Andra historiska händelser

Artiklar här:

1. Joe Hill – mannen som aldrig dog

2. Första världskriget

3. Sovjets röda armé besegrar nazismen

4. Ungern 1956

5. Indonesien: 50 år sedan massakern på kommunister

6. Röda nejlikan, revolution i Portugal

7. Så stoppades Vietnamkriget

8. Militärkuppen i Turkiet 1980

9. Berlinmurens fall

——————————————————————-

1. Joe Hill:  ”Mannen som aldrig dog”

 

 

 

Svenska Joe Hill (Joel Emanuel Hägglund) blev välkänd för sina protestlåtar och arbetarkamp. (foto: )

Svenska Joe Hill (Joel Emanuel Hägglund) blev välkänd för sina protestlåtar och arbetarkamp.

Den 19 november är det 100 år sedan Joe Hill, socialist, organisatör och textförfattare till många odödliga kampsånger, arkebuserades i Salt Lake City. Lördagen den 20 november defilerade tusentals personer förbi hans kista. Vid begravningsceremonin på söndagen rymdes inte alla sörjande i bårhusets lilla kapell. Efter begravningen lastades kistan på ett tåg till Chicago där en andra begravningsceremoni ägde rum på Thanksgiving den 25 november. Upp till 30 000 människor trängdes på gatorna och stoppade trafiken.

Vem var då Joe Hill, ”Mannen som aldrig dog”, mannen som inspirerade Bob Dylan, Pete Seeger och andra amerikanska protestsångare? Han föddes som Joel Emanuel Hägglund i Gävle år 1879. Joels pappa arbetade som konduktör på Gävle-Dala järnväg. I oktober 1886 råkade pappan ut för en arbetsplatsolycka vid ett växlingsarbete. Drygt ett år senare dog han i sviterna efter olyckan. Nu började en svår tid för familjen. De äldsta barnen slutade skolan och började arbeta. Joel stannade kvar i skolan tills han hade fyllt tolv år. Då började han arbeta i ett repslageri.

Arbetet i repslageriet ledde till att han utvecklade hudtuberkulos vid 16 års ålder. Han remitterades till en hudspecialist på Serafimer­lasarettet i Stockholm. Behandlingen var kostsam och Joel var tvungen att arbeta mellan behandlingarna.

I Stockholm kom han i kontakt med en värre fattigdom än i Gävle. Han kom också i kontakt med den anarkistiskinfluerade tidningen Brand och unga socialdemokrater. Det finns dock inga belägg för att han redan i Stockholm ”skulle ha engagerat sig politiskt, men det är inte omöjligt att han deltog i möten och på så sätt skaffade sig en politisk uppfattning”, skriver Ingvar Söderström i sin biografi över Joe Hill vid namn En sång kan inte arkebuseras, utgiven av Joe Hill-sällskapet.

Efter två år tillfrisknade han och kunde återvända till Gävle. Då var modern sjuk och dog sedermera i januari 1902. Efter moderns död sålde barnen föräldrahemmet och delade pengarna mellan sig. Joel och hans äldre bror Paul åkte till USA, till ett som de hoppades bättre liv. Livet blev dock inte så lätt som de hade trott. Det fanns gott om unga invandrare utan yrkeskunskaper eller kunskaper i engelska. Bröderna skildes åt.

Inte mycket är känt om Joels första tid i USA. Man vet att han började med ett städjobb i New York. Någon gång under den första tiden bytte han namn till Joseph Hillstrom, som senare förkortades till Joe Hill. Han ville västerut och hankade sig fram på resan dit. Bland annat arbetade han på en mekanisk fabrik i Chicago. Där försökte han organisera en fackförening och blev då svartlistad.

I juni 1905 bildades den kamp­inriktade fackliga organisationen IWW (Industrial Workers of the World, vars medlemmar ofta kallades för Wobblies) i Chicago. IWW organiserade alla arbetare oberoende av kön och härkomst i motsats till den större fackliga organisationen AFL. Rörelsen hade sin starkaste bas på västkusten, speciellt i nordväst.

Joe tog sig vidare västerut och befann sig i San Fransisco vid den stora jordbävningen som ägde rum där år 1906. Han tog sig vidare norrut och kom till Portland, Oregon. Där ledde IWW 2 500 sågverksarbetare i strejk år 1907. Joe arbetade förmodligen i hamnen där under strejktiden, och det var förmodligen där som han anslöt sig till IWW, en organisation som stämde bra överens med hans egna åsikter.

Spokane i delstaten Washingtons östra del blev startplatsen för Joes verksamhet som textförfattare. Staden hade en uppsjö av privata arbetsförmedlare som utnyttjade den enorma massan av arbetslösa. IWW:s organisatör i området, Jack Walsh, försökte organisera arbetarna och höll gatumöten så gott som dagligen. Frälsningsarmén kom dit med sin orkester för att dränka hans budskap. Jack Walsh fick då idén om att ge ut en bok med IWW-sånger. Boken kom att kallas The Little Red Songbook.

Joe, som befann sig i Spokane under denna tiden, började skriva texter. Han använde sig mestadels av välkända religiösa melodier. De var medryckande och kunde samla arbetarna i sång, trots att de talade många olika språk. Sången blev något av IWW:s signum.

IWW gick till kamp sjungande, från yttrandefrihetskamper i Spokane och Fresno till en textilarbetarstrejk år 1912 i Lawrence norr om Boston. På alla dessa ställen slutade kampen i seger och sången som kunde förena arbetare som talade ett fyrtiotal olika språk var en stor del i segern. Journalister som bevakade strejken i Lawrence talade om den kraft som sången verkade inge arbetarna.

Joe anslöt sig år 1911 till revolutionen i Mexiko och stannade där i sex veckor innan revolutionärerna gav upp Baja California. Efter tiden i Mexiko intensifierade Joe sitt skrivande och skrev specialskrivna texter till olika kamper, som exempelvis strejken i Lawrence.

Kapitalintressen började nu inse kraften i Joe Hills texter och han svartlistades. Han kom till San Pedro där det var full fart i hamnen, men han kunde inte få något jobb.

Trots att han inte fick något jobb stannade han i San Pedro i över ett år, men var övervakad av myndigheterna. I juni 1913 greps han för lösdriveri och dömdes till 30 dagars fängelse. Eftersom polisen försökte få honom fälld för värre brott än så följde han med några vänner till Salt Lake City för att försöka få ett jobb där.

Natten mellan den 10 och 11 januari 1914 knackade Joe på hos en läkare och sökte hjälp för en skottskada i bröstet. Han förklarade att han hade fått skadan i samband med ett bråk om en kvinna, men han ville inte berätta mer än så. Samma kväll hade en före detta polisman, som nu var specerihandlare, blivit skjuten till döds tillsammans med sin tonårige son. Sonen hade lyckats få iväg ett skott som förmodligen hade träffat en av de två män som hade trängt sig in i affären. Allt enligt en yngre son som hade gömt sig längre in i butiken.

När myndigheterna fick vetskap om Joes skottskada var saken klar. Det måste vara den farlige uppviglaren Joe Hill som är skyldig. Den enda bevisning man hade var den skottskada som han hade ådragit sig samma natt.

Rättegången som följde var starkt partisk. Tidigare vittnesberättelser som talade för att Joe Hill var oskyldig ändrades och de vittnesmål om talade emot den officiella linjen ogiltigförklarades. Den 8 juli 1914 kom domstolens utslag och icke förvånande dömdes Joe Hill till döden.

En solidaritetsrörelse drogs igång och avrättningen uppsköts. Kampanjen för Joe Hill frigivning blev internationell. Den svenska regeringen förstod så småningom att en svensk medborgare riskerade avrättning på mycket vaga grunder. Sveriges minister i Washington vädjade om en ny rättegång, vilket även USA:s president Woodrow Wilson gjorde, men förgäves.

Den 19 november 1915 föll skotten som ändade Joe Hills liv. Han ville inte bli begravd i Utah. Därför kremerades han i Chicago och askan lades i ett kuvert som sedan skickades ut över hela världen. Den 1 maj 1916 spreds hans aska för vinden på flera ställen över hela världen, bland annat  i hans födelsestad Gävle.

Joe Hill dödades, men hans verk lever vidare.

Balladen om Joe Hill skrevs av Earl Robinson och Alfred Hayes. Där finns bland annat följande strofer:

Jag drömde om Joe Hill i natt.

Vi stod där man mot man.

Jag sa till Joe: ”Du är ju död.”

”Jag kan ej dö”, sa han.

”Jag kan ej dö”, sa han.

Från San Diego och till Maine,

varhelst vår kamp slår till

för männskovärde, lag och rätt,

där hittar ni Joe Hill.

Vår kamp för människovärde, lag och rätt går vidare. Joe Hill deltar fortfarande i den kampen genom sina sånger och sin uppmaning: Organisera dig och kämpa för en värld fri från fattigdom och förtryck. ■

”Sörj inte – organisera er!”

”Jag har skrivit massor av visor och sånger och har komponerat musiken till en del av dem. De flesta av mina poem har en revolutionär karaktär och har antagits av olika revolutionära krafter som IWW och de socialistiska organisationerna, för att kunna användas på revolutionära möten”, sa Joe Hill i en tidningsintervju efter att han anhållits i Salt Lake City i januari 1914.

Det är som författare till sånger som Det är kraft i vårt förbund (There Is Power In a Union), Casey Jones (Casey Jones, The Union Scab), Svarta präster (The Preacher and the Slave), Luffaren (The Tramp), Om jag någonsin ska strida (Should I Ever Be a Soldier). Världens alla slavar vakna (Workers of the World Awake) och Rebellflickan, Upprorsflickan i en senare översättning, (Rebel Girl) som Joe Hill har blivit mest känd.

Dessa sångers budskap och maningar till kamp är lika aktuella idag som då de skrevs för drygt 100 år sedan.

Melodierna som Joe Hill använde sig av var i regel lånade. Men några skrev han både text och musik till, bland annat till Rebellflickan, som skrevs till IWW-organisatören Elizabeth Gurley Flynn och kampen för att  organisera arbetarkvinnor.

Med hjälp av Joe Hills sånger kämpade IWW för att bygga en enda stor fackförening för alla arbetare (One big Union).

IWW bildades 1905. På grundningskongresen samlades den tidens mest kända amerikanska socialister: Eugene Debs (som fick nära 1 miljon röster som socialistisk presidentkandidat år 1920), Daniel De Leon och Big Bill Haywood, som skulle bli IWW:s främste organisatör.

IWW bildades bara några månader efter den första ryska revolutionens (1905) masstrejker  som födde sovjeterna (arbetarråden).

Till skillnad från de då existerande facken strävade IWW efter att organisera alla arbetare, inte bara de yrkesutbildade vita manliga arbetarna.

IWW var dock mer än bara en fackförening. Det var en revolutionär rörelse, vars mål var att avskaffa kapitalismen – löneslaveriet.

IWW första tio år blev de framgångsrikaste. Första världskrigets utbrott och den efterföljande klappjakten på amerikanska socialister ledde dock  till IWW:s försvagning.

Den ryska oktoberrevolutionen 1917 fick stort stöd av IWW:s medlemmar (Big Bill Haywood  valde till och med att emigrera till det nya Sovjet 1921). Flera av IWW kämpar gick även med i USA:s kommunistparti som bildades 1919.

IWW hann under sin korta storhetstid lägga en grund till 1930-talets arbetarkamp i USA och bildandet av det nya facket CIO (Congress of Industrial Organizations).

Genom Joe Hills sånger har minnet av IWW:s kamp hållits levande och med sina sista ord ”Sörj inte – organisera er!” sammanfattade han det tidiga IWW:s ideal. ■

Återgå till toppen

——————————————————————-

2. Första världskriget 1914-1918

Brittiska soldater tar skydd i skyttegrav
Brittiska soldater tar skydd i en skyttegravI juli är det precis hundra år sedan det första världskriget bröt ut. Det var ett imperialistiskt krig för makt, prestige, marknader, territorier och kolonier. Kriget, som kom att kallas Det stora kriget, rasade ända fram till slutet av 1918. Under dessa år förvandlades delar av Europa till en krigskyrkogård. Det mänskliga lidandet och förödelsen, som kriget orsakade, saknar historisk motsvarighet. Uppemot 20 miljoner människor, soldater och civila, dog i kriget. Serbien led de proportionellt största förlusterna – nästan var sjätte invånare förlorade sitt liv.

Förutom krigets offer dog ytterligare minst 22 miljoner människor i spanska sjukan, den pandemiska influensa som bröt ut i krigets slutskede. Kriget kom att helt rita om världens politiska och sociala karta. Med början i Ryssland 1917 blev kriget upprinnelsen till historiens hittills kraftfullaste revolutionära våg.

Arbetarnas och de fattigas uppror på hemmaplan, jämte den samtidiga revolutionära jäsningen bland soldater och matroser, ändade till sist stridigheterna. Första världskriget var det första industriella och totala kriget mot mänskligheten.
På ett fasansfullt sätt kom redan krigets första veckor att ge besked om att kapitalismens genombrott gett de styrande oemotsvarade resurser och möjligheter att bedriva ett krig, som innebar att samhället kastades ned i våldsamt förfall och barbari. Första världskriget ”är ett krig mellan rovdjur om hur bytet skall delas, om vem som skall förslava främmande länder. Kriget förs av alla stormakter om utplundringen, uppdelningen av världen, om marknader, om att förslava folken. För bourgeoisien innebär det ökade profiter”, skrev den ryske marxisten och revolutionsledaren Vladimir Iljitj Lenin när kriget hade påbörjat sitt andra år.

På ett kusligt sätt blev kriget en bekräftelse på den varning som den revolutionäre socialisten Friedrich Engels, Karl Marx stridskamrat, utslungade redan 1887: Ett nytt krig mellan Europas stormakter skulle bli ”ett världskrig av en hittills oanad omfattning och häftighet som på tre-fyra år skulle ödelägga kontinenten och sprida hunger, epidemier och akut nöd”.
Det kapitalistiska samhället hade inte bara skapat möjligheter för socialism och arbetarklassens maktövertagande utan också samhällets återfall i barbari.

I samband med att det är hundra år sedan kriget bröt ut har det givits ut ett överflöd av böcker och producerats en mängd dokumentärer om kriget.
Det mesta som skrivits och kommenterats har skildrat kriget på västfronten och försökt förklara krigsutgången med hänvisning till händelser på slagfältet. Det var emellertid inte antal vapen och soldater som till sist avgjorde krigsutgången utan massornas krigströtthet och fredsvilja. Första världskrigets strider utkämpades visserligen främst på europeisk mark (Europa hyste flertalet av dåtidens stormakter), men kriget omfattade direkt eller indirekt alla kontinenter. Och de många sår som kriget orsakade är långt ifrån läkta.

De gränser som de segrade imperialistiska makterna (Storbritannien och Frankrike) godtyckligt ritade efter krigsslutet 1918 i Mellanöstern, helt över huvudet på invånarna, lägger ett stort ansvar för dagens våld och splittring på imperialismens axlar. Ännu har inte Turkiets ledare velat erkänna omfattningen av det folkmord på armenier som ägde rum med början 1915.
Första världskrigets utgång kom överhuvudtaget att forma 1900-talets historia. Kriget innebar slutet för såväl tsardömet i Ryssland och dubbelmonarkin Österrike-Ungern som för det som fanns kvar av det osmanska riket. Men den enskilt viktigaste händelsen var den ryska socialistiska oktoberrevolutionen 1917.

För första gången grep arbetarna och fattigbönderna makten och det satte ett exempel, som snabbt fick efterföljd. De revolter och uppror som följde i revolutionens spår gjorde det omöjligt för den härskande klassen att fortsätta kriget.
Det var massornaskamp för fred, bröd, arbete och jord som fick soldaterna att kasta sina vapen och vägra lyda order eller ge upp och låta sig tas tillfånga. Den ryska miljonhövdade armén, på papperet världens största, formligen löstes upp från våren till hösten 1917.

Första världskriget hade föregåtts av en exempellös kapitalistisk expansion, som etablerade finanskapitalets makt och imperialismens tidsålder. De första stora imperialistiska makterna hade, oftast med brutal vapenmakt och i krig med varandra, koloniserat och lika girigt som brutalt styckat upp världen.
”Från 1876 till 1914 har de sex ’stor’-makterna [Storbritannien, Ryssland, Frankrike, Tyskland, USA och Japan] roffat åt sig 25 miljoner kvadratkilometer, dvs. en yta som är 2,5 gånger så stor som hela Europa! Sex makter håller över en halv miljard (523 miljoner) invånare i kolonierna förslavade. Fyra invånare i ’stor’-makterna motsvaras av fem invånare i ’deras’ kolonier. Och alla vet, att kolonierna har erövrats med eld och svärd, att koloniernas befolkning behandlas som djur och utsugs på tusen sätt” (Lenin: Socialismen och kriget).

Den brittiska imperialismen var den tidens dominerande imperialistiska makt. Det brittiska imperiet, omfattande en fjärdedel av jordens yta, och dess flotta dominerade världshaven. Men den brittiska imperialismens ställning hotades av å ena sidan Tysklands snabba frammarsch – industriellt och militärt – och å andra sidan den växande styrkan hos den amerikanska imperialismen.
Till skillnad frånexempelvis det brittiska imperiet var Tysklands handel, kapitalexport och expansion i första hand koncentrerad till Europa, en återspegling av att Tyskland inte kunde matcha den brittiska imperialismen vad gäller kolonier och kontroll av landområden utanför Europas gränser. ”Tyskland var navet runt vilket Europas ekonomiska system kretsade [1850-1913]”, skrev Financial Times i en bilaga om världen 1888-1988.
Men inte bara den tyska kapitalismen upplevde en blomstringstid årtiondena innan första världskriget bröt ut. Även andra länder upplevde en tid av snabb ekonomisk tillväxt och kapitalismen, via världshandelns årliga tillväxt och kapitalexporten, lade under sig allt större områden.

På ett årtionde industrialiserades Ryssland. Att den ryska kapitalismen utvecklades sent – i skydd av en statsmakt som vilade på gamla ordningen och tsarismens absolutism och som en produkt av i huvudsak utländska kapitalinvesteringar (inte minst franskt kapital) – skulle skapa en oundviklig våldsam kollision mellan å ena sidan den uppåtstigande arbetarklassen och å andra sidan den svaga inhemska borgarklassen och staten. Den ryska revolutionen 1905, särskilt masstrejken, blev den första urladdningen.
I takt med kapitalismens expansion följde ökad konkurrens och tilltagande rivalitet om vem och vilka som skulle bli den dominerande europeiska makten. Ur dessa interimperialistiska motsättningar formades tidigt en trippelallians mellan Tyskland och dubbelmonarkin Österrike-Ungern (det habsburgska imperiet med 53 miljoner invånare på en yta som idag täcker en rad länder i Central- och Östeuropa) samt Italien och en motsatt trippelallians, den så kallade trippelententen, mellan Frankrike, Ryssland och Storbritannien.

Den förstnämnda utgjorde centralmakterna i kriget och den sistnämnda ententen eller de allierade. De olika allianserna bedrev en ständig kamp sinsemellan för att knyta ytterligare länder till sig, samtidigt som de drog upp krigsplaner för hur de skulle lägga Europa under sig och erövra nya marknader samt tillgångar.
”Bland de stora europeiska imperierna fanns det stora skillnader i storlek och styrka, en obalans som ledde till instabilitet. Och eftersom de var rivaler höll deras ledare ständigt ögonen på varandra och försökte gissa vem som skulle besegra vem i ett eventuellt krig, och vem som var således bäst att alliera sig med”, skriver David Fromkin i sin bok Europas sista sommar.

I takt med att konkurrensen intensifierades på världsmarknaden och kapitalets behov av ständig expansion utanför landsgränserna, började varje lands framgång ske på bekostnad av konkurrerande länder. Det i sin tur skärpte spänningarna mellan de rivaliserande makterna och underminerade varje försök att skapa en jämvikt i relationerna mellan dåtidens stormakter.
Jämsides med denna utveckling framträdde motsättningen mellan kapitalismens fortsatta utveckling och den allt snävare nationella kostymen allt tydligare.  Varje försök att överkomma denna motsättning tenderade att ge upphov till nya spänningar och antagonistiska motsättningar på världsarenan.

Åren fram till krigsutbrottet var ingalunda en fredlig period utan kantades av krig och konflikter, som exempelvis USA:s kolonialkrig i Filippinerna 1899-1902, det rysk-japanska kriget 1904-05, Österrike-Ungerns annektering av Bosnien-Hercegovina 1908-09, Marockokrisen 1911, Italiens krig mot Turkiet 1911-12, som slutade i Italiens kolonisering av Libyen, och de två storkrig som rasade på Balkanhalvön 1912-13.

Krig är en fortsättning på politiken men med våldsamma, dödsbringande medel. Imperialismens tidsålder födde också militarismen och väldig militär kapprustning.
Allmän värnplikt hade införts i nästan alla europeiska länder (med undantag för Storbritannien) för att snabbt kunna mobilisera utbildade soldater och transportera dem på järnväg, som byggts ut för att också tjäna militära ändamål. Åren 1908-13 ökade rustningskostnaderna för Europas sex största länder med 50 procent.
”Nästan alla stormakter använde nu 5 till 6 procent av sin nationalinkomst till sina väpnade styrkor” (Adam Hochschild: Aldrig mera krig: lojalitet och motstånd 1914-1918). Symptomatiskt är att den tyska vapenfabriken Krupp var Europas enskilt största företag.

Men mer än något annat kom 1900-talets första fjorton år att innebära den socialistiska arbetarrörelsens genombrott. Över hela Europa började arbetarrörelsen bli en masskraft. Dåtidens socialistiska arbetarpartier, de flesta bar namnet Socialdemokraterna, hade redan 1889 förenats i den socialistiska Andra Internationalen.
Den tidens socialdemokrativar arbetarpartier, som organiserade socialister och kan inte jämföras med dagens borgerliga socialdemokrati. Den globala kampen mot militarism och för fred kom från första stund att bli en av den nya Internationalens absolut viktigaste uppgifter.
Internationalens andra kongress 1891 uttalade att krig och militarism var en produkt av kapitalismen och att endast arbetarklassens förbrödring och kamp för socialism kunde säkra fred. Detta uttalande skulle sedan följas av fler uttalanden och gemensamma kampanjer mot militarismen, som definierades som ”ett kapitalistiskt affärs- och maktintresse”.

Parollen ”Inte en man, inte ett öre mot den förbrytelse mot mänskligheten som heter militarismen” populariserade och summerade Internationalens program och uppgifter. I Stuttgart 1907 antog Internationalens kongress en resolution, författad av Lenin och Rosa Luxemburg, som uppdrog till de socialdemokratiska partierna att göra allt för att förhindra ett världskrig.
Och om kriget<ändå bröt ut skulle Internationalens medlemmar ställa sig i oförsonlig opposition mot den egna härskande klassens krig och organisera en kamp för fred och kapitalismens avskaffande. När Internationalen höll sin extrakongress 1912, vilken skulle bli den sista, antogs följande resolution:
”Om ett krig hotar att bryta ut, är det arbetarklassens och deras parlamentariska representanters plikt i de inblandade länderna, understödda av Internationella socialistiska byråns koordinerande verksamhet, att tillgripa varje ansträngning i syfte att förhindra dess utbrott. De måste använda sig av de metoder de betraktar som mest effektiva, vilka naturligtvis skiftar med klasskampens skärpning och den allmänna politiska situationen. Utifall ett krig ändå skulle bryta ut, är det deras plikt att ingripa för dess snabba avslutande och sträva med all sin makt att utnyttja den ekonomiska och politiska kris som skapats av kriget till att resa massorna och därigenom påskynda det kapitalistiska klasstyrets fall.”

Resolutionen, som bara kan läsas som en maning till revolution, hade föregåtts av en internationell aktionsdag mot Balkankriget och för fred.
Internationalens mäktigaste parti var det tyska Socialdemokraterna (SPD) vars medlemstal hade passerat en-miljon-strecket 1913. I valet 1912 hade partiet fått drygt en tredjedel av rösterna (34,8 procent) och med bred marginal blivit landets största parti. SPD gav ut 90 dagstidningar och hade 3 500 anställda.
Inom Internationalen betraktades SPD som ”Partiet” och garanten för att den internationella socialdemokratin även i fortsättningen skulle vila på den ideologisk-politiska grund som Marx och Engels hade lagt fram. Det har dock sedan länge blivit en allt större skillnad mellan vad SPD-ledarna skrev och sa och partiets praktik.

I ord var de socialismen trogna men den faktiska politiken och metoderna var rakt igenom inomkapitalistiska. Den fackliga ledningen – de tyska fackföreningarna räknade 2,5 miljoner medlemmar – var om möjligt en ännu större konservativ bromskloss.
Under 1900-talets början och särskilt efter 1905 blev SPD-ledningen samt den tusenhövdade staben av heltidsfunktionärer allt mer fokuserad på parlamentet och att vinna röster, samtidigt som fackledningen gjorde kompromisser till en dygd, vilket slutade i klassamarbete istället för masskamp.
Orsaken till denpolitiska urartning och den åtföljande byråkratiseringen, som Rosa Luxemburg var den första att uppmärksamma och ta strid mot, var dels SPD- och fackledningens rädsla för att partiet åter skulle förbjudas, som under 1878-1890, dels trycket från kapitalismens uppsving och fientliga klasskrafter.

Arbetarrörelsens ledning hade börjat se kapitalismens expansion och de sociala förbättringar som ett evigt tillstånd, vilket närde de reformistiska idéerna om att arbetarrörelsen bara hade att vänta tills den dag man blivit så stark att man utan strid kunde gripa samhällsmakten. Inget, allra minst storstrejk och andra massmobilisering, fick äventyra ”den gamla beprövade taktiken” av parlamentariskt arbete, stegvisa förändringar och klasskompromisser. Kampen för socialism fick vänta.

Denna inomkapitalistiska reformism märktes inte bara inom den tyska socialdemokratin utan i flera av Internationalens partier, bland annat den svenska socialdemokratin. Men eftersom ledningen inte helt kunde frigöra sig från medlemmarna kände den sig tvungen att fortsätta ge läpparnas bekännelse till socialism och internationalism.
Till skillnad från åren innan andra världskrigets utbrott 1939 var det en arbetarrörelse på frammarsch, som 1914 hade konfronterat ett växande krigshot. Det var en viktig skillnad gentemot 1930-talet, då arbetarrörelsen i många länder krossades av fascismen och nazismens järnhäl och som dessutom hade fått uppleva den ryska revolutionens urartning och stalinismens framväxt.

I motsats till andra världskriget, då stora delar av den europeiska arbetarrörelsen i det närmaste likviderades, kunde arbetarorganisationerna i mångt och mycket fortsätta att verka under krigsåren 1914-18. Den fackliga organisationsgraden i det närmaste fördubblades i krigförande länder som Storbritannien och Frankrike 1914-18 och i USA ökade den med 85 procent under krigsåren (USA gick inte in i kriget förrän 1917).
Inte minst i Ryssland hade arbetarrörelsen återhämtat sig efter nederlaget 1905 och från 1912 och fram till sommaren 1914 skakades det ryska väldet av en strejkvåg som svepte över industrin. I Västeuropa inkasserade Socialdemokraterna stora valframgångar, inte bara i Tyskland, utan även i till exempel Österrike samt Belgien och i Finland blev Socialdemokraterna största parti redan 1907.

Från 1910 och fram till krigsutbrottet hade de engelska fackföreningarnas medlemstal nästan fördubblats – från 2,3 miljoner medlemmar till fyra miljoner – och förberedde sig inför en möjlig generalstrejk i november 1914. Under samma tid föll antalet fackligt organiserade i Sverige, som en följd av det allvarliga bakslaget i storstrejken 1909 (se Offensiv, #1107).
Men perioden 1910-14 kom att etablera det socialdemokratiska ungdomsförbundet och dess kamp mot ”det befästa fattighuset”, som arbetarrörelsens socialistiska ryggrad. Det i sin tur placerade ungdomsförbundet längst fram i kampen mot de svenska ”försvarsvännerna” och krigsaktivisterna när kriget bröt ut.

Efter år av krigsförberedelser följde en allt snabbare nedräkning mot krig med början sommaren 1914. Om inte dödsskotten i Sarajevo hade inträffat skulle en annan händelse blivit en ursäkt för att ”släppa lös krafter som redan satts i rullning”, som det heter i en nyutkommen bok, Catastrophe: Europe goes to war 1914, av den brittiske journalisten Max Hastings. Mordet på Österrike-Ungerns ärkehertig och tronföljare Franz Ferdinand och hans hustru den 28 juni 1914 utfördes av en bosnisk serb, Gavrilo Princip, med stöd av en grupp som blivit känd som Svarta handen med målet att skapa ett stor-Serbien.
Ända sedan skotten föll har historikerna försökt hitta band som förbinder Princip och Svarta handen med den serbiska regeringen och dess självutnämnda beskyddare Ryssland. Konspirationsteorierna har avlöst varandra.
Men ”ett århundrade senare kan vi fortfarande inte med säkerhet säga vem som visste vad och vid vilken tidpunkt” (D. Fromkin: Europas sista sommar). Vem eller vilka som hade kännedom om terrordådet är emellertid mindre intressant. Enligt journalisten Adam Hochschild hade den österrikisk-ungerska generalstaben redan flera veckor före mordet ”förberett åtgärder mot Serbien”.

Österrike-Ungerns omedelbara reaktion på skotten i Sarajevo var att snabbt vända sig till Tyskland och försäkra sig om stöd för en krigsinsats – i kamouflage av ”en bestraffningsaktion” – mot Serbien. Tysklands stöd var nödvändigt eftersom det habsburgska imperiets härskare inte kunde blunda för att ett krig mot Serbien sannolikt också betydde krig mot Ryssland.
Om Serbien slukades av Österrike-Ungern skulle Ryssland förlora ytterligare inflytande på Balkanhalvön. Tyskland å sin sida behövde Österrike-Ungern som en allierad i det krig mot Ryssland och Frankrike, som den tyska härskande klassen länge ansett vara ett närmast absolut villkor för fortsatt expansion och ändrade maktförhållanden.
Uppfattningen om att det sannolikt krävdes ett krig för att säkra och främst vidga den egna maktställningen var en syn som delades av den brittiska, franska och ryska imperialismen. ”Alla sidor förbereder sig inför det europeiska krig som alla sidor förväntar sig bryter ut förr eller senare”, skrev den tyske generalstabschefen Helmuth von Moltke i december 1912.

I juli 1914 var krigsförberedelserna i full gång, samtidigt som de imperialistiska makterna undvek att beordra allmän mobilisering eftersom ingen ville framstå som angripare utan snarare som ett offer som påtvingats ett ”försvarskrig”. Skälen till det var den folkliga opinionen på hemmaplan. Men mobiliseringarna hade inletts och de krigsplaner som tidigare dragits upp började sättas i verket.
”Om, som Clausewitz så riktigt säger, kriget utgör en fortsättning av den nationella politiken, så utgör krigsplanerna det i ännu högre grad.” (Barbara W. Tuchman: Augusti 1914)

Den hastighet i vilken händelserna utvecklades under juli körde över varje försök till medling och diplomati. Den 28 juli förklarade Österrike-Ungern krig mot Serbien och dagen efter bombarderades Belgrad av österrikiskt artilleri. Inom en vecka skulle hela Europa sättas i brand.
Samma dag som Österrike-Ungerns kejsare Frans Josef undertecknade krigsförklaringen mot Serbien genomförde Berlins arbetare en stor demonstration, med tiotusentals, mot den hotande världsbranden.

Bakom parollerna ”Ned med kriget” och ”Länge leve socialdemokratin” tågade de genom den tyska huvudstaden samtidigt som de mer välbärgade satt på uteserveringarna och sjöng patriotiska sånger, buade och applåderade när polisen upplöste protestmarschen. Dagarna innan hade SPD hållit antikrigsmöten ”mot krigshetsarnas kriminella göranden” runt om i Tyskland, som hade samlat mer än 100 000 deltagare.
Totalt deltog omkring en halv miljon människor i de antikrigsprotester som genomfördes i Tyskland i slutet av juli. Även i Frankrike, Storbritannien och Österrike organiserades protester. Så sent som den 2 augusti genomfördes en jättelik protestmarsch mot kriget i London, som beskrivits ”som den största demonstrationen på år och dag”. Keir Hardie,  parlamentsledamot för socialdemokratiska Labour, ”manade under vilt jubel till generalstrejk om Storbritannien gick ut i krig” (A. Hochschild: Aldrig mera krig).

Men den oerhört snabba nedräkningen mot kriget tog arbetarklassen med överraskning. Dagarna innan krigsutbrottet och trots protester hade ledningen för arbetarrörelsen i Tyskland och andra länder försäkrat sina respektive härskande klasser att de inte skulle opponera sig mot kriget. (Keir Hardie var dock inte en av dem, han förblev motståndare till kriget.)
I Max Hastings Catastrophe citeras en tysk arbetare och SPD-medlem, som i ett brev daterat den 26 juli 1914 skriver att han är övertygad om att ”Internationalen kommer att förhindra kriget och om kriget ändå bryter ut kommer dess ohyggligheter att skapa uppror och myterier”.
Han skulle få rätt vad gäller det sistnämnda, men hoppet om att Internationalen skulle mobiliseras mot kriget grusades. Istället för ”krig mot kriget” valde SPD-ledarna och andra socialdemokratiska ledare att ge stöd till kriget.

Samtidigt som tyska SPD organiserade protester mot kriget hade dess ledning sannolikt redan låtit den härskande klassen få besked om att partiet inte skulle gå i opposition mot kriget. ”Vad beträffar Tyskland fanns det mer som stod i vägen för dem som ville inleda fientliga handlingar. Arbetarrörelsen och socialdemokratin måste övertygas om krigets nödvändighet, men det lyckades Bethmann [Tysklands rikskansler] med under den sista turbulenta veckan i juli” (D. Fromkin: Europas sista sommar).
Den 1 augustiförklarade Tyskland krig med Ryssland, under förevändningen att Ryssland varit först att utfärda allmän mobilisering och att tsarens trupper ”angripit det tyska riket”.  Till krigsförklaringen lades ett beslut om undantagstillstånd i Tyskland. Samtidigt rullade tyska trupper västerut, Frankrike mobiliserade och delar av den brittiska flottan seglade ut mot Engelska kanalens franska kustband.
Den härskande klassen i Storbritannien var dock splittrad och det fanns en stark opinion mot ett brittiskt deltagande i kriget. En majoritet inom regeringen var till en början antingen emot eller ytterst tveksam till att Storbritannien skulle gå med i kriget (två ministrar som var emot avgick) och enligt landets premiärminister, tillika det regerande liberalernas ledare Herbert Asquiths, var ”City” (finanskapitalet) helt emot.

De delar av den härskande klassen som var för ett deltagande i kriget visste med sig att de behövde en ursäkt för att vända opinionen och övertyga ”City” om att den brittiska imperialismen bara kunde hävda sin ställning genom att gå i krig.
Tysklands ultimatum den 2 augusti till neutrala Belgien, om fri lejd genom hela landet för de trupper som hade satts i rörelse mot Frankrike vilket den belgiska regeringen som väntat sa nej till, följt av de tyska truppernas invasion av Belgien och Tysklands krigsförklaring mot Frankrike den 3 augusti gav de brittiska krigshökarna den förevändning de önskat. Den 4 augusti gick Storbritannien i krig med Tyskland.

När den brittiske utrikesministern Edward Grey talade till parlamentet om skälen till krigsförklaringen (beslutet om att gå i krig hade fattats av en liten klick) sa han bland annat: ”Jag ber nu att huset [parlamentet] utgående från de brittiska intressena måste begrunda vad som nu står på spel”. Vad som stod på spel var ”att hindra hela Västeuropa från att mitt framför oss råka under en enda makts herravälde”.
Om inte den brittiska imperialismen drog ut i krig ”skulle vi offra vår respekt, och vårt goda namn och rykte inför världen, förutan vi inte skulle kunna undgå de allvarligaste och svåraste ekonomiska konsekvenser”, sa Grey vidare samtidigt som han hycklande deklarerade att försvaret av Belgiens neutralitet var en ”hederssak”.

Men, precis som den tyska imperialismen, hyste den brittiska imperialismen inga betänkligheter att invadera andra länder och kontinenter eller strunta i länders neutralitet. Som Hochschild anmärker, ”var Tysklands invasion av Belgien inte det enda fallet [under första världskriget] där en stormakt tog sig rätten att marschera genom ett neutralt lands territorium: Inom några veckor skulle brittiska trupper korsa kinesisk mark för att angripa den tyska kolonin Tsingtao”. (Den tyskkontrollerade hamnstaden Tsingtao, idag Qingdao, togs över av japanska trupper i oktober-november 1914. Japan, som var allierat med Storbritannien sedan 1902, fortsatte sedan sitt erövringskrig i Kina).
I början av augusti 1914 hade världen kastats in ett nytt krig som få anade skulle pågå i drygt fyra år. Tiotals miljoner mobiliserades och skickades ut i kriget. Många av dem skulle aldrig återvända.

Det hade stått klart att massmöten och demonstrationer ensamt inte kunde stoppa kriget. För att om möjligt stoppa krigshetsarna hade det krävts generalstrejk och revolutionär masskamp, i enlighet med vad Internationalen beslutat men som de flesta av dess partier inte vågade omsätta i handling eftersom det skulle innebära en väldig och ögonblicklig utmaning av kapitalet och de styrande.
Ledningens inomkapitalism och kryperi splittrade arbetarrörelsen och försvårade varje strävan efter att stå upp mot den nationalism som bröt fram vid krigsutbrottet. Nationalismen och den patriotiska våg som krigsutbrottet piskade fram kunde förstås inte negligeras.
De omedelbara negativa effekterna blev att strejker och andra öppna uttryck för klasskampen avbröts när även delar av arbetarklassen sveptes med i den nationalistiska yran. Men dessa effekter var trots allt temporära och övergående. För socialister var det mer än någonsin nödvändigt att stå upp mot det imperialistiska kriget – för fred utan annekteringar och för socialism. Om inte, skulle Internationalen bli ett av krigets första offer.

Vid krigsutbrottet väntade Internationalens alla partier på det tyska SPD:s svar. Partiets parlamentsgrupp var splittrad, men en stor majoritet var beredd att ge sitt stöd till den härskande klassens krig och för att partiet skulle rösta ja till krigskrediter. Med 78 röster för och fjorton emot beslöt SPD:s parlamentsgrupp att meddela kanslern och parlamentet att partiet gav sitt enhälliga stöd till ökade krigskrediter.
De fjorton somvar i opposition beslöt dock att inte offentligt utmana partiledningen, utan vek undan för partipiskan och valde att också rösta för. Detta betydde att det var en av dem, Hugo Haase i egenskap av SPD:s ordförande, som den 4 augusti gav partiets kapitulationsförklaring. Med SPD:s stöd röstade parlamentet för 5 miljarder mark i krigsanslag.
De tyska Socialdemokraternas ja till krigskrediter fick kejsar Wilhelm II och generalerna att jubla. Kejsaren talade om att nu ”hädanefter finns det inga partier, bara tyskar” och lovade att soldaterna skulle ”vara hemma innan löven faller av träden”. Snabbt kom SPD-ledningens stöd till ”sin” härskande klass att döpas till ”Burgfrieden” – borgfred. Vänstern inom den internationella socialdemokratin kunde till en början inte tro att SPD-ledningens politiska urartning gått så långt.

När Lenin första gången läste om partiets beslut att säga ja till krigskrediter i SPD:s tidning Vorwärts trodde han att det var en falsk upplaga producerad av den tyska generalstaben. De flesta av Internationalens partier följde SPD i spåren och gav sitt stöd till respektive regimers krig.
Undantaget var den ryska socialdemokratins två partier – de revolutionära bolsjevikerna och de inomkapitalistiska mensjevikerna – och den serbiska socialdemokratin. I andra länder var det enskilda, oppositionella strömningar inom socialdemokratin och socialdemokratiska ungdoms- och kvinnoorganisationer som tog upp kampen mot det imperialistiska kriget och för arbetarsolidaritet.
Till skillnad frånandra partier röstade de ryska och serbiska socialdemokraterna nej till krigskrediter, vilket ledde till att bolsjevikernas ledamöter i Duman (parlamentet) arresterades. De socialistiska parlamentsledamöterna i Serbien gav ett exempel som stod i bjärt kontrast till SPD-ledningens feghet som i parlamentet hade uttalat ”att i farans stund sviker vi inte fosterlandet. Vägledda av dessa principer röstar vi för krigskrediter”.

”För att till fullo inse de serbiska socialisternas handling måste vi påminna oss den politiska situation de stod inför. En grupp serbiska konspiratörer hade mördat en medlem i den habsburgska familjen, det österrikisk-ungerska prästerskapets, militarismens och imperialismens stöttepelare. Militären i Wien använde det som en välkommen förevändning för att skicka ett ultimatum till Serbien, ett ultimatum vars rena oförskämdhet knappast tidigare skådats i diplomatins historia. Till svar gjorde den serbiska regeringen enorma eftergifter, och föreslog att tvistefrågan skulle överlämnas till domstolen i Haag. Därefter förklarade Österrike krig mot Serbien. Om begreppet ’försvarskrig’ har någon som helst mening, så gällde det i detta fall definitivt för Serbien. Trots det vägrade våra vänner Ljaptchevitch och Katzlerovitch, orubbliga i sin övertygelse om vilken handlingslinje socialister måste driva, att ge regeringen en förtroenderöst. Författaren befann sig i Serbien i början av kriget. Omröstningen om krigskrediterna i Skuptchina [parlamentet] genomfördes i en atmosfär av obeskrivlig nationell yra. Den skedde med hjälp av namnupprop. 200 medlemmar hade röstat ’Ja’. I ett ögonblick av dödstystnad kom rösten från socialisten Ljaptchevitch, ’Nej’. Alla kände den moraliska styrkan i denna protest, och händelsen har gjort ett outplånligt intryck i mitt minne”, skrev den ryske socialisten och förgrundsgestalten under oktoberrevolutionen, Leo Trotskij, i sin skrift Kriget och Internationalen från 1914.

I samma skrift skriver Trotskij att:
”Den Andra Internationalens kollaps är ett tragiskt faktum – det vore blindhet eller feghet att sluta ögonen för detta. Den franska socialismens och den största delen av den engelska socialismens uppträdande utgör en lika stor del av denna kollaps som den linje som förts av den tyska och österrikiska socialdemokratin. Rent diplomatiska försök att återskapa Internationalen – genom en ömsesidig ’amnesti’ – kommer inte att föra oss ett enda steg framåt. Det är inte fråga om en episodisk eller tillfällig motsättning. Vad det gäller är de gamla politiska partiernas kapitulation inför det historiska prov de ställts inför av det europeiska kriget […] Alla försök att rädda Andra internationalen på den gamla grundvalen, med hjälp av personliga diplomatiska metoder och ömsesidiga eftergifter, är helt hopplösa.”

Efter att den internationella socialdemokratin hade lidit skeppsbrott och splittrats i augusti 1914, ställdes den tidens verkliga socialister inför uppgiften att bygga nya arbetarpartier och en ny socialistisk International.
År 1912 hade den ryska socialdemokratin definitivt splittrats. Majoriteten bolsjevikerna (från det ryska ordet för majoritet) ledda av Lenin, var de som tidigast slog fast att nu gällde det att bygga en ny ”tredje international på revolutionär basis”.
Tiden krävde såväl ett politiskt som organisatoriskt avskiljande från de socialdemokratiska partier som hade tagits över av opportunistiska ”fosterlandsvänner” och fientliga klasskrafter som fruktade den revolutionära masskampen.

I en resolution riktad till bolsjevikernas kadrer skrev Lenin att partiet systematiskt måste arbeta för att ”ta steg mot att förvandla det imperialistiska kriget till ett inbördeskrig”, det vill säga det socialistiska krigsmotståndets syfte är att samla arbetarklassen till en revolutionär resning mot kriget. Konkret betydde detta:
”1) Avböjande att rösta för krigskrediter etc; 2) brytande av ’Burgfrieden’; 3) bildande av en illegal organisation; 4) stöd åt soldaters förbrödring i skyttegravarna; 5) stöd åt proletariatets alla revolutionära massaktioner överhuvudtaget. Stöd, utveckling, breddning, skärpning av de revolutionära massaktionerna och den revolutionära rörelsen. Bildande av en illegal organisation för propaganda och agitation i denna riktning, för att hjälpa massorna att förstå rörelsen och dess uppgifter, dess medel, dess mål” (Lenin: Andra internationalens opportunism och sammanbrott).

När kriget bröt ut proklamerade även ledarna för den svenska socialdemokratin borgfred. Från ett partimöte i Kisa sände Socialdemokraternas ledare Hjalmar Branting ett telegram till statsminister Hjalmar Hammarskjöld, som lovade att regeringen kunde räkna med ”ett fullt förtroende från ett enigt folk”. På samma möte deklarerade Branting att: ”Inför krigets tryck måste varje folks inre sociala strider, hur skarpa de än är, träda tillbaka”.
Efter att Branting hade skickat sitt telegram uttalade LO-ledningen att man nu måste lämna ”de öppna konflikternas taktik”. Högerregeringen och kapitalistklassen var inte sena att utnyttja den borgfred som Branting och LO-toppen hade utlyst.

Krigsåren blev till en serie umbäranden och attacker. Kungahuset, militären och de flesta kapitalisterna i det formellt neutrala Sverige var tyskvänliga och borgarkampanjerna för att Sverige skulle sluta upp på Tysklands sida avlöste varandra. De inhemska krigsivrarna mötte dock starkt motstånd i form av de kampanjer och aktioner som det socialdemokratiska ungdomsförbundet, med stöd av andra vänsterkrafter, organiserade.
Det socialdemokratiska ungdomsförbundet,som Europas starkaste socialistiska ungdomsrörelse och den socialdemokratiska vänsterns ryggrad, stod till skillnad från Branting & Co fast vid de gamla utfästelserna om att med alla medel, inkluderat generalstrejk, bekämpa krigshetsarna.

Månaderna innan krigsutbrottet hade kungen och andra högljudda rustningsaktivister bedrivit en intensiv kampanj för att avsätta den sittande regeringen, som inte ansågs vara tillräckligt försvarsvänlig. I syfte att nå sitt mål – en ny regering – lät kung Gustaf V och hans följe i början av februari 1914 arrangera ett bondetåg med 30 000 deltagare genom Stockholm.
Kungens kupp 1914, som har gått till historien som borggårdskuppen, ledde till att en ny icke-parlamentariskt vald regering tog över. Den nya regeringen befolkades av storkapitalister och storgodsägare. Wallenbergdynastins stamfader K. A. Wallenberg blev utrikesminister, textilindustrins storägare Axel Wennersten finansminister och godsägaren friherre Johan Beck-Friis jordbruksminister. I spetsen för denna skara kapitalister och adelsmän stod den nya statsministern Hammarskjöld, som bland annat varit en av kungens rådgivare. I folkmun blev Hammarskjöld snabbt ”Hungerskjöld”.

Som svar på borgarnas bondetåg anordnade Stockholms arbetarrörelse, som dominerades av vänstern inom socialdemokratin, ett mäktigt arbetartåg med 50 000 deltagare. Demonstrationen genom Stockholm den 8 februari 1914 blev till den dittills största arbetarmarsch som genomförts i landet.
Arbetartågets väldiga uppslutning inspirerade till en enorm kamplust inom arbetarrörelsen. Ungdomsförbundets flygblad och pamfletter spreds i flera hundratusentals exemplar, och förbundet organiserade enligt dess ledargestalt Zeth ”Zäta” Höglund 400 antimilitaristiska möten enbart under påskhelgen.
Allra mest känd av ungdomsförbundets antimilitaristiska stridsskrifter är Det befästa fattighuset, antimilitaristisk handbok, skriven av ”Zäta” Höglund, Fredrik Ström och Hannes Sköld. I denna utslungades paroller som ”inte en man, inte ett öre till militarismen” och till de unga i vapenrock: ”Skjut icke! Kom ihåg att över kadaverdisciplinen för edra överordnade står solidariteten med era klassbröder, står plikten mot ert eget folk! Men om ni skjuter, så skjut åt rätt håll!”

Brantings borgfredspolitik bidrog emellertid starkt till att den militaristiska kapitalistministären kunde styra landet ända fram till 1917. Men krigsmotståndet var sannolikt den enskilt största anledningen till att Sverige inte drogs in kriget.
Från första stund gav kriget en fasansfull bild av ett krig av aldrig tidigare skådat slag.
”Det exempellösa slöseri med människoliv som var betecknande för alla de krigförande och som skulle stiga och stiga till den vansinnigaste omfattning, till hundratusentals vid Somme. Till en miljon i Verdun, började redan på andra krigsdagen vid Liège. I sin gränslösa besvikelse över den första motgången kastade tyskarna hänsynslöst nya män mot forten, antalet stupade spelade ingen roll, huvudsaken var att Liège erövrades enligt tidtabellen”, skriver Barbara W. Tuchman i Augusti 1914.

Den tyska invasionen av Belgien blev inte den snabba expeditionsaffär som generalerna i OHL:s, arméns överkommando, hade kalkylerat med. De tyska trupperna mötte betydligt hårdare motstånd än de hade väntat och de svarade den belgiska befolkningens motstånd med massakrer på civila, mordbränder, tagande av civila som gisslan för att använda dem som mänskliga sköldar och andra terrorhandlingar, vilket ytterligare stärkte motståndet.
Men i kraft av sin militära överlägsenhet kunde de tyska trupperna fortsätta sin framryckning. Samtidigt skickade Frankrike sin största truppstyrka för att återta ”sin provins” Alsace-Lorraine (på tyska Elsass-Lothringen), som man hade förlorat till Tyskland i det fransk-tyska kriget 1870-71.
Det var ett militärt äventyr som höll på att bli till en politisk katastrof för den franska regeringen och arméledningen. Efter en tysk motoffensiv tvingades de franska trupperna att retirera och omgruppera sig för att om möjligt hindra tyska trupper att tränga djupare in i Frankrike.

Överhuvudtaget resulterade krigets första veckor i oerhörda förluster av människoliv. Frankrike förlorade flest. När augusti månad gick mot sitt slut hade 75 000 franska soldater förlorat sina liv och dryga 190 000 sårats.
”De franska dödstalen i början av kriget nådde en omfattning som skulle sakna motsvarighet: 329 000 döda under krigets två första månader och en halv miljon döda vid årets slut.” (Niall Fergusson: The Pity of War)
De tyska framgångarna i krigets inledningsskede fick kejsaren och arméledningen att börja hoppas på en snar seger. Det talades om att snart skulle trupperna paradera på Paris gator. ”Om sex veckor är det över”, lär en av den tyska generalstabens officerare ha yttrat den 25 augusti.

Med enorma förluster lyckades till sist de belgiska, brittiska och franska trupperna att hejda den tyska framryckningen. I september hade de tyska styrkorna fått ge upp tanken på att erövra Paris och tvingades göra halt. I november 1914, efter det först oerhört blodiga slaget vid Ypern (Ypres på franska), avbröts den tyska offensiven i belgiska Flandern och frontlinjen fixerades.
”Tanken på enoffensiv var mycket avlägsen för såväl de allierade som för tyskarna när vintern kom till Frankrike i slutet av 1914. En 76 mil lång oavbruten linje av skyttegravar löpte nu från Nordsjön till det neutrala Schweiz bergiga gräns”, är den brittiska historikern John Keegans beskrivning av läget på västfronten i slutet av 1914.
Det helvetiska skyttegravskrig, som från och med nu utvecklades, skulle skörda miljoner människors liv. Även på östfronten hade frontlinjen stadgats. Den tyska imperialismen var därmed fast i det man hoppats kunna undvika – ett långvarigt tvåfrontskrig.

I början av augusti 1914 hade den ryska armén mobiliserat närmare 1,8 miljoner soldater till kriget mot Österrike-Ungern i Polen och mot Tyskland i Ostpreussen (Ostpreussen vid sydöstra Östersjön täckte en yta som idag är en del av Polen och Ryssland samt i mindre mån Litauen).
I antal var den ryska styrkan enorm men den var dåligt utrustad och under ledning av en officerskår som var en spegelbild av det ruttnade tsardömet. I liknande ordalag kan man beskriva tillståndet i det habsburgska väldets mångmiljonarmé. Den ryska armén led ett tidigt svårt nederlag i slaget vid Tannenberg 24-29 augusti, då den förlorade 112  000 man (döda, sårade eller tillfångatagna).
Efter nederlaget i Tannenberg kom de tyska trupperna att åsamka tsarens styrkor ytterligare en katastrof i det första slaget vid Masuriska sjöarna 5-15 september, då de ryska förlusterna räknades till 150 000 man. Sammanlagt förlorade tsardömet 333 000 man i döda, sårade eller tillfångatagna under krigets första månad och fick ge upp tanken på att erövra Ostpreussen.

Det var bara de första framgångarna i kriget mot habsburgska väldets styrkor i Polen och Turkiets misslyckade fälttåg mot Ryssland som förhindrade att en process mot sönderfall slog rot i den ryska armén redan 1914-1915.
Det turkiska fälttåget mot Ryssland, i form av anfallet mot Kaukasus, blev ytterligare en av krigets många katastrofer. Av den ursprungliga turkiska styrkan på 95 000 man, som inlett anfallet vintern 1914, fanns bara 18 000 kvar i mitten av januari 1915. Nederlaget följdes av den avskyvärda folkmordskampanjen mot armenierna från mitten av 1915 till slutet av 1917.

Det var i november 1914 som det osmanska riket (Turkiet) anslöt sig till centralmakterna (alliansen mellan Tyskland och dubbelmonarkin Österrike-Ungern).
”Det öppnade en ny front i Kaukasus, där de turkiska och ryska imperierna möttes. Som om de inte hört tillräckligt med dåliga nyheter började ryska tjänstemän mot slutet av 1914 nås av oroande rapporter från den hemliga polisen om att revolutionärer setts samtala med sårade soldater och rekryter på väg till fronten på den transibiriska järnvägen. Även flygblad mot kriget påträffades. I flera förband, inklusive de som skötte de viktiga järnvägarna till fronten, upptäckte armén celler av den mest militanta underjordiska revolutionära fraktionen, bolsjevikerna” (A. Hochschild: Aldrig mera krig).

”You no fight, we no fight” (Ni inte strida, vi inte strida) stod det på en bräda som hissats vid en tysk skyttegrav julen 1914. Det blev början till ”julfreden”, som kanske blivit en av första världskrigets mest omtalade händelser.
Den julhelgen träffades tusentals tyska och brittiska soldater och officerare i ingenmansland. Liknande ”julfreder” förekom vid andra frontavsnitt, som ett uttryck för humanitet mer än en medveten protest mot kriget. ”Julfredens” spontana fraternisering skrämde befälhavarna, som förbjöd en upprepning.

Första världskriget utkämpades inte bara i Europa utan även i exempelvis Afrika. Kriget var bara några veckor gammalt när franska och brittiska trupper invaderade och lade beslag på tyska kolonin Togoland (idag Togo) för att erövra Kamerun, som också var en tysk koloni. I november 1914 hade kriget spridits till Tyska Östafrika (ungefär dagens Tanzania) och två månader senare invaderade brittiska trupper Tyska Sydvästafrika (Namibia).
”Kriget i Afrika är, precis som det i Mellanöstern, föga mer än en sentida fortsättning av den imperialistiska tävlan om territorier som europeiska stormakter begick vid mitten av 1800-talet”, skriver Peter Englund i Stridens skönhet och sorg: Första världskriget i 212 korta kapitel.
Enligt Peter Englund har ”Kriget [i Tyska Östafrika] har också påverkat denna del av Afrika som ingen annan konflikt. Innan allt är slut har enbart britterna rekryterat en miljon svarta bärare (nästan allt underhåll bärs under någon del av färden på afrikanska ryggar) och av dem kommer var femte att dö”.

Det osmanska rikets inträde i kriget gav den brittiska imperialismen en förevändning att placera trupper i Egypten för att iscensätta planerna på att göra Egypten till ett brittiskt protektorat samt ockupera Irak. Kriget i Mellanöstern, mot det snabbt sönderfallande osmanska riket, blev ytterst grym.
Den franska och brittiska imperialismen försökte ge sken av man stod bakom massornas krav på nationell frihet, men i själva verket såg man Mellanöstern som ett krigsbyte, som man kunde fördela sinsemellan.
De frontlinjer som drogs från Östersjökusten ned till Karpaterna i öst och från belgiska Nieuwpoort till schweiziska gränsen på våren 1915 markerade att den offensiva kraften hos de stridande arméerna var på upphällning. Det skyttegravskrig som följde, särskilt i väst där systemet med skyttegravar och tunnlar omgivet av taggtrådshinder blev mer utvecklat än i öst där fronterna var mer rörliga och avståndet till fiendelinjerna längre, blev till ett ohyggligt, utdraget utnötnings- och belägringskrig.

För att om möjligt öppna en ny front och bryta dödläget på västfronten beslöt den brittiska imperialismen att på våren 1915 öppna en ny front i söder. Trupperna mobiliserades för en landstigning på Gallipolihalvön i västra Turkiet med målet att erövra Konstantinopel samt understödja den ryska imperialismens krigsföring.
En framgångsrik invasion skulle ge Ryssland kontroll över Svarta havet och säkra att Dardanellerna – passagen till Europa – övertogs av de Allierade/ententen samt övertyga Balkanhalvöns länder om att de borde ansluta sig till den brittiska, franska och ryska imperialismens krig.
Men inget av dessa mål realiserades, istället blev det huvudlösa äventyret en ny brutal bekräftelse på generalernas och politikernas exempellösa slöseri med människoliv. Efter att ha förlorat 240 000 man (Turkiet förlorade 300 000) avbröts invasionsförsöket. Istället för den propagandavinst och det militära övertag som den brittiska regeringen hoppades erhålla med landstigningen på Gallipoli blev utgången en bidragande orsak till att den brittiska premiärministern Asquith fick avgå i december 1916. Ny premiärminister blev istället David Lloyd George.

I avsaknad av en ny front i söder mobiliserades än fler trupper och resurser till öst- och västfronten för att om möjligt bryta igenom fiendelinjerna och avancera framåt. Genom ett lova territorier och delar av krigsbytet vann de krigförande länderna nya allierade. Italien gick exempelvis med i kriget på de Allierade/ententens sida 1915 efter att löften om att få hela Sydtyrolen, viktiga hamnstäder, bland annat Trieste, i Österrike-Ungern, överhöghet i Albanien samt territorier i de tyska kolonierna i Afrika.
”År 1915 hade börjat med att tyskarna hade ockuperat ungefär 50 000 kvadratkilometer franskt och belgiskt territorium. Vid årslutet hade ententens trupper återtagit bara 21 av dessa kvadratkilometer och enbart britterna hade betalat med drygt en kvarts miljon sårade och döda.” (A. Hochschild: Aldrig mera krig)

I mitten av 1916 räknas de totala ryska förlusterna i döda och sårade uppgå till över en miljon.
I krigets spår ökade matbristen och priserna, vilket samtidigt ökade profiterna, inte minst i krigsindustrin, och svartabörshajarna blev ett nytt superrikt skikt. Tyskland och Österrike hade så tidigt som i början av 1915 infört ransoneringar. Bristen är delvis orsakad av den brittiska hungerblockaden, som inleddes 1914.
År 1916 slog dessutom skördarna fel i Tyskland, mycket till följd av att krigsmobiliseringarna hade brandskattat jordbruket på både människor och hästar. Det rapporterades om svält på flera håll. I Tyskland genomfördes de första protesterna mot dyrtiden (varubristen, den sänkta levnadsstandarden och prisökningarna/inflationen) och kriget redan i maj 1915, när tusentals kvinnor demonstrerade utanför riksdagshuset, vilket senare under samma år följdes av demonstrationer på andra håll i Tyskland. År 1916 inleddes de första större tyska strejkerna mot dyrtiden.

Även i exempelvis Storbritannien, som till skillnad från Tyskland inte var en militärdiktatur under kriget, började arbetarna kräva sin del av de ökade vinsterna.
”Uppemot tre miljoner arbetsdagar gick förlorade till följd av strejker 1915, 2,7 miljoner gick förlorade 1916 och mer än fem miljoner 1917. Året därpå gick hisnande nära 6 miljoner arbetsdagar förlorade. Dessa siffror, i år av akut nationell fara, framhäver djupet och bitterhet över Storbritanniens sociala klyftor. Oron på arbetsplatserna var ett ovälkommet inslag i den brittiska krigsinsatsen. Även om denna sociala oro inte tog sig samma våldsamma och dramatiska uttryck som i Ryssland, Tyskland och Österrike-Ungern 1917-1918.” (M. Hastings: Catastrophe)
”Medan folket får arbeta till den yttersta gränsen av sin förmåga för att överhuvudtaget kunna överleva äter bossarna och industrialisterna sig feta”, som en brittisk facklig förtroendeman uttryckte det.

Den socialistiska vänstern i Tyskland, ledd av Rosa Luxemburg, Franz Mehring och Karl Liebknecht, som till en början var den enda socialdemokraten som vågade rösta emot krigskrediter, hade börjat organisera sig och i februari 1915 kom deras tidning Internationale ut med sitt första nummer.
I Sverige fick den socialistiska vänstern ny kraft och inspiration från såväl bolsjevikernas kamp mot kriget samt av det växande krigsmotståndet i Tyskland och på andra håll.   De växande interna spänningarna inom den svenska arbetarrörelsen, som Brantings borgfred hade orsakat, nådde en ny kulmen när det socialdemokratiska ungdomsförbundet, tillsammans med andra vänsterkrafter, anordnade en arbetarfredskongress den 18-19 mars 1916 (Fredskongressen).
S-ledningen och LO-toppen var rasande och stämplade kongressen som ”ett illojalt och disciplinvidrigt tilltag”. Trots topparnas hot och risken för att myndigheterna skulle besvara kongressen med repressalier samlades 265 deltagare på kongressen i mars. Kongressen antog ett manifest med rubriken ”Fred till varje pris”, som manade till utomparlamentariska massaktioner, bland annat generalstrejk, om makthavarna skulle dra Sverige in i kriget.

Även internationellt började socialistiska krigsmotståndare att förena sig. I september 1915 samlades 37 delegater från elva länder i schweiziska Zimmerwald för att formulera program och uppgifter mot kriget. I Zimmerwald deltog bland andra Lenin, Trotskij, tyska oppositionella socialdemokrater samt Zäta Höglund och Ture Nerman, som representanter för den socialdemokratiska vänstern i Sverige och Norge.
Det var ingen enig församling som möttes i Zimmerwald och det uttalande som till sist antogs, var en kompromiss, som i huvudsak författades av Trotskij. I Zimmerwald lades dock en av de första byggstenarna till det som skulle bli den nya tredje, kommunistiska Internationalen.

Krigsansträngningarna efter 1916 fick allt mer drag av desperata försök att bryta dödläget och vinna den utlovade ”segern”. Efter drygt två år av krig utan avgörande förändringar i hur frontlinjerna gick fick försöken till offensiv allt mer en karaktär av självmordsuppdrag. Erövring av bitar mark blev en dödsbringande tvångsföreställning hos den anfallande befälhavaren.
I slagen vid Verdun och Somme i februari 1916 respektive juli samma år nådde förlustsiffrorna på västfronten nya fasansfulla höjder. Det långa slaget vid Verdun dödade runt 400 000 tyska och franska soldater. Slaget vid Somme, som varade ända fram till slutet av 1916, kan ha, uppgifterna varierar starkt, resulterat i uppemot en miljon döda och sårade.
Den brittiska befälhavaren Douglas Haig menade dock efter den första dagens strider vid Somme att: ”De sammanlagda förlusterna på 40 000 kan med hänsyn till styrkornas storlek inte betraktas som allvarliga”. I själva verket var den brittiska förlustsiffran högre än så. 57 000 stupade eller sårade, nära två döda och sårade för varje meter frontlinje.

Månader innan den brittiska Sommeoffensiven skickade regeringen ännu fler trupper för att slå ned det så kallade Påskupproret på Irland och socialisten James Connolly är bland dem som avrättas efteråt, vilket på nytt visade den brittiska imperialismens sanna natur.
När år 1917 närmade sig hade kriget blivit allt mer impopulärt och såväl på hemmafronten som i skyttegravarna märktes förändringen. Ingen kunde dock ana att 1917 skulle bli ett avgörandets år.
”Både i Moskva och Petrograd har det förekommit brödkravaller. Krigströttheten har blivit allt mer akut, och det växande missnöjet vädras förvånansvärt öppet. Det går mängder av rykten om oro, sabotage och strejker. Före 1914 påstod en rad ekonomiska förståsigpåare att ett eventuellt krig måste bli kort, då ett långt krig skulle innebära ekonomisk katastrof. De har till slut fått rätt. I samtliga inblandade länder har pengarna, de riktiga pengarna, i praktiken tagit slut, och sedan en tid tillbaka finansieras kriget på båda sidor antingen med krediter och med hjälp av sedelpressarna. Matkrisen i Ryssland handlar alltså inte bara om kyla och direkt brist; den kommer sig av den alltmer stegrande inflationen. Dessutom: glädjen över sommarens många segrar har planat ut i besvikelse och förväntas till sin motsats då det står klart att de många offren aldrig förde fram till någon slutgiltig vändning, aldrig ledde till något avgörande” (P: Englund: Stridens skönhet och sorg).
Priserna i alla krigförande länder ökade med flera hundra procent 1914-18 och i Österrike handlade det om hyperinflation. Levnadskostnadsindex steg från 100 år 1914 till 1 162 fyra år senare.

Det var inte bara Ryssland som var i jäsning. I april 1917 gjorde franska trupper myteri, uppemot 30-40 000 soldater vägrade återvända till skyttegravarna och krävde bättre villkor. Myteriet och de efterföljande massprotesterna, inkluderat strejker, chockade den franska regimen.
Det var endast med hjälp av löften om långtgående eftergifter – bland annat längre ledigheter och högre ersättning – som arméledningen och regeringen tillfälligt kunde rida ut stormen. Men den franska imperialismens reserver var på upphällningen och bland soldaterna var motståndet starkt mot nya offensiver.
De nya stämningarna som växte fram återspeglades i att i Berlin i juni 1916 hade fler än 55 000 tyska arbetare strejkat för fred och för den fängslade socialisten Karl Liebknecht. Tidigare samma år hade SPD-ledningen, i ett desperat drag för att behålla kontrollen över partiet, börjat utesluta och avsätta krigsmotståndare och vänsterns företrädare. (Liebknecht hade uteslutits ur parlamentsgruppen redan i januari 1916).
Det i sin tur fullbordade partiets splittring och i början av 1917 bildades USPD, det oavhängiga socialdemokratiska partiet. I USPD ingick även den revolutionära vänstern – Spartakisterna under Luxemburgs och Liebknechts ledning. Vid sitt bildande hade USPD 120 000 medlemmar. År 1917 skakades Tyskland även av en stor strejkrörelse och samtidiga massdemonstrationer för bröd och mot svältransonerna.

I Sverige inleddes den svenska revolutionen på våren 1917 med de så kallade hungerrevolterna. I maj bildades det nya socialdemokratiska vänsterpartiet SSV, efter att vänstern drivits ut ur socialdemokratin. Utrensningen var en fortsättning på den borgfredspolitik som hade proklamerats 1914 och S-ledningens strävan efter att bli med i en borgerlig regeringskoalition.
Deltagandet i 1 maj-demonstrationerna 1917 blev rekordstort, uppemot 600 000 demonstrerade. Det motsvarar fler än var tionde invånare. Ett svårslaget rekord, som ger ett mått på stämningarna.
En revolution är dock inte en händelse utan en serie av händelser som kännetecknas av:
”[M]assornas direkta ingripande i historiens förlopp […] Massorna slår inte in på revolutionens väg med en utarbetad plan för samhällets återuppbyggnad, utan snarare med en stark känsla av att inte längre kunna uthärda den gamla regimen.” (Trotskij: Ryska revolutionens historia, del 1)
Kampen under våren och sommaren 1917 var revolutionens första fas som skulle följas av ny högre fas 1918.

Den 23 februari 1917 (den 8 mars, Ryssland använde ännu den gamla julianska kalendern som låg tretton dagar efter dagens gregorianska) blev början till den socialistiska revolutionen i Ryssland. Den ryska revolutionen startade när arbetarna i Petrograd (idag St Petersburg) gick ut i strejk.
Först strejkade hundratusentals fabriksarbetare, varav en tredjedel var kvinnor, och dagen efter gick stadens textilarbeterskor ut i strejk. Det blev signalen till en massrevolt, underifrån, som fick tsarväldet på fall.
Det var arbetarna och de fattiga bönderna, varav många var i uniform, som störtade tsaren. Men massorna, som i så många andra revolutioner, var inte fullt medvetna om sin egen styrka och möjligheter utan lät sin seger följas av att en borgerlig regeringskoalition (den provisoriska regeringen) tog makten.

I den nya regeringen under prins Lvov ingick representanter från det påstått socialistiska Socialistrevolutionärerna, ett parti som främst hämtade stöd från landsbygdens bönder. Mensjevikerna stödde aktivt den provisoriska regeringen och tog senare plats i den nya provisoriska regeringen, som bildades i maj.
Krigets fasor, med fem miljoner döda och skadade, och det gamla samhällets ruttenhet samt den inhemska kapitalistklassens svaghet, påskyndade revolutionens utveckling efter att tsaren hade störtats. Men de avgörande faktorerna till att den ryska revolutionen blev en relativt kortvarig process var dels att den provisoriska regeringen fortsatte kriget, dels bolsjevikernas styrka och stöd.

När februarirevolutionen bröt ut var Lenin i exil i Schweiz och Trotskij i USA. Bolsjevikernas dåvarande ledning i Ryssland, med Stalin och Kamenev i spetsen, som hade återkommit från sin interna exil i mars, gav vad man kallade kritiskt stöd till den sittande regeringen. Det handlade om en försonlig inställning och bolsjevikernas tidning Pravda avhöll sig från att gå i tydlig opposition mot den provisoriska regeringen och dess krig.
Lenin riktade våldsam kritik mot bristen på självständig klasspolitik och bolsjevikledningens högerkurs:
”Inget stöd till den nya regeringen, minsta stöd till den provisoriska regeringen är ett svek”, telegraferade han från Schweiz. Det var först med Lenins ankomst som bolsjevikerna kom att inta en självständig socialistisk hållning.

Sovjeterna (arbetar- och soldatråden), som till en början skapades för att samordna kampen, kom att bli en alternativ makt. Perioden från februari till oktober var en period av dubbelmakt, som ständigt reste frågan vem och vilka som skulle styra samhället: Arbetarna och de fattiga massorna eller kapitalisterna.
När Lenin återvände till Ryssland i början av april, poängterade han att bolsjevikernas uppgift var att vinna majoritet i sovjeterna och ”tålmodigt förklara revolutionens uppgifter”.
I sina aprilteser, Om proletariatets uppgifter i den nuvarande revolutionen, som publicerades skriftligt i Pravda den 7 april, riktade Lenin skarp kritik mot Stalin, Kamenev och de andra ”gammalbolsjevikerna” som envist höll fast vid paroller och perspektiv som inte längre svarade upp mot den faktiska utvecklingen och som inte vågade ta upp kampen för all makt åt sovjeterna.

Lenins Aprilteser inleddes med ”vår inställning till kriget, som från Rysslands sida också under den nya regeringen Lvov & Co på grund av denna regerings kapitalistiska karaktär ovillkorligen förblir ett imperialistiskt rövarkrig, är även den minsta eftergift åt [regeringens krigsföring] otillåtlig”. Vidare skrev han: ”Inget stöd åt den provisoriska regeringen”. Det var tvärtemot den hållning som Pravda hade intagit.
Att Lenins åsikter delades av medlemmarna och de politiskt mest medvetna arbetarna möjliggjorde den kursändring, som bolsjevikerna slog in på efter den allryska partikongressen (aprilkongressen).
”Den process genom vilken de (bolsjevikerna) så småningom vann förtroendet hos den stora majoriteten av soldater och arbetare och blev den dominerande makten i sovjeterna, hade börjat. I början av maj hade en annan betydelsefull händelse inträffat. Trotskij nådde Petrograd från Förenta Staterna. På dagen efter sin ankomst talade han inför petrogradsovjeten, och hans anseende som den mest framstående gestalten i den ursprungliga sovjeten från 1905 gjorde honom genast till en potentiell ledare”, skriver E.H. Carr i sin Ryska revolutionen del 1.

Trotskijs första tal anslöt helt till Lenins Aprilteser och snart skulle Trotskijs grupp Mezjrajontsy, som hade 3 000 till 4 000 medlemmar, komma att gå samman med bolsjevikerna.
De provisoriska regeringarna som styrde Ryssland mellan februari och oktober 1917 hade gemensamt en oförmåga att bryta med kapital- och godsägarväldet och skapa fred samt rädslan för den socialistiska revolutionen. Deras fortsatta krigföring slutade med att armén rasade samman; historien hade aldrig förr sett en armé upplösas i en sådan skala.
Detta tillsammans med kontrarevolutionens hot samt general Kornilovs kuppförsök i augusti fick pendeln att definitivt svänga till bolsjevikernas fördel. I augusti och september hade bolsjevikerna ett massivt majoritetsstöd.

Det var hög tid att förbereda det revolutionära maktövertagandet – upproret. Det var Trotskij som, genom den revolutionära militärkommittén som Petrogradsovjeten hade bildat till revolutionens försvar, blev upprorets huvudorganisatör. Masstödet till sovjeterna och bolsjevikerna å ena sidan och å den andra att den sittande regeringen och landets härskande klass var helt isolerade utan möjlighet att mobilisera stöd gjorde att oktoberrevolutionen skördade få offer.
Den ryska arbetarrörelsen gynnades av att den inhemska klassfienden var svag och helt demoraliserad, men samtidigt var Ryssland långt mindre utvecklat än andra kapitalistiska länder. Endast om revolutionen hade spridits skulle Rysslands arbetare och fattiga ha kunnat konsolidera och behålla sin makt. För att bygga socialism och säkra fred behövde Ryssland hjälp och resurser från andra länder.

Den segerrika oktoberrevolutionen gav arbetare och fattiga världen över hopp, entusiasm och ett exempel att följa. Efter drygt fyra års krig kändes freden möjlig. I Finland blev oktoberrevolutionen signalen till storstrejken i november 1917 och revolution. För en tid har arbetarklassen makten i Finland. Det var först efter inbördeskriget och med hjälp av en skoningslös terror som kontrarevolutionen lyckades krossa de finska arbetarnas revolt 1918.
Omedelbart lät Rysslands nya arbetar- och bonderegering (sovjetregeringen), som hämtade sitt mandat från demokratiska arbetare-, bonde- och soldatråd – sovjeterna – proklamera fred och avslöja alla hemliga fördrag och avtal som slutits mellan de imperialistiska roffarmakterna.

Rysslands nya arbetar- och bonderegering (sovjetregeringen) ”avskaffade den hemliga diplomatin med dess intriger, chiffer och lögner. Vi har inget att dölja. Vårt program uttrycker de heta önskningarna hos miljoner arbetare, soldater och bönder. Vi vill ha en snabb fred […] Vi vill snarast avskaffa kapitalets överhöghet. Genom att avslöja de härskande klassernas manövrer, som de kommer till uttryck i den hemliga diplomatins dokument, lägger vi inför arbetarna fram den paroll som alltid kommer att genomsyra vår utrikespolitik: ’Proletärer i alla länder förena er’”, skrev Leo Trotskij, som i den första sovjetregeringen, bestående av bolsjeviker och vänstersocialist­revolutionärer, hade ansvaret för utrikesärenden.

Den nya sovjetregeringens avslöjanden om de hemliga överenskommelser, som imperialistmakterna slutit och som avslöjade krigets verkliga mål, bidrog ytterligare till att stärka viljan att göra upp med den gamla ordningen.
”Inom några dagar lät den nya [sovjet]regimen, för att understryka sina löften om fred istället för att fortsätta den gamla vanliga diplomatin, offentliggöra de hemliga traktat som Ryssland hade undertecknat med de andra ententeländerna och som påträffats i regeringens arkiv. Dessa avslöjade de löften om territoriella vinster som alla hoppades på. Det fanns exempelvis detaljerade planer på att stycka upp det osmanska imperiet och fördela bitarna, antingen direkt eller som nominellt oberoende stater, till Ryssland, Italien, Frankrike och Storbritannien. Eftersom entetemakterna hävdade att de utkämpade ett krig för friheten blev reaktionen på dessa dokument runt om i världen chockartad, och på vissa håll utlöste de varaktigt raseri”, skriver Adam Hochschild, som inte är någon vän av oktoberevolutionen men en ärlig historiker, och tillägger att efter oktoberevolutionen bredde ”en informell vapenvila snabbt ut sig över en stor del av östfronten”.

De krigförande imperialistiska länderna, som utgick från att sovjetregeringen snart skulle duka under, ställde sig kallt avvisande till alla maningar om att inleda fredsförhandlingar. Sovjetregeringens maningar till vapenstillestånd och fred utan annekteringar och krigsskadestånd möttes med hot och förtal.
Därför tvingades sovjetregeringen att försöka sluta separatfred med Tyskland, vars regering och höga militärer kalkylerade med att ett vapenstillestånd på östfronten skulle ge möjlighet att vända kriget på västfronten. Men det visade sig vara en from förhoppning.
”Den 22 december (1917) öppnades fredsunderhandlingarna. Vår delegation avgav en principiell förklaring, som drog upp grundlinjerna för en allmän demokratisk fred”, skrev Trotskij om de första fredsförhandlingarna i staden Brest-Litovsk. Sovjetregeringen såg förhandlingarna som en plattform för att nå ut till Europas arbetare och soldater och påskynda revolutionens spridning.

Bolsjevikerna var, med Trotskijs ord, väl medvetna om att ”så länge den tyska arbetarklassen inte låtit höra av sig är freden omöjlig”. De ryska soldaterna ville ha fred till varje pris och månaderna efter oktoberrevolutionen fanns det ingen möjlighet att samla de krigströtta massorna i ett revolutionärt krig för att försvara sovjetregeringen och sprida den socialistiska revolutionen.
Det sovjetregeringen kunde göra var att försöka vinna tid, förhala förhandlingarna och inte skriva under något avtal i väntan på att arbetarna och soldaterna i Tyskland och andra europeiska länder skulle resa sig.

Men i februari 1918 inledde den tyska armén en offensiv mot Sovjetryssland. Under några dagar var även revolutionens huvudstad Petrograd hotad.
Det tyska kejsardömets nya krigshandlingar tvingade sovjetregeringen att skriva på en överenskommelse som ytterst syftade till att förgöra revolutionen. Sovjetryssland påtvingades extremt hårda villkor, en fjärdedel av det gamla imperiets yta, inkomster, skördar och industricentra gick förlorade.
Det var ett allvarligt bakslag orsakad av att den gamla ordningen fortfarande härskade i resten av Europa. Med den snara som det tyska kejsardömets krig hade lagt runt oktoberrevolutionens hals gjorde att bolsjevikerna inte hade något annat val än att ta ett steg tillbaka i väntan på stöd från revolutionen i Väst.

Men samtidigt hade Tysklands krig mot revolutionen och upproren i bland annat de baltiska staterna och Finland demoraliserat armén. Och på hemmaplan skakades kejsardömet av en ”våg av strejker som bröt ut i Tyskland i januari 1918 och som omfattade miljontals arbetare som krävde ’fred utan landvinningar’, vilket också var kärnan i bolsjevikernas politik” (J. Keegan: Det första världskriget).
Oktoberrevolutionens maning till fred och sovjetregeringens agerande vid förhandlingarna i Brest-Litovsk var också starkt bidragande orsaker till resningen i Österrike-Ungern och dubbelmonarkins sammanbrott. I januari 1918 skakades Österrike-Ungern av ett socialt och politiskt jordskalv med epicentrum i Wien:
”I mitten av månaden inleddes där en våg av strejker i rustningsfabrikerna, i protest mot minskade brödransoner och fortsatt krig. Läget blev snart så hotfullt att den österrikiska kungafamiljen under väpnad eskort flydde sin huvudstad. Strejkvågen spred sig snabbt, bland annat till Budapest och marinbasen i Cattaro, där matroserna arresterade sina officerare.” (P. Englund: Stridens skönhet och sorg)

I skyttegravarna, inom flottan och på hemmaplan blev längtan efter fred allt starkare. Det fortsatta kriget bara stärkte denna längtan och påskyndade upprorets mognad, vilket till sist gjorde det omöjligt för de härskande klasserna att driva kriget vidare.
Oktoberrevolutionen, den tyska revolutionen och massornas uppror som hade fått Österrike-Ungern på fall i kombinationen med den revolutionära jäsningen i Europa stoppade kriget. Från eftermiddagen den 11 november 1918 rådde det vapenstillestånd. Första världskriget var över, men det var långt till fred.
Bara en seger för de revolutioner, som tvingat fram ett eldupphör, kunde ha säkrat en verklig fred utan annekteringar och på grundval av nationernas rätt till självbestämmande.

När första världskriget i augusti 1918 gick in på sitt femte år stod det helt klart att kejsarens Tyskland och de andra centralmakterna var på väg att förlora kriget. Miljoner tyskar hade dödats eller sårats i kriget. I Tyskland beräknades drygt 700 000 människor ha dött av svält på grund av kriget, reallönerna hade fallit med en tredjedel och många bönder med små jordlotter var ruinerade.
Samtidigt kom allt fler rapporter om deserteringar och att röda fanor hissades på de tåg som forslade hem permitterade soldater. Och från ”polisen kommer rapporter om ett växande missnöje bland arbetare som folk i gemen, och den ryska oktoberrevolutionen åtnjuter stor prestige” (Pierre Broué: The German revolution 1917-23).

Trots repressionen och de krigslagar som hade införts på arbetsplatserna efter strejkrörelsen i januari lyckades inte regimen slå ner den arbetsplatsbaserade vänsterrörelsen (Revolutionäre Obleute) i Berlin, som vid denna tid var Europas största industristad.
Revolutionäre Obleute, med en kärna på som mest 100 revolutionära fackliga förtroendemän, hade modigt organiserat Berlinarbetarnas motstånd mot kriget och lett masstrejker. Gruppen var militant och ständigt beredd till djärva initiativ och med en ledning som politiskt stod nära Spartakusgruppen, som i november 1918  bytte namn till Spartakusförbundet och en månad senare formerade sig till Tysklands kommunistiska parti (KPD).

Spartakusförbundets medlemmar var också med i USPD.  På flera orter stod USPD:s medlemmar långt till vänster om ledningen, som ständigt vacklade om vilken väg man skulle välja och som under 1918 hade börjat distansera sig från oktoberrevolutionen. Merparten av USPD-ledarna önskade mest av allt att klockan skulle vridas tillbaka till tiden före 1914, innan socialdemokratins splittring och Internationalens kollaps. Men det fanns ingen väg tillbaka till tiden före krigsutbrottet.
Tyvärr insåg inte Rosa Luxemburg, som först av alla tog upp kampen mot SPD-ledarnas reformism, och de andra tyska marxisterna i tid att de måste organisera sig och målmedvetet arbeta för att bygga ett parti, likt det ryska bolsjevikpartiet. När de skulle proklamera sig som ett separat parti var en annan, taktisk fråga.

Men för att kunna diskutera och kollektivt utforma och utveckla program och taktik samt utbilda och vinna nya anhängare behövdes en organisation. Luxemburg, Liebknecht med flera tvekade in i det sista att organisera sig av rädsla för att bli isolerade, reducerade till en sekt. Men svaret på frågan hur man undviker att bli isolerad var inte – ingen organisation och inget partibygge.
När den tyska revolutionen bröt ut i november 1918 och kriget ändades var de tyska revolutionära socialisterna en alltför liten kraft för att kunna ställa sig i spetsen för upproret. Avsaknaden av ett revolutionärt massparti i Tyskland skulle få ödesdigra följder.

I slutet av september begärde den tyske befälhavaren Ludendorff, som tillhörde den arméledning som sedan 1916 hade styrt landet, ett sammanträffande med kejsar Wilhelm II. När de möttes sade Ludendorff att kriget var förlorat; Tysklands resurser och möjligheter att bedriva ett fortsatt krig var uttömda efter att den senaste våroffensivens första framgångar hade förbytts till nederlag på flera frontavsnitt.
Armén var i upplösning, enligt uppgifter fanns det senhösten 1918 bortåt 40 000 desertörer enbart i Berlin och tyska soldater gav upp en masse vid västfronten. Enligt Ludendorff återstod inget annat än att begära vapenstillestånd och upprätta parlamentarismen igen. En ny regering måste bildas med stöd av och med representanter från högersocialdemokraterna (SPD).
Utgångspunkten var att ”en revolution uppifrån” (det finns olika uppfattningar om det var Ludendorff eller den dåvarande utrikesministern, amiral von Hintze, som först använde dessa ord) skulle förhindra en revolution underifrån”. Tysklands höga militärer ville dessutom inte vara de som lämnade in en begäran om eldupphör, utan det skulle politikerna få göra. Den ”dolkstötslegend” – att kriget hade förlorats på grund av att fega politiker på hemmaplan hade huggit armén i ryggen – som nazisterna så flitigt odlade, föddes alltså redan 1918.

Kriget fortsatte emellertid ännu en tid och kejsaren satt kvar, trots en ny tysk regering under prins Max av Badens ledning och där SPD satt med. För att det åtminstone skulle se ut som att man syftade till en total demokratisk omvandling frisläppte regeringen de politiska fångarna. När Karl Liebknecht släpptes fri hälsades han av flera tusen demonstranter i Berlin. I sitt första tal efter frigivningen manade Liebknecht till ”en arbetarrevolution som i Ryssland”.
När oktober gick mot sitt slut hade Österrike-Ungern fallit samman under trycket av massornas uppror. I Ungern tog arbetarna och soldaterna över samhällsmakten. Men som så många gånger tidigare i historien, var massorna inte medvetna om sin styrka utan överlämnade makten i händerna på en borgerlig koalitionsregering, där även Socialdemokraterna ingick.
Nästan samtidigt inleddes den tyska revolutionen. Den tändande gnistan var matrosernas massmyteri och revolt i Kiel. Matrosernas aktion var ett svar på att de trots att kriget var förlorat hade beordrats segla ut för att möta en starkare brittisk flotta i ett hav fullt av fientliga u-båtar. Det var ett självmordsuppdrag.

Den 28 oktober 1918 gjorde matroserna uppror och snabbt sökte de stöd hos arbetarna. När de demonstrerade i Kiel den 3 november möttes de av militär som öppnade eld och dödade nio samt sårade 29. Dagen efter bildade matroserna en rådsorganisation som snabbt fick efterföljare. Soldat- och arbetarråd växte fram i flera kuststäder. Den tyska revolutionen utvecklades i en hastighet som saknade motstycke. Inom en vecka hade soldat- och arbetarråd formats i alla delar av Tyskland.
I Bayern tvingades kungen att fly efter en stor arbetardemonstration i München för fred och en rådsrepublik utropades under ledning av USPD-medlemmen Kurt Eisner. När Liebknecht och andra kämpande socialister nåddes av de inspirerande rapporterna om vad som hade hänt i Kiel och andra kuststäder lyckades de först inte med att nå enighet om hur de skulle svara.

USPD-ledarna var tveksamma till att överhuvudtaget göra något i huvudstaden och de revolutionära grupperna hade svårt att enas om datum för massaktioner och uppror. Det datum man först hade föreslagit var den 11 november, men upprorsplanerna blev kända av polisen efter att en av ledarna hade arresterats. Samtidigt växte otåligheten bland arbetarna och den 9 november strömmade, på uppmaning av vänstern (Liebknecht, representanter från Revolutionäre Obleute och USPD) massorna ut på gatorna. Den tyska revolutionen avancerade.
”Natten mellan den 8-9 november strömmade samstämmiga nyheter in: Matroser och soldater demonstrerade, arbetarna strejkade. Arbetar- och soldatråd bildades. Fängelserna hade stormats [de politiska fångarna släpptes fria]. Röda fanor, världsrevolutionens symbol, hade hissats på offentliga byggnader.” (Pierre Broué: The German Revolution 1917-23)

Ställd inför denna massrörelse abdikerade kejsaren och flydde. Även befälhavaren och den verklige ”kejsaren” Ludendorff gick i landsflykt, under en tid gömde han sig på en gård i Skåne. På Svenska Dagbladets framsida stod i jätterubriker: ”Vapenvila inträdde måndag kl. 11 f. m. Det nya Tyskland går mot bolsjevismen”.
I Berlin var stämningen så elektrifierad att SPD-ministern Philipp Scheidemann utropade republik inför tiotusentals demonstrerande arbetare, vilket ogillades av SPD-ledaren Friedrich Ebert och andra högersocialdemokrater, som hade tänkt nöja sig med att kejsaren avgick men som ansåg att monarkin borde vara kvar i någon form.

Bara några timmar efter att Scheideman utropat republik och från samma plats, riksdagshusets balkong, proklamerade Liebknecht under stort jubel och bifall den Tyska socialistiska republiken. Den tyska revolutionen hade dock ännu inte utvecklats dithän att hela samhällsmakten övergått i arbetarrådens och soldatrådens händer.
Motvilligt hade SPD-ledningen tvingas acceptera att massorna genom mycket spontana uppror hade störtat kejsaren och gjort Tyskland till en republik. Som motdrag till revolutionen vände sig SPD-toppen till USPD-ledningen och föreslog att man gemensamt skulle bilda en ny regering bestående av tre representanter från vartdera partiet.

En sådan regering bildades också under namnet ”Folkkommissariernas råd”. Det var ingen tillfällighet att man valde samma namn som sovjetregeringen. Den tyska revolutionen i november överflyglade de revolutionära socialistiska organisationerna, som hamnade i minoritet.
De miljoner arbetare och soldater som i november hade väckts till politisk aktivitet och gått ut på gatorna tenderade fortfarande att se SPD som sitt parti och var beredda att förlåta partiets gamla synder. De trodde att SPD-ledarna fortfarande stod för socialism och såg inte igenom vad Socialdemokraterna egentligen åsyftade när de manade till enighet under parollen ”Ingen brödrastrid”.
Enighet ger styrka, det hade den revolutionära kampen i början av november visat och på ett förvridet sätt kom massornas önskan om enhet mellan SPD, USPD och de verkligt socialistiska grupperingarna att bli ett uttryck för strävan efter att bibehålla det som hade uppnåtts i november.

När väl SPD-ledningen hade lyckats få stöd för en ny regering med USPD av Berlins arbetar- och soldatråd började de, med hjälp av militären att försöka återställa den kapitalistiska ordningen och omintetgöra den dubbelmaktssituation som hade skapats.
En dubbelmaktssituation är med nödvändighet ingen långvarig period, utan ständigt reses frågan om vem som till sist ska ha det sista ordet: de demokratiska församlingarna som massorna själv format (råden) eller den borgerliga statsmakten?

Hur arbetar- och soldatråden i Tyskland skulle utvecklas var en fråga som skulle avgöras av den levande kampen och i vilken mån revolutionära socialister vann majoritet. Genom att snabbt välja en ny nationalförsamling (parlament) kunde SPD med stöd av flera ledande USPD-medlemmar desarmera råden.
”Socialdemokraterna önskade val så fort som möjligt, så att nationalförsamlingen så att säga skulle kunna utgöra en fortsättning på den gamla riksdagen, som om det inte förekommit någon revolution. Arbetarna och soldaterna som genomfört revolutionen förstod instinktivt, att så länge den gamla byråkratin och den gamla officerskåren behöll sin makt var revolutionen förlorad, även med aldrig så fin författning och aldrig så flott parlament […] Ebert och SPD-ledningen stod otvetydigt på motrevolutionens sida. De ville rädda just det som revolutionen ville störta: den gamla staten och den gamla samhällsordningen, såsom den företräddes av officerskåren och byråkratin. De ville göra den parlamentarisk och inlemma sig själva i den och framöver deltaga i dess styre. Därför ville de så snart som möjligt bli av med råden.” (Sebastian Haffner: Den tyska revolutionen 1918-1919)
(Ebert, som var ny regeringschef, beskrev sig som kejsardömets ”konkursförvaltare” och erkände att han ”hatade revolutionen som synden”.) Även om Haffner möjligen överdriver massornas medvetenhet och insikt är det en träffande beskrivning av den kontrarevolutionära roll som den tyska socialdemokratin spelade.

Av vad som fanns kvar av den gamla borgerliga statsmakten började SPD att bygga upp en ny armé, som hämtade sina bödlar från de hemvändande trupperna. Denna armé, som kom att kallas Freikorps (frikårer) hade som överbefälhavare socialdemokraten Gustav Noske, som vid utnämnandet till överbefälhavare tillkännagav att ”någon måste agera blodhund”.
”Riksvärvsministern Noske skapade en väpnad kår av föredettingar, äventyrare och kontrarevolutionärer med reaktionära officerare i spetsen. Dessa tvetydiga element blev i själva verket Hitlers stormtrupper [SA] […] Det gick en rak linje från Noske till Hitler”, skrev Socialdemokratiska vänsterpartiets (SSV) ledare ”Zäta” Höglund i sina memoarer.

Redan under julen 1918 försökte SPD och frikårerna slå ett väpnat slag mot revolutionen, men misslyckades. Den ”blodiga julen” i Berlin 1918, sju veckor efter att kejsaren hade störtats, blev början till kontrarevolutionens hämnd på revolutionen i januari 1919, då Noskes frikårer bland annat mördade Rosa Luxemburg och Karl Liebknecht.
Det var ett hårt slag för det nya tyska kommunistparti (KPD) som hade bildats vid årsskiftet 1918-19. Men kontrarevolutionen kunde inte helt krossa arbetarnas revolution och i den revolutionära kris som uppstod hösten 1923 hade KPD möjlighet att gripa makten.

Kejsarens fall och revolutionen gav den revolutionära kampen en ny optimism. I Ryssland skrev Lenin: ”Vi vet, känner och ser att detta är en avgörande vändpunkt, nu måste vi mobilisera allt för att stödja arbetarrevolutionen i Tyskland”. I Sverige skrev SSV:s tidning Politiken: ”Dödsklockorna ringer över den kapitalistiska världen”.
”Hösten 1918 hade socialdemokraterna att möta en helt annan situation än de hade upplevt våren 1917. Då hade kritiken drabbat i första hand Hammarskjöld och hans regering, eller ’systemet för sent’, som oppositionen föredrog att kalla det. Hösten 1918 befann sig socialdemokraterna själva i ansvarig ställning via partiets fyra platser i regeringen, och det socialdemokratiska vänsterpartiet var inte sent att skjuta in sig på detta förhållande och på parallellen mellan det gamla och det nya ’systemet för sent’”, noterar Carl Göran Andræ i Revolt eller reform: Sverige inför revolutionerna i Europa 1917-1918.

Långt in i de socialdemokratiska leden hördes kritik mot regeringen och uteblivna förbättringar. Den sänkta levnadsstandarden tillsammans med bristen på mat och att regeringen drog benen efter sig när det gällde såväl att förkorta arbetstiden som i fråga om rösträtten fick tålamodet att brista.
Arbetsgivarföreningen (idag Svenskt Näringsliv) summerade 1918 som ”en orons och stridens år”. Inte sedan storstrejken 1909 hade så många arbetsdagar gått förlorade till följd av konflikter som under 1918. Kapitalistklassen, högern och kungen började inse att om de skulle räddas var de tvungen att göra upp med Socialdemokraterna i rösträttsfrågan.

Fruktan för revolutionen bröt borgarnas motstånd mot allmän och lika rösträtt samt kortare arbetstid. Borgarpressen klagade till och med över att man hade fått ge vika för ”bolsjevikiska och ryska metoder”. Den kompromiss som slöts i rösträttsfrågan var ett svekfullt avtal.
Första kammaren blev kvar, rösträttsåldern sänktes med ett år till 23 år i kommun och riksdagsval, men höjdes till 27 år i landstingsval och elektorsvalet till första kammaren. Fortfarande fanns begränsningar i rösträtten för de fattigaste och de som hade obetalda skatteskulder (lågavlönade). Kvinnorna fick rösträtt, men inte ögonblickligen utan först efter att en ny riksdag hade valts.

Uppgörelsen innebar att Sverige blev det land i Norden som blev sist att genomföra allmän och lika rösträtt för män och kvinnor. Kungen fick sitta kvar. Det kunde han tacka Socialdemokraterna för. Och 8-timmarsdagen lät vänta på sig.
Detta svek möttes av ilska och besvikelse, som skulle ha kunnat vändas till en offensiv kamp om SSV haft kraft, förankring och program att mobilisera till nya massaktioner. Partiet var dock tröttkört, nära splittring och rapporterna från Tyskland, där kontrarevolutionen avancerade 1919, kom att lägga ytterligare sordin på stämningarna.
År 1918 hade kunnat sluta annorlunda i Sverige och i andra länder. Det finns en avgörande lärdom att dra från alla de många omtumlande händelser som ägde rum 1917-18 och det är att för att avskaffa kapitalismen räcker inte ens den mäktigaste miljonhövdade rörelse.

Utgången av en revolutionär kris avgörs av politik, program och ledarskap – om det finns ett socialistiskt arbetarparti som kan göra arbetarklassen och de fattiga medvetna om den egna styrkan och möjligheterna att själv gripa makten. Det var inte graden av heroism, kampvilja eller ”mognad” som gjorde att den socialistiska revolutionen kom att segra i Ryssland.
Skillnaden var att det i Ryssland fanns ett revolutionärt massparti som kunde vinna folkmajoritetens stöd för socialismen. Att den socialistiska revolutionen inte fick stöd från segerrika socialistiska revolutioner i Västeuropa, trots massornas kamp och vilja att i grunden förändra samhället vilket manifesterades 1918, kom dock att leda till den ryska revolutionens urartning. Men det kan inte bolsjevikerna lastas för.
Krigets vanvett hade fött den socialistiska revolutionen, som i sin tur ledde till vapenstillestånd 1918. Men mänskligheten fick betala ett oerhört pris för att den revolutionära vågen 1917-23 inte slutade i arbetarklassens seger; i form av Första världskrigets fortsättning i Andra världskrigets barbari och förintelse.

I dag 100 år efter första världskrigets utbrott, är kampen mot militarism och imperialism en lika brännande nödvändighet och ett absolut villkor för att rädda framtiden och skapa en socialistisk värld i fred och frihet.

Återgå till toppen

——————————————————————-

3. Sovjets Röda armé besegrade nazismen

Kolorerad bild av den sovjetiska fanan över riksdagshuset i Berlin den 2 maj 1945
Kolorerad bild av den sovjetiska fanan över riksdagshuset i Berlin den 2 maj 1945Den 8 maj är det 70 år sedan det nazistiska Tyskland kapitulerade i andra världskriget. Christer Bergström, internationellt känd som en av de stora experterna på andra världskriget och författare till 25 böcker på temat, reder här ut begreppen om vilka som besegrade nazisterna och hur historien har manipulerats av politiska skäl.

Den 8 maj1945 kapitulerade Nazityskland, vilket satte punkt för andra världskriget. I Sovjetunionen gjordes den första fredsdagen 9 maj till en helgdag. Det gäller fortfarande i de gamla sovjetiska delrepublikerna såsom Ryssland, Vitryssland och Ukraina, liksom i till exempel Polen. I Västeuropa firar man istället EU-dagen, utan någon som helst koppling till segern över Nazityskland, och i USA avskaffades år 1975 den enda helgdagen med koppling till andra världskriget, ”VJ-dagen”, då segern över Japan den 2 september 1945 firades. Tydligare än så kan det inte illustreras att det framför allt var Sovjetunionen som besegrade det nazistiska monstret.
Det finns knappast något fotografi som har blivit mer känt än Jevgenij Chaldeis bild på en georgisk soldat i Röda armén som planterar den röda fanan på taket till riksdagshuset i Berlin efter stridernas slut den 2 maj 1945. Det är också svårt att tänka sig en bild som bättre symboliserar segern över nazismen under andra världskriget.

För seriösa experter på andra världskriget är det fullkomligt okontroversiellt att det huvudsakligen var Sovjetunionen som besegrade Nazityskland under andra världskriget. Men nu i vår, när 70-årsjubileet av Hitlers nederlag krockar med konflikten mellan Ryssland och västvärlden över Ukraina, har det blossat upp en ”debatt” om vem som egentligen bidrog mest till att nazismen krossades år 1945. Plötsligt har det i borgerliga kretsar blivit väldigt känsligt att erkänna Sovjetunionen som det land som var det viktigaste i kampen mot Hitler.

Som så ofta går det alldeles galet när historia används för politiska syften. De som hävdar att Röda armén inte var någon befriare, eftersom dess framryckning ledde till att Östeuropa hamnade under stalinistiskt förtryck, glömmer att om man räknar så fanns det inget land som var ”befriare” år 1945. Storbritannien och Frankrike fortsatte att utöva sitt förtryck i kolonierna. Holländarna återvände till ”sitt” Indonesien, där de med våld slog ned frihetsrörelsen. Britterna gjorde samma sak i Aden (Jemen) och Malaysia, fransmännen i Vietnam, Algeriet och Madagaskar. USA backade upp diktaturerna i Spanien (Franco) och Turkiet.

Vem som helst inser att man inte kan räkna så när Europa befriades från nazismen. Oavsett att stalinism, kapitalism och kolonialism återupprättades, måste man beskriva besegrandet av det nazistiska herraväldet som en befrielse. Man kan börja med att fråga de fångar i Auschwitz och många andra koncentrationsläger som intogs av Röda armén huruvida de kände sig befriade eller inte. Ändå är det befogat att säga att Sovjetunionen svek sin befrielseuppgift – fast utifrån ett helt annat perspektiv än vad borgerliga kommentatorer ser det.

Det hopp som Röda arméns befrielse väckte om en socialistisk framtid sveks. Arbetarklassens kamp och självorganisering kvävdes. Kapitalismen avskaffades visserligen i merparten av den halva av Europa som kontrollerades av Sovjetunionen efter kriget, men inte på grundval av socialistisk demokrati och arbetarstyre. Regimerna i ”Öst” blev en blåkopia av den stalinistiska diktaturen  i Sovjetunionen. Dessutom sökte kommunistpartierna i västra Europa och på andra håll i världen allianser och bildade koalitionsregeringar med borgarna, vilket starkt bidrog till att släcka förhoppningarna om att krigets slut skulle följas av kapitalismens avskaffande.

Låt oss nu ta oss an det antisovjetiska, borgerliga historiebruket gällande andra världskriget. Där kommer de vidriga övergrepp mot den tyska civilbefolkningen som sovjetiska soldater gjorde sig skyldiga till alltid på tal – givetvis med rätta. Hundratusentals tyska kvinnor våldtogs av brutaliserade och krigsskadade soldater i Röda armén. Många av de sistnämnda var tidigare koncentrationslägerfångar som hade gått med i Röda armén efter att de hade blivit befriade. Givetvis kände sig dessa tyska kvinnor knappast ”befriade”.

De vidriga övergrepp som Röda armén gjorde sig skyldig till var en återspegling av den stalinistiska urartning som ägt rum i Sovjetunionen efter att den socialistiska oktoberrevolutionen år 1917 inte följts av segerrika socialistiska revolutioner i Europa och på andra håll i världen. Revolutionens isolering till ett land sargat av krig, inbördeskrig och imperialismens svältblockad gjorde det möjligt för den framväxande byråkratin att krossa alla inslag av socialistisk demokrati – sovjeterna, fackföreningarna och till sist även Bolsjevikpartiet – i blod.  Endast revolutionens sociala landvinningar kvarstod – avskaffandet av kapital- och godsägarväldet och den förstatligande, planerade ekonomin.
Till följd av de sociala framsteg som den planerade ekonomin möjliggjort genomsyrades Röda armén, stalinismen till trots, av en vilja att försvara oktoberrevolutionen och antifascism. Stridsmoralen var hög, men inte genomsyrad av den revolutionära anda och socialistiska internationalism som var den grundval som den byggdes upp på av Trotskij direkt efter revolutionen. Det var inte samma Röda armé som drygt 20 år tidigare räddade revolutionen.

Borgerliga kommentatorer manipulerar och ger en ensidig bild av vad som skedde för att dölja de övergrepp som de allierade gjorde sig skyldiga till i västra Tyskland av politiska skäl. Den tyska historikern Miriam Gebhardt utkom i år med en bok som ger faktiska data och statistik över de fruktansvärda våldtäkterna på tyska kvinnor i krigsslutet och strax efteråt. Miriam Gebhardt visar att 860 000 tyska kvinnor utsattes för våldtäkt av utländska soldater under åren 1945-46.
Det mest dramatiska med Geb­hardts bok är att hon kan avslöja en i historieskrivningen hittills väl dold sanning att av dessa 860 000 våldtäktsoffer blev 295 000, alltså drygt var tredje, utsatt för våldtäkt av västallierade soldater.  Andelen våldtäktsmän bland västallierade soldater var i verkligheten högre än bland de sovjetiska soldaterna. Dessa fakta har blivit väl undangömda i kalla krigets historieskrivning här i väst. Även ett stort antal tyska män blev våldtagna av segrarnas soldater.
Förtigandet och vägran att erkänna lidandet hos de 295 000 tyska kvinnor och tusentals män som våldtogs av västallierade soldater avslöjar en enorm cynism i borgerligt historiebruk. Att dessa våldtäkter dessutom ibland används för att försöka reducera betydelsen av befrielsen från nazismen gör inte saken bättre.
Man räknar med att Nazityskland direkt bar ansvaret för 35 miljoner människors död under andra världskriget. Enbart i Sovjetunionen dödades omkring 20 miljoner civilpersoner genom den tyska invasionen.

Det påpekas gärna från borgerligt håll att Sovjetunionen inte gick i krig för att befria Europa från nazismen. Detta stämmer. Sedan den sovjetiske diktatorn Josef Stalin krossat vänster- och högeroppositionen inom kommunistpartiet tvekade han inte att ingå i en fredspakt med Hitler. Så skedde i augusti 1939, och det gjorde det möjligt för Tyskland att gå till anfall i väst utan att behöva oroa sig för ett tvåfrontskrig.
Den i grunden antikommunistiske Stalin utgick inte från någon socialistisk målsättning, utan allt hans handlande styrdes utifrån en strävan att sitta kvar vid makten. Det var därför han lät avrätta hundratusentals medlemmar i kommunistpartiet och det var därför han lät mörda Trotskij. Det var också därför han år 1935 försökte alliera sig med de stora kolonialmakterna Frankrike och Storbritannien – vilket inbegrep ett aktivt krossande av den spanska revolutionen år 1937. När Frankrike och Storbritannien avvisade Stalins inviter var det helt logiskt att han vände sig till Hitler.

Det påpekas också från borgerligt håll att Sovjetunionen samarbetade med Hitler om att dela på Polen. Denna historia är dock lite mer komplicerad än vad förenklade borgerliga ideologer vill göra den till.
I september 1939 gick Röda armén in och tog de delar av Vitryssland och Ukraina som Polen lagt beslag på genom en invasion på 1920-talet. I dessa områden var det många, inte minst judar, som såg Röda armén som befriare undan polskt nationellt och antisemitiskt förtryck. En judisk invånare i den polsk/vitryska staden Grodno skrev till exempel i ett brev till sin son efter den sovjetiska inmarschen:
”Vi är alla vid liv, tack gode Gud, och det var Röda armén som räddade oss från de polska banditerna. Om Röda armén hade kommit en enda dag senare skulle inte en enda jude ha varit kvar i livet i staden.”
Dessutom hade Polen på 1920-talet erövrat Litauens huvudstad Vilnius, och denna intogs nu av Sovjetunionen och återbördades till Litauen. Att Stalin några månader senare lät erövra de baltiska staterna gör inte den polsk-ukrainska och polsk-vitryska konflikten över dessa områden enklare. Att han dessutom lät deportera hundratusentals polacker till fångläger i Sovjetunionen lade grunden för en hätsk antikommunism i Polen.

Men de som framhåller att Sovjetunionen inte gick i krig för att befria Europa från nazismen bör betänka att detsamma gäller USA. Det var Hitler som förklarade krig mot USA i december 1941.
Stalins principlösa hållning fortsatte att dominera Sovjetunionens politik. När landet invaderades av Tyskland och Stalin blev allierad med västmakterna lät han upplösa den kommunistiska internationalen såsom en vänskaplig gest mot de kapitalistiska staterna.
Man måste skilja på Stalin och det sovjetiska samhället. Det fanns en kluvenhet mellan missnöje med politiskt förtryck och stora sociala framsteg. Vid den här tiden – tidigt 1940-tal – upplevde landets invånare fortfarande de enorma sociala vinster som oktoberrevolutionen 20 år tidigare hade inneburit. Det fanns ännu en glödande pionjäranda i Sovjetunionen och människor var beredda att försvara de socialistiska landvinningarna till sista blodsdroppen, även om de ofta själva var drabbade av Stalins politiska förföljelse.
Det var just denna ideologiskt och socialt grundade vilja till motstånd mot de nazistiska invasionstrupperna som gjorde att Sovjetunionen inte bara kunde överleva den första, förödande tyska anfallsstöten år 1941, utan så småningom även besegra den nazistiska besten.

I sin skräck för den nya revolution som Trotskij uppmanade sovjetmedborgarna till hade Stalin år 1937 slagit till mot Röda armén – Trotskijs skapelse. Flertalet utbildade befälhavare utrensades och avrättades, bland dem högsta befälhavaren Michail Tuchatjevskij, en av 1900-talets största militära tänkare.
Detta resulterade i katastrofala sovjetiska bakslag när den extremt professionella tyska armén invaderade i juni 1941. Bristen på kompetenta befäl hade redan märkts under finska vinterkriget 1939-1940, men den här gången tillfogades Sovjetunionen så hårda slag att vilket annat land som helst förmodligen skulle ha dukat under. I juni 1941 hade Röda armén 5,5 miljoner man. Fram till årsskiftet stupade eller sårades 4,3 miljoner.

Med dagens språkbruk låter det som en klyscha, men man kan inte förklara det på något annat vis än att det var den bolsjevikiska andan som fick sovjetmedborgarna att vägra ge upp. En tysk rapport från år 1941 löd:
”Vad har hänt med ryssen från 1914-1917, som sprang iväg eller kom emot oss med händerna i vädret så snart vår eldgivning nådde sin höjdpunkt? Nu stannar han kvar i sin bunker och tvingar oss att bränna ut honom, han föredrar att stekas ihjäl i sin stridsvagn, och hans flygare fortsätter att beskjuta oss även sedan deras eget flygplan börjat brinna. Vad har hänt med ryssen? Ideologin har förändrat honom!”

Den sovjetiska motståndsviljan förstärktes av berättelser från människor som tagit sig ifrån de områden som hade hamnat under tysk ockupation. Den tyska invasionen av Sovjetunionen var inte ett vanligt fälttåg, utan ett nazistiskt utrotningskrig.
De tyska soldaterna fick höra att de deltog i ett korståg mot ”undermänniskor” som leddes av ”grymma kommunistiska kommissarier”, styrda av ”judarna”, som ”hade förberett sig för att invadera Tyskland”. På grund av denna propaganda skedde mängder av övergrepp där tyskarna ryckte fram genom sovjetiska områden. Redan från den första dagen mördade man sovjetiska krigsfångar och civila utan att några tyska myndigheter ingrep för att stoppa övergreppen. Den 30 juni 1941 skrev generallöjtnant Joachim Lemelsen, chefen för 47:e tyska pansarkåren: ”Vägarna kantas av oräkneliga döda [sovjetiska] soldater som uppenbart har dödats genom skott från nära håll genom huvudet, utan sina vapen, och med armarna höjda.”

I december 1941 lyckades Röda armén driva tillbaka tyskarna framför Moskvas portar. Men det var bara början på en fyra år lång, segdragen kamp mellan Nazityskland och Sovjetunionen där man på båda sidor slogs med ideologiska förtecken.
Det som till slut blev avgörande var den sovjetiska planekonomin, som gjorde det möjligt att snabbt omlokalisera stora delar av industrin från de västra delarna av Sovjetunionen – som snart hamnade under tysk ockupation – och till områden längre österut. Redan efter ett års krig överträffade Sovjetunionen tyskarna i fråga om krigsproduktion – vilket är anmärkningsvärt med tanke på att Tyskland förfogade över större delen av Europas industri- och råvaruresurser medan några av Sovjetunionens ekonomiskt viktigaste områden hade hamnat under tysk ockupation.

Det talas ofta om betydelsen av brittiska och amerikanska leveranser till Sovjetunionen. Självklart spelade dessa en viktig roll, men de har ofta överdrivits av politiska skäl. I fråga om flygplan och stridsvagnar motsvarade de västliga leveranserna bara en bråkdel av den sovjetiska produktionen. Dessutom var de flygplan och stridsvagnar som de västallierade levererade av mycket sämre kvalité än de sovjetiska konstruktionerna.
Däremot hade de västliga leveranserna mycket stor betydelse för det sovjetiska transportväsendet. Flertalet tåg i tjänst i Sovjetunionen under kriget kom från väst, liksom två tredjedelar av lastbilarna. Leveranser av aluminium, telefontråd, konserverade livsmedel och klädesplagg spelade också en viktig roll.

Men då får man inte glömma att de västallierade hade möjlighet att avvara detta materiel eftersom Röda armén stod för i huvudsak hela kriget mot Tyskland åren 1941-1942. Under denna tid begränsades de västallierades krigföring till det ganska småskaliga ökenkriget i Nordafrika samt fortfarande ganska måttliga bombanfall. Jämförelsevis kostade alla strider i Nordafrika mellan åren 1941 och maj 1943 tyskarna 12 808 stupade, medan det under samma tid stupade över 900 000 man på östfronten, alltså 70 gånger fler.
Det var först när de västallierade landsteg i Normandie i Frankrike den 6 juni 1944 som de utmanade tyskarna på allvar. Att de över huvud taget lyckades genomföra denna landstigning berodde på att Röda armén vid det laget totalt hade slitit ned den tyska krigsmakten. 63 procent av Tysklands soldater, 75 procent av stridsvagnarna och 45 procent av flygplanen befann sig då på östfronten. Om det inte hade varit för att Röda armén bundit upp dessa, skulle de västallierade aldrig ha kunnat genomföra sin berömda invasion. Allt talar för att Sovjetunionen skulle ha lyckats besegra Nazityskland i kriget även utan den västallierade landstigningen i Normandie – det skulle bara ha tagit längre tid.

De västallierade körde genast fast i Normandie så snart de hade upprättat ett brohuvud. I det läget gick Röda armén till storoffensiv på östfronten  i slutet av juni 1944. På några månader förlorade tyskarna 900 000 man på östfronten i Tysklands största militära nederlag genom historien. Detta gav de västallierade en möjlighet att bryta igenom i Normandie i slutet av augusti 1944.
Röda armén skulle komma till de västallierades undsättning en gång till under kriget. I december 1944 slog Hitler till mot amerikanerna i Ardennerna på västfronten. Den gängse historieskrivningen har försökt dölja omfattningen av det amerikanska bakslaget, men faktum är att den allierade överbefälhavaren Eisenhower skickade sin stabschef till Washington med budskapet att om inte nya förstärkningar sattes in hastigt skulle kriget kunna komma att förloras.
Den amerikanske generalen Patton, som var insatt i Ardennerna, skrev så sent som den 4 januari 1945 i sin dagbok: ”Vi kan fortfarande komma att förlora kriget.”
I det läget vände sig den brittiske premiärministern Winston Churchill till Stalin och vädjade om understöd. Stalin gick med på att tidigarelägga sin planerade vinteroffensiv. Den 12 januari 1945 gick Röda armén till attack. Trots att de stod mot lika starka tyska truppstyrkor som de som tillfogat amerikanerna ett katastrofalt bakslag i väst, slog de de tyska ställningarna i spillror. I panik beordrade Hitler huvuddelen av sina styrkor i Ardennerna och nästan allt tyskt flyg i väst till östfronten. Det innebar dödsstöten för hans Ardenneroffensiv.

En genomgång av andra världskrigets historia visar att Sovjetunionen utan tvekan var den viktigaste faktorn till Hitlers nederlag. Sovjetunionen spelade en mångdubbelt större roll än alla andra Tysklands motståndare tillsammans. Röda armén orsakade 80 procent av alla tyska förluster i soldater under hela andra världskriget. Även sedan de västallierade landstigit i både Italien och Frankrike tillfogades tyskarna de största förlusterna på östfronten. Även under juli månad 1944, när de allierade stred i Normandie, svarade östfronten för 75 procent av den tyska krigsmaktens förluster.
Samtidigt var de sovjetiska förlusterna ojämförligt högre än i både de tyska och de västallierade arméerna. Röda armén förlorade skrämmande 10 miljoner i stupade – vilket kan jämföras med drygt 400 000 vardera i den brittiska respektive den amerikanska armén. En anledning är förstås att Sovjetunionen stod mot i snitt omkring 70 procent av den tyska krigsmakten, men Röda armén tog ändå 90 procent av de sammanlagda allierade förlusterna.

Viktigare anledningar var dels sämre sovjetiska befäl i början av kriget och framför allt en avsevärt högre stridsmotivering på den sovjetiska sidan. Tyska rapporter från kriget visar entydigt att de sovjetiska soldaterna var oerhört mycket mer offervilliga i strid än västallierade soldater, som inte utan fog betraktades som överdrivet försiktiga. Det var just denna starka motivation hos Röda arméns soldater som förklarar dess väldiga framgångar gentemot Hitlers krigsmaskin.
Även denna starka motivation hos de sovjetiska soldaterna har man försökt dölja i efterkrigstidens historieskrivning i väst. Förekomsten av ”spärrförband” som avrättade soldater som vägrade att anfalla har överdrivits enormt. Den tyske historikern Jochen Hellbecks bok Stalingradprotokollen, som kom ut på svenska år 2013, ger en mycket bra bild av den verkliga stridsmoralen i Röda armén under andra världskriget.

Tragiskt nog styrdes detta ännu livskraftiga och glödande antifascistiska Sovjetunionen av en principlös diktator vid namn Josef Stalin. Omedelbart efter andra världskriget dominerade socialistiska stämningar i hela Europa. Kommunisterna hade den faktiska makten över samhället i Frankrike och Italien, och det socialt ganska radikala Labourpartiet vann valet i Storbritannien våren 1945.
Men av rädsla för spridningseffekter till Sovjetunionen hade Stalin motsatt sig verkliga revolutioner i 20 års tid. Åren närmast efter andra världskriget använde han sitt inflytande över kommunistpartierna i världen till att beordra en återgång till ett borgerligt styre med bevarad kapitalism – i ett läge där Europas arbetare var närmare en socialistisk seger än kanske någonsin. De östeuropeiska länder som Stalin ansåg sig behöva som en ”buffert” ställdes under tvångsstyre där det helt enkelt var mest praktiskt att de fick samma totalitära stalinistiska styre som i Sovjetunionen.

Man kan förvisso säga att Sovjetunionen svek sin uppgift att befria Europa och världen i samband med andra världskriget, men inte på det sätt som borgerliga kommentatorer hävdar.

Återgå till toppen



4. Ungern 1956: Uppror mot stalinismen – för arbetarstyre

 

 (foto: )

I veckan är det 60 år sedan sovjetiska trupper anförda av hundratals stridsvagnar och flygunderstöd krossade arbetarnas och ungdomens uppror mot det stalinistiska styret i Ungern. Massornas uppror var en politisk revolution för att kasta ut de stalinistiska förtryckarna och säkra demokrati, nationellt självbestämmande och verklig socialism. ”Vi vill kort sagt skapa ett verkligt oberoende demokratiskt Ungern som bygger socialism”, uttryckte en medlem ur en av de många revolutionskommittéerna som formades.

Den heroiska kampen i Budapest och andra ungerska städer i oktober-november 1956 har för evigt skrivit in sig i historieböckerna. Redan efter revolutionens första dag – den 23 oktober 1956 – låg  det statsbärande ”kommunistiska” partiet i ruiner och den gamla statsmakten var pulveriserad.

Under de följande dagarna slog beväpnade arbetare och ungdomar tillbaka försöken att med våld krossa upproret. Under ett par dagar hade vanliga människor makten i Ungern. Men den socialistiska demokrati som började ta form likviderades av de stalinistiska härskarna i Kreml som fruktade att upproret snabbt skulle spridas långt utöver Ungerns gränser. Det var en fruktan som delades av ledarna och regeringarna i de kapitalistiska Västmakterna.

Det är därför svårt att hitta en mer motbjudande tillställning än det officiella arrangemang på temat ”hjältemod och frihet” som den ungerska regimen med premiärminister Victor Orbán i spetsen anordnade på 60-årsdagen av revolutionens början, som är en helgdag i Ungern.

Orbáns rasistiska högerpolitik, kantad av grova och ständiga övergrepp på demokratiska rättigheter, är en skymf mot de som kämpade och dog för 60 år sedan.

Efter att kapitalister och godsägare besegrat den kortlivade socialistiska rådsrepubliken i Ungern 1919 kom landet först att styras av en brutal diktatur, som allierade sig med Hitler, och sedan (1944) av den nazistiska Pilkorsrörelsen, som ”släppte lös ett tidigare oöverträffat välde av terror mot judar och alla som misstänktes hysa vänstersympatier” (Victor Sebestyen: Ungernrevolten 1956: Tolv dagar som skakade
världen).

Slutstriderna i Ungern och Budapest blev en av andra världskrigets bittraste. När den sovjetiska armén till sist hade besegrat Nazityskland och de inhemska fascisterna var landet ödelagt. Till en början hälsade de Röda armén som befriare och det fanns hopp om att en socialistisk gryning skulle följa efter 25 år av mörker.

Det fanns utbredd vilja att göra upp med den gamla ordningen. Det var få som motsatte sig att industrierna förstatligades och att jorden började delas ut till bönderna. Kapitalismen avskaffades dock från ovan och inte genom massornas självständiga organisering och kamp som var fallet i Ryssland 1917. Den förstatligade egendomen och den planerade ekonomin kunde ha möjliggjort en snabb återuppbyggnad av Ungern, men framstegen uteblev till följd av avsaknad av demokrati underifrån och den parasitära byråkratin som styrde i folkets namn.

Det nya Ungern blev en avbild av Stalins Sovjet. De verkliga makthavarna var den stalinistiska klicken  i Moskva (Kreml) och den sovjetiska armén som blev kvar i Ungern. De förhoppningar om verklig socialism och demokrati som segern över Nazityskland och de inhemska fascisterna hade väckt kom stegvis att släckas av stalinismens många brott – från Sovjets omedelbara plundring av de tillgångar som fanns kvar, soldaternas rövartåg och de många våldtäkterna till utvecklingen mot diktatur och Rákosiregeringens skräckvälde under 1940-talets sista år fram till 1953.

I slutet av 1940-talet var Ungern en enpartistat, där det enda tillåtna partiet var det ”kommunistiska” som leddes av Mátyás Rákosi.

Rákosi, som själv benämnde sig som ”Stalins bäste elev”, upprättade ett bestialiskt skräckvälde. Under åren 1950-53 åtalades hela 1,3 miljoner människor, en tiondel av landets befolkning. Av det statsbärande ”kommunist”-partiets 850 000 medlemmar 1950 var det hälften som tre år senare hade kastats i fängelse, tvingats i exil eller dödats.

Skräckväldet syftade till att tysta all form av opposition och avskräcka framtida protester. Men terrorn, tillsammans med uteblivna sociala förbättringar, skapade till sist ett så spänt läge i Ungern att härskarna i Kreml kände sig tvingade att avsätta Rákosi som premiärminister i juli 1953. Rákosi blev dock kvar vid maktens grytor eftersom han fick behålla posten ”kommunist”-partiets förste sekreterare (ledare).

Beslutet i Kreml ska ses mot bakgrund av det politiska töväder som följde efter att Stalin hade dött i mars samma år. Det var omöjligt för de stalinistiska regimerna i Sovjet och Östeuropa att fortsätta i samma spår. Redan i maj 1953 hade det kommit rapporter om strejker i Bulgarien och månaden därpå reste sig de östtyska arbetarna. Arbetarupproret i den östtyska delen av Berlin, som då var en delad stad i ett delat Tyskland, spred skräck utefter ryggraden på varje stalinistisk regim.

Det politiska tövädret i Ungern varade dock inte länge. Den nya kursen, eller ”Junivägen” med frisläppande av oppositionella fångar, nedstängning av fånglägren, ett slut på ackorden, kollektivjordbruk på frivillig grund och så vidare som Rákosis efterträdare på premiärministerposten Imre Nagy lanserade, fick ett abrupt slut på våren 1956 då Nagy avsattes.

Nagy var aldrig beredd att fullt ut bryta med stalinismen, trots att han blev ett offer för skräckväldets utrensningar, för att sedan på stalinistiskt manér bli ”rehabiliterad” 1953 och därefter åter kastas ut i kylan. Men de återkommande attackerna mot Nagy och att han höll fast vid ”Junivägen” även efter att han hade blivit avsatt gjorde honom populär.

Hur mycket de än önskade kunde Nagys efterträdare inte vrida klockan tillbaka till skräckväldets tid. I Ungern började en opposition att formera sig och i Moskva rasade en häftig strid i toppen om vem som skulle ta över efter Stalin. Sovjetledaren Nikita Chrusjtjovs ”hemliga” tal i februari 1956 som avslöjade en del av Stalins brott var ett led i den maktstriden. Talet och den övergång till en reformerad stalinism utan Stalin som Chrusjtjov önskade fick långtgående konsekvenser inte minst i Polen och Ungern.

I slutet av juni 1956 revolterade arbetarna i den polska staden Poznan. ”Ned med den falska kommunismen” var en av Poznanarbetarnas paroller. Revolten i Poznan slogs blodigt ner men den jäsning som fanns i Polen vid denna tid ledde till att den gamla regeringen fick gå och att ”reformkommunisterna” under Wladyslaw Gomulkas ledning tog över. Det var ingen tillfällighet att Imre Nagy kom att kallas ”Ungens Gomulka”.

Händelserna i Polen blev början till revolutionen i Ungern där oppositionella grupper som Petöficirkeln, som hade bildats av socialister som var medlemmar i det statsbärande partiet i februari 1956, inspirerades till att resa allt mer långtgående krav. I ett desperat försök att ta udden ur protesterna avsattes Rákosi som ”kommunist”-partiets ledare, men hans ersättare blev en annan hatad hårdför stalinist – Ernö Gerö.

Den styrande klicken i Ungern var splittrad och förlamad samtidigt som massornas motstånd började bli allt mer aktivt. Den gamla rädslan fanns inte längre kvar. Som så många gånger förr var det ungdomen som gick i bräschen. Studenterna var de första att organisera sig självständigt. Den 22 oktober samlades 5 000 studenter och lärare vid Budapests tekniska universitet till ett möte och antog en kravlista som till en början innehöll 14 krav men som sedan blev till 16. Bland kraven fanns: fria val, att de sovjetiska trupperna skulle lämna landet och att arbetarråd skulle styra i fabrikerna. Mötet beslöt att demonstrera till stöd för sina krav, men också i solidaritet med de fängslade i Poznan som skulle ställas inför rätta.

Så snart demonstrationen blev känd utbröt panik bland de styrande, som först förbjöd demonstrationen för att några timmar senare tillåta den. Tiotusentals gick med i tåget och när demonstrationen flyttade sig till ett större torg där parlamentet låg var det närmare 250 000 som hade samlats. Efter arbetstid strömmade arbetarna från arbetsplatserna för att delta och på torget ropade man efter Nagy, som till sist beslöt att tala till demonstranterna. Men det var ett lamt, innehållslöst tal där det enda han sa var att demonstranterna borde gå hem. Nagy ville inte ha någon revolution.

En mindre del av demonstranterna hade under eftermiddagen beslutat att tåga mot radiohuset för att få 16-punktsprogrammet uppläst. Inför de församlade lovade radiochefen att så skulle ske men det var bara en manöver. Istället för att kraven lästes upp sände radion tal från partichefen Gerö fylld med förolämpande anklagelser mot demonstranterna. Det fick folkmassorna att bli både beslutsammare och argare.

Kort därefter avlossade säkerhetspolisen ÁVH:s bödlar de första dödsskotten mot demonstranterna vilka började försvara sig med hjälp av vanliga soldater som gick över till revolutionen. Även vanliga poliser, inklusive Budapests polischef Sandór Kopácsi, anslöt sig till revolutionen som nu var beväpnad och vid midnatt inleddes en generalstrejk som totalt paralyserade diktaturen.

Dagen efter, den 24 oktober, gick sovjetiska trupper och stridsvagnar till angrepp mot arbetarnas och ungdomens revolution. Det gavs många exempel på sovjetiska soldater ”som vägrade att skjuta och på ryska tanks som slogs emot”, skriver Sture Källberg i sin ögonvittnesskildring Uppror –Budapest 1956.

Medan gatustrider rasade i Budapest togs allt fler städer över av revolterande massor som bildade nya demokratiska organ –­ revolutionskommittéer och arbetarråd. I flera fall bildades dessa utan att de sovjetiska trupperna ingrep.

I Moskva var man minst lika oroliga som sina ungerska undersåtar. På order från Moskva sparkades Gerö som partichef och ersattes av János Kádar, vars främsta ”merit” var att han var okänd och inte ansågs tillhöra den absoluta toppen.

Det var framför allt unga som på ojämna villkor slogs mot de hundratals sovjetiska (ryska) stridsvagnar som rullade på Budapests gator för att krossa revolutionen. Men trots den militära överlägsenheten hade den sovjetiska armén svårt att segra. Stridsmoralen var låg och många soldater kände olust. Det fanns till och med uppgifter om inbördes väpnade strider bland de sovjetiska trupperna. Efter flera dagars strider slöts en vapenvila den 28 oktober. Då hade omkring 1 000 ungrare och 500 sovjetiska soldater dött. Mångdubbelt fler hade sårats.

Stalinisterna påstod att man bekämpade en kontrarevolution från kapitalister och fascister. En avskyvärd lögn som Peter Freyr, det brittiska kommunistpartiets tidning Daily Workers korrespondent i Budapest 1956, besvarade i sin bok Ungersk tragedi med:

”Om den sovjetryska interventionen var nödvändig för att slå ned kontrarevolutionen, hur skall man då förklara att en del av det mest ursinniga motståndet under den senaste veckan kom i arbetardistrikten i Újpest, i Budapests norra del, och från Csepel [Budapests industricentra. red. anm.] i söder, som båda var fästen för det kommunistiska partiet före kriget? Och hur skall man förklara deklarationen från arbetarna i den berömda stålstaden Sztálinváros: att de skulle försvara sin socialistiska stad, de hem och fabriker som de byggt med egna händer, emot den sovjetryska invasionen?”

Det behöver väl knappast tilläggas att Daily Worker inte publicerade Peter Fryers ögonvittnesskildringar. Istället uteslöts han ur kommunistpartiet.

Efter vapenvilan, som var en tillfällig delseger, var stämningen förväntansfull. Överallt byggdes råd upp och det rådde en dubbelmaktssituation. Till och med på finansdepartementet bildades ett revolutionärt råd som ”skulle representera hela personalen inför statsmakten och som ministern måste ta hänsyn till, annars kunde han tvingas avgå”, skriver Sándor Kopácsi i Den ungerska tragedin. Under de dagar som det rådde vapenvila låg makten i massornas händer. En ny koalitionsregering med representanter från tidigare förbjudna partier bildades, Nagy förblev premiärminister och fria val utlovades. Men det verkliga demokratiska genombrottet kom underifrån.

”Arbetarråden och revolutionsråden utgjorde en direkt och mycket omedelbar form av demokrati som var typisk för revolutionen”, citerar Victor Sebestyen i Ungernrevolten 1956.

Vad som saknades var ett revolutionärt socialistiskt parti som kunde förena dessa råd på riksnivå, organisera ett väpnat försvar av revolutionen och konsolidera den socialistiska demokratins första landvinningar. Tragedin i Ungern visade att  även den politiska revolutionen behövde ett parti och en ledning för att segra. Regeringen, som släpade efter händelseutvecklingen, vacklade och satte sitt hopp till Moskvas tomma löften om att de sovjetiska trupperna skulle dras bort.

Vad Moskva gjorde var att dra bort de trupper man inte ansåg sig kunna lita på och ersätta dem med andra som matades med lögner som att man skickades till Ungern för att förhindra ett tredje världskrig. Inte ens när det stod klart att Sovjet hade påbörjat sin nya invasion och korsat Ungerns gränser var regeringen beredd att organisera ett försvar.

Hela den stalinistiska världen började påverkas av händelserna i Ungern. Även i Sovjet rapporterades om oroligheter. Enligt Kreml hade Ungern haft en ”fördärvlig psykologisk effekt”, vilket ska läsas som att de hade fått marken att gunga under det stalinistiska väldet. Rädslan för den politiska revolutionen var orsaken till att alla stalinistiska despoter – från Mao i Kina till Tito i Jugoslavien – gav sitt stöd till Kremls beslut att militärt krossa revolutionen.

Den 4 november gick sovjetiska trupper på nytt in i Budapest. Med brutal kraft slog man till mot de motståndsfickor som fanns. ”Rader av hus förstördes, främst i arbetarkvarteren där upprorets vagga stått”, skriver Sándor Kopácsi i Den ungerska tragedin.

Revolutionen krossades i blod även om det skulle ta veckor innan massornas motstånd hade brutits. Innan inmarschen hade den dåvarande amerikanske vicepresidenten Richard Nixon cyniskt sagt att det vore positivt ur propagandasynpunkt om den ”sovjetiska järnnäven” slår till på nytt. Den 4 november 1956 gav stalinismen de propagandavapen mot kommunism och socialism som Väst efterlyste.

Stalinismens avskyvärda brott i Ungern blev början till slutet för det stalinistiska väldet. Den marionettregim under János Kádárs ledning, som hade åkt till Moskva dagarna innan den 4 november blev en av de första stalinistiska regimer som började marschen mot kapitalismens återupprättande. I slutet av 1980-talet rasade ”kommunist”-partiet samman. Men år 1956 revolterade massorna för att skapa verklig socialism.

”Tvivla inte på att vi är socialister. Det här upproret utkämpas inte av kapitalister som vill att allt ska återgå till hur det var förr. Dess syfte är att befria Ungern och ge till friheten till folket”, sa en av revolutionsledarna, Pál Maléter, som blev försvarsminister och som var en av många som sedan avrättades på order av Moskva.

Att massorna kämpade för socialistisk demokrati var också ett av skälen till varför ledarna i Väst inte opponerade sig emot att upproret slogs ned. Enligt de kapitalistiska regeringarna gick arbetarna och ungdomen i Ungern ”för långt” när de krävde sin frihet och rätt.

Det är genom att organisera och ta kamp för socialism som vi idag bäst kan hedra minnet av Ungern 1956. ”Marx kallade revolutionen ’en människans protest mot ett avhumaniserat liv’. Den ungerska revolutionen var precis detta” (Peter Fryer: Ungersk tragedi). ■

Återgå till toppen
——————————————————————

5. Indonesien: 50 år sedan massakern på kommunister

Västimperialismen har genom historien gjort allt för att förhindra att kapitalet och deras makt hotas. Så många som 1 miljon kan ha dödats i Indonesien för att skydda imperialismens intressen. (foto: )Västimperialismen har genom historien gjort allt för att förhindra att kapitalet och deras makt hotas. Så många som 1 miljon kan ha dödats i Indonesien för att skydda imperialismens intressen.

Det militära nedslaget mot det indonesiska kommunistpartiet (PKI), som började i oktober 1965 och fortsatte under det påföljande året, var en av de blodigaste massakrerna under 1900-talet. Till och med CIA (USA:s underrättelsetjänst), som konspirerade med Indonesiens högervridna generaler för att orkestrera dessa övergrepp, jämförde senare massakrerna med nazisternas brott och Stalins terror.

Imperialistmakterna var rädda för att förlora Indonesien, som styrdes av den populistiske presidenten Sukarno och stöddes av PKI, från den ”Väst”-kapitalistiska inflytandesfären. Ett CIA-memorandum från år 1962 visar att USA:s dåvarande president John F Kennedy och den brittiske premiärministern Harold Macmillan var överens om att ”likvidera president Sukarno, beroende på situationen och tillgängliga möjligheter”.

CIA och USA:s ambassad i Jakarta överlämnade listor med tusentals namn på ”misstänkta kommunister” till armén, uppbackade av kvasireligiösa miliser, för att tillfångata och avrätta dem. Det var Storbritannien, där Harold Wilsons Labourregering styrde, som drev på den indonesiska armén att ge sin terrorkampanj en antikinesisk udd. Detta baserades på den brittiska kolonialadministrationens erfarenheter av att bekämpa det kommunistiska upproret i Malaya.

”En av de mer framgångsrika saker som Väst önskade för Indonesiens ickekommunistiska politikers del var att överföra hela idén om kommunism till Indonesiens kinesiska minoritet. Detta vände det till något etniskt”, noterade Roland Challis, en BBC-korrespondent vid tidpunkten ifråga.

USA- och den brittiska kapitalismen hade inga samvetsbetänkligheter ifråga om att piska upp rasistisk och religiös splittring för att främja sina ekonomiska och militära mål. Detta är ett mönster som vi har sett återupprepas i Mellanöstern nyligen.

Dödandet i Indonesien ägde rum i en nästan industriell skala, där uppskattningsvis 500 000 uppges ha dödats. Floder och vattedrag blockerades av hundratals lik som dumpades i dem natt efter natt. En dokumentär som visades år 2012, The Act of Killing, anger dödssiffran till en miljon. Två tredjedelar av de dödade var etniska kineser. Den tillträdande militärregimen förbjöd användandet av kinesiskspråkiga skyltar och stängde kinesiska skolor.

Dessa händelser markerade början till slutet för Sukarno, som hade styrt genom att på ett ”bonapartiskt” vis balansera mellan PKI till vänster och armén och feodalislamistiska grupper till höger. PKI förbjöds och omkring en miljon människor fängslades utan rättegångar. USA:s utrikesdepartement gav ut en jubelrapport om att antalet kommunister i världsskala i icke-östblocksländer på ett år hade fallit med 42 procent. Sukarno förblev vid makten enbart som ett formellt överhuvud för en militärjunta, som året efter gjorde sig av med honom helt och hållet. Detta blev inledningen på den efterträdande diktatorn general Suhartos 32-åriga styre.

Suhartos brutala regim var en i raden av USA-sponsrade militärdiktaturer – inklusive Park Chung Hees i Sydkorea och Chiang Kai-sheks på Taiwan – som inrättades för att hålla tillbaka den revolutionära våg som svepte över Asien. Efter den indonesiska kuppen sade Australiens premiärminister Harold Holt att ”med 500 000 till 1 000 000 kommunistsympatisörer utslagna tror jag att det är ett säkert antagande att en omorientering har ägt rum”.

Idag är händelserna åren 1965-66 ett till större delen okänt kapitel i landets historia. Skolsystemet har i årtionden kört ”hjärntvättsundervisning” med bland annat grov antikommunistisk filmvisning. En opinionsundersökning publicerad i dagstidningen Jakarta Post år 2009 visade att över hälften av universitetsstudenterna ”aldrig hade hört talas om 1960-talets massdödande”. Suhartoerans lagar som förbjuder kommunism, marxism och spridandet av ateism har aldrig avskaffats.

En revolutionär rörelse skulle senare komma att avsätta Suharto under ”rupiahkrisen” år 1998, ironiskt nog efter att IMF – som han bjöd tillbaka in i landet – påtvingade hans regering en förödmjukande Greklandsliknande åtstramningspolitik. Ledningen för armén är emellertid med sina omfattande ekonomiska intressen ännu idag en dominerande kraft inom indonesisk politik.

De högerextrema miliser som genomförde det mesta av dödandet åren 1965-66 under militär vägledning har på ett liknande sätt aldrig utretts eller bestraffats och fortsätter att åtnjuta starka band till det politiska etablissemanget.

Sukarno var en radikal borgerlig nationalistledare av samma slag som Egyptens Nasser och Indiens Nehru, som sicksackade på världsarenan mellan väst- och östblocken, den USA-ledda kapitalismen och de stalinistiska enpartregimerna. Under sina sista år uppvaktades Sukarno flitigt av Peking, som också hade blivit den huvudsakliga internationella uppbackaren av PKI-ledningen. Detta var också en tid av fördjupad rivalitet mellan de kinesiska och ryska stalinistregimerna, en maktkamp baserad på nationella egenintressen, men maskerat i språkbruket om ”sann kommunism” versus ”revisionism”.

Sukarno engagerade sig i början av 1960-talet, då det ”kalla kriget” intensifierades i Asien i synnerhet, i radikal antivästlighet. Detta hindrade honom inte att underteckna avtal med västliga oljeföretag år 1963, där han ignorerade förstatligandekrav från PKI och nationalister. Han tog i samband med en konflikt i fråga om brittiska och amerikanska planer på att använda det nyliga självständiga Malaysia som ett brohuvud för västliga intressen, som Sukarno dömde ut som ”nykoloniala”, Indonesien ut ur FN. Han lät också kasta ut IMF och Världsbanken med sina USA-vänliga agendor från landet.

Dessa åtgärder alarmerade Washington och London, men trots allt detta försämrades villkoren för befolkningen, med hyperinflation, ökande arbetslöshet och dödläge i fråga om jordreformer. Sukarnos tal var fulla av radikal retorik, men han förespråkade aldrig något alternativ tlll kapitalismen. Han lanserade i sin förtjusning i akronymer konceptet NASAKOM – en fusion av nationalism, islam och kommunism. Detta var inget annat än ett ord för att tillmötesgå olika sociala krafter.

En allvarlig torka under år 1963 ledde till massvält på centrala Java. När bönder, i början med stöd av PKI, började ta över jordegendomar slog armén till med omfattande repression. Sukarno uppmanade PKI-ledarna att upphöra med sin agitation i denna fråga i utbyte mot skenbara eftergifter, vilket de gjorde.

Craig Bowen från CWI i Australien förklarar i sin utmärkta korta historik The Rise and Fall of PKI (PKI:s uppgång och fall) att:

”Nationen var djupt skuldsatt gentemot världens banker och budgetunderskottet fördubblades för varje år som gick. Rupiahns värde hade sjunkit till en hundradel av sitt legala värde som följd av kronisk inflation – under de sex år som gick fram till 1965 ökade levnadskostnaderna med 2 000 procent. Samtidigt rapporterades det om att ofattbara 75 procent av statsbudgeten spenderades på de väpnade styrkorna”.

Ett växande missnöje bland massorna återspeglades i den explosiva tillväxten för PKI, som svällde från 7 000 medlemmar år 1952 till 3 miljoner år 1964. PKI var vid denna tidpunkt världens tredje största kommunistparti efter Kinas och Rysslands. I augusti 1965, bara några veckor innan det militära nedslaget började, var 26 miljoner organiserade i PKI-ledda fackföreningar, ungdoms- och kvinnoorganisationer – en sjättedel av befolkningen! PKI-ledaren Dipa Nusantara Aidit, som tillfångatogs och sköts av armén i nobember 1965, skröt till och med om att partiet skulle få 30 procent av rösterna om ett val hölls, något som var helt trovärdigt.

Men det genomfördes inga val – de hade ställts in med PKI-ledningens samtycke när Sukarno introducerade vad han benämnde som ”vägledd demokrati” (i själva verket undantagstillstånd) år 1959. I det sista parlamentariska val som ägde rum under Sukarno, år 1955, framträdde PKI som det fjärde största partiet med 16,4 procent av rösterna.

PKI-ledarna var olyckligtvis fångade i den stalinistiska föreställningen kallad ”stadieteorin”, i tron om att det inte fanns någon omedelbar möjlighet till en socialistisk revolution i ett utvecklingsland som Indonesien, som först nyligen frigjort sig från den nederländska kolonialismen. Man menade att arbetarrörelsens uppgift var att stödja den mest radikala flygeln inom den nationella kapitalistklassen i en ”antiimperialistisk allians”.

Målet enligt detta schema var att konsolidera den nationella kapitalismen och ”demokratin” medan idén om socialism sköts upp på obestämd framtid. PKI-ledaren Aidit insisterade på att ”klasskampen är underordnad den nationella kampen”.

Denna idé, en trossats för de stalinistiska kommunistpartierna, innebar att PKI-ledarna agerade som en gigantisk broms för masskampen. De framhöll nationalistiska frågor som den militära och politiska konfrontationen mot den USA- och brittisksponsrade statsbildningen Malaysia (som delade en landsgräns med Indonesien på ön Borneo), men på bekostnad av engagemang i klasskampsfrågor i likhet med ryska revolutionen 1917 och dess berömda paroll ”Fred, bröd och jord”.

Under villkoren för PKI:s allians med Sukarno blev partiet i praktiken ett bihang till Sukarnos regering, berövat alla drag av självständighet i fråga om handling och program. De genomförde endast kampanjer som hade sanktionerats av presidenten.

Politiska meningsskiljaktigheter mellan PKI, som utgav sig för att stå för ”marxism”, och Sukarno suddades ut i massornas ögon och som det förefaller även inom PKI-ledningen själv.

PKI-ledarnas politiska förvirring och deras oförmåga att inta en oberoende, klar och tydlig socialistisk position framstår nästan som en repris på de misstag som stalinisterna i Kina gjorde på 1920-talet. Leo Trotskij, vars teori om den permanenta revolutionen är det bästa motgiftet någonsin mot den stalinistiska teorin om ”stadier”, förklarade att marxister kan och kommer att, beroende på konkreta omständigheter, ingå i tillfälliga allianser av uteslutande praktisk karaktär med ickesocialistiska och även borgerliga partier för att till exempel motstå imperialistiska militära interventioner eller i försvaret av demokratiska rättigheter, men samtidigt behålla sin fullständiga politiska självständighet och handlingsfrihet.

Detta är anledningen till att Trotskij opponerade sig emot det kinesiska kommunistpartiets (KKP) inträde i Kuomintang år 1924, en politik som påtvingades det unga och oerfarna KKP av Stalin. Detta bidrog till partiets totala underordning under det borgerliga Kuomintang – ett parti och en social klass som inte var kapabelt att leda en borgerlig demokratisk revolution till seger.

Hur ironiskt är det då inte att Mao Zedongs regim i Kina 40 år senare entusiastiskt argumenterade för PKI:s underordning under Sukarno. Liksom i Kina blev resultatet en mordisk kontrarevolution och förintandet av det avancerade kommunistiska skiktet inom arbetarklassen. Till följd av misslyckandet med att förstå sin egen historia applåderade den kinesiska regimen PKI:s anpassning till Sukarno. PKI:s så kallade enhetsfront med Sukarno hyllades som varande ”av stor internationell betydelse för den internationella kommunistiska rörelsen”.

Även efter att det militära nedslaget hade börjat i slutet av år 1965 var den kinesiska regimens råd till PKI långt ifrån att uppmana till ett ”folkkrig” eller väpnad kamp mot högern, utan var ”få inte panik, låt er inte provoceras”, en ställningstagande som dikterades av dess förhoppning och önskan om att inte försvaga Sukarnos ställning ytterligare i syfte att rädda deras ”allians”.

Även när Kinas ambassad i Jakarta brändes ner var den officiella kinesiska responsen tystnad. Beslutet som togs av de små resterna av PKI att vända sig till gerillakamp, som i själva verket bara var ett svagt eko av den föregående massrörelsen, kom år 1967 när det stod klart att Pekings politik i Indonesien hade kollapsat.

Gnistan som triggade det militära nedslaget kom när en grupp radikala arméofficerare, G30S (Gerakan 30 september) genomförde en klantig kupp den 30 september 1965, med tillfångatagandet och dödandet av sex högerinriktade generaler. Denna misslyckade aktion lanserades förmodligen för att kväsa en kuppkomplott av högerinriktade generaler som var tänkt att äga rum en vecka senare. Arméns överkommando, uppbackad av imperialismen, såg sitt tillfälle att stämpla den misslyckade kuppen som PKI:s hantverk och iscensätta en massiv vedergällning.

PKI:s medlemmar var fullständigt ovetande om G30S-kuppen, även om det är möjligt att en del av ledningen hade vetskap om den. Det som emellertid hände härnäst kan sammanfattas med ett enda ord: Handlingsförlamning. När armén väl hade iscensatt sin motaktion med massiv antikommunistisk propaganda fanns det bara en möjlig handlingsväg för att undvika en katastrof, att mobilisera PKI:s masstyrkor ut på gatorna och utlysa en generalstrejk för att förhindra vad som nu var en högermotkupp och ett försök att krossa massornas möjlighet till motstånd.

Denna rörelse borde ha krävt omedelbar utlysning av val, jord till bönderna, ett prisökningsstopp och lönehöjningar, förstatligande av industrin under arbetarnas demokratiska kontroll, demokratiska rättigheter inom armén och val av officerare, samt bildandet av väpnade arbetarmiliser. En sådan respons skulle ha haft en god chans till framgång om den hade kommit omedelbart, innan den högervridna arméledningen hade konsoliderat sina positioner. Dessvärre kom PKI-ledarna inte med någon sådan uppmaning, då den inte förmådde att se den kniv som hölls mot deras strupar, och de satte sina förhoppningar på att deras ”vän” Sukarno skulle rädda situationen.

Det fanns likheter med både Tyskland år 1933 och Chile år 1973 i fråga om avsaknad av förberedelser och hjälplöshet bland kadrerna när det repressiva nedslaget väl kom. PKI-medlemmar, även ledande medlemmar, lämnades utan en överlevnadsplan. ”Vänta på instruktioner” förefaller ha varit det brett delade rådet – men det kom aldrig några instruktioner!

PKI:s fullständiga nederlag och det blodbad som följde är en isande varning till den internationella arbetarklassen om hur politiska misstag – illusioner om borgerliga politiker, avsaknad av ett klart socialistiskt program och underskattning av klassfiendens brutala beslutsamhet – kan utmynna i de grymmaste av nederlag. Dessa lärdomar skrivna i blod måste allteftersom en ny generation av arbetarklasskämpar och socialistiska ungdomar träder fram i Asien dras. ■

Återgå till toppen

——————————————————————-

6. Portugal: militärdiktaturen störstades

 

Röda nejlikor blev en symbol för revolutionen i Portugal 1974. (foto: )
Röda nejlikor blev en symbol för revolutionen i Portugal 1974.

För fyrtio år sedan kollapsade diktaturen i Portugal när en militärkupp släppte loss en revolutionär tidvattenvåg av masskamp bland arbetarna.
Efter 50 års brutalt förtryck strömmade det portugisiska folket ut på gatorna. Kapitalismens framtid stod på spel då arbetarna tog över fabrikerna och jorden. Med anledning av att det är 40 år sedan revolutionen startades, publiceras åter denna artikel från Offensiv # 596, 29 april 2004.

Det tog en dag att störta ett halvsekel långvarigt fascistiskt styre i Portugal, torsdagen den 25 april 1974. Tidigt på morgonen gavs signalen: upprorssången Grandola Vila Morena, av Zeca Alfonso, spelades på Rádio Renascena. Kapten Salgueira da Maia lämnade Santarém (80 km nordost om huvudstaden Lissabon) med åtta bepansrade bilar och tio lastbilar och åkte till Lissabon. Andra avdelningar under ledning av Movimento das Forças Armadas (MFA – De väpnade styrkornas rörelse, radikaliserade officerare på mellannivå, för det mesta kaptener) mobiliserades.
Nyckelpunkter säkrades: militära högkvarter ockuperades, ledande ministrar greps. Trupper blockerade in- och utfarter till Lissabon och säkrade Portugals näst största stad Porto. Det enda motståndet kom från den hatade hemliga polisen, Direcção Geral de Seguranca (DGS, fortfarande känt under sitt ursprungliga namn PIDE), som belägrades av uppretade folkmassor vid dess högkvarter. På kvällen meddelade MFA att regimen, ledd av Marcello Caetano, var avsatt. En ny provisorisk regering bildades under ledning av general António de Spínola.

Människor trängdes på gatorna.  Det var tid för att festa. En i stort sett oblodig kupp hade störtat Europas äldsta diktatur. MFA:s pansarbilar omringades av beundrande skaror. Tusentals elever marscherade till Lissabons centrum ropandes ”Ner med fascismen”.
Röda nejlikor, vilket kom att bli den pågående revolutionens symbol, blommade i gevärspiporna och spreds på gatorna av glada folkmassor.
Portugal var på den tiden en kolonialmakt och en av Västimperialismens underlydande. De höll strategiskt viktiga områden, framförallt i Afrika (Angola, Moçam­bique, Guinea-Bissau, São Tomée Principe och Kap Verde). Gruvorna och plantagerna skapade enorma vinster för en del av den härskande klassen. Portugals kapitalism var dock svag och underutvecklad.
Krigen mot befrielserörelserna i kolonierna (befrielsekampen hade inletts under 1960-talet) innebar en enorm åderlåtning av Portugals ansträngda ekonomi och åt upp över 40 procent av statsbudgeten. Vid tiden för kuppen var 160 000 av totalt 220 000 man i Portugals armé fast i den afrikanska kvicksanden. Deserteringar och värnpliktsvägran ökade allt mer. Massemigrering från Portugal till Västeuropa och Brasilien ledde till en minskning av befolkningen från 1960 till 1970.

Samtidigt som individer inom den härskande klassen blev allt rikare genom kolonierna blev de stora godsen i södra Portugal försummade. De småskaliga jordbruken, som fanns i landets norra del, var ineffektiva. I april 1974 var produktiviteten inom jordbruket en tredjedel av genomsnittet i Västeuropa och Portugal var dess fattigaste land. Den ekonomiska krisen förvärrades av oljekrisen 1973, vilket hjälpte till att utlösa en världsomfattande konjunkturnedgång.
I slutändan var det dock krigen i Afrika och armén som utdelade det avgörande slaget mot militärdiktaturen. Både soldater och officerare hade dragit slutsatsen att det koloniala kriget inte kunde vinnas. MFA växte fram ur den demoralisering och besvikelse som de hopplösa krigen födde.
Den 26 april meddelade MFA att en ”junta för nationens räddning” skulle styra till dess att en provisorisk civil regering kunde bildas och med allmänna val inom ett år. ANP, DGS och andra repressiva organ skulle upplösas. Mötes-, förenings- och yttrandefrihet proklamerades också, liksom amnesti för politiska fångar och oberoende för rättsväsendet.
Spínola hade emellertid lyckats tysta allt tal om koloniernas rätt till nationellt självbestämmande. Detta avslöjade skillnaden mellan honom och de yngre officerarna inom MFA, som insåg att massorna i Afrika, vilka slogs för sin frihet, inte kunde besegras.
Inom MFA fanns flera olika politiska riktningar. Vänstern, som inkluderade dess ledare Otelo de Carvalho och Vasco Gonçalves, vilka var påverkade av socialistiska, men också av stalinistiska idéer, såg Östeuropa och Kuba som möjliga modeller.

Arbetarna hade många räkningar att göra upp. Efter att ha lidit under kapitalisterna och godsägarna tog de chansen och drev bort dem från fabrikerna och från jorden. Bilarbetare vann 40 timmars arbetsvecka. Lissabons tunnelbanearbetare vann ett 50-procentigt lönelyft. Bageri- och textilarbetare gick ut i strejk. Järnvägs- och spårvägskonduktörer använde sig av kampmetoder som hade utvecklats under fascistregimen. Istället för att strejka vägrade de ta betalt.
Studenter vid universitetet i Lissabon vägrade att göra inträdesprov, som de ansåg vara en fascistisk urvalsmetod. Ett möte med 500 katoliker i Porto fördömde kyrkans samarbete med den gamla regimen och krävde att alla biskopar skulle avgå.

Hemlösa människor ockuperade tomma fastigheter. Kontor användes till arbetarkampanjer. All­aktivitetshus och skolor startades.  Spínola utsågs till president den 15 maj 1974 i ledningen för en koalition där politiker med kopplingar till den gamla regimen ingick – med det nybildade konservativa Partido Popular Democrático (PPD), tillsammans med medlemmar i kommunistpartiet PCP, Partido Socialista (PS) och Movimento Democrático Portugués (MDP/CDE med band till PCP).
Kapitalister såg med fasa på utvecklingen i Portugal. Situationen med PCP i regeringen i ett Natoland lamslog de imperialistiska länderna med skräck. De fruktade att de åsåg bildandet av en ”kommunistisk” stat – i Västeuropa.

I ett försök att vända den revolutionära vågen förlitade sig Spínola på PS och PCP och utsåg Avelino Gonçalves till arbetsminister. Att ta med pålitliga partier som antingen trädde i dagen efter årtionden av underjordisk verksamhet eller helt nybildade lade en helt ny aspekt till revolutionen och de ofta laddade relationerna mellan MFA-juntan och själva partierna.
Mário Soares, ledare för PS, återvände från sin exil i Paris den 28 april 1974. Han var advokat och finansierad av den socialdemokratiska Socia­listinternationalen (och CIA). Álvaro Cunhal, ledare för PCP, återvände den 30 april efter 14 år i exil i Östeuropa. Båda partierna upplevde en explosiv tillväxt efter kuppen precis som ett antal grupper på den yttersta vänsterkanten.
PS medlemsantal ökade från endast 200 i april 1974 till 20 000 i september och 60 000 i början av 1975.
PCP dominerade i fackförbundsfederationen Intersindical, vilket gav dem en stark bas bland industriarbetarna. Dess andra styrkefäste var bland lantarbetarna i södern. PS:s stöd fanns övervägande bland kontorsarbetare, yrkesutbildade och inom intelligentian.

Fastän de hade en idealisk position använde inte PCP sitt inflytande till att utveckla oberoende massaktioner av arbetarklassen för socialism. PCP-ledare som Cunhal baserade sig på de metoder han hade lärt sig av Sovjetunionens härskande byråkrati, inte på masskamp av arbetarna.
Den helt genomstalinistiska ledningen för PCP hade aldrig några avsikter att förespråka arbetarkontroll och styre över ekonomin på basis av en demokratisk, socialistisk planering av ekonomin.
Ett internationellt upprop för solidaritet från en arbetarstat i Portugal skulle ha inneburit en enorm hjälp för revolutionärer som kämpade mot diktaturerna i Spanien och Grekland vid den tiden. Det kunde ha varit första steget i riktning mot bildandet av en frivillig federation av socialistiska stater.
Massrörelsens tryck gjorde att revolutionen tog flera radikala steg framåt.
Minimilönerna höjdes. Hyres- och prisstopp infördes. Skatter höjdes på höga inkomster, underutnyttjad jordbruksmark (speciellt på storgods i södern) och lyxvaror. Tusen ledande företagsledare med kopplingar till den gamla regimen avskedades.

30 000 anställda på posten gick ut i strejk den 17-21 juni 1974. Strejker skakade järnvägar, elförsörjningen, sjöfart och storindustrier. PCP-ledningen gjorde vad stalinistiska ”kommunister” alltid gör när de sitter vid makten – de försökte hålla tillbaka arbetarklassen. De fördömde ”orealistiska lönekrav” och ”oroselement som spelar rakt i händerna på de reaktionära krafterna”.
Den 27 juli samma år meddelade Spínola motvilligt ett ”omedelbart erkännande” av de afrikanska koloniernas rätt till självständighet. Han krävde mer makt. När MFA vägrade föll den förs­ta provisoriska regeringen.
En ny premiärminister utsågs, brigadgeneral Vasco Gonçalves (en av PCP:s allierade). Ett revolutionärt garde, Copcon, bildades under MFA-ledaren Carvalho. En av de många anmärkningsvärda aspekterna av den portugisiska revolutionen var hur arbetarklassen konsekvent mobiliserade för att försvara MFA och de uppnådda vinsterna.
I avsaknad av en revolutionär socialistisk ledning som kunde agera beslutsamt för att säkra en verklig demokratisk arbetarstat drevs utvecklingen i stället framåt genom reaktioner mot kontrarevolutionära gruppers angrepp. För att testa maktbalansen utlyste Spínola en demonstration för den ”tysta majoriteten” den 28 september. Arbetarna satte upp vägspärrar, med vapen i händerna, för att stoppa reaktionära grupper på väg mot Lissabon. Vid middagstid samma dag gav Spínola upp. Hans stöd i armén och bland arbetare höll snabbt på att dunsta bort.  Officerare och civila som befann sig på högerkanten greps och rensades ut.

Den 21 februari 1975 lades ett förslag på en treårsplan med ett 51-procentigt statligt ägande av alla stora olje- och naturgas-, gruv-, el-, tobaks- och vapenföretag samt expropriation av stora landinnehav.
Planen rörde dock inte bankerna, nyckeln till att bryta företagsjättarnas makt. Arbetare tog initiativ till att undersöka familjen Espírito Santos kopplingar till fascistregimen. De upptäckte att pengar som var avsedda att ge arbete till soldater som återvände från Afrika hade slussats bort som en del i en raffinerad plan för att säkerställa familjens förmögenhet ifall den skulle förstatligas.
Spínola skulle göra ytterligare ett misslyckat försök att ta makten. Den 11 mars gick fallskärmsjägare från flygbasen Tancos i regionen Tomar mot RAL-1 (en av de radikalaste arméförbanden som spelade en stor roll i bildandet av MFA och i själva kuppen).
Trupperna i Tancos gjorde dock myteri när de upptäckte att de användes mot andra förband. Spínola flydde. Omedelbart efter detta upplöstes MFA:s struktur och ett högsta revolutionärsråd bildades (SRC), med långtgående maktbefogenheter.

Det faktum att sex medlemar i familjen Espírito Santo fanns med bland de många ledande företagsledare som var delaktiga i kuppförsöket retade upp bankanställda. De ockuperade bankerna och förhindrade cheferna att föra bort några komprometterande dokument eller att föra över pengar utomlands. De vägrade att arbeta förrän bankerna förts över till arbetarkommittéer. Den 14 mars meddelades det att alla banker (utom jordbruks­kassorna) verkligen skulle förstatligas. Dagen därpå förstatligades försäkringsbolagen.
Valet i april 1975 blev det första valet med allmän rösträtt i Portugals historia. Mer än sex miljoner människor var röstberättigade. Sju av de tolv partierna som deltog ansågs stå till vänster om PCP.  Bara tre av partierna kunde klart beskrivas som högerpartier: PPD, CDS och det rojalistiska PPM.
Valet hölls den 25 april och de som haft någon form av befattning under den förra regimen fick inte rösta. Under valkampanjen närmade sig relationerna mellan MFA och de politiska partierna bristningsgränsen. MFA utnyttjade ofta den bittra rivaliteten mellan de olika partierna, speciellt den mellan PCP och PS, som ett rättfärdigande för att stärka sin egen politiska roll.
Ett annat slagfält rörde frågan om fackföreningsrepresentation. Alltsedan kuppen fanns de flesta fackföreningarna inom den PCP-dominerade Intersindical­federationen med två miljoner medlemmar. PCP och MFA ville göra Intersindical till den enda, obligatoriska, federationen. PS, PPD och katolska kyrkan ville ha en mer ”pluralistisk” rörelse, som de hade chans att påverka och kanske styra.
I ett försök att undergräva stödet till PCP och den yttersta vänstern beslutade biskoparna att förbjuda katoliker att rösta på partier vars ideologi var oförenlig med ”kristna värderingar”.

Mer än 5,5 miljoner människor röstade (91,73 procent). PS fick 37,87 procent och 115 mandat; PPD 26,38 procent, 80 mandat; PCP 12,53 procent, 30 mandat; CDS 7,65 procent, 16 mandat; MDP-CDE 4,12 procent, 5 mandat. Totalt sett hade 58,5 procent röstat på vänsterns partier.
En del av ledningen i MFA kring Carvalho rörde sig helt klart mot en vänstermilitärdiktatur. Före en representantförsamling för MFA den 26-27 maj 1975 sa Carvalho: ”Antingen bygger vi en verkligt stabil socialism i Portugal med hjälp av MFA och de politiska partierna, så länge de politiska partierna kan mobilisera massorna, eller så avskaffar vi partiledning­arna och kopplar oss själva till folket”.
Ledare i PCP pekade på behovet av ”revolutionära försvarskommittéer” med Östeuropa som sin förebild. Carvalho tycktes föredra ”arbetarnas revolutionära råd”, som bildats på Kuba under Fidel Castro. Inget av förslagen syftade till verklig arbetardemokrati. De var menade att mobilisera stöd, hejaklackar för en militärledd stalinistisk regim.

Det fanns ett utbrett stöd för socialistiska idéer i allmänhet som valresultatet visade. Det fanns även en djup misstänksamhet mot stalinism. Den modell som det gamla Sovjetunionen erbjöd attraherade inte arbetarklassen, som nyligen hade begravt ett totalitärt system. Detta gällde trots att diktaturen vilade på en annan ekonomisk-social grund än stalinismen i Öst. PS utnyttjade denna genuina rädsla till att undergräva PCP.
Den 11 juli meddelade Soares att PS skulle avgå ur regeringen på grund av att SRC gett sitt godkännande till att kommunistiska tryckeriarbetare tagit över den PS-orienterade tidningen República. Soares anklagade försvarsmakten för att försöka införa en ”kommunistlik polisstat”. Den 17 juli avgick även PPD. Den fjärde koalitionsregeringen var upplöst.
Ett tillfälligt triumvirat (tremannastyre) bildades med presidenten Francisco de Costa Gomes, premiärminister Vasco Gonçalves och ledaren för Copcon, Carvalho.
Men högerpartiernas självförtroende växte och regionala politiska skillnader utnyttjades. Angrepp mot PCP och MDP-CDE-kontor och medlemmar intensifierades i de nordliga städerna Porto och Bragança och i Leiria. Den del av MFA kring Antunes som stödde Soares blev även den djärvare med krav på att ”ordningen” skulle återställas, vilket skapade spänningar. Den 29 augusti tvingades Vasco Gonçalves att avgå som premiärminister och ersattes av amiralen José Azevedo.

Polariseringen ökade allt mer inom försvarsmakten. Vänstergrupper inom armén bildade organisationer som till exempel Soldados Unidos Vencerão (Enade soldater kommer att vinna). Omkring 1 500 automatvapen fördes över från armén till vänstermiliser. Två kompanier militärpoliser vägrade att åka till Angola.
En portugisisk ”befrielsearmé” på yttersta högerkanten placerade ut bomber runt om i Lissabon. Kupprykten cirkulerade. Den 27 september stod Copcon bara och såg på då demonstranter, i protest mot Francoregimens stöd till den yttersta högerns styrkor i Portugal, satte eld på Spaniens ambassad.
Den 13 november 1975 omringade 30 000 byggnadsarbetare regeringsbyggnaden med krav på högre löner och att alla byggen skulle förstatligas. Återigen vägrade Copcontrupper att ingripa. Efter att ha varit instängda en dag vek sig regeringen för arbetarnas krav.

Högern och reaktionen kände att tiden nu var mogen för att slå till mot revolutionen.
SRC avskedade Carvalho och stängde av Copcon. Regeringen rensade ut PCP-medlemmar och -sympatisörer från ministerierna. Högergrupper mobiliserade bönder som byggde barrikader den 24 november i syfte att isolera det ”röda Lissabon”. Dagen därpå ockuperade trupper, ledda av högermannen och överstelöjtnanten António Eanes, olika militärbaser. Undantagstillstånd utlystes.
Tidvattnet hade vänt. Efter 18 månader av intensiva revolutionära strider var ”ordningen” återställd. Men till följd av den revolutionära rörelsen, reaktionens begränsade sociala reserver och att kapitalismens ställning hade underminerats – tre fjärdedelar av ekonomin var förstatligad och arbetarklassen hade visat en nästintill omänsklig förmåga att ta kamp – måste kontrarevolutionen agera försiktigt. Reaktionens svaghet innebar att kontrarevolutionen inte kunde dränka arbetarrörelsen i blod som i Chile 1973.

Revolutionen gjorde slut på 50 år av brutal diktatur. Det är i sig självt en enorm bedrift, ett historiskt rättfärdigande. Massrörelsens styrka och omfång innebar emellertid att den kunde ha uppnått mycket mer. Om det hade funnits ett revolutionärt parti utrustat med arbetarnas förtroende och ett socialistiskt program hade en socialistisk revolution varit möjlig. ■

Vad hände när
1974:

April: Natten mot den 25 april störtas militärdiktaturen av en grupp officerare.
Maj: Hundratusentals demonstrerar i huvudstaden Lissabon den 1 maj. Strejker sveper över hela landet. Den nye presidenten, general António de Spínola, attackerar de strejkande. Även det så kallade kommunistpartiet och dess fackliga organisation angriper de strejkande.
Juni: Regeringen återinför censuren. Trupper tar över den statliga radion och TV. Den samlingsregering som bildats, med både socialistpartiet och kommunistpartiet, försöker återta initiativet från massorna. Bland annat försöker regeringen förbjuda strejker och ”olagliga demonstrationer”.
Juli: Stora demonstrationer genomförs mot regeringens antistrejklag.
Augusti: Spínola meddelar att kolonierna i Afrika får sin självständighet.
September: Spínola försöker organisera en högerkupp med hjälp av den ”tysta majoriteten”. Kuppförsöket misslyckas. I Lissabon bygger beväpnade arbetare tillsammans med vanliga soldater blockader. Spínola avgår den 30 september.
Även landsbygden dras in i den snabba radikaliseringsprocessen. I slutet av 1974 är hälften av alla gods ockuperade i vissa distrikt. Jordockupationerna sker samtidigt som arbetarna och tjänstemännen tar över sina arbetsplatser.

1975

Februari: Regeringen beslutar om en ekonomisk treårsplan, som innehåller såväl förslag på ett större statligt inflytande över industrin som en vädjan om utländska investeringar.
Mars: En avgörande månad. Den 11 mars iscensatte Spínola ett nytt kuppförsök. Ännu en gång misslyckas kuppförsöket till följd av arbetarnas, soldaternas och landsbygdsbefolkningens motstånd. Spínola tvingas fly till Spanien. Revolutionen tar ett jättekliv vänsterut, även borgerliga partier talar om socialism. Socialistpartiets ledare Mário Soares säger att ”kapitalismen måste krossas”.
Större delen av industrin förstatligas. Även banker och försäkringsbolag förstatligas.
April: Val hålls. Partier som säger sig vara klart socialistiska får nära 60 procent av rösterna.
Maj: USA-imperialismen inleder en kampanj mot vad man kallar ”kommunismen i Portugal”.
Juli: De väpnade styrkornas rörelse (MFA) antar ett dokument med titeln ”Riktlinjer för folkmakt”. Socialistpartiet lämnar regeringen.
Augusti: MFA splittras.

Återgå till toppen

——————————————————————-

7. Vietnams befrielse

Nederlaget i Vietnam förföljer ännu USA-imperialismen För nästan exakt 30 år sedan tågade FNL (Nationella befrielsefronten i det som då var Sydvietnam) och soldater ur Nordvietnams armé in i Saigons centrala delar. Under de sista dagarna i april 1975 flydde Sydvietnams korrupta kapitalister med sina dollarfyllda resväskor i sällskap med USA:s ambassadör och CIA. Därmed var 1900- talets längsta krig slut. Vietnam var enat och befriat. På 1 maj 1975 firades segern i Vietnam världen över.

Efter enorma offer och oemotsvarad heroism hade de fattiga i Vietnam, med stöd av en global solidaritetsrörelse, slutligen besegrat den största imperialistiska maktens krigsmaskin och deras marionettregim i Sydvietnam. Den sydvietnamesiska lydregimens fall var enbart en tidsfråga efter att USA dragit bort sina trupper från landet 1973 efter att ha tvingats sluta ett fredsavtal med Nordvietnams regering. USA-imperialismens politiska och militära nederlag i Vietnam, Laos och Kambodja (Indokina) kastar än idag långa skuggor över Vita huset och det amerikanska krigshögkvarteret Pentagon. Sedan mitten av 1970-talet har ”Vietnamsyndromet”, rädslan att på nytt dras in i långvarigt krig och utkämpa markstrider med oundvikliga dödsoffer som följd, satt sin prägel på USA-imperialismens globala agerande och krigföring.

”USA:s Vietnamsyndrom” En av anledningarna till att många USA-politiker idag talar om nödvändigheten av att försöka hitta en väg bort från Irak (”exit strategy”), mindre än två år efter sin förkrossande militära seger, är rädslan att Irak ska bli ett nytt Vietnam. Det 30 år långa Vietnamkriget var det längsta av de många krig som rasade under 1900-talet. Den nationella, men också sociala befrielsekampen, besegrade inte bara den franska imperialismen utan också världens mäktigaste kapitalistiska nation – USA. I Vietnam kom imperialismens brutala politik och krigföring att radikalisera de många fattiga och FNL (Nationella befrielsefronten, ledd av kommunistpartiet).

Befrielsekriget och inbördeskriget krävde att den nationella frigörelsen kopplades till uppgiften att avskaffa kapitalismen och fördela jorden till brukarna. Vietnamkriget visade hur långt imperialismen är beredd att gå i försvaret av sina intressen – profiter, marknader, makt och prestige. USA-imperialismens bombmattor över Vietnam hade en total sprängkraft motsvarande hundratals Hiroshimabomber (atombomber).

Redan 1967 erkände USA:s försvarsdepartement att man sammanlagt fällt 1,5 miljoner ton bomber över Vietnam, 75 000 ton mer än vad som fälldes över Europa under hela andra världskriget. (USA-imperialismens krig i Vietnam började med att man först finansierade Frankrikes kolonialkrig 1945-1954 och därefter, särskilt efter 1960, började man bedriva ett eget krig).

Det var frågan om ett folkmord, vad som brukar benämnas som ”ett brott mot mänskligheten”. Kanske så många som tre miljoner människor dog i Vietnam. Antalet invalidiserade, skadade och saknade var lika många. Merparten av dem dödades av USAimperialismens bomber och B52:ornas dödsmattor. Närmare 58 000 amerikanska soldater förlorade sina liv och 300 000 skadades. Mångdubbelt fler kom hem som psykiskt knäckta och väl tillbaka blev många utslagna och fast i ett drogmissburk.

Ett terrorkrig: För att skövla skogs- och djungelområden samt försvåra gerillakriget använde sig USAimperialismen av kemisk krigföring. Ett av preparaten, Agent Orange, innehöll dioxin, ett av de mest giftiga och cancerframkallande ämnen som finns. ”Denna kemiska krigföring gick under namnet Operation Hades. En utredning gjord av USA:s kongress avslöjade att motsvarande tre kilo dioxin hade släppts på varje man, kvinna och barn i Sydvietnam…

Det krig som officiellt avslutades 1975 pågår ännu; den förorenade jorden och vattnet förgiftar nu en tredje generation”, skrev den välkände journalisten John Pilger efter sitt besök i Vietnam 1995. Mellan 1961 och 1971 sprutade USA:s krigsmakt 90 miljoner liter kemikalier över det som då var Sydvietnam. Antalet bevisade döda kroppar – body count – var en av de mätare som den amerikanska armén använde sig av för att mäta framgångar i kriget. Detta till skillnad från Irak där den officiella amerikanska politiken är att ”vi räknar inga döda”. Men trots terrorbombningar, kemisk krigföring och mer än en halv miljon amerikanska soldater som mest i Vietnam, kunde USA:s krigsmakt inte besegra Nordvietnams armé och FNL.

Det var de vietnamesiska massornas obrutna motståndsvilja tillsammans med de omfattande protesterna mot kriget, inte minst i USA, som lade grunden för nederlaget. När USA tvingades lämna Vietnam 1973, skedde det mot bakgrund av en djup ekonomisk, politisk och social kris för världens dominerande imperialistiska makt.

Födde en ny vänstervåg: Sympati och stöd till den revolutionära kampen i Vietnam var en viktig beståndsdel i den internationella radikaliseringsprocessen (vänstervindarnas växande styrka) under slutet av 1960-talet och början av 1970-talet. Aktiv solidaritet med kampen i Vietnam lade flera grundstenar till det som skulle bli en ny vänster. De första antikrigsprotesterna ägde rum i mitten av 1960-talet, inte långt efter det att USA inlett bombkriget mot Nordvietnam (1965).

Påhittade torpedattacker mot amerikanska fartyg i Tonkinbukten året innan användes som en ursäkt för bombkriget. Tonkinhändelserna var en lögn som kokats ihop av Pentagon och Vita huset. Imperialismen är alltid beredd att manipulera händelseförloppet, sprida direkta lögner o s v för att finna skäl till ett militärt ingripande, som var fallet med Iraks påstådda innehav av massförstörelsevapen.

Planerna på ett bombkrig mot Nordvietnam fanns redan klara långt innan den fabricerade incidenten i Tonkinbukten. Bomberna mot Nordvietnam hade föregåtts av en ständigt upptrappad militär närvaro i Sydvietnam. 500 000 USA-soldater I mitten av 1967 hade USA 431 000 soldater stationerade i Vietnam, som mest hade man en styrka på drygt 500 000 man. Till detta ska läggas 100 000 ”allierade” soldater från bland annat Australien, vars armé använde svenska vapen, samt hundratusentals soldater i den sydvietnamesiska marionettregimens styrkor. De flesta soldater var under 20 år och kom från fattiga förhållanden.

Det var arbetarklassens barn som skickades till Vietnam för att utkämpa de rikas krig. FNL hade i sina led 10 000-tals kämpar och på dess sida deltog den nordvietnamesiska armén. Militärt var USA överlägset, men FNL och de nordvietnamesiska trupperna hade ett starkt socialt och politiskt stöd i Vietnam och globalt. Något som skulle visa sig vara avgörande. Å r 1968 kom att bli en vändpunkt i Vietnam och i resten av världen.

Året inleddes med Nordvietnams och FNL:s storoffensiv – Tet-offensiven. Tet-offensiven var en samlad attack mot 100 städer i Sydvietnam. I Saigon – då Sydvietnams huvudstad, idag Ho Chi Minh-staden – angreps den amerikanska ambassaden. Ett regelrätt slag utkämpades på ambassadområdet, vilket inför en hel värld visade USA-imperialismens sårbarhet. Tanken bakom Tet-offensiven var att FNL och Nordvietnam skulle börja driva bort USA:s och marionettregimens styrkor från städerna. Så skedde inte, gerillan var inte tränad för ett stadskrig och stödet i städerna förblev i mångt och mycket passivt. Inom tio dagar hade stora delar av offensiven kommit av sig. Men i Sydvietnams tredje största stad Hué pågick striderna under flera veckor.

I militära termer var Tet-offensiven ingen framgång för FNL och Nordvietnams armé utan ett bakslag. Gerillaförbanden var som ”fisken i vattnet” på landsbygden och i djungeln, men så var inte fallet i städerna. Tiotusentals FNL-soldater, många av dem erfarna kadrer och i befälsställning, förlorade sina liv. Gerillan fick retirera till landsbygden. Men i politiska termer blev Tet-offensiven en triumf. Att den kunde äga rum efter år av terrorbombningar och ständiga truppförstärkningar sände chockvågor genom den amerikanska nationen. Vita huset i kris I det amerikanska presidentvalet i november 1968 lyckades republikanernas kandidat Richard Nixon få majoritet med löfte om en ”hedersam fred”.

Demokraterna, som innehaft presidentposten 1960-68, sågs som direkt ansvariga för kriget, vilket bidrog till Nixons seger. Nixonadministrationen utvidgade och trappade upp kriget. Efter att först ha inlett ett bombkrig mot Kambodja gav Nixon (i början av 1970) order om att USA-imperialismen skulle invadera landet. Året därefter invaderade den sydvietnamesiska armén Laos. Med denna utvidgning fick antikrigsrörelsen ännu större tyngd och stöd. Åren 1969-70 deltog uppemot 36 miljoner amerikaner i någon form av protest mot kriget.

Samtidigt som Vietnamkriget förvandlades till ett Indokinakrig, intensifierade USAimperialismen den s k ”vietnamiseringen” – den sydvietnamesiska regeringen skulle själv få utkämpa markkriget. Antalet USA-soldater minskades, allt medan flyget och marinen fick större resurser. ”Vietnamiseringen” var en tydlig indikation på att USA-imperialismen börjat inse att kriget hade förlorats.

Med invasionen av Kambodja breddades motståndet mot kriget, särskilt efter den 4 maj 1970. Det var den dag då Nationalgardet sköt 61 skott mot en studentdemonstration vid Kent State University i Ohio, USA. Fyra studenter dödades och åtta skadades. Krig i Indokina Dödsskjutningarna i Ohio gav upphov till de mest omfattande protesterna mot kriget i USA. Nationalgardet kallades in i 16 delstater. Det rådde ett nästan inbördeskrigsliknande tillstånd på vissa håll. Panik rådde i Vita huset. Presidenten fick ett nervöst sammanbrott och fick låsas in. En borgerlig historiker skrev: ”Enligt Charles Colson [han var en av Nixons tjänstemän] sänkte sig en belägringsstämning över Vita huset [efter proteststormen mot invasionen av Kambodja]. Nu är det ‘vi’ mot ‘dem’. Vakterna var enligt en annan iakttagare övertygade om att ‘en vänsterrevolution’ var fullt tänkbar” (Dårskapens vägar, av Barbara W. Tuchman).

Krigsmotståndet märktes också bland USA:s soldater i Vietnam. Demoraliseringen bredde ut sig. Varför kämpa och dö i Vietnam, för en sak man inte trodde på? Oppositionen inom trupperna växte. Myterier, ordervägran, deserteringar och för första gången i den amerikanska arméns historia förekom regelrätta mord på officerare och underbefäl. Ett totalt sönderfall Truppernas demoralisering återspeglades även i att andelen soldater som använde droger – allt från cannabis till heroin – ökade från 5 till 40 procent under perioden 1969-71.

I krigets slutskede var USA:s krigsmakt i Vietnam i ett tillstånd av förfall. Enligt Peter Taaffe i boken Empire Defeated (utgiven av CWI 2004) fanns det 245 oppositionella tidningar som trycktes och spreds bland trupperna i Vietnam. I samma bok citeras en amerikansk överste som menade att sönderfallet påminde om ”den tsaristiska ryska arméns kollaps 1916-17”. I början av 1970-talet var hela det amerikanska samhället i kris. Även ekonomiskt hade USA:s hegemoni inom det kapitalistiska blocket (Väst) försvagats.

Vietnamkrigets växande kostnader bidrog till USA:s växande underskott och dollarfall. Till sist rasade det internationella valutasystemet, som baserats på dollarns fasta värde i förhållande till guldet sedan andra världskrigets slut, samman. USA-imperialismens kris var så djupgående att skulle ha funnits en historisk chans för ett socialistiskt genombrott i Förenta staterna om det funnits ett revolutionärt arbetarparti, likt bolsjevikerna i Ryssland 1917, med massförankring. Men något sådant parti fanns inte.

Presidentämbetets förfall var ett tydligt uttryck för USA-imperialismens kris. Visserligen återvaldes Nixon 1972, men han satt på övertid. I samband med presidentvalet 1972 avslöjades Watergate-skandalen efter att presidentens ”rörmokare” tagits på bar gärning när de bröt sig in i demokraternas högkvarter i kontorskomplexet Watergate. (De s k ”rörmokarna” var ett gäng reaktionära gangsters som hade presidentens uppdrag att genomföra ”dirty tricks” och hitta ”skit” som kunde användas för att smutskasta Nixons motståndare).

Watergate och exit Nixon Alla presidentens män drogs in i Watergate-härvan. I slutändan hade den härskande klassen inget annat val än att sparka Nixon. Nixons avgång följdes sedan av åtgärder med syftet att stärka kongressens makt på bekostnad av presidentämbetet för att på så sätt undvika att Vita huset bedrev en sådan politik att USA-imperialismen kastades in i nya militära äventyr/krig. I slutet av 1972 inledde Nixonadministrationen en av den moderna historiens värsta terrordåd – bombningarna av Hanoi och hamnstaden Haiphong (Nordvietnam).

Terrorbombningarna möttes av enorma protester världen över. I Sverige fördömdes de av den socialdemokratiske statsministern Olof Palme, som jämställde bombningarna med nazistiska illdåd under andra världskriget. Tiotusentals demonstranter tågade till USA:s ambassad. De fem riksdagspartierna tog initiativ till en namninsamling för fred i Vietnam som på ett par veckor undertecknades av 2,7 miljoner personer. Detta var det politiska etablissemangets sätt att försöka ta udden av och initiativet från den verkliga antikrigsrörelsen; de förenade FNL-grupperna (DFFG), som bildats 1966. Men namninsamlingen och antalet underskrifter gav också besked om hur impopulärt kriget blivit.

Redan innan julen 1972 sade 80 procent av de tillfrågade i en Sifo-undersökning att man stödde kravet på ”USA ut ur Vietnam”. Vietnamrörelsen i Sverige DFFG hade en viktig del i att opinionen vänt. Mellan 1966-69 tredubblades antalet lokala FNL-grupper i Sverige, som mest fanns det 150 och kanske så många som 10 000 medlemmar. DFFG var en aktivistorganisation och dess tidning Vietnambulletinen hade som mest en upplaga på 60 000. Tyvärr kom DFFG:s ledning mer och mer att utvecklas i maoistisk (Kinas stalinism) riktning. Ledningen för DFFG stödde helt den kinesiska byråkratin i striden mot Sovjetbyråkratin.

Stalinismen och ”socialism i ett land” var internationalismens och den socialistiska demokratins motsats, vilket inte bara visades av striden mellan Moskva och Peking utan också i de krig som sedan bröt ut mellan Vietnam och Kampuchea (idag Kambodja) och KinaVietnam 1978-79. Alla var stalinistiska stater som benämnde sig som ”socialistiska”. Maoismens inflytande inom DFFG återspeglades också i att man inte talade i termer om klasser utan om ”folket”. Parollen om ett socialistiskt Vietnam förbjöds och ingen kritik tilläts mot FNL:s eller Nordvietnams stalinistiska ledning. Men detta till trots gjorde DFFG:s aktivister en pionjärinsats för att väcka opinion mot USA:s krig.

Istället för okritiska hyllningar till FNL och Ho Chi Minh reste de som kom att bilda CWI, däribland ”offensivarna” i Sverige, dagens Rättvisepartiet Socialisterna, parollen: ”USA ut ur Vietnam. Låt det vietnamesiska folket självt bestämma sin framtid”. Samtidigt som man poängterade att en seger för den vietnamesiska revolutionen vore ett oerhört nederlag för USA-imperialismen. Men stalinismen, enpartistaten, skulle såväl begränsa revolutionens landvinningar som omöjliggöra att de stater som kastat av sig imperialismens ok förenades i en frivillig, socialistisk federation för att på så sätt sprida revolutionen och hålla ut gentemot världskapitalismens tryck. Imperiet besegrades Kampen i Vietnam 1945-75 kommer för alltid att vara en inspiration för de som slåss för en socialistisk värld. Vietnamkriget visade att imperialismen kan besegras.

Detta gäller trots att den vietnamesiska regimen från slutet av 1980-talet bedrivit en politik som idag mer eller mindre fullbordat kapitalismens återupprättande. Vietnams ekonomi har, precis som Kinas, vuxit snabbt under senare år, men till priset av ökade klyftor och att många sociala framsteg vad gäller exempelvis hälsovård rullats tillbaka. En ny social revolution i Vietnam är därför nödvändig. Per Olsson Vietnamkriget – en bakgrund Vietnam och Indokina började kolonialiseras av Frankrike under andra hälften av 1800-talet. Under andra världskriget var Vietnam ockuperat av Japan. När andra världskriget tog slut och Japan kapitulerat uppstod ett maktvakuum i Vietnam.

Det rådde revoltstämningar på hösten 1945 och trotskisterna hade ett stort inflytande i den vietnamesiska arbetarrörelsen. Viet Minh använde emellertid sitt inflytande och prestige till att strypa varje försök till självständig organisering av arbetarna och de fattiga. Trotskisterna beskylldes för att vara ”konspiratörer” och många av dess ledare likviderades av Viet Minh 1945-56. 1945-46: för att förhindra Viet Minh från att ta över Vietnam inleder den franska imperialismen, med stöd av brittiska trupper, ett nytt kolonialt krig. 1950 är det första år som USA ger direkt militärt stöd till den franska kolonialismen i dess krig mot Viet Minh, Vietnams nationella befrielsefront, som bildats i början av 1940-talet och som dominerades av Indokinas kommunistparti under ledning av Ho Chi Minh.

Viet Minhs och kommunistpartiets ledning följde slaviskt Moskvas råd om en allians mellan klasserna och hoppades till en början att USA-imperialismen och dess följeslagare skulle garantera Vietnams frihet. Diem Bien Phu 1954 var ett avgörande år i Vietnam. Den franska kolonialarmén besegrades i grunden i slaget (efter en lång belägring) vid Diem Bien Phu. Viet Minhs totala seger vid Diem Bien Phu tvingade Frankrike att ge upp Indokina. I juli 1954 påtvingade Genèveöverenskommelsen återigen vietnameserna en delning längs den 17:e breddgraden (i Nord- och Sydvietnam) av landet av den tidens stormakter.

I Nordvietnam behöll Viet Minh makten, men i Sydvietnam installerades snart en kapitalistisk gangsterregim ledd av USA:s marionett Diem, från en katolsk mandarinfamilj. Trots att Vietnam var ett i huvudsak buddistiskt land. Genèveöverenskommelsen fastslog att Vietnams framtid skulle avgöras genom fria val i juli 1956. Men eftersom Washington fruktade att Viet Minh skulle vinna stor majoritet förnekades vietnameserna att själva bestämma sin framtid. Den amerikanska underrättelsetjänsten rapporterade om att ”80 procent skulle rösta på kommunisterna”.

Även den dåvarande amerikanske president Eisenhower erkände att om val hölls skulle Viet Minh vinna stort. Viktiga årtal: 1885 är hela Vietnam under franskt välde. 1930 Indokinesiska kommunistpartiet (IKP) bildas av bland annat Ho Chi Minh. 7 1941 bildas på initiativ av IKP Viet Minh, en nationell befrielsefront. 1945 Vid andra världskrigets slut tar Viet Minh kontroll över en stor del av landet och 1945 utropar Ho Chi Minh den Demokratiska Republiken Vietnam. 1954 Frankrike besegras vid Dien Bien Phu och landet delas. 1964 Fabricerade Tonkinhändelser följs av USA:s bombkrig mot Nordvietnam året därpå. 1968 Tet-offensiven och slaget om Hué. 1973 USA-imperialismen drar sig bort från Vietnam.

1975 faller den sydvietnamesiska regimen och Vietnam återförenas. 1978 Vietnam invaderar grannlandet Kampuchea (Kambodja). 1979 Kina invaderar norra Vietnam. 1986 Doi Moi (förnyelse), en pro-kapitalistisk politik enligt kinesisk modell, lanseras. 1994 USA häver handelsembargot mot Vietnam. 1995 blir Vietnam medlem i Asean (den sydöstasiatiska ländernas ekonomiska samarbetsorganisation). 2005 Vietnams regering hoppas att komma med i världshandelsorganisationen WTO.

Återgå till toppen

——————————————————————-

8. Militärkuppen i Turkiet 1980

30 år efter militärkuppen i Turkiet återpublicerar vi Mattias Bernhardssons artikelserie från 25-årsdagen av kuppen, vilken först publicerades i augusti 2005. ‘Turkiet special’ består av tre artiklar; Den första handlar om den revolutionära kampen under 1970-talet och militärkuppen 1980; Den andra om perioden som följde under 1980- och 90-talen; Och den tredje om den nationella frågan.

Del 1: Militärkuppen 1980

Efter en heroisk masskamp med revolutionära inslag i Turkiet under andra halvan av 1970-talet, led Mellanösterns största arbetarklass ett blodigt nederlag i 1980 års militärkupp. Arbetarrörelsens fria organisering krossades, 100 000 fängslades och hundratals avrättades medan västmakterna andades ut.
Den turkiska militärens roll har under decennier skiftat utifrån den härskande klassens akuta intressen. Flera gånger har den avbrutit det ”demokratiska” styret genom militärkupper 1960, 1971 och 1980 och andra ingripanden i regeringens affärer sedan dess.
Den turkiska fasciströrelsens Bozkurtlar – de “grå vargarna” – som med brutalt våld och tusentals politiska mord på arbetarrörelsens aktivister hjälpte militären till makten 1980, har fortfarande viktiga positioner i delar av armén och statens institutioner.
Turkiet hör till de outvecklade kapitalistiska länder där borgarklassens relativa svaghet kombinerat med dess band till den godsägande agrar-eliten bromsat utvecklingen, såväl ekonomiskt som politiskt och socialt. Den ekonomiska utvecklingen har istället kännetecknats av återkommande kriser och utbredd korruption.

Outvecklad kapitalism
Ett kraftlöst försök till jordreformer 1946 slutade i intet och spillrorna av de feodala förhållandena på landsbygden kvarstod in i modern tid.
Den massiva radikalisering som utvecklades under 70-talet och bland annat tvingade igenom åtta timmars arbetsdag var ett reellt hot mot den turkiska eliten. Vid sidan av turkiska LO, Türk-IS, utvecklades den revolutionära fackföreningskonfederationen DISK till en massorganisation som stod i spetsen för kampen. Tidningarna citerade talkörerna på en massdemonstration: “vatten, elektricitet, vägar, vatten, elektricitet, vägar!”
Allas förhoppningar var länge vända mot Republikanska folkpartiet, CHP, som var ett liberalt och medelklassbaserat parti. I avsaknad av stora och självständiga arbetarpartier jämte det Moskvastyrda kommunistpartiet TKP, uppfattade arbetarna CHP som en väg framåt. Därför kunde partiet spela en roll som påminde om Bhuttos PPP i Pakistan och Peronist-rörelsen i Argentina, som borgerliga partier med ett omfattande stöd bland arbetare.
CHP:s valmöten förvandlades till massdemonstrationer med 200 000 –300 000 arbetare. När CHP vann valet med 46 procent av rösterba i 1977 års val uppfattades detta som ett mandat för radikala förändringar. Men CHP-ledaren Bülent Ecevit löste inte några av problemen och kunde heller inte göra det inom den svaga turkiska kapitalismens ramar. De största monopolen var privatägda och giriga spekulanter hamstrade jordbruksprodukter alltmedan de fattiga köade. Så länge jordbruket var i godsägarnas händer kunde arbetslösheten inte lösas. Inflationen steg till över 100 procent och sju och en halv miljon var arbetslösa utan någon arbetslöshetsersättning.
Det som hade behövts var att nationalisera bankerna och de största monopolen samt att införa ett statligt monopol för utrikeshandeln, som grund för en demokratiskt socialistisk planering av ekonomin. Detta hade frigjort de resurser som behövts för att ge alla arbete och bygga vägar, brunnar och den elektriska infrastruktur som saknades på den fattiga landsbygden.
CHP hade också behövt dela ut agrar-elitens jordegendomar till jordlösa och arbetslösa, sätta fasta priser på deras produkter och erbjuda billigare krediter för modernare utrustning.
Men den nya CHP-regeringen tog inga initiativ alls i den riktningen. Regeringen bävade för att den minsta reform skulle besvaras av de väpnade styrkorna i militären. Istället sköt arbetslösheten och inflationen mot nya höjder, alltmedan folks tålamod med CHP-regeringen började avta.
Frågan ställdes på sin spets: antingen måste regeringen konfrontera den reaktionära officers-kasten och mobilisera hela arbetarklassen för att demontera den borgerliga statsapparaten, eller också böja sig under dess makt och därmed inte genomföra ett spår av reform.
Den enorma kraft arbetarklassen samlade genom ökad organisering och radikalisering mötte allt större angrepp av fascistiska gäng. De bestod av huliganer och kriminella med störst genomslag på den politiskt och kulturellt underutvecklade landsbygden.

Fascisterna attackerar
Vid den tiden hade Turkiet kanske den största fasciströrelsen i världen med en miljon röster – Nationella Aktionspartiet MHP hade 10 procent i valet – flera hundratusen samlade i miliser, kallade “grå vargarna”, och omfattande styrkefästen i militären. Under två år utförde fascisterna nära 3 000 politiska mord på arbetaraktivister och studenter.
Men i jämförelse med arbetarrörelsen var fascisterna svaga, speciellt i de större städernas arbetarområden. I Istanbul fick MHP bara 3 procent. MHP:s fascistiska “fackförening”, MISK, lyckades bara organisera några få tusen arbetare i hela Turkiet.
Fascisterna användes av den härskande klassen som slagträ mot arbetarklassen, men kapitalisterna hade inga planer att låta MHP ta makten själva. En av MHP:s högt uppsatta klagade också efter kuppen 1980: “Våra kroppar försmäktar i fängelset, men våra idéer sitter vid makten”.

Krigslagar införs
Enda sättet för Ecevits CHP-regering att stoppa fascistattackerna hade varit att mobilisera arbetarklassens styrka, beväpna arbetarrörelsens försvarsstyrkor och rensa ut statsapparatens reaktionära skikt. Potentialen för denna möjlighet fanns t ex inom DISK, vars säkerhetsstyrkor omfattade 30 000 arbetare när de försvarade 1978 års första maj-demonstration.
Även inom polisen fanns radikala element, t ex bildades ett polisfack som krävde en utrensning av fascisterna ur poliskåren. Men inga åtgärder togs av Ecevit.
Regeringens politik var förödande, vilket också dess svar på Maramanmaras-massakern visade. Fascisterna lyckades hetsa fram en Sunni-muslimsk pogrom mot den vänsterdominerade Allawi-minoriteten, vilket slutade med 200 massakrerade. Regeringen svarade med att införa krigslagar i 13 provinser.
Ecevit talade om “krigslagar med ett mänskligt ansikte”, varpå militären tackade med att under den följande reaktionen huvudsakligen slå till mot vänstern. 1979 års första maj-demonstration förbjöds och protester bemöttes med militärt våld.
Regeringen hade ingen makt alls över generalerna. När Ecevit slutligen reste några kritiska frågor om krigslagarnas användning blev han helt enkelt rådd att inte lägga näsan i blöt.
DISK genomförde flera massprotester mot fascisterna, t ex marscherade 200 000 arbetare genom Istanbul och lärarna strejkade. Men DISK-ledarnas strategi att kalla flera två-timmars, en-timmars och fem-minuters strejker efter varandra tröttade bara ut och fick inget genomslag. Fascisterna kunde inte besegras genom proteststrejker, nyckelfrågan var arbetarklassens beväpning.
Avancerade skikt inom arbetarklassen var redan beväpnade, men vapnen användes i desperation utan politisk ledning. Enskilda poliser och fascister sköts ner vid gerillaliknande konfrontationer. Varken DISK eller TKP förmådde att samla ihop till koordinerade och av arbetarrörelsen demokratiskt styrda arbetarmiliser.
I praktiken var hela vänstern präglad av Stalins två-stadie-teori, dvs först kamp för demokrati med alla “progressiva” skikt utanför arbetarklassen, något som i en avlägsen framtid kan ställa en socialistisk förvandling av samhället på dagordningen.

Högern tar makten
Den teoretiska förvirringen om arbetarklassens roll ledde till flera politiska misstag. Vid 1977 års val gav TKP ett massivt stöd till CHP – vilket var rätt – men detta var helt okritiskt mot ledningen och dess otillräckliga program. Efter arbetarklassens demoralisering över CHP-regeringens svek – som var oundvikligt utan ett klart socialistiskt program – vände TKP helt om och antog i 1979 års val en vänstersekteristisk hållning. TKP gick från enhet med borgare till att motarbeta arbetarenhet.
Valresultatet blev en komplett katastrof för CHP som föll från 41 till 28 procent och förlorade regeringsmakten till högerkoalitionen, ledd av islamistiska Nationella räddningspartiet och fascistiska MHP.
Ecevits oförmåga att hejda den förvärrade ekonomiska krisen beredde vägen för högerns maktskifte. Inflationen hade överskridit 400 procent och arbetslösheten var över 20 procent. Vintern 1979-80 var också den kallaste på tre decennier, vilket förvärrade alla bristsituationer. I hela landet rådde brist på bränsle och strömavbrott upp till 6 timmar per dag var regel. Fabriksnedläggningarna accelererade p g a råvarubrist och sjukhusen var helt utan narkosbedövning.
Den nya extrema högerregeringens attacker på arbetarklassen besvarades av en explotionsartad och desperat kamp för att försvara löner och arbetsvillkor.
Arbetarna satte upp barrikader för att försvara sig mot trupperna och regelrätta gatustrider utvecklades i kåkstäderna.
När företagsledningen för Taris textilffabrik i Izmir försökte krossa DISK och ersätta den med en gul fackförening ockuperade arbetarna fabriken, vilket ledde till en allomfattande resning. Regeringstyrkor på 10 000 trupper sattes in och bröt våldsamt upp ockupationen, vilket följdes av en total generalstrejk i hela staden.

Utan ledning
Arbetarna satte upp barrikader för att försvara sig mot trupperna och regelrätta gatustrider utvecklades i kåkstäderna. Strejkerna runt om i Turkiet fortsatte att växa lavinartat, från 1 100 000 förlorade strejkdagar under hela 1979 till hela 7 700 000 de första åtta månaderna 1980.
På själva kuppdagen den 12 september var 58 000 DISK-medlemmar uttagna i strejk, kolgruvorna ockuperade och tusentals Turk-IS-medlemmar stod på randen till strejk. Det var i det läget militären gick in och tog makten. Stora områden stod under arbetarnas kontroll, men gick efter order från generalerna tillbaka till arbetet redan dagen efter.
Hur kunde detta ske utan motstånd? Frågan kan inte bara besvaras med det utbredda besvikelsen med CHP-ledningen. Faktum är att kampen mot högerregeringen under hela 1980 bedrevs utan någon som helst politisk ledning eller stöd av fackföreningsledarna. TKP försvann från den politiska arenan genom att gå under jorden redan ett halvår innan kuppen, vilket hade en desorienterande effekt på arbetarkampen.
Med militärkuppen kunde borgarklassen slå sönder arbetarklassens fria organisering och slå hårt mot vänstern. 500 arbetaraktivister avrättades omedelbart och fler under efterdyningarna. Upp till 100 000 fängslades. DISK olagligförklarades och slogs sönder. Det blev också olagligt att bilda nya fackföreningar eller arbetarpartier.
Att kuppen skulle ha kommit från “mitten” påstods när NATO och väst-regeringarna skyndade att ge militären sitt stöd. Men verkligheten var naturligtvis att det låg i imperialismens intresse att stödja kuppen.
1980-87 sjönk lönerna i Turkiet med 40 procent vilket visar vems intressen militärens kupp gynnade. Förtrycket av kurderna hårdnade under militären och för att fortsättningsvis hålla den väldiga turkiska arbetarklassen på mattan, började den så en gång “sekulära” officerseliten att medvetet odla politisk höger-islam.
Sedan militärkuppen 1980 har socialistiskt arbete varit väldigt riskfyllt. I september 1988 greps en 15-årig skolpojke av säkerhetspolis. Anledning: han hade klottrat ordet ”marxism” på skolbänken. Pojken låstes in i både fängelse och psykiatrisk klinik.

Arbetarklassens roll
Arbetarrörelsens heroiska kamp under 70-talet innehåller ovärderliga erfarenheter för idag, men tyvärr också dess nederlag. Framförallt var det stalinismens förödande politik som hindrade den turkiska arbetarklassen att ta makten. Hela vänsterns syn på arbetarklassens roll var färgad av Moskvabyråkratins intressen och därmed kunde rörelsen inte få den politiska ledning den behövde när det gällde.
Ett annat resultat hade varit möjligt, där ett socialistiskt maktövertagande i Turkiet hade inneburit ett lyft ur den extrema fattigdomen med omfattande jordreformer och nationalisering av industrin. Det brutala kriget mot kurdiska PKK hade då kunnat undvikas och 10 000-tals liv sparas.
I ett större perspektiv hade arbetarklassens seger i Turkiet stärkt förtyckta folk i hela Mellanöstern och beväpnat dem med ett politiskt alternativ till den politiska högerislamismens återkomst under 80-talet.
Socialister idag kan inspireras av heroismen i den turkiska arbetarkampens historia, men måste likväl dra lärdomar av nederlagen för att förbereda sin egen roll i kampen för att förändra samhället.

Del 2: ”Stabiliseringen” – Högerpolitiken krävde islamisering under 1980- och 90-talen

Turkiets militärjunta lade genom kuppen 1980 grunden för den “politiska stabilisering” som krävdes för att sätta den turkiska och globala kapitalets smärtsamma program i verket. I den brutala processen kom militären att medvetet islamisera Turkiet för att hålla arbetarklassen i schack, och den “sekulära” identiteten fick skrivas om.
Den säregna turkiska sekulärismen baseras på Turkiets officiella ideologi kemalismen efter Turkiets grundare Kemal Atatürk som efter första världskriget med sina radikala officerare bröt sönder mullornas och islamismens makt. Det ”nya Turkiet” skulle ha en icke-religiös grund.
Kemalismen har trots sin samtida progressivitet kunnat användas som alibi för den bonapartistiska elitens maktställning genom förnekelse av alla klasskillnader, stark turkisk nationalism, tvångsassimilering och ihärdig förnekelse av icketurkiska etniska grupper inom Turkiets gränser.
Men kemalismen har aldrig varit en princip för vare sig militären eller borgarklassen. Militärens roll och inflytande har alltid skiftat i Turkiet, men den har alltid agerat utifrån borgarklassens intressen, oavsett om det skett genom islamism eller sekulärism.

Förtrösta i himmelen
IMF-programmen efter kuppen 1980 satte punkt för de statliga subventionerna till Turkiets tillverkningsindustri och jordbruksnäring. Arbetslösheten växte i tätorterna och flykten från den utarmade landsbygden fortsatte. Vänstern var totalt krossad och kunde inte bjuda motstånd.
Utan vare sig någon väg tillbaka eller hopp om ljus i tunneln kunde islamismen vinna mark igen. De militära makthavarna utarbetade en konstitution som beordrade obligatorisk religionsundervisning.

Det gröna skyddsbältet
Denna omvandling var inte så konstig efter de kraftuppvisningar den väldiga arbetarklassen uppvisat under slutet av 1970-talet. Generalerna visste att det kunde hända igen. Därför började “anti-islamisterna” i staten i stor skala medvetet sprida religionens bedövningsmedel.
Detta låg i linje med den strategi Washington drivit efter revolutionen i Iran och den sovjetiska interventionen i Afghanistan, som gick ut på att skapa en allians av USA-stödda muslimska länder, av rädsla för sovjetiskt inflytande söderut och för att motverka den nya regimen i Iran.
Samtidigt som de turkiska grundlagsändringarna bidrog till att saudiarabiskt kapital strömmade till, verkade den turkiska militärjuntan för en sunnitisk tolkning likt den saudiska Wahhabi-ideologin och stärkte dem mot iranska prästerskapets USA-fientliga linje.

Klyftorna vidgas
Både fascister och islamister fick jobb i säkerhetstjänsten, polisen och armén i utbyte mot att de upphörde att verka organiserat på egen hand. “Vargen bytte päls men inte själ”, som det bulgariska ordspråket säger.
Den ekonomiska kontrarevolutionen under 1980- och 90-talen var förödande för många fattiga. Lönernas andel av bruttonationalprodukt krympte från 31,2 procent 1970 till 15,6 procent 1988. Under samma tid ökade hyrornas, räntornas och vinsternas andel från 37,7 till 69,1 procent.
Enligt den turkiska företagareföreningen kontrollerade den rikaste femtedelen i det turkiska samhället 60 procent av bruttonationalinkomsten 1989, mot bara 4 procent för den fattigaste femtedelen.
Samtidigt som klyftorna växte mellan fattiga och rika, skenade också utgifterna för de militära operationerna mot PKK i sydöstra Turkiet: 1994 till hela 7 miljarder dollar, lika mycket som det årets underskott i statsbudgeten. För allt detta har arbetarklassen fått betala, nedtryckta i fattigdom och ställda mot varandra med vapen i hand.

Del 3: Ett rop på frihet – Hur lösa den nationella frågan i Turkiet?

Sedan ett år har högerextrema MHP gått till offensiv igen (2004), kombinerat med ökad polisbrutalitet och ökade rättsövergrepp. Samtidigt återupptog det kurdiska PKK den väpnade kamp, som avblåstes 1999, bland annat med dödliga sprängdåd mot Turkiets turistnäring. Varför blossar striderna upp på nytt, hur ser marxister på terrorn och vilket alternativ måste föras fram?
När EU den 21 juni angav villkoren för Turkiets förhandlingar om medlemskap, inledde militären sin inringning av den kurdiska staden Bostanici i sydöstra Turkiet. I sin jakt på PKK-rebeller sköts en 14-årig pojke till döds. Diskriminering, rättslöshet och förtryck är fortfarande en del av många kurders vardag.
I april avskrev en appellationsdomstol i Turkiet åtalet mot fyra poliser som torterat två tonårsflickor. Flickorna våldtogs med tandade föremål, hängdes i armarna och fick utstå påtvingade “mödomstester”. Efter dagar av tortyr “erkände” flickorna att de var medlemmar i PKK. Åtalet mot polisen lades ned pga “bristande bevis” och flickorna dömdes till långa fängelsestraff.
Den kurdiska befolkningen lever under väldigt svåra omständigheter. Endast hälften av flickorna går idag i skola i de sydöstra provinserna. Där är också hälften av kvinnorna analfabeter, enligt Sida.
Den samhälleliga efterblivenheten, skiftande nivåer av utveckling samt geopolitiska, religiösa, kulturella och klassmässiga motsättningar har under decennier stärkt det som populärt kallas Turkiets ”identitetskris”: den nationella frågan.

Tvångsassimilering
Både under det ottomanska imperiets sönderfall och under det ”moderna” Turkiet har dessa motsättningar exploderat; 1915 förintades uppskattningsvis 1,5 miljoner armenier i en av vår tids mest nedtystade folkmord.
Uppemot 3 miljoner armenier, kurder och syrianer massakrerades under 1910- och 1920-talen då de vägrade att tvångsassimileras in i den nya turkiska identiteten.
Än idag är dessa händelser känsliga frågor och premiärminister Erdogan har förkunnat att ”i Turkiets historia finns inget kapitel att skämmas över, att förtränga, att glömma eller släta över”.
Den kurdiska historien under 1900-talet har varit omskakande. När den brittiska och franska imperialismen tog över kontrollen över området efter Ottomanska rikets sönderfall, delades Kurdistan upp mellan de nya konstgjorda staterna Turkiet, Syrien, Irak och Iran.
Republiken Turkiet utropades den 29 oktober 1923. Den 3 mars 1924 förbjöd regeringen det kurdiska språket och litteraturen, kurdiska skolor stängdes och kurdiska ledare hängdes.

”Bergsturkar”
Kurderna svarade med uppror i februari 1925 lett av Sheik Said. Efter en månad var det kuvat med 10 000-tals avrättade. De följande upproren – i Ararat 1928, i Sason 1930 och i Dersim 1937 – slogs ned med stor brutalitet. I Dersim sköts 70 000 kurder.
Kurdiska namn på städer och byar ändrades till turkiska. ”Kurdistan” ersattes i alla officiella publikationer med ”Östra Anatolien” och ”kurder” kallades officiellt ”bergsturkar”. Efter militärkuppen 1980 blev förhållandena för kurderna än värre, vilket provocerade PKK till att inleda sitt gerillakrig 1984. 500 000 kurder har fängslats och fyra miljoner har lämnat Kurdistan sedan 1984, medan 7 000 byar har förstörts och en tredjedel av den kurdiska skogen har bränts av den turkiska militären.
Som socialister stödjer vi kurdernas rätt till självbestämmande, inklusive rätten till en egen stat. Behoven av att föra fram alternativ som grundar sig på den internationella arbetarklassens erfarenheter är emellertid akut. PKK-ledningen, som framförallt grundar sig på gerillakamp för en oklar ”nationell och demokratisk revolution”, har misslyckats.

Individuell terrorism
PKK bedrev sedan de insett sin oförmåga att uppnå en egen stat mest en väpnad kamp för att driva igenom förbättrade villkor genom en mer begränsad förhandlingslösning. Men denna kamp har aldrig kunnat skaka den turkiska regimen som arbetarklassens kamp. Samtidigt har bombterrorn drivit många vanliga turkiska arbetare i regimens famn.
Miljoner kurder har lämnat de kurdiska byarna och etablerat sig som arbetare i de turkiska storstäderna. Detta har både stärkt möjligheterna för och nödvändigheten av gemensam arbetarkamp.
Centralt i dessa möjligheter är kampen för att bilda ett nytt socialistiskt arbetarparti, som också klart måste stå för kurdernas rätt till självbestämmande.

Återgå till toppen

——————————————————————-

9. Berlinmurens fall

Stora demonstrationer ägde rum i Östtyskland med krav på verklig demokrati och socialism under hela 1980-talet
Stora demonstrationer ägde rum i Östtyskland med krav på verklig demokrati och socialism under hela 1980-talet. Dock saknade rörelsen ett program och en ledning för att nå socialistisk demokrati.

Den 9 november 1989 har i historieböckerna skrivits in som den dag då människorna i Östberlin bokstavligen tog saken i sina egna händer och började riva muren mellan östra och västra Berlin. Denna avgörande händelse hade föregåtts av en flera månader lång rörelse för demokratiska rättigheter i dåvarande Östtyskland (DDR).

Till skillnad från vad historieböckerna och massmedierna idag påstår var det ingen kommunistisk stat som föll med muren. DDR hade bildats efter andra världskrigets slut under sovjetiskt styre och med stalinismen som förebild. Till skillnad från Sovjetunionen, där den ryska revolutionens första år av arbetarstyre steg för steg hade krossats av den framväxande byråkratin under Stalin under 1920-talet, fanns det aldrig någon form av socialistisk demokrati i Östtyskland. Tvärtom, all form av självständig arbetarorganisering, som uppstod strax efter Hitlertysklands fall, slogs sönder av stalinismen.

Efter andra världskrigets slut 1945 delade de segrande makterna upp Tyskland. De tre västliga zonerna, under USA, Frankrike och Storbritannien, kom några år senare att bli Västtyskland (BRD) medan den östra zonen, under Sovjets styre, blev Östtyskland (DDR) 1949. Huvudstaden Berlin blev i sin tur uppdelad i fyra zoner, som blev Väst- och Östberlin.
Efter krigsslutet fanns en utbredd stämning i hela Tyskland om att ett nytt samhälle måste byggas och många hoppades på en socialistisk väg framåt. Om detta vittnar valet i oktober 1946 då även Kristdemokraterna CDU (som kan jämföras med Moderaterna i Sverige) påstod sig vara ”det stora socialistiska folkpartiet”. Det fanns stort stöd för förstatligande av storföretag och banker, där ockupationsmakterna USA och Storbritannien fick ingripa för att förhindra socialiseringslagar i flera västliga delstater, som Hessen och Nordrhein-Westfalen.
Både i västra och östra Tyskland bildades kommittéer, ”Antifas”, som i första hand ville ta itu med de nazistiska förbrytelserna, men som också tog upp frågor som socialisering (förstatligande) av produktionsmedlen. På några få orter bildades även arbetarråd.
Den sovjetiska militäradministrationen samarbetade med ledningen för kommunistpartiet KPD, med Walter Ulbricht i spetsen, för att upplösa denna oberoende organisering. Bara partier som grundats under  Moskvas kontroll, som KPD och Socialdemokraterna (SPD), tilläts. På många håll växte dock KPD och SPD ganska snabbt trots order från Moskva att tona ned socialismen. Under året 1946 påbörjades förstatliganden av ekonomin, men från ovan och utan tillstymmelse till socialistisk demokrati. De tillåtna partierna sammanslöts till en ”enhetsfront” – det så kallade enhetspartiet SED, som bildades som en sammanslagning av KPD och SPD.

Med DDR:s bildande 1949 hade stalinismen tagit ett fast grepp om både Östtyskland och östra Europa. Industrier och jordbruk var förstatligade, men samhället styrdes av en privilegierad byråkrati och det skulle snart bli ett direkt hinder för framsteg. Leo Trotskij, en av den ryska revolutionens viktigaste ledare och den som först tog upp kampen mot stalinismens framväxt, skrev i mitten av 1930-talet:
”I en nationaliserad ekonomi kräver kvalitet en producenternas och konsumenternas demokrati, frihet att kritisera och ta initiativ – villkor, som är oförenliga med en totalitär regims fruktan, lögner och smicker.”
Efter att arbetarupproret i Östtyskland 1953 – för mer demokrati och äkta socialism – slagits ned av militären började allt fler människor lämna Östtyskland, framförallt via Berlin. Regimen reagerade med att den 13 augusti 1961 stänga gränsen mellan Öst- och Västberlin. Några dagar senare påbörjades byggandet av Berlinmuren, som officiellt skulle vara till skydd för Östberlin men där alla visste att målet var att förhindra massflytten till väst.

Under 1980-talet hade det stalinistiska systemet i Sovjet och Östeuropa hamnat i en återvändsgränd och stod vid ruinens brant. Redan 1980 började strejker i den polska staden Gdansk och den fria fackföreningen Solidarność (Solidaritet) bildades. Via västtysk tv och radio spreds information om detta även till Östtyskland.
I DDR fick framförallt krav på demokratiska rättigheter, åsikts- och informationsfrihet samt frihet att resa en allt större sprängkraft. Även miljöfrågan spelade en stor roll. (Själv läste jag för första gången om den miljökatastrof som hade drabbat Aralsjön i dåvarande Sovjetunionen i den tyska utgåvan av tidskriften Sputnik.)
När Michail Gorbatjov blev ny Sovjetledare 1985 påbörjades ett försök till en reformering av stalinismen uppifrån. Med Glasnost (öppenhet) och Perestrojka (ombyggnad) var det många som hoppades på en liknande utveckling i Östtyskland. Gorbatjovs politik var dock inget annat än ett försök från den styrande eliten att behålla makten via eftergifter till marknaden, privat ägande och vissa demokratiska lättnader.

I Östtyskland var det med allt hårdare repression som den stalinistiska regimen försökte förhindra en utveckling som i Polen 1980-81. Under pingsthelgen 1987 ingrep polis och säkerhetstjänsten Stasi hårt mot de tusentals ungdomar som i flera dagar hade marscherat till muren för att lyssna på en rockkonsert som hölls på västsidan. Många hamnade i fängelse.
Efter den första attacken från polisen sjöng ungdomarna Internationalen samt ropade slagord mot muren. Oppositionsgrupperna samlade sig under taket av kyrkorna, inte på grund av religionen, utan för att finna en fristad för att diskutera politik. I november samma år genomfördes en razzia mot oppositionella Umweltbibliotek (Omvärldsbiblioteket) i Berlin, som besvarades med  protester  från 500 personer. Razzior genomfördes även mot andra oppositionella grupper.
Under 1988 förstärktes den politiska censuren. Förbudet av tidskriften Sputnik kom i november 1988 och åtföljdes av fler förbud av andra sovjetiska tidningar och filmer. Förbuden spädde enbart på missnöjet och de oppositionella grupperna fortsatte att agera.

Ett viktig vändning ägde rum i samband med lokalvalen den 7 mars 1987. Det hade aldrig funnits äkta fria val i DDR under den stalinistiska regimen, men i detta val ledde det utbredda missnöjet till att fler försökte rösta mot det styrande partiet SED:s enhetslista ”Nationale Front”.
När valutgången kungjordes på 98,77 procent till SED var det helt uppenbart att det hade begåtts valfusk. Detta ledde till spontana protester i hela landet och sedan återkommande demonstrationer den sjunde varje månad.
Även internationella händelser påverkade situationen. Massakern i Kina på Himmelska Fridens torg i juni 1989 visade med all tydlighet det brutala systemets karaktär. I Polen började det nya Solidarność, som hade bildats 1988 att organisera strejker under det året och agera som ett politiskt parti. I stalinistiska Ungern blev olika partier tillåtna vid ungefär samma tid och gränsen mellan Ungern och Österrike öppnades upp. Under sommaren 1989 började en stor flyktingvåg från Östtyskland till Västtyskland via Österrike,
Hösten 1989 förändrades dock stämningen från ”Vi vill ut” till ”Vi stannar här”. Den fjärde september hölls den första måndagsdemonstrationen i Leipzig med 1 200 deltagare, som hade lämnat ett möte i kyrkan för att öppet demonstrera för demokratiska rättigheter. Vid den andra och tredje måndagsdemonstrationen, med ungefär samma deltagarantal som den första, ingrep polisen och demonstranter arresterades.
Den 25 september demonstrerade 8 000 personer med krav på bland annat ett erkännande av organisationen ”Neues Forum”, som grundades den 9 september. De hade dock inget egentligt program, utan ville bli en plattform där människorna kunde delta i demokratiska diskussioner.

Demonstrationerna växte i styrka. Den 2 oktober samlades 20 000, den 9 oktober 80 000, den 16 oktober 120 000 etcetera. Den 7 oktober, dagen då DDR firade 40 år sedan grundandet och som var tänkt att bli en maktuppvisning från regimen, hölls demonstrationer i flera städer.
I Dresden demonstrerade 40 000, i Leipzig 20 000 och i Berlin 10 000. Avgörandet kom den 9 oktober då militären beväpnades och gjordes redo att ingripa mot demonstrationen i Leipzig som hade samlat 70 000. Men uppenbarligen hade den revolutionära rörelsen sått tvivel i den styrande eliten, regimen backade undan och militär sattes inte in. Istället försökte regimen att klamra sig fast vid makten genom reformer uppifrån.
Den 17 oktober fick Erich Honecker lämna över makten till Egon Krenz. Pressfrihet infördes. Effekten blev att fler människor fick självförtroende till att gå med i protesterna, som började spridas över hela Östtyskland. Höjdpunkten blev demonstrationen med en halv miljon människor i Berlin den 4 november.

Den 9 november tillkännagav en pressad regim att gränserna mellan Öst- och Västtyskland skulle öppnas. Av vad som uppenbarligen var ett misstag sa regeringens talesperson att detta omedelbart skulle börja gälla. Samma natt drog människorna i Berlin till gräns­övergångarna för att öppna muren.
Efter murens fall blev det mycket tydligt att revolutionen, trots sin mäktiga kraft, saknade ett klart ledarskap och inte heller hade en plan för nästa steg. Många av de nybildade organisationerna talade om att bygga en äkta socialism men utan att ge ett konkret svar på hur det kunde göras. Det fanns till exempel inga ansatser till att bilda kommittéer som kunde bli grunden för en ny socialistisk demokrati. Men det fanns vid denna tidpunkt en ganska utbredd vilja till återförening. Samtidigt hade den gamla stalinistiska regimen förlorat sitt inflytande.
I detta maktvakuum kunde pro-kapitalistiska krafter med Helmut Kohl, den västtyska förbundskanslern, i spetsen framträda som de enda som gav en väg framåt. Redan i november lät Kohl tillsätta en arbetsgrupp för att utarbeta ett 10-punktsprogram för en återförening som presenterades den 28 november 1989.
Med stalinismens sammanbrott i DDR blev det också känt att ekonomin låg i ruiner. Många av de gamla stalinistiska byråkraterna drogs med av den pro-kapitalistiska vinden och kunde inte sällan stanna kvar på sina poster. Det skapades till och med ett ord för dessa personer, ”Wendehals” (bokstavligen göktyta, men ska läsas som kappvändande opportunist). Med löften om ett ”blomstrande landskap“ (Helmut Kohl) hoppades allt fler på en snabb återhämtning av Östtyskland efter återföreningen. I det sista parlamentsvalet som genomfördes i DDR i mars 1990 fanns det inte ett enda parti som var emot Tysklands återförening och införandet av marknadsekonomin, som genomfördes först med en valutaunion och sedan i och med återföreningen den 3 oktober 1990.

Förhoppningar om att levnadsstandarden i det forna DDR  skulle bli som i västra Tyskland grusades dock snabbt. Valutaunionen ödelade den östtyska industrin, som  nu  skulle hitta nya marknader, samtidigt som man förlorade sina gamla handelsförbindelser med Östeuropa. 1991 hade östra Tysklands BNP fallit till en tredjedel och industriproduktionen till två tredjedelar av nivån före återföreningen.
Den 1 juli 1990 tog den nyskapade institutionen Treuhandanstalt över den östtyska ekonomin och en gigantisk privatiseringsprocess sattes igång. De tidigare storfabrikerna styckades upp och de som ansågs vara vinstbringande såldes till främst västtyska ägare. Resten blev nedlagt med följden av att arbetslösheten drastiskt steg. Mellan 1989 och 2005 lämnade cirka 1,5 miljoner människor Östtyskland, framför allt unga människor och kvinnor. Sedan den senaste ekonomiska krisen har flytten till väst tilltagit igen.

Trots enorma subventioner har östra Tysklands ekonomi inte kunnat återuppbyggas på kapitalistisk grund. Forskare har på uppdrag av tidningen Die Welt beräknat att återföreningen kostat 2 000 miljarder euro mellan 1990 och 2013. Men fortfarande är produktionen och lönerna  lägre och arbetslösheten högre i östra Tyskland än i västra. En fjärdedel av alla anställda (1,6 miljoner människor) i östra Tyskland tjänar mindre än 8,50 euro (dryga 75 kronor) i timmen.
Det finns mycket av händelserna 1989 som bär lärdomar för idag. Trots att förhoppningarna som fanns under revolutionen för 25 år sedan inte infriades gav den besked om att även en till synes mäktig regim kan besegras. Det visar vilken styrka som arbetare och ungdomar besitter om man står enade. Men lärdomen är också att det krävs organisering, ett parti och ett politiskt program för att nå målet – en demokratisk, socialistisk värld.

Återgå till toppen

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s