Ekologi

Artiklar här:

1. Klimatet kräver socialistiskt systemskifte, RS kongressmaterial maj 2015

2. Marxismen och kampen för miljön

3. Vidare läsning

——————————————————————-

1. Klimatet kräver ett socialistiskt systemskifte


Marchers make their way across Central Park South during the People's Climate March on September 21 2014, in New York.
Marchers make their way across Central Park South during the People’s Climate March on September 21 2014, in New York. Activists mobilized in cities across the globe Sunday for marches against climate change, with one of the biggest planned for New York, where celebrities, political leaders and tens of thousands of people were expected. The march comes before the United Nations Secretary-General Ban Ki-moon convenes a climate change summit of 120 world leaders (foto:TIMOTHY A. CLARY/AFP/Getty Images)

RS kongressmaterial maj 2015

Vi ser redan idag allt fler extrema väderhändelser, som till exempel den förödande tyfonen Haiyan på Filippinerna 2013 och orkanen Sandy i USA 2012, liksom svåra värmeböljor och torka med svåra skogsbränder och ökenutbredning.
Förödande stormar, stigande havsnivå och översvämningar som försvåras av försvagade korallrev och mangroveträsk tvingar redan idag hundratusentals människor att överge kustnära områden.
Smältande polarisar och glaciärer hotar inte bara isbjörnarna utan också den vattenförsörjning som växter, djur och miljoner människor är beroende av. Myggor, som gillar en varmare värld, sprids till massor av nya platser, och för med sig malaria och denguefeber. Redan idag lever 1,4 miljarder människor i områden som försörjs av vatten från krympande glaciärer, samtidigt som uppemot 80 procent av människors sjukdomar kan härledas till brist på rent vatten.

Världshälsoorganisationen WHO räknar trots optimistiska antaganden om stigande levnadsstandard med att den globala uppvärmningen kan skapa 250 000 förtida dödsfall per år mellan 2030 och 2050.
Ökenutbredning och sänkta grundvattennivåer i fattiga delar av världen leder till uteblivna skördar och brist på mat med folkomflyttningar och social oro som följd. Något som även har bidragit till inbördeskrigen i Syrien och Jemen och de stora flyktingströmmarna i Mellanöstern och Nordafrika.

På sikt kan ännu allvarligare vara att haven försuras snabbare än de har gjort på 55 miljoner år av den kolsyra som bildas när de upptar mer än hälften av den koldioxid som släpps ut. Därmed hotas havens ekosystem när kalkinlagringen hos skaldjur försvåras, med förödande konsekvenser för havens biologiska mångfald och livsviktiga korallrev.

När världens makthavare samlas till klimattoppmötet i Paris, COP21, är det åtta år sedan nationalekonomen sir Nicholas Stern, ordförande för brittiska Centre for Climate Change Economics and Policy, erkände klimatförändringarna som ”det största marknadsmisslyckande som världen skådat” som riskerar att skapa ”svårare konsekvenser än det förra århundradets två världskrig”.

I en absurt ojämlik värld där de 80 rikaste personerna äger lika mycket som halva världens befolkning, 3,5 miljarder, är det de fattigaste med de minsta ekologiska fotavtrycken som ändå drabbas värst av den globala uppvärmningen.
På grund av rådande könsnormer och diskriminering är det de kvinnor som utgör en majoritet av världens 1,2 miljarder fattigaste och deras barn som ofta drabbas allra värst av allt från jordskred och översvämningar till svält, brist på rent vatten och klimatrelaterade sjukdomar. Detta gäller alltifrån läget i de fattiga länder söder om Sahara där kvinnor svarar för 80 procent av matproduktionen till sårbarheten i undermåliga slumbostäder, liksom i den svaga vård och kollektivtrafik som kvinnor är mest beroende av i de 90 procent av världens 200 snabbast växande städer som ligger i utvecklingsländerna.
Men även när de styrande i städer som Stockholm i mer utvecklade länder trots klimathotet prioriterar utbyggnad motorvägar och motorvägstunnlar framför kollektivtrafik är det låginkomsttagare och kvinnor som drabbas värst.

Karl Marx påpekade redan i Kapitalet att kapitalismen ”kan endast utveckla produktionskrafterna och den samhälleliga organisationen genom att samtidigt förstöra all rikedoms urkällor: jorden och arbetaren”. Även Naomi Klein drar i sin senaste viktiga bok This Changes Everything: Capitalism vs The Climate slutsatsen att ”vårt ekonomiska system nu är i krig med vårt planetära system. Eller mer precist mot många av jordens livsformer, inklusive mänskligt liv”.

Budskapet från FN:s klimatpanel är att världens utsläpp måste kulminera senast 2020 för att därefter dramatiskt minska. Till och med USA:s president Obama instämde i sitt tal inför FN efter den hittills största klimatmarschen någonsin i New York med 400 000 deltagare hösten 2014 i uttalandet att ”vår generation är den första som känner av konsekvenserna av den globala uppvärmningen och den sista som kan göra något åt den”. Men inga av de marknadsmetoder eller blygsamma regleringar som världens makthavare återigen rekommenderar, en lika ineffektiv som korrupt handel med utsläppsrätter eller den globala skatt på koldioxid som de är oförmögna att enas om, räcker för att korrigera detta.

Den amerikanske miljöforskaren Lester R. Brown, som anses ha myntat begreppet ”hållbar utveckling”, upprepar sitt budskap att världens energiförsörjning måste ställas om lika snabbt som när USA efter attacken mot Pearl Harbor på kort tid gick över från bilproduktion till att framställa krigsmateriel.
Men som Naomi Klein understryker har regleringar och försök att begränsa kapitalismens fria rörlighet gjorts närmast anatema under den era av kapitalistisk globalisering och nyliberala handelsavtal som idag cementerar de transnationella storföretagens makt.
Det räcker med att nämna Vattenfalls brunkolsaffärer, klartecknet för att bygga Förbifart Stockholm på bekostnad av kollektivtrafik och järnvägar och knäfallet inför TTIP för att inse hur svagt rustad även en så kallat ”rödgrön” regering som Sveriges är. S-MP-regeringen är inte beredd att utmana de mäktiga ekonomiska intressen som kontrollerar världens energibolag och banker.

Hoppet står till att medvetenheten om det växande klimathotet ska kunna väcka liv i en ny och global klimat- och rättviserörelse, som kan dra inte bara antikapitalistiska utan också socialistiska slutsatser.
Vad som krävs är en konvergens av nya massrörelser kan försätta berg och skapa nya politiska realiteter.
Minnet är ännu färskt av svepande rörelser eller skarpa strider som kunnat skaka makthavarna, som den arabiska våren, de sydeuropeiska torgprotesterna och generalstrejkerna, Occupyrörelsen, mäktiga arbetarprotester som bland Sydafrikas gruvarbetare, studentrörelser som i Chile och uppsvingen för kvinnokamp och feminism. Till detta kommer allt fler bittert beslutsamma Blockadia-liknande motståndsrörelser som i USA och Kanada mot oljesands-pipelines som Keystone XL och bland lokalbefolkningar världen runt mot miljöförstörande gruvprojekt och fracking (skiffergasutvinning), luftföroreningar som i Kina, vattenavgifter som i Irland och motorvägstunnlar som East West-tunneln i Melbourne. För att inte tala om de pågående rörelserna bland USA:s unga för 15NOW i minimilön och mot det polisvåld som drabbar svarta.

Många radikaliserade miljöaktivister, som hämtar inspiration från de 400 000 som tågade för System Change Not Climate Change i New York hösten 2014, hoppas på ett Climate Seattle redan i Paris, som när massiva gatuprotester mot ett WTO-möte i Seattle 1999 blev startskottet för massiva rörelser världen runt.
Rättvisepartiet Socialisterna och CWI förklarar att ett sådant systemskifte är nödvändigt, men att det inte kan förverkligas utan revolutionära omvälvningar och uppbygget av en global rörelse för jobben, välfärden och klimatet som kopplas till ett socialistiskt program. Samtidigt måste kampen och medvetenheten byggas i strid för konkreta övergångskrav.

KLIMATFORSKARNAS VARNING TILL VÄRLDENS MAKTHAVARE

Även en socialistisk klimatpolitik måste utgå från det faktaunderlag som en överväldigande andel av världens klimatforskare står bakom och som sammanställts i den femte vetenskapliga rapporten från FN:s klimatpanel (IPCC, Intergovernmental Panel on Climate Change). Rapporten publicerades 2013 som ett underlag för världens makthavare inför FN:s tjugoförsta klimattoppmöte i Paris 2015 (COP21) mellan den 30 november och 11 december.

Utan växthuseffekten, som får en del av värmen från solen att stanna i atmosfären och haven, hade vi inte haft något liv på jorden. Sedan livets uppkomst på planeten har också både klimatet och halten av växthusgaser i atmosfären som vattenånga, koldioxid, metan och dikväveoxid varierat kraftigt med både varmare och kallare klimat än det som med små variationer har rått under perioden Halocen de senaste 12 000 åren. Den mycket långsamma avkylning som rått de senaste tusen åren har dock, sedan kol och olja börjat förbrännas i stor skala efter den industriella revolutionen, följts av ett trendbrott i motsatt riktning.

I den senaste IPCC-rapporten uppgraderas sannolikheten till 95 procent för att den globala temperaturhöjningen som uppmätts sedan 1800-talet till allra största delen beror på de utsläpp av växthusgaser som orsakats av mänskliga (antropogena) aktiviteter, dvs bortom allt rimligt tvivel. Utsläppen består till största delen av koldioxid genom förbränning av fossila bränslen som kol, olja och naturgas, men också till en mindre del genom utsläpp av andra gaser, en förändrad användning av landområden, avskogning och förbränning av biomassa. Stigande koncentrationer av andra växthusgaser som vattenånga och metan är också en självförstärkande effekt av den globala uppvärmningen.
Redan vid dagens uppvärmning med cirka 0,8 °C rapporteras också värre konsekvenser än forskarna tidigare räknat med, som en mycket snabbare krympning av Arktis och Grönlands ismassor, en höjning av havsytan och en snabbare försurning av världshaven. För första gången slås det nu fast att även Västra Antarktis förlorar ismassa. De utsläpp som redan skett kommer dessutom att fortsätta höja temperaturen i många år framöver.
Redan idag inträffar allt oftare extrema väderhändelser som häftiga orkaner, värmeböljor och allt större områden med svår torka, vilket också triggar sociala kriser. En katastrofal vattenbrist har av allt att döma bidragit till den sociala oro som föregått utvecklingen mot inbördeskrig i såväl Syrien som Jemen. Även i till exempel USA:s nationella säkerhetsstrategi listas klimatförändringarnas konsekvenser som naturkatastrofer, flyktingströmmar och konflikter om basresurser som mat och vatten som en av de allvarligaste säkerhetsriskerna.

Också för världshaven får den globala uppvärmningen förödande konsekvenser. Havens uppvärmning och försurning slår hårt mot alger och korallrev. Enligt FN:s klimatpanel är förändringen av havens kemiska sammansättning på grund av de ökade utsläppen av koldioxid snabbare än någonsin under 65 miljoner år.
Tillsammans med överfiske och giftiga utsläpp innebär klimatförändringar och exploateringen av kustområden ett dödligt hot mot korallreven, som har enorma värden för fiske, turism, skydd mot tsunamier och som källa till läkemedel. Enligt en färsk rapport från Världsnaturfonden WWF har havens biologiska mångfald redan minskat med 39 procent mellan 1970 och 2010, därav hälften av världens koraller och närmare en tredjedel av dess sjögräs.
Den höjda havsyta med kanske uppåt en meter innan århundradets slut som orsakas av att haven värms upp innebär inte bara ett särskilt starkt hot mot lågt liggande länder som Bangladesh och Maldiverna, utan också gentemot mangroveskogarna, som bidrar med biologisk mångfald och utgör forplantningsområden för fisk.
Allt detta samverkar till att särskilt tropiska vatten utarmas på fisk.

TILLFÄLLIG UTPLANING KAN SNART VARA ÖVER

Den långsammare takt i uppvärmningen som uppmätts sedan 1998 och som klimatskeptiker gjort ett stort nummer av har enligt IPCC på intet sätt brutit den långsiktiga trenden. Fenomenet förklaras bero på naturliga variationer, som avklingande effekter av en ovanligt kraftfull El Niño 1998 (då det varma ytvattnet i Stilla havet då och då ändrar riktning), en period med låg solaktivitet, vulkanutbrott och ett större värmeupptag av världshaven, som tar upp mer än 95 procent av den värme som orsakas av utsläppen.
Detta bedöms som en paus med en tillfällig utplaning av uppvärmningen över land och hav, som inte hindrat att alla de 15 varmaste åren sedan mätningarna inleddes inträffat sedan 1998.

Även om några enstaka år inte kan tas till intäkt för att uppvärmningen åter har börjat accelerera var 2014 hur som helst det hittills varmaste året liksom den senaste vintern den varmast uppmätta på norra halvklotet. Den globala rekordtemperaturen under det första kvartalet i år låg enligt statistiken från NOAA National Climatic Data 0,82°C över 1800-talets genomsnitt.
Världens kanske mest kände klimatforskare James Hansen, som mellan 1981 och 2013 var chef för NASA Goddard Institute for Space Studies, tar också utvecklingen av en ny El Niño som avstamp för prognosen att 2015 blir ännu varmare. Därmed är också sannolikheten hög för nya extrema väderhändelser under månaderna innan det globala toppmötet i Paris i slutet av november och början av december.
Att IPCC tagit hänsyn till de senaste 15 årens data genom att vidga spannet av klimatkänslighet en aning för sannolikheten enligt olika scenarier av den globala uppvärmningen till århundrats slut till 1,5-4,5°C (2007 användes intervallet 2-4,5°C) är dessvärre ingen anledning till minskad oro.

HÖG RISK MED FÖRSIKTIGA SKRIVNINGAR

FN:s klimatpanel kritiseras av många forskare för sina alltför försiktiga skrivningar. Endast utifrån det mest optimistiska scenariot kan den globala medeltemperaturens ökning begränsas till 2°C. Med dagens utsläppstrender är planeten på väg mot en global uppvärmning med 3-4°C eller mer, med extremt katastrofala konsekvenser innan århundradets slut.
Den ackumulerade koncentrationen av växthusgaser i atmosfären omräknat till koldioxidekvivalenter har enligt en accelererande kurva ökat från 280 miljondelar före den industriella revolutionen till idag 400 miljondelar. Ökningen är 24 procent bara sedan 1958. Det är den högsta koncentrationen på minst 800 000 år och kanske flera miljoner år, som snabbt närmar sig den gräns på 450 miljondelar som länge ansetts vara den övre ribban för möjligheten att stabilisera den globala uppvärmningen.

Att ingen heller säkert kan veta när okontrollerbara tippunkter nås visar att tiden är knapp för att göra den dramatiska och globala kursomläggning som krävs. Då uppvärmningen sker betydligt snabbare i områden närmare Arktis kan tippunkter för självförstärkande och ohejdbara mekanismer, som utsläpp av den extremt potenta växthusgasen metan till följd av tinande termafrost, triggas tidigare än vad som hittills har befarats.
Som Kungliga Vetenskapsakademin påpekar reagerar såväl djuphavets värmefördelning som inlandsisar och stora glaciärer på temperaturhöjningen med betydande eftersläpning. I takt med detta kommer mindre av solstrålningen att reflekteras ut och en ytterligare temperaturhöjning utöver dagens 0,8 grader att bli oundviklig.
Samtidigt bedöms dagens luftföroreningar ha en avkylande effekt som drar ned medeltemperaturen med mellan 0,2 och 0,5 grader. ”Om fler länder införde regleringar som minskade luftföroreningarna skulle man kunna göra framsteg väldigt snabbt. Det är förstås bra, men skulle samtidigt få omedelbar effekt i form av ytterligare temperaturhöjning”, säger en av Sveriges ledande klimatexperter, professor Johan Rockström vid Swedish Resilience Centre.

Det betyder enligt Rockström att världen redan idag har närmare 1,5 grader intecknade.
”Vår stora utmaning är inte om vi står pall i en värld som är 1,5 grader varmare. Vår stora utmaning är att inte starta självförstärkande processer som leder oss till 3 eller 4 grader”, säger han och hävdar att vi redan idag är på väg ut ur det relativt stabila klimat som rått de senaste 12 000 åren under den värmeperiod som kallas Holocen.

KOLBUDGETEN RÄCKER I 25 ÅR MED DAGENS TRENDER

Enligt klimatforskarnas ”kolbudget” för planeten kan ytterligare utsläpp på högst 1 000 miljarder ton växthusgaser tillåtas om planetens uppvärmning med 66 procents sannolikhet ska kunna begränsas till 2°C.
Med dagens årliga och ökande utsläppstakt på 36 miljarder ton skulle hela denna kolbudget vara spenderad redan inom cirka 25 år!
Det betyder att utsläppskurvan i de utvecklade länderna måste vändas mycket snabbt och dramatiskt, ned mot noll i nettoutsläpp omkring 2050. Något som också förutsätter att effektiva ”kolsänkor” som till exempel dagens i många fall snabbt krympande regnskogar måste bevaras. En viktig anledning till varför regnskogen skövlas är för att bereda mark för att odla sojabönor, varav den största delen blir foder till boskapsdjur. Enligt Naturskyddsföreningens rapport ”Soja som foder och livsmedel i Sverige” går hela 90 procent av produktionen av soja till foder åt boskapsdjur inom kött- och mejeriindustrin. År 2010 producerades 242 miljoner ton sojabönor, varav EU är en av de största uppköparna, enligt Världsnaturfondens rapport ”Ekologiska fotavtryck – vår påverkan på planeten”.
33 procent är samtidigt en oaccepabelt hög risk för att uppvärmningen inte kan bromsas till 2 grader och att tippunkter passeras, vilket innebär att Grönlands isar smälter och att kommande generationer därför på lång sikt kan gå en framtid till mötes med sju meters havsytehöjning.

SNABB TEKNISK UTVECKLING RÄCKER INTE

Även om allt detta även oroar kapitalistiska världsledare och storföretagare kommer vare sig den snabba tekniska utvecklingen av förnybar energi som snabbt pressat priset för att ta vara på solenergin eller de ineffektiva marknadsmetoder som föreslås för att begränsa kapitalismens destruktiva drivkrafter att vara tillräckliga.
Det internationella energiorganet IEA försöker inför klimattoppmötet i Paris anslå en optimistisk ton med beskedet att det 2014 är första gången på 40 år som utsläppen av koldioxid (CO2) inte ökade trots att världsekonomin växte. Detta har tidigare bara skett under ekonomiska kriser.
Bland de orsaker som anges av IEA är att Kina har infört standarder för energieffektivisering av industrin som påstås ha minskat energikonsumtionens ökningstakt från 10 till 3-4 procent per år, samtidigt som Kina försöker begränsa sin höga konsumtion av kol och investerar relativt stort i vatten, vind och solenergi. En minst lika stor förklaring till att takten i Kinas utsläpp avtagit är med all säkerhet Kinas ekonomiska inbromsning.

Även USA och EU har ökat sina investeringar i förnybar el och energieffektiviseringar, samtidigt som USA skiftat en hel del från kol till något renare naturgas genom den så kallade skiffergasrevolutionen.
Sant är att spektakulära framsteg skett när det gäller solenergiteknik och andra förnybara teknologier. Kina har ökat sina investeringar i förnybar energi, enligt IEA på ett år med 39 procent, följt av Japan med 10 procent och USA med 7 procent. Enligt den kapitalistiska nyhetsbyrån BloombergBusiness passerade världen 2013 en vändpunkt. För första gången tillkom fler gigawatt av förnybar elkapacitet än från kol, naturgas och olja. Något som glädjeprognoser från samma källor hoppas kan accelerera till fyra gånger mer förnybar el än från fossila bränslen till 2030 och att solenergi, som blivit dramatiskt billigare att producera, skulle kunna bli den främsta källan i mixen 2050.
Men trots en imponerande ökningstakt står solenergin dock ännu för bara en procent av den globala elproduktionen (I Sverige är andelen 0,05 procent).

Kinas makthavare står under stark press att minska landets extrema luftföroreningar och förstörelse av grundvattnet. Men att den höga andelen kol minskar en aning från en mycket hög nivå lär också i hög grad bero på att bubblan har spruckit för Kinas extrema byggboom, vilket bidragit till att punktera såväl stålproduktionen som den globala råvaruboomen.
Att de så kallade industriländernas utsläpp har minskat förklaras till stor del av att de rikare ländernas ekologiska fotavtryck döljs av industrins outsourcing till fattigare länder med låga löner. Andra faktorer är internationella resor och långväga import av mat och andra varor för konsumtion och investeringar. Om till exempel Sveriges utsläpp per person räknas utifrån vad som konsumeras av företag och privatpersoner, i stället för utifrån vad som produceras inom landet, har ”Sveriges” (och naturligtvis allra mest rika och höginkomsttagare) utsläpp ökat med 15 procent mellan 1993 och 2010 i stället för ha minskat, som det vanligen hävdas.

OECD-ländernas BNP har på fem år vuxit med 7 procent medan utsläppen räknat från produktionssidan minskat med 4 procent, vilket IEA ser som en uppmuntrande isärkoppling mellan ekonomisk tillväxt och energiförbrukning.
Det är en isärkoppling som räknat på detta sätt lett till minskade utsläpp med i genomsnitt 0,8 procent om året de senaste fem åren. Men detta är bara en tiondel av den takt i utsläppsminskning från industriländerna med 8-10 procent om året som även enligt IEA skulle krävas för att klara tvågradersmålet.
I World Energy Outlook 2014 bedömer IEA att världens energiproduktion enligt dagens marknadsutveckling och politiska vägval ökar med 37 procent till 2040 och att fossila bränslen fortfarande utgör tre fjärdedelar av primär efterfrågan på energi, med lika andelar för olja, gas och kol. IEA konstaterar själv att detta skulle medföra ökade utsläpp av koldioxid med 25 procent och att därmed hela den återstående kolbudgeten för att klara målet om 2°C skulle vara förbrukad 2040!

BRUNKOL TROTS ENERGIEWENDE

Inför klimattoppmötet i Paris knyts en viss men alltigenom falsk optimism bland kapitalistiska makthavare och media till den bilaterala överenskommelse som nu har träffats mellan Kina och USA, enligt den metod som Obama drev igenom i Köpenhamn och som bygger på frivilliga nationella målsättningar.
Inför Paris lovar Obama att USA ska reducera sina utsläpp av växthusgaser med 26-28 procent till 2025 jämfört med 2005, medan Kina åtar sig att plana ut sina rekordhöga CO2-utsläpp till 2030 och att öka de icke-fossila energikällornas andel till 20 procent. Det är i båda fallen alltför litet och alltför sent, samtidigt som inga mål alls antagits av till exempel Indien, där utsläppen idag ökar i mycket snabb takt.
Inte heller EU:s mål att minska sina utsläpp med 40 procent till 2030 jämfört med 1990, kopplat till målet att uppnå 27 procent förnybar energi och 27 procents energieffektivisering, räcker på långa vägar.

Tyskland prisas ofta för världens mest ambitiösa Energiewende. Den tyske utrikesminstern Steinmeier talar om målet att gå från förra årets 26 procents produktion av förnybar elkraft till 80 procent 2050 som Tysklands ”månlandningsprojekt”. Vissa framsteg har också gjorts. Men hyckleriet är monumentalt då utsläppen av koldioxid från Tysklands kraftproduktion samtidigt tillåtits stiga mellan 2009 och 2013 och ännu inga hinder lagts för att bryta Tysklands lika billiga som smutsiga kol.
Tyska brunkolsanläggningar står för fyra av Europas fem enskilt största utsläpp, trots att den överväldigande andelen av all denna kol måste stanna i jorden om 2°C-målet ska uppnås. Dyrare naturgas och de kollapsade kostnaderna för utsläppsrätter i EU:s nyliberala handel med sina absurda rättigheter att skita ned atmosfären hör till förklaringarna, vilket också bidrar till lågt fokus på energieffektivisering.

SVENSKA REGERINGARS HYCKLERI

Hyckleriet utmärker också de svenska regeringar som säger sig vara världsledande i omställningen till ett hållbart samhälle men samtidigt har tillåtit det statligt ägda Vattenfall att stick i stäv med sina ägardirektiv om en ledande roll i omställningen använda sina extrema vinster från billig och ren svensk vattenkraft till hejdlösa spekulationsaffärer i till exempel holländsk naturgas och tyska brunkolsgruvor.
Priset tas av de svenska MP-ledare som väl i regeringen har öppnat för en försäljning av de tyska brunkolsverken och därmed fortsatt exploatering. Detta efter att språkrören under hela valrörelsen viftat med bitar av tysk brunkol och förklarat en stängning av Vattenfalls kolgruvor som en av de viktigaste klimatåtgärder en svensk regering kan ta.
Vattenfalls brunkolsfält hör till Europas största. Medan Sveriges utsläpp av växthusgaser har bedömts vara 57,6 miljoner ton 2012, släppte Vattenfall samma år ensamt genom sin verksamhet ut 85 miljoner ton koldioxid, varav över 70 miljoner ton från kolkraft!
Om de 1,2 miljarder ton kol som idag finns i de nu verksamma dagbrotten och de fem nya gruvor som företaget planerat att öppna förbränns skulle detta enligt Greenpeace skapa koldioxidutsläpp som motsvarar hela Sveriges utsläpp under 24 år. Allt tyder på att den nya regeringen försöker smita från ansvaret genom att låta Vattenfall försöka sälja sin brunkolsverksamhet.

Enligt en kartläggning från 2013 av Världsnaturfonden WWF äger dessutom fem av de svenska AP-fonderna andelar i 133 av världens 200 ledande kol-, olje- och gasföretag, däribland ExxonMobil, Chevron och Total. Enbart dessa bolags 643 gigaton koldioxid i fossila reserver är om de inte stannar i jorden mer än som ryms inom världens återstående koldioxidbudget för att undgå två graders uppvärmning. Så länge dessa aktier ägs kan AP-fondernas investeringar av svenska pensionspengar bara säkras om klimatmålet inte uppnås.

FÖRBIFART STOCKHOLM SÄNKER SVERIGES KLIMATMÅL

Att Sveriges regering och riksdag dessutom har gett förnyat klartecken till bygget av Förbifart Stockholm, som om den inte stoppas blir världens största och dyraste sexfiliga motorvägstunnel, innebär ett katastrofalt vägval i trafikplaneringen som nedprioriterar kollektivtrafiken till förmån för motorvägar i Sveriges viktigaste trafikområde. Sedan det Alliansledda styret av Stockholms läns landsting nu aviserat planer på en nödbroms för kollektivtrafiken med kraftiga prishöjningar, utglesad buss- och pendeltrafik och neddragna utbyggnadsplaner kan denna konsekvens inte längre sopas under mattan.

Vägtrafiken står i Sverige för en tredjedel av utsläppen och har inte minskat sedan 1990, då vinsten med bränslesnålare bilar har ätits upp av trafikökningen. Ändå har även Miljöpartiet i dagens S-MP-regering lagt ned motståndet mot Förbifart Stockholm, trots att Trafikverkets egna bedömningar att biltrafiken om klimatmålen ska uppnås måste minska med 20 procent till 2030, och i storstäderna med 25 procent, medan den tunga trafiken inte får öka alls.
Enligt Trafikverkets egen bedömning kommer dock Förbifart Stockholm stick i stäv mot klimatmålen att medföra ökade utsläpp på 130 000 till 140 000 ton per år. Trafikverket utgår ifrån att personbiltrafiken ska öka med 34 % till år 2030, en årlig tillväxt på 1,5 %.
Trots det kaos och förfall som präglar järnvägen och Stockholms kollektivtrafik prioriteras därmed motorvägar framför spårtrafik.

Även om flyget som idag står för uppåt 5 procent och en ökande andel av Sveriges fossila utsläpp skulle klara en övergång till biobränslen räcker inte detta för att åstadkomma den drastiska minskning som krävs. Såväl den förra som den nuvarande regeringen saknar målsättningar för den nödvändiga omläggning som krävs från såväl svenskt inrikesflyg och flyg inom Europa, liksom från långväga godstransporter på väg, till snabbtåg. Något som i sin tur kräver en återförstatligad och kraftfullt upprustad järnväg.

För att nå klimatmålen krävs inte bara snarast möjliga övergång till förnybara energikällor och kollektivtrafik, utan också en kraftfull satsning på energieffektivisering av såväl industrier som bostäder.
Utsläppen av växthusgaser från förbränning inom tillverkningsindustrin har minskat med 31 procent, varav en hel del antagligen kan förklaras genom att produktionen outsourcats. Liksom inom andra områden har självklart en övergång skett från oljeanvändning till el och biobränslen.

EU:s handel med utsläppsrätter, som varit politikernas främsta metod att göra något åt industrins utsläpp har dock hittills blivit ett fiasko utan ände. Även Riksrevisionen har klassat den som ineffektiv. Att denna handel samtidigt har fått motivera att regeringen slopat skatten på koldioxid för kraftvärme (värme från elproduktion som sprids via fjärrvärmenät), har fått användningen av fossila bränslen i kraftvärmesektorn att öka med hela 34 procent under året innan tredje kvartalet 2013. Mycket små framsteg har också gjorts när det gäller energieffektiviseringen av den svenska processindustrin.
EU:s handel med utsläppsrätter har blivit ett enormt misslyckande trots (eller kanske tack vare) att det sedan starten 2005 vuxit till att omfatta 12 000 industri- och energianläggningar i Europa, varav 800 i Sverige. Handeln bygger på idén att locka företagen till minskade utsläpp genom att kunna sälja de utsläppsrätter som de därigenom sparar.
Systemet infördes 2005 och i den andra tilldelningen av utsläppsrätter mellan 2008 och 2012 delades 95 procent av utsläppsrätterna ut gratis till de berörda anläggningarna. Fiaskot brukar skyllas på att den ekonomiska krisen sedan 2008 orsakat en övertilldelning av gratis utsläppsrätter, vilket fått priset på dessa att kollapsa. Misslyckandet fullbordades av att den förra regeringen vägrade anullera det överskott på 1,5 miljoner utsläppsrätter som uppstått under 2008-2012.

Koldioxidskatten inom kraftvärme och den tunga industrin togs också efter en framgångsrik lobbykampanj bort för ett par år sedan för att kompensera bolagen för köp av utsläppsrätter.
Inom sektorn bostäder och lokaler som står för 40 procent av Sveriges utsläpp görs alltför litet för att säkra en klimatanpassad renovering av miljonprogramsområden. När bostadskrisen samtidigt har blivit akut riktas fokus mer på att bygga enklare än långsiktigt hållbart.

Enligt regeringens direktiv om nära-nollenergibyggnader ska enligt Naturvårdsverket endast skärpningar som är miljömässigt, fastighetsekonomiskt och samhällsekonomiskt motiverade göras. Det kan enligt verket innebära ”att inom energihushållningen kommer miljönyttan av kravet på hur låg energivändning ska vara att vägas mot investeringsbehovet”. För att bostadsbristen ska byggas bort utan att det tummas på kraven om byggande nära passivhus-standard behövs en helt ny, socialistisk bostadspolitik.
Såväl S som MP riktade i opposition stark kritik mot Alliansregeringen för att svika det svenska målet att minska de utsläpp som inte ingår i EU:s utsläppshandel med 40 procent till 2020 jämfört med 1990. Enligt regeringen Reinfeldt skulle nämligen bara 27 procent av detta avklaras i Sverige, medan den resterande tredjedelen (13 procent) skulle uppnås genom att köpa utsläppskrediter utomlands.
Hittills har den nya regeringen dock bara bytt ut ordet att en tredjedel av utsläppsminskningarna ”ska nås” till ”kan nås” genom ”flexibla mekanismer inklusive internationella krediter”. Men den absurda handel med utsläppsrätter som detta syftar på har hittills varit ett komplett fiasko.

EU:S ENERGY UNION

Inför klimattoppmötet i Paris fortsätter såväl FN:s klimatpanel som EU att förlita sig på finansiella marknadsmetoder. EU:s nya Energy Union-strategi bygger dels på en investeringsplan, som hoppas kunna locka privat kapital till en europeisk fond för strukturella investeringar i ett läge där de hårt pressade medlemsstaterna inte tillåts skapa nya skulder, dels på en fortsatt handel med utsläppsrätter som ska stadgas upp med en ”marknadsstabilitetsreserv”. Till denna obscena handel med rättigheter att skita ned atmosfären ska precis som förut en frikostig tilldelning av gratis utsläppsrätter i stor skala ske till industrier som är utsatta för internationell konkurrens.

Inte bara marxister och radikala miljöaktivister, utan även flera av världens ledande klimatforskare, som professor Kevin Anderson vid brittiska Tyndall Centre for Climate Change Research, har kallat marknadsmetoder som dessa ”dömda att misslyckas och en farlig distraktion”. Sådana metoder skulle enligt Anderson kunna fungera om det skulle räcka med små justeringar i systemet, medan de dramatiska utsläppsbegränsningar i storleksordningen 8-10 procent om året i de rika länderna som krävs idag bara kan ske genom drastiska regleringar.
Flera forskare varnar EU för att de första 40 procenten är betydligt lättare att uppnå till begränsade kostnader än fortsättningen. Från en vetenskaplig utgångspunkt borde EU:s mål till 2030 vara att begränsa utsläppen med 80 procent snarare än 40 procent, förklarade Kevin Anderson i tidskriften Nature i januari förra året.
”Vårt pågående och kollektiva slöseri med kol”, skriver Anderson ”har slösat bort vår möjlighet för ’evolutionär förändring’ enligt våra tidigare (och större) 2°C-budgetar. Idag, efter två decennier av bluff och lögner, kräver vår resterande 2°C-budget en revolutionerande förändring av den politiska och ekonomiska hegemonin.”

Även den brittiske miljödebattören George Monbiot påpekar det absurda i att de FN-ledda klimatförhandlingarna endast handlar om problemets ena och mindre centrala sida, konsumtionen av fossila bränslen, medan inget görs för att hindra att kol, olja och gas produceras. Även om försök att begränsa konsumtionen genom att höja priset tillfälligt lyckas, skulle den fallande efterfrågan åter sänka priset och gynna kolintensiv industri.

ÄR SKATT PÅ OLJA EN LÖSNING?

Det råder idag en överproduktion av ”tight oil” (icke flödande olja ur skifferlager) på en sviktande världsmarknad för dyr olja och gas från skiffer, oljesand och djuphavsborrningar. Skyhöga oljepriser bidrog till finanskrisen 2008 och föll sedan, men ökade åter från 2009 på grund av OPEC:s minskade produktion, USA-dollarns fall och den arabiska våren. Det ledde till en ny ”tight oil”-boom efter 2011 då oljepriset åter nådde över 90 dollar fatet i 2015 års priser, som sedan åter har rasat på grund av gradvis ökad överproduktion (konstlat sänkta räntor har lett till en frenetisk jakt på nya spekulationsobjekt från investmentbankerna) och nytt efterfrågefall, som blivit särskilt markant från 2014.

Många miljöaktivister, till och med Naomi Klein, hör till dem som hoppas att det senaste årets kollaps av oljepriserna med hälften ska ge regeringarna kurage nog att åtminstone införa en skatt på bensin och diesel.
Men även en ökad beskattning skulle få helt otillräckliga effekter, samtidigt som dessa enbart kommer att slå mot dem som har låga inkomster och därför har svårast att bära dem. James Hansen har föreslagit en mer sympatisk men under dagens kapitalism sannolikt helt orealistisk form av grön skatteväxling med successivt höjda avgifter på konsumtionen av fossila bränslen tills denna stryps i tillräcklig grad, vars inkomster automatiskt skulle delas ut lika till alla personer.

FARLIGA PLAN B-LÖSNINGAR

Även FN:s klimatpanel tvivlar uppenbarligen så starkt på möjligheten att lyckas avveckla de globala nettoutsläppen av växthusgaser att den inte vågar stänga dörren till ens de mest skrämmande Plan B-metoder, som samlas under begreppet ”geoengineering”.
En del kan förefalla harmlösa som vitmålade tak för att kasta tillbaka solens strålar. Detsamma gäller betoningen av omfattande skogsplanteringar som kan skapa nya kolsänkor. Problemet uppstår när detta bygger på att företag i de utvecklade länderna kan köpa sig fria att fortsätta sina egna utsläpp genom att kompensera dessa med en handel i planteringsprojekt som alltför ofta visat sig rubba den ekologiska och sociala balansen för berörda ursprungsfolk.

Under det ”folkens toppmöte” som Via Campesina, som säger sig tala för 250 miljoner småbönder, rörelser för ursprungsfolk, klimaträttviseaktivister och fackföreningar i tredje världen, kommer att organisera vid sidan av COP21 i Paris kommer en svidande kritik att riktas mot sådana projekt som REDD (Reducing Emissions from Deforestation and Forest Degradation) och Climate-Smart Agriculture, som båda säger sig syfta till att motverka den globala uppvärmningen genom handel med utsläppsrätter.
REDD innebär att skogar, som i generationer har förvaltats av ursprungsbefolkningar, köps upp på marknaden – vilket ofta resulterar i tvångsvräkningar av hela samhällen. Ännu värre är att REDD inte gör någon skillnad mellan naturskogar och industriella trädplantager – vilket ofta innebär katastrofala förluster av biologisk mångfald.

Andra både ekonomiskt och tekniskt extremt tvivelaktiga projekt för koldioxidinfångning och lagring (CCS, Carbon Capture and Storage) går ut på att forska om möjligheterna att avskilja koldioxid och i stor skala begrava i berggrunden eller djuphaven, omhuldas framför allt av världens kol- och gasproducenter.
Geoengineering handlar också om extrema planer på än mer vågade ingrepp som att påverka jordens energibalans genom reflektera bort en del av solstrålningen – till exempel genom att skapa konstgjorda moln av partiklar (aerosoler) i stratosfären med stor risk för oförutsebara sidoeffekter.

Årets Euro Economic Congress hölls också talande nog i polska kolgruvestaden Katowice, där EU finansierat ett forskningscenter för minst sagt tvivelaktiga ”Clean Coal”-teknologier (som avskiljande och lagring av kol i berggrunden och förgasning av kol), vilket enligt EU:s energikommissionär Arias Canete ska syfta till att forsatta investeringar i kol ska kunna förenas med EU:s låg-utsläppsekonomi.

VÄXANDE KLIMATHOT UTVECKLAR MEDVETENHETEN

Det är mot denna bakgrund som en ny radikalisering med en fördjupad socialistisk medvetenhet kan förutses i samband med klimatprotesterna under klimattoppmötet i Paris.
Det är därför ingen tillfällighet att klimataktivister världen runt börjat upptäcka hur Karl Marx redan i Ekonomisk-filosofiska manuskript från 1844 uppmärksammar hur arbetets alienation under kapitalismens industrialisering också innebär en alienation från naturen.
Utifrån en diskussion om den långsiktiga markförstöring som följt av kemiska gödningsämnen inom det dåtida jordbruket, konstaterade Marx i Kapitalet på 1860-talet att ”varje framsteg i det kapitalistiska jordbruket är inte endast ett framsteg i konsten att utsuga arbetarna utan också i konsten att utsuga jorden, ty varje framsteg som ökar dess fruktbarhet för en begränsad tidsperiod är samtidigt ett framsteg som förstör källorna till denna fruktbarhet”.
Kapitalismen hade enligt Marx skapat en metabolisk reva (en reva i ämnesomsättningen med naturen) som innebär att den ”kan endast utveckla produktionstekniken och den samhälleliga organisationen genom att samtidigt förstöra all rikedoms urkällor: jorden och arbetaren”.

Om Marx verkat idag skulle han utan tvekan ha använt den studie av dagens ekologiska revor som publicerades i tidskriften Nature 2010 av Sveriges ledande klimatforskare Johan Rockström tillsammans med några andra ledande forskare, inklusive James Hansen. I denna listas hur dagens ekonomiska system krockar med nio ”planetära gränser”, som klimatet, de globala färskvattensreserverna, kemiska utsläpp, havens försurning, den snabbt krympande biodiversiteten (ökad takt i arters utdöende), ozonlagren i atmosfären (den enda goda nyheten), aerosolerna (små partiklar) i atmosfären och de kväve- och fosforcykler som reglerar jordens bördighet. Enligt studien har gränserna redan överskridits i tre av dessa: klimatet, kvävets kretslopp och biodiversiteten.
Och den gemensamma drivkraften bakom allt detta är självklart den ständiga jakt efter största möjliga vinst och ackumulation av kapital på kortast möjliga tid som konkurrensen i det kapitalistiska systemet tvingar tvingar fram.

Den krympande tillgången på sötvatten är än så länge exempel på regionala, om än växande och extremt allvarliga, ekologiska revor. En artikel om detta av Robert Hunziker i Counterpunch berättar till exempel att Kinas ökenutbredning nått 27 procent av landets yta. Inte mindre än hälften av landets 50 000 större floder har torrlagts, samtidigt som hundratals städer brottas med allvarliga vattenbrist.
Utan att citera Marx är även Naomi Kleins slutsats i This Changes Everything att ”vårt ekonomiska system nu är i krig med vårt planetära system. Eller mer precist mot många av jordens livsformer, inklusive mänskligt liv”.
Då det blir alltmer uppenbart att fokus för en historiskt sett snabb lösning av klimathotet under de närmaste decennierna måste riktas mot det kapitalistiska produktionssättet i än högre grad än bara på konsumtionen av fossila bränslen. Då är det heller inte så svårt att inse att ingen lösning kan genomdrivas utan makt och ägande att planera för en annan riktning för de oljebolag som enligt tankesmedjan Carbon Tracker Initiative kontrollerar 2 795 gigaton kända kol-, olje- och gasreserver, vilket är flera gånger mer än atmosfären kan ta emot om 2°C ska kunna klaras.
Enligt en forskning som publicerades i tidskriften Climatic Change och refererades i The Guardian i november 2013 står endast 90 storbolag för produktionen av två tredjedelar av utläppen av växthusgaser sedan starten av den industriella eran, varav 83 producerar fossila bränslen och sju är cementtillverkare. Så få som 20 företag av dessa har stått för närmare 30 procent av de totala utsläppen.
50 av de 90 var privata bolag som ChevronTexaco, Exxon, BP och Royal Dutch och Shell. Att samtidigt 31 var statligt ägda som Saudi Aramco, ryska Gazprom och norska Statoil, medan nio var statligt styrda i länder som Kina, före detta Sovjetunionen, Nordkorea och Polen, visar också att ägandet i sig inget löser om inte det statliga ägandet bygger på en annan politik för en demokratiskt planerad och kontrollerad socialistisk planering i global skala.

Men makten ligger i extremt få personers händer. ”Det finns tusentals olje-, gas- och kol-producenter i världen”, citeras rapportförfattaren Richard Heede vid Climate Accountability Institute i Colorado. ”Men deras beslutsfattare, de verkställande direktörerna eller kol- och olje-ministrarna, kan om en begränsar dem till bara en person, alla få plats i en Greyhound-buss eller två.”

KAPITALISMENS GLOBALISERING

Som Naomi Klein visar har både regeringar och företag snärjts in i ett nyliberalt system av internationella regler och frihandelsavtal, som drivits fram av de stora bolagen och deras mäktiga lobbyorganisationer.
Hon frågar sig varför så lite har gjorts trots att varningarna funnits i minst 30 år och visar hur klimatfrågan hela tiden har fått vika ned sig i den kraftmätning som pågått mellan två samtidiga, parallella och internationella processer: FN:s klimatförhandlingar och den kapitalistiska globaliseringsprocess, som hela tiden har underlättats av internationella handelsavtal. Klimatfrågan har mot bakgrund av storföretagens och den nyliberala kapitalismens globala triumf efter Berlinmurens fall väckts i ett episkt läge av ”bad timing”.

En hel del har skrivits om den globaliserade nyliberalismens instabila finansiella marknader, skenande klyftor mellan de superrika och de fattiga, förfallen infrastruktur och social välfärd, skriver Klein. ”Mycket lite har dock skrivits om hur marknadsfundamentalismen från första stund har saboterat vårt kollektiva svar på klimatförändringarna, ett hot som kommit knackande på dörren just när denna ideologi nådde zenit.”
Med kapitalismens globalisering och handelsavtal har alla de mest direkta och självklara åtgärderna för att hejda den globala uppvärmningen gjorts kätterska för makthavarna: ”Hur kan till exempel samhällen investera massivt för offentlig service och infrastruktur med nollutsläpp när den offentliga sektorn systematiskt avvecklas och utauktioneras? Hur kan regeringar införa kraftfulla regleringar, beskatta och straffa företagens användning av fossila bränslen när alla sådana åtgärder avfärdats som reliker av en kommunistisk ’kontroll- och kommandoekonomi’? Och hur ska en förnybar energisektor kunna få det stöd och skydd den behöver för att ersätta fossila bränslen när ’protektionism’ har blivit ett fult ord?”
Och än svårare blir det om storföretagens lobbyorganisationer lyckas säkra de två nya enorma frihandelsavtal, TTP och TTIP, som just nu förhandlas bakom lyckta dörrar för alla utom storföretagens agenter. TTP står för The TransPacific Partnership, ett handelsavtal mellan tolv länder runt Stilla havet (USA, Kanada, Mexiko, Peru, Chile, Australien, Nya Zeeland, Malaysia, Singapore, Vietnam, Japan och Brunei) medan TTIP står för The Transatlantic Trade and Investment Partnership, som samtidigt förhandlas mellan USA och EU.
Båda avtalen tar sikte på ökat skydd för de kapitalistiska företagens investerare, patent, varumärken och andra så kallat immateriella rättigheter, och i båda förespråkar USA införandet av tvistlösningsmekanismer som innebär att företagen kan stämma regeringar genom skiljedom i stället för genom domstolar, något som har visat sig vara mer gynnsam för företagen gentemot både regeringar och konsumenter. Enligt läckor i USA handlar TTP främst om att öppna alla länder för kapitalistisk penetrering och fri utförsel av vinster, regler för att säkra privatiseringar och möjligheter för företag att stämma stater i slutna skiljedomstolar om nationella lagar och regler skulle strida mot avtalets syften. TTP är dessutom riktat mot Kinas växande ekonomiska makt i Asien.

I This Changes Everything redogörs för hur ett sol­energiprogram för att göra Ontario, Kanadas största delstat, fritt från kol till 2014 saboterats av stämningar enligt Världshandelsorganisationen WTO:s regler från EU och Japan. Det görs med argumentet att det var diskriminerande gentemot utländska konkurrenter. Det nedlagda programmet skulle ha skapat 31 000 gröna industrijobb i ett område som har övergetts av USA:s biljättar.
Ett annat närliggande exempel på hur internationella regelverk allt mer snärjer regeringar är energiminister Ibrahim Baylans uppmärksammade förslag om att införa en minst sagt kontraproduktiv skatt på svenska solcellsanläggningar. Förslaget motiveras med att varken EU:s statsstödsregler eller reglerna i den gemensamma elcertifikatsmarknaden mellan Norge och Sverige godkänner att vissa energislag diskrimineras.
Detta tillåts ske i en obscen kapitalistisk världsordning där 80 miljardärer äger lika mycket som de 3,5 miljarder fattigaste, enligt biståndsorganisationen Oxfam och Credit Suisse nya metod att mäta förmögenheter. Eller där de oljebolag som hotar den mänskliga civilisationen får 775-1 000 miljarder dollar (6 340-8 180 miljarder kronor) i årliga subventioner utan att behöva betala någonting alls för privilegiet att behandla vår gemensamma atmosfär som en fri soptipp.

KAMP OCH ÖVERGÅNGSKRAV

Den så kallade klimaträttvise-rörelsen har länge haft stora svårigheter att återhämta sig efter det upplevda bakslaget vid klimattoppmötet i Köpenhamn, där många haft orealistiska förväntningar på att främst Obama och EU:s makthavare skulle kunna enas om ett globalt klimatavtal värt namnet. Ändå spirar idag ett än så länge illa sammankopplat men mycket mer illusionslöst motstånd, som fötts i otaliga fickor av lokala strider världen runt, där lokalbefolkningar och ofta fattiga ursprungsfolk utkämpat bittra strider mot oljebolagen och de regeringar, kravallpoliser och militärer som dessa stöttas av.

Inte minst i Naomi Kleins bok ges en intressant inblick i en lång räcka av dessa motståndsfickor som hon kallar ”Blockadia”, alltifrån de som bedrivs i Kanada och USA till Grekland, Rumänien, England och Ecuador. Vi skulle kunna tillägga svenska strider som i Ojnareskogen på Gotland eller samernas kamp mot de spekulanter som velat öppna en gruva i Gállok utanför Jokkmokk.
Inte minst i Kina har också Blockadia-liknande protester mot miljöförstörelsen ökat. Enligt det kinesiska samfundet för miljövetenskap har antalet miljö­protester ökat med 29 procent om året sedan 1966!
Parallellt med exploteringen av oljesanden pågår en boom i ”fracking”, utvinning av naturgas genom att borra extremt djupt. Protester i många länder har bland annat lett till ett förbud mot fracking i Frankrike.
Även den segerrika strid av berörda ortsbor mot den planerade East West-tunneln i Melbourne som letts av medlemmar i CWI:s australiska sektion Socialist Party är ett imponerande exempel på en sådan kamp.
I Kanada utkämpar ursprungsbefolkningar i rörelser som Idle No More och First Nations episka strider över stora områden för att bevara sina livsavgörande rena vattendrag och jaktmarker mot exploateringen av naturgas ur oljesand och de gigantiska pipelines, järnvägstransporter och hamnterminaler som detta kräver. Det är strider som idag utkämpas både fysiskt och i domstolarna, där ursprungsbefolkningen försöker hävda de rättigheter som trots allt vanns under förfädernas strider mot kolonialisterna.
Exploateringen av oljesand är samtidigt ett särskilt allvarligt klimathot som frigör enorma mängder metangas. Att deras kamp är viktig för att rädda planeten från global uppvärmning både inspirerar de som kämpar och ger dem ett allt starkare stöd från den allmänna opinionen.

Det är ur den allt bredare koalition mellan ”indianer och cowboys”, tillsammans med studenter, arbetare och miljöaktivister, som själva begreppet Blockadia har fötts. Självklart bidrar också erfarenheterna från Occupyrörelsen och chocker som stormen Sandy.
Den kanadensiska energijätten TransCanada har övergett sina planer på att bygga en hamn för export av oljesand i Cacouna, Quebec, och beslutat att skjuta upp bygget av en gigantisk pipeline för 1,1 miljoner fat av olja ur oljesand (större än den mer kända Keystone XL oljeledningen från Alberta i Kanada till Mexikanska golfen) i två år. Detta är våren 2015 en mycket stor seger för ett växande motstånd inte bara i Cacouna, där den populära vitvalen hotades, utan längs hela den 4 600 kilometer långa oljeledningen.
Oljeprisraset kan komma att underlätta flera liknande segrar mot den miljöskadiga utvinningen av oljesand, samtidigt som motståndet mot det enorma pipelinebygget Keystone XL redan har visat sig kunnat trigga en ny amerikansk klimatrörelse.

Detta demonstrerades också inför en hel värld när 400 000 samlades till historiens största klimatmarsch i New York under FN:s möte hösten 2014 inför 2015 års klimattoppmöte i Paris, Cop 21. Det har i sin tur väckt spirande förhoppningar bland radikala klimataktivister världen runt om vad som kallas ett Climate Seattle i Paris, i likhet med när massprotesterna inför och under WTO-mötet i Seattle 1999 gav upphov till den globala rättviserörelsen.

MOT EN NY OCH ANTIKAPITALISTISK KLIMATRÖRELSE

Klimatmarschen i New York var inte en renodlad miljö- eller klimatrörelse, utan en massiv konvergens av sociala rörelser, unga miljöaktivister och fackliga gräsrötter som var för sig speglar en spirande radikalisering underifrån i USA. Klimatfrågan har också alla förutsättningar att kunna trigga till ett liknande uppvaknande i global skala. Om inte redan i Paris, så därefter i takt med allt fler klimat- och miljörelaterade naturkatastrofer.

”Var är alla sittstrejker? Massbojkotter? Kraven på expropriation? Var är, kort sagt, de arga massorna?” frågar sig den amerikanske arbetarrörelseforskaren Steve Fraser i sin nya bok The Age of Acquicence (eftergivenhetens era), utan att se vad som ändå håller på att spira: förutom blockaderna mot Keystone XL och kanadensisk oljesandsutvinning, studentaktivism mot höga studieskulder, snabbmats- och Walmart-anställda som kämpar för en lön att leva på, de regionala kampanjerna för att höja minimilönen till 15 dollar i timmen och den nya medborgarrättsrörelsen i protest mot polisvåldet.
Även i Europa gror motståndet alltifrån grekiska och spanska torg till belgiska fackföreningar och den irländska masskampen mot vattenavgifter. Även i Sverige kan nya provokationer som till exempel höjningen av SL-kortet och Förbifart Stockholms miljödiskriminering av miljonprogrammets förorter tända nya gnistor till kamp.
Vi har de senaste åren sett en hel rad svepande massrörelser välla fram för att sedan tyna bort, som den Arabiska våren, de sydeuropeiska torgrörelserna, Occupy Wall Street och studentrörelserna i Chile och Quebec.

Vad som nu krävs för den mycket mer uthålliga ”grand push” mot ett kapitalistiskt system som allt fler snart kommer att uppfatta som ett existentiellt hot är, som Naomi Klein lite luddigt uttrycker det, ”en mycket bredare kamp mellan världsåskådningar, en process som återuppbygger och återskapar själva idén av kollektivism, det kommunala, det civila och medborgarrättsliga efter så många årtionden av attacker och försummelser”. Något som dagens marxister i alla länder har en plikt att på alla sätt bidra till och underlätta, liksom att förse med klara paroller, program och vägledning i handling.
Klimathotet kommer också att piska miljöaktivister att inse den absoluta nödvändigheten av ett socialt, ekologiskt och socialistiskt övergångsprogram, som inte väjer för att de stora bankerna, företagen och energiproduktionen måste övertas av samhället. Bara så kan den nödvändiga övergången planeras och styras demokratiskt under kontroll av de arbetande och alla berörda. Att överta makten och ägandet för att kunna genomföra en fundamental omställning efter människornas och naturens behov stavas socialism.
Som socialister tillbakavisar vi också alla reaktionära idéer om ett stopp för all ekonomisk tillväxt. Vad som krävs är tvärtom en plan för social upprustning av vård, skola och omsorg och en god levnadsstandard som samtidigt begränsar allt slöseri och de rikas överkonsumtion.

Även en omläggning av konsumtionsmönster kommer att vara nödvändig, i de utvecklade länderna till mer vegetarisk kost på bekostnad av den snabbt ökade köttkonsumtionen. Av världens totala utsläpp av växthusgaser står animalieproduktionen för nästan en femtedel, enligt Jordbruksverket. Oavsett hur och var kött produceras är konsumtionen förknippad med en stor klimatpåverkan. Den främsta anledningen till de höga växthusgasutsläppen från produktionen av kött är på grund av att det går åt väldigt mycket mark för att producera foder. En viktig slutsats när det gäller förändrade konsumtionsmönster är därför att fler människor behöver skifta till en till största del vegetarisk kost. En allmän omläggning till mer av närproducerad mat och andra konsumtionsvaror kan begränsa nödvändigheten av mycket långväga och ekologiskt kostsamma godstransporter.
Vad som också krävs är massiva investeringar i en omställning till kollektivtrafik och infrastruktur för smarta energisystem och en bättre organiserad stadsplanering, med goda och klimatsmarta bostäder för alla inom räckhåll för en utbyggd kollektivtrafik och så vidare, på bekostnad av dyra motorvägsbyggen, banker och spekulanter. En socialistisk och ekologisk övergångsekonomi för balans med naturen kräver storskaliga offentliga investeringar.
Produktionen måste ställas om och planeras demokratiskt. I sin rapport Totalrenovering av Sverige föreslår den fd LO-ekonomen P-O Edin liksom tidigare de sk 6F-facken ett omfattande investeringsprogram som en lösning på dagens kroniska undersysselsättning med höga vinster men låga investeringar i både den privata och offentliga sektorn. Detta föreslås bland annat omfatta skolor, en totalrenovering av allt fast kapital i offentliga sektorn under 20 år (vägar, järnvägar, vatten- och avloppssystem, elnät, skolor, fängelser, sjukhus, förvaltningsbyggnader, datasystem, miljöanläggningar, kultur- och fritidsanläggningar), ökat bostadsbyggande och en integration på en växande arbetsmarknad av flyktingar och långtidsarbetslösa.
En motsvarande och grön renovering krävs av industrier, skogs- och jordbruk.

Enligt en annan studie av Greenpeace skulle en renovering och energieffektivisering av de 700 000 bostäder som krävs för att uppnå miljökvalitetsmålen till år 2020 skapa 30 000 nya gröna jobb i byggbranschen, och lika många genom en fortsatt expansion av vindkraftsutbyggnaden, solenergi och bioenergi.
Tillsammans med den nödvändiga upprustningen av skola, vård, omsorg osv kan minst 100 000 gröna jobb bidra till att eliminera dagens arbetslöshet.

De resurser som krävs för att förverkliga ett sådant program finns redan i dagens banker och storföretag, men endast en bråkdel av detta kommer att utföras inom den tid som krävs utan att makten och ägandet av dessa resurser övertas av samhället.
Budskapet är helt enkelt att det inte längre finns någon tid att invänta långsamma reformer inom det rådande systemet. Inte heller kan en rörelse segra som kan tvinga elitens storföretag och banker att ta farväl till värden på triljontals dollar utan att ändra de globala makt- och ägandeförhållanden.

STÄLLNINGSTAGANDEN OCH PROGRAM ATT KÄMPA FÖR:

Rättvisepartiet Socialisterna (RS) avvisar alla lika ineffektiva som reaktionära metoder som handel med utsläppsrätter. En sådan handel innebär en slags privatisering av luften som ger kapitalisterna rättigheter att köpa sig fria att förstöra den i utbyte mot kompenserande projekt av tveksam karaktär någon annanstans. Med en sådan handel skapas också en ny och makaber finansiell spekulationsmarknad som oundvikligen leder till en massiv och okontrollerbar korruption i alla led.
De kapitalistiska företagen och regeringarna letar typiskt nog efter alla sorters skenbart lätta ”lösningar”, som kärnkraft, biobränslen, koldioxidlagring, genmanipulerade grödor o s v.
Ett utmanande exempel på detta är hur Vattenfalls storsatsning på kärnkraft och tyska kolkraftverk har försvarats med hänvisning till att företaget också bedriver en forskning om möjligheten att avskilja och lagra koldioxid i jorden (Carbon Capture and Storage). Det vill säga något som om det alls blir praktiskt och ekonomiskt realistiskt, kommer att ta mycket lång tid att utveckla. Socialister säger inte nej till sådan forskning eller till exempel en mycket långsiktig forskning på fusionskraft, men kräver ett stopp för kolkraften till dess att en sådan utväg visat sig vara möjlig.
Inte heller erbjuder den kapitalistiska krisen någon lättnad för klimatet. Även om den skulle leda till en utplaning eller liten minskning av utsläppen, innebär den också minskade investeringar i den nödvändiga omställningen.

Skattehöjningar kan bara ge kortsiktiga resultat. Skatter på bränsle och el förklarar till stor del varför utsläppen i Europa är mindre än hälften per person än i USA. Som Världsbanken förklarade för några år sedan skulle ett utbyte av alla amerikanska SUV:ar till bilar som uppfyller dagens utsläppskrav i Europa spara lika mycket koldioxidutsläpp som det skulle kosta att ge alla de 1,6 miljarder människor i världen el som i dag saknar det.
Men även ”gröna” skatter slår hårdast mot de lågavlönade om de inte kompenseras av sänkta skatter och avgifter som är viktiga för lågavlönade, till exempel gratis kollektivtrafik och lägre skatter på nya flerfamiljshus. Gröna skatter på fossila bränslen och stora personbilar kan liksom trängselavgifter i storstäder tolereras om de kombineras med massiva investeringar i en alternativ och subventionerad kollektivtrafik.
RS står för gratis kollektivtrafik i all lokaltrafik.

Rättvisepartiet Socialisterna vill framförallt möta såväl kapitalismens klimat- och försörjningskriser som dess ekonomiska kris och massarbetslöshet med en socialistisk plan för massiva investeringar på energibesparande åtgärder och förnyelsebara energiformer. Det vill säga i såväl transporter som industrier, jord- och skogsbruk, bostäder, skolor och byggnader av alla slag.
En socialistisk planerad ekonomi skulle sträva efter hållbarhet på alla produkter till skillnad från dagens kapitalism där vinsterna gynnas av att varor har kortast möjliga bäst före datum, snabbt går sönder eller anses omoderna. Kraftigt förkortad arbetsdag och utökning av välfärdssektorn skulle även det vara en omställning nödvändig för att nå nollutsläpp.
Omställningen kan inte bara gälla produktionen utan även konsumtionen, som ökad kollektivtrafik, mer energisnåla mönster för boende och stadsplanering, skarp beskattning av stora förmögenheter, arv och höga inkomster för mer jämlika inkomster och konsumtionsmönster, förmodligen också stöd för mer vegetarisk mathållning o s v.

En socialistisk plan för att rädda planetens klimat kommer av nödvändighet att ha olika betoning i olika länder och världsdelar. Rättvisepartiet Socialisterna stödjer många åsikter som inte minst förts fram av klimataktivister från utvecklingsländerna, som:

  • att folkens och planetens behov måste sättas före det globala kapitalets jakt på profiter (People’s Needs, Not Corporate Greed), och vidare:
  • att det behövs ett paradigmskifte från de tillväxt- och utvecklingsmodeller som bygger på de multinationella företagens exploatering av människor och natur till folklig suveränitet över naturresurserna;
  • att det inom ramen för det kapitalistiska systemet inte finns några lösningar;
  • att klimathotet inte bara är en miljöfråga utan måste ses som en fråga om social rättvisa som är rotad i de rika ländernas och de transnationella företagens rovdrift på naturresurserna;
  • att jakten på tillväxt och profiter är den grundläggande orsaken till exploatering och strukturell fattigdom;
  • att det finns en inneboende motsättning mellan frihandelsområden och nyliberal politik och den globala kampen för att reducera utsläppen;
  • att de rika i Nord, som står för det största historiska ansvaret, tillsammans med eliterna i Syd också måste bära den största bördan;

Rättvisepartiet Socialisterna förklarar samtidigt att ett sådant paradigmskifte inte kan genomföras utan revolutionära omvälvningar och uppbygget av en global rörelse för jobben, välfärden och klimatet som kopplas till ett socialistiskt program. Samtidigt måste kampen och medvetenheten byggas i strid för konkreta övergångskrav.
För socialister i Sverige betyder detta till exempel att kräva och kämpa för följande:

  • ett mål att minska utsläppen med minst 60-70 procent till 2030 och närmast nollutsläpp till 2050;
  • massiva offentliga investeringar i förnyelsebar energi som solenergi, vindkraft och jordvärme mm, tillsammans med en nödvändig upprustning av elnäten;
  • att snarast påbörja en omställning av transportsektorn, vilket i sin tur kräver:
  • att såväl järnvägstrafiken och SL som infrastrukturen och underhållet förstatligas och byggs ut
  • att all kollektivtrafik snarast återtas i kommunal och statlig ägo;
  • nationella, regionala och lokala planer för fungerande och snabba tåg till låga biljettpriser mellan Stockholm, Göteborg och Malmö och längs Norrlandskusten, liksom ett kraftigt utbyggt nät av regionala pendeltåg och lokaltrafik i tunnelbanor/spårvägar, spårtaxi och buss;
  • att Förbifart Stockholm stoppas till förmån för en kraftig utbyggnad av kollektivtrafiken och gratis kollektiv lokaltrafik, liksom av utbyggd godstransport på järnväg;
  • snarast möjliga omställning från fossila bränslen till elhybrid- och elbilar och till biogas för tyngre fordon genom skärpta utsläppskrav och miljöbilspremier;
  • att inrikesflyget i södra Sverige ersätts av snabbtåg, samtidigt som till exempel Bromma flygplats stängs och upplåts för nya bostadsområden;
  • även i global skala behövs så långt det är möjligt en omställning från flygtrafik till snabbtåg. För det flyg som finns kvar behöver bränslet ändras. Den negativa spiralen som pressar priserna på personalens och säkerhetens bekostnad måste brytas;
  • att terminaler byggs för smidig omlastning från lastbilar utan fossila bränslen till långväga godstrafik på järnväg, liksom lokala terminaler för samordnade lastbilsleveranser;
  • en stadsplanering utvecklas som mer än hittills bygger på kommunikationer med kollektivtrafik;
  • att bilindustrin och de privata energibolagen förstatligas under kontroll av de anställda för en snabb omställning av produktionen till kollektivtrafik samt en produktion av nya och eldrivna personbilar, lastbilar och bussar utan fossila bränslen.

Alla dessa nödvändiga åtgärderna och offentliga investeringar kan skapa minst 100 000 nya gröna jobb.Detta kräver kamp för:

  • att miljonprogrammet och andra bostadsområden med flerfamiljshus renoveras och upprustas på de boendes villkor under kontroll av hyresgästerna med sikte på passiv- eller lågenergihus med en maximalt effektiv energihushållning;
  • att såväl nationella som lokala planer utarbetas för att bygga bort bostadsbristen med maximalt energieffektiva hus och en klimatupprustning av bostäder och lokaler, inklusive vatten, sophantering, elförsörjning, apparater och installationer;
  • att bostadsbristen byggs bort med lågenergihus eller passivhus (ingen extern uppvärmning), som tillsammans med solceller och/eller jordvärme till och med kan bli plushus med ett överskott av energi etc;
  • att all olja och direktverkande el ersätts med fjärrvärme, avfallsbaserat biobränsle och värmepumpar m m;
  • att dagens skattediskriminering av hyreshus ersätts med en politik för bostad åt alla som gynnar flerfamiljshus med låga hyror, där bostaden är en rättighet och inte en handelsvara;
  • att bygg- och bostadskostnaderna begränsas genom statligt investeringsstöd och billiga lån samt ett förstatligande av bankerna och de stora bygg- och byggmaterielbolagen;
  • att planer för energieffektivisering och utfasning av fossila bränslen påskyndas inom alla energi- och industriföretag under kontroll av de anställda;
  • snabba åtgärder för att integrera industriella processer, värmeeffektivisera, ersätta fossila bränslen, forska, utveckla och dela med sig av bästa teknik, och inom till exempel cementindustrin byta teknik;
  • förstatligandende av de stora och privatägda energi- och industriföretagen under kontroll av de anställda, så att nya vida större och mycket snabbare investeringar kan genomföras än de som begränsas av kapitalägarnas krav på vinster;
  • förstatliga de största jordbruken och agrokemiföretagen för en hållbar, ekologisk och säker matproduktion. Det behövs en plan för lokal och nära matproduktion utan långa transporter och djurplågeri;
  • att snarast utveckla planer för mer hållbara jord- och skogsbruk, som också kan parera för en viss ökad användning av biobränslen istället för den olja som fortfarande används för fjärrvärme;
  • att förstatliga skogs- och gruvbolagen med demokratisk förvaltning av miljöorganisationer och fack. Nya gröna jobb i gruv- och skogsindustrin genom satsning på bland annat återvinning av sällsynta metaller och skogsvård för hållbart skogsbruk. Inför miljöcertifierade avverkningsmetoder i hela skogsbruket. Skydda de sista orörda fjällen och skyddsvärda skogarna;
  • omställning av all produktion till förmån för hållbara konsumtionsvaror och tjänster som kraftigt begränsar dagens slit- och släng-slöseri och orimliga kostnader för reklam och marknadsföring;
  • att Vattenfalls och energibolagens vinster används till finansiering, forskning och utveckling av förnyelsebara energiformer, infrastruktur för elbilar o s v och ställs under kontroll av de anställda;
  • arbete eller utbildning och vidareutbildning åt alla, samt facklig vetorätt och garanterade ersättningsjobb vid omställningar av produktionen;
  • att påbörja avvecklingen av kärnkraften, som är alltför farlig och samhällsekonomiskt dyrbar;
  • att på alla sätt bistå utvecklingsländernas arbetare, småbönder och klimatkämpar i deras kamp för energieffektivisering, förnyelsebara energikällor och skyddsåtgärder mot klimatförändringarnas konsekvenser som massfattigdom och sjukdomar, översvämningar, torka och ökenutbredning, ekosystemens förstörelse och avskogning o s v – för en hållbar och tillräcklig matproduktion, mer ekologiska jordbruksmetoder, återplantering av skog och kolsänkor;
  • att bekämpa EU:s, Nato:s och Sveriges imperialistiska militarisering, krig (i sig en stor klimatbov), rasism och tilltagande fientlighet mot flyktingar – och att mot kapitalets EU ställa kampen för ett demokratiskt och socialistiskt Europa i en socialistisk värld med lika rättigheter för alla;
  • att mobilisera och förena den dagliga kampen för jobben, välfärden och klimatet med konkreta steg i bygget av nya socialistiska och miljömedvetna arbetarpartier och en ny revolutionär och massbaserad socialistisk international;
  • att i alla länder delta i och efter förmåga påskynda kampen för att under de närmaste åren och årtiondena bygga en mäktig rörelse av arbetare, fattiga och klimatkämpar som inser att det för en god och hållbar utveckling i världen krävs en social revolution som gör slut på imperialismens och kapitalismens rovdrift på både människor och natur.

Vissa åtgärder kommeratt vidtas redan under dagens kapitalistiska system, särskilt under tilltagande press av hotande väderkatastrofer och en allt starkare opinion i hela samhället. Några åtgärder är lönsamma på kort sikt även för kapitalisterna. Men det kommer att vara för lite, för sent. Andra åtgärder, som storföretagens handel med rättigheter att släppa ut koldioxid, är direkt kontraproduktiva eller omöjliga.
Det finns därför ingen inomkapitalistisk lösning på den utförslöpa för klimatet, som nu hotar att leda till oåterkalleliga tippunkter med svält och sjukdomar, desperata flyktingströmmar, nationella och sociala konflikter, krig, uppror och revolutioner. Vi står därför inför en historisk kapplöpning mot tiden innan de avgörande genombrotten kan genomföras för ett helt annat och demokratiskt planerat, socialistiskt och miljömedvetet samhällssystem i global skala.

För jobben, välfärden och klimatet – ut med kolet och kapitalet!

Återgå till toppen

——————————————————————

2. Marxismen och kampen för miljön


Karl Marx skrev mycket om behovet av att ta hänsyn till miljön. (foto: )
Karl Marx skrev mycket om behovet av att ta hänsyn till miljön.

I dessa artiklar besvarar Offensiv två vanliga anklagelser mot marxismen när det gäller miljön, från högern och en del gröna aktivister, liksom från en del av vänstern. Den första är att Marx hade en alltför positiv syn på industrialisering och såg naturen som en obegränsad källa som kunde utnyttjas. Den andra är att marxismen bär ansvaret för några av de värsta ekologiska katastroferna i Sovjetunionen. 

Bolsjevikerna var miljöpolitikens pionjärer

Arbetarklassen i Ryssland och andra nationer som förtrycktes av tsaren tog makten i oktober 1917. I motsats till dagens förtal mot den bolsjevikiska regeringen revolutionerades politiken på alla områden i samhället.

Ryssland efter revolutionen var det första landet att förbjuda rasism och antisemitism, först att legalisera rätten till abort, skilsmässa och homosexualitet. På ett motsvarande sätt förde bolsjevikerna under Lenin och Trotskij en banbrytande radikal politik när det gäller miljön.

Före revolutionen var Ryssland extremt outvecklat, på miljöns område liksom på så många andra fält. ”Forskare hade under Romanovdynastin misslyckats med att övertyga regeringstjänstemän, företagare, och även sina egna kollegor att anta moderna vetenskapliga förvaltningsmetoder för att skydda resurser och garantera deras tillgänglighet för nuvarande och kommande generationer (…) De flesta av projekten fick vänta tills efter den ryska revolutionen, eftersom tsarregeringen betraktade dem som för dyra och kanske trodde att de inte behövdes” (An Environmental History of Russia, en antologi från Cambridge University Press, mina översättningar).

Arbetarna och de fattiga under ledning av bolsjevikerna tog makten i ett land som hade ödelagts av första världskriget, bara för att finna sig under militärt anfall av invaderande arméer och före detta tsaristiska generaler. Men den nya regeringen agerade omedelbart i flera miljöfrågor.

Två dagar efter att ha tagit makten antogs dekretet Om Jord som nationaliserade alla skogar, mineraler och vatten. Ett halvår senare följde dekretet Om Skog om central styrning av återväxt och skydd av skog.

Skogarna delades in i två kategorier, varav den ena skyddades från exploatering. Detta var en viktig fråga eftersom många skogar hade kalhuggits under tsaren. Beslut togs också att jakt blev reglerad och endast tillåten under särskilda säsonger. Och ”överraskande möjliggjorde den ryska revolutionen för inrättandet av modern oceanografisk och inre fiskeriforskning” (An Environmental History of Russia).

Den helt nya miljöpolitiken infördes i extremt turbulenta tider. ”Under inbördeskrigets och krigskommunismens kaos lyckades den bolsjevikiska regeringen att stödja forskare, inklusive några som arbetade med miljöfrågor. Och med detta stöd utökade forskarna sitt miljöarbete” (An Environmental History of Russia).

År 1920 var Lenin själv inblandad i upprättandet av det första naturreservatet i världen som var statligt finansierat och endast för vetenskapliga ändamål, Ilmenskij. 1924 fanns det fyra reservat, zapovedniks. Många nya institut för forskning etablerades, ryska vetenskapsmän sågs som ledande ekologer och ekologikurser startade vid Moskvas universitet.

Vetenskapsmannen Vladimir Vernadskijs blev världsberömd för sin utveckling av begreppet biosfär. ”Ett nytt stadium i biosfären där människor spelar en aktiv roll i förändringar som grundar sig på mannens och kvinnans erkännande av naturens ömsesidiga förbindelser” (An Environmental History of Russia).

Revolutionen öppnade för en explosion av miljöorganisationer, en utveckling som uppmuntrades och omfamnades av bolsjevikerna. TsBK (Centralbyrån för studier av lokal miljökunskap) hade 70 000 medlemmar och 2 270 avdelningar. Lika viktig var VOOP (Allryska sällskapet för skydd av naturen).

Aktivister och forskare producerade tidningar, till exempel Ekologins och biocenologins problem. De höll också möten och organiserade grupper i lokala studier för att öka intresset för naturvetenskap på landsbygden. Ledande bolsjeviker, bland dem Lenins änka Krupskaja, diskuterade också hur de skulle förbättra miljön i städerna, som leder till modeller med Gröna Städer med fler parker och grönområden. De revolutionära sprången framåt fick ett abrupt slut. Stalinismens sociala och politiska kontrarevolution inkluderade också en miljökontrarevolution.

”Efter den ryska revolutionen expanderade den begynnande ekologiska vetenskapen snabbt under 1920-talets sociala omvälvningar och politiska experiment. Tjänstemän, forskare och ingenjörer utvecklade ett ambitiöst nationellt elektrifieringsprogram (…) Sedan, när Stalin tog makten, inleddes jakten på så kallade ’sabotörer’, däribland några av landets mest kunniga biologer, skogsbruks- och fiskespecialister, agronomer och ekologer” (An Environmental History of Russia). ■

Den stalinistiska diktaturen slog ner hårt mot naturen

Några av de värsta miljökatastroferna någonsin inträffade i det stalinistiska Sovjet: förstörelsen av Aralsjön, härdsmältan i Tjernobyl och flera städer som har förstörts av föroreningar. Hur var detta möjligt, och fanns det någon koppling till bolsjevikerna och socialism?

Den ”koppling” som fanns var att Stalins regim mördade och förstörde bolsjevikpartiet som hade lett revolutionen 1917. Detta var möjligt på grund av nederlagen för revolutioner i alla andra länder och den faktiska situationen i Ryssland: En historisk eftersläpning som fördjupades av förstörelsen från krigen. När Stalins regim hade etablerat sig hade den ingen annan ideologi än att stanna kvar vid makten.

För att göra detta var Stalin tvungen att behålla en av revolutionens erövringar, den förstatligade ekonomin. Den brutala diktaturen kunde därmed också felaktigt göra anspråk på att vara arvtagare till revolutionen. Den var dock varken socialistisk eller kommunistisk.

Stalin gjorde en 180-graderssväng om miljöfrågor liksom inom andra områden. Hans regim använde våld för att kollektivisera jordbruket, avskaffade skyddet för naturreservaten och återupptog att förvandla skogen till kalhyggen.

De stalinistiska metoderna mot all opposition var ”arresteringar, förhör och tortyr för att tvinga fram falska erkännanden och falska vittnesmål, tillsammans med anklagelser om spioneri, subversion och förtal av Sovjetunionen mot dem, inklusive vetenskapsmän, som verkade motsätta sig stalinistiska program.” VOOP och TsBK rensades till icke-existens. Diktaturen ”gjorde oberoende och förnuftiga aktiviteter nästan omöjligt” (An Environmental History of Russia).

All oberoende organisering av arbetare och aktivister förbjöds, vilket banade väg för miljöförstöringen. Formellt utmärkta regler och lagar användes aldrig och ersattes med slöseri och misskötsel. Vetenskapen förlorade sin nödvändiga frihet av idéutbyte.

Leo Trotskij påpekade på 1930-talet att den planerade ekonomin behövde arbetardemokrati som kroppen behöver syre, annars skulle den urarta och så småningom inte överleva. Trotskijs ledning av oppositionen mot Stalin och förespråkande av en politisk revolution mot regimen visar marxisters syn på stalinismen, inklusive dess behandling av miljön.

Denna parasitregim upprättade stora slavarbetsläger, med många politiska fångar, för att uppnå en snabb industriell expansion. Lägret i Vorkuta, där många trotskister hölls, grundades 1932 för att etablera kolbrytning norr om polcirkeln. Miljontals fångar under den hemliga polisen NKVD användes som slavarbetskraft inom byggsektorn, gruvdrift och skogsavverkning. De flesta av de stora projekten under stalinismen följde centrala order, utan hänsyn till olika geografiska förhållanden i det stora landet.

Efter andra världskriget ledde Stalins hybris honom till att lansera en ”Plan för Naturens omvandling” istället för att fokusera på den enorma förödelsen och även den rådande svälten i Sovjet. Detta inkluderade ändrad riktning av floder och organisering av skogar till industriområden. Ideologen bakom planen, Lysenko, var en charlatan som påstod sig ha uppfunnit planteringstekniker, men resultatet blev skogsdöd. Under stalinismen och lysenkoismen hade naturen inget värde i sig.

Det stalinistiska systemet fortsatte efter Stalins död 1953. Några år senare inträffade den första stora kärnkraftskatastrofen i Kyshtym i Ural, som hemlighölls av Chrusjtjov­regimen. Enorma föroreningar, storslagna projekt och totalförbud mot all miljöaktivism fortsatte.

Kapitalistiska kritiker av stalinismen (som kallar det socialism) har lite att vara stolta över.

”På många sätt har de västerländska demokratierna följt samma banor av rasande utveckling och slöseri med naturresurser, av förstörda ekosystem, och motvilligt antagit lagar och förordningar för att sanera och begränsa framtida problem.”

”På 1990-talet hävdade många bedömare att planekonomiernas avveckling automatiskt skulle ge miljöförbättringar (…) Verkligheten har visat sig vara dramatiskt annorlunda. Det har uppstått nya hot mot hållbar utveckling, bland annat genom utförsäljning av resurser, omstrukturering av ekonomin med drastiskt minskade resurser för miljöskydd och Putins beslut att i slutändan upplösa Rysslands Miljöskyddsinstitut år 2000” (An Environmental History of Russia). ■

Marx: ”Kapitalismen förstör jorden”

I motsats till dessa påståenden är medvetenhet om och kamp för miljön inget nytt för marxister. Karl Marx själv var en pionjär i att analysera och kritisera den kapitalistiska industrialiseringens destruktiva effekt i naturen samt på samhället.

Kapitalistisk industriproduktion, proletariatet (arbetarklassen) och dess arbete hade bara uppstått i stor skala under de föregående decennierna, men förstods omedelbart av Marx och Friedrich Engels som de viktigaste faktorerna för samhällsutvecklingen. Att betona arbetarklassens betydelse var inte på något sätt att bortse från miljön. Marx såg arbetet som ”en process där både människor och natur deltar”.

Detta understryks av den första meningen i Marx Kritik av Gothaprogrammet: ”Första delen av första paragrafen: ’Arbetet är källan till all rikedom och all kultur’. Arbetet är inte källan till all rikedom. Naturen är i lika hög grad källan till bruksvärdena (och av sådana består väl ändå den materiella rikedomen!) som arbetet, vilket självt endast är en yttring av en naturkraft, den mänskliga arbetskraften.” Den felaktiga idén om arbetet som enda källan kom från Ferdinand Lassalle, inte från Marx.

Marx varnade för effekterna av störningar i relationen mellan människan och naturen. Därför såg han arbetarnas alienation i den kapitalistiska produktionen – ett känt begrepp från Marx – som en del av samma process som mänsklighetens alienation från naturen. Under hans tid var detta särskilt tydligt i industrialiseringen av jordbruket.

Marx skrev i Kapitalet på 1860-talet om att ”varje framsteg i det kapitalistiska jordbruket är inte endast ett framsteg i konsten att utsuga arbetarna, utan också i konsten att utsuga jorden, ty varje framsteg som ökar dess fruktbarhet för en begränsad tidsperiod är samtidigt ett framsteg som förstör källorna till denna fruktbarhet”.

Arbetarklassen var och är i framkant av kapitalismens miljöeffekter. Energibolagen – olja, kol, kärnkraft – utgör ett direkt hot mot arbetare i sina branscher samt människor och den naturliga miljön i hela regioner eller länder.

Även den marxistiska filosofin, den dialektiska materialismen, erbjuder möjlighet att analysera och förklara dagens klimatkris.

Marx och Engels visade på 1800-talet hur både samhälle och natur utvecklas genom att motsättningar byggs upp och leder till kvalitativa språng. Idag använder klimatforskare samma analys när de varnar för tippunkter, de ögonblick när miljön oåterkalleligt går från ett stadium till ett annat.

I sin Kritik av Gothaprogrammet och i Kapitalet diskuterade Marx behovet av att balansera resurser mellan individuell konsumtion och den nödvändiga ökningen av samhällelig konsumtion samt att avsätta resurser för investeringar och en social reserv.

Detta inkluderade också balans mellan arbetstiden, som bör förkortas, och fritiden. I ett sådant samhälle är alla arbetande och alla kan utveckla sina egna kunskaper och förståelse.

Ett socialistiskt samhälle skulle bryta utanförskap och erbjuda en fri utveckling för alla. Den skulle också skapa enhet mellan människan och naturen: ”Denna kommunism är som fulländad naturalism = humanism, som fulländad humanism = naturalism” (Marx: Ekonomisk-filosofiska manuskript, 1844). ■

Rädda planeten – för en socialistisk systemförändring

I dag engagerar klimat och miljö allt fler aktivister. Runt om i världen ökar kampen mot de stora oljebolagen, fracking, farligt industriavfall, nya spekulativa motorvägar och gruvprojekt etcetera, samt mot politikernas tomma löften.

Marxister är med i dessa kamper, från protester mot Shells oljeplattform i Seattle till den kamp som stoppade den öst-västliga tunneln i Melbourne, de massiva lokala rörelser mot guldgruvor i Grekland och mot fracking i Irland med mera.

Antikapitalismen växer bland klimataktivister. I Naomi Kleins bok Det här förändrar allt, som inte för inte har undertiteln Kapitalism kontra klimatet, rapporterar hon om hur teapartyaktivister i USA hävdar att klimatförändringarna är en uppfinning av ”kommunister” i syfte att införa en planerad ekonomi.

På detta förvridna sätt förstår högerns klimatförnekare kapitalismens oförmåga att lösa en sådan enorm kris. Samhällssystemet är med Kleins ord i krig med livet på jorden, inklusive mänskligt liv.

Oljebolagen och deras allierade kommer aldrig att ge upp frivilligt. Den enda kraft som kan lösa miljökrisen är den starkaste kollektiva kraften, arbetarklassen, i allians med det växande antal som redan kämpar för miljön, många av dem ursprungsbefolkningar och fattiga bönder samt befolkningen på landsbygden.

Kriser och kamp bygger upp för en social revolution, att avskaffa kapitalismen. Klimat- och miljö­krisen har utvecklats mycket långt, vilket understryker behovet av brådskande åtgärder.

Det enda verkliga alternativet är en demokratisk och hållbar planering av resurser. Ett sådant demokratiskt socialistiskt samhälle kommer att förbättra levnadsstandarden för de flesta människor, samtidigt som socialismen ser naturen och mänskligheten som en. ■

Återgå till toppen

——————————————————————-

3. Tips på vidare läsning:


– Det här förändrar allt. Kapitalismen kontra klimatet, Naomi Klein

Återgå till toppen

Annonser