Arbetarrörelsens historia, Sverige

Artiklar här:

1. Sundsvallstrejken 1879

2. 1905: unionsstriden

3. Storstrejken 1909

4. 1917: den svenska revolutionen

5. 1918: allmän rösträtt

6. 1920-talet, långt från glans och glamour

7. Ådalen 1931

8. 1930-talet

9. Storsien – första arbetskompaniet

10. Hyreskampen

11. Nazisterna tågar genom Sverige

12. Mordattentatet på Flamman

13. Gruvstrejken 1969

14. 70-talet: arbetarkvinnorna tar kamp

15. Storkonflikten 1980 – tio dagar som skakade Sverige

16. 100 år av socialistisk kvinnokamp

17. Tips för vidare läsning

——————————————————————-

1. Sundsvallsstrejken 1879 – en milstolpe

 (foto: )

I år är det 135 år sedan 5 000 sågverksanställda lade ner arbetet i det som sedan dess är känt som Sundsvallsstrejken. I år kom också en nyutgåva av Alfred Kämpes klassiska bok Den stora strejken från 1929.

Vid den tiden var det rushen i träindustrin som präglade bilderna av trakterna runt Sundsvall. Kämpe berättar att Sundsvalls sågverksdistrikt 1879 hade 6 000-7 000 arbetare som var både fast boende och tillfälligt boende arbetare från hela Skandinavien.

De flesta arbetare bodde trångt i dåliga bostäder, som erbjöds av bolagen. Vid tiden för strejken hade konjunkturen för sågverken mattats av under en tid. Företagen valde att lägga kostnaden för detta på arbetarna. Under ett par år hade arbetarna varit utsatta för lönenedpressningar och mindre protester hade förekommit mot detta runt om i regionen. Lönenedpressningarna åren 1878 och 1879 skulle slå hårdast.

Det som var droppen som fick bägaren att rinna över för arbetarna var att riksdagen beviljade ett nödlån på 3 miljoner kronor till sågverkspatronerna (direktörerna). Arbetarna trodde naivt nog att pengarna skulle komma dem till del för att mildra svälten bland dem.
Det gjorde att pratet om strejk sköts upp en tid.

När våren och försommarens brådskande arbete med att lasta fartyg kom gick det upp för arbetarna att de inte fick någon hjälp ur nöd­läget, utan skulle tvingas utföra jobbet för sänkta löner. Samtidigt nåddes de av rykten om direktörernas firande av de nya pengarna på en bankett på lyxhotellet Knaust.

Den 26 maj tvingades arbetarna att agera. Sundsvalls Tidning (en liberal tidning) skrev:
”En stor strejk har idag utbrutit på sågverken i Sundsvallsdistriktet. Idag morse började arbetarna vid Essvik att sätta sig i rörelse mot staden. Vid passerandet av Kubikenborgs ångsåg togo de strejkande med sig dess arbetare; detsamma upprepades vid mons ångsåg, varest inspektor Erlandsen blivit med slag överfallen. Därefter marscherade de genom staden till Heffners och Ortvikens sågar, varest dessa verks arbetare medtogos…”

Flera tusen arbetare anslöt sig redan strejkens första dag. Efter ytterligare någon dag samlades hela 6 000 på de strejkandes samlingsplats på skarpskyttelägret strax söder om stadens centrum.

Sågverksägarna telegraferade till länsstyrelsen i Härnösand, där landshövdingen Treffenberg tog på sig uppgiften att få stopp på strejken. Morgonen därpå avreste han från Härnösand till Sundsvall tillsammans med 22 artillerister och deras befäl.

Redan vid första mötet med Treffenberg hade arbetarna utsett 22 representanter som framlade kraven att lönerna skulle utbetalas, att strejkens upphovsmän inte skulle straffas och att krogarna i Sundsvall skulle begränsa sina öppettider. Landshövdingen lovade ingenting. Han krävde, som arbetsgivare alltid gör, att arbetarna först måste återuppta sitt arbete innan han kunde diskutera deras krav. Vid flera tillfällen kom han till de strejkande på samlingsplatsen för att tala dem till rätta:

”Ordningen måste upprätthållas.
Jag är blott en, i är en tusen, men död eller levande skall jag visa eder att lagen skall segra”. Vidare hävdade han att det finns en oförsonlig motsättning. Vilken part ska ge vika?
”…det är oemotsägligen den som har emot sig guds lag, Samhällets lag och sedelagen”. Treffenberg menade att arbetarna bröt mot alla dessa lagar.

Treffenberg var så klart inte ensam. Hans stöddighet kom ur att han i ryggen hade arbetsgivarna, de så kallade träpatronerna, och kungen, som såg till att det skickades 6 kanonbåtar, en minbåt och trupper till Sundsvall. Arbetarna fick en tidsfrist över pingsthelgen, men sedan skulle Treffenberg komma tillbaka.

På en del håll började strejkrörelsen försvagas i slutet av pingsthelgen. Hoten och pressen fick arbetare på en del sågverk att gå tillbaka till arbetet.  Kvinnornas roll missas ofta i sådana här händelser då det var männen som arbetade vid träindustrin och följaktligen männen som gick ut i strejk. Kämpe berättar om hur arbetarnas hustrur ibland fick kämpa för att hålla solidaritetskänslan uppe. Vissa förklarade för sina män ”att de hellre svulto, än sågo dem uppträda som förrädare.”

En äldre sågverksarbetarhustru från Njurunda, som författaren Alfred Kämpe intervjuat, berättade att kvinnorna i mindre grad än männen var påverkade av religionens inflytande och att de därför var ”friare”. Samma kvinna berättade att hon kände till åtminstone två barn som svultit ihjäl i Njurunda under denna period.

Landshövding Treffenberg tvingas kommentera kvinnornas roll: ”Icke blott att till min kännedom kommit flera yttranden efter arbetarhustrurna, vilka andats den bittraste sinnesstämning, utan flera arbetare hava upplyst att kvinnorna vid många sågverk använt hela sitt inflytande över männen och sönerna för att förmå dem till deltagande uti och uthållighet med strejken. Förhållandet häntyder naturligtvis på stora brister uti arbetarhustruns uppfostran.”

Den 3 juni omringades de strejkande vid samlingsplatsen av militär med skarpladdade vapen och bajonetter. Utanför, i havet, låg kanonbåtarna. ”Det vänliga överseendets tid är förbi”, förklarade Treffenberg. Den som protesterade hotades med att ”nedstickas eller nedskjutas”. Den strejkande arbetaren Anders Mattson-Åberg berättar:

”Runt om oss funnos soldaterna, beordrade att skjuta om det behövdes. Sågverk efter sågverk kallades vi fram inför landshövdingen och fingo lova att återvända till våra arbetsplatser – det vill säga att somliga av oss togs omedelbart om hand av myndigheterna – och så var den strejken slut”.

Kämpe skriver i sin bok: ”De kunde inte vinna – staten fordrade deras nederlag […] Prestigen kunde inte ges till spillo för några tusental fattiga människors svält. Så var moralen 1879. Hurudan är den nu?”

Kämpe frågade detta 1929. Två år senare, 1931, kunde han se prov på sin tids moral då militären mördade 5 arbetare i Ådalen bara ett fåtal mil norr om Sundsvall.  Efter strejken var hämnden hård mot många arbetare. Många vräktes från sina bostäder och häktades för lösdriveri och annat. Författaren Vibeke Olsson, som har skrivit flera böcker om denna epok, berättar:

”Fyra ting kännetecknar Sundsvallsstrejken; arbetarnas goda organisation och värdiga uppträdande, nykterhet och disciplin, myndigheternas panik och extrema överreaktion, väckelserörelsernas starka inflytande och den livliga debatten i tidningarna.”

Med tanke på omständigheterna uppträdde de tusentals arbetarna välorganiserat. Dock saknades organisering i stora fackföreningar, erfarenhet av kamp, strejkkassor, med mera.
Strejken var den första stora arbetsmarknadskonflikten i Sverige, med tusentals arbetare inblandade. Den kom att studeras av många efterkommande arbetarkämpar och bidrog med viktiga lärdomar för fackföreningsrörelsens framväxt från slutet av 1800-talet.

Återgå till toppen

——————————————————————-

2. 1905: ”Det var överklassens union som brast”

Kung Oscar II gjorde allt för att hålla Norge inom den unionen, men arbetarrörelsen i båda länderna ville annat. (foto: )
Kung Oscar II gjorde allt för att hålla Norge inom den unionen, men arbetarrörelsen i båda länderna ville annat.

År 1905 började med att det ryska folket gjorde uppror. För Sveriges del var året fyllt av konfrontationer – som alla slutade i arbetarrörelsens seger, skriver Kalle Holmqvist i förordet till sin nya bok Fred med Norge (Murbruk, 2015). En av dessa viktiga segrar var den fredliga upplösningen av unionen mellan Sverige och Norge.

Nya böcker om arbetarrörelsens historia är få idag. Murbruk är att gratulera till att man försöker fylla det tomrum som finns. Fred med Norge är en ypperlig bok som gör historien levande på ett inspirerande och medryckande sätt. Att den dessutom manar till kamp och organisering idag ger ett extra plus. Men så handlar det också om en spännande tid. Utgången av 1905 års klasstrider skrev ett nytt kapitel i den svenska historien. Inte minst unionsupplösningens utgång bidrog till den socialistiska arbetarrörelsens genombrott i allmänhet och den socialistiska ungdomsrörelsens genombrott i synnerhet.

Den 7 juni 1905 upplöstes formellt unionen mellan Sverige och Norge, som hade bildats år 1814 efter att Sverige hade fått Norge som ett krigsbyte vid freden i Kiel i januari samma år. ”Norge överlämnades till Sverige av monarkerna under napoleonkrigen mot norrmännens vilja, och svenskarna måste sända trupper till Norge för att underkuva det”, som den ryske revolutionsledaren Lenin skrev i sin skrift Om nationernas självbestämmanderätt från år 1914. I samma skrift prisade Lenin den svenska och norska arbetarrörelsens hållning och agerande under unionsupplösningen år 1905.

Men invånarna i Norge, som tidigare hade varit under dansk överhöghet, ville annorlunda och utropade ett fritt Norge. Den 17 maj (som officiellt blev Norges nationaldag år 1836) år 1814 sammankallade man till en konstitutionell församling i Eidsvoll, valde en egen kung och antog en grundlag som var ”ovanligt demokratisk för sin tid”, särskilt i jämförelse med den svenska ståndsriksdagen. Men ännu var det långt till demokratins genom­brott. Kvinnorna saknade rösträtt helt. Det vara bara hälften av männen som fick rösta.

Den norska självständigheten slogs dock ner av svensk militär och efter ett kort krig slöts en uppgörelse i augusti som innebar att den svenske kungen blev kung över båda länderna. Men Norge fick behålla sin armé, sitt storting [riksdag] och sin nya grundlag. De båda länderna skulle dock ha en gemensam handels- och utrikespolitik.

Det var en uppgörelse som var fylld av motsättningar. Kapitalismens expansion och den framväxande borgarklassens jämte växande krav på demokratiska fri- och rättigheter i både Norge och Sverige skulle oundvikligen komma i konflikt med den kungamakt som skulle hålla samman unionen och den storsvenska drömmen om att Norge skulle bli en del av ”det svenska riket” likt Finland fram till år 1809.

Alla folks rätt till nationellt självbestämmande, inkluderat att bilda en egen stat, är ett självklart demokratiskt krav som från första stund var en del av den socialistiska arbetarrörelsens politiska program.Det var genom att bli de främsta förkämparna för demokrati och nationellt självbestämmande under den revolutionära socialismens fana som arbetarorganisationerna dels kunde förena arbetarna och dels avskilja sig från de borgerliga krafter som försökte porträttera sig kompromisslösa demokratikämpar.

Från slutet av 1800-talet ledde spänningarna till ständiga konflikter och krigshot.

Motvilligt fick den så kallade dubbelmonarkins härförare kung Oscar II acceptera att det norska självstyret utvidgades från mitten av 1880-talet. Det enda undantaget var utrikespolitiken som fortfarande styrdes från Stockholm – av kungen och hans ämbetsmanna­regering.

Men redan år 1895 utbröt en allvarlig kris efter att Venstre hade vunnit valet och skulle bilda regering, vilket Oscar II helt motsatte sig. Planer drogs upp för ett militärt ingripande i Norge och försvarsanslagen fördubblades.

Borgerligt liberala Venstre, Norges äldsta parti, blev snabbt också landets största parti. Partiet hämtade stöd från bönderna och det som kallas medelklassen samt delar av kapitalistklassen. Partiet appellerade också till arbetarna, men fick snart konkurrens av det socialdemokratiska partiet som bildades år 1887 och som från år 1891 blev Arbeiderpartiet.

Även den norska högern hade sitt parti, Høyre, som samlade den del av överklassen och byråkratin som fruktade att demokrati och självständighet skulle bli inkörsporten till republik och social frigörelse.

I Sverige blev stämningen efter Venstres valseger ”rent krigisk”, skriver Börje Isaksson i sin utmärkta bok om revolutionsåret 1905 som Offensiv tidigare har recenserat. Det socialdemokratiska partiet i Sverige, som bildades år 1889, besvarade krigspropagandan med möten och demonstrationer till stöd för Norge.

Socialdemokraterna då var ett helt annat parti än vad de är idag. Det var ett arbetarparti som förenade den tidens socialister. Partiet rymde både revolutionärer och de som var starkt influerade av den revisionism och inomkapitalistiska reformism, som sedermera skulle bli dominerande i partiets ledande kretsar.

Den 1 maj 1895 varnade Socialdemokraternas ledare Hjalmar Branting för att om överklassen startar krig mot Norge får man räkna med att soldaterna vänder vapnen mot makthavarna. Brantings varning fick borgarna att gå i taket och ropa på hårdare tag mot ”de socialistiska irrlärorna”. Branting åtalades och dömdes till höga böter. Senare på hösten 1895 slöts dock en uppgörelse mellan kungen och stortingen och en ny koalitionsregering bildades. Krigshotet var inte längre omedelbart föreliggande, men nedräkningen hade börjat för unionen.

Kravet på att Norge skulle få egen utländsk representation, konsulatväsende, kom att bli en vattendelare. Den norska borgarklassen ville ha egna diplomater med uppgift att främja landets handel och sjöfart, eftersom Norge då hade världens tredje största handelsflotta. Men den svenska kungamakten sa blankt nej.

Samtidigt som alla försök till att nå en överenskommelse i konsulatfrågan misslyckades ökade Norges demokratiska försprång till Sverige. I Norge infördes allmän rösträtt för män år 1899 och två år senare fick kvinnor åtminstone kommunal rösträtt. I Sverige saknade vid samma tidpunkt 94 procent av den vuxna befolkningen rösträtt.

”Våren 1905 är Sverige omringat av revolter. I öster de ryska arbetarnas strejker, som snart sprider sig till Polen, Baltikum och Finland. I väster en allt större norsk enighet om att självstyret måste utökas. I mars får Norge en ny samlingsregering, vars mål är att skapa ett eget norskt konsulatväsende”, skriver Kalle Holmqvist.

På hemmaplan drog det ihop sig till strid på många fronter. Regeringen stod i tur att införa en ny antistrejklag som innebar ett strejkförbud för stats- och kommunanställda. Till det ska läggas att arbetsgivarna anförda av Verkstadsföreningen ämnade försöka knäcka facken med hjälp av en storlockout.

Fackföreningarna hade vuxit i en exempellös fart. Mellan år 1900 och 1907 ökade antalet organiserade arbetare från 68 500 till 230 700. Mätt i andel organiserade arbetare var den svenska fackföreningsrörelsen världens starkaste. Men fortfarande var det i huvudsak en manlig arbetarrörelse och kvinnor hade inte bara att kämpa mot arbetsgivarna, utan även mot manliga fackledare som var minst sagt ljumma till att öppna facken för kvinnor samt kämpa för kvinnlig rösträtt.

Även socialdemokratin och de båda ungdomsförbunden Socialdemokratiska ungdomsförbundet och Ungsocialisterna växte medlemsmässigt. Socialdemokraterna hade år 1905 nära 20 000 fler medlemmar än år 1900. Det socialdemokratiska ungdomsförbundet, det större av de två socialistiska ungdomsorganisationerna, bildades år 1903 och hade år 1905 hela 5 000 medlemmar i 89 klubbar, enligt Fred med Norge. Andra uppgifter säger 7 000 medlemmar. Förbundets veckotidning Fram hade en upplaga på 20 000.

Kampen i Sverige år 1905 fick också impulser utifrån och då främst från den ryska revolutionen i början av året. I april bar motståndet mot den nya antistrejklagen frukt. Förslaget fälldes i riksdagens andra kammare, där det fanns fyra socialdemokrater. Det var en enorm framgång för arbetarrörelsen.

Några veckor senare, den 18 maj, antog det norska stortinget ett lagförslag om egna konsulat. Oscar II:s svar blev: ”Jag accepterar inte stortingets beslut”, varpå Norges regering avgick. ”Oscar II vägrar godta avgången och det är egentligen nu som unionen faller.” Den 7 juni fattade sedan stortinget det formella beslutet att upplösa unionen och avsätta kungen.

Socialdemokraterna och Branting, som tidigare ständigt hade vacklat i frågan om unionsupplösning eller ej, gav omedelbart sitt fulla stöd till Norges beslut. Den svenska högern däremot gjorde ingen hemlighet av att man var beredd att ta till militära medel mot det man kallade ”kuppen” alternativt ”revolutionen” i Kristiania (Oslo). För den svenska kapitalistklassen och aristokratin stod också mycket prestige och internationellt anseende på spel.

Samtidigt som högern och överklassen gjorde allt för att piska upp chauvinistiska, krigiska stämningar och manifestationer för sin ”vördade, åldrige unionsmonark”, vädjade man till myndigheterna att slå ner den ”fosterlandslösa” socialdemokratins ”sympatiovationer för det revolutionära Norge”.

I spetsen för den socialistiska rörelsens motstånd mot krigshetsen och storsvensk revanschism stod det Socialdemokratiska ungdomsförbundet, vars manifest Ned med vapnen – Fred med Norgetrycktes och spreds i 100 000 exemplar. Ungdomsförbundet manade arbetarungdomen att vägra order vid en allmän mobilisering och reste kravet på storstrejk om krigsplanerna sätts i verket.

”Dessutom hotar den unga socialdemokratin att i sista hand vända vapnen mot de svenska makthavarna istället”. Även Ungsocialisterna, som var influerad av anarkistiska idéer, manar till strejk och vägran att lyda order.

Ungdomens kamp fick det socialdemokratiska partiet att inte bara uttala sig i ord, utan också gå till handling. Landet runt anordnades stora fredsdemonstrationer och möten. I Göteborg samlades tiotusentals på ett demonstrationsmöte som sände följande hälsning till det norska Arbeiderpartiet: ”Det var öfverklassens union som brast. Arbetarnas union är idag starkare än någonsin”.

Den massrörelse som formades och som också smittade av sig på ”kamraterna i vapenrocken” både splittrade och försvagade den svenska överheten. Kungahuset blev paralyserat. Till sist fick högern ge upp tanken på att via ultimativa krav få en ursäkt för att invadera Norge.

En annan viktig anledning till splittringen i toppen är att arbetsgivarna (Verkstadsföreningen) i juni hade lockoutat (stängt ute) 18 000 arbetare vid 100 verkstadsföretag. Det är den dittills största arbetskonflikten i Sverige. Av rädsla för ett tvåfrontskrig hade högertidningarna vädjat till Verkstadsföreningen om att åtminstone skjuta på storlockouten i två veckor. Arbetsgivarna räknade dock med att strejkkassorna skulle vara tömda och arbetarna knäckta efter några veckor. Men det motsatta skedde.

Facken hade starkt stöd i Sverige och utomlands. Som ett uttryck för verklig solidaritet började exempelvis norska arbetare samla in pengar till sina svenska kamrater. ”Norska LO beslutar den 16 juni att alla fackföreningar ska ta ut en extra veckoavgift på minst 25 öre per medlem: Pengarna ska gå direkt till de svenska metallarbetarna”, står att läsa i Fred med Norge. Istället för att knäcka facken var det arbetsgivarna som blev ”utpinade”, ett uttryck som en av dem själv senare använde. En sargad Verkstadsförening tvingades efter några månader att acceptera både föreningsrätt och delar av arbetarnas lönekrav.

Dessförinnan hade kungen och regeringen känt sig tvungna att inleda förhandlingar med den norska regeringen under villkoret att en norsk folkomröstning genomförs. Det svenska kravet på folkomröstning sågs som en oförskämd provokation och mottogs med ilska i Norge där det stod alldeles klart vad invånarna ville ha – ett fritt land.

”Makthavare utan handlingsutrymme”, är Kalle Holmqvists passande beskrivning av den position som monarkin och de styrande hade hamnat i.

Folkomröstningen som genomfördes den 13 augusti, där det dagen innan hade varit stora demonstrationer till stöd för stortinget, slutade i vad som måste vara historiens största ja-seger. Röstdeltagandet var 85 procent. Av 371 911 personer som deltog röstade 368 208 ja till unionsupplösningen och 184 nej. Det var dock bara män som fick delta på grund av det borgerligt ledda stortingets ovilja och ständiga vacklan inför uppgiften att göra upp med det gamla. Det var också anledningen till att man ville att Norge skulle bli en monarki och inte en republik. Norska kvinnoorganisationer genomförde istället en egen namninsamling och fick otroliga 280 000 namn till stöd för beslutet den 7 juni.

Inte undra på att en av högerns riksdagsmän uppgivet uttalade att vi kan erövra Norge, men inte behålla det. Hur opinionsläget låg i Norge kunde inte ens den mest hårdföra borgare blunda för och på hemma­plan var ”folkmeningen avgjort emot krig” (riksdagsman Hjalmar Palm­stierna, citerad i Fred med Norge).

De förhandlingar som följde på hösten 1905 om vad skulle gälla efter unionsupplösningen omgavs till en början av trupper vid gränsen och krigsmobilisering. Men under förhandlingarnas gång drogs trupperna tillbaka och den svenska härskande klassen, som mest var intresserad av att rädda ansiktet, fick skriva under en överenskommelse den 23 september 1905.

Arbetarnas union underifrån hade säkrat ett fredligt avskiljande, vilket det finns ytterst få exempel på i historien. Segrarna år 1905 blev de socialistiska organisationernas genombrott i såväl Sverige som Norge, vilket aldrig skulle ha varit möjligt utan den arbetarunion underifrån som bildades för fred med Norge.

Återgå till toppen

——————————————————————-

3. STORSTREJKEN 1909: ”DE KORSLAGDA ARMARNAS REVOLUTION”

 


Storstrejken 1909 slutade i ett bittert nederlag för arbetarklassen
Storstrejken 1909 slutade i ett bittert nederlag för arbetarklassen. Däremot var segern dyrköpt för arbetsgivarna och strejken stärkte den kommande arbetarkampen.

Klasskampen lever så länge det kapitalistiska klassamhället existerar och skärps på nytt i tider av kris. Behovet av kamp mot arbetsgivarnas och högerpolitikernas attacker framträder allt tydligare. Är det kanske dags för att förbereda en ny storstrejk? Denna artikel publicerades för första gången i Offensiv i juli 2009, 100 år efter att storlockouten och storstrejken startade. De frågor som då ställdes är lika aktuella idag; Vad var anledningen till storstrejken 1909? Vad hände? Vad blev konsekvenserna på kort och lång sikt? Vad kan vi lära för framtiden?

Storstrejken 1909 kan bara förstås i ljuset av de kraftigt växande klassmotsättningarna mellan den unga men totalt rättslösa arbetarklassen och den svenska kapitalismen, som via oupphörliga strider i Sverige på 1880-talet hade stegrats till bristningsgränsen ända sedan industrialiseringens, fackföreningarnas och arbetarrörelsens födelseår.
Sommaren 1881 genomfördes den första fackföreningsledda strejken i Sverige av Stockholms snickare, som genom framgången för sin förening snabbt lockade många fler att organisera sig.
Samma år återvände också den socialistiske skräddaren August Palm, som hade vistats några år i Tyskland och Danmark, till hemlandet, fast besluten om att införa socialismen i Sverige.
Med hjälp av en grupp klassmedvetna arbetare i Stockholm inledde Palm kampen för arbetarnas självständiga organisering.

År 1889 bildades Sveriges socialdemokratiska arbetarparti och året därpå samlade det första 1 maj-firandet 20 000 demonstranter i Stockholm och 50 000 deltog på 1 maj-mötet.
1890-talet var ett e av skärpt, men också alltmer framgångsrik och offensiv klasskamp, då arbetarna särskilt i mitten av årtiondet kunde dra fördel av ett mäktigt industriellt uppsving och öka sina löner. Fackföreningsrörelsens medlemstal ökade, särskilt under 1890-talet, dramatiskt från 8 000-9 000 medlemmar till 66 000 medlemmar. Allra mest dramatisk var ökningen från 15 000 till 60 000 under de tre åren före LO:s grundande år 1898.
Fem år senare (1902) deltog 120 000 i en framgångsrik politisk tredagarsstrejk för allmän rösträtt, vilket var dubbelt så många som de fackligt organiserade och tre gånger fler än LO:s medlemstal.
Resultatet av denna fredliga, men dagligen aktiva, strejk blev en enorm propagandaseger för den unga arbetarrörelsen. Den politiska storstrejken blev en sådan framgång att riksdagen med två rösters marginal också röstade nej till ett i all hast framtaget lagförslag om allvarliga inskränkningar i strejkrätten.

Varje steg framåt tenderade att föda sin egen motrörelse. På arbetsgivarsidan blev den överraskande framgången för den politiska storstrejken en signal till allmän samling. På sommaren 1902 grundades Svenska arbetsgivarföreningen (SAF, som idag är Svenskt Näringsliv).
Den politiska storstrejken följdes av ett ökat antal fackliga strider och konflikter, som skulle varsla om den dittills största arbetskonflikten i Sverige, under unionskrisens år 1905.
Trots den akuta unionskrisen, som resulterade i att Norge den 7 juni sade upp den svenska kungamakten, valde arbetsgivarorganisationen Sveriges verkstadsförening att kasta ut 18 120 arbetare från 97 arbetsplatser i landet i en storlockout, som kom att pågå i fem månader från den 10 juni till den 13 november.
Storlockouten motiverades med en orubblig vägran att sluta ”kollektivavtal med sina arbetare om minimilön, grundad på ålder” eller att gå med på några överenskommelser om begränsandet av antalet lärlingar. För arbetsgivarna handlade det om en principiell strid till försvar för sin makt i företagen att själva besluta om individuella, personliga avtal, vilket innebar en ny kränkning av föreningsrätten.

För verkstadsföreningen, som förmodligen räknat med att kunna utnyttja ett undantagstillstånd med krigslagar under unionskrisen till att med statens hjälp kväsa verkstadsarbetarna, blev den massiva antikrigsrörelsen en missräkning. I stället blev verkstadskonflikten ett nytt hinder för de chauvinistiska högerkretsarna.
Proteströrelsen mot krig, som också utmärktes av en intensiv agitation bland soldaterna, leddes av det nya Socialdemokratiska ungdomsförbund (SDUF) som bildades 1903. När det nya ungdomsförbundet, i början av 1905, höll sin första kongress hade det redan vuxit från de första 450 medlemmarna till 7 000 i över 100 klubbar och två år senare till mer än dubbelt så många, 17 000.
Det var de unga arbetarnas politiska förbund. En fjärdel av arbetarklassen, och den i särklass friaste och mest lättrörliga delen, var unga arbetare under 25 år. Ungdomsförbundets antimilitaristiska manifest Ned med vapnen spreds under 1905 i 120 000 exemplar, utöver hundratusentals andra flygblad.

Makthavarnas rädsla för den socialistiska ungdomsrörelsen, som under året 1905 höll 250 antimilitaristiska möten med målet att påverka de värnpliktiga, skärptes ytterligare av den revolutionära utveckling som inleddes i början av november 1905 i Ryssland och Finland.
Hela den fem månader långa verkstadslockouten, som slutade med en imponerande seger för arbetarna, genomfördes till tonerna av den första ryska och finska revolutionen 1905-1906. För fackföreningsrörelsen ledde segern till en ökning av medlemstalet det närmaste året med 53,5 procent.
Arbetarrörelsens väldiga framryckning, mot en bakgrund av både ekonomiskt uppsving och viktiga segrar under åren 1902-1905 ända fram till ett godkännande av föreningsrätten i det nya verkstadsavtalet och till tröskeln av en rösträttsreform, provocerade makthavarna till nya kontrarevolutionära åtgärder.
Sedan konjunkturen börjat vika i slutet av 1907 blev rena lönesänkningar, som besvarades med lokala strejker, allt vanligare. Antalet arbetare som berördes av 1908 års 293 strejker eller lockouter uppgick till 40 000. Inte sedan storstrejksåret 1902 hade konflikterna varit så omfattande.

Den omedelbara bakgrunden till storstrejken 1909 förklaras utmärkt i den proklamation om storstrejk, som LO själv utfärdade den 24 juli:
”Sedan över ett år tillbaka har de organiserade arbetsgivarna här i landet bedrivit en den mest hänsynslösa och aggressiva taktik. Med den första fallande konjunkturvinden framträdde arbetsgivarna på stridsfältet med sina lockoutförklaringar. Slag i slag och utan uppehåll har lockoutproklamationerna därpå slungats emot oss. Även de minsta tvistefrågor har härvid tagits som intäkt för och givit anledning till nya lockoutförklaringar, alltid av vittomfattande art, och under över ett års tid har varje förhandling måste föras under trycket av hotet om en storlockout.”
Faktum är att det sommaren 1909, d v s innan storstrejken började, tycktes som om avtalsfrågan var löst till arbetsgivarnas fördel för det stora flertalet arbetare.
”Majoriteten hade låtit sig övertalas att ge efter för att, som det sas, ta skadan igen efter de dåliga konjunkturerna.” (citerat i Knut Bäckströms Arbetarrörelsen i Sverige del 2)
Fyra gånger hade facken böjt sig för omfattande lockouthot redan under 1908.

Ställd inför denna revanschistis­ka motoffensiv hade SAF förmått LO att tvinga Transport att godta §23 om arbetsgivarnas rätt att ensamma leda och fördela arbetet medan verkstadsarbetarna under lockouthot kapitulerade för en femårig förlängning av det avtal som hade slutits år 1905. Textilarbetarna hade därmed gått med på ett treårigt lönesänkningsavtal.
Bara ett tiotal mindre konflikter var ännu olösta i mitten av 1909, varav de flesta var lockouter. När SAF den 14 juli meddelade sitt ultimatum, att de den 26 juli tänkte lockouta 50 000 arbetare, den 2 augusti ytterligare 30 000 och efter hand samtliga 163 000 anställda inom SAF:s område om inte facken gav med sig över hela linjen, ansåg till sist LO att måttet var rågat och att det var nödvändigt att besvara den hårda ”nävrättspolitiken” med en allmän arbetsnedläggelse.
Till sist blev, trots alla tidigare reträtter och kanske till stor del tack vare dem, den allmänna och obegränsade strejken ett faktum,  efter att LO:s representantskap fattade sitt beslut.
Undantag gjordes bara för vården av sjuka och djur samt för el, vatten och renhållning. Det visade sig strax att omfattningen skulle bli ännu stör­re än arbetsgivarna hade kunnat föreställa sig då, utöver LO:s 200 000 organiserade, även 100 000 icke-organiserade arbetare lämnade sina arbets­platser. Till allmän häpnad anslöt sig även det ”gula” strejkbrytarfacket  Svenska arbetarförbundets medlemmar till strejken!
Utanför stod endast de icke LO-anslutna typograferna och järnvägsmännen, som hotades med massavskedanden om de skulle lägga ned arbetet. Men när borgartidningarna genast började sprida lögner om strejken lade även typograferna ner arbetet, medan järnvägsmännen tyvärr röstade för att inte delta, men att på alla sätt stödja kampen ekonomiskt.

Endast LO:s egen dagliga strejktidning Svaret, som spreds i 150 000 exemplar, kunde nu komma ut med typografernas medverkan, vilket dessvärre mest drabbade arbetartidningarna, då borgarpressen snart gavs ut igen med hjälp av strejkbrytare.
Entusiasmen dämpades inte ens av LO:s besked att det inte fanns nå­gra ekonomiska möjligheter att hjälpa de strejkande, vilket man bedömde skulle ha kostat 1,5 miljoner kronor per vecka och pengar måste sparas till stöd för eventuella offer efter strejken. Ingen lön skulle heller utbetalas till förbundens funktionärer.
LO:s ledning, som tidigare ständigt varnat för att det inte skulle gå att vinna en obegränsad storstrejk, hade till sist insett att en total kapitulation utan strid vore en flathet som aldrig skulle förlåtas av medlemmarna. Nu tändes ändå ett hopp om att den ”o­brottsliga solidaritet och enighet” som manifesterades ändå skulle kun­na ge en seger – eller i varje fall pressa regeringen att gripa in med någon sorts medling.

Makten tycktes ligga i de 549 lokala strejkutskottens händer. Det var de som, på LO:s uppdrag, skulle organisera strejken, upprätthålla ordningen och se till att de samhällsfunktioner som undantagits från strejken kunde upprätthållas.
För de nödvändiga transporterna utfärdade de frikort, ungefär som när kungen under storkonflikten år 1980 tvingades begära dispens från LO för att kunna flyga ut på ett statsbesök till Jugoslavien.
”De hade sålunda fullmakt att bestämma över samhällslivet och utgjorde faktiska organ för arbetarklassens makt under den tid storstrejken pågick”, skriver Bäckström.
Men detta var dessvärre inte hela bilden, för i hela landet hölls krigsmakten till både lands och sjöss, på regeringens order, i högsta beredskap, liksom polisen vars antal utökades kraftigt.
”Håll allt i beredskap, men visa så litet som möjligt”, löd civilministerns order till länsstyrelserna. En särskilt provokativ åtgärd från makthavarna var bildandet av frivilliga borgerliga skyddskårer av köpmän, kontorister, ingenjörer och studenter, även några kvinnliga, organiserade efter militär modell i fem stä­der och tolv län, för att som det hette ”upprätthålla samhället, helt neutralt”. I Stockholm fungerade dessa mest som en extra strejkbrytarkår för att upprätthålla en viss kollektivtrafik.

När svälten efter tre-fyra veckor stod för dörren och hyrorna inte kun­de betalas satte stödinsamlingarna till nödhjälp för de allra mest behövande igång. Från en hel arbetarvärld strömma­de stöduttalanden och insamlade pengar in till den strejk, som den ryske revolutionsledaren Lenin kallade en av vår samtids största.
Totalt 2,7 miljoner kronor inbetalades till LO, varav de största bidragen kom från Tyskland. Men för att hålla ut skulle det ha behövts tre miljoner kronor i understöd varje vecka.
De strejkande tvingades därför självklart också göra vad de kunde för att klara livhanken genom att i stor omfattning plocka bär, fiska och söka stöd från bönder och andra mindre utblottade sympatisörer. Vissa sökte också hjälp till en biljett för att kunna emigrera.
Ännu efter tre veckor strejkade enligt en räkning 92 procent. När regeringen den 28 augusti meddelade att den inte tänkte gripa in, då det ”för den stora mängden arbetare skulle framstå som en seger för deras kamp mot samhället”, försäkrade LO att 255 000 arbetare fortfarande strejkade i god stämning och fast beslutsamhet.
Bara ett par dagar därefter började dock LO-basen Herman Lindqvist tala om ordnad reträtt och en avveckling genom ”rationell klyvning”. Den 4 september kom en order om återgång för alla arbetare som inte tillhörde den lockoutförklarande SAF, vilket väckte en storm av harmsna protester i hela landet.

När strejken efter ytterligare några veckor inte hade lyckats pressa fram en lösning beslutade LO:s representantskap om ännu en begränsning av strejken. Det godkändes även att de som gick tillbaka skulle tillåtas gå med på personliga löften att inte tillhöra eller stödja en fackförening.
Storstrejken var på många sätt märklig. Först och främst för den enastående stridsviljan, disciplinen och kampmoralen, som uppvisades i denna gigantiska drabbning efter ett årtionde av strider. Men den var inte som 1902, då strejken fördes aktivt och offensivt för bestämda och inspirerande krav.
Nu var de flesta redan bundna av träffade tre- till femåriga avtal, vilket betydde att storstrejken inletts under fullständigt defensiva former, utan att det ställts några ekonomiska, politiska, sociala eller andra krav alls utöver att lockouterna skulle dras tillbaka, de tio ursprungliga konflikterna lösas och arbetarklassen bevisa att den inte lät sig hunsas. Nära hundratusen lockoutade blev plötsligt strejkande utan att särskilt mycket annat ändrades än att inget lockoutstöd skulle utgå.

Nederlaget blev svidande för arbetarklassen, när hela striden till sist rann ut i sanden och många drabbades av arbetsgivarnas hämnd, även om det sved i skinnet även på de arbetsgivare där striden pågick längst. Formellt var striden över först den 1 december 1910, mer än ett år senare. Tusentals avskedades eller vägrades återanställning och svartlistades och många tvingades emigrera.  LO:s medlemstal, som år 1907 toppats med 186 226 medlemmar, ha­de redan under reträtternas år 1908 fallit till 161 391. Efter storstrejken rasade det till 85 522 medlemmar år 1910 och som lägst 79 926 år 1911, innan det åter vände uppåt och i slutet av första världskriget nådde nya rekordsiffror.
Det socialdemokratiska ungdomsförbundets ledare Zeth Höglund hör till dem som långt efteråt menade att storstrejken ändå inte bara kan ses som ett nederlag. Han skrev att ”Det förkrossande slag mot arbetarnas organisationer och allmänna strävanden, som arbetsgivarna åsyftat, blev denna storstrid långt ifrån. Om den för några år framåt minskade fackföreningarnas kraft och bragte individuella olyckor över många, alltför många, och kans­ke ofta de bästa, så växte på djupet en ännu fastare vilja till kamp mot den klass och det samhällssystem, som skapade sådant förtryck och sådana lidanden… Framtiden skulle visa, att arbetsgivarna förlorat en seger och arbetarna vunnit ett nederlag”.

Storstrejken 1909 har ibland kallats ”de korslagda armarnas revolution”. Visst förekom även i denna ”uthållighetskamp”, särskilt i början, dagliga massmöten, strejkmöten, demonstrationer, föreläsningar och insamlingar. Men vad kunde ha gjorts annorlunda eller bättre?
I den upprörda debatt om taktiken som fördes under nio långa dagar på LO:s uppskjutna kongress den 22 till den 30 november 1909 var kritiken mot hur strejken förts både skarp och omfattande, även om den spretade åt olika håll. Ingen hördes någonsin ifrågasätta det nödvändiga i att utlysa storstrejken.
Tyngst vägde den utbredda kritik som redan funnits i flera år mot att kampen inte tagits tidigare, helst redan 1906-1907. Förutsättningar att vinna hade varit betydligt bättre innan konjunkturen vek och arbetsgivarna tilläts pracka på facken §23 och fick blodad tand. Samt att strejken när den väl inleddes fördes i så passiva former, utan massdemonstrationer och tydliga paroller.

Återgå till toppen

——————————————————————-

4. 1917 – 90 år sedan revolutionen stod för dörren

1917 var ett historiskt år – internationellt och i Sverige.  Redan i början av 1917 splittrades den svenska socialdemokratin, som då var ett helt annat parti än i dag, och på våren samma år bröt en rad hungerdemonstrationer ut. Krav ställdes på storstrejk mot dyrtid och för rösträtt.  I oktober 1917 (november enligt den västeuropeiska kalendern) grep arbetarna och de fattiga makten i Ryssland. Den socialistiska revolutionens seger i Ryssland följdes av arbetarrevolter världen över.
Sverige 1917 är den första i en serie artiklar om året som skakade och förändrade världen.


När klockorna ringde för nyåret 1917 tycktes risken ha minskat för att Sverige skulle dras in i det första världskrigets blodbad, som då hade pågått i mer än två år. I de krigförande länderna växte redan under året innan en begynnade revolt mot slakten med demonstrationer och mindre strejker, som sporrades av tilltagande hunger och svält.

Även i Sverige steg det sociala och politiska missnöjet bland arbetare som drabbades värst av akut brist på nästan alla sorters livsmedel och skenande priser trots löneavtal som inte omförhandlats på nio år. Att storföretagare, storbönder och ”gulascher”, som dåtidens spekulanter kallades, samtidigt skar guld med täljkniv gjorde inte saken bättre.

Lägets allvar underströks av den ”köttnöd och smörbrist och mjölknöd” som den vänstersocialdemokratiska riksdagsledamoten Fabian Månsson gisslade i remissdebatten den 22 januari 1917. Veckan innan hade också brödransonering införts. Och när potatisen i april åsattes ett maximipris blev hungersnöden akut eftersom potatisen då försvann från marknaden.
Inom arbetarrörelsen förhöjdes krisstämningen ytterligare av att det socialdemokratiska partiet gick mot en fullbordad partisprängning i februari 1917. Med det socialdemokratiska ungdomsförbundets spektakulära Arbetarfredskongress 1916 hade kungaregeringen Hammarskjöld varnats för storstrejk och revolutionära konsekvenser om den skulle våga ta det avgörande steget till den ”modiga uppslutning på Tysklands sida” som de protyska krigsaktivisterna krävde. Men därmed hade också den socialdemokratiska vänsterfalangen sagt upp sin lojalitet gentemot partiets underdåniga borgfredspolitik.
Med den ryska marsrevolutionen (i februari enligt rysk kalender) mot tsarväldet som tändande gnista under hungersnöden, inleddes den svenska arbetarrörelsens hittills stormigaste period. Även i Sverige stod revolutionen för dörren under våren och försommaren 1917 och igen på senhösten 1918.
Socialdemokraternas gamle partiledare Hjalmar Branting förstod bättre än de flesta sanningen i den kollapsade Andra internationalens varning före kriget om att ”på världskriget följer världsrevolution”. Han hade också många gånger tidigare fått uppleva styrkan i ungdomsförbundets radikalism och aktivitet.
Tidiga exempel på detta var den socialdemokratiska ungdomens modiga kamp för Norges rätt till självständighet från Sverige utan krig 1905 och dess hängivna kamp för arbetarrörelsens återuppbyggnad efter nederlaget i storstrejken 1909. Den ökade styrka detta gav partiets unga vänsterfalang gjorde det också omöjligt för Branting och partiledningen att tacka ja till ett deltagande i Karl Staaffs liberala regering efter valet 1911.
Stoppa krigshetsarna

Samma dådkraft visade den socialdemokratiska ungdomen och partivänstern igen i kampen mot Gustav V:s och den tyskvänliga kungahögerns allt mer hysteriska vapenskrammel som kulminerade i rustningsaktivisternas ”bondetåg” med 30 000 deltagare och kungens ”borggårdskupp” den 6 februari 1914 – bara några månader före världskrigets utbrott i augusti samma år.

Bondetåget besvarades av den dåvarande vänstermajoriteten i Stockholms arbetarekommun med ett ännu större ”arbetartåg” på 50 000 deltagare den 8 mars 1914 – vilket var den dittills största arbetarmanifestationen i Sverige.
Branting, som först varit emot ett arbetartåg, anpassade sig och ledde sedan tågets deputation till den av kungen desavuerade statsministern Staaff.
Resultatet av ”borggårdskuppen” blev att Staaff ersattes av en icke parlamentarisk högerregering (1914-1917), utsedd av kungen och Sveriges storfinans. I denna omgavs den nye statsministern Hjalmar Hammarskjöld av bland annat bankiren K A Wallenberg som utrikesminister, redaren Dan Broström som sjöminister och godsägaren friherre Johan Beck-Friis som jordbruksminister.
Kungakuppen mötte direkt hårt motstånd. Bara under påsken 1914 arrangerade ungdomsförbundet 400 antimilitaristiska möten och debatter mot kända aktivister i sprängfulla lokaler. Samtidigt spreds hundratusentals flygblad och broschyrer, med Zeth Höglunds, Hannes Skölds och Fredrik Ströms antimilitaristiska handbok Det befästa fattighuset som bästsäljare.
Den socialistiska internationalen, Andra internationalen (1889-1914), hade på en rad kongresser manat till oförsonlig kamp mot militarism och världskrig.
I Basel 1912, uttalade exempelvis Andra internationalen att det var en plikt för arbetarklassen att göra allt för att förhindra kriget och i parlamenten rösta emot alla rustningar och krigskrediter. Om kriget ändå kom ställdes uppgiften ”att uppvigla folkets breda lager och påskynda det kapitalistiska väldets fall”.

”Krig mot kriget” och ”på världskriget följer världsrevolutionen”, sammanfattade den svenske partiledaren Hjalmar Branting parollerna från Baselkongressen 1912.

Internationalens kollaps

Men att allt detta mest var en bräcklig fasad anades dock av exempelvis den polsk-tyska marxisten Rosa Luxemburg. Redan i november1913 hade Tysklands fackföreningsledare förklarat att de i händelse av krig måste stödja regeringen.

Att den socialdemokratiska riksdagsgruppen i det tyska partiet, Internationalens största och ledande, enhälligt röstade för kejsarväldets krigskrediter vid världskrigets utbrott kom ändå som en katastrofal chock. Även den ryske bolsjevikledaren Lenin trodde först att nyheten var en förfalskning av den tyska generalstaben. Det visade sig efteråt att 15 av 111 tyska s-riksdagsmän varit mot sveket, men av partidisciplinen pressats att rösta som majoriteten.
Hur var detta möjligt? I Socialismen och kriget (1915), där Lenin manade till att vända ”borgfred” (klassamarbete) till ”borgkrig” och revolution, förklarade han att svekets rötter låg i det opportunistiska klasssamarbete, som uppstått när ett relativt privilegierat skikt funktionärer och ledare växt in i kapitalismen, vilket redan före kriget hotat att splittra socialdemokratin i flera länder.
Till detta kom rutinism och rädslan för omvälvningar med risk för att partierna och facken skulle bli upplösta, få kassorna beslagtagna och ledarna häktade.
Det var enligt Lenin inte fråga om en normal idékamp mellan vänster och höger, utan om en kamp där opportunisternas styrka kom ur deras förbund med kapitalisterna, regeringarna och militären – samtidigt som arbetarna förlamades av svek, mobiliseringar och krigscensur.
Tyska socialdemokrater som Südekum och Scheideman gav förräderiet oförglömliga namn. Men allra mest upprörda var både Lenin och Luxemburg mot sveket från Karl Kautsky, som försökte släta över förräderiet med falska paralleller till Marx och Engels ståndpunkter om 1800-talets nationella befrielsekrig.
Brantings borgfred

I det ännu officiellt neutrala Sverige telegraferade partiledaren Hjalmar Branting direkt efter krigsutbrottet från ett socialdemokratiskt valmöte i Kisa till kungens ”borggårdsregering” med löfte om ”borgfred”, då regeringen ”strävar att till det yttersta vidmakthålla Sveriges neutralitet”. ”Inför krigets tryck måste varje folks inre sociala strider, hur skarpa de än i följd av klassmotsättningarna kunde bli, för ögonblicket träda tillbaka”, skrev han.
I riksdagen ville Branting nu som ny ”oppositionsledare”, med fler socialdemokratiska mandat bakom sig än liberalerna, göra upp om militärpolitiken. I själva verket var detta ett stöd till nya rustningar och kungligt högerstyre.

Redan under den socialdemokratiska partikongressen i november 1914 blev motsättningarna så häftiga mellan nästan jämstarka vänster- och högerfalanger att kretsen runt Branting, enligt hans förtrogne vän Erik Palmstierna (i dennes dagbok), diskuterade att bryta sig ur partiet om man inte skulle få majoritet för ett ja till en regering tillsammans med liberalerna bortom borgfreden. Denna votering rodde Branting hem efter att ha hotat med att annars avgå, även om en framtida koalition i praktiken försvårades av kongressens vänstermajoritet mot militära rustningar.

”Gjort bankrutt”

”Socialdemokratin har gjort bankrutt med sin parlamentariska taktik”, förklarade ungdomsförbundet på sin kongress direkt efteråt i december 1914. Ungdomskongressen avvisade också partikongressens krav att ungdomsförbundet måste lyda partiets beslut på alla nivåer och förklarade att det begränsade sin lojalitet till partiets socialistiska program och mål. Förbundet förbehöll sig också rätten att i kommande val bara stödja de socialdemokratiska kandidater som i linje med ”partiets program och socialistiska principer” tog strid mot borgfreden.

Denna ”uppstudsighet” deklarerades samtidigt som den tyske kamraten Karl Liebknecht – välkänd i Sverige på grund av sin ledande roll i ungdomsinternationalen – väckte ungdomens entusiasm genom att först av alla i tyska riksdagen våga bryta partidisciplinen och deklarera sitt öppna motstånd mot kriget. Något han bestraffades för av myndigheterna genom att omedelbart kommenderas till ostfronten.

I anslutning till den svenska kongressen tog också ett skandinaviskt ungdomsmöte initiativet till en nystart för ungdomsinternationalen (som möttes i mars 1915). Detta underlättade i sin tur de socialdemokratiska krigsmotståndarnas internationella Zimmerwaldkonferens några månader senare och – efter de ryska och tyska revolutionerna – bildandet av Tredje internationalen.

Zimmerwald 1915

Den socialdemokratiska vänstern i Sverige kom att spela en viktig roll både i kampen mot Sveriges indragande i kriget och i den internationalistiska opposition som, via vänsterfalangen i schweiziska Zimmerwald i september 1915, började förbereda världens socialister på de revolutioner som skulle göra slut på kriget och grunda en ny, tredje socialistisk arbetarinternational.

Redan sommarmånaderna 1915 inledde den svenska partivänstern en hård kampanj där den med ett tusental möten gick till storms mot de reaktionära aktivister som öppet kämpade för en ”modig uppslutning på Tysklands sida”. De mest kända profilerna i denna kampanj var Zeth (Zäta) Höglund, Fredrik Ström, C N Carlesson, Hannes Sköld och Karl Kilbom.
Att det utrikespolitiska läget var kritiskt framgår också av att Per-Albin Hansson i partiets dagstidning Social-Demokraten senare avslöjade att Gustav V i april 1915 varnat Italien för att gå med i kriget på ententens sida, med argumentet att det ”då blev svårt att upprätthålla Sveriges neutralitet”. Detta betraktades också som djupt oroande av Branting, som annars alltmer öppet sympatiserade med ententeländerna Frankrike, England och Ryssland i kriget mot Tyskland.
Bland det 40-tal delegater från ett tiotal länder som därefter samlades i Zimmerwald i september 1915 representerade svenskarna Ture Nerman och Zeth Höglund de svenska och norska ungdomsförbunden. Särskilt väl företrädda bland de få som kunde delta i Zimmerwald var annars det italienska och de ryska socialistpartierna.
Skämtet var att det femtio år efter första Internationalen bara behövdes fyra hästdroskor för att rymma världens internationalister. Tillsammans med de ryska bolsjevikerna (majoriteten av de ryska socialdemokraterna) Lenin, Radek och Zinovjev bildade Nerman och Höglund en revolutionär vänsterminoritet, som dock efter hårda debatter med mötets pacifister kunde enas bakom ett gemensamt manifest som Trotskij skrivit utkastet till – mot borgfred och krigskrediter, för en fred utan annekteringar.
Zimmerwalds första större effekt blev att ett 20-tal tyska riksdagsmän i december 1915 röstade mot krigskrediten. Ännu viktigare blev ett möte i Berlin på nyåret 1916, som inkallats på ett gemensamt initiativ av Liebknecht och den fängslade Rosa Luxemburg. Resultatet blev en revolutionär opposition inom socialdemokratin utan deltagare från den ”marxistiska centern” runt Kautsky.
Gruppen, som snabbt kom att kallas ”spartakisterna” (efter namnet på deras tidning), skulle senare spela en nyckelroll både vid kejsarväldets fall och därefter vid bildandet av det tyska kommunistpartiet och senare Tredje internationalen. Men då utan Luxemburg och Liebknecht, som mördats i januari 1919.
Den första ronden av kampen mot ett svenskt deltagande i kriget kulminerade 1916. Detta sedan centralmakternas (Tyskland och Österrike-Ungern) försök till en avgörande kraftsamling och engelska påtryckningar mot den svensk-tyska handeln fått Hammarskjöld att i sitt trontal vid riksdagens öppnande i januari räkna med ”eventualiteter, då för Sveriges del fredens bevarande inte längre är möjlig”.
På en våg av möten landet runt svarade lokala arbetarkommuner (socialdemokratiska lokalorganisationer), fackföreningar och Verdandiloger (arbetarrörelsens nykterhetsorganisation) – mot ledningens vilja – ja på ungdomsförbundets inbjudan till en arbetarfredskongress i Stockholm den 18-19 mars 1916, som samlade 265 representanter för organisationer med 40 000 medlemmar.
Medan både den socialdemokratiska partiledningen och LO-toppen vägrade ställa upp, kastade sig ”den aktivistiska pressen och kungens regering och domstolar” över kongressen.
Det var genom dessa attacker som kongressen verkligen kom att påverka den allmänna opinionen.

Arbetsfredskonferensen

Arbetarfredskongressens manifest manade i Zimmerwalds anda arbetarrörelsen att förbereda sig för att bemöta ett krigshot med ”en omfattande storstrejk” och även, om de härskande skulle sätta sig till motvärn, ”en kamp av långt mer tillspetsad karaktär”. För ”stämpling till förräderi” dömdes därför Höglund i rådhusrätten den 3 maj till tre års straffarbete, syndikalisten Ivan Oljelund till ett och ett halvt års och Erik Hedén till ett års straffarbete. Det var dock straff som högsta domstolen efter enorma protester tvingades sänka till ett år för Höglund och åtta månader för Oljelund, medan Hedén blev helt frikänd.

Kravet på storstrejk om domarna skulle fastställas hade fått brett stöd, samtidigt som ungdomsförbundets medlemsantal ökade från 10 000 till 15 000 och Stormklockans (som var en veckotidning) upplaga sköt i höjden till 25 000.
I september samlades ombud från organisationer med 98 000 medlemmar i hela landet – mer än dubbelt så många som Arbetarfredskongressen representerade – till en jätteprotest mot domarna.
Till och med Branting själv såg sig pressad att ställa upp som talare mot domarna, även om han ansåg att en regeringsdeklaration den 17 maj om neutralitet med stöd från alla partigruppers talesmän varit en större bedrift. Något som dock knappast skulle ha skett utan uppståndelsen kring Arbetarfredskongressen.
Höglund blev tillsammans med Liebknecht (som i Tyskland dömdes till fyra års straffarbete för att 1 maj 1916 iförd uniform ha ropat ”Ned med kriget! Ned med regeringen!” inför 10 000 antikrigsdemonstranter) hela den internationella Zimmerwaldrörelsens mest kända antikrigsmartyrer.

Att massdemonstrationer mot det tyska kejsarväldet ägde rum under rättegången mot Liebknecht visade att det skett en islossning i kampen mot borgfreden även i Tyskland.

Partisplittring 1917

För Branting och partiledningens yngre ”torpeder” som Per-Albin Hansson och Gustav Möller blev den trotsiga Arbetarfredskongressen en signal till att det nu brådskade att kasta ut den upproriska partivänstern innan motståndet mot krig och dyrtid skulle följas av revolutionära omvälvningar.

På socialdemokratins tionde partikongress som inleddes den 12 februari 1917 stöttes så vänstern inom socialdemokratin ut med ett ultimatum om total underkastelse riktat mot ungdomsförbundet. Det skedde bara en knapp månad innan den ryska ”februarirevolutionen” bröt ut den 8 mars enligt västerländsk kalender, och två månader innan de dramatiska hungermarscherna i april-maj.
Vänsteroppositionen hade in i det sista velat hålla ihop partiet, i den fasta tron att utvecklingen snart skulle ge den rätt och stora möjligheter att vinna en majoritet.
På den ”munkorgsstadga” (där partidisciplinen krävde att bara majoritetens linje fick framföras) som ledningen försökte tvinga på den i riksdagsgruppen redan 1915, svarade vänstern 1916 med att bilda en egen riksdagsgrupp och starta en egen tidning, Folkets Dagblad Politiken.
När vänsterflygeln, inklusive partisekreteraren Fredrik Ström, 1916 även lämnade sina poster i partistyrelsen reducerade detta möjligheterna till en framgång i valet till det socialdemokratiska partiets tionde kongress. Läget försvårades också av att Zeth Höglund satt undanstuvad i fängelse och att många ungdomar var inkallade till militärtjänst.

Uppgörelsens timma

Efter en metodiskt planerad ”valrörelse” lyckades också partiledningen med ungtupparna Per-Albin Hansson och den nye partisekreteraren Gustav Möller som främsta organisatörer vinna ombudsvalet med hela 180-40, trots att övertaget i procentandelen av rösterna inte var mer än 58-42.

Särskilt svidande för vänstern var dess nederlag i Stockholm där partiledningen genom att vinna omröstningen i Folkets Hus med 810 röster mot 616 vann alla 26 kongressombud.
Därmed var uppgörelsens timma slagen.

Ställt inför det väntade nederlaget på partikongressen hade ungdomsförbundet redan i en medlemsomröstning strax före kongressen avvisat det ultimatum om politisk underkastelse som partiledningen föreslagit, med 5 794 röster mot 172. Därmed kunde också vänstern redan innan kongressen var över, den 15 februari, kalla till bildandet av ett nytt ”socialistiskt folkparti” på en konstituerande kongress i Stockholm i mitten av maj 1917.

Nytt socialistiskt parti

Samtidiga tyska massutrensningar av både spartakisterna och ”centern” runt Haase och Kautsky ledde under påsken samma vår till bildandet av de ”oavhängiga socialdemokraterna” USPD, där båda dessa grupperingar ingick – bara några veckor innan det Socialdemokratiska vänsterpartiet grundades maj 1917. Liksom i Sverige förenades i detta parti till en början pacifistiska humanister och ”vänsterreformister” med revolutionära marxister, innan den ryska oktoberrevolutionen började skilja agnarna från vetet.

Med den interna oppositionen utrensad kunde Brantings socialdemokrater utan att hota systemet lättare manövrera i svallvågorna efter den ryska marsrevolutionen. Nu kunde han under så odramatiska former som möjligt bryta borgfreden genom att tillsammans med liberalerna föreslå en lägre militärbudget än Hammarskjölds. Han kunde också försiktigt varna kungen och överklasshögern för risken av ”ryska” konsekvenser om de inte gav upp sitt motstånd mot den allmänna rösträtten.
Utan tvekan bidrog den enorma inspirationen från den ryska revolutionen i början av 1917 till att hela arbetarrörelsen nu vågade höja rösten och att det sociala missnöjet exploderade i aktiva massprotester även i Sverige.
De som upplevt marsrevolutionen i Ryssland, skriver Fredrik Ström, de ”som förnummit dess eko ut över världen, denna värld av grå skyttegravar och brinnande städer, som läst i människornas ansikten antingen den dova, mörka fruktan, som fallet var när man mötte de högt uppsatta i samhället, eller den strålande, outsägbara glädjen, såsom då man möter en arbetare, en socialist” – de skulle aldrig glömma denna vår.
Hammarskjöld tvingades under trycket från den ryska eruptionen att kasta in handduken.
Branting, som tillsammans med partivännen Värner Rydén först av alla utländska socialistledare besökte det revolutionära Petrograd den 2 till 8 april, där han bland annat deltog i den begravning av stupade martyrer som samlade en miljon ryssar, både jublade och oroade sig över de konsekvenser som han omedelbart förutsåg.
Det var, skrev Branting, ”en segerns och triumfens dag för den politiska friheten och demokratin, sådan icke vår generation någonsin sett”.
Men där skulle det inte stanna, fortsatte han: ”Det blir i sinom tid social fortsättning, så sant som de klasser vilka i folkdjupet bära revolutionen fram, ha sociala krav som måste ses till godo. Då blir det slut på endräkten, då kommer arbetarna att stå mot bourgeoisins män och bönderna mot godsägarna. Och det blir fortfarande som i franska revolutionen: lager efter lager i samhället avlöser de föregående vid makten, tills den välvning i äganderättsförhållanden, som tidsutvecklingen medger, är fullbordad och en tids relativt lugn följer efter stormarna.
Och kanske komma redan dessförinnan konflikter även på en annan punkt: Rysslands utrikespolitik, som arbetare och bönder vilja absolut fredlig – frånsett självfallet att det nu pågående kriget måste hedersamt avslutas…”
Med den ryska och året därpå också den tyska revolutionen som bakgrund och varnande exempel, satsade nu Branting allt på att kunna pressa kungahögern till en parlamentarisk utväg i Sverige.
Den akuta livsmedelskris med ransonering på allt som rådde i Sverige kunde inte bara skyllas på kriget. Den orsakades till stor del av ohämmad spekulation, hamstring, rekordvinster på export av livsviktiga matvaror och den tyskorienterade kungaregeringens handelskonflikt med England. Samtidigt sköt priserna i höjden även för kläder, bränsle och bostäder.
I denna situation smittade nu det revolutionära exemplet från öster. Psykologiskt disponerade detta, som Höglund skriver, sinnena för den aktivitet diktaren skildrat med orden: ”när svultna se kvarnarna mala, få yxorna tungor att tala”.

Bara ett par dagar efter att Lenin gjort ett kort uppehåll i Stockholm på hemväg till Ryssland och att den från Ryssland just hemkomne Branting i riksdagen varnat högern för de ”medel, verksammare och kraftigare än några hittills använda” som kan framprovoceras om den ”inte aktar på tidens tecken” exploderade missnöjet.

Exemplet från Västervik

Den mest uppseendeväckande och stilbildande bland de första av en mäktig våg av spontana hungerdemonstrationer som från den 11 april sedan svepte över hela landet i april och maj ägde rum i Västervik måndagen den 16 april. Efter en mindre demonstration med uppvaktning av krismyndigheterna på fredagen beslutade industristadens arbetare på en del större arbetsplatser på måndagen att gå ut i en strejk, som snabbt blev allmän, och samlas till ett stort massmöte på Stortorget.

Genidraget blev sedan att utse ombud från organisationer och arbetsplatser, som i grupper gick iväg för att uppsöka stadens livsmedelshandlare, bagerier, vedhandlare, stadshotellet och kvarnen o s v.
På kvällens nya stormöte antogs lokala krav på fler påbrödskort till de arbetande, inställd skatteindrivning hos lågavlönade och kontroll över brödsädens förmalning. Till regeringen och arbetsgivarna ställde Västerviks arbetare krav på stopp för livsmedelsexporten, återställd levnadsstandard till 1914 års nivå, åttatimmarsdag och skattefria årsinkomster för lågavlönade.
Även om de lokalt starka syndikalisterna under ledning av stenarbetaren Frans Gustavsson inte lyckades få med sig LO-facken på att kräva en omedelbar strejk för åtta timmars arbetsdag och en kraftig löneökning blev framgången de följande dagarna enorm.

Sänkta priser

Förskräckta handelsmän avtalade direkt om sänkta priser på mjölk, ved, fisk, bröd, kött och fläsk. Under borgmästarens medling beslutade också industriidkarna att bilda en inköpsförening som kunde köpa upp större partier matvaror och sedan sälja dessa billigare.
Dessutom skulle arbetare tillåtas övervaka rensningen av spannmål vid kvarnen och upprätthålla ordningen tillsammans med polisen. Livsmedelsnämnden gick också med på att köpa upp ett större parti potatis, som skulle säljas till arbetarna.

Arbetarna i Västervik valde också en ”16 april-kommitté” med vänstersocialister och syndikalister som drivande krafter sida vid sida med fackligt aktiva socialdemokrater. Denna riktade en ”enträgen maning till alla Sveriges arbetare att instämma i deras krav”.
Med hjälp av omfattande publicitet i Social-Demokraten, Politiken och andra socialistiska tidningar utlöste exemplet från Västervik en landsomfattande massrörelse. ”Under de följande tio dagarna förekom hungerdemonstrationer i alla större städer och samhällen”, skriver professor Carl Göran Andrae (Revolt eller revolution 1998), som utifrån de allra lägsta inrapporterade siffrorna (ofta har dubbelt så många uppgetts) räknat till minst 250 000 deltagare i 116 listade demonstrationer över hela landet.

Kvinnorna i spetsen

På många platser kopierades Västerviksresolutionen rakt av. Särskilt aktiva var, liksom i Petrograd den 8 mars, kvinnorna.

Ett av talrika exempel var Borlänge den 19 april, där ett tusental kvinnor, mest hustrur till strejkande järnverksarbetare, antog västerviksresolutionen med följande knorr: ”Skall hungerpiskan länge vina över oss och våra barn kunna vi inte i längden svara för de åtgärder, som kunna komma att vidtagas. Exempel finnes från vår granne i öster att genom kraftiga åtgärder livsmedelsbristen kan avskaffas. Det måste bli ett slut med systemet Hammarskjöld ’För sent’.”
I många typiska fall, som i till exempel Linköping, Eksjö och Norrköping, började hungerdemonstrationerna med spontana möten vid en eller ett par större arbetsplatser, varifrån grupper av arbetare sedan sökte upp andra arbetsplatser. Över hela landet spelade lokalt ledande vänstersocialister och syndikalister en betydande roll med hjälp av sin förankring i de lokala fackföreningarna, där de också kunde bilda en enhetsfront med arbetare i det socialdemokratiska partiet.
Från den 27 april-kommitté som bildats efter stora demonstrationer i Västerås uttalades skarp kritik mot LO med krav på en allmän arbetsnedläggelse. Där tillfogades också krav på full medborgarrätt för män och kvinnor, enkammarsystem och republik, avväpning och rusdrycksförbud. Liksom på många andra håll krävdes också amnesti för Amaltheamännen och andra politiska fångar.
Syndikalistiska SAC:s medlemstal steg under 1917 med 63 procent från drygt 9 500 till 13 000 i april och drygt 15 200 vid årets slut, medan LO:s medlemstal under året ökade med 32 procent till drygt 186 000.

I en socialdemokratisk ansträngning att vinna kontroll över massrörelsen uppmuntrade arbetarekommunen och den fackliga centralorganisationen (motsvarar dagens LO-distrikt) i Stockholm arbetarna att tåga till riksdagshuset den 21 april, då den nye högerstatsministern Swartz skulle svara på en interpellation om livsmedelsläget.

Reformismens väg

Inför de 20 000 arbetare som strömmat till lyckades sedan Per Albin Hansson från riksdagshusets trappa skickligt ställa samman ett förslag till resolution som i mångt och mycket påminde om Västerviks. Alla krav på lönehöjning, 8-timmarsdag och sänkt skatt var dock slopade, samtidigt som fokus i stället riktades mot kravet på en rösträttsreform, ”lösningen för en arbetarrörelse som ville gå reformismens väg” (Andrae).

Detta avstamp för intensiva socialdemokratiska manövrer för att vinna kontroll över massrörelsen var dock nära att sluta i förskräckelse. Enligt Social-Demokratens referat hindrades nämligen polismästaren Tamm i sista stund av en underlydande kommissarie från att beordra en chock mot de tätt sammanpackade arbetarna framför riksdagshusets port på Helgeandsholmen.
I Göteborg, där 20 000 demonstranter samlats på Heden, splittrades rörelsen mellan vänsterorganisationernas 6 maj-kommitté och de socialdemokratiskt styrda fackföreningarnas kristidskommitté, på ett sätt som gjorde båda ineffektiva. I Malmö, där den gamla arbetarekommunen vid partisplittringen lyckats behålla alla 8 000 medlemmar utom 14, antogs ändå på demonstrationen den 25 april en resolution som mer anslöt sig till Västerviks än till Per Albin Hanssons stockholmsresolution.
LO och fackledningarna i Stockholm bombarderades med krav på kamp för höjda löner och 8-timmarsdag, ”även om det skulle kräva allmän arbetsnedläggelse”.
Allra störst omfattning fick hungerdemonstrationerna i Ådalen mellan den 21 och 30 april, där arbetarrörelsen helt dominerades av vänstersocialister och syndikalister. I flera omgångar drog tusentals strejkande arbetare ut i långa marscher från ort till ort för att inventera böndernas och handlarnas förvaringsutrymmen och pressa fram kontrakt om sänkta priser på mjölk och potatis.

Efter en tremilamarsch från Gudmundrå som växte från 2 000 till 7 000 deltagare den 26 april, väckte syndikalisten Fritz Ståhl på hamnplanen i Nyland idén att man på 1 maj skulle frita Amaltheamannen Anton Nilson, som vid denna tid satt i fängelset i Härnösand.

Det ”röda Ådalen”

Dagen därpå företogs fem stora inventeringståg samtidigt i olika riktningar. En arbetare, Olov Lumlin, berättade många år senare hur det kunde gå till: ”Först uppsökte demonstranterna brödbyråer och livsmedelsnämnder med krav på lättnader i ransoneringen. I förbifarten hälsade man på hos en del bönder vilkas potatiskällare inventerades. De tillhöllos allvarligt att, sedan mat och sättpotatis undantagits, saluföra resten i närmaste samhälle till rimliga priser.”
Det öppet uttalade hotet att genomföra en våldsam fritagning av Anton Nilson gjorde läget oerhört spänt inför 1 maj i Härnösand. Så här beskriver Nilson själv situationen i sina memoarer: ”Tiotusentalet förbittrade, allvarliga, kamplystna norrlänningar i hungerdemonstrationer, lägrade utanför fängelset med mängder av sprängämnen, ett avsänt ultimatum till statsministern, inom fängelset 200 soldater med ett 40-tal kulsprutor och skarpslipade, påsatta bajonetter och så ett visst antal av fängelsets vaktstyrka på arbetarnas sida … Läget var allvarligare än vad mången föreställde sig. Det var allvarligt i hela landet, inte minst i Stockholm. En utlösning i Härnösand hade blivit våldsam”.

Den vänstersocialdemokratiske riksdagsmannen Ivar Vennerström som hals över huvud tagit sig hem till Ådalen, hade strax innan skrivit en ledare i Nya Norrland med paroller som ”Krigare och soldater, vänd vapnen mot era egna regeringar!”. Nu hörde han till dem som, med hjälp av arbetarnas egen självbevarelsedrift, lyckades avvärja en katastrofal stormning. Anton Nilson fick efteråt veta att han själv skulle ha skjutits först av alla vid en stormning.
Med inventeringsmarscherna i Ådalen hade en ny modell etablerats som enligt Andrae bland annat spred sig till Iggesund, Lundby, Gävle, Norrköping, Jönköping, Söderhamn, Stockholm, Nynäshamn, Borlänge, Eskilstuna och Malmö.
De ledde i några fall till oroligheter. I Stockholm utlöstes den 5 maj de så kallade ”Söderkravallerna”, sedan polisen gripit några kvinnor som stod i spetsen för potatisinventeringar kring Nytorget.
Även i Göteborg ledde potatisinventeringar och plundringar av livsmedel den 5 maj till omfattande kravaller på gatorna i Haga och Landala och på Järntorget sedan befälet för de 400 närvarande poliserna kallat på förstärkning av beridna soldater från Göta Artilleriregemente. Chock på chock av militära ryttare och poliser med batonger och dragna sablar möttes av stenregn, på ett sätt som påminner om EU-toppmötet i Göteborg 2001. Ända till fyratiden på morgonen fortsatte striden.

De mest kända sammanstötningarna mellan militär och arbetare med anledning av inventeringar och tvångsköp av livsmedel ägde annars rum på Seskarö, en liten ö utanför Haparanda i Norrbotten.

Miliären avväpnas

Sedan fyra arbetare som anhållits för polisförhör efter tvångsköp den 25 maj fritagits och polisen körts från ön, kallade kronofogden på militär förstärkning. Inför risken av en regelrätt eldstrid med öns sågverksarbetare, som i självförsvar avväpnat 20 soldater med fällda bajonetter, tvingades både polis och militär åter att lämna ön. Först sedan ön ockuperats av ytterligare 425 soldater, lyckades landshövdingen Walter Murray kuva arbetarna, varefter åtta dömdes för upplopp till fängelse i 3-5 månader.

Antimilitarism

För det socialdemokratiska ungdomsförbundet hade den ryska marsrevolutionen understrukit nödvändigheten att vinna över soldaterna till arbetarnas sida. ”Vi måste skärpa den antimilitaristiska aktionen, på varje lägerplats omedelbart upptaga revolutionsarbetet … Arbetarklassen i vapen, beredd att med deras tillhjälp driva igenom deras krav”, skrev ungdomsförbundets sekreterare Karl Kilbom den 31 mars i ett nummer av förbundets tidning Stormklockan, vilket omedelbart ledde till åtal.

Att detta inte var tomma ord visade sig då 200 uniformerade flottister från Skeppsholmen den 19 april väckte stort uppseende genom att i samlad trupp tåga genom staden till ett möte om den ryska revolutionen i den socialdemokratiska ungdomsklubben Revelj. Det var bara en av de första i en våg av liknande militära demonstrationer vid snart sagt alla regementen i landet. I en rad av dessa söktes också, som i Västerås, Vänersborg, Östersund och Karlskrona, maximal uppmärksamhet genom marscher genom städernas centrala delar.
”Hela Jämtlands regemente revolterar”, löd en rubrik i Social-Demokraten den 24 april. En lång rad matstrejker och protester mot den dåliga förplägnaden, som visade solidariteten med de civila hungermarscherna, genomfördes också.
I Stockholm grundades också den 21 april ”Föreningen soldater och arbetare” i närvaro av ett hundratal militärer, som snart följdes av liknande föreningar på ett tiotal regementsorter.
Enligt den unge vänstersocialisten Helge Åkerberg fanns det möjligheter att bilda ett rött garde av snart sagt varje kompani. Under intryck av händelserna i Ryssland övergavs alltmer den pacifism som tidigare präglat många i ungdomsförbundet.
Ett försök, som dock aldrig riktigt lyfte, gjordes året därpå att bilda en fastare organisation kallad Sveriges Soldat- och arbetarförbund. Stödet för arbetarnas kamp var i vilket fall så starkt bland meniga soldater att militärledningen vid varje krisartad situation lät ta bort alla slutstycken från kulsprutorna för separat förvaring.

Militära säkerhetsåtgärder skärptes redan i början på året. ”Det ligger oro i luften. General Knut Bildt har vidtagit vissa åtgärder för att möta alla eventualiteter”, noterade översten vid generalstaben Henri de Champs redan den 16 januari. Vid varje regemente skulle enligt en skrivelse den 12 april en larmstyrka skapas, som ”hastigt och tillförlitligt” skulle kunna tillmötesgå krav på militär handräckning från civila myndigheter. Permitteringar fick inte förekomma 1 maj, då i stället särskild underhållning var beordrad. Förråd med sprängämnen sattes under bevakning.

Högerns ”svarta garde”

Kungens nye statsminister Swartz hade i särskilda samtal med Branting och Ström lovat avstå från provokativa åtgärder av polis och annan ordningsmakt den 1 maj. Ändå genomfördes omfattande säkerhetsåtgärder med förstärkt beredskap och truppförflyttningar av speciellt pålitliga förband till både Stockholm och Ådalen. Instruktioner utfärdades om hur militär skulle slå ner ett eventuellt uppror och hur ”särskilt pålitliga skyttar” skulle anförtros att sikta på folkmassan, innan i ett visst läge ”elden av samtliga skyttar riktas mot densamma”.

Den 27 april blev det också genom en annons i Dagens Nyheter känt att det pågick intensiva förberedelser att bilda ”Stockholms skyddskår”, med syfte att ge ordningsmakten en ”pålitlig förstärkning genom frivillig organisation”. Detta ”svarta garde” skulle ha samma legala skydd som polismän och ledas av den kände ”idrottsgeneralen” Viktor Balck, från en adress på krigshögskolan. Enligt Dagens Nyheter rekryterades bland annat ”tjänstemän, kontorsanställda, landstormbefäl och studerande ungdom” med hjälp av unga högermän i Nationella ungdomsförbundet.
Efter en dramatisk debatt i riksdagen lyckades dock Branting, med stöd av liberalernas ledare Nils Edén, förmå statsminister Swartz att lova ”inhibera den tilltänkta anordningen”. Swartz höll också detta löfte, trots högerpressens hets och raseri.
Till reträtten bidrog säkert att Föreningen soldater och arbetare redan den 29 april svarade med planer på ett arbetargarde, samtidigt som Folkets Dagblad Politiken publicerade ett upprop för ”allmän arbetarbeväpning i hela landet”. Även Per-Albin Hansson från den socialdemokratiska partiledningen bidrog till opinionsbildningen genom att uppvakta överståthållaren med en fräck förfrågan om även arbetargarden kunde räkna med polismans befogenheter.
Därmed desarmerades ännu en mina som lätt kunnat provocera till sammanstötningar och ansträngningar att i handling förverkliga Politikens upprop för röda arbetargarden.
Att 1 maj trots den laddade stämningen och rekordartad uppslutning i hela landet kunde genomföras utan sammanstötningar, gjöt en aning olja på vågorna. I Stockholm genomfördes denna dag vad som antagligen är den största demonstrationen någonsin i svensk arbetarhistoria med minst 100 000, kanske 200 000, deltagare.
”Vågen stiger” löd det försiktiga temat för Brantings tal. Mer rakt på sak sade Per Albin Hansson enligt Social-Demokraten i sitt tal att: ”Det ligger i de härskandes hand att genom radikala eftergifter förekomma den revolutionära resningen. Men det ligger också i deras hand att genom förstockelse och blind egoism framkalla densamma”.
Utan att vänta på grundandet av det nya vänsterpartiet ett par veckor senare hade det Socialdemokratiska ungdomsförbundet redan inför LO:s årsmöte den 26-27 april formulerat nyckelkravet att LO skulle sätta kraft bakom hungermarschernas krav med en beredskap till allmän arbetsnedläggelse. Utöver Västerviksresolutionens krav tillades krav på lika kommunal och politisk rösträtt för män och kvinnor.
När Zeth Höglund släpptes ur fängelset den 6 maj betonade också denne under en välkomstfest att det ryska folket på tre dagar genom utomparlamentariska metoder hade fått större frihet än genom århundraden av lagliga strävanden. Utmaningen var nu enligt Höglund även i Sverige att försöka leda massrörelsen efter ”enhetliga linjer”. Han föreslog konkret en allmän arbetsnedläggelse (generalstrejk) när statsministern i riksdagen skulle besvara de frågor om en författningsreform som krävts av både Branting och vänstermannen Vennerström.
Som Ragnar Casparsson skriver i sin LO-historik ställdes vid denna tid kravet på beredskap för allmän arbetsnedläggelse ”i massor av resolutioner från fackliga och politiska möten” i hela landet.

Den fortsatta revolutionsutvecklingen i Ryssland, där Lenin i de så kallade aprilteserna krävt ”all makt åt sovjeterna”, och i Tyskland, där en strejkrörelse inletts, sporrade också.

Strejker runt om i landet

”Överallt i landet utlyste arbetarna själva strejker utan att meddela förbundsledningarna. Situationen i Malmö (där partiet inte splittrats) beskrevs som alldeles hopplös ur deras (ledningarnas) synpunkt”, beskriver Knut Bäckström läget i sin bok Arbetarrörelsen i Sverige. Enligt en begäran, stödd av protokollsutdrag från samtliga 40 fackföreningsstyrelser i Malmö, begärde dessa också enhälligt att kampen skulle inledas för 8-timmarsdag, 1914 års lönenivå samt en författningsrefom, ”även om en allmän arbetsnedläggelse skulle behöva företagas”.
Att den socialdemokratiska riksdagsgruppens förtroenderåd mitt i denna storm den 7 maj, såg sig tvingad att bilda vad de kallade ”1917 års arbetarkommitté” med ledande representanter från socialdemokraterna och LO:s landssekretariat (LO-styrelsen) och ett upprop för en författningsrevision för allmän rösträtt till Sveriges arbetande folk, visar hur pressade man kände sig.

Enligt LO:s ordförande Herman Lindqvists rapport till landssekretariatet, var han en av de två LO-representanter som beslutat att gå med för att försöka hindra att partiledningen skulle falla till föga för massornas krav på storstrejk, som ju ”vi” skulle få bära följderna av. Han motiverade sitt nej till en storstrejk med att denna ”under nu rådande situation givetvis endast är början till något mer”, alltså en revolutionär utmaning av staten.
Medan partistyrelsen framförallt var angelägen om att ta en fastare ledning av rörelsen för att kunna styra den i ofarliga banor, ville LO-ledningen till varje pris undvika öppen kamp.
Särskilt partiledningens yngre förmågor, som Per-Albin Hansson och Gustav Möller, var öppna för en storstrejk i stil med 1902 års storstrejk för rösträtten, som de ansåg både skulle kunna pressa regeringen och samtidigt ta initiativet från det nya vänsterpartiet.

LO-toppen – bromskloss

Men, som Anders Isaksson skriver i sin Per-Albin-biografi, nagelfor LO-ledarna alla förslag till manifest. De ”strök varje antydan till storstrejk eller hot om strejk, sade lika bestämt nej till alla tankar på att rikta en särskild proklamation till militären och motsatte sig idéerna om lokala kommittéer”.

På ett möte med partistyrelsen frågade till och med C-E Svensson, en pålitlig högersocialdemokrat, vad LO-ledningen tänkte göra om det i alla fall blev allmän arbetsnedläggelse: ”Kommer herrarna då att sitta med armarna i kors och låta andra ta ledningen?”

Han syftade framförallt på det Socialdemokratiska vänsterpartiet, som sett ganska imponerande ut vid sin grundningskongress den 13 till 16 maj. Då deltog ombud för 60 arbetarkommuner som gått över från det gamla partiet, 39 nybildade arbetarkommuner och vänsterföreningar, 94 ungdomsklubbar och ett 30-tal andra arbetarorganisationer. Dessa uppskattades representera 30 000 medlemmar, jämfört med det gamla partiets 100 000. Det nya partiet hade också tre dagstidningar, Norrskensflamman, Nya Norrland och Politiken. Även för ungdomsförbundet, som 1917 ökade till drygt 18 000 medlemmar i 420 klubbar, och dess tidning Stormklockan, blev året framgångsrikt.

”Spretigt parti”

Politiskt var det nya vänsterpartiet till en början mycket spretigt, där framförallt kärnan i ungdomsförbundet utvecklades i riktning mot revolutionär marxism, medan andra, som stockholmsprofilen Carl Lindhagen, var en excentrisk radikalhumanist och åter andra vänsterreformister, som efter stor vacklan skulle återvända till ”fadershuset”. Att det inte fanns någon djupare analys av det politiska läget, framgick av den föredragande Fredrik Ströms ord: ”Vad vi skall göra på denna kongress är inte gott att säga”.

Sedan Höglund talat för storstrejk och ett redaktionsutskott förstärkts med arbetarombud med erfarenheter från vårens massrörelse, bland annat en Uno Grehn från Västervik, utmejslades ändå ett hyfsat dagsprogram med krav på lönehöjning, åttatimmarsdag, produktionskontroll, allmän och lika rösträtt samt amnesti för de tre Amaltheamännen (varav en, Alfred Stern, hade frigetts redan i mars och de två andra, Anton Nilson och Algot Rosberg, frigavs som första åtgärd av den liberal-socialdemokratiska regering som bildades efter valet hösten 1917).
För dessa krav uppmanades LO att ställa sig i spetsen för en allmän arbetsnedläggelse den dag statsministern skulle besvara Brantings och Vennerströms interpellationer om rösträtt och åttatimmarsdag. För den kampen manade kongressen också till bildande av arbetarråd, utifrån exemplet från Ryssland och hungermarschernas arbetarkommittéer. Och om det, som väntat, skulle bli ett nej på kravet att också vänsterpartiet och SAC skulle ingå i ”1917 års arbetarkommitté”, måste vänsterorganisationerna själva bilda ett ”centralråd”.
Sedan LO redan dagen därpå avvisat tanken på storstrejk, kallade Stockholms nya arbetarkommun (vänstern) direkt till ett arbetarmöte i Hornsbergs hage den 20 maj, där Höglund drog slutsatsen att det nya partiet självt måste ta ledningen.
Det icke-svar genom att bara hänvisa till höstens andrakammarsval som statsminister Swartz till slut lämnade i riksdagen den 5 juni berodde på delade meningar inom högern. Medan den gamle högerledaren Lindman och flertalet av riksdagsmännen inget ville lova, argumenterade civilministern Oscar von Sydow som också var landshövding i det röda Norrbotten, för en reform. Han var djupt bekymrad över att ”vi kunna inte lita på trupperna”.
Hjalmar von Sydow i arbetsgivarföreningen hade också rapporterat att man kunde vänta allmän anslutning till vänstersocialisternas maning till storstrejk i Stockholm när frågorna skulle besvaras i riksdagen. Civilministern ville därför inte gå med på ett innehållslöst svar förrän man haft tid att förflytta pålitliga trupper till Stockholm.

Svaret i 50 000 ex

Regeringen försökte också in i det sista att hemlighålla tidpunkten för sitt svar, för att försvåra arbetarnas mobilisering. Men när Vennerström den 4 juni informerats om att svaret på interpellationerna skulle ges nästa dag, uppvisade vänsterpartiet och ungdomsförbundet en imponerande handlingskraft. Samma kväll trycktes ett nytt upprop, ”Svaret”, i 50 000 exemplar som upprepade uppmaningen till allmän arbetsnedläggelse, med knorren: ”Kom ihåg; Svaret avges halv 3 i riksdagshuset”. Detta upprop spreds sedan under natten och morgontimmarna till alla större arbetsplatser i Stockholm.

Uppslutningen blev överväldigande. Men när Stockholms strejkande arbetare sedan i väldiga skaror tågade till riksdagen, möttes de av enorma mängder sammandragen polis, förstärkta med cirka 500 soldater från olika förband. Utom synhåll hölls ytterligare reserver.
Kontrasten var slående till demonstranternas totala avsaknad av skydd, som till exempel demonstrationsvakter.
Slag från en ridande polis med en ridpiska mot tätt sammanpackade demonstranter utlöste i denna situation omfattande kravaller, där rasande arbetare svarade med stenkastning och lyckades bryta igenom en poliskedja innan förstärkning tillkallats.
Branting vittnade själv efteråt om hur han varit nära att bli nedriden när han tagit sig ut på Gustav Adolfs torg för att lugna folkmassan: ”Jag såg på några stegs avstånd, hur sablar flögo in på folkmassan”.
Dagen efter vittnade Social-Demokraten om hur ”Polisernas grova ridpiskor och sablar arbetade oavbrutet, medan de sista leden av den tillbakavikande massan, vilka i mycket stor utsträckning utgjordes av kvinnor och äldre män, hoptals blevo nedridna och trampade under hästhovarna. En arbetare bäres med kluven hjässa in i Arvfurstens palats … Ett trettiotal personer fingo under denna kalabalik mer eller mindre svåra sabelhugg och ett fyrtiotal blevo kullridna, däribland flera kvinnor och barn”.
I den förbittrade stämning som sedan rådde ledde Branting folkmassan till Folkets Hus. Men när han där började tala om höstens val, dränktes hans tal av högljudda rop på storstrejk. När sedan Branting uppmanade folk att gå hem, överröstades han enligt Social-Demokraten av ”en proteststorm utan like på ett svenskt folkmöte, så att han tvingades dra sig tillbaka … Storstrejk, storstrejk löd ropen från tiotusentals”.
Sedan nya krav på omedelbar arbetsnedläggelse ställts till LO samlades nästa dag mellan 10 000 och 20 000 i Hornsbergs hage, där man antog ett nytt upprop till Sveriges arbetare. Detta stöddes av Sveriges socialdemokratiska vänsterparti, SAC, ungsocialisterna, Socialdemokratiska ungdomsförbundet, Svenska fackoppositionen (nybildad) och flera lokala arbetarorganisationer.

I uppropet beklagades det att socialdemokraternas och LO:s ledningar omöjliggjort ett enhetligt uppträdande. Därför föreslogs i stället bildandet av ett alternativt Arbetarnas landsråd som skulle kunna leda den fortsatta kampen. Däremot vågade vänstern inte på egen hand utropa en storstrejk sedan LO-ledningen igen nästan enhälligt avvisat tanken, därtill bedömdes vänstern sin fackliga förankring som alltför svag. Inte heller hade den begynnande rådsrörelsen tillräcklig styrka.

Första ronden till ända

Ingen kamprörelse är rätlinjig och ingen revolutionär situation varar för evigt. Med den annalkande sommaren, tillfälligt bättre tillgång på bröd och mjöl och framförallt växande förväntningar på höstens val, klingade också vårens massrörelse av. Och förutsättningarna att under sommaren, efter LO-ledningens nästan enhälligt upprepade nej, ställa sig i spetsen för en landsomfattande storstrejk fanns knappast när valet närmade sig som en skenbart enklare utväg. Den första ronden av vad som ibland har kallats Den svenska revolutionen 1917-1918, var i själva verket till ända.

De socialdemokratiska ledarna med Hjalmar Branting och LO-basen Herman Lindqvist i spetsen hade lyckats rida ut vårens revolutionära våg och leda den i riktning mot det val, där de hade bättre odds att hävda sig mot den revolutionära vänstern. För att ”lyckas” med detta krävdes också en stor portion tur, då läget många gånger var så spänt att en blodig konfrontation i till exempel Ådalen eller Stockholm 1 maj lätt hade kunnat bli de piskrapp av kontrarevolution som enligt Marx kunde få revolutionen att avancera.
Hur en revolutionär urladdning skulle ha slutat kan man bara spekulera om.
Trots all propaganda bland unga arbetare i vapenrock, visade sig också vänstern till exempel den 5 juni vara ganska oförberedd för blodiga polisattacker, som lätt kunnat få militären inblandad.
Samtidigt var det uppenbart att vare sig kungen, regeringen eller generalstaben vågade lita på soldaternas lojalitet.
Oddsen talade för att höstens andrakammarsval först måste testas. Men att en politisk revolution i stil med den ryska marsrevolutionen i varje fall var möjlig hade alla sidor måst räkna med. Till och med ledande socialdemokrater kunde tänka sig att stödja en politisk storstrejk för parlamentarisk demokrati.
Och en sådan skulle säkert ha blivit betydligt stormigare än storstrejken 1909, som kom att kallas ”de korslagda armarnas revolution”.
Försök att slå ned massprotester under en storstrejk i en revolutionär situation skulle i sin tur ha kunnat leda till antingen ett blodigt nederlag eller en revolutionär omvälvning och kungaväldets fall. Under sådana omständigheter skulle också de embryon till arbetar- och soldatråd som redan fanns ha kunnat utvecklas, vilket snart också skulle ha kunnat leda till krav på ett socialistiskt program.

Man kan leka med tanken på hur historien kunnat påverkas. Kanske skulle det finska inbördeskriget, som startade i januari 1918, aldrig ha inträffat? I varje fall skulle den svenska arbetarklassen då ha kunnat stoppa det avgörande stöd som gavs till den vita, kontrarevolutionära sidan från frivilliga svenska officerare – med en hel del positiva sidoeffekter för både den ryska och tyska revolutionen…

Valet inte testat

Men det saknades också viktiga pusselbitar. Att valet ännu inte var testat var en. I övrigt saknades framförallt en revolutionär ledning med ett klart politiskt handlingsprogram och tillräcklig förankring på arbetsplatserna. Syndikalisternas utbrytning ur LO efter storstrejken 1909 hade också splittrat en facklig vänster som kunnat utmana LO-ledningens konservatism och samtidigt haft möjlighet att tippa balansen vid den socialdemokratiska partisprängningen.
Positiva krafter fanns framförallt i det Socialdemokratiska ungdomsförbundet. Men att den socialdemokratiska vänstern var alltför heterogen och saknade både en sammansvetsad revolutionär kader och klara mål visade sig även i valet.
Som Knut Bäckström konstaterar i Arbetarrörelsen i Sverige bedrev det socialdemokratiska vänsterpartiet en svag valkampanj, framförallt i Stockholm. Det nya partiet, som tillsammans med syndikalisterna lett väldiga massprotester, fick också nöja sig med en begränsad framgång. Medan partiet i Stockholm förlorade alla sina tidigare 4 socialdemokratiska mandat, kunde dock Erik Hedén efter valet konstatera att det är ”högst påfallande att just i de trakter där arbetarna kraftigast rest sig mot det ekonomiska trycket – Västervik, Ådalen, Norrbotten (Seskarö), delvis Sandviken – just där har vänstersocialismen segrat”.

Valet 1917

Att valet skulle bli en stor framgång för Brantings socialdemokrater var oundvikligt så länge den parlamentariska vägen inte testats. Resultatet blev 230 000 röster för högersocialdemokraterna och 60 000 röster för vänstern. Det gav sammanlagt 97 mandat, varav 11 till vänsterpartiet – en total ökning med 11 mandat. Att man trots splittringen enats om en valkartell räddade 13 mandat.

Högerpartiet drabbades samtidigt av ett svidande bakslag med en förlust av 27 mandat till 59. Liberalerna ökade med 5 mandat och två nya bondepartier tog 12.
Resultatet blev en liberal-socialdemokratisk koalition ledd av liberalen Nils Edén och med Branting och tre andra socialdemokrater på ministerlistan. Efter valet följde en fortsatt paus i masskampen, medan den nya regeringen gavs en chans att göra något åt livsmedelskrisen, rösträttsfrågan och 8-timmarsdagen.
I stället kom början av 1918 helt att präglas av klasskriget mot de finska arbetarnas revolution (januari-maj) och kampen för och emot ett svenskt stöd till kontrarevolutionen (se Offensiv 535).
Att de finska arbetarna och torparna kvästes i blod hällde kallt vatten över den proteströrelse som annars varit oundviklig mot den livsmedels- och priskris som återkom under våren 1918. Faktum är att den nya regeringen snabbt blev en stor besvikelse, utan andra resultat än det första beslutet att frige Amaltheamännen. Kungahögern skulle länge fortsätta förhala en rösträttsreform genom sin position i riksdagens första kammare.
Vändningen kom i september-oktober, med vad vänstermannen Fredrik Ström kallade ”en revoltstämning överallt inom arbetarmassorna”.

När så de tyska Östersjömatrosernas och arbetarnas uppror mot kriget, svälten och enväldet fällde det tyska kejsarväldet i november 1918 uppkom i ett slag en ny revolutionär situation även i Sverige. Därmed punkterades också till sist det sega motståndet mot både den allmänna rösträtten och 8-timmarsdagen i en situation som var ännu närmare en revolutionär urladdning än våren 1917 (se Offensiv 569). Nu fanns också erfarenheterna av den ryska oktoberrevolutionen.

Rösträttsreformen

Rösträtten och 1919 års beslut om 8-timmarsdag var naturligtvis viktiga segrar. Men om att mycket mer var möjligt vittnar den enorma besvikelse som uppstod långt in i det Brantings eget parti sedan både kungen och en första kammare blev kvar. Dessutom höjdes rösträttsåldern till kommunerna till ”efter 23 år” och till både landstingen och elektorsvalen till första kammaren till ”efter 27 år” – vart åttonde år!

Ernst Wigforss (långt senare finansminister) beskrev chocken långt in i s-leden: ”I den första revolutionära situationen skulle de aldrig ha vågat antyda en lösning som den nuvarande. De … låtsades på allvar diskutera republik och enkammarsystem … Men en stor strejk, dvs arbetarmassorna på gatorna såsom vakt omkring en … regering, som sätter första kammaren ur funktion, den skulle ha segrat i samma ögonblick som den blev beslutad.”
På ett möte i Stockholms arbetarkommun antogs visserligen i Folkets Hus A-sal Brantings förslag med 400 röster mot 180, medan 500 avstod.

”Skammens dokument”

Lokala fack i hela landet brännmärkte sveket. Högst blev priset för partitoppen i Göteborg, där Metalls avd 41 med 7 000 medlemmar bröt med det socialdemokratiska partiet. ”Ett skammens dokument”, kallades uppgörelsen också av det nya SSU:s teoretiker Nils Karleby i Skånska Socialdemokraten.

På ett möte med Socialdemokratiska vänsterpartiet i Auditorium fördömdes ”fuskreformen” av 1 800 arbetare. Till det nya partiets svårigheter att utveckla protesterna bidrog emellertid dels oerfarenheten, dels dess alltför svaga bas i facken, dels en djup intern spricka i dess egen ledning om inställningen till den ryska oktoberrevolutionen. Ett nytt bakslag, som också blev en kalldusch för vänstern, följde därpå redan i januari 1919, sedan de tyska högersocialdemokraterna med hjälp av reaktionära frikårer mördat Karl Liebknecht och Rosa Luxemburg och påbörjat ett blodigt undertryckande av arbetarråden.
Erfarenheterna från både den svenska revolutionen 1917-18 och de samtidiga händelserna i Tyskland, Ryssland och Finland övertygade ändå tusentals, framförallt yngre svenska arbetare, om reformismens/socialdemokratins oundvikliga svek och nödvändigheten att stödja den ryska oktoberrevolutionen och den nya, kommunistiska international som bildades 1919. Denna skulle under nästa skede motivera många miljoner arbetares och fattigas kamp världen runt innan även den senare skulle duka under för stalinismens urartning.


Viktiga datum:

6 febr 1914 Bondetåget och ”borggårdskuppen”
8 febr 1914 Arbetartåget
1 aug 1914 Tysklands krigsförklaring mot Ryssland och första världskrigets utbrott
5-8 sept 1915 Zimmerwaldkonferensen för socialistiska krigsmotståndare
18-19 mars 1915 Arbetarfredskongressen i Stockholm

1917:
12-14 jan Socialdemokratiska partiet splittras
4 mars ”Borgfreden” bryts och statsminister Hammarskjöld lämnar in sin avskedsansökan
8 mars Ryska marsrevolutionen störtar tsaren
16 apr Hungerdemonstrationen i Västervik
19 apr Den första i en serie militärdemonstrationer
21 apr Föreningen Soldater och arbetare bildas
27 apr Försök att bilda ett ”svart garde”, Stockholms skyddskår
21-30 apr Hungerdemonstrationer i Ådalen
1 maj Hot om fritagning av Anton Nilson ur fängelset i Härnösand.
1 maj-demonstration i Stockholm med över 100 000 deltagare
7 maj Socialdemokraterna och LO bildar 1917 års arbetarkommitté i en tid av omfattande spontana strejker
12-14 maj Socialdemokratiska vänsterpartiet grundas
15 maj LO avvisar kravet på storstrejk
20 maj Arbetarmöte i Hornsberg i Stockholm uppmanar till en dags storstrejk när regeringen besvarar interpellationerna om rösträtt och 8-timmarsdag
25 maj Hungerupproret i Seskarö inleds
5 juni Storstrejk och kravaller i Stockholm när regeringen besvarar interpellationerna om rösträtt och 8-timmarsdag
6 juni Arbetarmöte i Hornsberg uppmanar till bildandet av Arbetarnas landsråd
I Sept Andrakammarval som ger liberal-socialdemokratisk regering
Amaltheamännen Anton Nilson och Algot Rosenberg friges

Jan 1918 Finska inbördeskriget inleds
Nov-dec 1918 Tyska kejsarväldet faller och högern ger upp motståndet mot allmän rösträtt under hot om svensk revolution.

Återgå till toppen

——————————————————————-

5. 1918: Revolutionen följdes av allmän rösträtt

Allmän rösträtt och åtta timmars arbetsdag hade ända från början varit två av arbetarrörelsens viktigaste krav. Våren 1902 markerade den unga socialdemokratin med stöd av facken också sin ledande roll i den svenska kampen för rösträtten med en tre dagar lång politisk storstrejk. Ändå skulle det dröja ända till den tyska revolutionen 1918 i slutet av första världskriget innan högerns motstånd mot en parlamentarisk demokrati skulle brytas.

Genombrottet kom i slutet av den utdragna orostid 1917-18, som våren 1917 inleddes med socialdemokratins splittring, jubel över tsarens fall i den ryska februarirevolutionen, landsomfattande hungermarscher och kunga­regeringen Hammarskjölds fall. (Läs om revolutionsvåren 1917 i Offensiv nr 731).
De förhoppningar som tänts av socialdemokraternas valseger hösten 1917 vändes våren 1918 till förbittring över den svenska högerns och officerskårens öppna stöd (med den nya liberal-socialdemokratiska regeringens goda minne) till den vita kontrarevolutionen i det finska klasskriget och den följande massakern på Finlands arbetarrörelse. Att de finska arbetarnas och torparnas revolution dränktes i blod, med 30 000 dödade på den röda sidan, fick trots den förvärrade livsmedelskrisen en starkt avkylande effekt på de svenska arbe- tarnas kampvilja.
Under ytan jäste dock missnöjet, vilket 1918 gav upphov till 912 strejker med 800 000 förlorade arbetsdagar – flest sedan storstrejken 1909. Vändningen till vad vänstersocialdemokraten Fredrik Ström kallade en ”revoltstämning överallt inom arbetarmassorna” kom i september-oktober. Missnöjet riktades nu direkt mot regeringen, som avkrävdes klara besked inför riksdagens möte i oktober.
Startskottet för den nya protestvågen blev en stor järnarbetardemonstration lördagen den 12 oktober. Me­dan det nya Socialdemokratiska väns- terpartiet försökte få med sig alla i gemensamma demonstrationer, förklarade Lunds socialdemokratiska arbe- tarkommun att ”tron på en vänster- regerings förmåga att hävda de fattigare klassernas nöd är redan i hög grad rubbad”.
Innan matkrisen ställts på sin spets förändrades situationen åter i ett slag med nyheterna om det tyska kejsarväldets fall den 9 november under trycket av de tyska Östersjömatrosernas och arbetarnas uppror. Sedan kejsaren Wilhelm II flytt och arbetar- och soldatråd tagit makten i Berlin, fruktade Gustav V att monarkins da­gar nu var räknade även i Sverige. Samma oro skakade den liberal-socialdemokratiska regeringen, som inte kunnat lösa vare sig matkrisen eller rösträttsfrågan.
För Hjalmar Branting och de and­ra socialdemokratiska ledarna gällde det nu att få högern att backa, innan de alla skulle överväldigas av en revolutionär process som skulle hota både partiets grepp om arbetarklassen och den kapitalistiska ordningen. ”Det får ej hända, att det motstånd som hållit oss tillbaka får överleva denna epok”, sa därför Branting.

Från livsmedelskris hade dagordningen nu ändrats till att handla om makten och författningsfrågan, som blockerades av högerns kontroll över riksdagens första kammare.
”Leve republiken” ljöd talkörerna från 10 000 arbetare, anförda av ett tusental kvinnor, i det socialdemokra­tiska partiets egen livsmedelsdemonstration som söndagen den 10 no- vember defilerade förbi slottet och Mynttorget.

Socialdemokratiska vänsterpartiet gav samma kväll ut det revolutionära manifestet ”För en socialistisk repub­lik – ett program för en svensk massaktion”. I texten inkluderades krav med brett stöd bland arbetare, som republik, första kammarens avskaffande, oinskränkt rösträtt för män och kvinnor över 20 år, militärövningarnas inställelse, höjda löner, åtta timmars arbetsdag, arbetarkontroll över industrin och ”bolagens, god-sens och statens jord … till statares, torpares, drängars, bondsöners och skogsarbetares disposition”.
Medan en appell om enhetsfront till s-ledningen avvisades av dessa, lyckades vänstern bättre med att underifrån samla gemensamma demonstrationer och massmöten med de lo- kala socialdemokraterna och facken, t ex i Skövde, Västerås och Uppsala. I Västerås restes till och med krav på samgående mellan partierna.
Även yngre s-ledare som Per-Al­bin Hansson och partisekreteraren Gustav Möller (på 1930-talet stats- res­pektive socialminister) som nyss ha­de lett kampen mot partivänstern ar- gumenterade nu för en revolutionär aktion om första kammaren inte skul­le ge upp. I tre ledare under rubriken ”Den sociala revolutionen” i Social-Demokraten, menade Per-Albin att man ”försäkrar sig om maktmedel: strejkvapnet, de värnpliktiga soldaternas lojalitet mot den egna klassen”. På ett massmöte i Linköping föreslog han att den andra kammaren under en storstrejk med massdemonstrationer vid riksdagen skulle utropas till nationalförsamling och driva igenom en författningsreform, som även innebär ”monarkins utbytande mot republik”.
I en balansakt, där det gällde att ”mullra” lagom utan att låta initiativet glida över till Zeth Höglunds ”bolsjeviker”, undertecknade Branting och LO-basen Herman Lindqvist den 15 november ett manifest, som försäkra-de att ”arbetarklassen nu är beredd att sätta in all sin kraft”.

 

Enligt den f d statsministern Hammarsköld var Gustav V övertygad om att revolutionen stod för dörren. Kungen var djupt rörd av tacksamhet gentemot Branting, för att denne in- för 4 000 socialdemokrater i Stockholm den 14 november lyckats ”kup­pa” bort det akuta kravet på republik, genom att hänvisa det till en framtida folkomröstning. Manövern avslutades raskt utan debatt till blåsorkesterns toner av Internationalen.

”Om några värnpliktiga funnes in­ne skulle vi redan hafva soldatråd”, ansåg kungen, som redan hade packat sitt bagage. Till skräcken bidrog hans tyskfödda drottnings fasansfulla flykt genom revolutionens Tyskland under eskort av republikanska soldater och arbetare, sedan familjens slott beskjutits en natt. ”Äfven automobilfärden till Zwingenburg svår genom upprori-ska byar”, hade kungen rapporterat.

Lant- och sjöförsvarsministrarna vittnade den 12 november om ”en starkt revolutionär stämning bland soldaterna”. Regeringen vidtog sam- ma säkerhetsåtgärder som under ap- ril-maj 1917 och februari-mars 1918. Alla officerare skulle vara beredda dygnet runt. I vapenförråden skulle slutstycken till gevär, kulsprutor och artilleripjäser tas bort. Vid infanteriet förbereddes larmstyrkor på 200 man av ”fullt pålitliga värnpliktiga” (C G Andraes i ”Revolt eller reform”).Var kretsen kring Branting stod om den riskerade att förlora kontrollen, framgår av den socialdemokratis­ke sjökrigsministern Erik Palmstier- nas dagbok: ”Jag låter för min del smida pansarsköldar till trängens automobiler vid flottans varv för att kunna patrullera gatorna vid behov: pengar insamlas i tysthet på privat väg, pålitliga, utvalda korpraler hållas i beredskap på Skeppsholmen och en pansarbåt har lagts ut på Strömmen med utvald besättning”. På amiral Dyrssens fråga om vad han skulle göra om det uppstår oro bland matroserna, svarade Palmstierna: ”Skjut en halv minut innan det är för sent”.

Bolsjevikskräcken ökades av att dessa under hösten fått majoritet i Estlands och Lettlands soldat- och arbetarråd. Och nu sköt arbetar- och soldatråd upp som svampar ur marken även i Tyskland. Rykten fick ving­ar, då LO-basen Herman Lindqvist rapporterade att han ”från fullständigt tillförlitligt håll” (statsministern) fått veta att bolsjevikerna den 15 november tänkte ge paroll till storstrejk, i syfte att slå mot livsmedelsindustrin och framkalla ”revolutionärt kaos”!
Första kammarens talman, greve Hugo Hamilton, ville förena högern med de liberala och högersocialister­na för att undgå något mycket värre – ”en ren socialistregering med starka inslag från vänstersocialisterna”. Samtidigt vägrade kungen i början av december att ens diskutera alternativet av en ny ”kampregering” av högermän, som omedelbart skulle utlö- sa en revolutionär kris. Faran för ”ho­tet från en revolution som kunde ifrå­gasätta äganderät­ten i banker och storindustrier”, oroade enligt C G Andrae ledarna i svenskt näringsliv. Att risken för en revolution togs på allvar visades också av att den liberale statsministern Nils Edén vädjade till LO att vänta med en storstrejk till dess att röst­rättsfrågan behandlats. Om första kammaren fällde reformförslaget skulle regeringen avgå och fältet vara fritt. Samtidigt såg Hamilton till att skaffa stearinljus så att första kamma­ren inte skulle sitta i kol- mörker under en generalstrejk.Medan LO-basen Herman Lind- qvist utåt sa sig ha ”all möda att hålla storstrejken tillbaka”, var dock LO-ledarna i verkligheten vettskrämd för en storstrejk – till den grad att Hansson och Branting kritiserades för att ha uppträtt ansvarslöst och lättsinnigt. ”Om högern haft kännedom om den debatt som förs här i dag, så fingo vi nog ett trevligt kompromissförslag”, kommenterade en cynisk fackledare deras feghet.
Resultatet blev den 17 december en rutten kompromiss med förstakammarshögern. Det ramaskri detta väckte långt in i Brantings parti visade att mycket mer förväntades av arbetarklassen. Uppgörelsen avskaffade den 40-gradiga röstskalan, gav kvinnorna rösträtt och lovade ett förslag om 8 timmars arbetsdag till 1919. Kvar blev ett partiellt skattestreck, samtidigt som den kommunala röst­rättsåldern höjdes till ”efter fyllda 23 år” (24-27 år) och i landstingsmannaval till ”efter fyllda 27 år” (28-30 år). I valen till första kammaren infördes i städer med stadsfullmäktige indirekta val av elektorer enligt samma grund som för val av landstingsmän (efter fyllda 27) och förlängd mandatperiod till åtta år – vilket under många år befäste högerväldet i första kammaren.
Sveket var enligt Ernst Wigforss (senare finansminister) chockerande: ”I den första revolutionära situationen skulle de aldrig ha vågat antyda en lösning som den nuvarande. De … låtsades på allvar diskutera republik och enkammarsystem. De båda institutionernas avskrivning ställdes bara en liten smula på framtiden … Och så fick man massorna nätt och jämnt lugna … Arbetarklassens vilja är i för-väg knäckt genom ledarnas nederlag. Med ett splittrat parti gör man ingen revolution … Men en stor strejk, d v s arbetarmassorna på gatorna såsom vakt omkring en … regering, som sätter första kammaren ur funktion, den skulle ha segrat i samma ögonblick som den blev beslutad.”

 

Många arbetares reaktioner blev också skarpa, även om de inte kunde hota uppgörelsen. I Stockholms arbetarkommun antogs Brantings förslag med 400 röster mot 180, medan 500 avstod. Men i hallen utanför, där 2 000 arbetare samlats, antogs en uppmaning till Sveriges arbetare ”att inte tolerera detta förräderi”.

Lokala fack i hela landet brännmärkte sveket. I Göteborg lämnade Metalls avd 41 med 7 000 medlemmar det socialdemokratiska partiet. ”Ett skammens dokument”, kallades uppgörelsen också av SSU:aren Nils Karleby i Skånska Socialdemokraten.
På ett möte med Socialdemokratiska vänsterpartiet i Auditorium fördömdes ”fuskreformen” av 1 800 ar- betare. Till partiets svårigheter att utveckla protesterna bidrog dels oerfar­enheten, dels dess alltför svaga bas i facken, dels en djup intern spricka i dess egen ledning om inställningen till den ryska oktoberrevolutionen.
Ett annat bakslag, som undergräv­de vänsterns moral, följde därpå i januari 1919, när de tyska högersocial- demokraterna med hjälp av reaktionära frikårer mördade de tyska marxisterna Karl Liebknecht och Rosa Luxemburg.

Erfarenheterna från den svenska revolutionen 1917-18 och de samtidi-ga händelserna i Tyskland, Ryssland och Finland övertygade dock även tusentals svenska arbetare om nödvändigheten av att stödja den nya, kom- munistiska international som bildades 1919. Denna skulle under nästa skede motivera många miljoner arbetares och fattigas kamp världen runt, innan även den senare skulle duka under för stalinismens urartning.


”Den ryska revolutionen sträckte sina verkningar ej blott till alla delar av det väldiga ryska riket utan även till varje vrå av det krigshärjade Europa.
Tyskar och österrikare hade följt ryssarnas exempel. De kastade sina vapen och förbrödrade sig med sina ’fiender’, medan den tyske kejsaren och hans närmaste flydde öv­er gränsen till Holland för att undgå den siste tsarens öde … Mitt i svälten, mörkret och kölden återföddes hoppet om en ny och bättre framtid även hos de svenska arbetarna. Revolutionen klappade på portarna.
Det var många som ville öppna för den främmande gästen.
Vad ville de politiskt och ekonomiskt privilegierade betala för att slippa ho­nom?”

(Ragnar Casparsson i LO under fem årtionden)

Återgå till toppen

——————————————————————-

6. Långt ifrån det ”glada tjugotalet”

utan ett årtionde av: Facklig vänsteropposition, protester och strejker
Det brukar kallas ”det glada tjugotalet”, men för svenska arbetare var det ett decennium av lönesänkningar och arbetskonflikter. När såväl LO-ledningen som socialdemokratin gång på gång visade sin ovilja att försvara arbetarnas rättigheter, gjordes flera försök att bilda facklig opposition, en historia som erbjuder flera viktiga lärdomar för dagens fackliga kamp.

”Vi tjänar landet bäst om vi avgår”, var Brantings socialdemokratiska regerings deklaration när man avgick 1920. Socialdemokraterna bedömde att Sveriges ekonomiska situation ”krävde” – om man inte ville utmana kapitalet, förstås – en politik man inte kunde föra i socialdemokratins namn. Sliten mellan arbete och kapital var man för feg för att välja någon sida och lämnade utan vidare över makten till en borgerlig ministär.

Resultatet blev ingenting annat än en fullständig kapitulation inför marknaden, som lämnade arbetarklassen oskyddade för dess nycker. Det första exemplet kom när bolagsvinsterna under det tillfälliga uppsvinget i början av 1920 bara några månader senare snabbt vändes i konkurser när konjunkturen svek.ISTÄLLET FÖR arbetarprotester, var det Svenska arbetsgivarföreningen (SAF, idag Svenskt näringsliv) som reagerade först och genomförde lönesänkningar som backades upp med hot om lockout.

Läget på arbetsmarknaden talade till arbetsgivarnas fördel. Om fackföreningarna inte är beredda att försvara sina medlemmar, är arbetskraftsreservens storlek avgörande för hur långt arbetsgivarna kan gå i sina försök att pressa tillbaka löner och arbetsvillkor.
Arbetskraftsreserven är de arbetslösa, som när ersättningarna är så låga att de är omöjliga att överleva på, tvingas ta anställning till lägre löner än de som redan har jobb. Ju större skillnad det är mellan den arbetslöses understöd och den anställdes lön, desto hårdare blir konkurrensen om jobben och desto lättare är det för företagen att backa lönesänkningar med hot om uppsägningar.

1920 låg snittlönen för en arbetare på 12,50 i timmen, medan den arbetslöse fick ett understöd på 1,50 till 2 kronor per dag, alternativt mellan 4 och 7 kronor om han eller hon deltog vid så kallade nödhjälpsarbeten. Samtidigt ökade arbetslösheten till 15 procent i december 1921 och fortsatte stiga under 1922.OCH SAF PRESSADE lönerna. I pappersindustrin sjönk lönerna mellan 1920 och 1922 med 52 procent, i sågverken med 47, i järnbruken med 46 och i byggnadsindustrin med mellan 40 och 43 procent. Enligt Socialstyrelsens beräkningar hade varuprishöjningar lett till att levnadsomkostnaderna för en genomsnittlig familj ökat med 167 procent mellan 1914 och 1919, vilket gjorde att lönesänkningarna slog än hårdare.

Arbetarna var, med andra ord, mycket hårt tillbakapressade, vilket gjorde att en radikalisering av facken inte bara var välkommen utan också i det närmaste livsnödvändig.
Metallarbetarförbundets verksamhetsberättelser från den här tiden ger talande exempel på hur svår situationen för fackföreningsrörelsen var. På bara tre månader – mellan september och december 1920 – steg arbetslösheten från 1,9 till 20 procent. Men den verkliga sysselsättningen var mycket lägre än så, kanske bara hälften av den normala, eftersom så många medlemmar hade förkortad arbetstid till 20-25 timmar i veckan.
Tiotusen metallarbetare hade förlorat jobbet 1920. Men det var bara början. 1921 steg arbetslösheten inom sektorn till 40 procent, för att sedan sjunka tillbaka igen till en 20-procentsnivå i slutet av året. Men förbundet förlorade över tio procent av sina medlemmar.

ARBETSGIVARSIDANS attacker intensifierades. Ett exempel bland många är Sporrongs fabriker i Stockholm, som på SAF:s begäran sade upp avtalet. Det nya avtalet utökade arbetsveckans timmar och sänke lönerna. För en kvinnlig arbetare innebar detta en minimilön på 0,93 kronor per timme – mindre än vad ett kilo vetemjöl kostade. De arbetare som inte godtog avtalet avskedades. Men redan i slutet av november samma år sade bolagsledningen själva upp avtalet och begärde ytterligare lönesänkningar…

Situationen bäddade för konflikter. Men konflikterna initierades lika ofta eller kanske oftare av arbetsgivarsidan, som av de snart till svältgränsen drivna arbetarna. 1923 exploderade konflikterna: SAF genomförde storlockouter vid gruvorna och på sågverken, det blev konflikt i stuverierna, på byggena, i järnbruken och i pappersindustrin, medan hamnarbetare, murare och de anställda på de mekaniska verkstäderna strejkade.

NU BÖRJADE DET också snurra hos fack- och sossetoppar: hur skulle arbetarnas missnöje på bästa sätt kanaliseras, utan att total anarki blev resultatet? Svaret var författat av Wigforss och presenterades på socialdemokraternas kongress 1920; det löd ”driftsråd” och syftade redan från början till klassamarbete, nämligen till att ”göra arbetaren aktivt intresserad av produktionens utveckling”. Förslaget urvattnades än mer för att framstå som aptitligt för arbetsgivarna. Till slut återstod bara nämnder för att sprida information och för att rådgöra.
Sveriges kommunistiska parti, skp, kritiserade också driftsråden för att deras huvudsakliga uppgift var att ”tillvarataga arbetarnas tekniska erfarenheter och insikter för att på så sätt öka produktionens avkastning. Och vilka är det som skulle tjäna på det? Jo, de nuvarande företagarna.” (Karl Kilbom, talesman för skp i riksdagsdebatten)

Skp menade att driftsråden måste ge arbetarna verklig kontroll över produktionen, en plattform som de kunde använda till att arbeta för en socialisering av produktionsväsendet, varför partiet istället förespråkade revolutionära arbetarråd av det slag som fanns runtom i Europa.

 

1924 LYCKADES fackförbunden – till stor del på grund av missnöjestrycket underifrån, får man förmoda – få igenom vissa välkomna lönehöjningar för bland andra kommunal- och byggnadsarbetare, vilket ledde till att också industriarbetare kunde kämpa sig till vissa förbättringar. Men samtidigt steg priserna och hyrorna, vilket i princip åt upp lönehöjningarna.
Arbetsgivarsidan var inte heller döv för missnöjet. Strategin verkar ha varit att ta en stor konflikt istället för en utdragen strid. Därför varslade SAF i februari 1925 om en stor lockout, som varade i två veckor och totalt omfattade 130 000 arbetare inom metallverkstäderna, sågverken, pappersbruken och textilindustrin.

Skp krävde LO:s helhjärtade stöd till de lockoutade arbetarna, men också en allmän lönehöjning i proportion till de höjda levnadsomkostnaderna och begärde att man ska utlysa allmän generalstrejk. Taktiken var att få den socialdemokratiska regeringen, som återkommit till makten 1921, att stödja aktionen. Det skulle leda till att de politiska skillnaderna mellan den socialdemokratiska regeringen och den borgerliga riksdagen blev tydliga, vilket skulle öppna upp för ett nyval, om arbetarsidan och socialdemokratin stod på sig.

Någon storstrejk blev det inte, och inte heller någon löneoffensiv. Däremot fick man LO att betala ut understöd till de lockoutade, även om det många gånger bara var en bråkdel av lönen.REGERINGEN FÖLL kort därefter ändå – och faktiskt till följd av en konflikt. I mars 1925 hade den historiska strejken vid Stripa gruvfält i Västmanland inletts. Där tillhörde majoriteten av arbetarna, som strejkade för högre löner, SAC och stod därför utanför det centrala avtalet för gruvindustrin. Arbetsgivarna vägrade att godkänna de strejkandes krav, trots att lönerna var lägre än vid andra gruvor, och vek sig inte ens när gruvindustriarbetareförbundet ställde sig bakom arbetarnas krav.

Än mer makaber blev situationen när den sedan länge hårt kritiserade Arbetslöshetskommssionen (AK) gick på arbetsgivarens linje. ”Lönerna var skäliga” beslutade man, och kommenderade ut arbetslösa till Stripagruvan. Om de vägrade, skulle de förlora sina understöd.
AK:s agerande fick regeringen att äntligen ryta till och ge AK direktiv att inte blanda sig i konflikten, ett agerande som ställde maktförhållandet socialdemokratisk regering mot borgerlig riskdagsmajoritet på sin spets och till slut tvingade fram regeringens avgång.

 

MEN UNDER ÅREN av lönesänkningar och arbetsgivarattacker hade en facklig opposition allt tydligare börjat utkristalliseras.

Redan 1917 hade vänstersocialdemokraterna, skp:s föregångare, försökt organisera opposition på arbetsplatserna. Tillsammans med syndikalisterna bildade man Svenska Fackoppositionen. Fackoppositionens manifest hade många tydliga exempel på typiska bolsjevikiska kamplinjer, som att målet var att samla alla arbetare under en enhetligt organiserad landsorganisation, avskaffa byråkratin och lägga strejkkassorna i avdelningens händer.
Lika tydliga var spåren av syndikalismen, med kampmetoder som obstruktion, sabotage, direkt aktion och bojkott. Men inte minst var det ett manifest som sade sig vara villigt att kämpa för konkreta förbättringar, som arbetstidsförkortningar, och för en facklig rörelse som inte skulle godkänna några ”avtal, kontrakt eller konstitutorial som lamslår arbetarnas aktionskraft”.
Man skrev också att facket skulle vara partineutralt – vilket i praktiken kunde ses som en direkt attack på socialdemokratins dominans.NÄSTA FÖRSÖK ATT FÅ TILL stånd en landsomfattande facklig opposition gjordes 1919. En konferens för Fackliga Propagandaförbundet (FP), samlade omkring 40 fackföreningsmän, som också var inriktade på arbete inom existerande landsorganisation och gick emot kollektivanslutningen till socialdemokratin.
Metoderna var mer centralistiskt betonade än Fackoppositionens, man skrev att initiativen och parollerna måste tagas från ”ett kampcentrum, att verksamheten (icke makten) skall vara centraliserad.”
LO:s officiella historieskrivning vill förståeligt nog gärna avfärda FP som en betydelselös händelse, men Kilbom, skp:aren som var en av de drivande, påpekar att FP var en viktig faktor bakom lantarbetarrörelsens och Pappersindustriarbetarförbundets framväxt. Som mest organiserade FP 5 000 medlemmar och arbetet tycks mest ha varit inriktat på propaganda. När skp anslöt sig till Kommunistiska internationalen 1921, underställdes FP skp som organisation.
Den linje som förespråkade arbete inom massorganisationerna, blev i mitten av tjugotalet den dominerande också inom skp. När nya planer på en facklig opposition började ta form ett par år senare, kom initiativet från Metalls avdelning 41 i Göteborg, som hade en kommunistisk ordförande i Ernst Ohlsson.
I den så kallade Göteborgsresolutionen uppmanade man LO att sammankalla en nationell facklig konferens. När begäran, vilket var väntat, avslogs, arrangerade Metall 41 på egen hand en sådan konferens.

 

I BÖRJAN AV 1925 samlades representanter för omkring 300 fackföreningar som företrädde totalt 80 000 arbetare till Enhetskonferensen. Själva idén gick åter ut på att vinna fackföreningsrörelsen inifrån. Man antog ett arbetsprogram och valde en enhetskommitté, som slog fast att man skulle arbeta inom LO och att avsikten inte var att bilda ett ”fack i facket” utan att istället försöka utgå från den befintliga organisationen i skapandet av en mer stridbar facklig rörelse.

DE VIKTIGASTE KAMPFRÅGORNA var åttatimmarsdagen, arbetslöshetsförsäkringen, motståndet mot strejkbryteriet och facklig enhet, även internationellt. Till ledningen valdes representanter bland såväl socialdemokrater och syndikalister som kommunister och de fick i uppdrag att ge ut en egen tidning, Facklig Enhet. För att finansiera sin verksamhet skickade man brev till fackföreningar med förfrågningar om bidrag.

LO öronmärkte konferensen som ”skadlig” men nöjde sig med en varning – för den här gången. Kanske för att Enhetskonferensen hade ett brett stöd; uppsakttningsvis av en femtedel av LO:s medlemmar.
Enligt skp:s egen utvärdering gick arbetet dock trögt de första två åren. Man lyckades bara upprätta ett 40-tal lokala aktionsgrupper och hade svårt att vinna något större inflytande bland socialdemokratiska arbetare, vilket var ett allvarligt bakslag. En enda skp-ombudsman arbetade på heltid med enhetskommittén. Å andra sidan var det relativt stiltje i klasskampen under dessa kommitténs två första år.

 

1928 BLEV DET ANNAT ljud i skällan. Då lade regeringen fram ett lagförslag för ”arbetsfreden”. Kollektivavtalslagen innebar att varje stridsåtgärd förbjöds under avtalstid, och att de arbetare som bröt mot lagen kunde straffas enskilt med böter. Men dagen då riksdagen röstade igenom förslaget, ägde de mest omfattande protestaktionerna i Sverige någonsin rum. Över landet deltog 360 000 arbetare i strejker, demonstrationer och protester.

Nästa attack kom i november samma år med den så kallade Mondkonferensen, som sammankallats av Kreugergruppen. Ivar Kreuger var vid den tiden med sitt tändsticksimperium den ledande monopolkapitalisten i Sverige.
Mondismen var en rörelse för organiserat samarbete mellan arbetare och arbetsgivare, inte helt oväntat uppkallat efter en brittisk monopolkapitalist, Alfred Mond. Vid konferensen var fackliga byråkrater lika eniga som kapitalisternas och högerregeringens representanter om att det behövdes klassamarbete för att genomföra den kapitalistiska rationaliseringen. Att den socialdemokratiska pressen välkomnade konferensen visar tydligt var partiet stod – eller inte stod – i klasskampsfrågan.

 

LO-ORDFÖRANDE Thornberg anammade högerns klassiska förmyndarspråk, när han sa att de arbetsfredsdelegationer som konferensen tillsatte skulle se till att ”arbetarna uppfostras till större förståelse i ekonomiska ting”. Att många skulle förlora sina jobb på kuppen, viftades bort med att det bara skulle skapa utrymme för nya initiativ – det som idag kallas för egenföretagande. Och redan på tjugotalet skyllde man på utlandets konkurrens när man ville pressa de svenska arbetarna än hårdare:

”Rationaliseringen kan således till sina första verkningar medföra en viss arbetslöshet men den kan också frigöra kapital till utvidgningar och nya företag, möjliggöra nya arbetstillfällen. Rationalisering blir för övrigt ofta nödvändig om vår industri skall kunna bestå i konkurrens med utlandet”, hette det i kommissionens rapport – undertecknad också av LO.

 

ARBETARNAS SVAR kom 1929 med ”Antimondkonferensen”. Den fick större uppslutning än Enhetskonferensen fått tre år tidigare, 477 fackföreningar deltog. Den resolution man presenterade stod fast vid kraven från 1926, men hade nu udden riktad mot mondismen.
Om LO hittills obemärkt försökt sitta på två stolar genom att tolerera Enhetskommitténs arbete, var det nu definitivt slut med det. I april 1929, tre månader efter Antimondkonferensen, fattade LO:s repskapsmöte beslutet att skicka ut cirkulär 638, där man förklarade att det var omöjligt att samtidigt upprätthålla medlemskapet i Landsorganisationen och Enhetskommittén. Cirkulär 638 använder Enhetskommitténs bidragssystem som förevändning. Efter att ha fackföreningarnas betalningar till kommittén fått passera under tre års tid, anses de plöstligt vara ett försök att organisera en permanent institution med fasta avgiftsbetalningar. Cirkuläret var ingenting annat än en splittringsstrategi: upplös kommittén, annars utesluter vi er.

ENHETSKOMMITTÉNS svar var till en början benfast: ”Enhetskommittén består” deklarerade man. Men så snart LO-ledningen började utesluta ledande kommunister kuvades motståndet. Man klövs i två läger, vilket tydligt visade sig när skp:s arbetsutskott skulle fatta beslut om det fortsatta agerandet. Minoriteten ville inte vika sig utan fortsätta motståndet, man satte helt enkelt Enhetskommittén före LO-medlemskapet när ledningen nu visat sin rätta, arbetarfientliga och mondistiska natur. Majoriteten ansåg att en reträtt var nödvändig för att man inte skulle isoleras från fackföreningsmedlemmarna, även om det förutsatte att den plattform för kamp man hade i Enhetskommittén helt skulle upplösas.

Problemet var att inget av de båda lägren försökte ena kampen och betona arbetarnas gemensamma intressen och mål. Istället använde sig falangen som ville försvara Enhetskommittén återigen av missriktad ultra-vänsterpolitik. Man gav samma uppmaning som de kommunistiska partierna runtom i Europa, i enlighet med Stalins tredje perioden-politik, börjat ge; att gå ur de traditionella fackföreningarna och från sina egna röda fack propagera för kommunismen och hoppas på en massiv medlemsöverströmning – vilken naturligtvis uteblev.
Istället fann den fackliga oppositionen sig utmanövrerad och i en position där fackligt ingripande begränsades till så gynnsamma och radikala situationer att det var möjligt att strejka utanför fackets kontroll.TROTS DET SNÖPLIGA slutet, visar tjugotalets fackliga kamp att facklig opposition är möjlig och eftersökt – och nödvändig. Men att det hela tiden är viktigt att komma ihåg vilka man företräder och på vems sida man står när fackledningen och fackbyråkraterna börjar springa företagens ärenden.
”Med massorna – alltid; med de vacklande ledarna – ibland, men bara så långe de står i ledningen för massorna”, som Trotskij påpekade 1926.

Återgå till toppen

——————————————————————-

7. Dödsskotten i Ådalen ekar ännu

 (photo: Sten Sjöberg/IBL)

Den 14 maj 1931 tågade ett demonstrationståg i Ådalen från Frånö mot Lunde. Demonstrationståget var långt och tusentals gick på små vägar i det fina vårvädret. Men väl i Lunde väntade militär med skarpladdade vapen, innan klockan slagit tre hade fem arbetare dödats. Militären sköt besinningslöst mot demonstranterna. Bara ett rådigt ingripande från en av demonstranterna förhindrade att fler föll offer. Militären, som agerade på uppdrag av provokativa arbetsgivare, hade beordrats till Lunde för att skydda beväpnade strejkbrytare. Regeringen, ledd av den frisinnade liberalen (folkpartisten) C G Ekman, och kapitalismen bär det yttersta ansvaret för de skott som avlossades mot ett fredligt demonstrationståg i Ådalen den 14 maj för 80 år sedan.

Upprinnelsen till dödens minuter i Ådalen 1931 var den djupa globala kapitalistiska kris som följde efter börskraschen i USA i oktober 1929. Världshandeln kollapsade och inte minst Ådalens skogsindustri – sågverk, pappersmassefabriker och pappersbruk – drabbades hårt.
Skogsindustrin stod då för mer än 40 procent av den sven­ska exportens värde och en av fem industriarbetare jobbade in­om denna bransch.

I början av 1930-talet rådde massarbetslöshet och arbetsgivarna ville utnyttja krisen till att pressa tillbaka Ådalens arbetarrörelse, som var stark och som hade en lång historia av kamp bakom sig. Under åren 1917-18 hade revolutionära stormar svept fram över Ådalen och här hade kommunistpartiet ett fäste.”För Marma-arbetarnas seger!”, stod det på en banderoll längst fram i täten på ett demonstrationståg i Ådalen dagen innan dödsskotten. Banderollen uttryckte stöd till arbetarnas kamp mot lönesänkningar och samtidigt höjda hyror och vedpriser vid AB Långrörs massafabrik i Marma, utanför Söderhamn. Striden i Marma hade börjat re­dan på sommaren 1930 och ef­ter att ledningen helt godtyckligt sänkt lönen för de arbetare som utförde reparationer sattes arbetsplatsen i blockad i oktober samma år. AB Långörs massafabrik i Marma ingick i Marma-Långrörskoncernen som ägdes av familjen Versteegh, som då var en Sveriges absolut rikaste familjer.

I Ådalen hade den Versteegh­ägda Graningekoncernen skog, sågverk och fabriker.
Kampen i Marma trappades successivt upp, med blockader av transporter och sympatistrejker. I januari 1931 inleddes sympatistrejker vid Graningverkens sågverk och fabriker i Ådalen. ”I anledning av en arbetskonflikt, som sedan sommaren 1930 pågått vid Långrörs sulfatfabrik, uppstodo i januari 1931 sympatistrejker vid sulfatfabriken i Sandviken och sulfatfabriken i Utansjö, båda belägna vid Ångermanälven i Västernorrlands län”, skulle en officiell rapport senare skriva.Sympatistrejker i Ådalen skulle bidra till att knäcka Versteeghs som hade full uppbackning av arbetsgivarföreningen (SAF, idag Svenskt Näringsliv), trots att man inte var SAF-medlem.
Arbetsgivarna såg denna strid som en investering för framtiden. Genom att pressa Marmaarbetarna till underkastel­se hoppades man på att kunna bana väg för lönesänkningar öv­er hela linjen och därför vill man till varje pris se till att bryta blocaden i hamnarna med hjälp av strejkbrytare. När väl islossning­en var igång skulle skogsindustrins produkter som låg för lastning stuvas på båtarna ”hända vad som hända vill”, som en representant för arbetsgivarnas strejkbrytarorganisation för hamnarna uttryckte det. Händelser­na i Halmstad fanns i färskt minne.
I Halmstad hade bara veckor innan dödsskotten i Ådalen arbetsgivarna använt sig av sam­ma taktik mot brädgårdsarbetare som strejkade för högre lön. Beväpnade strejkbrytare kallades in för att krossa strejken, vilket i sin tur provocerade fram ett i det närmaste lokalt uppror i Halmstad. När striden var över, i början av maj, rekryterades någ­ra av Halmstads strejkbrytare till Ådalen, för att börja lasta de 14 000 ton massa som låg vid Sandvikskajen.Den 12 maj forslades drygt cirka 60 strejkbrytare till Ådalen, där de fick bo i stuveribolagets barack, stuvarvillan, eller ”Villan” – strejkbrytarbaracken. På plats hälsades de välkommen av disponenten för Sandvikens sulfatfabrik samt landsfogden (läns- polischefen) Sune Påhlman som kom i sällskap med ett par poliser. ”Både myndigheterna och Stuveribolaget visste att strejk­brytarna var beväpnade”, skriver Birger Norman i sin banbrytande bok Ådalen 31.
Så fort nyheten om att strejk­brytare hade anlänt blev stämningen elektrifierad i Ådalen. Den socialdemokratiska tidning­en Nya Norrland skrev i sin leda­re att: ”Befolkandet av den beryktade strejkbrytarvillan i Lunde är en stridsignal till alla arbetare i Ådalen” och menade att Versteeghs försöker ”återuppväcka barbariet till avgörande i fackliga strider”.
SKP, kommunistpartiet, det officiella som kallades ”Sillénar­na”, som hade en stark ställning bland arbetslösa och unga, manade på morgonen den 13 maj till generalstrejk och demonstration med samling i Kramfors klockan 12. De små stencilerade flygbladen ”skulle under andra omständigheter knappast tilldragit sig något intresse, än mindre fått några massor i rörelse. Men läget i Ådalen var sådant att den stencilerade papperslappen verkade mobiliserande på arbetar­na. Befolkningen och särskilt arbetarbefolkningens sinnen var i uppror inför den oerhörda utmaning som strejkbrytarinvasionen innebar”, skrev SKP:s partisekreterare Fritjof Lager i sin skrift Ådalen 1931 från 1956 (finns påmarxistarkiv.se).

Efter ett kort möte startade demonstrationen för att konfrontera strejkbrytarna som höll på att lasta ångaren Milos. Det var cirka 500 som gick i tåget och de lyckades ta sig in på fabriksområdet och skrämma i väg de flesta av strejkbrytarna. Några av strejkbrytarna, som hade försökt gömma sig på Milos, fick man dock tag i. De släpptes ef­ter att ha lovat att återvända hem igen, men det löftet var ing­et värt.Samma dag kallades militär in. Det var omkring 60 soldater och officerare som skickades för att skydda strejkbrytarna. De var in­te vanliga värnpliktiga utan kom i huvudsak från ett skolkompani (stamanställda) under kapten Nils Mestertons befäl.

Innan de skickades till Lunde hade de fått förmaningen: ”Kom ihåg en sak – inget nytt Seskarö”. På Seskarö utanför Haparanda hade hungriga arbetare år 1917 avväpnat den militär som skickats för att stoppa protester mot matbristen.

Först strejkbrytare och sedan militär (däribland en kulsprute­pluton). Det är svårare att hitta en mer utmanande provokation från arbetsgivare och myndigheter. Redan när militären anlände på kvällen/midnatt möttes de av demonstrationer och vädjan om att solidarisera sig med arbetarnas kamp.Den 14 maj samlades tusentals till ett möte i Frånö som utlystes av Transportfacket för att diskutera om hur man skulle svara på provokationerna. På mötet ställdes förslag om strejk till dess att strejkbrytarna försvunnit och på förslag från Sillérnas förgrundsgestalt i Ådalen, Axel Nordström, beslöt man att omedelbart genomföra en demonstration till Lunde. Medan massan av mötesdeltagare avgick blev fackligt förtroendevalda kvar för att diskutera hur den av mötet beslutade generalstrejken skulle ledas och huruvida man behöv­de godkännande från de centra­la facken eller inte.

Det var alltså i mångt och mycket en spontan demonstration som började gå mot Lunde. Kanske så många som 8 000, en del säger 10 000, gick med i det nära två kilometer långa tåget.
Ungefär samtidigt som demonstrationen kom igång beslutade landshövdingen, mot SAF:s uttryckliga vilja, att strejkbrytarnas aktivitet måste upphöra. Men det tog landsfogden och militären ingen notis om.
På väg ner till Lunde blev ­demonstrationen stoppad och strax avlossades de första skotten. Sedan kommenderade kapten Mesterton ”Eld!”. ”På några få minuter var det över. Fem människor låg ihjälskjutna och lika många låg sårade, på grusvägen, ner till hamnen, där i Lunde”, så inleder Roger Johansson sin djuplodande bok Ådalen 1931 och kampen om historien.
En av de döda var Eira Söderberg, som inte hade deltagit i demonstrationen utan befann sig på en tomt i närheten. Sammanlagt avlossades 37 skott. Militären, som hade sjukvårdsutrustning, gjorde inget för att hjäl­pa de sårade.
Beskedet om dessa dödens minuter skapade omedelbart en ”fullständig revolutionsstämning [i Ådalen]” enligt landsfogden. När nyheten nådde övriga landet började arbetare att lägga ned arbetet.
”Redan på morgonen den 15 maj låg allt arbete bland byggnadsarbetarna i Stockholm nere. Rapporter om arbetsinställelser runt om i landet strömmade under dagen in till LO och de olika förbundskontoren. Ny Dag [SKP:s tidning] hade samma morgon publicerat ett manifest som ’manade till proteststrejker mot arbetarmorden i Ådalen’. Det är svårt att söka ett samband mellan manifestet och strejkerna, men jordmånen var sådan att uppmaningen svarade mot de stämningar som fanns inom stora delar av fackföre­ningsrörelsen”, skriver Roger Johansson. Högerns försök att skylla skotten på arbetarna spädde på ilskan.
På kvällen den 15 maj demonstrerade 150 000 i Stockholm i den största arbetarmarschen någonsin. Antalet deltagare var nästan lika många som antalet fackligt organiserade i Stockholm. Demonstration blev enligt tidningen Social-Demokra­ten till en ”folkdom över kapitalism och militarism”.Arbetarna tog över Ådalen. Generalstrejken var total.
När fyra av offren begravdes den 21 maj, de från Ådalen, samlades 25 000 personer för att ta ett sista avsked. Det femte offret begravdes i sin hemstad Västervik.
Dödens minuter i Ådalen för 80 år sedan kastade samhället in i vad som kan beskrivas som en förrevolutionär kris. Skotten hade på ett brutalt sätt visat hur långt kapitalistklassen och staten var beredda att gå för att påtvinga arbetarna sina diktat och lönesänkningspolitik.
Socialdemokratin, som då ännu var ett arbetarparti, var splittrat. Många socialdemokratiska arbetare ville precis som sina kommunistiska kamrater att vreden mot skotten skulle manifesteras i storstrejk, krav på regeringens avgång och mobilisering mot det kapitalistiska system som bar det yttersta ansvaret. Men den socialdemokratiska ledningen och inte minst LO-toppen fruktade att radikaliseringen och revoltstämningarna skulle lägga oöverstigligt hinder i vägen mot ett nära samarbete med arbetsgivarna och uppgörelser med de borgerliga partier­na.
”Det var tydligt att den socialdemokratiska ledningen inte ville bli indragen i en repris av kampanjen mot Ekman [statsministern] liknande den man drivit tillsammans med LO mot lagstiftningen om kollektivavtal och arbetsdomstol”, påpekar Roger Johansson.
I kampen mot de antistrejkparagrafer som ingick i lagen om kollektivavtal och inrättandet av Arbetsdomstol hade LO-ledningen tvingats utlysa en politisk strejk (1928).
LO:s politiska strejk genomfördes samma dag som de nya lagarna klubbades igenom. Men så snart de nya lagarna hade klubbats igenom av riksdagen upphörde LO:s och socialdemokraternas motstånd och ersattes av en strävan mot ett organiserat och institutionaliserat klass­samarbete.

LO- och S-toppen vädjade om återhållsamhet samtidigt som man sa att även kommunisterna bar ansvaret för det som hade hänt. Istället för storstrejk och ställandet av de ansvariga tills svars reste S- och LO-ledningen krav på en undersökningskommission och fem tysta minuter vid begravningen den 21 maj, vilket det borgerliga etablissemanget inte hade några problem med att gå med på.SKP hade kunnat växa snabbt efter 1931, men partiets sekterism och dess ultravänsterpolitik förhindrade detta samt spelade S- och LO-byråkratin i händer­na.

Kampstämningarna 1931 gjorde det dock för tillfället o­möjligt för LO-ledningen att fortsätta det klassamarbetsprojekt man hade inlett genom att tillsammans med SAF sitta med i den borgerliga regeringens arbetsfredskommitté som hade bildats på initiativ från den borgerliga regeringen. Mot LO-ledningens vilja röstade LO-kongressen i augusti 1931 för att man skulle lämna arbetsfredskongressen. Att LO:s ordförande Edvard Johansson i sitt inledningsanförande på kongressen inte ens nämnde dödsskotten i Ådalen var en talande tystnad som han fick skarp kritik för. Senare, 1933, hävdade Johansson att han alltid ansett att det var kommunisterna som bar ansvaret för händelserna den 14 maj 1931.
När skotten i Ådalen inte längre ekade lika högt gjorde LO och toppgarnityret inom socialdemokratin klart att man ansåg att det egentligen var kommunisterna som bar ansvaret för blodsspillan.Även efter Ådalen 1931 besköts arbetare av polisen (Sandarne och Klemensnäs 1932) och nya hårda straff utdömdes mot de aktivister som försökte driva bort strejkbrytarna.
De ansvariga för skotten i Å­dalen blev aldrig fällda. Kapten Mesterton fick till och med skadestånd efter att ”rätten” ansett att han hade blivit förtalad.
Axel Nordström dömdes där­emot till 2 år och 6 månaders straffarbete för att ha lett demonstrationen och konfrontationen med strejkbrytarna den 13 maj. Även andra arbetare dömdes till straffarbete för att ha protesterat mot strejkbryteriet. Andra dömdes för tryckfrihetsbrott – bl a för att de hade kallat Mesterton för mördare.
Kravet på amnesti för de dömda var ett viktigt krav i valrörelsen 1932. Även Socialdemokraterna stod bakom det kravet. Men när valet var över och Socialdemokraterna hade bildat regering (delvis som en följd av Ådalen året innan) övergavs amnestikravet.
Sjuttio år efter Ådalen 1931 sköt polisen skarpt mot demonstranter i Göteborg 2001. Och i juli 2005 menade den dåvarande folkpartiledaren Lars Leijonborg att: ”vi måste komma bort från den beröringsskräck mellan militär och polis som funnits sedan Ådalshändelserna.” Och året därpå, 75 år efter dödsskotten, beslutade den dåvarande S-regeringen att införa en ny lag, un­der förevändning av att bekämpa ”terrorism”, som gör det möjligt att sätta in militär mot revolterande arbetare och unga.

Statsmaktens demonisering av protester som de i Göteborg 2001 och de senaste årens nya repressiva lagar (inkluderat inskränkningar i strejkrätten) ger för handen att överklass och stat rustar för nya bittra klasstrider.Socialdemokraternas valseger 1932 blev början till ett mer än 40-årigt långt regeringsinnehav som förändrade Sverige. Men eftersom S-politiken aldrig utmanade kapitalismen kom framstegen att rullas tillbaka när kapitalismen stagnerade. Kapitalismens kris blev också till en kris för socialdemokratin, som hade förborgerligats.

En ny socialistisk arbetar­rörelse måste byggas och den kommer att behöva genomsyras av samma kampvilja, solidaritet och medmänsklighet som fick arbetarna att strejka och demonstrera för Marmaarbetarnas seger i Ådalen i maj 1931. Glöm dem aldrig.

Återgå till toppen

——————————————————————-

8. Myt och verklighet i 30-talets Sverige

 


 (photo: )

När 1920-talet var slut och ett nytt årtionde hade fötts var kapitalismen precis som nu i djup kris. Krisen hade inletts med börskraschen på Wall Street i oktober 1929. Inom loppet av två år rasade hela det globala finanshuset samman och världen kastas ned i ekonomisk depression.

I Sverige resulterade krisen i en snabbt ökad arbetslöshet. Arbetsgivarna tog tillfället i akt att gå till offensiven och krävde kraftiga lönesänkningar och statliga åtgärder mot det man kallade ”fackföreningstyranniet”.

Trettiotalskrisen blev djup i Sveri­ge, men till skillnad från många and-ra länder blev krisen relativt kortvarig. Redan år 1934 hade ekonomin (BNP) passerat förkrisnivå. Varför? En segsliten myt säger att det berodde på den framsynta, expansiva politik som Socialdemokraterna med stöd av Bondeförbundet (dagens Centerparti) bedrev efter år 1932. Men vad är myt och verklighet? Och inte minst: Vilka lärdomar finns det att hämta från 1930-talets omväl­vande år?
1930 hade börjat som ett högkon­junkturår präglat av viss optimism och tillförsikt. Men när året gick mot sitt slut var det som om landet hade drabbats av en ekonomisk och ­social tsunami.
Redan i slutet av år 1930 hade massarbetslösheten nått fasansfulla nivåer. En fjärdedel av Gruvfackets medlemmar stod utan jobb och inom Sågverksindustriarbetareförbundet två av tre medlemmar, ofattbara 64,4 procent.

”Arbetslöshetssiffrorna för 1930 gav emellertid endast en svag antydan om vad som skulle komma. Krisläget skärptes i nästan alla länder under de närmaste två åren. Den 21 september 1931 framkallade England en chockverkan i hela världen genom att frigöra pundet från guldet. När det brittiska imperiet tvangs överge guldmyntfoten, det monetära systemets grundval och heliga fetisch, då ­anade var och en att fara var å färde”, skriver Ragnars Casparsson i sin historik över LO.

Arbetsgivarnas svar på krisen var att kräva lönesänkningar över hela linjen och den dåvarande borgerliga regeringen – som leddes av folkpartisten C G Ekman – predikade en ”hårdhänt sparsamhet”.

C G Ekman var i det närmaste hatad av arbetarklassen efter sin roll i Stripakonflikten 1926, då han gett fullt stöd till att arbetslösa kunde beordras att ta jobb som strejkbrytare, vilket i sin tur fick den dåvarande socialdemokratiska regeringen att avgå.
För de som förlorade sina jobb när krisvågen drog fram över landet väntade ett liv i nöd. Den statliga Arbetslöshetskommissionens (AK) nöd­hjälps- eller reservarbeten var extremt lågavlönade, de skulle sättas under ”lägsta lön på orten”. Det handlade om tvångsarbete. Den tidens ”arbetslinje” går igen i dagens Fas-3.
”När vi av AK tas om hand
svälter vi ihjäl.
Fosterlandsidyllen sprack
med allt trams och fagert snack
i en usel kall barack
där vi stuvas in”,
sjöng Karlshamns Blåblusgrupp i AK-sången 1935.
Arbetsgivaroffensiven, som ytterst syftade till att knäcka facken, bar det yttersta ansvaret för dödsskotten i Ådalen i maj 1931. Svenska arbetsgivareföreningen (SAF, dåvarande Svenskt Näringsliv) satte upp strejk­brytarorganisationer som försåg kapitalisterna med ”arbetsvilliga”.
Ett 60-tal av dessa strejkbrytare forslades till Ådalen för att lossa massa som låg i hamn på grund av de sympatistrejker som hade organiserats till stöd för pappersarbetarna vid AB Långörs massafabrik i Marma, utanför Söderhamn. Flera av strejk­brytarna var beväpnade med revolvrar, med myndigheternas goda minne.För att skydda strejkbrytarna tillkallades militär. Den 14 maj gick militären med skarpladdade vapen till angrepp mot demonstranter som tågat mot hamnen för att stoppa strejk­bryteriet. Fem människor sköts ihjäl. Dödsskotten blev signalen till en ­total generalstrejk i Ådalen och samhället kastades in i en förrevolutionär kris.
I Stockholm deltog kanske så många som 150 000 i den demonstration som anordnades i protest mot dödsskjutningarna. Det var en ”folkdom mot militarism och kapitalism”, skrev den ­stockholmbaserade tidningen Social-Demokraten.
Kravet på total strejk och regeringens avgång strömmade in till LO-borgen i Stockholm, men LO:s ledning var mer rädd för den ilska och radikalisering som Ådalen födde än till och med S-toppen var.
LO-ledningen strävade efter att etablera fastare samarbetsformer med arbetsgivarna och fruktade att varje större konfrontation dels skulle stänga dörren till ett mer djupgående klassamarbete, dels skapa allt för stora förväntningar på en kommande socialdemokratisk regering.
Socialdemokraternas ledning å sin sida siktade mot att hitta samarbetspartners bland de borgerliga partier­na och kom därför att snabbt distansera sig från Ådalshändelserna och stämpla kommunisterna som ansvariga för våldet.
”Facklig aktivism och strejkbenägenhet passade inte in i [Folkhems]­bilden och kunde därför bli ett ­hinder för en kommande socialdemokratisk regering, vilket både ­sjömansstrejken och framförallt byggnadsstrejken 1934 senare kom att visa. Det kan vara förklaring till Landssekretariatets [LO:s ledning] linje, att inte stödja den strejkrörelse som tog fart efter skotten”, kommenterar Roger Johansson i sin bok Kampen om historien: Ådalen 1931.
Istället trappade LO-ledningen upp kampanjen mot SKP (kommunistpartiet) och de kommunistiska aktivisterna i facket. I början av 1930-talet fanns två det partier som båda hade beteckningen SKP. Det ena som leddes av Karl Kilbom och hade uteslutits av den av Stalin kontrollerade Kommunistiska internationalen (Ko­mintern) och det SKP som blev kvar i Komintern kallades för ­”Sillenarna”, efter partiets ledare Hugo Sillén.

I mitten av 1930-talet bytte det förstnämnda SKP namn till Socialistiska partiet. Sillénarna hämtade sitt stöd från främst unga och arbetslösa. Partiet hade många energiska och uppoffrande medlemmar, men den extremt sekteriska politiken – ultravänsterkursen som Stalin beordrat efter Wall Street-kraschen – satte hinder i vägen för en snabb medlemstillväxt och för partiets förmåga att vinna över socialdemokratiska arbetare.

Socialdemokratin var vid den här tidpunkten ett helt annat parti än det borgerliga S som Stefan Löfven leder.
Dåtidens socialdemokrati var ett parti med medlemmar, förankring och stöd bland arbetarna, även om ledningen var borgerlig och på väg högerut. Dessutom fanns en väns-teropposition inom partiet och fackföreningsrörelsen. Vid sidan av S fanns det dessutom en stark, organiserad vänster i form av SKP, vilket sammantaget bidrog till att delvis begränsa hur långt och snabbt S- och LO-ledningen kunde vrida politiken högerut.

Radikaliseringen i samhället märktes även inom socialdemokratin, inte minst i form av krav på socialisering – förstatligande – och att partiet skulle göra allvar av partiprogrammets antikapitalistiska formule­ringar och socialistiska målsättning. Att motsättningarna var hårda illustreras av att tidningen Social-Demokraten vägrade att publicera S-ledaren Per-Albin Hanssons artiklar.
Per-Albin Hansson och de andra S-ledarna, som hade nått toppen efter en lång strid mot vänstern vilken resulterat i partiets splittring 1917, inledde i början av 1930-talet en intensiv kampanj för att stärka sitt grepp om socialdemokratin. S-ledningen siktade mot nästa val 1932 och på att få bilda en regering som regerade med ”breda lösningar”.
Per-Albin Hansson & Co krävde rättning i leden i fråga om synen på Ådalen, socialisering och försvarsfrågan (d v s att enig partistyrelse skulle säga ett nej till kraven på en ensidig svensk nedrustning).
Inför hotet om att bli avpolletera­de och isolerade vek sig de oppositio­nella, till exempel Social-Demokratens redaktör Arthur Engberg och Zäta Höglund, i partistyrelsen. Det gav i sin tur nya förutsättningar för att Per-Albin Hanssons inomkapitalistiska politik skulle få partikongres­sens stöd.
Den kapitalistiska krisen skakade om hela samhället och alla dess klasser och skikt.
Ingen kunde heller blunda för att den planerade ekonomin på grundval av industrins förstatligande medförde att hjulen rullade allt fortare i Sovjetunionen, trots stalinismen och den totala bristen på socialistisk demokrati och arbetar­styre.
Även långt upp i samhällstoppen och i så kallade akademiska kretsar, inkluderat kapitalistiska ekonomer, växte insikten om att det inte längre var möjligt att fortsätta som förut. Den otyglade kapitalismen hade lidit skeppsbrott och om inte marknaden reglerades hotade en social revolution.

De styrandes första svar på ­krisen hade varit det reflexmässiga – mer åtstramning. Men precis som nu kom svältkurerna bara att snabbt ­förvärra och fördjupa krisen. När guldmyntfoten, som skulle garantera stabila växelkurser och baserades på att ett lands valuta kunde växlas mot guld, brakade samman och världshandeln kollapsade föll också den gamla kapitalistiska ”regimen” samman, eller det som ibland kallades ”den liberala ekonomiska världsordningen”.

Bara några veckor efter att Stor­britannien hade övergivit guldmynt­foten tvingades Sverige ta samma steg och kronans värde devalverades. Efter att Sverige lämnat ­guldmyntfoten sjönk kronans värde med 25-30 procent.

Övergivandet av guldmyntfoten och devalveringen var inget resultat av en medveten politik, utan en följd av den globala krisens utveckling och inhemsk valutaflykt. Riksbanken hade nästan tömt valutareserven i ett utsiktslöst försök att hålla kronkursen uppe innan beslutet att överge guldmyntfoten togs.
Det finns många paralleller med den kris som blev akut 61 år senare på hösten 1992, då valutan rann ut ur landet och Riksbankens fruktlösa försök att stoppa kapitalflödet med chockhöjda räntor och stödköp av kronan blev till ett dyrbart fiasko som följdes av en devalvering som gynnade exportindustrin.

En devalvering förbilligar exporten, vilket skulle visa sig vara en oerhörd fördel för den svenska kapitalismen när ekonomin vände uppåt i Skandinavien och Storbritannien 1933 och Hitler inledde sina krigsrustningar i Tyskland samma år. Stor­britannien och Tyskland var Sveriges två största exportmarknader.

1930-talets kris satte punkt för den tidens globalisering, världshandeln krympte, protektionismen bredde ut sig och det blev en återgång till en slags reglerad handel.
Men den svenska kapitalismen med sina råvarutillgångar, inte minst gruvornas järnmalm, och produkter som stål, maskiner och massa – och sågverksprodukter samt kullager, hade inte svårt att hitta köpare och i utbyte få köpa bränsle och andra varor.

Mot bakgrund av åtstramningspolitikens misslyckande och den allt mer akuta politiska, sociala och ekonomiska krisen såg den härskande klassen inget annat alternativ än att börja slakta en del av sina egna politiska/ideologiska ”heliga kor”. Det var en påtvingad omvändelse under galgen.
I USA resulterade detta i den ”nya given” (New Deal), som Demokraternas Franklin D. Roosevelt lansera­de 1932 och som påbörjades efter att Roosevelt blivit president året därpå. Det var en politik som innehöll offentliga jobbsatsningar, sociala förbättringar och arbetarskydd, vilket skulle betalas genom ökade skatter och lån för att finansiera de hål i statskassan (budgetunderskott) som kunde uppstå när staten stimulerade ekonomin.

I Sverige var det Socialdemokraternsom gick i bräschen för en ny kapitalistisk politik, en svensk ”ny giv”. Och kapitalistklassen fann sig tvungen att sätta sitt hopp till Socialdemokraterna eftersom deras traditionella partier – Allmänna valmansförbundet (Moderaterna) och Frisinnade Folkpartiet – var diskredi­terade, impopulära och förlamade av kris och skandaler.

Kreugerkraschen 1932 blev statsminister C G Ekmans ättestupa. Ivar Kreuger hade byggt upp ett finans- och företagsimperium, med Tändsticksbolaget, som ­kontrollerade tre fjärdedelar av världens produktion av tändstickor, som grund. Men 1932 stod det klart att hans imperium var skuldsatt upp över öronen och inte längre skulle kunna dra in pengar via nya lån och nyemissioner (ge ut nya aktier). Den 12 mars 1932 hittades Kreuger död i sin lägenhet i Paris. Självmord sa polisen som kom till platsen. Men Kreugers död ger än idag upphov till en rad mer eller mindre fantasifulla konspirationsteorier.

Hur som helst, Kreuger hade byggt ett luftslott och trots krislån från Riksbanken efter begäran från statsminister C-G Ekman kunde imperiet inte räddas. Men Kreugerkraschen hade ­också visat att C G Ekman och hans parti mutats av Kreuger. Vid åtminstone två tillfällen hade man tagit emot checker på 50 000 kronor vardera (i dagens penningvärde handlade det om dryga 1,4 miljoner kronor.)
Statsminister C G Ekman, som ljugit och försökt dölja sina förehavanden med Kreuger, fick avgå i augusti 1932, en månad före valet. Några månader innan dess hade Socialdemokraterna haft partikongress.
Trots att partistyrelsen hade nått enhet på papperet var det endast med knapp majoritet som man vann partikongressens majoritet. Kravet på att partiet skulle göra socialiseringsfrågan till dagspolitik avslogs med endast åtta rösters övervikt och trots alla byråkratiska manövrer, röstade mer än var tredje kongressledamot för ensidig och snabb svensk nedrustning.
Oppositionens avsaknad av ett eget tydligt program och rädslan för en ny partisplittring spelade dock Hansson & Co i händerna. ­Dessutom hägrade ett möjligt genombrott i det stundande valet, vilket hade en tendens att dämpa motsättningarna.

Även om partikongressen hade röstat nej till att kraven på socialisering och planerad ekonomi skulle sättas i rörelse, var S-ledningen tvungen att ta hänsyn till den antika­pitalistiska opinion som fanns inom och utanför partiet. Socialdemokraternas utgångspunkt blev därför att istället för tygellös kapitalism och marknadskaos krävdes det ”planhus­hållning”, vilket skulle tolkas som re­gleringar, statliga jobbsatsningar och en allmän arbetslöshetsförsäkring i statlig regi.

Har vi råd att arbeta?, frågade Socialdemokraterna inför valet 1932 och tillade att det finns inget större slöseri än att låta människor gå utan jobb och inte använda sig av de resurser som finns.

Men Socialdemokraterna ämnade inte avskaffa kapitalismen. Ägandet var ointressant, hävdade S-toppen, utan det handlade om ”ett allmänt behärskande av det ekonomiska livet”. Det var lika luddigt som det lät.

Socialdemokraterna menade också att det fanns skäl att tillfälligt låna pengar till att sätta människor i arbete för att på så sätt öka köpkraften och börja övervinna krisen. Men bara temporärt, så snart ekonomin växte skulle budgeten åter vara i balans.

Valet 1932 blev en stor framgång för Socialdemokraterna, som fick totalt 41,7 procent av rösterna. Även SKP gick framåt, om räknar ­samman de både partiernas röstetal, och vann drygt 8 procent av rösterna.

Men valsystemet gjorde att det blev fortsatt borgerlig majoritet i riksdagen, men det var Socialdemokraterna som fick bilda regering och det första vallöftet man övergav var ­löftet om amnesti för alla de aktivister som dömts efter Ådalen 1931.
Inledningsvis hade S-toppen räknat med att kunna regera med stöd av Frisinnade Folkpartiet, men snart började man snegla på uppgörelser med Bondeförbundet. Bondeförbun­det hade som huvudkrav att det svenska jordbruket skulle skyddas med hjälp av statligt stöd och protek­tionistiska åtgärder. Socialdemokraternas politik var snarare den motsat­ta – avregleringar och ”liberalisering­ar” av jordbruket. Men om S bytte fot och stödde Bondeförbundet i jordbruksfrågan kanske Bondeförbundet skulle stödja Socialdemokraternas krav på offentliga jobbsatsningar.

Bondeförbundet var de jordägan­de böndernas parti och ett starkt nationalistiskt parti som 1933 skrev in i sitt partiprogram att det var en ”nationell uppgift bevara den svenska folkstammen mot inblandning av mindervärdiga utländska raselement.”

I maj 1933 slöt Socialdemokraterna en uppgörelse med Bondeförbundet, som har gått till historien som ”kohandeln”. Det var Bondeförbundet som vann mest. Socialdemokraterna fick backa från kravet att lägga ned AK, allmän arbetslöshetsförsäkring i statlig regi och nödhjälpsarbeten/reserv­arbeten till avtalsmässiga löner. Lönen skulle istället ligga i linje med den avtalade lägsta grovarbetarlönen (grovarbetarna och statarna hade i regel de lägsta lönerna).

Vidare prutades krisanslaget. ”Vinsten för socialdemokratin var främst att Bondeförbundet accepterade lånefinansieringen och de så kallade allmänna statliga och kommunala arbetena (beredskapsarbete­na) som dels fick en långt större omfattning än tidigare, dels bibehöll sin klart markerande skillnad mot AK:s nödhjälps- och reservarbeten. Till dessa allmänna arbeten i ­regeringens krispaket – vilka redan tidigare betalats med avtalsenliga löner – hörde bland annat offentligt byggande och elektrifiering av järnvägen”, skriver Anders Isaksson i sin Per-Albinbiografi som är en enda lång lovsång till Per-Albin Hansson.

Den krispolitik som sedan följde var långt ifrån expansiv och djärv. ”I pengar räknat inskränkte sig skillnaderna i statens utgifter under krisår­en till två, tre procent mellan ­högerns alternativ och regeringens bud, en differens på ca 40 miljoner kronor per budgetår som Per Albin ofta åberopade till stöd för sin allmänna samförståndslinje”, skriver Anders Isaksson och noterar att redan 1934/35 års budget var ”en konventionell budget i balans. Den mytomspunna krispolitiken blev därför en kort parentes under 1930-talet, först efter andra världskriget fick de keynesianska teorierna rollen av politisk vardagsvara”.

”Kohandeln” möttes av protester från flera håll. De starkaste protester­na kom från Göteborg där en vänster med stark facklig förankring hade majoritetsstöd inom stadens socialdemokrati.
I Göteborg fanns även en stark organisering av de arbetslösa, som menade att ”även den mest begeistrade av krisuppgörelsen måste erkänna att den icke givit de arbetslösa det man väntat”.
I spetsen för vänstersocialdemokraterna i Göteborg stod riksdagsledamoten Albin Ström, som hade röstat emot krisuppgörelsen i riksdagen och som var ordförande i stadens FCO (LO-sektion). Även en annan av Göteborgs S-riksdagsledamöter, Torsten Henriksson, var på vänsterns ­sida. De båda hade inte bara markerat sin opposition mot ”kohandeln”, utan även mot sveket i amnestifrågan samt att S-ledningen inte hade ställt sig bakom kravet på bojkott av Nazityskland.

I januari kulminerade striden med den socialdemokratiska partistyrelsens beslut att utesluta Albin Ström. Uteslutningsbeslutet var inte enhälligt, en handfull ledamöter röstade emot. Efteråt bröt en rad SSU-klubbar och fackföreningar, bland annat Metall 41:an, med (S). Totalt var det närmare 15 000 medlemmar, indivi­duellt och kollektivt anslutna, som övergav socialdemokratin. Ungefär 4­ 000 av dem följer sedan med Albin Ström in i Socialistiska partiet, som ”Kilbomkommunisterna” bytt namn till. Socialistiska partiet, som stod utan politisk kompass kom dock att helt förlora fotfästet när krigshotet blev allt starkare.

Albin Ström varnade ihärdigt för det tilltagande pamp- och gubbväldet” inom socialdemokratin och fackföreningsrörelsen. Den ­varningen var befogad. I regeringsställning började Socialdemokraterna allt mer se sig  som företrädare för hela nationen. Mer än något annat var Per Albin Hanssons ”Folkhem” ett uttryck för drömmen om en varaktig social fred mellan klasserna och politiskt samförstånd. ”Alla partier har ett som förena dem, ett som är gemensamt och det är fosterlandet”, sa Per Albin Hansson högtidligt och markerade gång på gång att regeringen till skillnad mot exempelvis fackföreningsrö­relsen måste se till ”helheten”.
Det i sin tur gjorde att den social­demokratiska regeringen hamnade på samma sida som arbetsgivarna i den stora byggstrejken 1933-34. Under hot om lagstiftning tvingade regeringen byggfacken att skriva under lönesänkningsavtal. I Stockholm handlade det om lönesänkningar på uppemot 30 procent.

När S-regeringen tog över på hösten 1932 hade krisen i Sverige passerat botten. Under 1933 ökade expor­ten och industriproduktionen igen. Efter 1932 var Sverige och Japan de enda länderna där exporten ökade snabbare än industriproduktionen, vilket visar att orsaken till varför 30-talskrisen blev relativt kort i Sverige måste tillskrivas omvärlden; den ekonomiska uppgången i Skandinavien och Storbritannien från 1933 och Hitlers rustningskonjunktur. Av hela den svenska exportökningen under 1930-talet gick hälften till Tyskland. Värdet av exempelvis den svenska järnmalmsexporten till Tyskland sjufaldigades 1932-37.
De tyska krigsförberedelserna var en större stimulans än regeringens försiktiga stimulanser, som bara innebar en liten ökning av den offentliga sektorns andel av ekonomin.  (Under andra världskriget ökade Tysklands andel av den svenska utrikeshandeln från 22,5 procent år 1939 till 47 procent år 1943).Trettiotalskrisen löstes aldrig. I USA följdes Roosevelts New Deal av en ny, djup kris 1937 som inte ­släppte sitt strypgrepp om samhället förrän USA började förbereda för ett ­inträde i kriget.

Det var först efter andra världskrigets slut som det som kallats keynesianismen – inomkapitalistisk stimulanspolitik – fick sitt genombrott. Men det var mot bakgrund av den helt nya världsordning som kriget hade skapat och de nya förutsättningar för kapitalistisk expansion som följde. När kapitalismens guldålder började förbytas i stagnation och dagens kris, övergav den härskande klassen keynesianismen och gick tillbaka till åtstramningspolitik.

Men varken åtstramning eller stimulanser, som till syvende och sist också arbetarklassen får betala via högre skatter och inflation, kan hejda krisen. Kapitalismens kriser syftar till att höja vinsterna genom att förgöra resurser och pressa ner arbetar­klassens villkor – det vill säga ­minska köpkraften. ”Har vi råd att arbeta?”, frågade Socialdemokraterna på 1930-talet. Då som nu blev kapitalismens svar nej – och när arbetarklassen inte, trots de revolutioner som svepte över Europa, under 1930-talet inte lyckades avskaffa kapitalismen, övergick krisen i barbari och krig.

Bland Socialdemokraterna odlas idag kanske inte så mycket myten om 30-talets ekonomiska politik, utan främst myten om att ”kohandeln” stoppade de svenska nazisterna från att vinna stöd på landsbygden.
Den myten är än mer ödesdiger och farlig. Om uppgörelser med borgerliga partier kunde stoppa nazister­na skulle Hitler aldrig ha kunnat ta makten. Det var precis det de tyska Socialdemokraterna ägnade sig åt istället för att organisera verklig kamp mot nazisterna på arbetsplatserna, i bostadsområden och på gatorna.
De tyska nazisterna fick makten av en desperat härskande klass som inte såg någon annan möjlighet att säkra kapitalismen än att eliminera den borgerliga demokratin och krossa arbetarrörelsen. Hitlers maktövertagande 1933 blev det blodiga slutet på en period av revolution och kontrarevolution i Tyskland sedan 1918.
I Sverige var den härskande klassens läge inte lika desperat och samhällskrisen inte lika djup. Kapitalister­na behövde inga nazister utan ­kunde nöja sig med att handla och fraterni­sera med Hitler.
Det man inte äger kan man inte kontrollera. Det var just genom att socialdemokratin trodde sig kunna kontrollera kapitalismen och ­undvika en strid om makten över ekonomin och dess fördelning, som välfärdsbygget efter andra världskrigets slut – 1950-80 – inte resulterade i varaktiga förändringarna. När kapitalismens guldålder var över vändes allt till sin motsats. Det som tidigare kallades reformer blev kontrareformer och välfärden slaktades. Och kapitalismens kris utvecklades till en histo­risk kris för socialdemokratin. Idag är S ett borgerligt parti.Ett nytt arbetarparti behöver byggas. Ett som hämtar inspiration från 1930-talets kamp och organisering och som drar den nödvändiga lärdomen – det finns ingen medelväg eller inomkapitalistiska lösningar. Socialismen och en demokratisk planerad ekonomi är i högsta grad en dagsfråga.

Återgå till toppen


9. Storsien – det första arbetskompaniet

Redan år 1928 hade militären börjat försöka få sig en bild av de ”opålitliga element” som inte hade en plats i det svenska folkhemmet genom den så kallade Upplysnings- och underrättelsebyrån (UB). När andra världskriget bröt ut fanns det väl dokumenterat vilka personer som tillhörde den innersta såväl som yttersta kretsen av kommunister. Angiveriet var utbrett; ”den räddes och utsattes främsta försvar och kapitulering inför makten”.

År 1935 väcktes tanken att göra något åt kommunisterna i norr, men frågan ansågs då för politiskt och juridiskt känslig för att genomföras.

Kommunistskräcken var stor inom militären eftersom de trodde att kommunisterna tillhörde och sympatiserade med Sovjetregimen. Det fanns också nazistiska strömningar inom militären vars band till Nazityskland kan vara svåra att utröna i efterhand. Tydliga kopplingar fanns eftersom planen med arbetsläger var ett rent militärt initiativ som hade sanktionerats av staten där även detta grepp kan ha varit eftergifter gentemot Nazityskland.

Bakom det hela låg nämligen den högt uppsatta militären och nazistsympatisören Archiebald Douglas som redan hade gjort sig känd som en kommunistdräpare. Detta efter att han tidigare med den svenska regeringens välsignelse hade åkt över till det finska klasskriget och ställt upp i Mannerheims stab där han kom att utses till generallöjtnant för sina gärningar.

När Sovjetunionen anföll Finland fick militären det syre den behövde för att slutligen göra slag i saken, att en gång för alla krossa kommunisterna i Norrbotten som vid denna tidpunkt hade ett starkt fäste där. I december 1939 kunde därför militären gripa och placera de män som eventuellt kunde ”riskera det svenska folkhemmet”, eller snarare få bort det verkliga hotet mot nazism och totalitärt högerstyre.

Ordern var rent militär och utgick från 2:e armékåren, där försvarsstaben fick veta att även civila personer kunde komma att beröras. Militärledningen i norr informerade även försvarsminister Per Edwin Sköld om denna klart rättsligt diskutabla åtgärd. Svaret kom att lyda att han ”icke hava något däremot” och det största demokratifientliga brottet i Sverige under modern tid var ett faktum.

Den 19 december 1939 upprättade man 1:a arbetskompaniet. Det började med en tillfällig förläggning i Norra Bredåker, men efter en tid skickades de intagna till Storsien, en liten by 13 km söder om Vitvattnets järnvägsstation. Dit skickades främst kända kommunister och stalinister från förbanden, hemmen och arbetsplatserna, men också radikala socialdemokrater och syndikalister. Lägret bestod av som mest 350 man.

Förhållandena i lägret var mycket sämre än internerna var vana vid. Vintern 1939-40 var mycket sträng och järnkaminerna glödde heta för att hålla värmen. Det var inte frågan om välisolerade hus. Bagarstugan skall ha hållit värmen bäst.

Det förekom ingen direkt tortyr förutom den psykiska stress och press de kände av att vistas i lägret och ovissheten om hur det stod till med familj och vänner utanför lägret. De straffades med att gräva gravar som de inte fick veta vad de skulle nyttjas till förrän de var klara.

Värst var det för deras familjer, kvinnorna och barnen. Kvinnorna var tvungna att klara gården (ekonomin) helt själva och även de vittnade om en stark ovisshet om framtiden. Många blev också utfrysta eftersom att deras män sågs som brottslingar. Folket i byarna kunde inte förstå hur de annars hamnat i interneringslägret.

En av de frihetsberövade i 1:a kom- paniet var Norrskenflammans re- daktör Valdemar Granberg, som fick besked om sprängningen av Norrskensflamman och vad värst var även nyheten att hans fru och barn hade omkommit i attentatet. Totalt fem personer omkom i branden.

Även här hade Douglas ett finger med i spelet, som försökt få regeringen att gå med på att militären rekvirerade tidningens tryckeri. Detta ansåg regeringen inte vara lämpligt, varför Douglas och några högermän, varav en var polismästare i Luleå, tog saken i egna händer.

De lät planera och genomföra det dåd som lyckades sätta in den dolkstöt mot det viktigaste kommunisterna hade i norr, nämligen en populär tidning med en tydlig politisk prägel. Med både interneringar, ren terror och kommunisternas egna misstag som stödet till pakten mellan Hitler och Stalin i början av kriget sänktes också kampviljan hos befolkningen i Norrbotten. Högern (SAF, som numera heter Svenskt Näringsliv) kunde på så sätt driva på sin politik utan eftergifter.

Vad man i efterhand kan tycka vara mycket märkligt är att Archiebald Douglas inte straffades för att ha sprängt tidningen, utan fick istället en rad medaljer och placerades som högsta chef för militären. Kopplingarna mellan nazismen, kungahuset och regeringen i Sverige var bevisligen starka. Även om det inte fanns starka band dem emellan råder det inget tvivel om att man inte brydde sig om en konfrontation med de extrema högerkrafter som fanns i deras egna korridorer.

Lyckligtvis avvecklades lägret den 8-11 april 1940. Kriget mellan Sovjet och Finland var då slut, men vid denna tidpunkt blev Danmark och Norge invaderade av Tyskland, vilket ledde till omgrupperingar av de svenska trupperna söderut. Archiebald Douglas stannade kvar uppe i Norrbotten som chef för en nybildad stridsgrupp.

1:a arbetskompaniet återbildades under sommaren och bestod då av omkring 100 man, som senare avvecklades helt i augusti 1940. Sammanlagt fanns nio arbetskompanier av detta slag i landet, varav de sista lades ned 1943.

Skadan på demokratin och på så sätt försvagningen av vänstern var redan ett faktum. Många av de män som hade suttit i lägret hade svårt att få jobb eftersom de fått en stämpel på sig som opålitliga.

En reflektion efter att ha läst boken Första Arbetskompaniet Storsien, författad av Gunnar Kieri och Ivar Sundström, är den starka kampvilja som dessa 1930-talets kommunister kände. En strävan trots alla misstag efter att bygga något gemensamt och att de inte lät sig kuvas av förtrycket, för att inte tala om de starka kvinnorna som skötte allt i hemmen helt själva.

Detta var inte helt ovanligt uppe i Norrbotten då många män jobbade borta under en längre tid i skogsbruket, men här var det inte fråga om tre veckor, utan flera månader under en bister vinter.

Det är även viktigt att betona vikten av att ha en stark tidning som informerar folket om deras sanna situation och som kritiskt och sakligt granskar makten och dess band till kapitalet.

———————————————-

10. Hyresgäströrelsens historiska kamp

Hyresgästföreningen och dess föregångare inom hyresgäströrelsen, Hyresgästernas centralförsamling och Hyresgästernas riksförbund, har sedan grundandet inte bara kämpat för bra bostäder till rimliga hyror, utan har också fört en kamp på ett brett samhällsfält, socialt och politiskt. För dagens hyresgästaktivister, Hyresgästföreningens förtroendevalda och ombudsmän finns det mycket att lära av rörelsens pionjärer och de många och hårda strider de ledde, inte minst för att förstå vilken hård och uppoffrande kamp som har fört oss hit.

1159 s07 Untitled-6

Idag går det inte bara att tala om Hyresgästföreningen när man talar om hyresgäströrelsen. Idag finns nätverk och kampanjgrupper som Pennygångens framtid, Vårt Hammarkullen, Rusta upp Jordbro, Norra Järva Stadsdelsråd, Alby är inte till salu, Rädda Svartöstan, Vita Björn, Alla ska kunna bo kvar, Föreningen Bostadsbrister och Högdalens vänner med lokala aktivister landet runt.

Men när denna artikel nämner hyresgäströrelsen åsyftas Hyresgästföreningens föregångare. Att studera rörelsens historia handlar inte om intellektuell stimulans, utan om att lära inför kommande nödvändiga strider mot hyreshöjningar, slumvärdar och för upprustning på de boendes villkor.

”Hyresgäströrelsen har haft en stark pådrivande roll för undanröjande av nöd, elände, otrygghet och rättslöshet, vilket var det främsta målet i begynnelsen”, skrev Lars Anderstig år 1982 med anledning av Hyresgästföreningarnas centralförsamlings (HCF) jubileum.

Men idag ser vi hur nöden, eländet och otryggheten successivt kommer tillbaka, främst i landets miljonprogramområden.

”Kampen behövde föras på flera fronter. Opinionsbildning och agitation behövdes för att lägga grunden till samhällsförändringar i hyresgästernas intresse”, skrev Anderstig.

En avgörande lärdom från rörelsens pionjärår är att bostadsfrågan inte är isolerad från andra samhällsfrågor. Frågan om bra bostäder åt alla till rimliga kostnader kan inte isoleras, utan måste sammankopplas med andra samhällsfrågor, folkrörelser och arbetarrörelsen genom att ge stöd och söka stöd vid avgörande konflikter.

Rörelserna behöver idag liksom igår hjälpas åt för att samla erfarenheter.

”Ett viktigt mål var rätten att förhandla för medlemmarna. Den kampen fick inte sällan föras med vapen som strejker och blockader. Åtgärder som många gånger krävde uppoffring och lojalitet bland hyresgäster”, skrev Anderstig.

Styrkan och slagkraften i kampen som har resulterat i segrar har inte bara varit hyresgäströrelsens storlek, utan även dess metoder och beslutsamhet.

”En viktig uppgift är också att förstärka hindren mot kortsiktig spekulation med åtföljande vanskötsel får breda ut sig i bostadsbiståndet”, skrev Anderstig år 1982, en fråga som troligtvis är än mer aktuell idag med riskkapitalisters och slumvärdars ivriga vinstjakt och kortsiktiga intressen.

Skillnaden idag mot då är förståelsen om vilken typ av kamp som behövs och beslutsamheten att driva den till seger.

Även om jämförelserna inte kan göras rakt av står Hyresgästföreningen idag inför liknande frågor som under dess pionjärår: Arbetslöshet, trångboddhet, sanitära olägenheter och orimliga hyresnivåer.

Vid tiden före och efter första världskriget fanns en otrolig bostadsbrist och trångboddhet. Då hyresgäströrelsen växte fram var 60 procent av lägenheterna i Göteborg på ett rum och kök och på 1920-talet saknade 60 procent av barnen egen säng. Trots bostadsbrist byggdes det inte mer än 300 lägenheter i staden åren 1915-1922.

Då situationen var så allvarlig gjordes provisoriska lösningar, som blev permanenta, med inhysning av familjer i skolor och gymnastiksalar. Rapporter från historikern Per Nyström beskriver Göteborg som ”en vanvårdad stad”.

Revolutionsåret 1917 bildades SKF Hyresgästförening av 30 industriarbetare. Fem år senare var hyresgästföreningarna i Göteborg så många att det fanns ett behov av att samordna dem. Hyresgästernas centralförsamling bildades år 1922 och Hyresgästernas riksförbund året därefter.

1159 s06 Untitled-1

SKF Hyresgästförening bildades av arbetare som hade tröttnat på gasransoneringen. Den bytte snart namn till Gamlestadens Hyresgästförening. Snabbt hade den unga föreningen 100 medlemmar, och när verksamheten hade fått upp farten steg medlemsantalet till 400. Med beslutsamhet och övertygelse lyckades de stoppa vräkningar av ett 40-tal familjer.

Föreningen leddes av radikala socialdemokrater, kommunister och syndikalister. De var duktiga organisatörer och hängivna arbetaraktivister. De utgick ifrån sin vardag och vad som var nödvändigt.

Vittnesmål i Hyresgästföreningens jubileumsskrift om tiden vid bildandet visar hur det utspelades ”hårda politiska strider på Hyresgästföreningens möten”. De ideologiska debatterna och striderna beskrevs dock som något som stärkte rörelsen snarare än att de var slitande eller negativa.

Vid året för Hyresgästföreningarnas centralförsamlings bildande år 1922 rådde fullständig frihet för fastighetsägarna. Kapitalistisk anarki rådde på bostadsmarknaden och den sociala situationen och bostäderna var rena hälsofaran. Centralförsamlingens första uppgift var att bygga organisationen genom att bilda föreningar i arbetarstadsdelarna, vilket krävde agitation och propagandaarbete. Årsskiftet 1922-1923 hade Centralförsamlingen omkring 1 000 medlemmar.

För att underlätta agitationen i masskala insåg man snabbt behovet av ett eget politiskt organ, en partipolitiskt obunden tidning. Tidningen Hyresgästen kom senare att spela en avgörande roll i uppbyggnadsarbetet.

Tidningens roll har varit viktig i varje strid för att skapa opinion och sprida information, men också för att besvara politiska attacker från borgarpressen. Vid varje strid kritiserades hyresgäströrelsen på de liberala ledarsidorna. Redan år 1923 började Hyresgästen komma ut två gånger i månaden och såldes av föreningsmedlemmar.

Vid årsmötet för Centralförsamlingen år 1923 föreslogs att alla landets hyresgästföreningar skulle bjudas in.

Bostadsmarknaden var överlämnad till det privata kapitalet. Tillgång och efterfrågan styrde bostadsförsörjningen och så ville de styrande ha det. Effekterna var föga förvånande: Ohämmad spekulation och folk som saknade möjlighet att hyra på grund av stigande priser.

”När politikerna inte insåg att varje familj borde få tillgång till en bra bostad, ja då fanns inget annat att göra än att bygga själva”, skrev Clarence Johansson i sin bok HCF 60 år 1922-1982.

Arbetar- och folkrörelsens styrka har alltid varit att visa vad som är möjligt genom sin egen organisering.

”Hyresgäströrelsen gjorde en avgörande och grundläggande inbrytning på bostadsmarknaden när HSB (Hyresgästernas Sparkasse- och Byggnadsförening) startades på initiativ av hyresgäströrelsen i samarbete med fackföreningarna”, skrev Johansson. Tilläggas bör att HSB idag tyvärr inte drivs på annat sätt än andra vinstjagande bostadsbolag.

Idag klagas det över svårigheter att organisera i socioekonomiskt svaga områden, men situationen är inte ny. Sven Backlund beskrev svårigheterna vid rörelsens början: ”Vad som grep mig mest var hur ingrodda människor var i smutsen och fattigdomen. Vi anordnade ’gårdsmöten’ i de fattiga stadsdelarna, men människor kom inte. […] Inom hyresgäströrelsen upplevde jag den ohyggliga klasskillnad som består även inom det svenska samhället.”

Trots detta var det inget som slog ned dem. Backlund avslutar: ”Vi vågade drömma om det nya samhället, vars hela arkitektur skulle återspegla det mänskliga. Vi såg i de unga planarkitekterna framtidens socialister.”

Hyresgästföreningen har en gedigen kamphistoria, en historia som fastighetsägare och politiker, men även vissa inom rörelsen, vill att vi ska glömma. Det är därför värt att poängtera vad som har lett fram till den boendestandard vi har idag, stärkt Hyresgästföreningens ställning och förhindrat att vi inte har marknadshyror.

”Den enskilde var rättslös, men hade en organisation som efter bästa förmåga försökte hävda hyresgästernas rätt gentemot fastighetsägarna. Hyresgästföreningens främsta vapen var solidariteten och aktiviteten och det mod som föddes i rörelsen, inte bara hos dem som drabbades”, skrev Johansson och fortsatte: ”Sådant var läget på 1920- och 30-talet och ledde till en mängd öppna konflikter. Blockadvapnet var det vanligaste och som regel effektivt.”

”Den största striden utkämpades 1936/37 då hyresgäster och husägare möttes i en väldig kraftmätning. Olskrokkonflikten är för övrigt den största i svenska hyresgäströrelsens historia”, skrev Johansson. När den första vräkningen genomfördes år 1936 samlades 2 000 personer i protest.

Striden om Olskroken i Göteborg har beskrivits som ett slagfält. Fastighetsägarna ville höja hyrorna, trots att de under en tjugoårsperiod (1913-1933) hade gjort sju miljoner kronor i vinst. Hyrorna låg då på omkring 40 kronor i månaden, vilket beskriver vilken hisnande utsugning det var.

Kravet var reparationer och hyressänkningar. Första vräkningen skulle ske den 21 oktober. Men vem var beredd att genomföra den?

Transportarbetareförbundet hade försatt arbetet i blockad och solidariteten mellan arbetarrörelsen och hyresgäströrelsen var total. Stadsfogden kunde inget annat göra än att konstatera att vräkningen inte kunde genomföras.

Dagen därpå hade hyresvärden lyckats rekrytera tre svartfötter (strejkbrytare) som anlände till platsen, men som mötte 2 000 kvinnor och män med allvarliga miner och armarna i kors. Beslutsamheten syntes i deras ögon och trots polisbeskydd valde strejkbrytarna att avlägsna sig.

Vräkningen genomfördes senare med tvångsinkallade tjänstemän. Men kampen fortsatte på flera fronter och trycket underifrån tvingade så småningom regeringen att ingripa i den lokala striden.

Regeringen tillsatte en förlikningskommission. Hyresgästföreningen var nu erkänd som en förhandlande motpart på bostadsmarknaden. Solidariteten i Olskroken gav segern. De flesta flyttade tillbaka till renoverade lägenheter med sänkta hyror.

Utöver arbetet med samhälls-, bostads-, och sociala frågor har Hyresgästföreningen också haft den internationella arbetarsolidariteten och alla människors lika värde som en ledstjärna.

Man har organiserat solidaritet med grannfolken i Norge och Danmark under andra världskriget nazistockupationer, till skillnad mot vad den svenska regeringen gjorde. Hyresgästföreningen marscherade i solidaritet med kampen mot fascismen i Spanien.

Denna tradition behöver återupptas när fascismen på nytt växer i Europa. Att aktivt motverka rasism och splittring i våra stadsdelar kommer att vara avgörande för att organisera den nödvändiga och gemensamma kampen för våra intressen. Ett positivt steg i den riktningen var då Hyresgästföreningen i Göteborg uppmanade till och deltog i protesterna mot nazistvåldet efter knivattacken i Malmö våren år 2014.

Det sociala arbetet har alltid varit närvarande inom hyresgäströrelsen. Arbetarfamiljer hade svårt att få in tillräckligt med pengar för att få det att gå ihop.

Hyresgäströrelsen skapade därför sin egen semesterort för arbetarfamiljer. År 1930 invigdes Hyresgästernas havsbad. 1 700 personer deltog när fritidshusbyn Stora Höga invigdes utanför Stenungsund den 6 juli 1930. Samtidigt restes krav riktade mot kommunen om att ta socialt ansvar och år 1963 tog Stenungsunds kommun över verksamheten.

Att hyresgäströrelsen växte och utvecklades politiskt berodde på att det fanns arbetare med erfarenhet av att organisera samt från fackligt och politiskt arbete. Rörelsen har varit partipolitiskt obunden sedan starten. Men det ska inte likställas med att rörelsen är opolitisk.

Hyresgästföreningen är i högsta grad en politisk rörelse som driver politiska krav oberoende av andra. Men den måste givetvis vara beredd att samarbeta med alla som delar rörelsens krav och mål.

Trots sitt oberoende är Hyresgästföreningens sammansättning och dess koppling till arbetarrörelsen något som har färgat rörelsens kamp, studier och utbildning. Att försvara detta idag är i högsta grad en levande fråga.

När hyresgäster idag hotas av att trängas ut av chockhöjda hyror, när gentrifiering förändrar hela stadsdelar, när hela bostadsområden förslummas av eftersatt underhåll och otryggheten växer fram måste kamptraditioner från rörelsens historia återuppväckas. I denna kamp måste alla frågor som rör hyresgästernas vardag inkluderas.

Det gäller inte bara bostaden utan även rätten till levande torg, social service, närhet till bra skolor och sjukvård samt trygghetsskapande åtgärder. Därför är också kampen mot nedskärningspolitiken en fråga för Hyresgästföreningen.

Medlemsantalet i Hyresgästföreningen når rekord i region Väst med 71 650 medlemmar. I hela landet finns 520 000 medlemmar. Parollen ”Vår storlek, din styrka” visar vad som är möjligt.

Idag står Hyresgästföreningen inför behovet av en massiv ”fightback”. Rörelsen kommer att ställas inför viktiga uppgifter. Då är rörelsens pionjärår och kamphistoria avgörande att ta lärdom av.

Om hyresgäströrelsen sattes i rörelse med strejker, blockader och massdemonstrationer likt under dess uppbyggnad skulle den kunna lägga grunden för viktiga segrar och en starkare organisation samt möjliggöra den samhällsförändring som hyresgäströrelsens pionjärer drömde om.

Fler artiklar på detta tema:

http://offensiv.socialisterna.org/sv/811/analys/3153/

http://offensiv.socialisterna.org/sv/811/analys/3152/

http://offensiv.socialisterna.org/sv/816/inrikes/3277/

Återgå till toppen

——————————————————————-

11. Nazisternas tåg genom Sverige

 


Andra världskriget kastade världen tillbaka i barbari. Kriget som rasade under åren 1939 till 1945 dödade minst 60 miljoner människor. Historien rymmer många brott mot mänskligheten men inga så avskyvärda som de som begicks under andra världskriget. Och inget brott mot mänskligheten kan jämställas med de nazistiska bödlarnas systematiska massmord på 6 miljoner judar.
Andra världskriget var inte endast en fasansfull fortsättning på det imperialistiska omfördelningskrig (första världskriget) som ödelagt Europa 1914-18. Nazitysklands krig för ”livsrum” österut var både ett imperialistiskt erövringskrig och ett rasistiskt krig som syftade till att utrota de folk som nazisterna kallade ”undermänniskor” (untermenschen).

”Livsrumspolitikens genomförande innebar enormt omfattande etniska rensningar och massmord. Ledade tyska nazister talade om att 30 till 35 miljoner människor skulle få sätta livet till som en del av den Generalplan Öst som drog upp riktlinjerna för det tyska herraväldet i öster efter att Sovjet besegrats”, skriver Åmark.

Nazitysklands angrepp på Sovjet i juni 1941 markerade en dramatisk vändning i kriget. Detta ”korståg mot bolsjevismen” markerade också början till slutet för Hitler. Sovjetunionen var det land som hårdast drabbades av Nazitysklands krigsföring, minst 20 miljoner sovjetmedborgare förlorade sina liv.
Med väldiga umbäranden och arbetarklassens vilja att försvara den ryska oktoberrevolutionens sociala landvinningar – den förstatligade egendomen och planekonomin och den stalinistiska dik- taturen till trots – kunde röda armén till sist besegra Nazityskland.
Den tyska nazismen såg som sin uppgift att likvidera arbetarrörelsen och fullständigt eliminera alla former av självständig organisering.

Inte bara den tyska kapitalistklassen utan även exempelvis den svenska kapitalistklassen välkomnade de tyska nazisternas maktövertaganden 1933 och det ”nya Tyskland”.
”I vissa avseenden var den protyska opinionen…snarast farligare än de öppet nazistiska partierna. Den opinionen var förankrad i samhällsbärande skikt på ett sätt som den öppna nazismen inte lyckades med”, noterar Åmark.
För kapitalistklassen är demokrati ingen princip. Den svenska makteliten blundade också länge för nazisternas fanatiska antisemitism (judehat), som också var utbredd inom det svenska samhällets topp.

Nästan omedelbart efter att andra världskriget bröt ut bildades en nationell krisregering i Sverige. I samlingsregeringen, som koalitionen kallades, ingick Socialdemokraterna, Högerpartiet (Moderaterna), Liberalerna (Folkpartiet) och Bondeförbundet (Centern) samt borgerliga statstjänstemän. Bara Kommunistpartiet (SKP) lämnades utanför. Samlingsregeringen gjorde många och stora eftergifter till Nazityskland samtidigt som statsmakten mobiliserades för att tysta kritiker.
Till skillnad från samlingsregeringens borgerliga politik skulle en socialistisk regering se som sin uppgift att ge fullt stöd till motståndskampen i andra länder, öppna gränserna för dem som tvingas fly och bestämma sitt agerande utifrån vad som bäst kunde tjäna den internationella arbetarklassens kamp mot kriget och Hitler.
Samlingsregeringens eftergifter till Hitler gjordes utifrån vad som ansågs vara bäst för de svenska kapitalisterna.
Nazityskland var vid slutet av 1930-talet Sveriges största handelspartner och skulle under andra världskriget bli den helt dominerade handelspartnern. Det var främst järnmalm och kullager som Sverige exporterade till Tyskland och importen bestod av kol, olja och gummi. Fram till hösten 1944 var hela 85 procent av Sveriges utrikeshandel ”koncentrerad till Tyskland och det tyskkontrollerade Europa”, enligt ”En (o)moralisk handel”, Forum för levande historia.
Samlingsregeringens och kapitalistklassens politik var ”pragmatisk med syftet att skydda svensk produktion, ”utan att se till konsekvenserna för Nazityskland och utgången av kriget”, konstaterar Åmark. Tveklöst gynnade den svenska exporten Hitlers upprustningar och krig.

Det fanns flera skäl till denna politik. Ett var naturligtvis att den svenska makteliten ville hålla sig väl med Nazityskland, även om man därmed också bidrog till att smörja Hitlers krigsmaskin.
Ett annat var Nazitysklands snabba segrar på slagfältet i början av kriget. Efter Tysklands ockupation av Danmark och Norge och den franska kapitalistklassen kapitulerat till Hitler efter bara några veckors stridigheter 1940 var stora delar av den tidens etablissemang övertygat om att Hitler var på väg att lägga hela Europa under sig. Det gällde därför att hålla sig väl med vad man såg som Europas framtida härskare.
Men det fanns även ett annat skäl. Tryggad försörjning i Sverige med Nazitysklands hjälp skulle bidra till att krigets pålagor inte skulle följas av revolutionär jäsning som efter första världskrigets nödår.
Första världskrigets livsmedelsbrist och inflation hade slutat i hungerupplopp och strejker. ”Arbetarna radikaliserades , och ett revolutionärt parti bröt sig ur socialdemokratin. Många fruktade att den socialistiska revolutionen skulle sprida sig också till Sverige. En väl fungerande folkförsörjning, som var det ord man lanserade under andra världskriget, skulle garantera inte bara folkets försörjning… utan också den inre ordningen. Den svens- ka handelspolitiken hade alltså en stark inrikespolitisk komponent. Ambitionen var inte bara att få ekonomin och försörjningen att fungera, utan också att förhindra vänstervridning och revolutionära strömningar”, skriver Åmark.

Eftergiftspolitiken till Hitlers Tyskland gällde inte bara handeln utan märktes på alla områden i samhället. Och den kombinerades med en enorm hets och speciallagar riktade mot kommunister, socialister och rakryggade antinazister.
”Samlingsregeringens åtgärder gentemot pressen och andra medier blev omfattande och syftade främst till att dämpa den antinazistiska kritiken av Nazityskland”. När inte censur, konfiskering och tryckfrihetsåtal räckte infördes ett transportförbud mot oppositionella tidningar, som främst riktades mot den kommunistiska pressen.

Regeringen övervägde vid ett flertal tillfällen och på uppmaning av Nazityskland att förbjuda SKP. Men istället för förbud upprättades särskilda arbetskompanier (läger) där kommunister, vänstersocialdemokrater och andra placerades. Under 1941 placerades c:a 3 000 kommunister i olika arbetskompanier.
Den statliga kommunisthetsen följdes sedan av att LO-toppen beslutade att stoppa kom- munister från att väljas till fackliga förtroendeuppdrag. I Metall uteslöts kommunister. Men fackbyråkraterna kunde inte hindra att den en ny facklig vänster växte fram under andra världskriget. Vid krigsslutet hade vänstern, som dominerades av SKP, majoritet inom Metall.
När de så önskade fick den tyska militären i det närmaste fri tillgång till de svenska järn- och sjövägarna. Åtminstone ända fram till att det började stå klart att Tyskland skulle förlora kriget. Redan i april 1940 hade samlingsregeringen gått med på Tysklands krav att få transportera förnödenheter, och soldater skulle det visa sig, genom Sverige till Nordnorge. Detta följdes sedan av nya eftergifter i juni samma år. ”Det räckte med en pockande press för att tyskarna skulle få det de behövde”.
Innan kriget var över hade drygt 2 miljoner tyska soldater transporterats på järnväg genom Sverige till och från Norge. Och i november 1940 bestämde samlingsregeringen ”att tyska soldater som hoppade av tågen genom Sverige för att desertera skulle skickas tillbaka till Norge. Andra tyska desertörer som tog sig över gränsen till Sverige skickades tillbaka till Norge där de ställdes inför krigsdomstolar och i flera fall arkebuserades” (Staffan Thorsell: ”Mein Liebe Reichskanzler!”).

Höga militärer, kungen (i oktober 1941 skrev kung Gustaf V ett personligt brev till Hitler där han gratulerar honom för kriget mot den ”ryska pesten”) och andra representanter för den svenska överheten ville helst av allt att Sverige skulle gå med i ”korståget mot bolsjevismen”. Aftonbladet, då en högertidning, skrev på ledarplats att: ”Det av västmakterna inringade Tyskland har sprängt sina bojor och går nu med fri och ökad styrka sin europeiska, sin världshistoriska mission att krossa den röda regimen”.
”Midsommarkrisen” uppstod när Nazityskland krävde att få transportera en infanteridivison (Engelbrecht) på 15 000 man från Oslo genom Sverige och till norra Finland (östfrontens nordligaste del) över det svenska järnvägsnätet.

Till en början var den socialdemokratiska riksdagsgruppen helt emot, men statsminister Per Albin Hansson (S) lyckades till sist få riksdagsgruppen stöd för ett ja under förbehåll att det var en ”engångseftergift”.
Den 25 juni började tågen att rulla och det skulle handla om totalt 100 tågsätt. Inte heller blev detta en engångsföreteelse utan några månader senare eskorterade den svenska marinen sjövägen en ny tysk division till fronten i norr.
Väl dokumenterat är den hårda flyktingpolitikens följder. Åmark skriver att den svenska flyktingpolitiken under hela 1930-talet var restriktiv, särskilt mot judiska flyktingar.
Varken judar från Tyskland eller politiska flyktingar var särskilt välkomna. ”Judar som inte kunde eller ville resa vidare från Sverige och kommunister och andra vänsteraktivister hölls utanför landet”. Den hårda flyktingpolitiken, som dömde människor till döden, fortsatte ända fram till 1942. Det var den inhemska opinionen, den danska och norska motståndskampen samt krigets vändning som tvingade samlingsregeringen att ge upp den omänskliga flyktingpolitik som motiverades med ”Sverige kan inte ta emot alla flyktingar” eller t om med att fler judiska flyktingar skulle skapa en ”jude­fråga” även i Sverige.
De tyska nazisterna var inte ensamma om att vara antisemitiska. Samlingsregeringens justitieminister Karl Gustav West- man (Bondeförbundet) nedtecknade ofta antisemitiska kommentarer i sin dagbok och hans partikollega Otto Wallén erkände öppet i riskdagen 1939 att han var ”övertygad antisemit”.

Trots sin utförliga redogörelse av eftergiftspolitiken är Åmark väldigt försiktig i sin kritik. Han tycks också mena att det inte enbart var opportunistiska skäl – att Hitler var på väg att förlora kriget – som fick samlingsregeringen att ändra kurs, utan även krigets brutalisering. Sanningen är att myndigheterna länge gjorde allt för att dölja krigets grymheter. Avslöjanden om nazismens terror och brott stämplades som ”grymhetspropagan- da”. Regeringens hållning bidrog till att tidningarna inte vågade skriva om Förintelsen.

Inget kan dölja att det var just efter krigets vändpunkt på östfronten 1942-43 samt opinionen på hemmaplan som fick samlingsregeringen att sakteligen börja bryta sina relationer till Tyskland. Det är först när Tyskland i praktiken är besegrat på öst- och västfronten som den ekonomiska och politiska eliten börjar klippa alla band till Nazityskland. Sedan dess har man aldrig önskat att den verkliga historien om Sverige och andra världskriget skrivs.

”Jag har aldrig skämts för den politik som fördes under andra världskriget”, sa dåvarande statsminister Göran Persson (S) i maj 2005, till radion när han var i Moskva i maj 2005 för att uppmärksamma att 60 år förflutit sedan andra världskrigets slut. Samtidigt som han manade Ryssland ”att göra upp med sin historia”. Uttalandet fick bland annat Expressens förre chefredaktör Staffan Thorsell att gå i taket. Han skrev med rätta att: ”Inte en bokstav ödmjukhet eller tacksamhet i Moskva mot de sovjetiska soldater som faktiskt besegrade och räddade Sverige… Inga tvivel eller funderingar kring det stöd som Sverige ända till hösten 1944 gav till Hitlers krigsföring”

Återgå till toppen

——————————————————————-

12. Mordattentatet mot Flamman

3 mars 1940

Det var klockan3.15 på natten till söndagen den 3 mars 1940 som en kraftig explosion ägde rum i fastigheten Kungsgatan 27 i Luleå. Fastigheten brann sedan ned i en kraftig eld- svåda. Fastigheten hyrdes av den kommunistiska tidningen Norrskens­flamman och innehöll dess redaktion, men flera personer knutna till tidningen och kommunistpartiet bodde i huset.
Under röjningsarbetena på söndagen hittade man fem lik, varav två barn: Arthur Hellberg, kommunistpartiets distriktsordförande och Norrskensflammans ekonomichef, hans fru Alice och deras dotter Maj, 8 år, Svea Granberg, ungdomsdistriktets kassörska, och hennes son Torg­ny, 12 år.

Dessa bodde på andra våningen. De på vindsvåningen hade tagit sig ut.
Från början visste man inte om det var en olyckshändelse eller ett ­attentat. Vittnen hade sett fönstren sprängas och eldslågor slå ut omedelbart, vilket tydde på en explosion. Kommunistiska tidningar misstänkte attentat, men det tillbakavisades av andra tidningar.Först efter ett par veckor hittade kriminaltekniker bitar av bränd stu-bintråd och en del andra ledtrådar bland rasmassorna, som bevisade att det rörde sig om ett sprängattentat. Stubinen spårades till en fänrik Hans Borgström vid ingenjörskåren. Han var också frivillig i finska vinterkriget. Han greps den 16 april och historien rullades upp. Hans medbrottslingar greps dagarna efter: Fänrikarna Norström och Krendel vid ingenjörskårens reserv, Borgströms värnpliktige ordonnans Palmqvist, och, de tre viktigaste, journalisten Hedenström vid högertidningen Norrbottens-Kuriren, kapten Svanbom, chef för hemliga avdelningen vid personavdelningen vid Övre Norrlands milostab, samt, mest sensationellt, polischefen i Luleå, stadsfiskal Ebbe Hallberg! Hedenström, Borgström, Norström, Krendel och Palmqvist hade genomfört attentatet, men Hallberg och Svanbom hade varit med och planerat det. Alla sju häktades. Även redaktören Vilhelm Lindgren på Norrbottens-Kuriren och GM Lundquist vid Frivilligbyrån (som organiserade svenska frivilliga soldater i finska vinterkriget) åtalades för att ha känt till attentatet i förväg utan att ingripa.Det fruktansvärda dådet visar vad etablissemanget är kapabelt till när det känner sig hotat. Bakgrunden är följande:

Finska vinterkriget hade brutit ut den 30 november 1939, då Sovjet anföll Finland.
Stalin hade krävt att vissa finska territorier skulle avträdas till Sovjet. Men den finska regeringen sa nej och Sovjet anföll. Trots att den sovjetiska armén mötte hårt motstånd stod det snart klart att Finland skulle förlora kriget.
Det borgerliga etablissemanget använde kriget och opinionen mot det sovjetiska angreppet för att göra ”Finlands sak till vår”.
En frivilligkår sattes upp för att sända svenska frivilliga soldater till Finland. En liten inflytelserik grupp aktivister från överklassen, men det fanns också några vänsterintellektuel­la bland dem, utnyttjade sympatierna och krävde att Sverige skulle gå in i kriget på Finlands sida. Detta särskilt i februari 1940 när kriget börjat gå dåligt för Finland och Finlands regering begärde att Sverige skulle ingripa.

Dessa profinska stämningar dominerade pressen totalt, men Norr-skensflamman och andra kommunistiska tidningar stödde dock Sovjet och menade att det fanns skäl för en gränsjustering. Det var svårt att få ge­hör för sådana synpunkter och andra tidningar, även socialdemokratiska, kunde utan större svårigheter driva en hatkampanj mot kommunister. De framställdes som landsförrädare. Inte blev det bättre av att Sovjet av misstag bombade både Luleå och Pajala.

Hetsen och repressionen mot kommunisterna tilltog.
Hökarna inom frivilligrörelsen och högern, och även inom socialdemokratin, ville emellertid ta till ytterli-gare åtgärder mot kommunister. Man var särskilt nervös över att kommunisterna var starka i Norrbotten.

Ytterst på initiativ av militärbefälhavaren över Övre Norrland, general Reuterswärd, bildades i månadsskiftet januari/februari 1940 en sexmannakommitté för bekämpande av kommunisterna. Den bestod av de tidiga- re nämnda Hallberg, Hedenström och Svanbom, och järnvägstjänstemannen Rydberg, socialdemokraten Holmberg från Norrländska Socialdemokraten (NSD), som också var facklig ombudsman, samt redaktören Lindgren från Norrbottens-Kuriren.
Målet var att ”söka bevis för kommunisternas landsförrädiska verksamhet”.
Att tysta Norrskensflamman hade högsta prioritet för kommittén. Ett förslag var att tidningens redaktion skulle inkallas till militärtjänst och därmed sättas i interneringslägret (arbetskompaniet) i Storsien. Man försökte få Cellullosabolaget att sluta le- verera papper till tidningen, men det stöp på att det skulle utgöra kontraktsbrott. Man försökte, och lycka­des delvis, med att få banker i vilka tidningen hade lån att samtidigt säga upp lånen. Man diskuterade att rekvirera tidningens tryckeri för en så kallad ”fronttidning” – men det fanns redan en sådan tidning.
Till slut började man diskutera mer handgripliga metoder: att sprän­ga tryckpressarna. Flera utomstående inom Finlandskommittén, militärledningen och NK:s redaktion kände till att ett attentat diskuterades och även om det inte direkt godkändes av des­sa reagerade de inte särskilt skarpt. Kommittén tyckte knappast att ett attentat var ett särskilt stort steg.
De tre fänrikarna, som var sprängämneskunniga, och ordonnansen rekryterades bara någar dagar innan at- tentatet.

På kvällen den 2 mars genomförde man en ”generalrepetition” av attentatet på Norrbottens-Kurirens redaktion. Minst ett par redaktörer på  Norrbottens-Kuriren  kände till attentatet i förväg. De fem attentatsmännen begav sig till Norrskens- flammans hus vid tretiden på natten. Borgström och Norström tände på stubinerna.

När det stod klart att det var ett attentat tog alla avstånd från attentatsmännen. Attentatet visade sig dessut- om vara meningslöst ur attentatsmän­nens synpunkt, för Norrskensflamman utkom redan dagen efter atten- tatet i en stencilerad upplaga tryckt genom dess brodertidning Ny Dags försorg.

Det lär ha varit det mest lästa numret av Norrskensflamman någonsin.
Attentatsmännen åtalades aldrig för att ha bragt fem människor om livet, utan bara för skadegörelse.
Alla utom stadsfiskal Hallberg ha­de erkänt ansvar för sprängningen av tryckpressarna, men de förnekade att de anlagt eller förorsakat branden.
Å­klagaren i Luleå rådhusrätt ansåg att de inte haft för avsikt att döda någon. De åtalade medgav att de vetat om att åtminstone några människor fanns i husets övervåningar (redaktionen och tryckpressarna fanns i nedervåning­en), främst Hellberg, men att de trott att dessa skulle kunna ta sig ut. De gav dock olika besked vid olika tillfällen om vilka de trott fanns i huset.
Rådhusrättens domar kom den 21 juni respektive den 20 september 1940.
Först dömdes Borgström, Norström, Krendel och Palmqvist till straffarbete i mellan ett år och 10 månader och två år (Borgström högst), för skadegörelse och anskaffande av sprängmedel för att begå skadegörel­se. Lindgren och Lundquist frikändes; de hade nekat till allt ansvar. Sedan dömdes Hedenström och Svanbom till två års straffarbete för skadegörelse. Svanbom och fänrikarna blev dessutom av med sina grader och avsatta som militärer.Stadsfiskal Hallberg hade ända sedan 1920-talet varit en välkänd person i Luleå. Han var en ohederlig, alkoholiserad fifflare. Han hade hela tiden förnekat ansvar för attentatet. Han var också anklagad för förskingring och försumlighet som han begått många år tidigare. Han lyckades fixa ett utlåtande från Medicinalstyrelsen som sa att han var mentalsjuk och in­te kunde dömas för attentatet. Han dömdes dock av rådhusrätten den 3 februari 1941 till ett och ett halvt års straffarbete och avsättning för förskingring och falska räkenskaper, som han gjort sig skyldig till redan 1931, då han ansågs ha varit ”frisk”.
Han dog i fängelset på Långholmen redan den 6 mars 1941.Åklagaren överklagade domarna mot de andra (inte Lindgren och Lundquist). Till rättegången i hovrätten för Övre Norrland i Umeå, som började den 21 mars 1941, började det dyka upp uppgifter om att explosionen inte kunde ha orsakat branden, utan att någon tänt på separat. Om det var sant skulle attentatsmännen som sprängde inte vara ansvariga för branden och dödsfallen. Denna teori fick visst stöd av kriminalteknikerna, som gjorde ytterligare undersökningar, särskilt av Harry Söderman, en av Sveriges mest kända kriminaltekniker.
Han menade också att det inte kunde uteslutas att någon hade tänt på elden medan stubinerna brann. Rätten gick på den linjen, men skärp­te ändå straffen för att sprängningen i sig kunde antas orsaka stor förödel­se.

Den 7 maj 1941 kom domarna. Hedenström och Svanbom fick sju års straffarbete, Borgström, Norström och Krendel sex år och Palm­qvist två år. Domarna fastställdes se- nare av Högsta Domstolen.
Trots de låga straffen för ett så allvarligt brott behövde ingen av de dömda (utom möjligen Palmqvist) sitta hela strafftiden ut. Borgström, Norström och Krendel frigavs villkorligt i juni 1944, Hedenström och Svanbom i maj 1945.Kommunister kritiserade de låga straffen, och det är bara att hålla med. Man får intrycket att åklagare, doma­re och andra försökte tolka så mycket som möjligt till de anklagades fördel.
Jämför detta med hur kommunister och anhöriga behandlades. Man fick inget skadestånd trots att man krävde det. Etablissemanget satte också käppar i hjulet vid begravning­en av de fem döda den 10 mars 1940. Man fick inte hyra den lokal man ville ha, inte tåga i procession den väg man ville, och man fick inte sänka kistorna symboliskt i gravarna, trots att man tidigare hade fått löfte om det.
Man kan fråga sig vad som hänt om det istället hade varit kommunister som sprängt NK:s redaktion med fem döda som resultat. Skulle de skyldiga ha kommit undan med bara några års straffarbete? Skulle man då ha tagit teorier om att någon annan anlagt elden på allvar? Skulle de då ha släppts i förtid? Man kan jämföra med domarna mot dem som sprängde strejkbrytarfartyget Amalthea i luften 1908. En person dog i det attentatet, vilket var oavsiktligt.
Två av de tre huvudåtalade för sprängningen av strejkbrytarbåten, Anton Nilson och Algot Rosberg, dömdes till döden. Den tredje, Alfred Stern, fick livstids straffarbete. De bå­da dödsdomarna omvandlades se­dan till livstids straffarbete för först Rosberg och därefter Nilson till följd av den massiva ­reaktionen mot de barbariska dödsstraffen.
Det krävdes revolutionär jäsning och massprotester för att de tre skulle blir frisläppta 1917.
Attentatsmännen år 1940 behandlades däremot milt av de styrande och domstolen.
Myndigheterna tillät inte ens att de fem som dog den 3 mars för 70 år sedan fick en hedersam begravning.

Återgå till toppen

——————————————————————-

13. Gruvstrejken 69/70

– 57 dagar som förändrade Sverige

År 1968 och 1969 hade skakat Europas makthavare. Strejker och generalstrejker skakade land efter land. Nu hade det kommit till Sverige. Och det var det statliga LKAB:s arrogans och maktspråk som hade tvingat ut 5 000 gruvarbetare i en vild strejk, den största arbetskonflikten sedan metallstrej­ken 1945. Strejkens motto, ”Vi är ej maskiner”, gav resonans i hela Arbetarsverige och sympatin blev enorm.
Strejken blev snabbt ett ställningskrig, där gruvarbetarförbundet och LO-ledningen gjorde allt för att visa att vilda strejker inte lönar sig. Men även om fackbyråkraterna till slut ge­nom sin förhalnings- och splittrings­taktik lyckades få arbetarna tillbaka till jobbet utan större utfästelser så var snöbollen redan i rullning. Gruvstrejken 1969/70 följdes av en våg av arbetarkamp över hela Sverige, där den allt mer konservativa fackbyråkratin utmanades och där arbetarklassen stärkte sin position i samhället.

Orsakerna till att strejken bröt ut var många, men det var ett nytt ack­ordssystem i Leveäniemigruvan i Svappavaara som blev droppen som fick bägaren att rinna över. Efter sex månader långa förhandlingar, där LKAB hade sänkt(!) sitt lönebud slöts en lokal ackordsuppgörelse den 12 november. Det var när arbetarna i början av december på sin november­lön fick reda på resultatet av ackordsuppgörelsen som allting brast. Arbe- tarna hade fått betydligt mindre än de förstått av ackordsuppgörelsen. Se­dan tidigare hade Svappavaara arbetarna sämst betalt av alla tre gruvorter trots att gruvan var LKAB:s produktivaste. När arbetarna i Leveäniemi­gruvan satte sig i protest följde snart hela Kiruna och Malmberget efter. Där hade lönerna sänkts med mellan en och två kronor per timme när ack-orden räknades om med hjälp av en så kallad ”omräkningsfaktor”.
I själva verket var den senaste löneförhandlingen bara toppen på ett isberg. Under många år hade gruvarbetarnas löner halkat efter. Till följd av att de har ett riskfyllt och tungt arbete har gruvarbetare haft högre lö­ner än genomsnittet för industriarbe- tare. Men under 1960-talet pressades lönerna ned samtidigt som antalet anställda minskade och produktionen fördubblades. Samtidigt steg vinsten. År 1969 var vinsten 400 miljoner kronor, 40 procent av omsättningen!

Allt fler ackord räknades om ef­ter det nya systemet UMS, Universal Maintenance Standards (”Standardtider för underhållsarbete”). Alla arbetsuppgifter tidsstuderades, till exempel: gå 7 till 14 meter – 3,6 sekunder, använda hammare 1 till 5 slag – 3,5 sekunder. Sedan sattes ackorden med tidsstudierna som grund. Det var i verkstäderna ovan jord som UMS först infördes, och det var också i truckverkstaden i Svappavaara som strejken startade.
”Enligt UMS har man beräknat att vi bara får 16 sekunder på oss att ta på säkerhetsskydd och linor och sånt där. 16 sekunder är vad man har allt­så, sedan är det förlorad lön. När dom till och med har börjat sätta pris på ens liv då börjar det lukta ruttet” (LKAB-arbetare i boken Strejken, Thunberg).
Arbetarna kallade UMS för ”Ultra Modernt Slaveri”, men fackledningen försvarade systemet. ”Vi har träffat ett nytt avtal om UMS, som har blivit mottaget mycket positivt av medlemmar som arbetar med UMS” (avd 12:s ombudsman Rehnqvist i norsk radio,Pappren på bordet I).
Faktum var att sedan LKAB förstatligades 1957 så hade villkoren för arbetarna inte blivit bättre – tvärtom. Omplaceringar var vanliga och användes som ett medel för att hota och bestraffa arbetare. Ett exempel från Sara Lidmans berömda bok Gruva (som kom ut före strejken) är två arbetare som jobbade med att byta traverslinor i Vitåforsgruvan i Malm- berget. Efter att ha druckit en kopp kaffe i tjänstemännens matsal medan de väntade på besiktningsmannen för att diskutera en teknisk fråga drabbades de av LKAB:s bestraffningsmeto-der. Den ena, som jobbat 19 år i före- taget fick avsked medan den andre, med 32 år i företaget, varnades och omplacerades (LKAB ville ha honom till lokalvården, men efter förhandling fick han en annan tjänst, men fortfarande med betydligt lägre lön).

Bakom LKAB:s bestraffningar låg de ”31 teserna” som importerats från en amerikansk ”relationsforskare”, George Kenning. LKAB hade redan förberett för en hårdare styrning uppifrån genom ökade löneskillnader mellan arbetare och deras chefer. Teserna satte det hela svart på vitt:
Tes 9: En anställd har aldrig mer än en chef (d v s du kan inte klaga hos någon annan om du blir illa behandlad av din chef).
Tes 11: En chef måste intaga fö-rarplatsen, utöva sina befogenheter, tillämpa fast ledarskap och ha kontroll över sina anställda.
Tes 13: Varje förändring i en anställds arbetsuppgifter och placering i organisationen måste accepteras så­som vidtagen i företagets intresse (d v s förbjudet att ifrågasätta).
Tes 15: Effektivt ledarskap är att leda genom styrning, inte genom exempel.
Tes 16: Skicklighet som fackman innebär i och för sig inte skicklighet i ledarskap – en chef kan i princip leda vilken verksamhet som helst.
Tes 17: En chef måste visa fullständig lojalitet mot överordnad.
Tes 18: En chef identifierar sig med, understödjer alla beslut i företaget.
Tes 20: En chef måste vara beredd att byta ståndpunkt för att stödja hög­re chef (inte byta ståndpunkt för att den kan vara fel).
Tes 21: Att utföra arbetsuppgifter­na med villighet är en merit.
Tes 27: Den enskildes värde för företaget bestäms i hans bidrag till hela organisationens framgång.
Tes 29: En chef skall utöva sitt ledarskap så att icke-chef endast behöver följa givna order.
”De kenningska tesernas värld är märklig. Där finns inga människor, bara chefer och icke-chefer. Där finns bara order neråt och lojalitet uppåt. Relationerna är benhårt fastlagda som i ett feodalt samhälle” (Pappren på bordet I – strejkkommitténs vitbok).

Teserna var aldrig tänkta att nå offentlighetens ljus, men någon som uppenbarligen inte gillade dem läckte teserna till bibliotekarien i Malmberg-et som förstorade upp dem och häng­de upp dem på väggen bredvid Sara Lidmans och Odd Uhrboms utställning Gruva. Till saken hör att Gruvs ordförande Bernt Nilsson satt i LK­AB:s styrelse och kände till teserna, men hade hållit tyst om det.
Tankarna bakom teserna finns nog i varje företag och har långt ifrån försvunnit, utan har snarare fått ökat kraft. I till exempel Luleå kommun pågår 2009 stora nedskärningar i skolan. En av kommunledningens (S) metoder för att genomföra detta är ”ledarskapsutbildningar” för rektorer, där de bland annat lär sig att inte ifrågasätta beslut uppifrån (tes 13, 17 och 18) och att kunskap om verksamheten är mindre viktig för en ledare (tes 16). En annan metod är att öka antalet chefer (tes 11). Tes 21 kan man se återspeglas i införandet av individuel­la löner o s v.

”Skillnaden är att LKAB varit o­taktisk nog att sätta dem svart på vitt” (Pappren på bordet I).
Ledarstilen i LKAB fick praktiska konsekvenser: Felaktiga varningar till arbetare blev kvar, eftersom en chef aldrig gör fel. Chefers misstag, beslut som till och med riskerade livet på arbetare, sopades under mattan av sam­ma anledning. Men värst var kanske att LKAB:s ledarstil lade en död hand över alla arbetsmiljöproblem som fanns och som till och med förvärrades: det handlade om farliga dieselavgaser, olycksrisken, buller och över- tidsarbete.
Orsakerna till strejken var alltså många och den kom inte som en blixt ifrån klar himmel. Under hela 1968 hade fackets medlemsmöten kokat av ilska och krav på strejk hade rests, äv­en när representanter för LKAB deltagit. Den 1 december sittstrejkade truckverkstaden i Kiruna i två dagar och den 4 december var det sittstrejk i rörverkstaden i Malmberget. Ändå hävdade LKAB:s disponent Torsten Göransson när strejken bröt ut den 9 december att det måste röra sig om ett missförstånd!

Strejken startade i Svappavaara, men redan den 11 december 1969 var sittstrejken total även i Kiruna och Malmberget. Den 62-årige förrådsarbetaren Harry Holmlund (sedan ordförande för Kirunas strejkkommitté) hyrde då på eget initiativ Kirunas sporthall för ett stormöte där 2 000 arbetare slöt upp.
”[Strejken beror på att] en högfärdig driftsledning, arbetsledning, inte kan tänka sig att komma arbetarna till mötes och säga: vad är era största problem, vad är det främst ni vill ha löst? Neejdå, man måste vara som en kille i mustasch och pannlugg som härjade från 1930 till dess han slocknade 1945” (Harry Holmlund på stormötet).
Mötet valde en strejkkommitté på nio personer. Liknande stormöten valde strejkkommittéer i Svappavaara (tre personer) och Malmberget (nio personer). Tillsammans bildade de ”Centrala strejkkommittén” på 21 personer. Mötet beslutade också att arbetarna i stället för att sittstrejka skulle stanna hemma.

På de första stormötena antogs några viktiga krav som hade diskuterats bland arbetarna under strejkens första dagar:

  • Lönefrågan ska upptas innan arbetet återupptas.
  • Månadslön ska införas med motsvarande minst 15 kronor/timme un­der jord och 13:50 kronor/timme ov- an jord.
  • Omräkningsfaktorn ska bort.
  • UMS ska bort.
  • LKAB ska lämna SAF (Svenska Arbetsgivareföreningen).
  • Förhandlingarna ska vara öppna (d v s hela strejkkommittén ska delta i förhandlingarna).
  • Åldertillägg.
  • Rekreationsbidrag i nivå med tjänstemännens.
  • Reducerad övertid.
  • Busstransporter måste förbättras.
  • Undersöka riskerna med dieselavgaser.

Dessa krav förfinades, förtydligades och utökades sedan av Centrala strejkkommittén.
Redan på det första stormötet sat­te gruvarbetarna många av fackbyråkraternas metoder för att kontrollera arbetarna ur spel. De krävde att gruvarbetarna skulle godkänna avtalet, in­te LO eller förbundsstyrelsen. Och de skulle godkänna uppgörelsen IN­NAN man gick tillbaka till arbetet. Detta med vetskapen om att det är oerhört svårt att återuppta en strejk när den väl har avslutats, även om man skulle vara missnöjd med uppgörelsen. De krävde öppna, lokala och samordnade förhandlingar. Alla orters strejkkommittéer skulle förhandla tillsammans utan någon elit som enskilt förde samtalen med arbetsgivaren och därmed kunde styra resultatet (Ture Rantatalo från strejkkommittén berättade senare att han som förhandlingsledare tidigare hört LKAB säga till fackombudsmannen ”Nu gäller det bara att lägga ut lite dimridåer så att arbetarna köper det här”).
De krävde också lokala förhandlingar eftersom de inte hade något förtroendet för förbundet, som skulle ta över om det blev centrala förhandlingar.

På det första stormötet startade insamlingen till strejkkassan. Med ett bejublat inlägg lovade Sara Lidman att skänka allt överskott (10 000 kronor) från pocketupplagan av Gruva till strejkkassan. Under strejken samlades totalt hela 5,2 miljoner kronor in, var­av 3,8 miljoner kronor betalades ut som strejkunderstöd.
Stöduttalanden spelade redan från första dagen en viktig roll i att ingjuta mod i gruvarbetarna. På det första mötet rapporterades det om hur elever, lärare och personal vid kommunkontoret i Junosuando hade samlat in 800 kronor till de strejkande. Under strejkens gång satte strejkkommittén upp tusentals stöduttalanden i entrén till Folkets hus i Kiruna. Många var från fackföreningar och politiska orgaisationer men även från enskilda. Från strejkkommitténs protokoll kan man läsa om hur enskilda blev ”faddrar” åt gruvarbetarfamiljer genom att försörja dem under strejken.

Redan samma kväll som det första stormötet ägde rum träffades avdelning 12:s styrelse och förbunds- ombudsmannen. De beslutade att de aldrig skulle acceptera en uppgörelse mellan Centrala strejkkommittén och LKAB. Detta omformulerades sedan till att heta att ”LKAB kommer aldrig att godkänna en uppgörelse med strejkkommittén” och att ”LKAB kommer aldrig att förhandla under pågående strejk”. Under strejkens gång blev det mer och mer tydligt att detta framförallt inte var ett krav från LKAB, utan från förbundet och LO. De ville kväsa den arbetardemokrati som växte fram underifrån, behålla kontrollen över arbetarna och visa att vilda strejker inte lönar sig.
I riksmedia som Dagens Nyheter och Svenska Dagblader försökte man från första början framställa det som att strejken var politiskt styrd. Det backades även upp i media av Gruvs ordförande Bernt Nilsson: ”Den här strejken är inte spontan, den är i detalj planerad. Men vilka krafter som lagt upp planeringen är svårt att säga. Det går inte att peka åt bara ett håll, åtminstone vill inte jag göra det…” (Dagens Nyheter den 13 december 1969).
Försöken att framställa strejken som kommuniststyrd misslyckades dock, dels på grund av de massiva stormötena som var öppna för allmänheten och visade på strejkkommitténs stöd underifrån, men också därför att de journalister som bevaka­de strejken entusiasmerades av den och inte kunde undvika att rapportera sympatiskt om den situation gruvarbetarna befann sig i.
– Expressen skickade dit två reportrar, men fick tillbaka två helt and­ra. Strejken förändrade våra liv, berät- tade Annika Hagström under 40-årsjubiléet av strejken.
Men eftersom strejken drog ut på  tiden hårdnade dock censuren i media och ledarskribenters tyckande tog öv­er allt mer.

Den 15 december ägde en ny vändning i strejken rum. Hela Gruvs förbundsstyrelse kallades ned till LO:s måndagsmöte i Stockholm, där de tvingades att riva upp uppgörelsen med strejkkommittén (efter ett möte mellan förbundet, LKAB och regeringen). Som vanligt använde de para-grafer och lade skulden på arbetarna: de två observatörerna från Malmberget var inte stadgeenligt inbjudna till förhandlingen med LKAB. Vad det egentligen handlade om var att försöket att slå in en kil mellan Kirunas och Malmbergets strejkkommitté ha­de misslyckats (Malmbergets strejkkommitté ansågs vara mer kommu- niststyrd än Kirunas). Kirunas strejkkommitté var helt inne på samordna­de förhandlingar för alla tre orter.
Istället beslutade förbundet att försöka splittra strejken genom en förhandling i Stockholm om ”primär­konflikten i Svappavaara”. Till den förhandlingen inbjöds den av medlemmarna underkända avdelningsstyrelsen för avd 135 och några slumpvis utvalda arbetare (de flesta tackade nej). Själv bröt nu förbundet mot en rad paragrafer, till exempel hade inget avdelningsmöte tillsatt förhandlingsdelegationen. Dessutom visade Gruv att de ljög: LKAB förhandlade visst under pågående strejk, bara LO och förbundet godkände det. Men försöket att splittra misslyckades återigen. När uppgörelsen presenterades för arbetarna i Svappavaara sa de blankt nej eftersom de inte accepterade någon särlösning utan Kiruna och Malmberget. På avdelningsmötet i Svappavaara den 20 december fråga­de Elof Luspa från strejkkommittén deltagarna om de accepterade en separat uppgörelse som gav 240 kr/ timme (samma lön som VD:n Arne S Lundberg): ”NEEJ” blev svaret. Omröstningsresultatet blev 144-5, bara avd 135:s styrelse röstade för överens­kommelsen.

Under tiden hade pengarna börja rulla in till strejkkassan. Över hela landet startades det insamlingar och det blev en stor apparat att hålla reda på alla insamlingar så att pengar inte skulle hamna i orätta händer, något som man var orolig för att det skulle skada strejken.
Förutom en mängd jättestora demonstrationer i Kiruna och Malmberget genomfördes det stödaktioner runt om i hela landet. I en opinionsundersökning den 6 januari stödde 64 procent av svenska folket strejken och hela 80 procent ansåg att gruvarbetarnas krav var berättigade.
När försöken att splittra de strejkande mellan olika orter misslyckades ändrade fackbyråkraterna taktik och försökte istället splittra den centrala strejkkommittén inifrån. Det började med att LO-ordförande Arne Geijer ringde upp Hilding Lindström från strejkkommittén för att fråga om LO:s andre ordförande Kurt Nordgren kunde komma upp för ett samtal. Strejkkommittén accepterade och nu föreslog Nordgren att han kunde delta i förhandlingar som observatör. Även om svaret blev ett klart nej visa­de sig för första gången en spricka i strejkkommittén, när ordföranden Harry Holmlund och Hilding Lindström välkomnade LO:s ingripande.
Även om strejkkommittén fortfarande var relativt intakt så hade förbundet och LO:s agerande tagit fokus ifrån viktiga händelser. Redan den 14 december hade arbetarna vid LKAB:s enda vinteröppna hamn i norska Narvik erbjudit sig att sympatistrejka. Frågan diskuterades i strejkkommittén som beslutade att inte ta ställning, utan ansåg att det var upp till arbetar­na i Narvik att bestämma, som därmed fortsatte att jobba. Med facit i hand kan man nog säga att det var ett misstag. LKAB hade stora malmlager i Narvik, vilket gjorde att malmexpor­ten kunde fortsätta som vanligt ända fram till den 20 januari 1970. En strejk i hamnen skulle ha stoppat exporten omedelbart och satt en enorm press på LKAB att komma fram till en lösning, oavsett vad LO och Gruv ville. Så länge utskeppningen i Narvik fortsatte som planerat kunde LKAB avvakta den utnötningstaktik som användes emot de strejkande.

I början av januari 1970 föreslog förbundet en ny förhandlingsdelegation bestående av 27 man, de 21 i strejkkommittéerna och 6 man från avd 4 och 12. Efter att Centrala strejkkommittén fick bekräftat att de fick utse Ture Rantatalo från strejkkommittén till förhandlingsledare godkände de ”27-mannadelegationen”. Men delegationen sprack åter­igen när ombudsman Rehnqvist ute- slöts efter att ha ljugit och ersattes av Anders Stendalen från förbundet. Stendalen hävdade nu med stöd från förbundsstyrelsen att han skulle vara förhandlingsledare.
Vad var orsaken bakom de ständiga turerna från förbundet och LO som gjorde att samtalen med LKAB hela tiden sköts upp? Förhoppningen var att genom att fördröja allting demoralisera arbetarna, minska förtroendet för strejkledningen och öka splittringen inom densamma. På grund av att hamnen i Narvik stod öppen fanns det ännu tid innan      LK­AB skulle bli desperata i fråga om att få igång produktionen.
Under januari 1970 blev de två linjerna inom Centrala strejkkommittén allt tydligare.
En grupp litade inte på arbetarnas styrka och stödet ute i landet och sat­te sitt hopp till LO, förbundet och kompromisser. En annan grupp an­såg att man skulle stå fast vid det som stormötena beslutade om och såg en chans till verklig förändring.
Att skiljelinjen skulle gå mellan ”kommunister med en egen agenda” och andra är långt ifrån sanningen.
På slutet var det de oorganiserade arbetarna i strejkkommittén som mest stod emot trycket från etablissemanget medan VPK:are (idag Vän-sterpartiet) som Ture Rantatalo och Ivar Hermansson vacklade fram och tillbaka och Hermansson enligt strejkprotokollet ”hoppas på regeringen”.

Strejken drog ut på tiden och det kändes förstås för arbetarna, även om strejkunderstöd betalades ut. Risken för utmattning och strejktrötthet blev allt större. Detta utnyttjades av de in­om strejkkommittén som nu alltmer, nästan till vilket pris som helst, ville återgå. De förde en massiv kampanj där minsta rykte om att den enade strejkfronten höll på att brytas försto­rades upp. I mitten av januari fördes till exempel ett rykte fram som fakta om att hela Svappavaara snart skulle återgå till arbetet om inget hände, ett rykte som visade sig sakna grund. Enligt Nils-Erik Wikberg, senare medlem i strejkkommittén, var det tvärt- om: Ju mer facket trilskades, desto mer beslutsamma blev de flesta.
Trots allt tal om att stödet bland de strejkande för strejken sviktade visade stormötena något annat.
Den 17 januari ordnades det stormöten där ett kompromissförslag, det ”Dahlströmska” (Stendalen från förbundet och Nordgren från LO var förhandlingsledning tillsammans med strejkkommittéernas ordförande) ställdes emot ett förslag om att Centrala strejkkommittén skulle bjuda in LKAB:s vd Arne S Lundberg till samtal om dessa frågor. En stor majoritet (1 530-939) beslutade för det senare förslaget, men Lundberg avvisade inbjudan.
Enligt protokollen fördes det väldigt lite diskussioner inom strejkkom­mittén om hur trycket på LKAB och regeringen skulle kunna ökas ytterligare, till exempel genom en sympatistrejk i Narvik eller en uppmaning till landsomfattande protestaktioner mot regeringens stöd till ett statligt företags auktoritära styre. (Statsminister Olof Palme (S) hade fått ett telegram men sa ingenting. Finansminister Gunnar Sträng och industriminister Krister Wickman hade däremot träffat både LKAB:s vd och förbundsled­ningen den 15 december när förbun- det bröt samarbetet med strejkkommittén). De som inte ville kompromissa hade enligt protokollen svårt att ge konkreta förslag på hur dödläget skulle brytas.

När 27-mannadelegationen återuppstod i slutet av januari efter ett kompromissförslag om förhandlingsdelegationsledare var återigen Kurt Nordgren med som ”observatör”. Han agerade dock stenhårt för en återgång, trots att de första ”samtalen” med LKAB, som egentligen var regelrätta förhandlingar, gett ytterst vaga löften (i princip bara att UMS och omräkningsfaktorerna kunde tas bort). ”Samtalen” fördes öppet, d v s inför hela 27-mannadelegationen.
27-mannadelegationen beslutade att Gruvs medlemmar på avdelningsmöten skulle få rösta om ”löftena” från LKAB var tillräckliga för att avbryta strejken. Nu hade fler börjat i-frågasätta arbetarnas möjlighet att vinna, däribland 27-mannadelegationens ordförande Ture Rantatalo. Omröstningen genomfördes slutet på alla tre orter och kommittén besluta­de att rösterna skulle räknas gemensamt (även om ombudsman Bruna Poromaa försökte få igenom separat röstning för att kunna splittra).
Röstsiffrorna blev 1 620-1 552; 68 mans övervikt för fortsatt strejk.
Efter mötet kallade Ivar Hermans­son, ordförande för avd 4 i Malmberget, ihop 27-mannadelegationen, för- utom 2 personer som hann åka. Han ville att delegationen skulle ge en rekommendation om återgång eller in­te. Efter en het debatt slutade om- röstningen med röstsiffrorna 12-12. Ordförande Rantatalo fällde avgöran­det genom att rösta för återgång, till ombudsmännens jubel.
Men efterföljande måndag, den 2 februari, var det få arbetare som gick till jobbet och viss förvirring rådde. På ett nytt stormöte på kvällen höll Rantatalo ett känslofyllt tal för återgång till arbetet och lämnade talarsto­en gråtande.
Det var dock först när Centrala strejkkommittén sammanträdde och enigt beslutade om en enig återgång som situationen klarnade. På ett stormöte samma kväll i Malmberget godkändes beslutet återigen enhälligt och strejkkommittén ingjöt nytt mod i mötesdeltagarna och lovade fortsatt strid i förhandlingarna med företaget.

”Vi tar ett steg tillbaka – majoriteten av de röstande i helgen – vi tar ett steg tillbaka. Bara därför att vi vill inte att fackföreningarna ska ta över och förhandla över våra huvuden och det kommer dom att göra om det hade fortsatt att vi står i två läger” (Johnny Nilsson, ordförande i Malmbergets strejkkommitté).
Den 4 februari var återgången i princip total. Redan första arbetsdagen bröt dock en ny strejk ut när arbetare i Malmberget vägrade stämpla sina UMS-kort. LKAB tvingades att backa direkt. Även senare, när LKAB hotade med att bryta förhandlingarna med 27-mannadelegationen, utbröt det nya sittstrejker som tvingade tillbaka LKAB till förhandlingsbordet.
Det var historiskt att arbetarna vann frågan om förhandlingarna – som blev öppna, samordnade och lokala med strejkkommittén som förhandlare.
Resultatet av förhandlingarna var blandat, viktiga krav vad gäller månadslön och gruvpensioner vanns, lönerna höjdes med 14 procent, medan andra krav ignorerades helt. När förhandlingsresultatet presenterades för arbetarna röstade en stor majoritet för.
Redan under den 57 dagar långa gruvstrejken spred sig kampviljan till andra delar av Sverige och ett antal vilda strejker bröt ut. Gruvstrejken blev en tändande gnista som gjorde att missnöjet exploderade i en våg av ”vilda” strejker.
Mellan den 9 december 1969 och den 9 februari 1970 genomfördes det minst 55 strejker i Sverige.
Gruvstrejken ändrade stämningar­na i LKAB:s gruvor för alltid, men också på många andra arbetsplatser runt om i Sverige. Arbetarklassen ha­de vunnit ett nytt självförtroende som återspeglades i en ökad arbetarkamp under hela 1970-talet.
LO och Socialdemokraterna tvingades införa nya lagar som Medbestämmandelagen (MBL), Förtroen­demannalagen, Arbetsmiljölagen och Lagen om anställningsskydd (LAS).

En viktig lärdom från gruvstrejken som gäller än idag är att arbetare inte kan vänta på initiativ från facktoppen för att ta kamp.
Idag är många fackförbund på central nivå ännu mer byråkratiserade och främmande för kamp än de var på 1970-talet. Arbetare måste ta sa­ken i egna händer, som vårdbiträden och undersköterskor i Luleå kommun i sin strid för helgtillägget, eller Lagenaarbetarna i Haninges strejk mot att bemanningsföretag ersätter fast anställd personal.
Inför avtalsrörelsen 2009, där arbetsgivarna kräver nollavtal, förnyade krisavtal och vill fortsätta att undergräva arbetarnas ställning med bemanningsföretag och Lavaldomen, är det avgörande med en gräsrotsrörelse för att sätta tryck i förhandlingarna.
En ny kamp likt gruvstrejken skulle kunna återge arbetare det självförtroende som fått sig en rejäl törn under senare år och ge tillbaka insikten om den enorma styrka som arbetare besitter om man kämpar tillsammans och enigt.
År 1969 fick gruvarbetarna ta striden både mot arbetsgivarna och mot sitt eget förbund. Idag är situationen ofta densamma. Kämpande fack som Gruvtolvan och Gruvfyran är alldeles för sällsynta. Därför är kampen för demokratiska och kämpande fack en av de viktigaste frågorna för att kunna försvara arbetares villkor i den kapitalistiska kris som vi idag upplever, där direktörer och regeringar vill få arbetarna att stå för notan.

Gruvstrejken hade också en radialiserande effekt på medvetenheten, bland gruvarbetare och i hela lan- det.
Kampen gjorde klassmotsättningarna tydliga och visade vem som var ens vän respektive fiende i kampen. Under 1970-talet stärktes socialistiska idéer i hela samhället. ”Den stora massan som blivit politiskt medveten [av strejken], den har faktiskt ingenstans att vända sig i dagens Sverige” sa Harry Isaksson från strejkkommittén efter strejken (LKAB-strejken, Ze­nit 1970). Om det var sant 1970 så är det väl ett orubbligt faktum idag, ef­ter att Socialdemokraterna blivit borgerliga och Vänsterpartiet dumpat all politik i jakt på ministerposter.
Därför är tiden mer än mogen för alla radikala arbetare och fackföre­ningarna att börja diskutera vilka initiativ man kan ta gemensamt för att bygga upp ett nytt arbetarparti, fritt från pampar och privilegier, och med kamp och socialism på dagordning­en.

Återgå till toppen

——————————————————————-

14. 70-talet – Arbetarkvinnorna tar kamp

 


Många arbetarkvinnor tog strid för jobb och löner i mitten på 1970-talet. År 1974 gick ASAB-städerskorna på Domnarvets järnverk i Borlänge ut i en ”vild” strejk för högre löner. De följdes snart av ASAB-städerskor i Malmberget och Skövde. De 13 städerskorna i Skövde avskedades omedelbart, vilket gjor­de att städerskor på Arlanda och i Umeå gick ut i en sympatistrejk med krav på återanställning och löneförhöjningar.
Även textilarbeterskorna på Algots Nord i Skellefteå och Eiser i Sollefteå tog strid.

I början på 1970-talet pumpade staten in 70 miljoner kronor i Algots, som startade fabriker i Skellefteå, Norsjö och Skellefteå (Algots Nord). Löftet var 1 000 nya jobb. Sömmerskorna bildade en fackförening. Moni­ka Simu var fackklubbsordförande på Algots Nord i Skellefteå. Så här beskrev hon företagsledningens attityd:
– De tänkte sig nog att i Norrland skulle de kunna behandla människor hur som helst. De tog det som ett skämt att vi kvinnor bildade fackföre-ning.
Algots Nords statliga miljoner försvann snabbt i olika bluffaffärer. Hösten 1977 förstatligades Algots Nord och sommaren 1978 varslades samtli­ga sömmerskor vid de tre fabrikerna om uppsägning. Sömmerskorna gav dock inte upp. Inspirerade av arbetarna vid flygplansindustrin Lucas i England startade man studiecirklar och arbetsgrupper för att ta fram idé­er om så kallad alternativ produktion. Bland annat ritade och sydde man upp sjukhuskläder i samarbete med vårdpersonal och patienter. Trots det­ta lades Algots Nord ned.

På Eisers textilfabrik i Sollefteå ockuperade sömmerskorna 1981 sin fabrik i nästan åtta månader för att förhindra en nedläggning. Kampen fick ett stort stöd; 100 fackföre­ningar och 60 socialdemokratiska lokalorganisationer antog stöduttalanden.
Rättvisepartiet Socialisterna (dåvarande Offensiv) var väldigt aktivt i stödarbetet. Vi organiserade bland annat en turné med tre av sömmerskorna. Ockupationen resulterade i att ett arbetarkooperativ bildades med statligt stöd. 15 av de 65 sömmerskor-na fick jobb där.
Kampen på arbetsplatserna ledde inte bara till bättre avtal och höjda lö­ner. Tillsammans med den våg av radikalisering som svepte över hela värl- den, där många unga engagerade sig mot USA:s krig i Vietnam, skapades ett nytt samhällsklimat. En rad reformer genomfördes. Dessa berörde bland annat de fackliga förtroendemännens ställning och anställningsskyddet (LAS – Lagen om anställ- ningsskydd) samt rätten till ökad information, utvidgad förhandlingsrätt och tolkningsföreträde (MBL – Medbestämmandelagen).
I vissa fall flyttade lagarna fram löntagarnas positioner, men lagarna hade även direkt negativa sidor. SAF (Svenska Arbetsgivareföreningen, föregångare till Svenskt Näringsliv) ha­de redan 1971 i en skrivelse till inri- kesdepartementet fört fram sina önskemål om en lagstiftning för att få bukt med strejkerna. Genom LAS fick arbetsgivarna för första gången rätt att avskeda den som deltar i en o­laglig strejk. Före denna lag rådde en oklar situation. Både LO och vissa jurister hävdade före 1974 att arbetsgivarens rätt att säga upp anställda inte gällde vid strejker, lagliga eller inte. Med LAS blev denna rätt lagfäst, nå­got som LO inte protesterade mot. Med MBL utvidgades arbetsgivarens rätt att avskeda vid ”vilda” strejker. Den negativa sidan av MBL kom att användas redan 1978, då 43 arbetare på Bil och Traktor i Boden avskedades efter en fyra månader lång ”vild” strejk. Ett annat exempel är de 33 arbetare vid Norrbottens Cementgjute-ri i Öjebyn utanför Piteå, som avske- dades 1981 efter sex veckors strejk.

Vi måste återerövra traditionen att kämpa. Behovet av att slå tillbaka mot alla försämringar är idag större än någonsin. Samtidigt talar strejkstatistiken sitt tydliga språk om den nedgång som har skett i kampen. Det finns flera orsaker till detta. Globaliseringen har gjort att det är svårare att vinna snabba segrar idag. Företag använder ständigt hotet om att flytta produktionen utomlands. Många ser idag inte heller något alternativ till marknadsekonomin – hur illa man än tycker om den.
Men den enskilt viktigaste orsaken är att det saknas ett redskap för att kämpa, i form av demokratiska fackföreningar och ett arbetarparti. Facktopparna sitter ofta i knät på arbetsgi- varna – oavsett om det handlar om Volvoledningen eller S-styrda kommuner och landsting. Detta lägger en våt filt över många initiativ till kamp. Det är i det läget lätt att idealisera 1970-talet. ”Då var minsann facket och sossarna annorlunda”. Delvis är det sant. Socialdemokratin hade fortfarande många arbetare i sina led. Känslan av att det ändå fanns ett arbetarparti som genomförde reformer präglade hela samhällsklimatet och gav självförtroende.
Men det är viktigt att komma ihåg att även under 1970-talet var ofta topparna inom S och facket mer på arbetsgivarnas sida än på arbetarnas.

Den viktigaste lärdomen från 1970-talet är kanske därför att vi inte kan vänta på att initiativet till kamp ska komma uppifrån. Om inget händer, måste initiativet tas underifrån.
En annan lärdom från 1970-talet är att kampen vitaliserade fackföre­ningarna. Att omvandla fackförening­arna till demokratiska och kämpande organisationer samt att bygga ett nytt, socialistiskt arbetarparti är idag avgörande frågor. Både för att kunna åter- knyta till det ”röda 70-talet” och för att kunna avskaffa det kapitalistiska system som idkar rovdrift på människor och miljö.

  • 1970-talet hade föregåtts av årtionde som präglats av att allt fler kvinnor kom ut på arbetsmarknaden. Det var bakgrunden till den andra vågen av kvinnokamp.
  • År 1972 firades Internationella kvinnodagen för första gång­en på årtionden i Sverige. Bakom firandet stod socialistiska kvinnoorganisationen Grupp 8.

Återgå till toppen

——————————————————————-

15. STORKONFLIKTEN 1980 – TIO DAGAR SOM SKAKADE SVERIGE

 


Hundratusentals arbetare var ute i strejk eller lockoutade i en i Sverige sällan skådad styrkeuppvisning av arbetarklassen
Hundratusentals arbetare var ute i strejk eller lockoutade i en i Sverige sällan skådad styrkeuppvisning av arbetarklassen

För 35 år sedan, i maj 1980, stannade Sverige under tio dagar. Hundratusentals arbetare och tjänstemän var ute i strejk eller var lockoutade. Det handlade om nästan hälften av alla LO:s och TCO:s 2,3 miljoner medlemmar vid den här tiden. Tv-rutan slocknade, två av Sveriges Radios tre kanaler tystnade. Då fanns det bara två tv-kanaler och tre radiokanaler, alla statliga. Tunnelbanan stod stilla och kungen fick be facket om lov för att flyga utomlands.

Kampen under dessa dagar har gått till historien som storkonflikten 1980. För att påminna om denna omskakande händelse, som också markerade slutet på den gamla svenska modellen av välfärdsbygge och ”samförstånd”, publiceras åter denna artikel som först publicerades i Offensiv den 4 november 2010.

Storkonflikten år 1980 var den största öppna klasskonflikten sedan den stora Metallstrejken år 1945. Den blev en mäktig uppvisning för arbetarklassens styrka, vilket tog såväl regeringen och kapitalisterna som fackledningen och de socialdemokratiska topparna med överraskning.
Storkonflikten slutade med en moralisk seger för arbetarna. Arbetsgivarna, som envist hade stått fast vid ett nollbud, tvingades till sist att gå med på en uppgörelse som gav ett lönelyft på 6,8 procent.
Men storkonflikten blev också slutet för den gamla ordningen på arbetsmarknaden, präglad av arbetsfred och centrala förhandlingar inom ra­men för en ständigt expanderande kapitalism.

Lite har sagts och skrivits om storkonflikten år 1980. Förutom RS/Offensiv är det få som uppmärksammar denna banbrytande strid. Skälen till denna tystnad är två, vilka båda bottnar i storkonfliktens utfall:

  1. Kapitalisterna och det borgerliga etablissemanget vill inte bli påminda om nederlaget och därmed tvingas erkänna att kamp lönar sig.
  2. Fackens ledning vill inte heller att det ska bli känt att den kollektiva kampen besegrade både arbetsgivare och regering, eftersom det omedelbart reser frågan om varför man inte använde denna seger för att hejda den nedmontering av välfärden – nedskärningar, avregleringar och marknadsanpassning – som därefter påbörjades.

Efter storkonflikten menade även borgerliga kommentatorer att såväl arbetsgivarna som regeringen hade lidit ett kännbart nederlag. ”Vad har löntagarorganisationerna uppnått, utom att demonstrera sin makt att tvinga SAF och regeringen på knä?”, skrev Dagens Nyheter i en tidstypisk ledare under rubriken ”SAF lämnades i sticket”.  (SAF, Svenska arbetsgivarföreningen, har idag ersatts av Svenskt Näringsliv). Enligt samma tidning var SAF-ordföranden Curt Nicolins supportrar så få efter storkonflikten att de kunde rymmas i en telefonkiosk.

Fackföreningarna hade visat sin styrka i kamp, men ledningen visste inte hur man skulle använda den seger man hade vunnit. Paradoxalt nog kom år 1980 efter maj månad att bli till en politisk vändpunkt högerut. Den förödmjukade högerregeringen tilläts punktera avtalsresultaten med sitt åtstramningspaket, bland annat höjdes momsen på sensommaren 1980 och Socialdemokraterna började gå starkt högerut.
År 1981 gjorde Socialdemokraterna upp med regeringen om att sänka skatterna för de högavlönade och avtalsrörelsen samma år resulterade i ett uruselt tvåårsavtal för arbetarna.
Men inget kan dölja att storkonflikten 1980 visade att kamp lönar sig och att facklig samordning bara är möjlig bakom en offensiv lönepolitik.

Storkonflikten år 1980 ägde rum i en helt annan tid än idag, vilket satte sin prägel på händelseutvecklingen. De globala makt- och styrke­relationerna präglades ännu av rivaliteten mellan ett stalinistiskt block under Sovjets ledning och ett imperialistiskt med USA i spetsen.
Det fanns fortfarande en livaktig arbetarrörelse. Nästan samtliga arbetare och tjänstemän var fackligt organiserade och Socialdemokraternas förborgerligande hade inte fullbordats.
Det fanns också en annan medvetenhet. Socialismen sågs av många som ett självklart alternativ till kapitalismen. Till och med LO-toppen talade fortfarande i termer av att ta makten över produktionen och företagen. Det fanns också en starkare vänster­opposition inom fackföreningarna och facktopparna var under större press då än nu. Dessutom hade kapitalismens guldålder i Sverige, under perioden 1945-75, precis tagit slut. En ny period kännetecknad av ekonomisk stagnation och växande klassklyftor hade just inletts.
Kapitalismens guldålder hade gett facken och de socialdemokratiska regeringarna en möjlighet att genomfö­ra långtgående sociala reformer utan att utmana kapitalismen och ut­an större mobiliseringar, vilket inte längre var möjligt från och med 1970-talets mitt.
Med några års fördröjning fick äv­en Sverige känna av den globala kapitalistiska kris som bröt ut åren 1974-75. Åren 1976-77 var särskilt besvärliga. En stor del av den gamla svenska basindustrin slogs ut, som till exempel varvs-, textil- och klädindustrin.

Det borgerliga etablissemanget  skyllde krisen på de påstått höga lönerna och företagen skar i sina kostnader genom massavskedanden. När sedan konjunkturen började vända uppåt steg vinsterna igen, men inte lönerna och investeringarna.
År 1976 hade de borgerliga partierna, som då var tre – Centern, Folkpartiet och Moderaterna – vunnit valet och bildat regering för första gången på drygt 40 år. Det i sig var också en signal om att en ny tid hade inträtt. Från år 1932 till 1976 hade Socialdemokrater­na styrt Sverige, ett regeringsinnehav som i fråga om långvarighet saknar motstycke.
Den borgerliga regeringen från år 1976 lyckades, med minsta möjliga marginal, bli återvald år 1979.
Arbetsgivarnas uppblåsta bröst­toner år 1980 representerade makt­elit­ens revolt mot den offentliga sektorns framväxt och mot den nya arbetsrätt som hade utformats som ett svar på de många så kallade vilda strejker som genomfördes i början av 1970-talet.
Det var fråga om en kapitalistisk reaktion mot de många eftergifter man ansåg sig ha tvingats göra när det gällde sociala förbättringar och arbetsrätten (LAS, förtroendemannalagen, MBL och den nya arbetsmiljölagen).
Främst hoppades SAF att kunna sätta stopp för alla fortsatta diskussioner om hur arbetarna skulle ta makten över företagen, få facken att överge kraven på förstatliganden och få LO att ge upp sitt förslag om så kallade löntagarfonder, ett vinstandelssystem som till en början skulle innebära att facken fick stegvist växan­de aktieposter i företagen som, åtmin­stone på papperet, skulle leda till att man blev den största aktieägaren om 20-30 år. LO:s usprungliga löntagarfonds­förslag var en reformistisk uto­pi. Kapitalismen kan inte avskaffas stegvis via fonder, utan det krävs medveten klasskamp för en revolutionär förändring.

Löntagarfonderna var LO-toppens försök att hitta ett svar till kravet på socialisering (förstatliganden), en planerad ekonomi och kamp för att verkligen avskaffa kapitalismen.Genom att sätta klackarna i marken år 1980 hoppades kapitalisterna på att kunna inleda en ständig omfördelning av produktionsresultatet – från löner och offentlig sektor till vinster och privata förmögenheter. En politik som senare skulle kallas nyliberal blev ett av verktygen, men för att bana väg för total politisk kursändrig måste facken besegras. Arbetsgivarna dolde aldrig detta.
SAF-chefen Curt Nicolin, från Wallenbergsfären, sa exempelvis att masslockouten av 750 000 arbetare år 1980 var ”en investering för framtiden”, trots att den beräknades kosta verkstadsföretagen och ekonomin cirka 10 miljarder kronor i dagens penningvärde.

De dåliga avtalen åren innan 1980, med reallöneförsämringar samtidigt som vinster och aktieutdelningar ökade, gjorde att det bland arbetarna fanns en utbredd vilja att försöka ta igen lite av det man hade förlorat.
Även regeringspolitiken fungerade som tändvätska. Den sittande högerregeringen hade sänkt skatter och avgifter för företagen och dessutom devalverat, minskat kronans värde, vilket resulterat i högre priser (inflation) särskilt från år 1979.
Inte minst arbetsgivarnas extremt provokativa agerande, där nollbudet ackompanjerades med påkostade politiska annonskampanjer, retade upp arbetarna. Tidningarna var fyllda med annonser där SAF skrek ut sitt budskap om att högre löner och ökade offentliga utgifter ruinerade Sverige.
I praktiken vägrade SAF att inleda några förhandlingar. Det var noll och inget annat som gällde från första stund. Arbetsgivarna hoppades att regeringen skulle stifta en tvångslag som innebar att de uppsagda avtalen skulle fortsätta att gälla under år 1980. Regeringen hade lekt med den tanken och ett tag trodde den dåvarande statsministern Torbjörn Fälldin (C) att han hade fått LO-toppens medgivande för en tvångslag.
Regeringen vågade dock inte. Stämningarna och pressen underifrån gjorde det i det närmaste omöjligt för LO-ledningen att acceptera en tvångslag. SAF:s attacker på den offentliga sektorn bidrog till att för första gången förena LO:s två stora offentligfack Kommunal och Statsanställdas förbund, som idag heter Seko, med tjänstemännen på den kommunala och statliga sidan.
På den privata sidan hände det motsatta: LO:s samordning med privattjänstemännen bröt samman när PTK-ledningen (TCO:s privattjänstemannafack) gick ut och stödde ett samhällskontrakt – alltså en uppgörelse mellan staten, arbetsgivarna och facken – där facken gick med på noll i löneökning i utbyte mot några sockerpiller från regeringen.

Tidigt på våren år 1980 stod det klart att det skulle bli strid. Det fanns flera anledningar till detta. En var SAF:s provokativa och kompromisslösa hållning, som stöddes av regeringen och medlarna. En annan, och kanske den viktigaste, var stämningarna och stridsviljan på arbetsplatserna.
”Om LO hade svarat ja på SAF:s nollbud skulle ett sådant svar sannolikt ha inneburit – mot bakgrund av de strejkaktioner som genomfördes hösten 1979 – en våldsam oro på arbetsmarknaden och i längden kosta mer”, skrev redaktören för boken Storkonflikten 1980, en av de få böcker som skildrar denna strid.
Med det menade han att om LO hade sagt ja skulle det ha lett till en strejkrörelse underifrån och växande vänsteropposition i facken. Om LO skulle ha lagt sig platt på marken skulle facktopparnas redan svaga auktoritet ha försvagats än mer. Nu bidrog kampen istället till att LO- och TCO-ledningen tillfälligt stärkte sin auktoritet, vilket man använde för att hålla tillbaka och avleda den kamprörelse som sedan uppstod på hösten 1980 mot regeringens krispaket och för nyval.

Nedräkningen mot storkonflikten inleddes på allvar i mars 1980, när LO lade det första varslet i form av övertidsblockad. Strax därefter lade regeringen fram ett åtgärdspaket som bland annat utlovade pris- och hyresstopp samt vissa skattesänkningar under förutsättning att facken skrev på ett nollavtal.
Regeringens inhopp fick ilskan att växa än mer. Pris- och hyresstoppet var ett skämt, merparten av hyrorna år 1980 hade redan höjts och priserna hade höjts med 8 procent se­dan avtalen hade sagts upp fem månader tidigare.
Den 2 april besvarade SAF LO:s övertidsblockad med varsel om masslockout av 750 000 privatanställda. Det var när lockoutvarslet presenterades som SAF-chefen Nicolin sa att ”det handlade om en investering för framtiden”.
Till en början skulle SAF:s masslockout inledas natten mot den 14 april, men efter medlarbud och diverse turer inleddes masslockouten den 2 maj, vilket gjorde att 1 maj blev en verklig kampdag med 800 000 demonstrerande – en tiondel av befolkningen – enbart i LO- och S-tågen.
LO:s svar på SAF:s masslockout var att ta ut 100 000 arbetare i punktstrejker från och med den 2 maj. Men dessförinnan hade 14 000 offentligt anställda gått ut i strejk från den 25 april och nästan lika många hade lockoutats av de offentliga arbetsgivarna.
Så fort de offentligt anställda gick i strejk fylldes borgarpressen med artiklar om att strejkerna var samhällsfarliga och att människor riskerade att dö till följd av att sjukvårdsanställda och landstingens tvätteripersonal deltog i strejken. Så fort arbetarna använde sig av strejkrätten reste borgarna och arbetsgivarna krav på att samma rätt skulle avskaffas eller begränsas.

”Hade vi vetat att de fackliga organisationerna skulle använda strejkvap­net som de gjort denna gång hade vi aldrig accepterat den förhandlingsrättsreform som gav dem full strejkrätt”, sa exempelvis chefen för Statens arbetsgivarverk efter konflikten. Förhandlingsrättsreformen är den lag som år 1965 gav offentligt anställda tjänstemän rätt att strejka.
Den styrka som facket och arbetarna visade under storkonflikten 1980 bidrog starkt till att kapitalisterna och övriga samhällstoppar, inkluderat Socialdemokraternas ledning, började se det borgerliga systemskiftet – marknadsanpassning över hela linjen – som en absolut nödvändighet för att kunna genomföra en omfördelning från löner och välfärd till vinster. Samtidigt påbörjades en serie åtgärder för att begränsa strejkrätten.
Efter segern mot SAF var det många arbetare som ville gå vidare och fälla regeringen. Men facktopparna tyckte att det räckte med att visa styrkan en gång. Varken facktopparna eller S-ledningen önskade ett nyval, utan stod i tur att påbörja en politisk högersväng. Det fanns därför ingen beredskap för att möta kapitalisternas och statens (läs regeringens) försök att snabbt ta tillbaka vad man tvingats ge i form av lönelyft i maj.
Med hjälp av inflation, räntehöjningar och sparpaket och sedan ytterligare en devalvering i början av år 1981, tilläts regeringen punktera storkonfliktens ekonomiska resultat, vilket åtminstone tillfälligtvis gjorde det svårare att mobilisera mot den högerpolitik som Socialdemokraterna kom att bedriva i regeringsställning efter att ha vunnit valet år 1982.

Den kanske viktigaste lärdomen av storkonflikten år 1980 är att även kampen för högre lön är politisk och ytterst gäller frågan om vilken klass som ska styra samhället. Storkonflikten visade att arbetarklassen kan vinna framgångar genom kamp, men att inga segrar är varaktiga så länge kapitalismen består.
Facktopparnas oförmåga att bygga vidare på segern för 35 år sedan är en förklaring till att facken har pressats tillbaka. Det i sin tur understryker vikten av att kämpa för arbetarrörelsens socialistiska pånyttfödelse – för självständiga, demokratiska och kämpande fack och ett nytt socialistiskt arbetarparti.


Svenska arbetsgivarföreningens (SAF, idag Svenskt Näringsliv) ordförande Curt Nicolins supportrar var efter storkonflikten så få att ”de kunde rymmas i en telefonkiosk”, skrev Dagens Nyheter.

Återgå till toppen

——————————————————————-

16. 100 år av socialistisk kvinnokamp

 


1910
Den andra socialistiska internationella kvinnokonferensen hålls i Köpenhamn och beslutar att varje år på vårkanten genomföra en internationell protestdag för rösträtt och andra kvinnofrågor. I Sverige hade Landsföreningen för kvinnans politiska rättigheter, LKPR, valt att enbart strida för kvinnor med högre inkomster eftersom de enbart krävde samma rösträtt för kvinnan som för mannen, d v s att den 40 gradiga inkomstskalan skulle vara kvar. Därför beslöt socialistiska kvinnor om egen organisering.1910
Socialisten och syndikalisten Hinke Bergegren håller ett uppmärksammat möte på temat ”Kärlek utan barn”. Han döms till fängelse och lagen som därefter stiftas och förbjuder information om preventivmedel kallas för Lex Hinke.1912
Den internationella kvinnodagen firas för första gången i Sverige den 12 maj med demonstrationer på 10 platser. Den ryska revolutionären och kvinnokämpen Alexandra Kollontaj talar på temat ”Hem och prostitution”.

1913
LKPR bildades 1903 och hade nu 17 000 medlemmar. Metoden som användes för kravet på kvinnlig rösträtt var en namninsamling som samlade hela 350 000 underskrifter. Rösträtten krävde dock arbetarklassens ingripande för att förverkligas.1915
Clara Zetkin håller en internationell kvinnokonferens i Bern. Man antar ett kvinnomanifest som manar kvinnor till kamp mot kriget.

1917
”Den svenska revolutionen”. Kvinnorna dominerar i många av hungerupploppen som startar i Västervik och sprider sig över hela landet. På Södermalm angrips 7 000 av kravallpolis. Soldater strejkar för att ge sitt stöd och arbetarråd bildas. LO-ledningen lyckas avvärja masskravet på generalstrejk. Det socialdemokratiska partiet splittras och Sveriges Socialdemokratiska Vänsterparti bildas (blev sedan kommunistpartiet).

1917
Ryska revolutionen. Startar på den internationella kvinnodagen som det året inträffar den 8 mars (23 februari enligt ryska kalendern) med att 90 000 textilarbeterskor lämnar fabrikerna i en spontan strejk för bröd och fred. Fem dagar senare har tsaren störtats. Revolutionen går vidare och i oktober innebar arbetarnas och böndernas maktövertagande en fantastisk injektion för arbetare och kvinnor över hela världen. Ryssland införde som första land någonsin män och kvinnors lika rättigheter inom familjen, aborträtt, rätt till fria borgerliga giftermål och skilsmässa, förbud mot sexuella trakasserier, hbt-personers rättigheter och åtta veckors föräldraledighet.

1919
Den revolutionära jäsningen i Tyskland 1918 med ett stort antal strejker och upproret som fäller kejsaren tvingar den svenska regeringen att backa och gå med på lika rösträtt för män på hösten 1918, allt för att undvika en arbetarrevolution. Året därpå beslutades att även kvinnor skulle innefattas. För båda könen gällde att man måste ha en så pass hög inkomst att man betalade skatt. Samtidigt infördes 8 timmars arbetsdag som länge varit arbetarnas främsta krav.

1919
Vänstersocialdemokratiska kvinnoklubbarna börjar ge ut tidningen Röda Röster med Anna-Stina Pripp som redaktör. Samorganisationen kvinnoutskottet driver under hela 1920-talet på för att fackföreningar och parti ska ta upp kvinnors frågor, med blandad framgång.

1920
Det socialdemokratiska kvinnoförbundet bildas till slut och övertar utgivningen av Morgonbris som varit tidskrift för socialdemokratiska kvinnor ända sedan 1904. Detta år pågår massrättegångar mot kvinnor som gjort abort och flera döms till flera års fängelse. Framförallt vänstersocialistiska kvinnor driver kamp mot detta vilket leder till att riksdagen 1921 sänker straffen rejält.

1921
Fem kvinnor väljs in till riksdagen, Agda Östlund och Nelly Thuring på socialdemokratiska mandat.

1921
Den kommunistiska internationalens kvinnokonferens beslutar att den internationella kvinnodagen ska firas inte olika datum varje år utan just den 8 mars. Detta eftersom den ryska revolutionen utbröt denna dag.

1922
Allt fler kvinnor kommer ut på arbetsmarknaden under 1920-talet, löner ligger på 40 till 60 procent av männens. 1922 går 2000 telefoniarbeterskor i Stockholm ut i strejk för rätten att organisera sig. Varje dag hålls strejkmöten med 1200 deltagare – det blir seger efter en vecka. Även butiksbiträden vinner föreningsrätt efter strejk liksom servitriser men chokladarbetarna däremot lider nederlag. Röda stjärnan och Lotta Svärd är två strejkbrytarorganisationer för kvinnor som sätts in mot de många strejkerna på 1920-talet.

1923
Kata Dahlström följs den 16 december till graven av åtta tusen sörjande. Dahlström var en av arbetarrörelsens främsta agitatorer och arbetade bland annat med att bygga upp Stockholms Allmänna Kvinnoklubb (start 1892) och Kvinnornas fackförbund (1902).

1923
Kommunistiska kvinnor föreslår samarbetet Arbetarkvinnornas enhetsfront mot arbetsgivarnas offensiv, för lika lön och rätt till arbetslöshetsersättning men de socialdemokratiska kvinnorna avböjer med den felaktiga hänvisningen till att fackföreningar och den socialdemokratiska regeringen tillgodoser dessa krav.

1925
Kvinnliga medborgarhögskolan startar sina kurser på Fogelstads herrgård i Julita. Skolan håller igång fram till 1954 och har sammanlagt 2000 deltagare som bland annat får öva sig i kommunalpolitisk debatt. Elin Wägner är en av Fogelstadsgruppens frontfigurer och under några år chefsredaktör för Tidevarvet.

1925
Arbetsgivarna lockoutar 130 000 arbetare för att få igenom lönesänkningar på 10 procent, LO vägrar att besvara attacken med en generalstrejk utan viker undan. Kvinnornas fackliga samorganisation med Anna Johnsson-Wisborg bildas och ger ut tidningen Arbetets Kvinnor.

1926
Bildas facklig opposition – Enhetskommittén – på kommunistiska arbetares initiativ, mot högervridning av fackets ledning. Oppositionen börjar ta upp kvinnornas krav på lika lön samt rätt till moderskapspenning och modersskydd.

1928
Storbritannien: Inte förrän 1928 får kvinnor samma rösträtt som män i Storbritannien. Suffragetterna har många gånger omtalats för sina militanta aktioner men det var vid de tillfällen som man tog till masskamp som rörelsen blev framgångsrik.
I Sverige tillåts nu kvinnor studera på statliga läroverk.

1928
Högerregeringen inför Lagen om kollektivavtal och Arbetsdomstolen. Fackföreningarna fråntas därmed sitt viktigaste vapen: rätten att strejka mer än mellan avtalsperioderna. 70 000 arbetare demonstrerar i protest. Fyra år senare väljer s-regeringen att behålla den arbetarfientliga lagen.

1929
Kraschen på Wall Street i oktober leder till 1930-talskrisen med massarbetslöshet och lönesänkningar.

1931
Moderskapsförsäkring införs under den tid efter förlossningen som mödrarna inte fick arbeta, 30 till 40 dagar. I slutet av 1930-talet införs ett engångsbelopp, moderskapspenning, åt alla nyblivna mödrar. Mödrahjälp införs därpå.

1931
Textilarbetarnas strejk blir ett stort nederlag p g a fackledningens svek. Året är mest känt för militärens dödskjutningar av fem demonstranter i Ådalen som deltog i ett protesttåg mot strejkbrytare.

1933
LO:s ledning börjar uppmana fackföreningarna att utesluta kommunister

1933
Stockholm: 8 mars samlas en stor manifestation mot Hitlers maktövertagande. I nazismens Tyskland reduceras kvinnors roll till att föda och fostra ariska barn, kvinnor tvingas bort från högre befattningar. I denna form av superklassamhälle är den minsta beståndsdel familjen, där fadern härskar. Feminister, socialister och lesbiska hör till dem som tillsammans med judarna skickas till koncentrationslägren.

1933
Riksförbundet för sexuell upplysning bildas. Elise Ottesen-Jensen har redan i många år rest runt i landet och trotsat lagen när hon upplyste kvinnor om preventivmedel. 1939 avskaffas förbudet om att upplysa om preventivmedel som gällt från 1910.

1934
Byråkratins diktatur i Sovjetunionen har vid det här laget avskaffat många av 1917 års revolutions framgångar. 1934 förbjuds abort och homosexualitetsparagraferna återinförs (kriminalisering av hbt-personer).

1934
Morgonbris kom ut med uppmaningen ”Bli bostadsrevolutionär”. Hyreskampen tog fart på 1930-talet och kulminerade 1936 i den långa hyresstrejken i Olskroken (Göteborg). Per Albin Hanssons regering beslutar om att införa Barnrikehus som kom att bli de första utbredda kommunala bostadsbolagen.

1937
Införs lika lön för kvinnliga som manliga folkskolelärare

1940-talet
Först nu bildar LO en lika lön-kommitté trots att kvinnor inom rörelsen krävt det sedan 00-talet.

1945
Giftermål, graviditet eller förlossning kan inte längre användas som skäl för att avskeda kvinnor.

1947
Allmänna barnbidrag införs.

1950-talet
Svenska kvinnors vänsterförbund och socialdemokratiska kvinnoförbundet driver kampanjer mot atomvapen

1954
En familjepolitisk statlig utredning ger kvinnorna rådet att förvärvsarbeta, men bara på deltid så att det inte skulle påverka arbetet i hemmet.

1960
Först nu avskaffas särskilda kvinnolöner i kollektivavtalen men kvinnor fortsätter tjäna endast 66 procent av männens löner

1960-talet
Ny våg av kvinnors utträde på arbetsmarknaden startar. I början av 1960-talet förvärvsarbetar en av tre mödrar till barn under 7 år, i slutet av 1970-talet är det fyra av fem.

1964
P-piller godkänns i Sverige.

1965
Våldtäkt inom äktenskapet förbjuds.

1968
Den 8 maj träffas åtta kvinnor och bildar Grupp 8. I en samhällsmiljö av radikalisering speladr nätverket en roll av att driva på för kvinnokampen som senare kom att bestod av en rad olika organisationer. Grupp 8 var från början ett slutet sällskap, öppnade upp sig 1970 och hade som mest 3000 medlemmar och grupper på ett tretiotal orter. Inriktningen var socialistisk och kampinriktad även om ett djupare program saknades. Grupp 8 gav ut Kvinnobulletinen som hade en upplaga på 15000 ex vid 1970-talets mitt.

1971
Efter många års debatt där kvinnor hävdat alla kvinnors rätt till en egen försörjning och fått mothugg från hemmafruar samt konservativa inom både högern och socialdemokratin avskaffas sambeskattningen och särbeskattningen införs.

1972
Grupp 8 och Svenska kvinnors vänsterförbund återupptäcker traditionen med internationella kvinnodagen 8 mars – inspirerade av den nya kvinnorörelsen i USA och Europa och anordnar ett stort öppet möte. Året därpå demonstreras det på en rad orter dagen till ära.

1974
Moderskapsförsäkringen döptes om till föräldraförsäkring som även papporna hade rätt att ta ut, men bara 2,8 procent gjorde detta.

1974
Städerskorna på ASAB i Borlänge börjar strejka för kravet på fem kronor mer i timmen. Strejken sprider sig till Malmberget, Svappavaara, Kiruna, Skövde, Arlanda och Umeå. Efter en vecka fick städerskorna i Borlänge igenom sina krav. I Skövde pågick strejken från december till maj. Framgångarna inspirerade andra lågavlönade att ta kamp så som sömmerskorna på Algots i Västerbotten.

1975
Efter tio år av utredningar och kamp blev abort lagligt 1975. ”Det personliga är politiskt” var den nya kvinnorörelsens paroll. Ett annat viktigt krav var smärtlindring vid förlossning

1977
FN antar en resolution som rekommenderar ett allmänt firande av 8 mars. Samtidigt som detta innebär en spridning ökar risken för politisk urvattning.

1978
Det första svenska kvinnohuset öppnar, det är Måsen i Göteborg.

1979
Det blir förbjudet för föräldrar att aga sina barn. Husbondens rätt att aga sina anställda hade avskaffats 1920. 1958 förbjöds skolagan.

1979
Iran: Den iranska revolutionen kidnappas av mullorna och Khomeini inför ett slöjtvång att gälla från och med den 8 mars. Kvinnorna inleder ett flera dagars långt slag med massprotester mot islamisterna, förlorar men vinner kamptraditionen.

1981
På Eisers textilfabrik i Sollefteå ockuperar sömmerskorna sin fabrik i nästan åtta månader för att förhindra en nedläggning. Kampen får ett enormt stöd. Den resulterar i ett att fabriken omvandlas till ett arbetarkooperativ.

1984
Riksföreningen för kvinnojourer i Sverige bildas. På 1980-talet byggs jourrörelsen upp. Arbetet för att skydda kvinnor och motverka mäns våld skulle inte finnas utan ideella insatser underifrån.

1985
Riksdagsbeslut om att alla barn över 1,5 års ålder ska beredas plats på förskola. Dagiskampen hade pågått i över tio år med stegvisa framsteg. Antalet platser hade då ökat från 72 500 år 1975 till 330 000 år 1985.

1989
Murens fall. Trots att Stalinismen var en diktatur innebär dess sammanbrott och införandet av kapitalismen ett stort kliv bakåt för kvinnorna. Abort blir förbjudet i flera länder, massarbetslösheten breder ut sig, löner och levnadsstandard rasar.

1990
Socialdemokratin tar kraftiga steg högerut bland annat genom att slänga in en ansökan om EU-medlemskap över huvudet på medlemmarna och göra upp om en skattereform som gav gigantiska sänkningar för högavlönade.

1991
Det hemliga nätverket Stödstrumporna startas av Agneta Stark, Ebba Witt-Brattström och Maria-Pia Boëthius som en reaktion på att kvinnorepresentationen i riksdagen gick ner 1991 (då högern vann). 1994 fungerade nätverket som en piska på partierna. Många blev besvikna på att man aldrig lanserade ett eget parti utan nöjde sig med att tvinga få de etablerade partierna att varva sina listor. Stödstrumporna organiserade ingen större proteströrelse trots att välfärdsslakten var en akut fråga.

1992
Den kapitalistiska krisen i Sverige slår till med stor kraft och Bildts regering låter arbetarklassen och välfärden betala för att rädda bankerna.

1995-1996
Rättviserörelsen ordnar ett stort antal protestdagar där kvinnor spelar en betydande roll, mot sänkningen av barnbidraget, avskaffande av änkepensionen, sänkt a-kassa och föräldraförsäkring, höjda avgifter till förskola mm. S-regeringen genomför den största slakten på välfärd i ett västland dittills. Decenniet innebär att ensamstående mammor är de största förlorarna och att klassklyftorna ökat. Pensionsreformen från Socialdemokraterna och högerpartierna 1994 leder till sänkta pensioner idag.

1998
Prideparaden i Stockholm marscherar för första gången (sedan 1970-talet då det fanns frigörelseveckor). Sedan dess har arrangemanget växt. HBT-rörelsen har fått igenom många viktiga reformfrågor de senaste 15 åren, som rätt till adoption och giftermål.

1998
Kvinnofridslagen införs. Samma år kriminaliseras köp av sexuella tjänster.

1999
Vägra Kallas Hora startar på initiativ av Elevkampanjen, i kamp mot sexuella trakasserier på skolorna som blivit ett växande problem. Andra uttryck för vad som kallats en tredje våg av kvinnokamp är genomslaget för boken Fittstim och en uppsjö av porrblockader. En bit in på 2000-talet finns jämställdhetsgrupper på de flesta skolor.

2002
Fadime Sahindal mördas av sin far. Detta föder en ny rörelse mot hedersvåld som även har internationella förgreningar.

2003
Den internationella rörelsen mot USA:s invasion av Irak genomför en av historiens största demonstrationsdagar med 30 miljoner över världen. Kvinnor dominerar detta, t ex nio av tio av de elever som på stormöten organiserar Elver mot Krig i Stockholm.

2003
Tidernas största välfärdsstrejk. 60 000 kommunalare strejkar för högre lön. Men med en förödande taktik och kampovillig ledning resulterar strejken i ett fiasko med bara en 50-lapp mer i månadslön än det ursprungliga budet.

2004
Feminismen har blivit ett modeord bland de etablerade partierna utan att det betyder att de driver någon kvinnokamp. Gudrun Schyman hoppar av vänsterpartiet, Feministiskt Initiativ bildas 2005.

2005
Backlash mot feminismen. SVT:s program Könskriget svartmålar kvinnojourerna ROKS. En period av etablissemangets avståndstagande från feminism följer.

2006
Som ett resultat av ungdomars kamp mot sexuella trakasserier införs en lag mot diskriminering och kränkning av barn och elever i skolorna.

2008
Sjuksköterskorna strejkar och visar på en stark militans. Men historien upprepar sig från 2003. Vårdförbundets ledning har en lika dålig stafett-taktik som Kommunaltoppen och resultatet blev även här en besvikelse hos medlemmarna.

Mer på detta tema se fliken, socialistisk feminism

Återgå till toppen

———————————————————-

17. Tips för vidare läsning

– Sociala reformer eller revolution?, Rosa Luxemburg
Del 1. http://offensiv.socialisterna.org/sv/908/analys/5790/
Del 2. http://offensiv.socialisterna.org/sv/908/analys/5789/
– Ljus över landet, Offensivpamflett om socialdemokratiska ungdomsförbundets första år
– Den svenska arbetarrörelsens historia del 1 och del 2, Knut Bäckström

Återgå till toppen