Antirasism

Artiklar här:

1. Vad är rasism?

2. Sverigedemokraterna – en 25 årig historia av rasism

3. EU:s flyktingmurar skördar liv

4. Hur kunde Hitler ta makten

5. Afrikas och Asiens kolonialisering

6. Tips på vidare läsning

——————————————————————-

1. Vad är rasism?


Per-Åke Westerlund skriver i boken Från Kungsan till Kärrtorp följande:

Rasismen är ett hot mot alla som idag behöver kämpa gemensamt för att förbättra sina villkor, eftersom den riskerar att splittra, att ställa arbetare och ungdomar av olika ursprung mot varandra. Medan det rasistiska och nazistiska våldet är ett hot mot enskilda riktas statens rasism mot alla invandrare och flyktingar. Rasism och diskriminering på arbets- och bostadsmarknaden är också generall och ökande. Vad är då rasism och vilken roll spelar den? Låt oss göra ett försök att reda ut begreppen.

Det är inte konstigt att rasism och fascism är så nära sammankopplade. De nazistiska organisationerna är de mest högröstade rasisterna. De har målmedvetet hetsat mot flyktingar, muslimer, romer eller andra grupper när de tror de kan vinna stöd. Sverigedemokraterna började som en nazistorganisation men dess ledning insåg som flera liknande partier i Europa att fasaden behövde putsas. SD är 2014 ett rasistiskt parti med fascistiska rötter. Den allvarligaste formen av rasism i Sverige idag utövas dock av staten, som använder tvångsmedel och undantagslagar mot invandrare och flyktingar.

Medveten Splittring: Vad är då rasism? En mycket kort definition är att rasismen medvetet splittrar människor efter etniska linjer; skillnaderna kan t ex gälla nationalitet, hudfärg, språk eller religion. Rasismen gynnar med öppna ögon en eller vissa etniska grupper medan den diskriminerar och förtrycker andra. Rasister anser att det är fel att ”blanda raserna” – idag heter det ofta “blanda kulturerna” – och står därför medvetet för splittring. När staten väljer polisvåld för att kasta ut flyktingar ur landet, eller föreslår särskilda regler och lagar för invandrare, då är det medvetna beslut. De kan inte betecknas som något annat än rasistiska.
I 60-talets USA fanns en mycket avancerad debatt om rasism och rasistisk politik. Svarta panterledaren Bobby Seale förklarade i sin bok Seize the Time:
>”Rasism och skillnader på etnisk grund tillåter maktstrukturen att suga ut arbetarmassorna i detta land, detta är nyckeln de använder för att behålla sin kontroll. Att splittra folket och behärska dem är målet för deras maktkamp.”

Tvärtemot den officiella mytologin var pantrarna inte svarta rasister, utan förklarade att ”vi bekämpar inte rasism med rasism”. De svarta pantrarna använde inte slagordet ”black power” (svart makt) utan ”power to the people” (makten till folket). De drog därför på sig kritik från svarta kulturnationalister som inte ville kämpa tillsammans med vita. Malcolm X, en annan av de svarta ledarna i USA på 60-talet, var inte heller svart nationalist: ”Jag talar inte mot de ärliga, välmenande vita människorna.. .Jag har lärt mig att inte alla vita människor är rasister. Jag talar mot …de vita rasisterna”. Precis som pantrarna drog Malcolm X slutsatsen att felet låg hos systemet:
”Det är omöjligt för en höna att lägga ankägg…Det finns inte i hönans system att producera ankägg. Den kan inte göra det… Systemet i det här landet kan inte producera frihet för afroamerikanema. Det är omöjligt för det här systemet, detta ekonomiska system, detta politiska system, detta sociala system, detta system punkt slut.” (ur The Last Year of Malcolm X).

Det kapitalistiska samhällssystemet bygger på minoritetens utsugning av majoriteten. En liten klass kapitalister tar hand om de verkliga frukterna av massornas arbete. Det kan bara existera genom ett ständigt förnyat och komplicerat system av förtryck. De styrande tvekar inte att använda brutalt våld, men det är inte tillräckligt för att säkra en regims fortlevnad. De kan också ge eftergifter till massprotester och kamp, inklusive olika demokratiska rättigheter. Men den härskande klassen tänker inte lämna ifrån sig makten. Att splittra den arbetande majoriteten är en avgörande strategi för kapitalister, politiker och andra makthavare.

Kapitalismen utvecklade den moderna nationalstaten, som gav en relativt trygg första marknad. Så lades grunden för en stabil statsapparat med polis och militär, men också för nationalism. Kapitalismen bygger på en uppdelning av vinnare och förlorare, mellan nationer, men också inom nationerna, främst efter klasslinjer, men även etniskt eller religiöst. Snart nog övergick kapitalismen i imperialism och kolonialism, med alla möjligheter det innebar till nya splittringar som inte funnits innan dess. ”På 1770-talet existerade ingen bild av ett utvecklat och överlägset västerland gentemot ett underutvecklat och eftersatt öst”, konstaterar historikern Henk Wesseling i boken “Imperiernas tid”. Konstantinopel var länge Europas största stad, medan Nanjing, Peking och Kanton i Kina även på 1800-talet var betydligt större och mer utvecklade än London eller Paris. Men med kolonialism utsågs vissa folkslag till ”mindervärdiga” jämfört med befolkningen i ”civilisa­tionen” i Västeuropa. ”Mellan 1882 och 1898 ställdes 70 miljoner afrikaner under brittisk överhöghet. Den genomsnittliga kostnaden uppgick till 15 pence per person”, skriver Wesseling. Det fanns också en stark ideologisk, rasistisk propaganda till stöd för koloniseringen. Wesseling beskriver Englands ledande politiker 1885-1902, Lord Salisbury:

”Han var emot jämlikhet, demokrati och utvidgad rösträtt… Än mer illa tyckte han om ateism, klasskamp och socialism. Att ge irländarna rösträtt ansåg han vara lika dåraktigt som att ge hottentotterna rösträtt…”. Salisburys samtida, Joseph Chamberlain, ”trodde uppriktigt att den ’brittiska rasen’ – som han så gärna uttryckte det – var det bästa folket i världen…”. Denna linje sammanfattades i uppslagsverket Encyclopaedia Britannica, som angående afrikaner menade att ”rasens historia” talade emot alla krav på jämställdhet. ”Söndra och härska” blev ett motto för särskilt det brittiska imperiet. Villkoren gjordes helt enkelt olika för olika etniska grupper. På Irland ställdes katoliker mot protestanter, på Ceylon (Sri Lanka) singaleser mot tamiler osv. Även de stalinistiska diktatu­rerna i Öst använde medvetet nationella och etniska skillnader för att behålla makt och privi­legier.

I USA avskaffades slaveriet sedan det blivit ett hinder för utvecklingen av den moderna kapi­talismen, men först efter ett blodigt inbördeskrig där slavägarna i söder slogs för sin rätt att äga slavar. Men vad de svarta vann i inbördeskriget togs sedan successivt ifrån dem. 1890 var det fler svarta än vita som röstade i Mississippi, men 1964 var de svarta bara 6,7 procent av de röstande. De svarta i USA, vid den tiden över 25 miljoner människor, var dömda till fattigdom och utanför­skap i världens rikaste land. Detta ledde fram till medborgarrättsrörelsen och en slags revolu­tion bland de svarta på 1960-talet. Det i sin tur besvarades med en del eftergifter, främst formella rättigheter för de svarta. Men framför allt var statens och makthavarnas svar ett skoningslöst förtryck. År 1969 mördades 25 pantrar av polisen och 749 arresterades varav många dömdes för brott de inte begått. (“The Black Rebellion”, broschyr från den brittiska socialistiska organisaionten Panther). Rasismen inom polisen upp­muntrades av politiker och makthavare. Under en månad dödades 80 svarta invånare av polisen i Chicago.

Bobby Seale förklarar maktens skoningslösa svar: ”Vi började avslöja maktstrukturen genom våra frukostar för barn, gratis sjukvårdsmottagningar och utdelning av gratis kläder. Vi arresterades för blockering av trottoaren när vi sålde tidningar på stan.” Pantrarna höll ”befrielseskolor” för ungdomar bland annat för att visa att hudfärgen inte var avgörande: ”Ungdomen måste förstå att den revolutio­nära kampen i detta land inte är en raskamp utan en klasskamp.” De flesta av de svarta ledarna i USA på 60-talet började dra socialistiska slutsatser, som Malcolm X just innan han mörda­des. Även Martin Luther King rörde sig i denna riktning, och konstaterade att ”något är fel med kapitalismen” och att kampen var en klassfråga, innan även hans liv släcktes. De svartas kamp hade stor effekt på den vita befolkningens åsikter. Andelen vita amerikaner som ansåg att svarta var ”underlägsna” sjönk från varannan 1950 till var femte 1980. Men idag håller de för­bättringar som uppnåddes för 50 år sedan på att monteras ned under den våg av kontra­reformer som inleddes på 1980-talet. Rasism lever kvar som en del av systemet.

“I USA, där 2–3 kvinnor dör i mödradödlighet varje dag, är mödradödligheten nästan fyra gånger så hög bland afroamerikanska kvinnor jämfört med vita kvinnor”, rapporterade Amnesty International på sin svenska hemsida 2013.  Efter fyra år med Obama vid makten 2012 hade andelen afroamerikaner som som ansåg att “rasrelationerna” förbättrats sjunkit från 52 till 32 procent medan de som ansåg att de försämrats ökat från nio till 30 procent.

I Sydafrika utvecklades det rasistiska apartheidsystemet i takt med kapitalis­mens behov av billig arbetskraft. Faktum är att de värsta dragen i apartheid infördes först under det interna­tionella ekonomiska uppsvinget efter andra världskriget. De stora guldfyndigheterna kunde utvinnas med hjälp av svarta gruvarbetare med slavlöner. Samtidigt mutades de vita arbetarna med en högre levnadsstandard att bli systemets vakthundar. Supervinsterna i guld­industrin lade sedan grunden till utvecklingen av andra industribranscher. Sydafrika kunde därför ut­veckla Afrikas starkaste ekonomi, med modern industri sida vid sida med de vidrigaste sociala förhållanden för den stora majoriteten av befolkningen. Trots alla internationella avstånds­taganden mot apartheid var systemet inget hinder för t ex svenska storföretag att bedriva verk­samhet precis som vilka sydafrikanska bolag som helst. Profiter, inte principer, är det som räknas även för ”liberala” företag. Det rasistiska systemet användes för extrem utsugning av de svarta, men systemet skapade därmed också en svart arbetarklass.

Apartheidsystemet kom i gungning när kampen mot apartheid blev till klasskamp. Under 1980-talet växte sydafrikanska LO, COSATU, från ingenting till nära två miljoner medlemmar. Rader av generalstrejker och militant arbetarkamp skakade Sydafrika. De svarta arbe­tarna blev medvetna om sin egen styrka; skikt av vita arbetare och mellanskikt stödde kampen eller neutraliserades; den vita härskande klassen tvingades söka kompromisser. Apartheid avskaffades 1994 och Nelson Mandela blev presi­dent, båda historiska steg i sig, men de grundläggande maktförhållandena be­står, ras- och klassförtrycket finns kvar, om än i ny skepnad. För de svarta massorna är nöden kvar, för de vita aktieägarna har litet ändrats och den förtryckande statsapparaten är intakt. Linjerna drogs för nästa steg i den sydafrikanska kampen mot rasism och kapitalism, som skrevs i blod den 16 augusti 2012 då sydafrikansk polis kallblodigt sköt ihjäl 34 strejkande gruvarbetare och skadade 78 vid gruvjätten Lonmins gruva i Marikana. Den dagen hade tusentals strejkande gruvarbetare, efter flera dagar av ständiga provokationer och åratal av förtryck, samlats på en kulle, ”berget”, utanför Marikana.

Det var där de omgärdades av taggtråd, angreps bakifrån och från luften med vattenbomber och automatgevärseld. “Dödsskjutningarna visade att ANC är ett parti som finns till för att försvara de kapitalistiska direktörernas intressen, att fackförbundet NUM är det främsta verktyget för att genomföra denna uppgift och att den förment neutrala polisen, domstolarna och media i själva verket inte är mycket mer än storföretagens privata säkerhetsvakter” skrev Liv Shange från Sydafrika i Offensiv ett åt efter massakern.

Västeuropas härskande politiker och makthavare använder med­vetet det rasistiska kortet för att uppnå splittring och vinna stöd bland de minst medvetna skikten i samhället. Den brit­tiska härskande klassen odlade syste­matiskt den rasistiska frågan när krisen i den brittiska ekonomin slog igenom i slutet av 1960-talet och under 70-talet. Pauser i den då hårda arbetar­kampen, flera gånger på gränsen till generalstrejk, utnyttjades för att sprida det rasistiska giftet. Torypolitiker som Enoch Powell vände sig till de arbetare och andra skikt som var mottagliga att utse invandrare som orsaken till Englands kollaps som världsmakt. 1972 påstod Powell under stor uppmärksamhet att asiatiska flyktingar från Uganda ”översvämmade landet”. 1976 bedrevs en presskampanj som påstod att andra asiater, denna gång från Malawi, bodde på femstjärniga hotell. Invandrare utpekades som socialbidragstagare och brotts­lingar. Effekten lät inte vänta på sig: misshandel och bensinbomber mot invandrare kom som ett brev på posten, och det fascistiska partiet National Front nådde sin höjdpunkt i valen 1977. I Frankrike har de traditionella partiernas svar på Front Nationals framgångar varit att kopiera dess rasistiska flyktingpolitik. Gaullisterna under led­ning av landets president 1995-2007, Jacques Chirac, myntade ut­trycket att Frankrike lider av en ”överdos utlänningar”. Som borgmästare i Paris meddelade han 1983 att ”Frank­rike inte längre har medel att stödja en hop utlänningar som våldför sig på vår gästfrihet”. 1984 sa samme Chirac att färre invandrare skulle betyda ”lägre arbetslöshet, minskade sociala kostna­der och minskade spänningar i vissa städer”. En prognos som precis som annan rasis­tisk demagogi visat sig ha lite med verkligheten att göra. Ingenstans har “färre invandrare” betytt förbättringar för vanligt folk. Tvärtom öppnar försämringar för en grupp dörren för attacker på andra grupper.

Sverige: stat och politiker i första ledet

Den svenska staten stod inte Nazityskland efter i strävan efter ”rasförädling”. Statens institut för rasbiologi förespråkade bland annat sterilisering av ”mindervärdiga element”, en lag som inte togs bort förrän 1976. Under första världskriget infördes förbud mot invandring för romer, vilket inte upphävdes förrän 1953. Först 1959 infördes allmän skolgång för romer.

Att statens officiella politik gick ut på att värna den ”svenska rasen” gav nazister och rasister en officiell plattform. Hetskampanjerna mot judiska flyk­tingar under 1930-talet hämtade argument från statens rasism. De officiella ras­teorierna har idag varit borta i många decennier. Även om oroväckande många teorier idag lanseras om ”biolo­giska” förklaringar till allt från arbets­löshet till rasism(!), kommer de gamla ”rasrena” teorierna inte tillbaka i sin gamla form, annat än hos smågrupper.

Likheten mellan dagens utveckling och de historiska exemplen, både internationellt och i Sverige, är att staten och politikerna går i spetsen. De släpar inte efter någon sorts allmän stark rasistisk opinion, utan snarare söker stöd bland fördomsfulla. Ekonomiska sparprogram och nedskärningar har de senaste tio åren utan undantag sammanfallit med hårdare åtgärder mot flyktingar. Detta har i sin tur gett luft under vingarna till rasistiska hatkampanjer. De båda åren 1985 och -87 slog flyktingar, läkare och advokater larm om att flyktingpolitiken drastiskt försämrats. Utvis­ningarna ökade, liksom direktavvisningarna på Arlanda och i Trelleborg. Invandrarverkets dåvarande chef Thord Palmlund talade om att ”gränsen var nådd”. Bland de ledande politi­kerna utmärkte sig på 1980-talet moderatledaren Gösta Bohman med sitt ökända uttalande att afrikaner har det bra i sina hemländer, lever i plåtskjul och äter bananer, samt hans efterföljare Ulf Adelsohn med skrönan om att invandrarbarn åkte limousin till dagis. Rasistiska grupper och individer kände under 80-talet att det började bli allt mer fritt fram för deras åsikter.

Detta var bara föraningar om vad som komma skulle. 1995-96 genom­fördes den största sänkningen av levnadsstandarden för arbetarfamiljer i Sverige sedan andra världskriget, samtidigt med den värsta behandlingen av flyktingar. Systemskiftet, nedmonteringen av välfärdsstaten som inleddes på allvar på 1990-talet, slog dubbelt mot invandrare, t ex genom både sänkt sjukersättning och försämrad hemspråksundervisning till barnen. Arbetslös­heten var upp till 83 procent bland afrikaner och mellan 30 och 50 procent för andra invandrargrupper. 1990 hade 60 procent av de utomnordiska invand­rarna jobb, 1994 var det bara 36 procent.  Mönstret upprepades när finanskrisen slog till 2008. “2008 var ungefär var femte invandrad ungdom utan jobb, i fjol var tredje, enligt statistik som Statistiska centralbyrån tagit fram åt TT.” (DN 25 maj 2011).

Detta är klassfrågor och viktiga fackliga frågor, i stort sett nonchalerade av de fackliga ledningarna. Den stora majoriteten invandrare i Sverige är arbetare. På 1980-talet räknade LO 350 000 medlemmar som invandrare, det är var sjätte medlem. En LO-undersökning 2003 visade att 14 procent av LO:s medlemmar var födda utomlands. År 2013 var 16 procent av befolkningen i Sverige, 1,5 miljoner människor, födda utomlands. Fattigdom är flera gånger vanligare bland invandrare än bland svenskar. Invandrare bor sämre och de som har jobb har tyngre jobb och lägre lön.

Under 1990-talets krisår ökade diskrimineringen. Över hälften av arbetsförmedla­rna var beredda att diskriminera invandrare, enligt en undersökning (SvD 7/1 -96). Att arbetsförmedlarna inte protesterade visar både att de trodde sig ha sina chefers stöd och vilken attityd de är vana vid från arbetsgivarna. Offensivaren Lumumba, med bakgrund i Uganda, kan som många andra berätta hur han diskriminerats. ”Du kanske inte vet att du behöver bensin för att köra den”, var polisernas kommentar när volvo­arbetaren Lumumba fått motor­stopp på sin bil.

REVA: Polisens kontroller av personer med ”utländskt utseende”, REVA-projektet med razzior i kollektivtrafiken i storstäderna, möttes av en hård kritik och en protestvåg 2013. Regeringen, och särskilt Moderaterna, vill öka utvisningarna av papperslösa. I samma veva gjorde migrationsminister Tobias Billström (M) utspel om att ”volymen” av invandrare till Sverige måste minskas. Hans anhängare bland moderata kommunalråd tryckte på för en politik mer lik Sverigedemokraternas.
REVA, som fick en lägre profil men inte lades ner, är ett sätt att visa repressiva muskler, att visa att regeringen ”agerar” i linje med en fördomsfull opinion. Att över 90 procent av kontrollerna blev bomskott spelade mindre roll för regeringens syfte. Ett resultat blir att fler papperslösa tvingas gömma sig ännu mer och därmed riskerar att utnyttjas än värre av arbetsgivare.
REVA-projektet skulle varit otänkbart så sent som i början av 1990-talet. Jämför med den tidigare officiella synen, framförd av Olof Palme 1985:
”Det sätt som invandrare behandlas på i Europa är skamlöst. Det är ett klassiskt exempel på exploatering. De behandlas som marginalgrupper på arbetsmark­naden. De fördes hit för att vara billig arbetskraft. När sedan ekonomin gick ner blev många arbetslösa. Invandrarna har högre arbetslöshet, lägre löner, står utanför trygghetssystemen och kan sändas tillbaka till sina hem­länder.” (DN 16/10 -85).

Palme menade att invandrare absolut inte skulle behandlas på detta sätt i Sverige. Även om han kanske överdrev skillnaden mellan Sverige och andra västeuropeiska länder, så hade socialdemokratin på den tiden i alla fall ambitionen att invandrare skulle känna trygghet och inte vara ”marginal­grupper på arbetsmarknaden”.
Den statliga rasismen, som REVA, legitimerar rasismen hos de fascistiska små­grupperna. Detsamma gäller arbetslösheten bland invandrare, som antingen anklagas för att “ta jobben” eller för att vara för lata för att arbeta. Dessa fördomar göds då och då av ledande politiker och debattörer. Socialdemokraten Bo Södersten påstod att “Vissa invandrargrupper utnyttjar det svenska systemet för förtidspensionering mycket hårt.” (DN Debatt 12/2 2004).  Hans partikamrat Göran Johansson, som länge styrde Göteborg, “vill att invandrare ska bort från storstäderna om de inte har jobb.” (Tidningen City 12/11 2002). Moderaternas tema under 1990- och 00-talen var att förespråka arbetskraftsinvandring istället för “kravlösa bidragsutbetalningar” (SvD 11/3 2003).

På 1990-talet talade dåvarande pressombudsmannen Pär-Arne Jigenius om ett ”jäsande missnöje i breda folklager” (DN Debatt 21/12 -93). ”Inte undra på att många svenskar – och tidigare invandrare med för den delen – blir förbittrade över detta slöseri med samhällets allt knappare resur­ser och att detta utgör en perfekt grogrund för främlingsfientlighet”, skrev David Schwarz, redaktör för tidskriften Invandrare och minoriteter apropå invandrares tillgång till barnomsorg, bostäder och studieplatser (SvD 19/4 -95).
Hän­visningarna görs till ”många svenskar” och ”breda folklager” men deras slutsatser avslöjar att skribenterna står utan kontakt med dessa lager. Miss­nöjet finns, mren många inser också att knappa resurser är något som gäller för sjuka, arbetslösa, pensio­närer och barnfamiljer, inte för aktieägare, fallskärmar och kontokort. Den som likt Schwarz, direkt eller indirekt, vänder uppmärksamheten mot utgifter till invandrare kan förstås vinna en eller annans stöd för missnöje mot invandring. Schwarz frammanade därigenom själv de åsikter han sade sig varna för. När Expressen 1993 med hjälp av förstasidan ”Kör ut dom” och reklamkam­panjen på samma tema, ville sälja lösnummer slog det tillbaka mot tidningen. Chefredaktören Erik Månsson tvingades avgå på grund av den grova rasis­men. Under Elevkampanjens demonstration utanför Expressen, där jag själv var inbjuden talare, kunde vi tydligt se hur de Expressenanställda vi träffade skämdes över kampanjen. Tre år senare var det försvar av den antirasistiska tidskriften Expo, som utsattes för attentat, som ökade Expressens upplaga. Samma sak med avslöjandena om Sverigedemokraterna 2012 och mot nazistvåldet 2014. Opinion och åsikter är inte statiska, utan faktiskt möjliga att påverka.

Hur åsikter om REVA ska bemötas beror också på vem som framför dem. Polisens “rasprofilering” underblåste en rasistisk opinion och deras razzior måste fördömas som rasistiska. Varje rasistiskt uttalande måste bemötas omedelbart och beslutsamt. Det är en annan sak med grannar, arbetskamrater eller folk på stan, som har rätt att ställa frågor om flyktingpolitiken utan att bli kallade rasister. Men frågorna måste besvaras. Huvudargumenten måste vara att vi arbetarfamiljer inte får låta oss luras av dem som skyller nedskärningar och arbetslöshet på invandrarna.

“Det är inte invandrarnas fel att barnfattigdomen och klassklyftorna ökar i Sverige. Det är inte invandrare som hittat på att svenska företag använder utländsk arbetskraft på mycket sämre villkor. Det är inte invandrare som som startat skolor och driver äldreomsorg där våra skattepengar går ner i ägarnas fickor istället för till våra barns skolor och våra äldres omsorg”, sa Lena Ezelius, facklig kämpe i Kommunal, i sitt tal inför 20 000 som samlades på manifestationen i Kärrtorp den 22 december 2013.

Politiker som Bert Karlsson och Ian Wachtmeister påstod när de företrädde Ny demokrati i riksdagen, att pengar kan tas från flyktingpolitiken till äldreomsorgen, men hade samtidigt de värsta förslagen av alla på nedskärningar i kommunerna, dvs äldreomsorgen. Det är bara genom kamp som försämringarna kan stoppas och denna kamp saboteras av splittring. Detta är argument som kan övertyga arbetare och ungdomar, där vädjanden till abstrakt förståelse och humanism står sig slätt. Politiker som annars hela tiden försämrar för arbetare och lågavlönade är helt enkelt inte trovärdiga när de talar om allas lika värde.

Fördomar, som inte är detsamma som medveten rasism, har sin grund i okunnighet och oerfarenhet. Under efterkrigstidens ekonomiska uppsving gjorde fler invandrare i Sverige, men även t ex TV och utlandsresor, att fördomar och rasistiska åsikter minskade. Mellan 1969 och 1981 mer än fördubblades de som svarade ”inga negativa känslor mot invandrare”, till 57 procent, i Statistiska Centralbyråns mätningar. I mätningen 1993 svarade 66 procent att ”svenskarna har invandrarna att tacka för sin höga levnadsstan­dard”, ett påstående 43 procent höll med om 1969. Under dessa år tog Sverige emot fler invandrare än under någon annan period i landets historia. Fler invandrare och ”etnisk blandning” leder med andra ord inte i sig självt till rasism. Invandringen är inte ny, och den är inte orsaken till reaktionära strömningar. Den kan däremot utnyttjas av sådana ström­ningar. Det är gammal vanlig politik. Andelen som vill att färre flyktingar ska komma till Sverige har minskat de senaste 20 åren, från 65 procent 1992 till 45 procent 2012, enligt SOM-insitutets årliga undersökningar.

Arbetarförorter

I maj 2013 spreds nyheten om kravaller i stockholmsförorten Husby över hela världen. Reportageteam från Tyskland, Kina, Japan och USA kom till Husby för att ta reda på vad som hänt i välfärdslandet. För boende i Sveriges förorter var kravallerna obehagliga och kanske chockerande, men i sig ingen överraskning.

Klyftorna mellan rika och fattiga, och mellan olika stadsdelar, har vuxit explosionsartat på några decennier. Ungdomsstyrelsen slog larm om Husby i en rapport 2009: 38 procent av alla 20-25-åringar i Husby varken studerade eller arbetade. Andelen arbetslösa i Husby var då något högre än i Rosengård eller andra förorter i Sverige. 2014 är den officiella arbetslösheten i Husby är 8 procent, fyra gånger så hög som i innerstaden, medan medelinkomsten är hälften.

SVT:s Vetenskapens Värld rapporterade på våren 2014 om ökade skillnader i livslängd. I Danderyd var medellivslängden 83,7 år. jämfört med 79,5 år i Vårby gård. “Förväntad livslängd skiljer ungefär fem till sex år mellan olika områden” kommenterade Bo Burström, professor i socialmedicin på institutionen för folkhälsovetenskap på Karolinska Institutet. I Malmö var skillnaden sju år mellan olika stadsdelar. Utbildning, och därmed inkomst, förstärker skillnaderna än mer. En högutbildad i Danderyd lever i genomsnitt 18 år längre än en lågutbildad i Vårby.
Social nedrustning, arbetslöshet,försämrad skola, nedlagda kvartersgårdar, utflyttad service och ständiga nedskärningar och privatiseringar – alla dessa faktorer låg bakom kravallerna i Husby, liksom de bilbränder som skett i flera förorter i Göteborg. Så även trakasserier från polis och myndigheter. Utlösande i Husby var polisens dödsskjutning av en 70-årig man i sin egen lägenhet i Husby. Polisen beskrev mannen som farlig och hotfull, men mannens hustru, som befann sig i lägenheten, och även enskilda poliser, var mycket kritiska.
Husby i Stockholm, Hammarkullen i Göteborg och liknande förorter kallas ofta “invandrarförorter” i media. I själva verket är de arbetarförorter. Att många som är födda i andra länder bor här återspeglar att de oftast har de lägsta lönerna och den högsta arbetslösheten och utgör en stor del av arbetarklassen i Sverige.

Rasismen är också en viktig faktor bakom och under kravallerna. I Husby berättade åskådare till händelserna att de blev utsatta för polishundar, kränkande tillmälen och slagna. En medborgarvärd har vittnat om att även de blev utsatta för rasistiska tillmälen som ”negrer”, ”apor” och ”luffare”.
Nazister och rasister använde kravallerna till att mobilisera medborgargarden som jagade och attackerade ungdomar i några förorter. Men den rasistiska hetsen fick svagt gehör utanför internet.

En del inom vänstern närmast hyllade kravallerna och andra ville inte ta avstånd från brända bilar och sönderslagna fönsterrutor. Befolkningen i Husby reagerade både mot vandaliseringen och mot polisvåldet. Ett torgmöte med 500 personer, efter förslag från Arne Johansson, husbybo och medlem i Rättvisepartiet Socialisterna, markerade en vändpunkt där husbyborna själva agerade. Alla som ville kunde föra fram förslag hur förorten ska rustas upp och nya steg togs till organiseringen av ett representativt stadsdelsråd

Husby har en lång tradition av förortskamp. Privatiseringen av Husbybadet stoppades liksom de omfattande planerna på rivningar och lyxrenoveringar. I Hammarkullen har nätverk, som ofta bildats på initiativ av medlemmar i Rättvisepartiet Socialisterna, räddat badhus och fritidsgårdar från nedläggning och nedskärningar. Här  har också stora möten och protester samlats för att kräva upprustning av förorten som ett svar på de många skottlossningarna. Förortskampen spelar en viktig roll för att stoppa rasismen.

Trygga jobb

Kontrarevolutionen på arbetsmarknaden har bidragit till att öka rasismen. Att arbetare från andra länder och papperslösa utnyttjas till att jobba för lägre löner och sämre villkor innebär en rasistisk splittring samtidigt som det ger en grogrund för rasisternas påståenden att “de tar våra jobb”. Mot detta krävs att fackföreningarna agerar,  t ex som Byggnads krav att huvudentreprenörerna ska vara ansvariga för villkoren hos samtliga underentreprenörer.
”Osäkra anställningar samt dumpning av löner och villkor drabbar allt fler. Det drabbar löntagare i alla branscher, från bygg-, logistik- och transport till vård- och omsorg. Det pågår en arbetsgivaroffensiv för att undergräva fackets ställning överallt och därmed vår gemensamma styrka. Det är dags att ta strid för trygga jobb och anställningar, kollektivavtal, meddelarfrihet och rätten till facklig organisering utan hot och repressalier.” Så formulerades ett upprop, “Vi kräver trygga jobb”, som lanserades i Haninge på våren 2014. Huvudkravet var att Haninge kommun skulle kräva kollektivavtal av alla företag som kommunen upphandlar från. I kampanjen ingick exempelvis taxiförare på Taxi 020, som kör färdtjänst åt kommunen men inte tillåter facklig organisering.
Gemensam kamp mot uppdelning i A-, B- och C-lag på arbetsmarknaden är en nödvändig och avgörande del i kampen mot rasism.

Ett program mot rasism

En effektiv kamp mot rasism förutsätter att invandrare och flyktingar själva står i frontlinjen, precis som de svarta i USA på 60-talet och Sydafrika på 80-­talet. Socialister deltar som medvetna antirasister mot utvisningar, diskriminering, trakasserier från myndigheter och polis, samt mot ned­skärningar. Klass- och sociala frågor är lika viktiga. Militant, numera Socialist Party (Rättvisepartiet Socialisternas systerorganisation i Storbritannien) hade i mitten av 1980-talet den avgörande makten i Liverpools kommun. Militant genomförde en konkret klasspolitik mot rasism. Masskamp, inklusive lokala generalstrejker, tvingade Thatcher­regeringen att ge kommunen tillbaka en del av de resurser regeringen dragit in. Kampen omsattes i konkreta resultat för invandrare, svarta och andra lågavlönade. Expressen rapporterade från Liverpool den 22 januari 1993:
”Vera Potter har flyttat. Det är det största som hänt sen jag var här senast. Det låter inte särskilt märkvärdigt, men Vera Potters nya hus är faktiskt ett mirakel. Veras nya hus byggdes när Liverpool styrdes av militanterna, en vänstergrupp inom labour. Deras politik verkar vara ungefär vanlig sossepolitik. Här sägs de vara ett slags trotskister, fast vad det betyder vet väl ingen längre. De trotsade i alla fall fattigdomens lagar, rev Veras slum och byggde de nya husen.”

2 100 tomma slumbostäder revs; 2 708 familjer fick nya bostäder och ytterligare 1 782 fick bostäderna renoverade i den stadsdel där de flesta svarta bodde; ett sportcenter byggdes i samma stadsdel; andelen svarta med hem­tjänst ökade från 0,3 procent till 13 procent; möjligheter till hemspråk infördes på daghemmen. Detta genomfördes under motstånd från de specialister på invandrarpolitik som snarare betonade den formella rätten för en eller annan invandrare att bli direktör eller komma in i riksdagen, än invandrar­arbetarnas krav.

Ett program mot rasism i Sverige idag innebär kamp för bland annat dessa krav:

  • Gemensam kamp mot högerpolitik och nyliberalism – för avtalsenliga löner, fasta jobb, bostäder, vård och utbildning för alla.
  • Kollektivavtal till alla. Stoppa lönedumpning via privatiseringar, bemanningsföretag, ”ungdomsavtal”, papperslösa med mera. Nej till låglönemarknad!<
  • Rusta upp förorten. Nej till utförsäljning av allmännyttan, ombildningar och marknadshyror. Stoppa skattediskrimineringen av hyresrätten. Bostad är en rättighet – ingen handelsvara.
  • Stoppa jakten på flyktingar. Återinför rätten till asyl.<
  • Amnesti till gömda flyktingar och papperslösa. Gemensam kamp för avtalsenliga löner, fasta jobb, bostäder, vård och utbildning för alla.
  • Organisering och manifestationer så fort rasister eller nazister har aktiviteter. Demokratiska nätverk med ansvariga funktionärer vid arrangemang
  • Stoppa diskrimineringen. Fackföreningarna måste agera mot diskriminering på arbetsplatser och arbetsförmedlingar. Lokala organisationer och nätverk bör arrangera bojkott, med flygblad, plakat osv, mot företag som diskriminerar.
  • Undervisning i modersmål och Svenska För Invandrare ska vara kommunala, inte privata.  Fler fackliga material, liksom TV- och radioprogram på invandrarspråk. Rätt till bra tolkar i fackföreningarna och hos myndigheter. Invandrare ska ha rätt till bra svenskundervisning på betald arbetstid.
  • Alla invandrare som har rösträtt i kommunalvalen ska ha rösträtt även i riksdags- och EU-val.

Gemensam kamp är det bästa medlet mot alla försök till rasistisk splittring. Ska skol- eller vårdnedskärningar stoppas krävs enad kamp från alla elever som drabbas, en rasistisk splittring skulle hjälpa nedskärarna och vara ett hot mot alla elever. Detsamma gäller kampen mot nedläggningar och för rättvisa villkor. Kampen mot nedläggning av Läkerolfabriken i Gävle 2011, bussförarnas strejk 2013 och den lokala kampen i förorter som Husby och Hammarkullen är suveräna exempel på antirasism.

Antirasistiska krav har en viktig plats i alla kampanjer, som ett sätt att knyta kämpande grupper till kamp mot rasismen. I valkampan­jen 2010 gav vi från Rättvisepartiet Socialisterna ut material på tio språk, trots att vi bara ställde upp i i ett fåtal kommuner och att vår valbudget var bara någon promille av de stora partiernas.
Trots all antirasistisk kamp kommer rasismen att bestå som en del av det kapitalistiska klassamhället, så länge detta existerar. Ett socialistiskt samhälle skulle ge möjlighet till en helt annan utveckling. Dagens resurser skulle omfördelas, och nya skulle skapas genom demokratisk planering, från var och en efter förmåga, åt var och en efter behov. Därmed avskaffas de materiella förhållanden som ger grogrund för rasism. Förtryck av nationer och nationa­liteter skulle upphävas. Världens folk, arbetare och förtryckta, skulle för första gången kunna ta kontroll över sina egna liv och sin egen kultur. Fördomar och rasism skulle dö och mänskligheten gå in i ett nytt stadium.

Återgå till toppen

——————————————————————-

2. Sverigedemokraterna – en 25-årig historia av rasism


”Är de så gamla?”, frågar många på stan när man berättar om att Sverigedemokraterna ska fira 25-årsjubileum. Det är lite märkligt att SD själva gör en så stor grej av det då historien är väldigt avslöjande. Det är den 9 februari, inuti och i skydd av Sveriges riksdag, som dessa hyllningar till den öppna nazismen kommer att ske.

Sverigedemokraterna bildades 1988 ur våldsrörelsen Bevara Sverige Svenskt. BSS i sin tur hade bildats 1979 genom att från 1930-talet övervintrade nazister som Per Engdahl (Nysvenska rörelsen) och Assar och Vera Oredsson (Nordiska ­rikspartiet) gjorde en sista dödsryckning och lyckades plantera sina förgiftade budskap till en ung generation skinnskallar.

Så här skriver Daniel Poohl i Expo: ”Nysvenska rörelsen och Per Engdahl var under flera decennier en av de grupper som höll den svenska nationella rörelsens idéer vid liv. Och förnyade dem. Under 1950-talet tog Per Engdahl en ledande roll i bildan­det av den så kallade ­Malmörörelsen. Där samlades resterna av Hitlers och Mussolinis stödtrupper från andra världskriget. Malmörörelsen formulerade om det nationalistiska budskapet. ’Ras’ byttes mot ’kultur’ och antisemitismen tonades ner. Den nya taktiken lade grunden för flera av de högerextrema grupper som nu ­sitter i parlament runt om i Europa.”

Grundarna till Sverigedemokraterna var i mångt och mycket samma personer som hade varit med och bildat BSS – Leif Zeilon och Anders Klarström hade varit sympatisörer till Nordiska partiet. Sven Davidsson hade ett förflutet i Nysvenska rörelsen. Anders Klarström, partiordförande mellan 1989 och 1995, var dömd för bland annat mordhot mot författaren Hagge Geigert.
En annan talesman var Ola Sundberg som snart blev känd för sina grova uttalanden i media, t ex ”Det är onaturligt och osvenskt med främmande barn på dagis. Jag vill inte använda ordet ras, men det ser äckligt ut när man ser två föräldrar med en indisk unge mellan sig.”
Den politiska huvudfrågan för SD var då som nu ”massinvandringen”. Framförallt försökte de få igång lokala opinioner mot flyktingförläggningar. Bland annat gjorde en SD-are från Norrköping sig till talesperson mot att en flyktingförläggning i Kimstad skulle upprättas.
År 1990 började SD använda sig av en flamma (flammande flaggan) som symbol.
Den engelska ­nazistorganisationen National Front använde sig av ­samma symbol, fast med brittiska flaggans färger. Den 30 november 1991 i Kungsan är än idag ett ganska välkänt begrepp. På grund av en förvriden framställning i media, inte av rätt anledning; att en fredlig massblockad av 10 000 antirasister satte stopp för nazisternas marsch och på så sätt framkallade en kris i den nazistiska rörelsen.

Vad ännu färre känner till är att nazisterna utgjordes av Sverigedemokraterna.
SD-ordföranden Anders Klarström var huvudansvarig för 30 november-marschen i Stockholm, en upptrappad satsning för att dra ­nytta av de höger­vindar som blåste. Märk väl att det var Sverigedemokraterna som organiserade nazis­terna, de var ju själva nazister. De både konkurrerade med och hade gemensamma aktioner med VAM, Vitt Ariskt Motstånd.
Skinnskallar med olika organisationstillhörighet i bombarjackor och kängor som heilade, misshandlade, utförde mordförsök, samlade på vapen och utförde terrordåd (bl a en bomb på centralstationen i Stockholm 1991). Ny demokrati leddes av bland annat Bert Karlsson som från riksdagens talarstol dundrade ut att ”80 procent av alla brott begås av invandrare”. Gellert Tamas beskriver i boken Lasermannen hur hetsen mot invandra­re både från Ny Demokrati och and-ra politiker inspirerade till rasistiska attentat. Attacker på flyktingförläggningar hade ökat dramatiskt.
Den 30 november 1991 tänkte nazisterna ha sin största marsch någonsin.

Lasermannen hade sedan augusti skjutit fyra av sina totalt tio offer, den femte – Jimmy Ranjbar – mördade han den 8 november. Stämning­en bland invandrare och alla antirasister började bli riktigt upprörd vid det här laget, pendlande mellan skräck och vrede.
Nazisterna hade samlat några hundra vid Slussen. Stämningen var extra hatisk då en polisman i Malmö kvällen innan hade skjutit en skinnskalle till döds.”– Ut med packet! – Ut med ­packet! vrålade Anders Klarström i sin megafon och snart genljöd ropen från deltagarna i tåget. Hundratals röster bar partiledarens hat vidare. Längst fram i tåget, bland de blågula flaggor­na, vajade en vit flagga med en svart swastika i mitten. Inte en endaste av de hundratals poliserna gjorde en ansats för att ingripa. Inget ­polisbefäl beordrade att de som gång på gång höjde högerarmen i nazisternas hälsning skulle gripas” (Gellert Tamas: Lasermannen).

SD fick 5 000 röster i valet 1991 och ökade till nästan 14 000 1994. Det räckte till kommunala mandat i Dals-Ed, Höör och Ekerö. I Trollhät­tan var SD fem röster ifrån ett mandat. Där hade partiet året innan deltagit i ett mordförsök på en ­somalier och bränt ner stadens moské. I februari 1996 åtalades SD:s kommunfulmäktigeledamot i Dals-Ed för misshandel.1993 bildades SDU, SD:s ungdomsförbund. Dess första ordförande blev Robert Vesterlund som sena­re bildade den nazistiska hemsidan info-14 (numera nerlagd) och var führer för Salemfonden (de ­nazistiska marscherna i Salems kommun under hela 00-talet). Syndikalisten Björn Söderberg mördades 1999 sedan han slagit larm om att just Robert Vester­lund blivit arbetsplatsombud på hans arbetsplats. SDU blev en plantskola för unga svenska nazister, som sedan har splittrats upp till olika nazistgrupper och fått ledarroller. Vesterlund var även en av de tre skinnskallar som greps med handgranat den 1 maj 1993 i Kungsträdgården, när vänsterpartiets Gudrun Schyman skulle tala.

Det var detta parti som Jimmie Åkesson gick med i 1995. Även om han själv inte varit med i en fascistisk sekt på 1970-talet så attraherades han till just Sverigedemokraterna med naziuniformer, hitlerhälsningar, misshandel, hat och rasism. Samhället i övrigt dominerades av motsatsen, en kraftig rättvisekamp mot s-regeringens rekord i välfärds­slakt. Bland annat demonstrerade och strejkade det året 45 000 elever mot Göran Perssons sänkning av barn- och studiebidraget.Per-Åke Westerlund, partiordförande i nuvarande Rättvisepartiet Socialisterna och då en talesperson för Offensiv och bland annat Koalitionen mot rasism skriver i boken Vänd dem aldrig ryggen (1996: ”Fas­cistgrupperna är i mitten av 90-talet på nedgång. Den största av dem, sverigedemokraterna, kunde bara ­samla omkring 100 deltagare på Engel­brektsdagen den 27 april 1996 jämfört med över 400 två år tidigare.” Partiet sökte en väg ut ur krisen.
År 1995 blev Mikael Jansson (som 1993 hade gått från Centern till SD) partiordförande och fortsatte som det fram till 2005. Jansson började tala om att SD skulle växa och därmed ta avstånd från en del extremism, vilket ledde till splittringar. Bland annat hoppade Ekeröavdelningen över till Hembygdspartiet och deras hårda retorik om ”rasblandning som massmord”.

En av Mikael Janssons krav var att partimedlemmarna skulle sluta med att klä sig i nazistuniformer på möten. För säkerhets skull upprepades detta under flera år i SD-bulletinen. När partiledningen slutligen införde ett uniformsförbud på sina möten var det inte symboliken i SS-utstyrseln man vände sig emot. Det var rädslan för att partiet skulle bli förlöjligat.
Tina Hallgren Bengtsson, se bilden ovan, var en av dem kritiken var riktad mot. Hon var en av de första sverigedemokraterna som Jimmie Åkesson kom i kontakt med, då hon lämnade informationsmaterial till honom. Hon hade varit vice ordförande i partiet under två år i början av 1990-talet.

Vitmaktmusik slog igenom på 1990-talet och rekryterade många ungdomar till nazistiska rörelser genom sitt nationella budskap. År 1997 beräknade Brottsförebyggade rådet att 12 procent av alla skolungdomar lyssnade på vitmaktmusik. Med sponsring till Ultima Thules första skiva och vitmaktmusikscenens tidning Nordland hjälpte Sverigedemokratarna till att lägga grunden för vitmaktmusiken. Motsvarande sker idag då den främligsfientliga sidan Avpixlat får bidrag av järnrörsmannen Kent Ekeroth, som är tillbaka i SD-ledningen
Mikael Jansson tog hjälp av den högerextrema rörelsen i Europa. I valet 1998 gav franska Front National sponsring på 500 000 kronor till en valfolder. SD fick 20 000 röster som räckte till åtta kommunala mandat. SD gick med i europeiska ­samarbetet EuroNat. Nätverket var en samling av diverse högerextrema, fascistiska och antisemitiska partier som t ex det italienska fascistpartiet Movimento Sociale Italiano.Sverigedemokratisk Ungdom åt­erlanserades 1998, efter att legat ­nere ett tag.
Ordföranden Jimmy Windeskog gick några år senare över till Nationaldemokraterna i samband med splittringen. En annan Jimmie, Åkesson, intog platsen som ungdomsord­förande år 2000. Han var kommunfullmäktigeledamot i Sölvesborg.

Stieg Larsson och Mikael Ekman skrev i boken Sverigedemokraterna om SD:s omvandling. Först 1999 togs kravet bort på att alla invandrare som kommit efter 1970 skulle repatrieras (tvångsutvisas). År 2000 ägde ett trendbrott rum. I ­medlemsbulletinen publicerades det en text med rubriken ”Vår avsky för nazism”, av Mikael Jansson. ”Rubriken på Janssons aktstycke borde möjligen ha varit Vår avsky för demo­kratiska partier, men inte desto mindre fastslog partiledningen att Sverige­demokraterna tar avstånd från nazism. Frågan är ­varför denna artikel kom just då?”, skriver Larsson/Ekman. De ger själva svaret att 1999 hade upplevt extrema nazis­tiska våldsdåd; mordet på Björn Söderberg, polismorden i Malexander och bilbomben mot journalistparet i Nacka. Detta hade provocerat fram en massiv antinazistisk rörelse: 50 000 antirasister samlades för att hedra Björn Söderberg på Medborgarplatsen och de fyra största dagstidningarna gick samman om att hänga ut 64 nazister.Alla gillade inte SD:s omsvängning. Två uteslutna medlemmar, Tor Paulsson och Anders Steen, bildade konkurrenten ­Nationaldemokraterna 2001 och fick med sig rätt många av SD:s medlemmar. ND stod och står för en ännu öppnare rasism och började återuppta nazistmarscher på gatorna (deltog bland annat i Salem). SD fortsatte utvecklingen mot att bli ett ”etablerat” parti, med Dansk Folkeparti som modell. Fler och fler medlemmar uteslöts för att hålla fasaden snygg. På grund av tidigare splittringar hade SD få aktivister och partiledningen ställde villkor: 2,0 procent i röster och vallistor i 80 av landets kommuner – annars skulle partitoppen avgå.

Några månader innan valet 2002 gick den moderate riksdagsledamoten Sten Andersson över till SD. Den brinnande partisymbolen byttes ut till den oskyldiga blåsippan. Valet gav SD 76 300 röster och 49 ­kommunala mandat i 29 kommuner. Precis som på senare år började problemen med de kommunala mandaten dagen efter valet.

Göran Hagberg i Kristinehamn fick lämna sin post efter att han skrivit ett brev till kulturdepartementet och ifrågasatt Förintelsen, Björn Lennartsson i Askersund ringde lokalra­dion och klagade på ”förbannade negerjävlar” o s v.
År 2004 lämnade partiorganisatö­ren Tommy Funebo SD. Han berättade för Expo att partiet är toppstyrt och att man sällan diskuterar invand­ringen: ”Skulle invandringspolitiken diskuteras öppet så är det stor risk för splittring av partiet. Det finns ju de som har höga poster i partiet som tycker att man ska upprätta en stor manual med busstidtabeller till Bosnien och sånt där. De skulle ju inte komma överens med den grupp som förespråkar en politik som den Sten Andersson företräder”.
>År 2006 fick SD 162 000 riksdags­röster och blev invalda i hälften av landets kommuner. Det stod klart för alla aktiva antirasister att risken för riksdagsplatser 2010 var överhängande. Det räcker inte med protesterna vid SDU:s och SD:s torgmöten, som fullständigt buar ut rasisterna. Det räcker inte med fakta som att som att var tionde av SD:s kommunkandidater finns med i brottsregistret. Det politiska etablissemanget öppnade riksdagsdörren för SD-rasisterna.

Offensiv skrev under rubriken Rasismen föds ur högerpolitiken veckan efter det beska valresultatet 2010:
”Svar till borgerliga ledarskribenter och andra proffstyckare – Hur kunde Sverigedemokraterna nå nästan 340 000 röster, 5,7 procent? Här är svaret:

  • 20 år av nedmontering av välfärden, som kulminerade med högerre­geringens attacker efter valet 2006.
  • Effekterna av bank- och industri­krisen sedan 2008 ökade osäkerheten och klyftorna ytterligare.
  • Den ­akuta bristen på en kämpande arbetarrörel­se ger rasismen utrymme.”

Istället för att ta vara på den ilska som fanns med ökade klassklyftor, arbetslöshet och extrema privatiseringar valde Socialdemokraterna, med stöd från Miljöpartiet och Vänsterpartiet, att lägga sig nära högern och kopierade dem i mycket. ­Därmed lämnades fältet fritt för SD att dra åt sig antietablissemangsröster. Efter terrordåden i USA 2001 hakade SD på den islamofoba trenden bland högerextrema partier i Europa. Jimmie Åkesson och särskilt Kent Ekeroth pekar ut islam som ett ”hot mot Europa”.

Sverigedemokraterna har putsat sin fasad så hårt att det svider inpå bara skinnet, men rasismen läcker ut med jämna mellanrum. Det är inte bara järnrörsfilmer. Som etnologen Jonas Engman sa i P1-morgon den 12 december om järnrören på Kungsga­tan: ”Det här är partiprogrammet in action”.SD lade senast i sitt budgetförslag 2012 återigen fram kravet att ­minska asyl- och anhöriginvandring med 90 procent, vilket skulle spara den påhit­tade summan 101 miljarder kronor. Att ständigt peka på stopp för invan­dring som lösningen på alla problem är att skylla alla problem på invandring och det är rasism.

Även om SD inte längre är ett nazistiskt parti så innebär rasismen ett allvarligt hot och rasismen verkar nu öka även på gator och torg. ­Rasismen för oss mot ett allt våldsammare samhälle där klassorättvisorna tillåts att bestå och frodas. Runt om i Europa har rasistpartier som SD drivit etablissemanget högerut, i Danmark genom rasistiska lagar, i Frankrike med massutvisningar av romer, i Nederländerna med hets mot muslimer. Anders Breivik inspirerades av Sveri­gedemokraterna. I Grekland och ännu mer i Ungern marscherar åter fascisttrupper på gatorna. De sistnämn­da är exempel på hur nazismen/fas­cismen kan komma tillbaka.

En framgångsrik antirasism behöver gripa tag i de sociala frågorna: arbetslöshet, lönesänkningar, bostadsbrist, vårdnedskärningar m m, som ger rasismen en grogrund. Men vi kan inte sitta och vänta. Det är hög tid att skaka liv i den antirasistis­ka rörelsen. Därför manar Rättvisepartiet Socialisterna till protester den 9 februari. Det kommer inte räcka, men det kommer vara ett steg på vägen.

Återgå till toppen

——————————————————————-

3. EU:s flyktingmurar skördar liv


Flyktingläger vid den turk-syriska gränsen. Bilden visar barnens lekplats.
Flyktingläger vid den turk-­syriska gränsen. Bilden visar barnens lekplats. (foto: Kimberley Taylor)

Aldrig någonsin sedan andra världskrigets slut har så många människor i världen varit på flykt som nu. Det är skälet till varför allt fler människor på flykt försöker nå Europa trots Fort Europas nya murar, regeringarnas inhumana flyktingpolitik och stigmatisering av flyktingar samt migranter.

Krig, förtryck, fattigdom och växande klassorättvisor har resulterat i att antalet flyktingar i världen ökar med 42 000 per dag, vilket är fyra gånger fler än år 2010. Totalt finns det i världen över 60 miljoner människor som har tvingats lämna sina hem och som antingen lever som flykting inne i landet eller i ett annat land. År 2013 räknades antalet flyktingar till 51,2 miljoner. Under inget annat år har antalet flyktingar ökat så snabbt som i fjol.
De fattiga länderna hyser flest flyktingar, 86 procent, den högsta andelen på 20 år. Bara en bråkdel av världens flyktingar har en chans att nå Europa och ännu färre får stanna.
I fjol var det dryga 625 000 som sökte asyl i EU, varav mindre än hälften fick ja när deras ansökan behandlades i första instans. Av EU:s 28 medlemsländer var det egentligen bara en handfull, främst Tyskland och Sverige, som var beredda att ge asyl till fler än året innan.

Fort Europa omges av murar och lagar som dödar. Det skakande dramat som nu utspelar sig vid EU:s gränser och exempelvis de grekiska öarna är en följd av att det inte finns några säkra och legala vägar in i Europa i kombination med den undermåliga, omänskliga flyktingmottagningen. De hinder som EU har lagt i vägen har hittills i år skördat närmare 2 700 flyktingars liv – elva per dag.
Orsaken är inte antalet flyktingar, utan EU-regeringarnas politik. Fort Europas murar måste rivas. Om inte kommer fler att drunkna i Medelhavet, dödas i sina försök att ta sig från franska Calais till engelska Dover (genom kanaltunneln) eller kvävas till döds i lastbilar som de 71 som hittades döda i en övergiven lastbil på en motorväg i Österrike i förra veckan.
Mottagningsvillkoren för migranter och flyktingar som kommer till Europa är katastrofala. Det menar exempelvis Läkare Utan Gränser och uppmanar EU-länderna att ompröva sin migrationspolitik, erbjuda människor lagliga och säkra sätt att söka skydd i Europa och att förbättra mottagningsvillkoren.
– EU har själv skapat denna humanitära kris som är resultatet av en fullständigt misslyckad migrationspolitik, säger Aurelie Ponthieu, Läkare Utan Gränsers rådgivare i migrationsfrågor, och fortsätter:
– Problemet är inte det ökande antalet migranter och flyktingar. Problemet är att man inte har lyckats införa ett fungerande mottagningssystem. Istället ägnar sig medlemsstaterna åt diskussioner om att stänga gränserna, bygga staket och att ställa olika ultimatum till varandra. Det kommer inte att hindra människor från att komma till Europa.

EU:s inhumana flyktingpolitik göder de flyktingsmugglare man säger sig vilja bekämpa.
Samtidigt som EU-länderna bygger faktiska murar och sätter upp taggtrådsstängsel, som exempelvis det 175 kilometer långa och fyra meter höga taggtrådsstängsel som Ungern bygger vid gränsen mot Serbien, har nästan alla EU-länder infört eller planerar att införa nya lagar som ytterligare skärper flyktingpolitiken och gör det möjligt att snabbutvisa fler.
Det gäller även Tyskland som säger ja till fler flyktingar från Syrien, men ämnar säga nej till alla flyktingar som exempelvis kommer från Kosovo, Montenegro och Albanien samt skär ned på det ekonomiska stödet till flyktingar. Likt flera andra EU-regeringar har den tyska startat en kampanj på sociala medier med budskapet ”Kom inte hit” riktad mot flyktingar och migranter från Balkanhalvön. Långt ifrån de 800 000 flyktingar som i år beräknas komma till Tyskland kommer alltså att få stanna.
Den danska regeringen har nyligen genomfört nya drakoniska lagar för att stoppa flyktingar från att bo och leva i Danmark. Slovakien, Tjeckien och Polen säger att man bara är beredda att ta emot flyktingar om de kan bevisa att de är kristna.
Denna hårda linje betyder oundvikligen mer repression och en militarisering av flyktingpolitiken. Den ungerska regeringen har förutom att man mobiliserat 2 000 poliser och tårgas mot flyktingar sagt sig vara beredd att sätta in armén mot flyktingar.

När EU:s ledare möttes den 31 augusti för att diskutera flyktingmottagandet stod nya regler för att snabbt kunna avvisa flyktingar högst på dagordningen. EU-pamparna talar om ”solidaritet” och ”humanism”, men driver en politik som syftar till att göra det allt svårare och farligare för flyktingar att ta komma till Europa. Flyktingar skuldbeläggs och stämplas som ”en svärm”, vilket var den brittiska premiärministern David Camerons ord om de desperata flyktingarna vid Calais.
I Tyskland talar Horst Seehofer, som är ledaren för CSU, regeringspartiet CDU:s bayerska systerparti, om att landet svämmar över av människor som missbrukar asylrätten och efterlyser hårdare gränskontroller och fler snabbavvisningar. Den österrikiske inrikesministern Johanna Mikl-Leitner (ÖVP, landets motsvarighet till Moderaterna) säger att man måste stoppa ”asylexpressen” och landets regering, en koalition mellan socialdemokratiska SPÖ och ÖVP, har målet att göra ”Österrike mindre attraktivt för flyktingar”.
Dessa uttalanden tillsammans med regeringarnas handlanden spelar rasisterna och de högerextrema i händerna. Tyskland har exempelvis under året skakats av dagliga attacker mot flyktingförläggningar och i spåren på vårens Pegidamarscher har de tyska nazisterna trappat upp sin våldskampanj.

Men rasismen och skuldbeläggningen av flyktingar föder också ett motstånd och en vilja att visa solidaritet samt organisera stöd och bistånd underifrån. ”Det är inte myndigheterna som bistår flyktingarna med mat, kläder, mediciner och andra förnödenheter, utan lokalinvånarna och aktivister från när och fjärran”, rapporterade Global Voices från Grekland den 25 augusti och bilden är densamma i många andra länder.
I Tyskland finns exempelvis en omfattande organisering på gräsrotsplanet för att bistå och ge skydd till flyktingar och opinionsundersökningar visar att en stor majoritet är för att landet ska ta emot fler flyktingar. Till det ska läggas att hundratusentals demonstrerat mot rasism och främlingsfientlighet i Tyskland i år.
Men det krävs också ett politiskt svar – i form av kampanjer för jobb, bostäder och lika villkor. Fort Europa är en del av högerpolitiken och rasismen syftar till att splittra och försvaga arbetarklassens möjligheter att kämpa. Därför är kampen mot rasismen en kamp mot kapitalismen.

Under sommaren har närmare 300 000 flyktingar tagit sig över Medelhavet med målet att nå ett EU-land. Merparten av dem har tagit havsvägen från Turkiet till någon grekisk ö och sedan till det grekiska fastlandet och vidare in i Europa (denna väg är kortare än havsvägen från Nordafrika till Italien). En tredjedel av dem som flyr över Medelhavet kommer från Syrien. Övriga kommer i huvudsak från krigets Afghanistan, diktaturens Eritrea och  ett av världens fattigaste länder  samt krigshärjade länder som Irak och våldets Pakistan. Även från Kosovo, som efter Moldavien är Europas fattigaste land, är många på flykt, främst romer.
Av de som flyr är det bara de från Syrien och Eritrea som kan räkna med att få asyl i något EU-land. Övriga riskerar att utvisas eller tvingas leva som papperslösa. Flyktingkatastroferna har skapat en ny kris för EU och på nytt avslöjat att det finns ingen eller liten skillnad mellan de etablerade partierna. Alla regeringar står samlade bakom Fort Europa och förenas i en gemensam strävan att inskränka flyktingars rätt till asyl och skydd. Vad som skiljer är hur långt regeringarna är beredda att gå i denna strävan.
Det var endast efter vårens dödskatastrofer och under tryck från opinionen som EU-ledarna beslöt att tillfälligt genomföra fler räddningsinsatser i Medelhavet. Men det beslutet kom efter att man först hade avvecklat de tidigare massiva räddningsinsatserna – Mare Nostrum – med skälet att det var för dyrt och uppmuntrade människor att fly till EU.

EU-ledarna har kommit överens om att upp till 32 500 flyktingar från Syrien och Eritrea som har anlänt till Grekland och Italien ska vidare­bosättas i andra EU-länder. Det är bara en tredjedel av antalet flyktingar som nådde EU och dess gränser i juli.  De 32 500 som EU-länderna vill vidarebosätta ska jämföras med att kriget i Syrien har drivit en miljon människor på flykt under de senaste tio månaderna och att Etiopien, ett av världens fattigaste länder, tog emot över 40 000 flyktingar från Eritrea i fjol.
Det mer än fyra år långa kriget i Syrien har tvingat över hälften av landets 23 miljoner invånare på flykt. Nära åtta miljoner är på flykt inom landet. Var femte syrier, det vill säga drygt fyra miljoner människor, lever som flyktingar utanför Syriens gränser, varav de allra flesta (95 procent) i angränsande länder som Turkiet, Jordanien och Libanon. Den flyktingkatastrof som Syrienkriget har skapat saknar motstycke i modern tid.
Var fjärde som lever i Libanon idag har flytt från Syrien och i Turkiet finns två miljoner flyktingar från Syrien. Inget enskilt land hyser så många flyktingar som Turkiet.  Trots alla hinder som regeringarna nu reser väntas 1–2 miljoner nya flyktingar till Syriens grannländer innan årets slut. När läget i Syrien stadigt förvärras och fler tvingas på flykt, samtidigt som grannländerna börjar stänga sina gränser, är det fler som för sin överlevnad försöker nå Europa.

Bakom dagens flyktingkatastrofer finns imperialismens förtryck, plundring, krig och militarism. Imperialismens krig mot Afghanistan och Irak jämte Nato:s krig mot Libyen och de rivaliserande imperialistiska makternas militärpolitiska ingripande i Syrien, som avledde den folkliga revolten år 2011 mot Assaddiktaturen och öppnade vägen till dagens sekteristiska inbördeskrig och en terror utan slut.
Under senare år har antalet krig och väpnade konflikter ökat. ”En värld i krig” var den talande rubriken på UNHCR:s senaste rapport som larmade om att dagens flyktingströmmar kräver insatser utan motstycke. UNHCR efterlyste ”ökat engagemang för att skydda dem som flyr från konflikter och förföljelse” från regeringarna. Regeringarna i exempelvis EU har svarat med att fortsätta bygget av ett Fort Europa. Men skälen till varför människor tvingas på flykt består, och därmed även skälen till varför flyktingar också kommer att vilja nå Europa där många idag har familjemedlemmar och släktingar.

EU:s alla flyktingmurar måste rivas; Återupprätta asylrätten, stoppa utvisningarna och ersätt Dublinförordningen med rätten att söka asyl i det land man vill bosätta sig i samt avskaffa de regler som förhindrar anhöriginvandring. EU:s flyktingmurar dödar och tvingar flyktingar i händerna på människosmugglare.
EU-ledarna skyller högerpolitikens och kapitalismens misslyckande på flyktingar. Istället för att skapa jobb, bygga ut välfärden, lösa bostadskrisen och genomföra en klimatomställning rustar EU-länderna ned välfärden samtidigt som man rustar upp polis och militär samt deltar i imperialismens krig och nykoloniala utsugning av de fattiga länderna, vilket tvingar allt fler på flykt. Svaret är gemensam kamp mot högerpolitik och rasism.

  • Riv Fort Europa – kamp för rätten till asyl.
  • Stoppa EU:s högerpolitik – gemensam kamp för jobb, klimatomställning, välfärd och bostad. Låt de rika, storföretag och banker betala.
  • Masskampanjer mot rasism och skuldbeläggning av flyktingar.
  • Internationell solidaritet: Global kamp mot imperialismens krig och plundring.
  • Skrota kapitalets EU & EMU.
  • För ett demokratiskt och socialistiskt Europa i en socialistisk värld.

Återgå till toppen

——————————————————————-

4. 1933: Hur kunde hitler ta makten?


Nazisternas maktövertagande i Tyskland 1933 påskyndade nedräkningen mot ett nytt barbariskt världskrig och Förintelsen. Hur kunde Hitler och nazisterna gripa makten i ett land med Europas starkaste arbetarrörelse och där möjligheterna till ett socialistiskt genom­brott varit många under åren 1918 till 1933? Ansvaret för det oerhörda nederlaget i Tyskland 1933 vilade främst på kommunistpartiet KPD och Socialdemokraterna (SPD), som då var ett arbetarparti om än med en borgerlig ledning och politik.

Det var den tyska kapitalistklassen som överlämnade statsmakten till Adolf Hitler och nazisterna den 30 januari 1933.
Hitlers första regering var en koalition mellan nazisterna och högern. Det var en liten regering med bara elva ministrar, varav tre var nazister. Men Hitlers maktövertagande var ett faktum i januari och arbetarrörelsen var oförmögen att resa något motstånd.
Det val som genomfördes i mars 1933 blev en brutal påminnelse om vad som skulle komma. Kommunist­partiet KPD utsattes för en våldsam förföljelse och tilläts inte att driva någon valkampanj. Av det tidigare så mäktiga socialdemokratiska SPD återstod bara spillror och de borgerliga partiernas företrädare hade redan gått över till Hitler. En månad innan ”valet” den 5 mars hade nazisterna lovat Tysklands ledande kapitalister att ”detta skulle bli det sista valet på tio år, kanske hundra år” och att ”eliminera marxismen”, det vill säga arbetarnas politiska och fackliga organisationer, vilka utgör fröet till socia­lismen i det kapitalistiska samhället.
Trots detta fick nazisterna inte egen majoritet, utan 43,9 procent av rösterna.
Omedelbart efter ”valet” upphöjdes Hitler, med stöd av samtliga borgerliga riksdagsledamöter, till diktator. Snart hade alla organisationer, utom de nazistiska, blivit olagligförklarade.
I maj 1933 var arbetarrörelsen likviderad och tusentals aktivister hade fängslats eller mördats.

Nazisterna hämtade sitt stöd från ruinerade småborgare (som t ex småföretagare som gjort konkurs, jordbrukare) och medelklassen som förlorat jobb, besparingar och samhälls­ställning efter Wall Street-kraschen 1929 och den tyska kapitalismens efterföljande kollaps.
Det var inte givet att dessa samhällsgrupper i sin förtvivlan skulle vända sig till nazismen, utan de ­hade till en början satt sitt hopp till arbetarklassen och dess organisationer. Men gång på gång sveks de av den socialdemokratiska ledningens svanspolitik gentemot de borgerliga partierna och kommunistpartiets oförlåtliga sekterism samt äventyrspolitik.
Kommunistpartiet var dessutom försvagat efter att partiet inte hade kunnat utnyttja de möjligheter som öppnade sig i samband med den revolutionära kris som skakade Tyskland 1923. KPD-ledningen vacklade och hänvisade till att ”tiden inte var mogen” för en revolutionär ­offensiv. Det var ett avgörande misstag. Kommunistpartiet förlorade snabbt det stöd man hade fått under 1923 och tilltron till partiet fick sig en knäck. Detta tillsammans med den ultravänsterkurs som partiet slog in på 1928 medförde att KPD inte kunde svara upp till det nya läget som uppstod i Tyskland efter kraschen på Wall Street 1929.

KPD:s ultravänsterlinje, som partiet beordrades anamma 1928 av den stalinistiska klick som nu styrde Kommunistiska internationalen (Ko­mintern), innebar bland annat att socialdemokratin stämplades som fascismens tvilling, som ”socialfas­cister”.
Enligt Komintern hade kapitalismen gått in i en slutgiltig kris och det gällde för kommunistpartierna att inleda en omedelbar kamp om makten. Bortsett från att det inte finns någon slutgiltig kris för kapita­lismen – om inte kapitalismen ­störtas kan systemet leva vidare men till ett oerhört pris, vilket skulle visa sig under 1930-talet – återstod för KPD att vinna majoritetsstöd innan man kunde börja förbereda ett revolutionärt uppror.
Dessutom växte hotet från nazismen. Kommunistpartiets ledning underskattade dock nazisthotet och dess sekteristiska hållning gentemot de socialdemokratiska arbetarna omintetgjorde den enighet som krävdes för att i tid hindra Hitler från att ta makten.
Samtidigt förlamades arbetarrörelsen av den borgerliga politik som Socialdemokraterna först bedrev i regeringsställning och det stöd som Socialdemokraterna sedan gav de många högerkoalitioner som regera­de Tyskland från 1929 och fram till dess att Hitler grep makten.
Socialdemokraternas stöd till dessa krisregeringar, som med diktatoriska medel genomdrev sin åtstramningspolitik, bidrog starkt till att Hitler och nazisterna kunde vinna över samhällets mellanskikt och vända dem mot arbetarna.
Efter 1928 växte nazistpartiet snabbt och kunde i början av 1930-talet räkna med stöd från miljoner väljare. Partiet räknade 800 000 medlemmar i slutet av 1931 och dess stormtrupper (en kontrarevolutionär milis) började ta över gatorna och de offentliga lokalerna.

Trots att de båda ­arbetarpartierna ännu var betydligt större än nazister­na, stod det klart att en katastrof hotade om inte nazisterna stoppades. Och det kunde bara göras om de kommunistiska och socialdemokratiska massorganisationerna förenades i en gemensam strid mot nazisterna i bostadsområdena, på gatorna, arbetsplatserna och landsbygden.
Den ryske revolutionsledaren Leo Trotskij, som var den första att ta upp kampen mot stalinismens framväxt i Sovjetunionen, var den som tidigare än någon såg vidden av nazisthotet och vad som krävdes för att slå tillbaka Hitlers stormtrupper.
”Fascismen är en rakkniv i klassfiendens hand, och just när det ­gäller den kan Kominterns felaktiga politik leda till katastrofala resultat på kort tid. Å andra sidan kan en korrekt politik undergräva fascismens positioner – om än inte lika snabbt, det är sant”, skrev Trotskij och manade KPD till en kursomläggning – från ultravänster och sekterism till en politik för enhet mellan arbetarna mot fascismen/nazismen.

”Kommunistpartiet måste kalla till försvar av de materiella och moraliska positioner som arbetarklassen har lyckats erövra i den tyska staten. Det gäller mest omedelbart arbetarnas politiska organisationer, fackfö­reningar, tidningar, tryckerier, klubbar, bibliotek, etc. De kommunistiska arbetarna måste säga till sin socialdemokratiska motpart: ’Våra partiers politik står i direkt motsättning till varandra, men om fascisterna ­ikväll kommer och förstör er organi­sations samlingslokal, så kommer vi genast rusande med vapen i hand för att hjälpa er. Kan ni lova att ni rusar till vår hjälp om vår organisation hotas?’ Det är kärnan i vår politik ­under den nuvarande perioden. All agitation måste ha detta tema.” (Trotskij: Vändningen i Kommunistiska interna­tionalen och situationen i Tyskland, september 1930.)
Svaret från KPD:s ledning var att anklaga Trotskij för att gå i Socialdemokraternas ledband och för att överskatta nazisternas styrka. KPD:s ledare Ernst Thälmann stämplade till och med uppmaningen till en enhetsfront mellan ­socialdemokratiska, kommunistiska och partilösa arbetare ”som den mest kontrarevolutionära som Trotskij formulerat”. Gång på gång hävdade kommunistpartiet att nazisterna var på tillbakagång samti­digt som KPD-ledarna ursäktade sin sekterism med att när Socialdemokraterna har besegrats är det också slut med Hitler.
Inte ens 1930 års valresultat, då nazisterna fick fem och en halv miljoner fler röster än 1928 och blev landets näst största parti med stöd av drygt 18 procent av väljarna, fick KPD-ledningen och Komintern att inse den fara som förelåg. Istället ­lyfte man fram att också KPD gått framåt i valet – från 10,2 procent till 13,1 procent – och att ­Socialdemokraterna hade fallit tillbaka. Men SPD var fortfarande landets största parti med stöd av nära en av fyra väljare.
KPD:s tidning Rote Fahne (Röda fanan) skrev att efter valet ”kommer nazisterna bara att försvagas” och det gällde för KPD att fortsätta som förut. Ingen är så blind som den som blundar för verkligheten.

Socialdemokraterna å sin sida trodde att de kapitalistiska institutionerna skulle stoppa Hitler. ­Därför slöt man upp bakom regeringens extrema åtstramningspolitik och de undantagslagar som genomfördes. Det var en politik som bara fördjupade krisen och massornas armod. I december 1931 var mer än var tredje i Tyskland utan jobb, över 5 miljoner arbetslösa mot dryga 700 000 år 1928. Under samma tid hade landets industriproduktion fallit med nära 40 procent.
Socialdemokratin påstod visserligen att man stod beredd att mobilisera miljoner människor om Hitler försökte ta makten. Tillsammans med bland annat tyska LO bildade Social­demokraterna 1931 det man kallade ”Järnfronten” mot Hitler, som sades kunna mobilisera 4,5 miljoner ar-betare mot nazisterna. Men denna ”järnfront” användes endast som en socialdemokratisk valmaskin och inte som en organisation för att ­skydda arbetarorganisationerna och exempelvis stoppa nazistmarscherna i arbetarområden.

Arbetarpartiernas förlamande splittring och oförmåga att visa en väg ut ur krisen gjorde att småborger­ligheten, medelklassen, de äldre som förlorat sin pension och arbetslösa som förlorat allt hopp i än högre grad vände sig till de nazistiska dema­gogerna som blandade sina utfall mot arbetarrörelsen och den judiska befolkningen med angrepp mot storka­pitalet.
Det gick så långt att KPD, på ­order av Stalin och Komintern, gjorde gemensam sak med nazisterna för att fälla den socialdemokratiska ­regering som styrde i Preussen, den delstat som hyste två tredjedelar av ­Tysklands befolkning. Det misslyckades dock, regeringen överlevde folkomröstning­en. Men året därpå avsattes den socialdemokratiska delstatsregeringen i Preussen av rikskansler von Papens högerregering utan att Socialde­mokraterna gjorde något motstånd.
I samma veva började fler och fler storkapitalister samt högre officerare att etablera allt intimare band till nazisterna.
Nazisternas så kallade ”folkrevolution” var enligt Hitler ”en rasrevo­lution som befäste att kapitalisterna har rätt att leda eftersom de särat sig från mängden och visat de är av en högre ras” (citerat i Alan Bullocks bok Hitler en studie i tyranni).
I den tyska kapitalistklassens såg Hitler och nazisterna som det verktyg som kunde omintetgöra den kraft som stod i vägen för en öppen diktatur – arbetarklassens självständiga organisering i partier, fackföreningar, fabriksråd, kooperativ o s v. Nazism och fascism är ingen ”vanlig” form av borgerlig repressiv diktatur, utan en terrorregim i kapitalismens tjänst som har frambringats ur en kontrarevolutionär massrörelse av förtvivlade småborgare och medel­klass.
Det i sin tur gör det möjligt för fascism och nazism att inledningsvis etablera totalkontroll över ­samhället och krossa all form av självständig organisering. Fascismen och nazismens triumf innebär att arbetarrörel­sen inte endast är nedklubbad utan avlivad.

Hitlers makttillträde blev den blodiga finalen i den kris och serie av politiska och sociala chocker som hade skakat Tyskland sedan 1918.
Men utgången i Tyskland var ­inte förutbestämd. Så sent som 1932 fanns möjlighet att stoppa Hitler. Det skulle emellertid ha krävts att arbetarrörelsens alla organisationer förenades i en front mot nazisterna, vilket inte skedde.
Istället för att marschera var för sig, men kämpa gemensamt, kom arbetarnas organisationer till följd av ledningens politik och metoder, att slås sönder var för sig.
När KPD-ledningen i slutet av 1932 aviserade en viss kursändring och försökte få till stånd ­aktionsenhet, åtminstone på det lokala planet, var det för sent. Den socialdemokratiska ledningens politik hade ­demoraliserat de egna medlemmarna och spridit en förlamande förvirring bland arbe­tare som såg partiet som sitt.
KPD, som i sina led hade många energiska och hjältemodiga kämpar, kunde till följd av sin tidigare politik inte samla arbetarklassen till ett bredare motstånd.
På sin kongress 1932 hade KPD deklarerat att detta var den sista kongressen innan vi tar makten. Det ­visar hur verklighetsfrämmande ledningen var och att man hellre försökte hålla moralen uppe med revolutionära fraser än att förklara att kampens omedelbara mål var att stoppa nazisterna och säkra ­arbetarrörelsens framtid. Först krävdes det att det överhängande nazisthotet slogs tillbaka, innan KPD kunde börja ta sig an upppgiften att erövra makten.
Till följd av felaktig politik och analys var KPD paralyserat och trots att medlemmar och sympatisörer, många med vapen i hand, väntade på att partiet skulle svara på Hitlers makttillträde hände inget efter januari 1933.

Samma olycksbådande paralysering gav Socialdemokraterna prov på. Istället för att mobilisera sina kärntrupper till gemensam strid tillsammans med KPD:s anhängare satte Socialdemokraternas ledning sitt hopp till den härskande klassen, lagen och det som fanns kvar av Weimarrepubliken. Socialdemokraterna hävdade också att det minskade stödet till nazisterna i valen 1932 skulle tas som en intäkt på att Hitlers anhang kom allt längre bort ifrån statsmakten.
I själva verket var det tvärtom. Nazistpartiets försvagning och inre slitningar fick kapitalistklassen och de borgerliga att snabbt sluta upp bakom Hitler, som i sin tur lovade att leverera de villkor som kapitalet efterlyste samt rensa ut alla inom nazistpartiet som hade trott på fraserna om ”folkrevolution”. Som tack för detta fick Hitler bli rikskansler den 30 januari 1933.
Eftersom arbetarklassen inte på allvar hade mobiliserats till strid mot Hitler blev nederlaget än mer kännbart. Efter att nazisterna hade fått makten spred sig en enorm uppgivenhet och vilsenhet, som bara förstärktes i takt med nazisternas frontalangrepp mot varje form av opposition. Den nya terrorregimen ­kunde i sitt krig mot marxismen och arbetarrörelsen räkna med ett otal medlöpare och angivare. Hela samhället förgiftades när skräckväldet bredde ut sina tentakler. Och redan i april inleddes de första statligt organiserade bojkotterna av judiska butiker. Det var en föraning om det fasansfulla som skulle hända.

Katastrofen i Tyskland 1933 blev början till en ny världsbrand. Efter att ha kommit till makten inledde ­Hitler förberedelser för den tyska imperialismens expansion i Europa och krossandet av Sovjetunionen.
En ny världsbrand stod för dörren. När ett nytt världskrig skulle bryta ut skulle främst avgöras av hur lång tid det tog för Nazityskland att militärt rusta upp.
Hitlers makttillträde 1933 blev inledningen till det mörkaste kapitlet i mänsklighetens historia. Det räcker som argument för varför dagens kamp mot nazism och rasism är så viktig.

Återgå till toppen

——————————————————————-

5. Afrikas och Asiens kolonialisering


På 20 år, mellan 1880 och 1900, koloniserade Europas stormakter i genomsnitt en miljon kvadratkilometer i Afrika årligen, det vill säga 2-3 gånger Frankrikes yta. Bak­om denna extrema imperia­listiska expansion låg jakten på råvaror, marknader, makt och prestige.

Förlaget Historiska Media har förtjänstfullt gett ut två böcker av den holländske historieprofessorn Henk Wesseling. Temat är europeisk imperialism på 1880-talet, Söndra och härskahandlar om Afrika medan Imperiernas tid även behandlar Karibien, Asien och Stilla havsområdet.

”På 1770-talet existerade ingen bild av ett utvecklat och överlägset västerland gentemot ett underutvecklat och eftersatt öst”, konstaterar Wesseling. Konstantinopel var länge Europas största stad, medan Nanjing, Peking och Kanton i Kina även på 1800-talet var betydligt större och mer utvecklade än London eller Paris. Världens största stad år 1800 var dock Tokyo med en miljon invånare. Wesseling betonar att många i väst på den tiden beundrade utvecklingen i Asien.

Afrika, däremot, ansågs vara hopplöst efterblivet. De europeiska makterna intresserade sig länge enbart för slavhandeln från afrikanska kuststäder till Amerika. Mellan 1450 och 1900 fraktades 11 698 000 slavar – 26 000 människor per år under 450 år – som varor på de europeiska skeppen. Slavarnas arbetskraft skulle ersätta de 80-90 procent av befolkning- en i Nord- och Sydamerika som dog som ett resultat av de europeiska er­övrarnas ankomst.Det var först med kapitalismens framväxt som koloniseringen på allvar inleddes under 1800-talets andra hälft. Explosionen av produktivkrafter och kapital, främst i England och Tyskland, sprängde de nationella ramarna. Imperialismen beskrevs av Lenin som kapitalismens högsta stadium, vilket betydde stormakternas och monopolen ständigt pågående kamp och uppdelning av världen. He­la jorden blev en marknad – världshandeln ökade med 600 procent 1850-1914.

Under denna tid koloniserades Franska Indokina, Nederländska Ost-indien (Indonesien) och i stort sett hela Afrika. Efter krigen mot Spanien hade även USA kolonier, i Puerto Ri­co, Kuba och Filippinerna. ”Det koloniala införlivandet av stora delar av Asien och i stort sett hela Afrika genomfördes med våld”, skriver Wesseling.
Koloniseringen mötte hela tiden motstånd och uppror, från Frankrikes invasion av Tunisien 1881 till samma stormakts övertagande av Marocko 1912. Engelska trupper användes öv­er hela världen, t ex i flera krig mot ashantifolket på Guldkusten (Gha-na). 160 000 afrikaner dödades enbart i maji-maji-upproret i tyska Östafrika 1905-06. I Asien bedrev Nederländerna ett blodigt krig i Aceh mellan 1873 och 1903. I Europas huvudstäder beskrevs ständigt hur nya regioner ”pacificerats”, d v s att motstån- det krossats i blod. Samma uttryck används för övrigt idag av USA i Irak och av Kina i Xinjiang/Östturkestan. I Kongo innebar Belgiens kung Leopolds påstått humana ”fristat” att befolkningen halverades 1880-1920, från 20 till 10 miljoner.Uppdelningen av Afrika, som Wesseling noggrant redovisar, inleddes på Berlinkongressen 1878 och fortsatte med Berlinkonferensen, från november 1884 till februari 1885. Under den tyske kanslern Bismarcks ledning fick Frankrike fria händer i Tunisien, England fick Egypten, kung Leopold tog makten i Kongo och Tyskland kunde upprätta kolonier i Namibia, Kamerun och Tanzania.
En av de få deltagarna i Berlin som varit i Afrika, äventyraren och imperialisten Henry Morton Stanley, beskrev till exempel Kongo som bördigare än Mississippi, ”ett nytt Indi­en”. På ett möte med textilkapitalister i Manchester förklarade han: ”Om varje invånare i Kongobäckenet skulle köpa en söndagskostym… var det re­dan nog för att avsätta 300 miljoner yard manchestertyg”.
Möjligheten till nya marknader och råvaror – gummi, elfenben, guld, diamanter och palmolja komplettera­de snart slavhandeln – var en särskilt stark drivkraft för den engelska kapitalismen. Som en av dess ideologer förklarade: ”Handeln tog oss till Västafrika; handeln får oss att stanna kvar i Västafrika. Den är källan och ursprunget till vår närvaro i Västafrika.” Wesseling redovisar de ekonomiska kalkylerna: ”Mellan 1882 och 1898 ställdes 70 miljoner afrikaner under brittisk överhöghet. Den genomsnittliga kostnaden uppgick till 15 pence per person”.

Imperialismen betydde att kapitalet sökte sig ut över gränserna för att säkra ännu större vinster. Denna kapitalexport var till större delen ett utbyte mellan de mer utvecklade ekono- mierna, men en del gick också till utsugningen av kolonierna. Kraftmätningen mellan främst de europeiska stormakterna blev global. Att skaffa styrkefästen i Afrika och Asien var därför inte enbart en fråga om vinstjakt, det handlade också om militär strategi och prestige. I begreppet stor-makt ingick helt enkelt att ha koloni­er.De styrandens rädsla för revolution på hemmaplan var också en drivkraft för koloniseringen. Den franska revolutionen 1789 och de följande åren hade följts av nya revolutioner 1830 och 1848, den senare i hela Europa. Utan kolonisering återstod bara klasskamp, ”krig mellan fattiga och ri­ka”, varnade en berömd fransk författare. Den engelske imperialisten Cecil Rhodes förklarade att den som inte vill ha inbördeskrig måste bli imperialist. Kolonierna bidrog till att regeringar och kapitalister kunde göra vissa eftergifter till den egna arbetar­klassen. Men framför allt användes de koloniala krigen i nationalistisk och chauvinistisk propaganda.

Lenin varnade i början av 1900-talet för faran att arbetare infekterades av kolonial chauvinism och att detta måste besvaras av arbetarrörelsen. Internationella avtal och uppgörel­ser som i Berlin kunde inte förhindra utbrottet av första världskriget 1914, vars första militära strider ägde rum i Togo i Afrika. Kolonierna spelade en viktig roll under kriget, som leverantörer av råvaror och inte minst soldater. Storbritannien mobiliserade 1,4 miljoner soldater från Indien, 50 000 rekryterades till den franska armén från Franska Västafrika o s v. Första världskriget var ett imperialistiskt omfördelningskrig, förlängnin­gen av det kapitalistiska systemets konkurrens. Den tyska imperialismen utmanade den brittiska, till ett fruktansvärt pris för befolkningen på båda sidor. I Afrika tog Frankrike och England efter kriget över Tysklands kolonier.
Inte heller revolutionen kunde avvärjas med hjälp av kolonier. Den rys­ka revolutionen 1917, i en stat vars ”kolonier” var grannländerna, skaka­de om hela världen och spreds över en stor del av Europa. Den blev ock­så inledningen på en utvecklad masskamp i kolonierna.

Det fanns också en stark ideologisk, rasistisk propaganda till stöd för koloniseringen. Wesseling beskriver Englands ledande politiker 1885-1902, Lord Salisbury:

”Han var emot jämlikhet, demokrati och utvidgad rösträtt… Än mer illa tyckte han om ateism, klasskamp och socialism. Att ge irländarna röst-rätt ansåg han vara lika dåraktigt som att ge hottentotterna rösträtt…”.

Salisburys samtida, Joseph Chamberlain, ”trodde uppriktigt att den ’brittiska rasen’ – som han så gärna uttryckte det – var det bästa folket i världen…”. Denna linje sammanfattades i uppslagsverket Encyclopaedia Britannica, som om afrikaner menade att ”rasens historia” talade emot alla krav på jämställdhet.På de svenska moderaternas hemsida år 2009 hänvisar man stolt till sin historia från 1800-talets slut. Hur förklarar och försvarar dagens ”salisburyister” – såna som Carl Bildt – den tidens grova rasism, krigen, plundringen, slavhandeln? Sanningen är att de struntar i den. Dessutom förs ju dagens krig, som USA:s krig i Irak, med samma argument, om än lite mer sofistikerade. Desto mer makabert är det därför när högerpolitiker idag angriper socialister för ”kommunismens brott”. Marx och Lenin var till skillnad från sin tids borgare motståndare till kolonisering och rasism, som båda är uttryck för det kapitalistiska systemet.
Henk Wesselings böcker rekommenderas till alla som är intresserade av koloniseringen och särskilt Afrika. De är skrivna ur ett tydligt europeiskt perspektiv, många afrikanska berättel­ser behövs som komplement, men det understryker samtidigt kapitalismens nakna maktpolitik.

Återgå till toppen

——————————————————————-

6. Tips på vidare läsning


– Från Kungsan till Kärrtorp, Per-Åke Westerlund, Rättviseböcker

– Kampen mot nazismen i Tyskland, Leo Trotskij

http://www.marxistarkiv.se/klassiker/trotskij/kampen_mot_fascismen.pdf

Återgå till toppen

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s