapitalismen är inte bara förtryck utan innehåller i sig en ständigt pågående kamp mellan kapitalister och arbetare. Klasskampen bryter återkommande ut i öppna motsättningar. Revolutionerna åren 1789, 1830 och 1848 var borgerliga till sin karaktär. Det handlade fortfarande om det borgerliga samhällets frigörande från det gamla feodala samhället, men i varje revolution uppdagades snabbt avgrundsgapet mellan borgare och arbetare.
Det var arbetarna som drev revolutionerna framåt, medan borgarna slöt upp bakom adeln när det verkligen gällde. Viktigt för framtiden är att lägga märke till att även kvinnorna spelade en avgörande roll och att kvinnoklubbar skapades i varje revolution.
Under revolutionerna i Europa år 1848 bildades fackföreningar för kvinnor och barnstugor för barnomsorg sattes upp. En av de tidiga socialisterna, Charles Fourier, såg kvinnans placering i samhällets vägskäl och förklarade år 1808 att ett samhälle inte kan utvecklas utan kvinnors rättigheter. Ett samhälles utvecklingsstadium mäts i kvinnans ställning. Karl Marx citerade gärna Fourier på denna punkt. Till skillnad från Fourier och andra ”idealister” såg också Marx och Engels vägen till ett nytt socialistiskt samhälle.
Flora Tristan skrev L’Union ouvrière redan några år innan Kommunistiska Manifestet publicerades där hon argumenterade för en internationell arbetarorganisering, men eftersom hon dog år 1844 fick hon inte vara med om den första internationalen som grundades år 1864. Inom denna internationella sammanslutning av arbetarpartier var Marx och Engels bland de som starkast uppmuntrade kvinnor till att ansluta sig.

Pariskommunen år 1871 var första gången som arbetare tog makten. Kommunen överlevde bara i 72 dagar, vilket innebar att många av besluten knappt hann verkställas.
Folke Isaksson berättar i sin skildring av Pariskommunen att kvinnor ofta gick upp och talade på kommunens massmöten. En av dem, som har blivit känd för eftervärlden, var Louise Michel. Hon stred ext-ra mycket i kvinnofrågor och var en av de kvinnor som även deltog i det väpnade försvaret. Hon var anarkist och hade vid ett tillfälle en plan på att få slut på enväldet genom att åka till Versailles och helt enkelt mörda Frankrikes härskare Adolphe Thiers, något som inte verkställdes.
Tillsammans med Elisabeth Dmitrieva (som under denna tid brevväxlade med Marx i London) drev hon L’Union des femmes pour la défense de Paris et les soins aux blessés (ungefär Kvinnornas fackförening till försvar av Paris och de sårade). Det var första internationalens kvinnosektion med tretusen medlemmar. Mellan den 11 april och den 14 maj år 1871 hade sektionen tjugofyra möten.
Kommunen beslutade bland annat om lika lön för kvinnliga och manliga lärare, ett daghemsprogram och änkepension. Kommunen var första gången i historien arbetarna höll makten och kan än idag studeras som exempel på arbetarkontrollerad demokrati fri från korruption och byråkrati.

Varje revolution följdes av kontrarevolutioner som slog extra hårt mot kvinnorna, vilket dels visar vilket hot de ansågs utgöra och dels vilken roll en framväxande borgerlig stat spelar i att befästa förtryck. Om vi backar till den stora borgerliga revolutionen i Frankrike som startade år 1789 ser vi hur rätten till skilsmässa infördes i Frankrike år 1792 men sedan avskaffades år 1803.
Året därpå kom le Code civil, lagboken, som idag är över 200 år gammal och firas av den borgerliga statens försvarare eftersom den utgör dess rättesnöre.
Kvinnan var i lagen underställd mannen. Det blev förbjudet för en kvinna med ett barn fött utanför äktenskapet att leta upp fadern, kräva honom på underhåll eller ens yttra hans namn i sammanhanget fader. Faderskapet till alla barn födda av gifta kvinnor tillskrevs automatiskt hennes man. Kärnfamiljens upphöjande, järngrepp och avskiljande vaktades genom denna lag i hundra år framåt. Inom familjen skulle arvet av den privata egendomen stanna.
Sverige hade kring år 1800 en liknande lag. I de flesta europeiska länder straffades äktenskapsbrott hårdare för kvinnor än för män, vilket ytterligare var ett utfall av synen om att kvinnor är syndiga och ansvariga för att locka männen med sin  sexualitet.  I Spanien förbjöds kvinnor år 1835 att röra sig fritt och sammanstråla på gatorna. År 1850 blev det förbjudet för kvinnor att  delta i demonstrationer eller politiska partier i Tyskland.

Kontroll av kvinnors rörelsefrihet och sexualitet har sedan klassamhällets uppkomst gått hand i hand. Genom den så kallade reglementeringen (som spreds över Europa efter fransk modell) för att bekämpa könssjukdomar (riktade sig enbart mot prostituerade kvinnor och inte mot män som köpte sex) slog staten till och tog in kvinnor för förödmjukande läkarkontroller. Lagar mot prostitution (i Sverige lösdrivarlagen från åren 1885-1959) användes mot kvinnor generellt. Kvinnor kunde bli häktade för att ha vistats utomhus vid olämplig tidpunkt.
På så sätt beskars kvinnans rörelsefrihet genom en statligt sanktionerad smutskastning/misstänkliggörande av kvinnor.
Enligt Ulla Wikander hårdnade lagarna för kontroll av kvinnor under seklets gång vilket visar hur kapitalismen befäste sig som system och att dess genusordning tog form, fram till dess att den nyuppstigna kvinno- och arbetarrörelsen lyckades ta spjärn och göra motstånd mot slutet av seklet.
Inom vissa delar av feminismen idag finns en kritik av marxismen som går ut på att marxister inte har sett till arbetarmännens förtryck av arbetarkvinnor inom familjen, inte haft en analys av genusordningen utan bara det materiella lönearbetet och inte har sett till medelklasskvinnornas frågor. Den falska bilden är en schematisk och historielös framställning. Extra allvarligt är att den raderar bort den kamp som arbetarkvinnor stod för, mot kapitalistiska utsugare och även mot vissa fördomsfulla högervridna manliga kamrater.

Årtiondena kring förra sekelskiftet var stormiga och omvälvande, med böljande strider där en nyfödd (marxistiskt influerad) socialdemokrati i Europa formerade sig och organiserarde sig mot hårdnande kapitalistiska stater som tvingades till eftergifter. Samtidigt pågick processen av förborgerligande av arbetarledens övre skikt som stegvis sögs upp av samma borgerliga stat som medvetet försökte så split mellan könen. Det finns mycket viktiga lärdomar att dra av denna tid.
Marx och Engels kämpade mot de ”socialister” inom den första internationalen som var motståndare mot kvinnors medlemskap i socialdemokratiska partier och fackföreningar. Till exempel var anarkisten Pierre-Joseph Proudhon emot att kvinnor lönearbetade. Han varnade för det ”horvälde” som kvinnors utträde i arbets- och samhällslivet skulle leda till i boken La pornocratie ou les femmes dans les temps modernes.
På det tyska socialdemokratiska partiets kongress i Gotha år 1875 röstade ickemarxister anförda av Ferdinand Lassalle ner en motion från marxisterna om att partiet skulle förespråka lika rättigheter för kvinnor och män.
August Bebel, ledare in-om den tyska socialdemokratin, skrev år 1909 i ett nytt förord till den omfattande boken Kvinnan och socialismen att ”Kvinnorörelsen – den borgerliga såväl som den proletära – har under de trettio år, som förflutit sedan första upplagan av min bok utkom, nått stora resultat. Det torde knappt finnas en enda annan rörelse som på så kort tid vunnit så stora framgångar. Erkännandet av kvinnans politiska och medborgerliga jämlikhet, tillåtelse för kvinnorna att delta i de akademiska studierna och att inträda i förr för dem förbjudna yrken ha gjort stora framsteg.” Det var alltså trettio år efter att boken kom ut för första gången och det var den femtionde upplagan han skrev förordet till.

Kvinnan och socialismen var den mest populära boken i den framväxande socialdemokratin under denna tid och spelade en viktig roll i den pågående kvinnokampen. Boken innehåller en svidande kritik mot familjen och männens ”tyranni” mot kvinnor. Något senare, år 1884, kom Friedrich Engels med boken Familjens, privategendomens och statens ursprung där han skrev ”I familjen är han borgaren, hustrun representerar proletariatet”, vilket kom att upprepas som ett av slagorden för den tyska socialistiska kvinnorörelsen. Bebel appellerar till männen att höja sin medvetenhet och till kvinnorna att agera. ”Kvinnorna får lika litet vänta att männen skola komma till hjälp som arbetarna vänta på borgarklassens hjälp.”
En del skrivningar talar om könens ”naturliga roll”, vilket var en utbredd uppfattning i den samtida vetenskapen, men det som sätter tonen är att könsförtrycket är socialt skapat. ”Kvinnorna just är, vad mannen som hennes herre gjort henne till.” En förändring är således möjlig och för det behövs en grundläggande omvälvning som avskaffar såväl löneslaveriet som könsslaveriet, vilket är ”innerligt” förbundet med egendomsförhållandena.

Den person som genom sin verksamhet mer än någon annan satte ett ramverk för kvinnokampen är den tyska socialisten Clara Zetkin. Det är inte främst i skriftlig form som idéerna fortfarande lyser klart med sitt tydliga budskap, utan det är hennes outtröttliga agitation och organisering.
Clara Zetkin lanserade den internationella kvinnodagen år 1910, vilken än idag samlar miljoner feminister i handling. År 1917 startade den ryska revolutionen genom att kvinnor gick ut i strejk på denna dag. Hennes organisering av arbetarkvinnor sträckte sig över nationsgränserna. I Tyskland nådde hennes tidning Die Gleichheit en upplaga på över 100 000 exemplar. Hon talade för socialdemokratin i olika länder, deltog på internationella kongresser där hon talade i kvinnofrågan och tog själv initiativ till internationella kvinnokongresser.
Denna Zetkins huvuduppgift, att förespråka organisering av arbetarkvinnan, var inte alls självklar. Det samhälleliga idealet osynliggjorde kvinnornas arbete och i den borgerliga statens lagar förbjöds organisering. Fabrikanterna var beredda att slå ned försöken till organisering i blod. Den borgerliga kvinnorörelsens verksamhet bland arbetarkvinnor hade karaktären av välgörenhet, samtidigt som de motsatte sig krav som skulle innebära en social förändring för arbetarna. Och till sist fanns det ett motstånd bland de egna leden mot arbetarkvinnors utträde på arbetsmarknaden. Den tyska termen ”Schmutz” (smuts) syftade på kvinnorna som lönedumpare och illojala konkurrenter till de manliga arbetarna.

Det främsta budskapet i agitationen bland arbetarkvinnor över hela kontinenten var att vinna dem till socialismens idéer. Det har sagts om marxisterna, som Clara Zetkin, att denna agitation inte skulle ha varit för kvinnornas skull utan för stöd till partiet, som hävstång för att uppnå socialismen. Ett begränsat feministiskt synsätt missförstår marxismen eftersom denna feminism skär ut och isolerar frågan om kvinnoförtrycket och könsmaktsordningen. När marxister, då som nu, argumenterar för en socialistisk samhällsomvandling är det av övertygelse om att en sådan är nödvändig för att frigöra kvinnor. Könsstrukturerna är så fundamentala för klassamhället att det skulle vara omöjligt att tänka sig deras avskaffande utan att det nuvarande, kapitalistiska, samhället föll samman.

När Clara Zetkin sade ”bara i förening med arbetarkvinnan kommer socialismen att segra” (tal vid partikongressen år 1896) var det riktat till partikamraterna för att betona vikten av ”kvinnofrågan”. Hon förklarade att socialister visserligen stödjer de borgerliga kvinnornas krav på rättvisa, men måste verka för att arbetarkvinnor ska organisera sig självständigt utefter klasslinjen. Samma hållning hade Engels, att socialdemokratin inte ska gå samman i den borgerliga kvinnorörelsen utan måste på allvar anta uppgiften att skapa en socialistisk kvinnorörelse med självständiga organisationer. Detta hindrade honom inte från att exempelvis lära sig norska bara för att kunna läsa Ibsen på orginalspråket.
Eleanor Marx, dotter till Karl Marx, var för övrigt en av de första översättarna av Ibsen till engelska.
På andra internationalens grundningskongress slogs Zetkin återigen för en marxistisk syn på den kvinnliga arbetskraften: ”Det är inte det kvinnliga arbetet som sådant i konkurrens med den manliga arbetskraften som håller lönerna nere utan utsugning av den kvinnliga arbetskraften från kapitalisternas sida”. Emedan grundningskongressen antog kraven på kvinnors rättigheter avslogs Zetkins motion för kvinnors organisering i speciella organ inom partiet. På de tyska Socialdemokraternas kongress i Erfurt år 1891 gick skrivningen om stöd till kvinnors krav på rättigheter igenom.

Först under 1900-talet växte kvinnornas antal i parti och fackföreningar till sig, men mot bakgrund av att det år 1912 fortfarande bara var 8,8 procent av de lönearbetande kvinnorna i Tyskland som var organiserade klarnar bilden om varför de socialistiska agitatorerna underströk den fackliga organiseringen bland arbeterskor.
Det socialdemokratiska arbetarpartiet i Sverige grundades år 1889. 69 delegater deltog varav 52 var fackliga representanter. Blott en var kvinna, Alina Jägerstedt. Hon lade fram en motion om kvinnors organisering vilken inte antogs. Istället antogs skrivningen att ”Kongressen uppmanar varje proletariatets kvinna att icke stå likgiltig utan med all kraft och energi deltaga i striden och ställa sig solidarisk med mannen”, det vill säga att kvinnan här ses som något sorts bihang. På grund av denna inställning tvingades arbetarkvinnornas organisering i Sverige som i många andra länder ta en omväg.
År 1879 bröt den första riktiga konfrontationen mellan arbetarklass och kapitalistklass ut i och med Sundsvallsstrejken. Nederlaget gav en insikt om att arbetare måste organisera sig. Den första strejken bland kvinnliga arbetare stod tänd­sticksarbeterskorna i Jönköping för år 1881. Under hela 1890-talet pågick flera strejker bland textilarbeterskor. ”Strejker bland kvinnor under slutet av 1800-talet visar på en orubblig kampvilja där man inte gav sig förrän man fått igenom sina krav”, skriver Eva Schmitz i boken Kvinnor kamrater, kvinnans roll i arbetarrörelsens uppbyggnad till slutet av 1930-talet. Dessa strejker genomfördes utan existensen av fackföreningar. Efter strejkerna bildades fackföreningar som blev kortvariga på grund av den dåliga uppslutningen.

Många av strejkerna stred för rätten att få organisera sig på arbetsplatsen och få fackföreningen erkänd. Kvinnorna strejkade också mot sexuella trakasserier.
Eftersom kvinnorna inte välkomnades i de manliga fackföreningarna bildades egna fackföreningar för kvinnor. Först var arbetarföreningen i Lund år 1886 för kvinnliga handsksömmerskor.
Både kvinnor och män var medlemmar i bryggeriförbundet men de hade olika avtal. Först var majoriteten av kvinnorna emot att bilda ett eget fack, men eftersom fackföreningen inte brydde sig om deras löner bildades avdelning 15, enbart för kvinnor, år 1901 på initiativ av Anna Johansson-Wisborg. Stockholms allmänna kvinnoklubb startade 1892. Den utlösande faktorn var gruvstrejken i Norberg under åren 1891-1892. Kvinnorna i Norberg hade stått för en betydande del av det starka solidaritetsarbetet på orten och runt om i landet (där man bland annat hade haft en ”kommunistisk matordning”), men inte minst kvinnorna och barnen led hårt av nederlaget vilket i sin tur gav arbetarrörelsen revanschlust.
Initiativet kom dels från kvinnor i fackföreningsrörelsen, som tobaksarbeterskan Amanda Lock och tvätteriarbeterskan Anna Söderberg, och dels från intellektuella kvinnor, som Amanda Horney, Emilie Rathou och Kata Dalström. Syftet var att verka för arbetarkvinnornas organisering i fackföreningar samt att sprida medvetenheten om behovet av klasskamp och frigörelse. Klubbens medlemmar gick till arbetsplatserna för att propagera och lyckades organisera byggnadsarbeterskor, hantlangerskor, tvätterskor med flera.

Den fackliga organiseringen i Sverige var fortfarande låg. År 1900 var 2,5 procent av de kvinnliga industriarbetarna organiserade jämfört med 19 procent av de manliga. År 1908 var 25 procent av de kvinnliga textilarbetarna fackligt anslutna mot 64 procent av männen. Bäst organiserade var tobaksarbeterskorna. Det berodde på att män och kvinnor på tobaksfabrikerna jobbade sida vid sida med samma lön.
År 1902 omorganiserades Stockholms allmänna kvinnoklubb till Kvinnornas fackförbund. I styrelsen ingick Anna Sterkey, Anna Johansson-Wisborg och Gertrud Månsson. År 1904 gav förbundet ut det första numret av tidningen Morgonbris. Kvinnornas fackförbund varade i sex år. År 1906 organiserade det 1 037 kvinnor, varav de flesta var sömmerskor, i 32 avdelningar, även utanför Stockholm.
År 1900 förvärvsarbetade 19 procent av den arbetsföra kvinnliga befolkningen. På grund av lönediskrimineringen var kravet på ”lika lön för lika arbete” väsentligt, men arbetarrörelsens ledning visade passivt motstånd till att driva detta krav. Från början var det endast Tobaksförbundet som drev det.
År 1909 tog Bryggeri avdelning 15 upp frågan i en motion och fick svar av LO-kongressen att de höll med i princip, men att LO inte kunde ålägga för avdelningar och förbund villkoren i blivande avtal. Samma svar fick Bryggeri avdelning 15 år 1917. Sedan kom inte frågan upp igen förrän år 1940 då LO tillsatte en särskild kommitté.

Kvinnornas fackförbunds motion för agitation bland kvinnorna vann inte heller gehör på LO:s kongress. I efterhand började dock Svenska skrädderiförbundet ändå att rekrytera kvinnor. Då uppstod en konkurrenssituation vilket gjorde att Kvinnornas fackförbund upplöstes år 1909. De flesta anslöt sig då till avdelning 12 i Skrädderiförbundet.
År 1907 samlade de (fristående) socialdemokratiska kvinnoklubbarna till den första socialistiska kvinnokonferensen, samma år som den första internationella socialistiska kvinnokonferensen. År 1908 hölls en socialdemokratisk kvinnokongress under Gertrud Månssons ledning. Inte förrän år 1920 bildade det Socialdemokratiska partiet ett kvinnoförbund.

Fortsättning följde med rösträtts­kampen. Så här långt kan vi konstatera att det var en absolut nödvändighet för arbetarkvinnorna att organisera sig, men att varken arbetarmännen eller borgarkvinnorna tog upp deras frågor. Arbetarkvinnoorganiseringen tog sig detta separata uttryck för en period. Ur detta fick de en styrka som på sikt skulle trycka undan arbetarmännens fördomar.

Återgå till toppen

——————————————————————-

5. Revolutionär kamp gav kvinnor rösträtt

 


Suffragetterna lyfte frågan om kvinnors rättigheter och samlade till massaktioner, bland annat en jättedemonstration i Storbritannien med 250 000 deltagare. Men bristen på politiskt program gjorde att rörelsen spårade ur. (foto: )
Suffragetterna lyfte frågan om kvinnors rättigheter och samlade till massaktioner, bland annat en jättedemonstration i Storbritannien med 250 000 deltagare. Men bristen på politiskt program gjorde att rörelsen spårade ur.

Detta är fortsättningen på artikeln Kvinnokampens historia i Offensiv # 1 141. Båda texterna finns ursprungligen i skriften Marxism och Feminism. Medan första delen koncentrerade sig på arbetsmarknaden och den fackliga organiseringen handlar denna artikel om den påföljande rösträttskampen.

År 1862 hade ogifta kvinnor fått samma rösträtt som män, medan gifta kvinnor inte var myndiga och därmed saknade rösträtt. Att kvinnan inte hade rösträtt användes som förevändning av arbetsgivarna att diskriminera och utsuga kvinnorna. En myndig kvinna blev omyndig då hon gifte sig. Då var hon alltså under mannens förmyndarskap och en del av honom.
Våldtäkter inom familjen var inget brott. En gift kvinna fick bara lönearbeta med mannens tillåtelse. Kvinnor var utan rösträtt för att de var kvinnor – de tillhörde mannen. Män som inte hade rösträtt saknade den beroende på sin klasställning.
Eftersom det krävdes en årsinkomst på minst 800 kronor (motsvarar idag 50 000 kronor) saknade även de flesta arbetare rösträtt i praktiken. Den kommunala rösträtten var graderad på en 5 000-gradig fyrkskala (ju mer skatt du betalade desto fler röster fick du). Det blev sedan en 40-gradig skala.

Den liberala kvinnoröströrelsen stod inte för ”allmän rösträtt” utan ”lika rösträtt för kvinnor och män”, vilket enbart innebar rösträtt för överklassens kvinnor. Sophie Adlersparre hade år 1884 grundat Fredrika Bremerförbundet.
Hon menade att Gud hade skapat kvinnor och män likvärdiga och att staten också borde behandla könen lika. Kvinnor borde ha rätt till alla arbetsfält och utbildningar som lockar dem. Exempelvis deltog Ellen Fries, den första kvinnan som tog doktorsexamen, i Fredrika Bremerförbundet.
Kata Dalström var en av de allra främsta agitatorerna under arbetarrörelsens uppbyggnad. Under tre decennier reste hon outtröttlig över hela landet och höll föredrag, satte upp fackföreningar och socialdemokratiska klubbar. Kata Dalströms första offentliga tal hölls för Stockholms allmänna kvinnoklubb år 1894. Hon talade om rösträtt.
Dalström hade lämnat den borgerliga kvinnorörelsen och anslöt sig till socialdemokratin 1890. Hon vittnade om hur det borgerliga Fredrika Bremerförbundet struntade i kommunala och sociala frågor.
Den socialistiska kvinnorörelsen drev genom åren krav på lika lön för lika arbete (kvinnor hade ofta hälften av männens löner), höjda löner, bättre arbetsmiljö, rätten till arbete, 8 timmars arbetsdag (det vill säga en halvering), rätt till bra bostäder (90 procent av arbetarfamiljerna bodde i ett rum och kök), rätt till fritid, bort med smutslitteraturen, utbildning fri från kyrkans inflytande, moderskapsförsäkring, ensamstående mammors rätt, änkepension, BB, barnkolonier, barnmorskehjälp, undervisning i spädbarnsvård, mot fosterfördrivningslagen och för allmän rösträtt. Främst den syndikalistiska rörelsen krävde preventivmedel.

Frågan om förhållandet mellan den socialistiska och den borgerliga kvinnorörelsen har granskats av feminister i efterhand som har frågat sig om inte ett samgående skulle ha gynnat kvinnokampen. I detta skuldbeläggs marxistiska ledare för ståndpunkten att arbetarkvinnor måste organisera sig inom arbetarrörelsen. Debatten var självklart livlig även på den tiden.
Socialdemokratin tillät individuellt medlemskap i Landsföreningen för kvinnans politiska rättigheter (den borgerliga rösträttsrörelsen, LKPR), men inte ett samgående med S-kvinnoklubbarna. Den internationella socialistiska kvinnokonferensen år 1907 förespråkade också den en klassbaserad organisering. Betoning på klass är i själva verket till godo även för överklassens kvinnors frigörelse. Detta ef-
tersom kvinnoförtrycket, genusordningen, har sin bas i klassamhället.

Eleanor Marx – dotter till Karl Marx – förklarar i sitt förord till den engelska utgåvan av Bebels bok Kvinnan och Socialismen att den marxistiska analysen gav klarhet i hela kvinnofrågan.
”Grundläggande fakta är att frågan är ekonomisk. Kvinnans position vilar som allt annat i vårt komplexa moderna samhälle på en ekonomisk grund. Hade inte Bebel förklarat någonting annat än detta i sitt verk hade det för den saken skull ändå varit värdefull. […] De som attackerar den nuvarande behandlingen av kvinnor utan att söka förklaringar i det moderna samhällets ekonomi är som doktorn som behandlar en enskild åkomma utan att undersöka kroppens generella hälsotillstånd.” (Eleanor Marx & Edward Avelling, The Women Question).
Eleanor Marx kritiserar den vid den tiden, år 1886, officiella kvinnorörelsen på tre punkter: Den involverar nästan uteslutande medel- och överklasskvinnor, den genomskådar inte samhället, den studerar inte samhällets historiska utveckling och är inte beredd att kräva någonting som skulle utmana rådande begränsningar i samhället. Hon menar att man måste se bortom en formell jämställdhet på papper. Angående kampen för rätt till skilsmässa slår den väldigt olika mellan fattig och rik samt mellan man och kvinna. Hon varnade för att utan ekonomisk jämlikhet skulle rätten till skilsmässa utnyttjas av männen som lätt skulle lämna kvinnor och barn medan en arbetarkvinna har mycket svårare att ta detta steg till ytterligare fattigdom.

Den största kvinnofrågan i världen kring förra sekelskiftet var kampen för rösträtt. Hur vann kvinnorna rösträtt, vilken var kraften till förändring, vilka kampmetoder gav framgång? Hur slog genus kontra klass igenom i denna fråga?
Landsföreningen för kvinnans politiska rättigheter bildades år 1903. LKPR hade som mest 17 000
medlemmar i 213 föreningar år 1913. Metoden man använde sig av var lam: En namninsamling, som visserligen omfattade hela 350 000 underskrifter.
År 1902 hade LO använt generalstrejken för att sätta kraft bakom rösträttskravet och arbetarklassen visade upp sin fulla styrka. Vid den tiden hade arbetsgivarna inte ens erkänt föreningsrätten och regeringen hade till och med infört Åkarpslagar (som gjorde det förbjudet att ens uppmana folk att inte agera strejkbrytare).
Men år 1902 steg 120 000 arbetare fram, 85 procent av alla industriarbetare, organiserade likväl som oorganiserade, i en politisk strejk i samband med att riksdagen debatterade frågan om rösträtt. Därefter krävde majoriteten av medlemmarna en ny strejk år efter år, men LO-ledningen vek alltid undan.

Inom det socialdemokratiska partiet pågick en strid. S-ledaren Hjalmar Branting hade börjat kompromissa med den liberala regeringen under Karl Staaff och hade år 1905 fått igenom att S-riksdagsgruppen enbart skulle driva krav på manlig rösträtt, av taktiska skäl som det hette. När en enskild liberal, Carl Lindhagen, förespråkade kvinnlig rösträtt i riksdagen år 1906 fick han inte stöd från S-riksdagsmännen. Kritik mot den svenska S-ledningen kom bland annat från August Bebel (Knut Bäckström, Arbetarrörelsen i Sverige).
Ungdomsförbundet och kvinnorna drev på oppositionen inom partiet och fick först år 1908 igenom att Socialdemokraterna skulle motionera för kvinnlig rösträtt i riksdagen. ”Orsaken till krisen är enligt vår mening den trånga kälk­borgerliga anda som smugit sig in i rörelsen, kompromissen och undfallighetens anda”, skrev ungdomsförbundet i artikeln Krisen inom arbetarrörelsen, rättning till vänster i tidningen Stormklockan år 1908.

Sveken mot kvinnorna var inte det enda i den högervridning som skulle sluta med Brantings stöd till borgfred. När första världskriget bröt ut svek socialdemokratiska ledare över hela Europa (med undantag för Lenins parti, Rosa Luxemburg i Tyskland, Zeth Höglund och Kata Dalström  i Sverige med flera) sina partiprogram och principer att inte stödja kapitalisternas imperialistiska krig som ställde arbetare mot arbetare.
”Borgfred” gick ut på att lägga kriget mellan klasserna på hyllan till förmån för ”det stora” kriget, vilket bara innebar att arbetare slaktades som soldater eller svalt för att de fick betala för kriget, samtidigt som fack- och partitopparna vägrade att slå tillbaka.
Vad man kan se är att kriget gjorde att klasskillnaderna slog ut i full skala och skar rakt igenom även arbetarorganisationerna. Högervridningen av Branting och kompani var en följd av ett faktiskt förborgerligande där topparna hade höjt sin levnadsstandard långt över vanliga arbetares huvuden. Samma klass- och politiska polarisering syntes i rösträttsrörelsen.

Fredrika Bremerförbundet kom nu ut som krigsförespråkare. Kriget var rentav något positivt eftersom det ”skapar ett luttrat och enigt Sverige”. Den socialdemokratiska vänstern däremot samlade till freds­konferenser. Inom LKPR fanns med andra ord kvinnor med totalt motsatta uppfattningar, vilket man lät vara eftersom rösträttsfrågan var helt frikopplad. Men med skilda uppfattningar i den största frågan, med ett världskrig vinande kring knutarna, var LKPR kraftlöst (Kjell Östberg i antologin Kvinnor mot Kvinnor).
En intressant parallell kan dras med Suffragettrörelsen (för kvinnlig rösträtt) i England. År 1884 hade de flesta arbetarmän vunnit rösträtt, men kvinnorna var fortfarande utan. År 1903 bildade Emmeline Pankhurst Womens Social and Political Union (WSPU), med rötter i arbetarrörelsen. WSPU kom att organisera tusentals kvinnor med olika klassbakgrund.

”Suffragetterna” har gått till historien för sina individuella aktioner (som att låta sig fängslas av politiska skäl, krossa bankfönster, demonstrera i parlamentet och uppträda allmänt ”okvinnligt”), men det som gjorde rörelsen mäktig var, till skillnad från LKPR, massaktioner. År 1908 genomfördes en av de största demonstrationerna i Storbritanniens historia med 250 000 deltagare.
Men bristen på politiskt program gjorde att suffragettrörelsen spårade ut. Även Emmeline Pankhurst blev patriot vid krigsutbrottet. Labourpartiet hade förbisett den kvinnliga rösträttskampen och undlät att gå in i den och ge en vägledning.
En av de socialistiska arbetarklass-suffragetterna, Hannah Mitchell, beskrev motståndet inom de egna leden med orden: ”De flesta av oss som gifter sig finner hur rösträtt för kvinnor är mindre intressant för våra män än att middagen står på bordet”. Inte förrän år 1912 gick Labourpartiet med på att driva kravet på kvinnlig rösträtt (Fighting for women rights and socialism, Socialist Party).

Hur kom det sig att rösträtt för kvinnor infördes tio år tidigare i Sverige än i England? År 1912 firades internationella kvinnodagen i Sverige för första gången. Den ryska revolutionären Alexandra Kollontaj var på en två veckors talarturné i Sverige. Hon talade på temat ”Hem och prostitution”. Från Ryssland kom också den kraft som mer än något annat gav de svenska kvinnorna rösträtten.
De första som vann allmän rösträtt var finländarna. Masstrejkerna under den första ryska revolutionen år 1905 tvingade tsaren till eftergifter. Finland vann autonomi och blev enligt världspressen ”världens mest demokratiska stat”. Kvinnor hade tidigare fått rösträtt, men inte valbarhet, i fyra delstater i USA, Nya Zeeland och Australien, men detta enbart på grund av ”frontförhållanden” då männen var ute i krig.
Utvecklingen i Finland påverkade självklart arbetare och borgare i Norden. Överklassen gav dock inte upp sina privilegier i första taget. Men det skulle komma en andra revolution i Ryssland, år 1917, och vad som kallas ”den svenska revolutionen”.

Hungerupploppen startade i Västervik den 16 april år 1917 och spred sig över hela landet.
Den 19 april tågade 1 200 kvinnor i Södertälje till rådhuset och krävde mat. Därefter begav de sig till jutefabriken och klagade på de låga kvinnolönerna.
På kvällen var det en ny matdemonstration med 4 000 deltagare. I Göteborg demonstrerade 15 000, i Eskilstuna 7 000 och i Halmstad 10 000. Precis som i Ryssland i februari gick kvinnorna först. Den 25 april samlades 7 000 arbeterskor på Södermalm i Stockholm och angreps av kravallpoliser. I Norrköping stormade 4 000 kvinnor bagerier och köttbutiker.

Till regeringens fasa såg det ut som att militärmakten skulle smälta bort vid en konfrontation. Soldater demonstrerade och matstrejkade till stöd för sina systrar och mödrar. Arbetarråd bildades i Västervik och i andra städer. Huvudkravet var återställd levnadsstandard till förkrigsnivå, 8 timmars arbetsdag och rösträtt. Kulmen kom den 5 juni med en massdemonstration utanför riksdagen där arbetarna krävde storstrejk, men LO-ledningen lyckades återigen värja sig undan med hänvisning till höstens val.
I november 1918 hettade det till igen, då revolutionen i Tyskland hade fällt kejsardömet. Den svenska monarkin och kapitalistklassen gjorde sig redo på att arbetarrevolten skulle nå även Sverige, men återigen svek S- och LO-ledningen. De var rädda för generalstrejken eftersom kraften i strejken är så stark att de inte skulle kunna kontrollera den.

Ställd inför hotet om revolution, att helt få sina privilegier bortsvepta, valde borgarklassen till sist att göra upp om en rösträttsreform. Kvinnor fick rösträtt och inkomstskalan försvann, men tvåkammarsystemet var kvar liksom ett partiellt skattestreck. Den kommunala rösträttsåldern rentav höjdes. År 1919 gick förslaget igenom i första kammaren och år 1921 i den andra. Inte förrän år 1945 togs fattigvårdsstrecket bort och först i valet år 1991 fick alla medborgare allmän och lika rösträtt då begreppet omyndigförklarad försvann.
En del feminister som idag försöker hitta fel på marxismen lägger all skuld på dem som tog kampen. Socialdemokraterna var vid sekelskiftet de enda partierna i Europa som stod för lika rättigheter för kvinnor och män. Varför skulle arbeterskorna gå till frun till den som gav henne svältlön och tvingade hennes barn till arbete för en allians inom deras könsgrupp?
Överklassens kvinnor var oftast inte intresserade av förbättrade villkor för tjänstefolket eftersom de själva levde på denna utsugning. Medan socialdemokratin ändå krävde rätt till studier och rösträtt för de välbärgade kvinnorna idkade dessa i bästa fall välgörenhet i arbetarbarackerna eller vände dem helt ryggen.

Återgå till toppen

——————————————————————-

6. Radikalfeminism, postmodernism, marxism

 


Debatten mellan olika inriktningar inom feminismen har tagit hård ton genom åren, när ett tidigare utbrett synsätt ifrågasatts av ett nytt. För att ge en bild så beskrivs inledningsvis två konflikter.

Den 7 mars 2014 hölls seminariedagen och festen Kärlekmanifestet på Södra teatern. Kajsa Ekis Ekman var inbjuden som en av talarna. Ekis är en väl anlitad talare inom vänstern men denna gången väckte det stor debatt. En grupp av transpersoner deklarerade att de inte kunde delta under förutsättning av Ekis närvaro då hon påstods vara emot transpersoner. Detta handlar inte om en felskrivning i boken Varan och varat, som Ekis har sagt att hon ångrar, utan om skilda politiska uppfattningar.
Detta påminner om ett annat klassiskt gräl, det mellan feministerna Ebba Witt Brattström och Tiina Rosenberg vid tiden för Feministiskt Initiativs grundande. Det slutade med en stor häxjakt mot Tiina och att båda gick ur Fi.

Radikalfeminismen

Radikalfeminismen är det som blev kvar av 70-talets kvinnorörelse minus socialismen. Det finns en intervju med Ebba Witt Brattström på SVT från våren 2014 i programmet ”Fittstim – min kamp” av Belinda Olsson. Brattström förlöjligar dagens feminism och användandet av uttrycket ”hen”. Detta leder ingenstans, menar hon och hänvisar till finska språket som har ett tredje kön utan att det ändrat något. Ett märkligt påstående med tanke på att det kommer från en litteraturprofessor. Självklart har språket en viss betydelse, även om det inte har all betydelse. Framförallt måste en granska vem som använder sig av vilka uttryck och i vilket syfte.

gr8

Vidare påstår Brattström i intervjun att 1970-talets Grupp 8 inte hade något med vänsterrörelsen att göra. Vilket förnekande! Grupp 8 var en tydligt socialistisk organisation, sprungen just ur en frustration av att den dominerande vänsterrörelsen inte tog kvinnokampen på allvar. Synkroniseringen mellan kvinnokampen och arbetarkampen var det som ledde till framstegen: aborträtt, egen försörjning, dagisutbyggnaden… (Antalet förskoleplatser ökade från 72 500 år 1975 till 330 000 år 1985), hela välfärden, sexualbrottsutredingen mm. Städerskornas vilda strejker, tar de akademiska feminsterna idag sällan upp. Grupp 8 hade ett mycket stort antal basgrupper, 43 i Stockholm bara, fanns över landet och var en av alla vänsterorganisationer som bedrev stödarbete för städerskornas vilda strejker. Grupp 8 i sig var inte drivkraften till förändringarna i sig utan var en spark i röven på arbetarrörelsen att ta upp feminismen. Från början var Grupp 8 medias gunstlingar men blev när vänstervindarna mojnat i slutet på 1970-talet häcklade av densamma.

Feminismen utvecklade flera användbara teorier så som Yvonne Hirdmans genussystem 1988 om könens isärhållande och den manliga överordningen. Detta kom senare att kallas könsmaktsordning. Det bygger vidare på teorier lagda av t ex Simone de Beavoir om det andra könet och den manliga normen. Att mannen är normen märks inte minst i språket och fundamentala begrepp som ”människa” och ”historia” (his story). En av parollerna från 1970-talets kvinnokamp var ”det personliga är politiskt”, därför att kvinnors egna erfarenheter skulle tas på allvar. Vilket i sig förstås var en återupptäckt av erövringar från den första vågens kvinnorörelse från förra sekelskiftet, se t ex socialister som August Bebel och Alexandra Kollontaj.

Särartsfeminism – kvinnor är bättre av sin natur

Men precis som den breda vänsterrörelsen på 1970-talet så klarade inte dåtidens feminism av motgångar som mötte när rörelsen slutade växa och vindarna vände. De saknade marxisters förmåga till perspektiv och strategi. En gren inom feminismen stagnerade och utvecklades till så kallad särartsfeminism. Den menar att kvinnor och män tenderar att vara annorlunda i grunden och att det handlar om att uppvärdera det kvinnliga. Att ge den kultur som kvinnor skapar större plats.

Stalinismen –  homofobi och manlig idealisering

Det är viktigt att komma ihåg att radikalfeminismen var en reaktion på stalininsmen och varianten maoismen. Kpmlr (idag KP, kommunistiska partiet) som var en av de större vänstergrupperna var inte bara homofobiskt. När partiledaren Frank Baude lämnade KP 2014 fördömde han att partiet släppt in feminismen som han kallar en borgerlig idériktning.
På 1970-talet var det uttalat att Kpmlr stod för att kvinnokampen är sekundär. I en proletärkult var den riktiga arbetaren man, kvinnor ärades främst som mödrar. Historiskt kom denna förvridna form av socialism av den ryska revolutionens förvridning. Till exempel så infördes aborträtt som ett resultat av ryska revolutionen först i världen men avskaffades sedan 1930-tal när den stalinistiska diktaturen hade tagit järngrepp. Tilläggas kan dock att aborträtten fanns kvar i Östeuropa, till exempel Polen, och att det sågs som grundläggande i hela öst att kvinnor skulle lönearbeta och ha egen inkomst. Kapitalismens återinförande i Kina, Ryssland och Östeuropa har inneburit en nedgång i jämställdhet, ökning av sexistiskt våld och könsskillnader.
Trots att radikalfeminismen var en reaktion på stalinismen så påminner den om stalininsmen i sitt stelbenta stadietänkande.

Hur är förtrycken konstruerade?

Radikalfeminismen definierade patriarkatet – att gruppen kvinnor är förtryckta av gruppen män – som det grundläggande förtrycket. Som i sig väger tyngre än klassförtrycket. Det har betydelse i analysen av vad som är lösningen på förtrycken. Som när Ebba Witt Brattström menar apropå att tjejer i skolorna har högre betyg än killarna ”Kvinnor gör rätt, om kvinnor tog över skulle det bli bra”.
Det fanns teoretiker som Shulamith Firestone (bildade 1969 Redstockings, rödstrumporna, i USA) som fasthöll att kvinnoförtrycket tätt sammanflätat med klassförtrycket. Andra drog iväg högerut. I Sverige blev det tydligast i historien om stödstrumporna, se till exempel Petra Ulmanens bok (S)veket mot kvinnor och när högern stal feminismen. Kort kan sägas att feminister, däribland Ebba Witt Brattström, gick samman och bildade ett nätverk –Stödstrumporna – som hotade med att ställa upp med ett nytt parti inför valet 1994. Detta fick mycket stort stöd. Men något parti bildades inte den gången (senare bildades ju Feministiskt Initiativ). Istället ledde hotet till att de existerande partierna tvingades skärpa sig och varva sina listor så att andelen kvinnor i riksdagen ökade markant. Problemet var efter valet då dessa feminister slöt sig upp bakom regeringen och speciellt Mona Sahlin. När de hade behövts som mest, när s-regeringen genomförde världsrekord i budgetåtstramningar som gång på gång slog stenhårt mot arbetarkvinnor – då var feministerna knäpptysta.

137-sveketmotkvinnorna_ny-200x335

Postkoloniala feminismen

Allt mer gjorde sig kvinnokampen i fattiga länder sig hörd och den postkoloniala feminismen intog scenen. En av företrädarna är Chandra Mohanty som kritiserat den västerländska vithetsfeminismen för synen på alla asiatiska och afrikanska kvinnor som förslavade. I USA har Angela Davis spelat en stor roll för de svarta kvinnornas kamp. 2002 kom Paulina de los Reyes och Diana Mulinari med boken Maktens (o)lika förklädnader – kön, klass och etnicitet i det moderna Sverige, där intersektionalitetsbegreppet introduceras.

Angela Davis
Angela Davis

Queerteorier, teori och praktik hand i hand

Begreppet queer kan vara mycket, både ett aktivism begrepp, en identitet, ett förhållningssätt och en teoribildning (läs mer i t ex artikeln We´r here, we´r queer i Upp till HBT-kamp). Begreppet kan alltså innebära en rad olika saker. Queer-tänkandet har haft stor genomslag under 2000-talet.
En person kan mena att en har identiteten queer om en inte identifierar sig med homosexualitet, bisexualitet, heterosexualitet. Eller om en anser att det finns mer än två kön. Det handlar mycket om att gå utanför normen av vad som anses vara kön, identitet osv.

Ingen skillnad mellan kön och genus

Queerfeminismen ifrågasätter radikalfeminismens uppdelning av kön (det biologiska) och genus (det socialt skapade könet). Även det som vi uppfattar som ett biologiskt kön är en tankekonstruktion. Även det biologiska könet bör betraktas som en social konstruktion, skillnaden mellan natur och kultur bör upphävas
En teoretiker är Judith Butler. Butler menar att verkligheten skapas diskursivt, d.v.s. genom specifika sätt att tala om, uppfatta och konstruera den sociala världen. På så sätt skapas en norm som verkar genom hur subjektet talar. Det påstått biologiska könet är i själva verket en samhällelig diskurs.

Hbtq-kampen har öakt fokuset på normen

Det här med kritiken mot normen har varit viktig för hbtq-kampen. Detta för att heteronormen är det främsta utslaget av hbtq-förtrycket . Kvinnoförtryck och hbtq-förtryck har egentligen samma materiella bas i mannens dominans över kvinnors sexualitet, en dominans som bygger på heterosexuella parförhållanden, traditionellt sett inom kärnfamiljens ramar. Skillnaden är att hbtq-förtrycket inte har samma ekonomiska uttryck under kapitalismen som kvinnoförtrycket. Könsmaktsekonomin göds av till exempel av kvinnors obetalda hushållsarbete, lönediskrimineringen, att allt görs till varor (inklusive sexualitet och kvinnors kroppar).Hbtq-förtrycket är bara relaterat till detta indirekt.

”Den viktigaste orsakentill homofobin är dock hotet mot kärnfamiljen… Den materiella basen för kärnfamiljen skakas i sina grundvalar då kvinnan yreksarbetar och där med får samma samhälleliga makt som mannen. Detta ledde (på 1800-talet) också till att det i städerna började samlas hbt-personer. I och med att en gryende gemenskap växte fram, växte också en motreaktion av förbud och homofobi.” Ur Upp till HBT-kamp

Heteronormen slår vakt om utgångspunkten att sex sker mellan kvinna – man och allt annat ses som avvikande vilket gör att hbtq-personer måste förklara sig, ”accepteras” osv. Ovanpå detta byggs fördomar, våldsangrepp och statligt förtryck.
Så det är ingen slump att queerfeminismen växt i samklang med pride-rörelsens framsteg. Som massiva komma-ut-processer, prideparader i varje stad, stora lagförbättringar – har heteronormen ruckats på, framförallt i storstäderna. Men den finns ju fortfarande kvar.
>Medan queer-feminism kan vara användbart i hbtq-kampen och i var och ens personliga kamp så kan den till viss del fungera som en broms politiskt, filosofisk och i den stora rörelsen.

Postmodernismen – idéströmningar som underbygger queerfeminismen.

Postmodernismen tillhör skepticismen. Denna filosofiska inriktning går mot idén att det finns objektivitet, fasta värden och sanningar. Allt är relativt och subjektivt. Allt är påverkat av sin omgivining och sammanhang, man säger att det sker kontextuellt. Postmodernismen betonar vikten av maktrelationer, personlig identitet och diskurs (resonemang och frågeställningar som tillämpas inom ett visst område). Friederich Nietzsche ses som postmodernismens gudfader.

Ur postmodernismen kommer poststrukturalism.En av dess grundare var Michel Foucault. Han kallade sig först för marxist, men eftersom han var aktiv inom franska kommunistpartiet är det troligt att det var en stalinistiskt färgad marxism.
Foucault har bland annat lanserat teorier som statsrasism, normaliseringsprocess, konstruktivism, en förändrad syn på sexualitet, vansinne, makt och kunskap.
Konstruktivism menar att allt som iakttas står i relation till den som iakttar. Normaliseringsprocess tillämpas till exempel på hur offrets (oftast en kvinnas) motstånd trubbas av i en relation där gärningsmannen – oftast man – misshandlar.

Nina_Björk

Redan i den feministiska klassikerna Under det rosa täcket från 1996 undersöker Nina Björk styrkor och svagheter i postmodernismen: ”Men det var inte kvinnor av kött och blod som de postmoderna tänkarna efterlyste, utan det ”kvinnliga” sågs snarare som synonymt med just detta ”undertryckta”, ”frånvarande”, och ”marginaliserade”. Så talar till exempel en av postmodernismens förgrundsgestalter, den franske socialfilosofen Jean-Francois Lyotard, om en ny filosofi, en ”älvornas och kvinnornas filosofi”, karaktäriserad av anonymitet, passivitet och masker. Och så talar Jean Baudrillard om kvinnlighet som ”osäkerhetens princip”, om kvinnlighet som ”förförelse” – en förförelse som han ser som en närmast revolutionär kraft mot en förtryckande ordning.”

Men kvinnor som tar saken i egna händer och startar revolution är inte längre passiva. Finns en tydlig motsägelse här.

Tiina Rosenberg skriver i sin Queerfeministisk agenda (2006): ”Den klassiska, på gruppidentitet baserade, identitetspolitiken har varit starkt ifrågasatt och omdiskuterad under det individualistiskt inriktade 1990-talet. Röster, inte minst queerteoretiskt influerade, har hävdat att förtryck drabbar människor därför att de delas in i kollektiv och kategorier.”
Att förtrycket skulle uppståd för att en sätter ord på det är förstås felaktigt och Rosenberg delar inte denna analys. Däremot refererar hon på sin blogg Trikster till en välkänd debatt mellan Judith Butler och Nancy Fraser. Den senare menar att vänstern sökt sig en kulturell vändning, bort från de materialistiska ekonomiska frågorna till identitetsfrågor och rätten till olikhet. Butler och Tiina svarar att vänstern tidigare haft en nedvärderande syn på det som klassas som kulturella frågor/demokratifrågor och kulturell kamp, samt att det vore att exkludera att sträva efter en gemensam ekonomisk kamp.

Brattström – Kvinnokampen har blivit uppsplittrad

När Ebba Witt Brattström förklara sin debatt med Tiina Rosenberg i efterhand så menar hon att det är ett nederlag att feminismen inte längre handlar om en stor kvinnokamp utan om smågrupper som samarbetar.
Rättvisepartiet Socialisternas representant diskuterade med Brattström i ett panelsamtal under Socialism 2000 om feminism (just år 2000) om vart socialismen och klassfrågorna tog vägen apropå tidigare nämnt svek av feministerna 1994-1995. Det visade sig att vi hade helt olika synsätt för Brattström ville inte minnas att nedskärningar på välfärd var stora frågor vid denna tidpunkt, något som vi som var aktiva i stora kamper som den mot sänkningen av barn- och studiebidraget eller kamp mot nedskärningar i kommunerna (den kommunalt fackligt förtroendevalda Lena Ezelius satt också i panelen) mycket väl minns att det var.

Rosenberg är vänster, men vad är socialism?

Tiina Rosenberg definierar sig som vänster och socialist. Men i en annan paneldebatt – anordnad av Homosexuella Socialister under Prideveckan i Stockholm 2013, lyckades inte Rosenberg eller de andra riktigt ge någon definition på vad socialism eller socialistisk kamp är. I pausen gick Elin Gauffin från RS fram och frågade och då blev svaret att vad det handlar om är att gynna den offentliga sektorn. För Rättvisepartiet Socialisterna är detta en extremt nedbantad och totalt otillräcklig form av ”socialism”. I själva verket är offentliga sektorn välfärdsreformer som arbetarrörelsen och kvinnorörelsen tillkämpat sig inom kapitalismens ramverk. Denna form av välfärd lever ständigt på nåder, blir också ständigt attackerad av företag och politiker och är så otillräcklig att klassklyftorna fortsätter att öka.

Så vad som verkligen har kommit i bakvattnet under de senaste 20 årens postmodernistiska era är en socialistisk klassbaserad rörelse. Arbetarklassen har exluderats och värst har arbetarkvinnorna drabbats. Till viss del har postmodernismens kritik av stalinismen och radikalfeminismen sina poänger. Men att inte se värdet av en gemensam kamp för ekonomisk rättvisa är förödande. Tina Rosenberg skriver: ”Därför måste den moderna vänsterpolitiken ha en mer inkluderande agenda där antiheterosexism och antirasism måste vara lika grundläggande som solidarisk fördelningspolitik. Detta innebär inte att klasskampen därmed skulle sakna betydelse. Tvärtom, men vår samtid kräver en förståelse av ett klassbegrepp som också definieras genom genus, sexualitet och rasifieringsstrukturer.”

Det stämmer att antisexism, hbtq-kamp och antirasism är av avgörande betydelse, de är en förutsättning för att en gemensam bred kamp ska lyckas. Annars kan den inte bli stor och kraftfull utan just splittrad och inskränkt. Men det gäller att se värdet av just ekonomisk kamp. För det är genom att använda sig av ekonomiska medel, så som massdemonstrationer, strejker och blockader, som vi kan slå mot kapitalisterna i ett system där det är vinsten och ekonomin som framför allt annat räknas. Inte bara för tillfällig fördelningspolitik (som egentligen är små plåster i ett ”sjukt” system) utan för att den breda massan ska få erfarenhet av vilken kamp som behövs för att en dag avskaffa detta system – vilket bara kan göras genom ett kollektivt massagerande underifrån

När bara det personliga räknas

En som inte alls pratar om rörelser och kamp är en annan svensk företrädare för queerfeminismen: Ulrica Dahl. I boken Skamgrepp från 2014 nämner hon inte en enda gång att det skulle finnas strukturer som skapar genus/kvinnoförtryck. ALLT handlar om inomfeministiska frågor. Hur vi ska förhålla oss till varandra inom feminismen. Dessutom får hon med ett svepande påhopp på rörelsen Vägra Kallas Hora (Ta natten tillbaka och andra rörelser vid samma tid) som hon menar utgår från vissa erfarenheter och utesluter andra, ifrågasätter vissa normer och utesluter andra. En kritik som inte stämmer, se mer här.

Ulrica Dahl berättar om egna handlingar som hon menar är queerfeministiska, t ex att vandra på gator och betrakta prostituerade. För att hon bryter mot den manliga blicken.

ekis

En stark debattör mot den ideologiska inriktning som dominerat den feministiska trenden de senaste tio åren har varit Kajsa Ekis Ekman. I artikeln Normen är en bluff skriver hon: ”Tankemodellen går ut på att det största hindret för frigörelse, kvinnlig och mänsklig, är ”normer” i samhället som föreskriver hur vi ska vara. De är alltid ”rigida”, man hör aldrig om en lätt norm eller halvnorm, men trots rigiditeten omgivna av en mytisk dimma. Man får aldrig någon normernas genealogi: var kommer de ifrån? vad livnär dem? vilken roll spelar de – är de samhällets stöttepelare och i såfall vilket samhälle; det kapitalistiska systemets, eller all mänsklig samvaros? vad händer om man gör sig av med dem: byts de ut mot andra eller går det att ha ett normlöst samhälle? Nej, de hänger liksom löst i luften, de har inget ursprung, de är frikopplade från produktionssystemet, de bara uppstår i tomma intet, beskrivs ofta vagt som ”sociala” och ”kulturella.”

”Mot detta normsamhälle ställs en idé om att man genom att vara annorlunda kan ifrågasätta normen. Genom att klä sig, bete sig, vara kan man alltså utöva samhällskritik. Följaktligen ägnas otroligt mycket tid och energi åt att utröna vad normen står för (eftersom det ingår i figurens struktur att normen är flytande) och vad som är att ifrågasätta den.”

Hon tar exempel på en teoretiker som hyllar hemlösa för att de bryter mot normen. Hon känner inte igen sig i att vi skulle leva i en verklighet som liknar 1950-talet.
”Men att normbrottet gör karriär inom motståndets logik har också andra orsaker. Det beror på att ett visst skikt inom medelklassen har fått tolkningsföreträde inom kvinnorörelsen, och omvandlat den till ett samtal om genus. Många som blivit tongivande har aldrig varit aktivister utan kommit i kontakt med genusteori först på universitetet. Hur man ska vara, vad som är ”bra” och ”dåligt” – kort sagt samma moralfrågor som alltid sysselsatt den osäkra borgerligheten, intresserar dem mer än att organisera en strejk eller aktion.”

Medan det 1970-tal hette ”Det personliga är politiskt” har det idag blivit som att ”bara det personliga är politiskt”. 2008 skrev Kajsa Ekis Ekman, ”Alla vill vara i minoritet” och noterar att ingen vill befatta sig med majoritetsfeminismen som i sig klassas som dominant.

”Det här beror på att analysen av samhället har förändrats. Från att tala om makt och förtryck har man börjat tala om normer och avvikande. Majoritet har blivit ett ord med konservativ laddning, när det egentligen bara betyder att det är många som har det som en själv”. Och ”det rör sig inte om identitet utan om ideologi; två verklighetsuppfattningar: den postmoderna och den materialistiska.”

Marxistisk analys – för just massan = majoriteten

I en marxistisk analys används materialismen, dvs att varat bestämmer medvetandet. Det som är runtomkring oss, de verklighet vi lever i, avgör hur vi tänker. Alexandra Kollontaj besvarade till exempel de överklassfeminister som för 100 år sedan inte kunde förstå hur fattiga kvinnor kunde missköta sina barn så eller att de tog till gatan för att sälja sin kroppar, med materialistiska argument. Den nödtorft de levde under är att klandra för dessa handlingar
Marx pratar om ”Människorna, sådana de betingas genom en bestämd utveckling av deras produktivkrafter och av det varuutbyte som betingar detsamma. Människorna är producenter av sina föreställningar.” Det här är som Ekis konstaterar ett annat synsätt än det postmoderna.

Marx och Engels skrev ”Vi utgår inte från vad människorna säger, inbillar sig och föreställer sig och inte heller från de omtalade tänkta, inbillade och föreställda människorna för att därifrån komma fram till de livs levande människorna. Vi utgår från de verkligen verksamma människorna och utifrån deras verkliga livsprocess”. (om Konst och litteratur)
Dialektiken visar hur allting rör sig och är föränderligt. Denna rörelse sker språngvis som ett resultat av kollision av motstridiga krafter. I samhället handlar det om klasskamp och revolution.
Marxismen konstaterar att filosoferna tidigare bara har tolkat världen på en rad olika sätt, men det nu gäller att förändra den. På det sättet landar marxismen i subjektets kraft.

Det traditionellt ”kvinnliga” och traditionellt ”manliga” könsrollerna är skapade och kan förändras. Det finns biologi också men även den har växt fram i förhållande till produktionssystem och samhällelig organisering.
I boken Antiduring argumenterar Engels mot begreppet eviga sanningar. En sak är bara sann under givna omständigheter och även de är skapade av produktion och kamp.
Medan det borgerliga jämlikhetskravet var att klassprivilegier ska bort var de proletära jämlikhetskravet att klasserna ska avskaffas. En diskussion som seglat upp igen genom de som försöker lansera kamp mot ”klassism” i raden av kamper mot rasism, sexism osv.

Marxismen ser alltid till klassperspektivet och har förhållningssättet att allt ändras – i detta synsätt finns beröringspunkter med postmodernismen. Att alltid fråga sig under vilka omständigheter sker vad och vem säger vad.
>När det gäller samhället ser marxismen, till skillnad från postmodernismen, att grundläggande förändringar kräver massornas aktiva agerande och att det krävs förändringar i det materiella –  i ekonomin.
I Teser om Feuerbach slår Marx fast ”Den materialistiska läran att människorna är produkter av omständigheterna och av uppfostran glömmer att omständigheterna förändras av människorna och att uppfostraren själv måste uppfostras.”

Materialistisk syn på de olika perioderna

Vilken filosofisk inriktning som dominerar har även det materialistiska förklaringar. Under 1950- och 60 -talet gjorde efterkigsuppsvinget att arbetarklassen fick luft under vingarna att ta sig ton, mot gamla auktoriteter. Så som att tidsackordssystemet fick gruvarbetarna att strejka 1968, eller studenterna i Paris att resa sig mot det gamla. Kvinnor strömmade ut på arbetsmarknaden men vann bara ”halva” lönen och behöll ansvaret för hemmet – en ”villkorlig frigivning”. (Kvinnans villkorliga frigivning är titeln på Eva Mobergs bok 1961 som den kvinnorörelse som bröt ut i slutet av 1960-talet ofta refererade till).
De senaste 20 åren däremot har varit helt annorlunda. De har präglats av kapitalets globalisering som inneburit en globalisering av arbetsfördelningen och totalt sett en ökad utsugning av arbetarklassen. Det har präglats av välfärdsslakt, att lönernas andel av ekonomi sjunkit, finanskris, nyliberalism och privatiseringshets.

I riktigt stora kriser, som i och med kapitalismens återinförande i öst på 1990-talet och i krisländer som Grekland idag, har kvinnors rättigheter tryckts tillbaka. Men på det stora hela har det feministiska motståndet (en omedveten jämställdhetssträvan från massan) varit starkare och med små steg ändå rört sig framåt. Klassklyftorna däremot har ökat. Troligtvis är klyftan inom gruppen kvinnor större än någon gång på 40 år. Tänk bara att nyliberalismen lyckades återinföra och normalisera pigsystemet genom RUT.
Att det i denna kontext framhävs individuella projekt och reformer som inte kostar (lagförbättringar) – som inte tar av mervärdet – är därför ingen slump. Arbetarklassen har förlorat sina traditionella partier genom socialdemokratins förborgerligande, och de har inte ersatts av andra. Istället har rasistpartier kapat åt sig allt större del av röstantal. Så ur allt detta växte queerfeminismen.
Det är en lång kamp kvar. Könsmaktsordningen som en del i klassamhället och utsugningen av arbetarklassen består. I framtiden kommer en socialistiskt feminism efterfrågas av massorna.

När du som marxist vill diskutera med andra feminister är det här användbara checkfrågor:

  • Hur menar du att kvinnoförtrycket/könsmaktsordningen kan avskaffas?
  • Vilken kraft kan leda till grundläggande förändring?
  • Hur kan olika grupper enas?

Återgå till toppen

——————————————

7. Irlands kamp för aborträtt – en fråga om rätten att överleva

 

 (foto: )

Irland har sett stora protester för aborträtten och opinionen har svängt för att landet ska avskaffa abortförbudet i grundlagen. I oktober beslutar parlamentet om irländarna ska få rösta om frågan.

Rättvisepartiet Socialisternas systerparti på Irland, Socialist Party, spelar en ledande roll i kampen för rätten till abort på Irland. Det var medlemmar i Socialist Party som tog initiativet till ROSA (for Reproductive rights, against Oppression, Sexism & Austerity) [för reproduktiva rättigheter, mot förtryck, sexism & åtstramningar] 2013. ROSA är döpt efter både medborgarrättskämpen Rosa Parks och socialisten Rosa Luxemburg och bildades för att koppla ihop behovet av kvinnokamp med kampen mot åtstramningar.

Under de senaste åren har det skett en stor förändring i attityden till aborträtt på södra delen av Irland. Savita Halappanavars död den 28 oktober 2012 var startskottet på en ny våg av ”pro choice”-demonstrationer (för aborträtt, i motsats till ”pro life” vilka är abortmotståndare).

Savita Halappanavar var gravid, men fostret visade sig vara döende. Hon nekades ändå en abort med förklaringen att Irland är ett katolskt land. Fostret aborterades inte förrän dess hjärta hade slutat att slå och på grund av det dog Savita av blodförgiftning. Hon offrades på religionens och kvinnoförtryckets altare. Men Savitas död gjorde det brutalt tydligt för folk vad Irlands lagar leder till i praktiken. Att även när det står klart att fostret inte kommer att överleva prioriteras det framför den gravida kvinnans liv.

2 000 människor samlades i ilska och förtvivlan på gatorna samma kväll. På lördagen samlades 20 000.

För att förstå Irland idag måste man gå tillbaka i tiden. Staten Irland grundades under fattiga förhållanden 1922 efter frihetskamp och uppror mot det brittiska styret. Inte ens 80 år tidigare hade miljontals människor dött under den irländska svälten.

Den irländska härskande klassen var svag och katolska kyrkan blev för den ett perfekt verktyg för att kontrollera arbetarklassen och också någon som kunde erbjuda tjänster som vård och utbildning i ett samhälle helt utan välfärdssystem.

Alliansen mellan staten och kyrkan har spelat en grotesk roll i förtrycket mot kvinnor som pågår än idag. Efter Irlands grundande skrevs kvinnoföraktet in i grundlagen: ”Staten erkänner att inom hemmet ger kvinnan staten ett stöd som samhället inte skulle vara kapabel till. Staten skall därför sträva efter garantin att kvinnor inte på grund av ekonomi ska behöva tvingas till arbete och därmed negligera sina uppgifter i hemmet”. Formuleringen finns fortfarande kvar i grundlagen.

Homosexualitet var brottsligt fram till 1993 på Irland. Preventivmedel blev inte lagligt förrän 1980 och inte heller skilsmässa blev möjligt förrän under 1990-talet.

Fortfarande idag står kyrkan för utbildningen, där elever antingen går i katolska eller protestantiska skolor, även om det finns ett fåtal ”icke-religiösa” skolor som har startats av föräldrar. I de katolska skolorna förekommer morgonbön och bikt vilka är mer eller mindre ofrivilliga. Barnen tvingas i tidig ålder att känna skam över sexuell lust eller ”omoraliskt leverne” – i bästa fall talas det inte om sex över huvud taget. Sexualundervisning existerar knappt, förutom en gång i 11-12-årsåldern och då mer liknar en biologilektion. Ibland håller utomstående föreläsare i dessa och det kan till och med vara en abortmotståndare.

Katolska kyrkan har varit i blåsväder inte bara för de övergrepp på barn som har uppdagats, utan även efter att man har hittat massgravar där föräldralösa barn eller barn som har tagits från ensamstående mödrar har dumpats efter att de har misskötts till döds av nunnor.

I över 230 år existerade också stora Magdalenatvättar (Magdaleine laundries), döpta efter den bibliska fallna Maria Magdalena där man satte ”fallna” kvinnor. Det kunde vara kvinnor som hade blivit våldtagna, blivit gravida utanför äktenskapet eller på annat sätt vanärat den katolska moralen. I tvättarna fick kvinnorna tvångsarbeta under nunnors hårda kontroll. Många av dem kom aldrig ut igen. Den sista tvätten stängdes inte förrän 1996.

Under 1990-talet skedde en stor social förändring. Det ekonomiska uppsvinget, ”den keltiska tigern”, innebar att Irland blev mer urbaniserat och för första gången på decennier behövde inte unga emigrera. Förändringen ledde till att den sociala medvetenheten hos befolkningen gick om det politiska etablissemangets medvetenhet. Det var i och med det som homosexualitet och skilsmässa blev tillåtet.

Det åttonde tillägget (The 8th amendment) infördes 1983 efter att kyrkan och abortmotståndare började bli oroliga över att abort­rätten skulle införas bakvägen på Irland. Det fanns inte aborträtt innan dess heller, men efter att högsta domstolen i USA genom Roe vs. Wade öppnade för abort i USA misstänktes att samma sak kunde ske även på Irland. Det åttonde tillägget förbjuder alla former av abort och i och med att det är ett tillägg i konstitutionen kan ingen domare gå runt det.

Men abortförbudet betyder inte att aborter inte sker. Sedan 1970-talet har 177 000 kvinnor rest till Storbritannien för att kunna göra en abort. Men det här är endast något som är möjligt för de som har råd. Det är än mindre möjligt för de som är asylsökande eller saknar uppehållstillstånd. Det visade fallet med ”Miss Y”.

Efter Savita Halappanavars död tvingades regeringen till förändringar efter de massiva protester som utbröt. Men istället för att avskaffa åttonde tillägget lade man istället till en lag. Det berodde bland annat på att rörelsen inte gick hela vägen. Man nöjde sig med att först få igenom ett delkrav. Det ledde till införandet av PLDPA ( lagen om skydd av liv under graviditeten), vilken innebär att en kvinna har rätt till en abort om det finns risk för hennes liv, men den innebär också att kvinnor nu riskerar 14 års fängelse vid en otillåten abort på Irland.

För Miss Y hjäpte den nya utformningen av lagen föga. Miss Y, en asylsökande kvinna som hade blivit gravid genom våldtäkt, kunde på grund av sin flyktingstatus inte resa och panelen av läkare som skulle bedöma om hon var tillräckligt självmordsbenägen sa nej. Hon inledde en hunger- och törststrejk och tvingades till kejsarsnitt i graviditetsvecka 24. Den hjälpte inte heller den kvinna som förklarades hjärndöd, men vars ruttnande kropp hölls vid liv som en kuvös åt fostret mot familjens vilja.

Socialist Party och ROSA, men även flera andra organisationer, kämpar för och understryker vikten av att hela åttonde tillägget stryks för att garantera kvinnors rätt till sina kroppar och liv. Abortmotståndarlobbyn har lyckats få abortfrågan till att handla om en filosofisk diskussion när livet börjar – tills nu.

– Att förneka någon rätten till abort är kvinnoförtryckande. Det är att fördöma kvinnor som har sex för njutnings skull. Om en kvinna blir gravid av misstag och staten påtvingar henne graviditeten mot hennes vilja är det tortyr, säger ROSA-medlemmen Aprille Scully.

Regeringen har under press sagt att en medborgardialog ska genomföras med 100 utvalda personer om aborträttsfrågan. Det här är enbart ett sätt för dem att slippa ta ställning och hoppas att trycket underifrån ska minska under tiden.

80 procent av den irländska befolkningen stödjer att en folkomröstning ska genomföras. Och i oktober ska parlamentet rösta om Ruth Coppingers, medlem i Socialist Party och parlamentsledamot för Anti-Austarity Alliance, motion att genomföra just det. Som tidigare gånger är det mest sannolik att den röstas ner. Det är bara ett tillräckligt massivt tryck från den irländska arbetarklassen som kan tvinga igenom en folkomröstning.

Kvinnors sexualitet har under lång tid varit skamfylld. Från statens grundande har ensamstående mödrar varit avskydda och idag är fattigdom 230 procent vanligare bland ensamstående mödrar jämfört med resten av befolkningen.

När finanskrisen och recessionen slog till 2007-2009 drabbade den Irland hårt. Det är den irländska arbetarklassen som har fått betala med slaktat barnbidrag, enorm bostadskris efter att den enorma bostadsbubblan sprack,  med nedskuret försörjningsstöd för ensamstående och som nu bara gäller tills barnet är sju år.

Regeringen försökte även införa
vattenavgifter, men har tvingats backa. Dåvarande regeringen lovade istället att rädda bankerna. Då det främst är kvinnor som har lågavlönade jobb är det de som har drabbats hårdast när skyddsnätet har attackerats.

Barnomsorgen är extremt dyr på Irland. För ett barn kan man behöva betala upp till 11 200 kronor per månad. I det ingår inte blöjor eller mat som i Sverige. Det här är omöjliga summor att betala och leder till att framför allt kvinnor stannar i hemmet eller tvingas arbeta deltid och därmed förlorar nödvändig inkomst.

UNICEF rekommenderar att länder spenderar 1 procent av BNP på barnomsorg, Irland spenderar mellan 0,2 och 0,4 procent. Om Irland skulle leva upp till UNICEF:s minimum skulle det innebära 14 miljarder kronor mer till barnomsorgen per år.

Den dyra och begränsade barnomsorgen har lett till ett annat ökat förtryck, nämligen användandet av au-pair. Fattiga kvinnor från andra länder kommer till Irland för att arbeta med att ta hand om en familjs barn. De kan tjäna så lite som 1 020 kronor för en 40-timmars arbetsvecka och lever utlämnade i familjens hem. Med andra ord; ett kvinnoförtryck har lett till ett utökat annat. Den irländska barnomsorgen är en återspegling av kapitalismen – det som är ett fundamentalt behov används för att suga ut maximalt med pengar från vanliga människor.

Irlands knappt existerande välfärd och de nedskärningsattacker som har ägt rum kan ställas i kontrast till att Europakommissionen anser att företaget Apple ska betala 124 miljarder kronor i obetalda skatter till irländska staten.

Irland är ett skatteparadis för flera multinationella företag utöver Apple, som Microsoft, Google och Ryanair. Google betalade 2014 bara 273 miljoner kronor i skatt av en omsättning på 175 miljarder kronor. Det här ger en glimt av vad som skulle kunna vara möjligt med en omfördelning av resurserna och en helt annan politik. Bara de 124 miljarder kronorna från Apples skatteskuld skulle kunna finansiera 20 nya sjukhus runt om på Irland, finansiera fri kollektivtrafik med buss i de största städerna i 270 år eller helt eliminera bostadskön genom att bygga 130 000 nya bostäder. Den irländska regeringen har istället överklagat Europakommissionens beslut. Det nuvarande systemet är uppenbarligen ruttet.

Det här är varför bildandet av ROSA är så viktigt. Det räcker inte med att kämpa för kvinnors rättigheter utan man måste också kämpa mot det system som tvingar kvinnor in i fattigdom eller hemlöshet där de tvingas bo med sina barn i bilar för att de inte har råd med hyran.

ROSA attraherar många nya personer både på Nordirland och södra Irland. Nordirland är den enda del av Storbritannien där abort är förbjudet. Genom aktioner har kvinnor olagligt transporterat säkra abortpiller via tåg och drönare för att visa på absurditeten med de förlegade lagarna men även för att kunna hjälpa kvinnor att genomföra säkra aborter. På sin hemsida annonserar ROSA ut hjälp till abort.

Frågan om rätten till abort är inte bara en fråga om rätten till sin egen kropp, det är en fråga om kvinnors rätt att överleva. Därför tar Rättvisepartiet Socialisterna initiativ till att, som i många andra länder samma dag, demonstrera utanför den irländska ambassaden i Stockholm den 28 september 15.00 (samling Sergels torg). Kom dit och ge ditt stöd till den irländska aborträtts­kampen! ■


Courtney Robinson var med och organiserade drönaraktionen på Nordirland.

Courtney Robinson

Courtney Robinson

– Responsen efter drönaraktionen (abortpiller flögs med drönare över gränsen till Nordirland) var fenomenal. Den trotsade en förlegad lag, men tillät också kvinnor genomföra säkra aborter hemma med en vän. De lika förlegade och konservativa politikerna blev utskämda på en global skala.

– Drönaraktionen var en eskalering av tidigare liknande aktioner organiserade av ROSA och som har inspirerats av 1970-talets kampanjer för lagliga preventivmedel.

– Aktionen var också en solidaritetshandling efter att en ung kvinna fick tre månaders villkorlig dom för att ha gjort en abort med piller. Hon kunde ha riskerat livstids fängelse.

– Under den senaste valkampanjen tidigare i år gjorde vi aborträttsfrågan till en stor fråga i vår kampanj. Vi gjorde kopplingar till hur förbudet beror på förtrycket mot kvinnor och att vi måste bygga en kämpande rörelse som kan vinna. ■


Laura Fitzgerald är aktiv i ROSA och Socialist Party på södra Irland.

Laura Fitzgerald

Laura Fitzgerald

– ROSA är attraktivt som en aktiv rörelse för kvinnor, hbtq-personer och unga som går i täten för abort­rättskampen. Till skillnad från andra organisationer som fokuserar på att lobba politiker till att ändra åsikt fokuserar ROSA på att bygga en aktiv gräsrotsorganisation underifrån.

– Det syns i alla våra aktiviteter, från informationsbord på stan till våra större
aktioner som abortpillerbussen. Den åkte genom flera städer och delade ut piller till kvinnor som fick medicinsk konsultation online via Nederländerna. Vi hjälpte över 20 kvinnor till säkra illegala aborter med de pillren och med ett stort mediauppbåd förlöjligades abortlagarna.

– Internationellt stöd för abort­rättsrörelsen är extremt viktigt. Det är genant för den irländska regeringen att även FN har påpekat att det är tortyr hur kvinnor med döende foster behandlas (tvingas ta sig till England).

– Protester utanför ambassader som fortsätter att utmana regeringens ovilja att låta kvinnor bestämma över sina egna kroppar hjälper. ■


Återgå till toppen

——————————————

8. Ett socialistiskt program mot sexhandel


Sommaren 2016: Larmen om en ökning av gatuprostitutionen i Malmö, om flyktingbarn som tvingas bli sexslavar och om att sexköpare blir allt yngre är en smäll på käften på de som låtsas att frågan om prostitution är löst genom den fina svenska sexköpslagen. 

Landets politiker försöker ”exportera” lagen som svensk jämställdhet för att bygga sin egen goodwill. men blundar för den sociala situationen, vilket är det som avgör.

–      Om man ser på hur situationen förändrats över lite längre tid (tio år) ser vi en ökning av kvinnor från Rumänien. I Sverige tycker vi oss märka en ökning av kvinnor som tvingas in i prostitutionen av personer eller omständigheter på grund av fattigdom, detta säger Anna och Josephine från Talita (en frivilligorganisation med 20 års erfarenhet) till Offensiv, tidning som ges ut av svenska delen av CWI – Rättvisepartiet Socialisterna.

 

– Vi ser betydligt fler kvinnor på gatorna nu än vad vi gjorde för något år sedan. Ofta är de från Rumänien och unga i åldrarna. Vi får känslan av att det till viss del kan röra sig om människohandel. I vår kontakt med kvinnorna svarar vissa väldigt undvikande om var de bor, deras riktiga namn och om de bor med andra. Det förekommer också att kvinnorna ”försvinner” efter att de haft kontakt med oss eller att man märker att de på ett eller annat sätt är kontrollerade, säger Katarina Klostergard, socionom på kommunens mottagning för att stödja sexsäljare i Malmö (i Lokaltidningen)

Även länsstyrelsen i Skåne slog larm om att flyktingbarn misstänks ha blivit sålda som sexslavar, utifrån 32 misstänkta fall. Det kan till exempel vara barn som försvinner från boenden på kvällarna. Enligt Patrik Cederlöf, nationell samordnare mot prostitution, ser det likadant ut över hela landet. Stockholmspolisen varnade i våras för detta.

Flyktingbarn som inte har kunnat ta sig hit självmant är en utsatt grupp. De har ofta försatt sig i en skuldfälla för att få hjälp att komma hit och blir ofta exploaterade på olika sätt. Den bilden bekräftas även av Novahuset:

– Vi märker att det är fler yngre som har sex mot ersättning/sex som självskadebeteende vilket många gånger hänger ihop med att nätet istället för gatan är en mötesplats. Vi kan även se en förändring/ökning att ensamkommande främst killar inte får den hjälp de behöver då de säljer sex här, har sålt sex för att komma hit el varit utsatta för övergrepp under resan, svarar Paulina till Offensiv.

images-cms-image-000004721

En skakande insikt i prostitutionens råa verklighet har denna sommar kommit från boken Skuggans Lag av Simon Häggström. Den är baserad på Häggströms åtta år av arbete som polis i Stockholms prostitutionsgrupp som försöker ta fast sexköpare och människohandlare.

Orsakerna till prostitutionen, baserat på denna polis erfarenheter, är ofta långvarig psykisk ohälsa, fattigdom (som nästan alltid är förekommande bland de utländska kvinnorna) och sexuella övergrepp som snarare är regel än undantag både hos svenskar och andra nationaliteter, kvinnor som män. ”Att gå in i en destruktiv sexualitet, som exempelvis prostitution, blir ett sätt att försöka läka och behandla dessa sår och för stunden dämpa plågan”.

Missbruk förekommer så klart fortfarande, men ”de riktigt tunga missbrukarna är inte längre i majoritet”. Häggström ser fyra tydliga riskgrupper: Personer som har växt upp i familjer med våld och missbruk, vuxit upp utanför egna hemmet, unga hbtq-personer och ensamkommande flyktingbarn. Frivillig försäljning av sex där säljaren mår bra utgör en liten minoritet.

Prostitutionsgruppen är övertygade om att 90 procent av de utländska kvinnorna har utsatts för människohandel eller liknande.

En kan tro att prostitutionsgruppen enbart bevakar gatorna, där kanske de mest trasiga männi­skorna befinner sig. Men de bevakar nätet och tar även fast sexköpare genom hembesök. 150-200 grips varje år i Stockholm. Häggström går till storms mot den romantiserade bilden av den snälle sexköparen. Snarare är det män med en unken kvinnosyn och behov av att äga och kontrollera andra, trots att de på ytan ser ut som vem som helst. År 2013 förändrades bilden av den typiske sexköparen som sedan dess har blivit yngre och yngre.

I utredningarna går poliserna igenom sexköparnas mobiler och datorer där de påtagligt ofta hittar stora mängder porr. Prostitutionsgruppen har aldrig träffat på en kvinnlig sexköpare. Men det finns rapporter om kvinnliga förövare, vilket polisen behöver få upp ögonen för.

Ju mer en läser Skuggans Lag, desto mer växer frustrationen. Sexköparna som åker fast erkänner oftast på plats och får strafföreläggande. Då slipper de rättegång och behöver bara böta 5 000 kronor och ingen på jobbet eller hemma behöver få reda på något. Det är inte så mycket mer än de 1 500 kronor de betalade för sexet. Det borde inte vara möjligt, de borde dömas till rättspsykiatrisk vård.

Skuggans Lag tillbakavisar påståendet från sexliberaler om att situationen för de som säljer sex skulle ha blivit värre och farligare i och med den svenska sexköpslagen från 1999 (då det blev olagligt att köpa sex av någon, men fortfarande inte olagligt att sälja sex). Det finns ingen forskning som pekar mot detta.

Boken jämför med Tyskland som samma år, 1999, gick åt motsatt håll och legaliserade sexindustrin, inte bara sexköp utan också hallickverksamhet. Sedan dess har Tyskland haft över 70 bekräftade mord på personer som säljer sex där förövaren har varit sexköpare eller hallick – i Sverige finns inga sådana mord som polisen känner till under samma period.

Sexköpare i Sverige vet att de när som helst kan bli anmälda av personen som de köper sex av, vilket åtminstone inte ökar benägenheten att använda våld. Boken innehåller flera historier om hur prostituerade larmar polisen.

Rättvisepartiet Socialisterna stödde kravet på en kriminalisering av sexköparna redan på 1990-talet då det bars fram av kvinnorörelsen och forskning.

”Den svenska forskningen har nämligen varit exceptionell just därför den har byggt på vad människor i prostitution berättat” skriver Kajsa Ekis Ekman i boken Varat och Varan.

Genom 1970-talets stora prostitutionsutredning, där forskningen under tre år förlades till gatumiljö, ändrades förståelsen av prostitutionen från att ha setts som avvikande abnorma beteenden till att ses som en funktion inom könsmaktsordningen.

Utöver de argument som framkommer redan sätter lagen en standard för hela samhället: det är fel att köpa en annan persons kropp för sex. Det är svårt att veta effekten av den 18 år gamla lagen då så många andra faktorer spelar in samt svårigheten i att mäta detta. Olika undersökningar pekar dock på att sexköpen har minskat något.

Vi har alltid betonat att lagar inte löser problemen, utan att de i bästa fall kan vara ett av flera verktyg. Det har länge funnits lagar mot diskriminering och ändå är kvinnor diskriminerade på nästan alla områden. Medan jämställdheten långsamt har förbättrats generellt sedan 1999 har klassklyftorna ökat och situtionen för de fattigaste, sjukaste och mest skyddslösa inte alls förbättrats eller till och med försämrats.

Psykvården är i kris, för att inte tala om bostadskrisen. Den stressiga tillvaron i socialtjänst,vård och skola minskar chanserna för samhället att fånga upp unga på glid. Flyktingkrisen i världen göder människohandlare och sexindustrin som aldrig förr.

Ett socialistiskt program mot sexindustrin betonar att det är just en industri, där profiten går före allt och där människor köps som varor. Det har traditionellt sett varit män som köper kvinnor, och prostitutionen är den råaste formen av objektifiering av kvinnors kroppar som även sätter avtryck i hela samhället. I ett socialistiskt samhälle i välstånd ska ingen behöva prostituera sig och ingen ska vilja eller kunna köpa en annans kropp för egna syften.

Men hur når vi dit? Rättvisepartiet Socialisterna delar synen av att de allra flesta i prostitution befinner sig i ett utnyttjande och att det vore skadligt att låtsas att det är ett arbete som vilket som helst.

Sexarbetarorganisationen Rose Alliance i Sverige står för analysen att det är ”horstigmat” som frammanar våldet mot sexsäljare och att diskrimineringen från omgivningen pressar dem ut i samhällets utkanter. De är också starka förespråkare för att både sexköpslagen och kopplerilagen avskaffas.

Enligt författaren till Skuggans Lag har polisens prostitutionsgrupp i Stockholm en respektfull och hjälpsam inställning till alla prostituerade de möter. Samma inställning kan knappast gälla för hela poliskåren, och en mer kritisk syn på apparaten är det som mest saknas. Till exempel kunde en läsa följande i Sydsvenskan den 11 augusti: ”En kvinna i 20-årsåldern misstänks ha förts bort mot sin vilja efter att hon vägrat sälja sex på en svartklubb i Malmö. Men polisen vill inte utreda händelsen.”

En frivilligorganisation, Noomi, berättar att polisen vid upprepade tillfällen vägrade ta emot deras anmälan om försvinnandet. Polistrakasserier mot sexsäljare kan dock inte vara det största problemet inom prostitutionen, som norska Amnesty har hävdat i en rapport i sommar (en rapport som snabbt drog på sig kritik för att inte alls hålla det vetenskapliga måttet), men det går heller inte att bortse från denna repressiva sida av staten.

 

Rättvisepartiet Socialisterna är emot kriminalisering av sexförsäljning. Möjligheten att organisera sig och ta kamp för bättre villkor blir då svårare. Det är dock inte bara sexsäljare som drabbas av mäns våld mot kvinnor eller systematisk könsdiskriminering.

Våldtäkter och våld i hemmet är sprungna ur ett kvinnohat som använder sig av ”horstämpling” i vid bemärkelse. Vägra Kallas Hora-­kampanjen mot sexuella trakasserier i skolorna påtalade detta, hur alla tjejer hölls på plats inom normen av vad som ansågs kvinnligt då straffet för att överträda normen, till exempel att prata för högt, ha sex med ”fel” person, inte ha sex och så vidare, var en form av stigma.

Nu är situationen för människor i prostitutionen hundra resor värre. Dock måste arbetar- och kvinnokampen vara så pass vid att den diskriminering som sexsäljare utsätts för genom fördomar och smutskastning, sprungen av århundraden av dubbelmoral där mäns övergrepp skylldes över på de ”fallna” kvinnorna, omfattas och bekämpas.

images-cms-image-000004722

Offensiv har gjort intervjuer med två frivilligorganisationer (Talita och Novahuset), en kommunal mottagning för sexsäljare (Mikamottagningen i Göteborg) samt statens nationella samordnar NMT. Baserat på detta anser Rättvisepartiet Socialisterna att följande åtgärder krävs:

–       En kraftig ökning av resurser till att utbilda alla yrkesgrupper som möter prostitutionens offer. Det gäller tex polis, socialtjänst, vårdpersonal, försäkringsanställda samt i frivilligorganisationer. Det behövs ökad kunskap för att kunna hjälpa på rätt sätt, arbeta bort fördomar och skuldbeläggande.

–       Med denna kunskap som utgångspunkt krävs det nationella riktlinjer för olika myndigheter, det krävs samordning mellan myndigheter och det krävs mer forskning om vilka metoder för en väg ur prostitutionen som hjälper.

–       Det måste vara obligatoriskt för kommuner med mottagningar och uppsökande verksamhet till stöd för personer med erfarenhet av sex mot ersättning, människohandel mm. Idag finns dessa sk Mika-mottagningar bara i de tre största städerna.

–       Straffet för att köpa sex borde vara rättspsykiatrisk vård för att dra fram frågan i ljuset och bryta det skadliga beteendet.

–       Offer för människohandel måste få permanent uppehållstillstånd att stanna i Sverige, inte bara under tiden som de medverkar i en rättsutredning.

–       Socialtjänsten måste gå in för att betala ordentlig rehabilitering. Det finns t ex ettåriga program som omfattar: boende, traumaterapi, undervisning i jag-stärkande ämnen, planering för framtiden, utslussning och integrering i samhället.

–       En offensiv och massiv kvinno- och arbetarkamp mot den systematiska diskrimineringen av kvinnor för arbete, bostad, skola och vård för alla – oavsett härkomst och bakgrund. Alla barn har rätt till en trygg och bra uppväxt.

–       Förändrade attityder kommer av förebyggande arbete i skolan och diskussioner i hemmet men framförallt genom att människor går samman i tusentals i gemensam kamp mot både strukturellt förtryck, sexism och fördomar.

 

När den svenska sexköpslagen ska ut på export gäller det för socialister att ha en kritisk granskning. Vem föreslår lagförändringen, hur och i vilket syfte? Finns det inget välfärdsskyddsnät alls kan en kriminalisering av sexköp bli enbart repression. I Irland förbereds ett nytt lagpaket som innehåller delar som har kallats för ”den svenska modellen”.

Men där finns fortfarande straff för gatuprostitution och böterna för att sälja sex är till och med högre än för de som köper sex. Det finns inte heller några föreslagna åtgärder för att hjälpa kvinnor ur prostitution – därför kommer Socialist Party (Rättvisepartiet Socialisternas systerparti) i det irländska parlamentet att rösta emot dessa delar av lagen.

Kampen för offer för trafficking och prostitution och kampen mot sexköpares sexism måste kopplas till en djupare kamp mot klassamhället och kapitalismens könsmaktsordning, klassförtryck och rasism.

Återgå till toppen

——————————————–

9. Vidare läsning:

 


– Kvinnor, kamrater!, Eva Schmitz

http://www.marxistarkiv.se/kvinnofragan/e-schmitz-kvinnor_kamrater.pdf

– Förtryck i hederns namn, Mattias Bernhardsson

http://www.socialisterna.org/heder.pdf

– Marxism och feminism, redaktör Elin Gauffin, finns på Rättviseböcker

– Upp till HBT-kamp, redaktör Lina Westerlund, finns på Rättviseböcker

– Familjen, privategendomen och statens ursprung, Friedrich Engels

http://www.marxistarkiv.se/klassiker/marx/familjens-privategendomens_ursprung.pdf

– Under det rosa täcket, Nina Björk

– Varat och varan, Kajsa Ekis Ekman

– Fighting Oppression, a marxist viewpoint, Laura Fitzgerald

http://socialistparty.ie/2014/10/fighting-oppression-a-marxist-viewpoint/

Återgå till toppen

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s