- Afrika – plundrad kontinent i jäsning (2016)
- Ny kapplöpning om Afrika (2010)
- Nelson Mandela 1918 – 2013
- Kongo – en historia
- Afrika och Asiens kolonialisering
- Tips på vidare läsning
———————————————————————————————–
1. Afrika – plundrad kontinent i jäsning
Att världen är övermogen för en socialistisk samhällsomvandling manifesteras kanske tydligast i Afrika – den globala kapitalismens svagaste länk. I år har politiska och sociala kriser av skilda slag och mot bakgrund av tilltagande ekonomiska problem avlöst varandra. Återigen manifesteras att den enda grunden för ”Afro-optimism” – som var trendig bland borgerliga ekonomer och tyckare under råvaruboomens år – ligger i kampviljan och styrkan hos Afrikas arbetare och fattiga att förändra världen.
Kapitalismen har under hela sin livscykel varit beroende av att suga märgen ur Afrikas folk och natur. Själva dess uppkomst, den ”primitiva ackumulationen” av det första kapitalet, är oupplösligt förenad med plundringen av Afrika. Massexporten av slavar från Afrika till Amerika var en förutsättning för den industriella revolutionen.
Kapitalismens världsherravälde, uppdelningen av planeten mellan de olika finanskapitalmonopolen och deras politiska företrädare i stormakterna, tog avstamp i ”kapplöpningen om Afrika” som gjordes upp vid Berlinkonferensen år 1885. Kolonialismens era, de följande cirka 80 åren, betydde en plundring i tidigare oemotsvarad skala.
Efter att befrielsekampen under 1960- och 70-talet tvingade bort så gott som alla direkta kolonialmakter följde ett kort, och mycket relativt, ”andrum”. Trots att dessa första årtionden av ”frihet” samtidigt innehöll gott om utsugning, inbördeskrig, svältkatastrofer och övergrepp, var de också en period då många afrikanska stater kunde göra relativt stora framsteg ekonomiskt och socialt.
Det var möjligt på grund av världsekonomins exceptionella uppsving 1950-75 och världshandelns snabbt tillväxt och utbredning, men också en följd av att rivaliteten mellan det kapitalistiska västblocket och det stalinistiska (en byråkratisk diktatur grundad på statligt ägande och planekonomi) resulterade i att vissa regimer fick stöd av Sovjet eller Kina, medan andra fick sponsring av USA med allierade i utbyte mot att vara ”den fria marknadens” apostlar på kontinenten.
Andra fann ett visst manöverutrymme i balansen mellan de båda polerna. Med hjälp av bistånd och lån kunde förbättringar genomföras inom till exempel utbildning, sjuk- och hälsovård. Många länder förstatligade nyckelindustrier, som förstatligande av koppargrvuorna i Zambia, och försökte satsa på att utveckla den egna ekonomin.
En förödande torka drabbar just nu stora delar av Afrika, med katastrofal påverkan.
Med början på 1980- och 90-talet följde skuldkrisens utbrott, då den krisande världskapitalismens finansinstitutioner – Internationella valutafonden (IMF) och Världsbanken – krävde tillbaka de lånade pengarna med ränta, vilket innebar att många afrikanska ekonomier tvingades på knä under så kallade strukturanpassningsprogram.
Genom sina krav på massiva privatiseringar av statliga ägda industrier, utförsäljningar och avregleringar av offentlig infrastruktur (som vatten och kollektivtrafik), privatiseringar och nedskärningar på vård, skola och sociala utgifter, tjänade strukturanpassningsprogrammen till att återigen bända upp nya marknader för storkapitalet med förödande resultat för arbetare och fattiga.
Motståndskraften mot långivarnas diktat var kraftigt försvagad på grund av att deras offensiv sammanföll med Sovjets kollaps. Avsaknaden av en icke-kapitalistisk stormakt att luta sig mot eller åtminstone ha som möjlig alternativ förhandlingspartner, samt den ideologiska demoraliseringen och förvirringen som följde, betydde att även de regimer som hade kallat sig socialistiska villigt sålde ut. Trots att det samtidigt bjöds starkt motstånd från arbetarrörelsens sida i flera länder betydde det att de nykoloniala utsugarna kopplade ett ännu starkare grepp om kontinenten.
Efter att ha fått de ekonomiska strukturerna anpassade efter sina önskemål har storföretag och -banker kunnat dra stor nytta av att utvidga sin verksamhet i och mot Afrika.
De senaste tio åren har en ny ”kapplöpning om Afrika” ägt rum – framförallt inriktad på utvinningen av kontinentens enorma mineraltillgångar, men också exempelvis storuppköp av jordbruksmark och tävlan om kontroll över finanssektorn, mobiltelefoni och detaljhandel. Med relativt höga tillväxtsiffror i flera afrikanska länder föranledde det här uppkomsten av myten om ”Africa Rising” (som vi har skrivit om tidigare i Offensiv).
Förutom chansen till snabba pengar för investerarna skulle Afrika tillhandahålla en räddning för själva världsekonomin som dominerats av svag tillväxt, stagnation och recession. Bara den starka befolkningstillväxten i Afrika skulle garantera avsättning för varor. FN räknartill exempel med att Afrikas befolkning år 2030 kommer att ha ökat med 200 miljoner människor till totalt 1,4 miljarder.
Även om de allra flesta kommer födas till fattigdom innebär själva kvantiteten ett lukrativt löfte att exploatera. Revisionsfirman Ernst&Young räknar med att det redan år 2020 ska finnas 28 miljoner köpstarka hushåll i Afrika.
Den akuta bränslebristen i Nigeria är orsakad av kapitalisternas och de korrupta politikerna vanstyre – inga nya raffinaderier har byggts och de fyra som finns i landet står oftast stilla.
Den starkaste drivkraften bakom de höga tillväxtsiffrorna har fram till den nuvarande inbromsningen av den kinesiska ekonomin varit dennas enorma aptit på råvaror. Nu befinner sig flera ekonomier som för inte så länge sen utropades som de nya tillväxtmarknaderna i svår kris. Nigeria och Angola (Afrikas största respektive näst största oljeproducent) samt oljeproducerande länder som Ghana har sett oljeintäkterna falla dramatiskt med massiva nedskärningar, brister och mångdubbla prisökningar.
I Nigeria, som har Afrikas största ekonomi, blir bristen på bränsle allt mer akut. Bränslebristen är orsakad av kapitalisternas och de korrupta politikerna vanstyre – inga nya raffinaderier har byggts och de fyra som finns i landet står oftast stilla.
Den nya regeringen under president Muhammadu Buharis ledning har svarat med att höja bränslepriserna. I början av maj höjdes piserna med 64 procent och dessutom hotar en ny devalvering som kommer att öka importpriserna ännu mer.
DSM (CWI i Nigeria) kampanjar nu för att facken i Nigeria ska utlysa en tre dagar lång generalstrejk mot prishöjningarna och bränslebristen.
Ett annat exempel är Zambia, vars årliga BNP-tillväxt på i snitt sju procent under åren 2004-11 var ett populärt skolexempel på hur allt blir bättre med privatiseringar och annan ”sund makroekonomisk politik”. Efter kopparprisets stora fall står nu staten på randen till bankrutt.
I Sydafrika, Afrikas andra största och mest industrialiserade ekonomi med gruvbrytningen av guld, platina med mera som stomme, förlorade 355 000 arbetare sina jobb under årets första kvartal. Arbetslösheten ligger nu på 36,3 procent – 8.9 miljoner går utan jobb. ANC-regeringen är i sin djupaste kris någonsin.
Sydafrika och Nigeria står tillsammans för mer än hälften av Afrikas samlade BNP, och båda befinner sig i djup ekonomisk kris. Den svåra torkan som i år har drabbat södra och östra Afrika (och andra delar av världen) bidrar också till ekonomisk kris i flera länder.
Flera av Afrikas regimer, som exempelvis Angola, Nigeria, Zambia, Ghana och Zimbabwe, sitter nu i förhandlingar med IMF och Världsbanken om ”hjälp’”.
Redan signalerar skenande ränteavbetalningar för många stater att nya skuldkriser kan vara runt hörnet.
Nu kräver dessa kapitalismens ordningsmän ytterligare avregleringar, valutadevalveringar, attacker på löner och villkor och på offentliga sektorn, framförallt genom att kraftigt dra ned på personal – potentiell katastrof inom extremt underbemannade system som knappt håller ihop redan idag.
Samtidigt med förödelsen för flera råvaruexporterande ekonomier fortsätter flera afrikanska länder, som Elfenbenskusten och Etiopien, att ha jämförelsevis hög tillväxt globalt sett.
I Elfenbenskusten har Ouattaras auktoritära regim efter inbördeskrigets slut fokuserat på att bygga upp infrastruktur som vägar och broar och utländska uppköpare har kommit tillbaka för jordbruksråvaror som cashewnötter och kakao. Fattigdomen och klyftorna har inte minskat för den sakens skull.
I Etiopien, som förra året redovisade världens högsta BNP-tillväxt, svälter just nu minst tio miljoner i torkan, medan diktaturen fortsätter att sälja- och arrendera ut stora områden odlingsmark till utländska bolag och regeringar för exportjordbruk och markexploatering.
Medan industrins andel av Afrikas samlade BNP har fallit finns här exempel på en viss industrialisering, grundad i utnyttjandet av arbetare till extremt låga löner.
Den så kallade framgångssagan i Etiopien är symptomatisk för kapitalismens nuvarande expansion i Afrika: återigen handlar det om rovdrift på människor och natur som låser fast ekonomierna i underutveckling.
Den senaste feberaktiga kapplöpningen om Afrika har skärpt de interna sociala motsättningarna, med en allt större andel av befolkningarna bortträngda från sina gamla jordbruksmarker, koncentrerade i städer, samtidigt som de uppenbara vinsterna av kontinentens enorma rikedomar ses föras bort till stormakternas huvudstäder och slås upp stort i de lokala eliternas extravagans.
I Kamerun har lärare gått ut i strejk för att få ut sina löner.
I Kamerun utbröt nyligen massprotester efter att en video av hur en kvinna i födslovåndor, som hade nekats inträde på BB för att hon saknade de 200 dollar (cirka 1 650 kronor) som krävdes, förblödde efter att man med hjälp av ett rakblad hade försökt utföra ett kejsarsnitt på gatan utanför.
Demonstranterna påpekade att 200 dollar bara är hälften av vad president Biyas (vid makten sen 1984) dotter spenderar på en av sina två dagliga taxiresor mellan sitt hem i Beverley Hills, USA, och sitt universitet.
Det här är bara ett av otaliga exempel på hur de explosiva spänningarna bryter fram till ytan i land efter land.
I Kamerun har lärarna strejkat för att få ut sina löner.
Angolas president dos Santos privata förmögenhet uppskattas till 20 miljarder dollar (nära 165 miljarder kronor), samtidigt som landets arbetare lever under svåra omständigheter.
Gambia skakas just nu av gatuprotester mot den bisarre diktatorn Jammehs fortsatta styre.
I den första vågen av protester i mitten av april greps 37 demonstranter, inklusive ledare för oppositionspartiet UDP. Partiets ungdomsledare Solo Sandeng torterades till döds, flera andra är varken bekräftade döda eller levande, övriga hålls fortfarande fängslade.
I Sudan har studenter som har gått ut i massprotester mot utförsäljningen av Khartoums anrika universitet också mötts av repression och gripanden.
I Angola dömdes sjutton unga aktivister i mars till mellan två och åtta och ett halvt år i fängelse för ”förberedelse till uppror” efter att ha deltagit i en studiecirkel om en bok i icke-våldsmotstånd. Här uppskattas den ”marxist-leninistiske” president dos Santos privata förmögenhet till 20 miljarder dollar (nära 165 miljarder kronor) medan den nyligen passerade oljeruschen har gått de två tredjedelar av befolkningen som lever i fattigdom totalt förbi.
Regimens hårda repression har hittills överväldigande hållit spänningarna i Angola under ytan, men ett tecken på oron är att dos Santos, vid makten sedan 1979, lovat att lämna ”den aktiva politiken” 2018.
I flera andra länder har frågan om ytterligare mandatperioder för sittande presidenter framkallat politiska kriser.
I Burkina Faso gick rörelsen 2014 så långt som en politisk revolution som avsatte den hatade Compaoré efter 27 år vid makten.
I Kongo-Brazzaville lyckades president Sassou Nguesso förra året få grundlagen ändrad och kunde därmed återigen ställa upp med en säker kandidatur i valet som hölls i mars i år, men det följdes av protester.
I Gabon har president Bongo, vars familj och parti varit vid makten i 50 år, deklarerat sin ambition att bli omvald i årets val.
I Kongo-Kinshasa gör frågan om ett omval av president Kabila i år att hotet om en upptrappning av konflikter hänger i luften. I Rwanda lägger imperialisternas älsklingspresident Kagame upp liknande planer.
Grannlandet Burundi har det senaste året varit låst i ett lågintensivt inbördeskrig efter att massprotesterna mot president Nkurunzizas tredje mandatperiod inte kunde övervinna den brutala repressionen de möttes av. En kvarts miljon människor har tvingats på flykt.
Det finns en risk för en upptrappad konflikt i Kongo-Kinshasa angående frågan om ett omval av president Kabila.
Dödläget i Burundi är en av många varningar om det akuta behovet av att Afrikas arbetare och fattiga formerar sig i självständiga, kämpande partier som kan ena det stora missnöjet till massrörelser som kan sätta stopp för plundringen av kontinenten.
De presidenter som nu försöker klamra sig fast vid statsmakten gör så för att den är deras källa till obscena privata rikedomar.
Trots att dessa regimer har rötter i både väst- och östlägren under det kalla kriget stod ingen av dem någonsin för genuin socialism, och idag kan det inte råda några tvivel om att de alla representerar den kapitalistiska eliten som har dragit slutsatsen att plundring av statskassan är deras enda väg uppåt på en kontinent som tilldelades bytesrollen redan vid kapitalismens ankomst.
Under kampen på 1950-, 60-, 70- och 80-talet vilseleddes de ungas och arbetarnas instinktiva förståelse för att verklig befrielse från kolonialismens grepp också skulle kräva ett uppbrott med kapitalismen av nationalistledarna med hjälp av den stalinistiska tvåstadieteorin (i olika formuleringar från gerillaism till ”afrikansk socialism”). Befrielsekampens enorma offer resulterade därmed i mycket lite för den överväldigande majoriteten av befolkningen.
Då masskampen på 1990-talet, i spåren av nyliberalismens härjningar, tog vid igen i flera länder – till exempel i Zambia, Zimbabwe, Nigeria, Kamerun och Sydafrika – missleddes styrkan hos arbetarklassen återigen i avsaknad av självständiga, revolutionära partier som på grundval av tydliga socialistiska program och perspektiv hade kunnat krossa kapitalismen och bryta imperialismens grepp.
På grundval av det nästan permanenta ekonomiska kristillståndet råder det ingen tvekan om att kapitalismens extrema sociala och politiska kriser i Afrika kommer att kunna leda till nya revolutionära rörelser.
För att inte ytterligare en generation ska slås blodig i lönlösa, splittrade strider eller krossas i brutal reaktion och socialt sönderfall, krävs att arbetet för att bygga och förankra verkligt socialistiska demokratiska partier och kämpande folkliga rörelser som alternativ till både de korrupta regimerna och de hopplösa oppositionspartierna som själva saknar egentliga alternativ till imperialismens utsugning.
Bara på socialistisk grundval kan Afrika verkligen resa sig. Genom gemensamt ägande av Afrikas massiva naturresurser och demokratisk kontroll av arbetare, brukare och lokalsamhällen över hur de används skulle verkliga språng kunna tas i att utveckla industri, utbildning, hälsovård och infrastruktur och klimathotet kunna tacklas.
Trots att arbetarklassen i de flesta afrikanska länder fortfarande är en minoritet av befolkningen – i till exempel Etiopien är 80 procent självförsörjande bönder – har den en avgörande roll i kampen för att befria Afrika från kapitalism och imperialism.
2. Ny kapplöpning om Afrika
På 1980- och 1990-talen utsattes Afrika för ”strukturanpassningsprogram” från Världsbanken och IMF. Regeringarna beordrades att privatisera vatten, telekommunikationer, el, gruvor, utbildning, sjukvård etc. Detta institutionaliserades senare i NEPAD (Nytt partnerskap för afrikansk utveckling), som också krävde att afrikanska länder skulle ”öppna” sina marknader för import.
Resultatet av den nyliberala politiken blev att ”index för utbildning, vård, vatten och avlopp, livslängd, barnadödlighet och läskunnighet har fallit” (författaren Issa G Shivji, Tanzania). Privatisering och nedskärningar i utbildning i till exempel Nigeria ökade antalet elever per lärare från 23 till 39 mellan år 1990 och år 2006. I Zambia bidrog statliga gruvor med 200 miljoner dollar (1,4 miljarder kronor) till staten 1992, jämfört med 8 miljoner dollar (58 miljoner kronor) från privata gruvor 2004.
Ett av västs strypgrepp på Afrika är skuldbördan, fortfarande omkring 200 miljarder dollar (1 400 miljarder kronor). ”Afrika söder om Sahara tar emot 10 miljarder dollar [70 miljarder kronor] i bistånd men förlorar 14 miljarder [100 miljarder kronor] i skuldavbetalningar varje år” (Africa action, en kampanj för att Afrikas skulder ska avskrivas).Under det senaste årtiondet ledde den nya kapplöpningen om Afrika till stark ekonomisk tillväxt. Mellan 2002 och 2007 ökade BNP i Afrika söder om Sahara med i genomsnitt 6 procent per år, men den ekonomiska krisen har sedan dess slagit desto hårda- re.
IMF beräknar att tillväxten för år 2009 blev 1 procent – vilket gör att BNP per person minskar med 0,9 procent eftersom befolkningen ökar. De olika staternas budgetar gick från ett överskott på i genomsnitt 4,6 procent år 2006 till minus 4,8 procent ifjol, men onsumentpriserna fortsatte att stiga kraftigt trots krisen, med över 10 procent under 2009.
Kapitalistiska ekonomer och media internationellt hyllade tillväxten som ett resultat av nyliberala ”reformer” – med fokus på aktiebörser, ”företagsklimat” och handel, men när världshandeln föll med över 10 procent år 2009 halverades USA:s import från Afrika, från 113 miljarder dollar (812 miljarder kronor) år 2008 till 55 miljarder (395 miljarder kronor).
IMF gick med på de statliga stimulanser som ökat budgetunderskotten. I januari begärde dock IMF:s direktör för Africa, Antoinette Sayeh: ”Åtgärder för att förbättra företagsklimatet, för att utveckla välreglerade kapitalmarknader, öka arbetskraftens produktivitet och öka effektiviteten i of- fentliga sektorn… de kommande månaderna”.
De senaste 20 årens kapitalistiska globalisering har avindustrialiserat Afrika. En ”textiltsunami” har stängt fabriker och gjort hundratusentals arbe- tare arbetslösa. Den största faktorn är tyger och skor från Afrika, men second hand-kläder från USA och Europa plus subventionerna till bo- mullsodlare i USA har under en längre period underminerat Afrikas textilindustrier.
Klimatkrisen understryker också Afrikas rangordning i den kapitalistiska världen. Africa Progress Panel (framstegspanel) varnade 2009: ”Klimatförändringar riskerar att orsaka våldsamma konflikter i 23 afrikanska länder och politisk instabilitet i ytterli-gare 14”. Vattenbrist, sjukdomar, torka, översvämningar och massmigra- tion är resultatet av klimatförändringarna i Afrika. Klimattoppmötet i Köpenhamn i december visade hur stor- makterna vill marginalisera afrikanskt inflytande i klimatuppgörelserna, samtidigt som de vägrar att betala för nödvändiga åtgärder i Afrika.
Olja och mineraler är det som har starkast dragningskraft på imperialismen i Afrika. Oljan står för 80 procent av USA:s import från Afrika. För Kina utgör olja, gas och mineraler 86 procent av importen. Oljans dominans är ett recept för ökade spänningar mellan de imperialistiska makterna och allvarliga konflikter. Olja är också den enskilt viktigaste källan till korruption och auktoritära regimer i Afrika, där oljebolagen har en lång historia av att stödja presidenter och militärdiktaturer.
En annan effekt är att oljeproducerande länder hålls beroende av oljehandeln och inte utvecklas ekono- miskt. Uganda och Ghana är nya olje-länder i Afrika. Hoppet ökar i dessa länder om ökad levnadsstandard, men det hoppet kommer inte att uppfyllas. I Afrikas två oljejättar, Angola och Nigeria, är BNP per invånare idag lägre än 1973. I Nigeria, med 160 miljoner invånare, lever 70 procent på mindre än en dollar per dag.
Nigeria är världens åttonde största oljeexportör, men olja och mineraler som utvinns i Afrika vidareförädlas inte där. Nigeria importerar 80 procent av sina raffinerade oljeprodukter, bensin och fotogen, och landets elkapacitet är lägre än det nationella målet på 6 000 megawatt (Sydafrikas kapacitet är 45 000 megawatt). Regimen planerar nu för en total avreglering av bensin och fotogen, med argumentet att privatisering skulle öka produktionen – men resultatet blir drastiskt ökade priser.
Olja och gas i Nigeria domineras av multinationella bolag som Shell och Total. Ifjol tog kinesiska Sinopec över den största oberoende nigerianska olje- och gasproducenten. Samtidigt har ryska Gazprom investerat 2,5 miljarder dollar (18 miljarder kronor) i nigeriansk gas.
Fattigdom och miljöförstöring har provocerat fram väpnat motstånd i det oljerika Nigerdeltat. Som ett resultat av dessa aktioner och sabotage föll oljeproduktionen under två miljo-ner fat per dag, halva regeringens mål på fyra miljoner fat per dag. Under år 2009 genomförde regeringen först en stor militär attack mot de väpnade grupperna i deltat och erbjöd därefter amnesti.
Ingen av dessa åtgärder kommer dock att lösa den sociala kris som har orsakat konflikten. Trots den sociala basen för de väpnade gruppernas aktioner kommer inte dessa att göra slut på oljebolagens utsugning eller befria arbetare och fattiga.
Marxister står för masskamp och bygget av demokratiska och revolutionära massarbetarpartier med en socialistisk politik. Nigeria har visat upp många imponerande generalstrejker, orsakade av prisökningar, där så gott som hela den arbetande befolkningen har enats bakom den organiserade arbetarklassen. Flera vikti- ga strejker och ökad ilska under det senaste året är indikationer på att nya generalstrejker laddas upp.
Förutom oljan är Afrika också rikt på mineraler. Enligt Afrikanska Unionen försvinner 150 miljarder dollar (1 080 miljarder kronor) från Afrika varje år genom illegal mineralexport. Coltan är en nödvändig komponent i elektronik som till exempel mobiltelefoner. Eftersom den främst finns i Kongo-Kinshasa, var coltan en viktig orsak bakom krigen 1996-2003. Över fem miljoner människor dödades som ett resultat av dessa krig, som involverade arméer från Uganda, Rwanda, Angola, Zimbabwe och andra afrikanska länder vid sidan av kongolesiska trupper. I valen i Kongo år 2006 stöddes ”vinnaren” Joseph Kabila av både USA, EU och Kina. Gruvbolag från hela världen exploaterar idag guld, koppar, diamanter o s v i Kongo-Kinshasa. I Kivu i de östra delarna finns åtminstone fyra olika arméer, alla ökända för sitt våld mot civila, med många multinationella bolag som gör affärer med den kanske värsta, hutuarmén FDLR.
Under de senaste åren har agroimperialismen kommit i förgrunden i Afrika. Enorma prisökningar på mat orsakades av spekulation, biobränslen, ökad efterfrågan och den långvariga bristen på investeringar och mil- jömässigt jordbruk. I Afrika har priserna på basmat fördubblats sedan år 2007. I kombination med prisökningarna har den värsta torkan på tio år i Östafrika orsakat massvält och en vattenkris. Även dessförinnan var fem miljoner människor i Etiopien beroende av matbistånd – nu är det 13 miljoner. I Somalia är läget ännu värre. Och i september 2009 rapporterade FN att man bara fått in 24 miljoner dollar (173 miljoner kronor) av de 300 miljoner (2,2 miljarder kronor) som behövdes för mat till Kenya.
Trots denna kris lägger imperialistiska makter beslag på stora landområden med jordbruksmark i Afrika, med Etiopien plus de krigshärjade länderna Sudan och Kongo i frontlinjen. Ris, vete, tomater, paprika, broccoli, meloner o s v som odlas, skickas tillbaka till de exploaterande makternas hemmamarknader. Etiopiens diktatoriska regering – med nära band till både Kina och USA – har räknat ut att man har 360 000 hektar att hyra ut. Stora områden har redan fördelats till bolag från Saudiarabien som betalar omkring motsvarande en krona per hektar. Bakom uppgörelserna står schejk Mohammed Al Amoudi – en av världens 50 rikaste per- soner – som kontrollerar stora delar av Etiopiens privata sektor. Saudiarabien är också inblandat i Tanzania, Mali, Senegal och Sudan. En rad utländska stater lägger under sig mark. Kina har leasat 360 000 hektar i Kongo-Kinshasa, Qatar 100 000 hektar i Kenya, indiska bolag 320 000 hektar i Sudan o s v. Svenska och norska bolag använder jordbruksmark i Afrika för att odla jatropha till biodiesel.
Agroimperialismen blev en het fråga när en massrörelse störtade Madagaskars president, som hade skänkt halva örikets odlingsbara mark till det sydkoreanska företaget Daewoo i 99 år framåt. I gengäld skulle Daewoo bygga vägar och infrastruktur, likt många avtal mellan afrikanska regeringar och Kina. Avtalet upphävdes dock av massrörelsen och Sydkorea har senare gjort nya avtal med Tanzania.
Under det kalla kriget mellan västmakterna och stalinismen i Sovjetunionen 1945-90 gav väst stöd till diktaturer som Mobutu i Kongo och apartheidregimen i Sydafrika. De styrande i Sovjet upprättade band med andra regimer och gav stöd till stalinistiska stater som etablerades i Etiopien, Angola och Moçambique. Ett få- tal regeringar lyckades balansera mellan de två blocken.
Idag försöker de styrande korrupta eliterna manövrera mellan Kina, EU och USA, men politiken och situationen för massorna är densamma oavsett vilken imperialistisk makt de gör upp med. Försöken i väst att porträttera USA som en mer ”demokratisk” kraft i Afrika är lika misslyckade som när förespråkare för Kina sä- ger att Peking är att föredra. Det är sant att maktblocken har intressekonflikter och strider om råvaror. Kinas roll ökar snabbt – men ligger ändå långt efter USA:s och Frankrikes mili-tära roll i Afrika, även om Peking deltar i jakten på pirater utanför Soma- lias kust och i FN-trupper i flera länder. Vapenförsäljningen till Afrika fördubblades mellan 1998 och 2008. Under Obama har USA ökat sitt mili-tära stöd och träning av soldater i Afrika. FN-trupper används i stor skala, med över 10 000 soldater i Liberia, Elfenbenskusten och Sudan, samt 20 000 i Kongo-Kinshasa. Massorna ser oftast dessa trupper som försvarare av regeringar och gruvbolag, med uppgift att dämpa sociala konflikter och upprätthålla ett minimum av ”ordning”.
Afrikas fattiga massor är extremt frustrerade gentemot sina nationella eliter, men har samtidigt inga allierade i de imperialistiska regeringarna eller i FN. Spektakel som ”Make Poverty History” (Förpassa fattigdom till historien) på G9-mötet i Skottland 2005 syftar till att framhålla världens ledare som ”räddare” av Afrika och därmed säga att afrikanerna själva är hjälplösa.
Sociala explosioner är oundvikliga, som i Kenya i början av 2008, med fruktansvärda etniskt baserade väpnade strider. Detta våld var ännu en väckarklocka om behovet av att bygga verkligt demokratiska arbetarorganisationer.
För marxister är det nödvändigt att studera den rika historien av kamp i Afrika, mot kolonialism, apartheid och kapitalism. Sedan 2007 har en rad imponerande generalstrejker och andra stora strejker genomförts i flera afrikanska länder, bland dem de två viktigaste vad gäller arbetarklassens potentiella styrka, Sydafrika och Nigeria (läs på www.socialistnigeria.org och www.socialistsouthafrica.co.za).
Masskampen på en socialistisk klassgrund i Afrika kommer att få massivt stöd från arbetare i hela världen. Den första ”kapplöpningen till Afrika”, 1880-1914, skedde parallellt med framväxten av bolsjevismen i Ryssland. När arbetarna tog makten i Ryssland 1917 gav det ett exempel till hela världen, inte minst i Afrika. Dagens imperialistiska härjningar i Afrika måste sammanfalla med bygget av afrikanska och globala socialistiska styrkor. Behovet av socialism är akut i global skala.
3. Nelson Mandela 1918 – 2013
Democratic Socialist Movement, (DSM, CWI i Sydafrika) ger sina kondoleanser till Mandelas familj och alla i Sydafrika och internationellt som sörjer Nelson Rolihlahla Mandelas bortgång. Mandela är en symbol för miljoner människors kamp och uppoffringar för att avsluta apartheid och vinna demokrati.
De förhoppningar och förväntningar som väcktes av denna heroiska kamp – där den mäktiga svarta arbetarklassen spelar den avgörande rollen – investerades i Mandela.
Vi erkänner honom för hans roll i störtandet av ett av de mest avskyvärda systemen av förtryck och exploatering i historien.
Ett halvår innan Mandelas bortgång på torsdagen den 5 december 2013 hade han tagits in på sjukhus för en återkommande lunginfektion. Hans problem med lungorna hade sitt ursprung i den tuberkulos han ådrog sig under straffarbetet vid kalkbrotten på ön Robben Island där han tillbringade den första delen av sina 27 år i fängelse för att ha bekämpat apartheid.
Mandela är med rätta vördad världen över. Han är känd för sin roll i störtandet av en av världens mest avskydda regimer och ett av historiens mest förhatliga system av förtryck och exploatering.
Han har inte minst fått sin hjältestatus på grund av sin beredskap till självuppoffringar för befrielsen av den svarta majoriteten, ”om nödvändigt” sitt eget liv som han förklarade under den Förräderirättegång där han hotades av dödsstraff.
Hans vilja att göra det ultimata offret för kampen bekräftas av att han personligen åtog sig uppgiften att bygga upp ANC:s väpnade gren, Umkhonto weSizwe (MK).
Mandelas orubbliga vägran att acceptera någon form av kompromiss med apartheidregimen i utbyte mot sin frihet, där han istället valde att uthärda 27 år i fängelse, förstärkte hans ställning som en man av princip och integritet, som offrade allt i folkets tjänst.
Detta i skarp kontrast till dagens principlösa och korrupta politiska elit som av många ses som att de förtrampar det arv som han anförtrodde dem.
Som del av den nya generation unga ledare på 1940-talet inspirerades Mandela av den revolutionära kamp för nationell befrielse som skakade imperialismen efter andra världskrigets slut. Mandela och hans kamrater, främst Walter Sisulu och Oliver Tambo, formade ett nytt ledarskap för ANC.
Från en organisation vars metoder bestod av vädjanden och uppmaningar, så blev ANC efter att Mandela och hans kamrater vunnit majoritet 1949 en rörelse som organiserade olika massaktioner för att nå sitt mål.
Detta följdes av att ANC antog manifestet The Freedom Charter (1955) vars radikala krav speglade att arbetarna vunnit ett allt större inflytande över ANC:s program och perspektiv.
Från den punkten och fram till frigörelsen 1994 var det möjligt för att de motsatta klassintressena hos å ena sidan de arbetande massorna och och å den andra de inom medelklassen – den aspirerande svarta kapitalistklassen – som gemensamt underkuvades av den vita minoritetsregimen, att samexistera inom samma organisation under samma program i ett ömsesidigt åtagande att störta det vita minoritetsstyret. Men det skulle inte längre vara möjligt när det var dags att genomföra The Freedom Charter.
Det historiska valet 1994, som följde efter förhandlingarna med apartheidregimen, symboliserade triumfen för den nationella befrielsekampen – upphävandet av rasförtryckets ok och öppnandet av dörrarna till ett samhälle där svarta människor nu kunde stå sida vid sida med vita som jämlikar.
Genom garantier och löften om ett bättre liv accepterade den svarta majoriteten Mandelas eftergifter gentemot den vita minoriteten.
Man trodde att Mandelas ledarskap hade avvärjt ett rasistiskt inbördeskrig många trodde var oundvikligt. Med ett ledarskap som visade en till synes målmedveten beslutsamhet att leda sitt folk till frihet fanns det ingen anledning att tvivla på löftet om att ett bättre liv för alla. Genom Mandelas ledarskap hade en ny demokratisk befrielse utifrån vad som har beskrivits som den mest progressiva konstitutionen i världen inletts.
På dess grundvalar skulle det uppstå en ny ”regnbågsnation”, där rasförtryck och dess följeslagare – fattigdom, analfabetism, sjukdomar, hemlöshet – med Mandelas ord ”aldrig mer” skulle återvända.
Nu när Sydafrika avslutar det andra decenniet av demokrati ser verkligheten annorlunda ut.
Den ”nation” som Mandela har testamenterat rymmer samma missförhållanden som innan apartheiderans slut. Sydafrika anses numera vara det mest ojämlika samhället på jorden. Så många som 8 miljoner är arbetslösa, 12 miljoner går till sängs hungriga och miljontals är utestängda från skola, sjuk- och hälsovård samt saknar bostad.
Dagens styrande ANC-elit uppvisar samma egenskaper som de man ersatte – korruption, oduglighet och med en omättlig aptit på rikedomar och makt. Än värre är att samtidigt som de fördömer apartheidpolitiken som ett brott mot mänskligheten så visar företrädare för den nya eliten en växande kärlek till att styra med samma brutala metoder. De tar skydd bakom repressiv lagstiftning som sekretesslagen, National Key Points Act och the Traditional Court Bill för att säkra sitt grepp om makten och för att hålla nationen i samma slags mörka hemlighet och förtryck som apartheidregimen.
Istället för att uppfylla drömmar om jämlikhet och välstånd för massorna, som de hade fått uppfattningen att det skulle komma för dem under demokrati, har dess fördelar endast tillkommit en liten minoritet. Sydafrika är idag långt ifrån den utlovade ”Regnbågsnationen” av jämlikar. Som ANC:s generalsekreterare Gwede Mantashe själv har erkänt liknar det mer en ”Irish Coffee” – svart i botten, med ett tunt lager av vit kräm, beströdd med choklad, på toppen.
En röd tråd som löper genom de flesta av dagens utvärderingar av Mandelas liv är att ANC:s nuvarande ledarskap och trätan inom familjen utgör ett avsteg från allt som Mandela stod för och vanhelgar hans arv. Men håller denna bedömning för en mer noggrann granskning?
Kapitalistiska kommentatorer vill få oss att tro att Sydafrika skulle ha varit, om inte våra drömmars land, så åtminstone en bättre plats om Mandelas efterträdare fortsatt att gå i hans fotspår. Sanningen är dock att det är just vad de har gjort, åtminstone i fråga om alla de grundläggande frågorna om politik som ANC:s nära tjugoåriga styre har baserats på.
Mandela spelade en avgörande roll i att överge The Freedom Charter och allt ANC ansågs ha hållit heligt tills dess. Den avgörande brytningen var antagandet av det borgerliga Growth, Employment and Redistribution-programmet (Gear) 1996. Gear skulle föra in ANC-regeringen i en stegvis öppen sammandrabbning med arbetarna och de fattiga i town-ships samt skapa svåra slitningar inom trepartsalliansen – ANC, SACP, Sydafrikas kommunistparti, och Cosatu (sydafrikanska LO). Skillnaden mellan Mandelas regering och alla hans efterföljare är mer en fråga om stil än om substans.
Något orättvist har Mandelas efterträdare, Thabo Mbeki, ensam kommit att förknippas med Gear, trots att Gear antogs under Mandelas ordförandeskap och välsignades av ANC:s övriga ledare, inkluderat SACP.
Under åren mellan hans frigivning 1990 och fram till att ANC kom till makten fyra år senare hade Mandelas ställning svängt från ett orubbligt engagemang för The Freedom Charter och dess krav på förstatligande/nationalisering av ”mineraltillgångarna, jorden, bankerna och monopolföretagen” – till att privatisering och marknadsekonomi skulle vägleda ANC:s politik.
Det var Mandela som ledde ANC till makten med löften om jobb för alla och det var samme Mandela som efter att Gear antagits sa att ANC-regeringen inte var ett ”sysselsättningsskapande organ”.
Om antagandet av The Freedom Charter var kulmen på en demokratisk process inom ANC så var antagandet av Gear djupt odemokratisk.
Gear utvecklades bakom ryggen på inte bara ANC:s medlemmar utan också bakom ryggen på de flesta inom ANC-regeringen. Den antogs och genomfördes under 1996 och presenterades för ANC:s medlemmar på ANC:s Mafikengkonferens 1997, men då som ett fullbordat faktum och långt efter att Gear fått storfinansens godkännande.
Som den tidigare MK-ledaren, SACP-ledaren och ministern Ronnie Kasrils bekräftade i ett ögonblick av förvånande ärlighet så svek ANC under Mandelas ledarskap ”de fattigaste av de fattiga” till förmån för det inhemska kapitalet och imperialismen i Codesa-förhandlingarna (förhandlingarna som inleddes i början av 1990-talet mellan ANC och kapitalistklassen samt apartheidregimen om Sydafrika efter apartheid, redaktionens anm.).
ANC-ledningen la sig inför kraven från inhemskt kapital och från imperialismen.
Mandela ville inte att The Freedom Charter skulle förväxlas med socialism. Som DSM [läs bland annat Offensiv nr 1 074, den 7 november i år om Sydafrika] tidigare påpekat har ANC:s stöd för nationalisering aldrig varit som ett steg mot avskaffandet av kapitalismen, utan som ett sätt att använda staten för att påskynda utvecklingen av en svart kapitalistklass.
ANC:s kapitulation i Codesaförhandlingarna var en följd av den väg man valde långt tidigare.
Nobels fredspris tilldelades Mandela och De Klerk från apartheidregimen för att vidmakthålla myten om att Sydafrika befriats vid förhandlingsbordet. Men som även Mandela såg sig tvungen att påpeka var det inte han och ANC:s ledarskap som befriat landet, utan de arbetande massorna.
Om imperialismen och den kapitalistiska etableringen i Sydafrika utövade påtryckningar på apartheidregimen att förhandla med ANC så var det eftersom de förstod att massornas kamp – från strejkerna i Natal 1973 till upproret av ungdomar 1976 och 1980-talets revolter och strejker samt bildandet av Cosatu och dess socialistiska programförklaring – utgjorde ett dödligt hot mot deras system.
Hade det vita minoritetsstyret störtats av ett uppror av massorna hade framtiden för kapitalismen varit hotad. Bakom kulisserna-förhandlingarna med Mandela hade övertygat kapitalets mer framsynta strateger att Mandela var en man som de kunde göra affärer med.
Mandela hade aldrig tänkt avskaffa kapitalismen.
Hans problem var inte kapitalismen som sådan, utan en kapitalism som gynnade en etnicitet över den andra. För detta är den härskande klassen Mandela evigt tacksam.
ANC-ledningen var aldrig besluten att genomföra en genomgripande omvandling av det sydafrikanska samhället. Den hade långt ifrån någon önskan om att störta kapitalismen, utan de sökte istället ett ”boende” inom den. Med kapitalismen som nu befinner sig i sin värsta kris sedan 1930-talet har oförmågan för denna kapitalistiska regering att uppfylla de förväntningar som människor har, blivit än mer påtaglig.
Den kapitalistiska krisen återspeglas nu inom ANC självt.
Det råder ingen tvekan om att ANC:s ledarskap kommer att använda Mandelas död för att försöka återuppliva framgångarna för ett parti som har alienerat arbetarklassen till den punkt att metallindustriarbetarnas fack Numsa (National Union of Metal Workers) på sin kommande kongress den 13-16 december förväntas anta ett beslut om att inte stödja ANC i valet 2014.
En tidigare undersökning bland fackligt förtroendevalda visar att 67 procent av Cosatus förtroendevalda skulle stödja ett arbetarparti om Cosatu skulle göra det.
I begravandet av grundaren för det moderna ANC, den första av den sista, kommer den nuvarande ANC-ledaren och presidenten Jacob Zuma att begrava den moderna inkarnationen av partiet självt.
Med honom kommer de sista strålarna av glorian som en befrielseorganisation att begravas.
Mandelas död kommer sannolikt att påskynda ANC:s nedgång. Runt honom kunde ANC ändå hålla samman, genom att sola sig i hans reflekterade härlighet.
Med det nybildade Workers and Socialist Party (WASP), som nyligen har fått stöd av transportarbetarfacket – den 50 000 man starka utbrytningen från Cosatus korruptionsinfekterade Sydafrikas Transport och Allied Workers Union – att fungera som en ledstjärna, bereds vägen för uppkomsten av ett massarbetaralternativ med ett socialistiskt program.
Således, medan kapitalistklassen sörjer Codesafrälsningens förestående kollaps, har arbetarklassen vaknat till ljudet av dödsskotten i Marikana. Det parti som de så länge trodde vara deras eget är faktiskt bossarnas parti.
Inrättandet av WASP utgör ett historiskt steg framåt: Arbetarnas återvinnande av sin klass politiska oberoende, och dess befrielse från det ideologiska och politiska fångläger i form av ANC och trepartsavtalsalliansen där det har suttit inspärrat i nästan två decennier.
Marschen mot ett socialistiskt Sydafrika, som arbetarklassen har blivit avledd ifrån sedan 1994, har nu återupptagits.
4. Kongo – en historia
Kongo under plundringskapitalismens järnhäl
– I Kongo går utvecklingen bakåt, sa en kongolesisk socialist till mig nyligen. Krigen sedan 1997 har skördat sex miljoner människors liv. Massvåldtäkterna och massakrerna fortsätter. Den förväntade livslängden är 46 år.
Hur förklara vad som händer i Kongo? David Van Reybrouck lägger en bra grund för ökad förståelse i den makalösa boken Kongo – en historia (Natur & Kultur, 2012).
Kongo har haft många namn sedan det feodala Kongorikets tid. Kongofristaten 1885-1908 ägdes av Belgiens kung Leopold.
Belgiska Kongo existerade därefter, 1908-60 (kallades även Kongo-Leopoldville för att skilja ut det från den franska kolonin Kongo-Brazzaville). Elva år efter självständigheten döpte diktatorn Mobutu om landet till Zaire. Sedan Mobutu störtades heter landet officiellt Demokratiska Republiken Kongo men kallas också Kongo-Kinshasa eller oftast bara Kongo, som också är namnet på den 470 mil långa floden i Afrikas hjärta.
Belgaren David Van Reybrouk har lagt ner ett mycket stort arbete på boken. En stor förtjänst är att han träffat och intervjuat en rad mycket gamla kongoleser som gett sin bild av landets historia.
Kongoflodens mynning var centrum för slavhandeln till Amerika 1500-1850. Fyra miljoner slavar togs från området och alla tidigare samhällsstrukturer slogs sönder.
När koloniseringen av Afrika tog fart lyckades det nyblivna landet Belgiens kung Leopold vinna stormakternas stöd för att ta över jättelandet som privat egendom.
Officiellt var Leopold mot slavhandeln, i verkligheten infördes ett terrorsystem där landet plundrades på först elfenben och sedan gummi. Leopold ”använde sin ena stat, Kongo, för att ge sin andra stat, Belgien, en ny gnista”, skriver Van Reybrouk, en närmast klassisk beskrivning av kolonialism och imperialism.
Hälften av den minimala budgeten gick till kolonialarmén Force Publique. De som inte fyllde kvoterna fick högra handen avhuggen och de upproriska hängdes. Jakten på gummi ledde till att jordbruket kollapsade och svält bredde ut sig. Leopold tvingades lämna över till den belgiska staten.
Under belgiskt styre inleddes en uppdelning av Kongo. Invånarna kategoriseras som tillhörande specifika raser och stammar, med olika egenskaper och specialiteter. Dessförinnan ”talades inte om skillnaderna”, sammanfattar Van Reybrouk från sina intervjuer.
Under Leopold blev Kongo vallfartsort för tusentals kristna missionärer, varav många från Sverige. Dessa blev lydiga redskap för kolonialmakten, särskilt katolikerna. ”Missionsskolorna blev fabriker för fördomar om de olika stammarna.”
Kyrkans skolor censurerade allt upproriskt, man undvek till exempel att tala om franska revolutionen.
Medan kristendomens budskap om lydnad uppmuntrades, drabbades kritiska religiösa rörelser av hård repression. Predikanten Kimbangu som greps 1921 som ett hot mot kolonialmakten släpptes aldrig utan dog i fängelset 30 år senare, 1951. Hans anhängare, kimbanguisterna, tvångsförflyttades och förföljdes men är än idag en stor rörelse i Kongo.
Byar tvångsförflyttades och exempelvis skolor fick inte ligga nära diamantfyndigheter, berättar kongoleser jag talat med. Det infördes ett inrikes passystem som blockerade resande och isolerade byarna. Systemet motiverades med risk för sjukdomar, men ingick i kontrollapparaten.
Uppdelningen i stamtillhörighet genomfördes också av Belgien när landet tog över Rwanda och Burundi efter första världskriget. Stämplingen i pass och dokument, hutu eller tutsi, ledde till den uppdelning som kulminerade i massmorden på tutsier i Rwanda 1995 och de följande krigen.
Med upptäckten av Kongos enorma mineraltillgångar industrialiserades landet. Det dominerande gruvbolaget Union Minière drev en egen totalitär statsapparat i Katanga i sydväst, där man hittat koppar, mangan, uran, guld med mera. Palmolja från Kongo var råmaterialet i de tvålar som lade grunden till dagens multinationella jätte Unilever.
Arbetarklassen växte från några hundra år 1900 till 450 000 år 1929. Antalet ökade till närmare en miljon under andra världskriget, då gruvindustrin gick på högvarv. Exempelvis fanns uran från Katanga i de första atombomberna. Kongo blev det efter Sydafrika mest industrialiserade landet söder om Sahara.
Men arbetarnas villkor och landets välfärd fick inte del i den ekonomiska utvecklingen. De läkare som fanns tog bara emot de vita. Missnöjet ledde till strejker och kravaller i början och slutet av kriget. 60 gruvarbetare dödades i en massprotest i Elisabethville (idag Lumbumbashi) i Katanga.
– När det var strejker och protester sökte bolagen och staten hela tiden efter strejkledarna. De ville peka ut vissa grupper eller stammar som ”oroselement”. Det var en del av att söndra och härska, ställa grupper mot varandra, kommenterade en kongoles till mig.
”1955 fanns det fortfarande ingen inhemsk organisation som drömde om självständighet”, skriver Van Reybrouk. Fem år senare var landet formellt självständigt.
Åren som belgisk koloni var inte en lugn transportsträcka.
De som under andra världskriget fått arbete i gruvorna och de servicejobb som skapades runt omkring, liksom de soldater som tjänstgjort för de allierade i Abessinien, Egypten och Burma, förväntade sig en förändring.
Men rasismen fanns kvar. Svarta kunde fortfarande få piskstraff, skulle stå sist i alla köer och var portade från badanläggningar. Fackföreningar var förbjudna.
I omvärlden pågick koloniala revolutioner och befrielsekrig. Storbritannien, Nederländerna och USA fick släppa ifrån sig Indien, Indonesien och Filippinerna. I Algeriet och Indokina pågick väpnade strider mot franska kolonialtrupper. 1958 blev Ghana självständigt, som första land söder om Sahara.
Belgien införde ett system där vissa kongoleser kunde få en status som innebar att vissa omfattades av samma rättssystem som vita. Men detta omfattade färre än 2 000 personer. Lokalval infördes i några städer, men borgmästare som valdes var fortfarande underordnade en belgisk överborgmästare.
1950-talets lugn var bedrägligt. ”Kongo var vid den här tiden en av de mest urbaniserade, proletariserade och välutbildade kolonierna i Afrika”, förklarar Van Reybrouk. Efter Koreakrigets slut bröts landets ekonomiska uppgång 1956 och en tid av social oro inleddes.
Nya rörelser uppstod. 1956 presenterades ett frihetsmanifest av Abako, ursprungligen en organisation för bakongostammen, som leddes av Kasavubu.
Två år senare bildades partiet MNC med Patrice Lumumba som ledare. MNC:s mål var att befria Kongo ”ur den imperialistiska kolonialismens grepp”.
Gensvaret var enormt, ”när Lumumba talade ville ingen gå hem”. Lumumba åkte till den nya staten Ghana, där han träffade landets ledare, Nkrumah och flera andra blivande statschefer, som t ex Julius Nyerere från Tanzania. Vid hemkomsten till Kongo samlades 7 000 för att lyssna på Lumumbas rapport.
I januari 1959 exploderade Kongo. Den belgiske försteborgmästaren förbjöd ett protestmöte i Kinshasa, vilket ledde till upplopp och kravaller i hela staden.
I första ledet stod ungdomar, många av dem arbetslösa, som nu gick till attack, bland annat med stenar mot de vita.
Armén sattes in med full kraft och resultatet blev upp till 300 döda och många fler skadade. Nu spreds oroligheterna till Kivu, Kasai och Katanga, trots att både kungen och den belgiska regeringen lovade en plan för självständighet.
Ett år senare beslutades att Kongo skulle bli självständigt den 30 juni 1960, ett år då 17 länder i Afrika blev egna stater. Van Reybrouk förklarar att ”Belgarna kunde gå med på den 30 juni eftersom de visste att de även i fortsättningen skulle vara involverade i politiken, armén och ekonomin.” Officerarna och de högsta tjänstemännen var belgare.
– Det blev politisk självständighet, men inte ekonomisk. Tiden efter 1960 var i stort sett densamma som tiden före, säger en av de kongoleser jag diskuterat boken med.
De multinationella bolagen kunde fortsätta som förut genom att de erbjöds att agera enligt belgiska lagar. Tre dagar innan självständigheten tog Belgiens parlament ifrån Kongo makten över det helt dominerande Union Minière. Kongo utlovades sin andel i till exempel flygbolaget Sabena men fick ingenting.
Självständigheten firades ordentligt och förhoppningarna om en verklig förändring var stora. MNC under Lumumba vann det första valet, men regionala partier hade också stort stöd: utbrytningen MNC-K lett av Kaloni i Kasai, Conakat under Tshombe i södra Katanga och Abaka i Bas-Congo.
På självständighetsdagen, med Belgiens kung Badouin som hedersgäst, höll den nye presidenten, Kasavubu, ett försonligt tal, men Lumumba, som blivit premiärminister, struntade i det diplomatiska protokollet. I ett oannonserat tal påminde han om rasismen och de låga lönerna, samt påpekade att självständigheten var ett resultat av kamp.
Lumumba var därmed stämplad som opålitlig även om han senare höll ett ”vänligt” tal, som skrivits av kabinettsekreteraren åt Belgiens sista generalguvernör i Kongo.
Kongo liksom andra tidigare kolonier var ekonomiskt dominerad av den gamla kolonialmakten och multinationella bolag. Enda möjligheten att bryta detta var med en demokratisk socialistisk politik som innebar att nationalisera rikedomarna.
Men Kongo saknade en landsomfattande demokratisk socialistisk rörelse bland arbetare och fattiga på landsbygden.
Med en verkligt socialistisk ledning hade den internationella arbetarrörelsen kunnat ge massivt stöd. De stalinistiska staterna, som Sovjetunionen och Kina, hade visat att en planerad ekonomi skapade framsteg trots de groteska diktaturerna i dessa stater.
Men varken Moskva eller Peking ville stödja en revolutionär rörelse som stod utanför deras kontroll. Då föredrog de snarare borgerliga regimer som de kunde handla med. Både kommunistpartierna och socialdemokraterna i Västeuropa uppmanade de nya staterna att sätta sitt hopp till FN.
Kongokrisen direkt efter självständigheten berodde inte på att Belgien lämnade landet alltför snabbt, vilket verkar vara Van Reybrouks uppfattning. Krisen var politisk och berodde på avsaknaden av en arbetarrörelse med ett klart program. En ny regering bildades, men dess anhängare var lättflyktiga och dess program var otydligt.
Detta utnyttjades omedelbart av Belgien, som redan efter några dagar invaderade Katanga med 10 000 soldater. Officiellt för att skydda belgiska medborgare, men i verkligheten för att fortsätta styra över gruvindustrin. De uppmuntrade Tshombe att utropa Katangas självständighet. Van Reybrouk jämför den regim som upprättades i Katanga med den vita rasistregimen i Rhodesia. Gruvbolaget Union Minière finansierade den nya regimen.
Skrämselpropaganda om våld mot vita gjorde att 30 000 belgare lämnade det nya självständiga Kongo, vilket direkt drabbade ekonomin. De hade stått för en stor del av köpkraften, men också lett många företag.
Det i sin tur krockade med förväntningarna hos kongoleserna om en snabb förbättring, med ökad frihet och högre standard. Soldater gjorde myteri mot sina vita befäl men slogs ner.
Lumumba satt bara vid makten i två månader, i ett land i snabbt sönderfall.
I början av september avsattes han av president Kasavubu. Då hade hans regering formellt stöd av FN mot Katangas självständighet och Belgiens invasion, samt mot de nya utbrytningar som följde i diamantregionen Kasai och i Kivu. Tusentals dog i de strider som följde på utbrytningarna och regeringens motangrepp.
Lumumba vädjade om FN-stöd, men skrev även tillsammans med Kasavubu ett brev till Chrusjtjovs regim i Sovjetunionen, som skickade mat, vapen och fordon. Därmed var Kongokrisen i centrum för det kalla kriget mellan USA och Sovjet.
USA:s militär behövde mineraler från Kongo, till exempel kobolt till missiler.
Tio dagar efter att Lumumba avsatts genomförde arméns stabschef, Mobutu, en första statskupp, med stöd av CIA. Lumumba sattes i husarrest. Både den belgiska regeringen och USA:s president Eisenhower gav grönt ljus till att han skulle mördas. Så skedde också, efter grov tortyr och transport till Katanga där han arkebuserades inför bland andra Tshombe.
Lumumba var ingen uttalad socialist och saknade en stark rörelse och inte minst vapen. Men hans oberäknelighet och de förväntningar han skapade var tillräckliga för att oroa imperialismen. De hade sett hur händelsernas gång lett till revolutioner, som på Kuba, utan att det funnits ett klart program från början.
Kapitalismens återvändsgränd i de före detta kolonierna tvingade fram en konfrontation med imperialismen. Sovjet och Kina hade inga planer på kommande revolutioner, särskilt inte om de syftade till arbetardemokrati, men inte heller nya stalinistiska stater.
Endast när nya regimer eller gerillarörelser redan avskaffat kapitalismen gav Moskva och Peking stöd för att fånga in dem i sina intressesfärer.
Lumumba sågs som en radikal frihetshjälte, inte bara i Afrika, och hans anhängare talade om revolution. Trots hans oklara program och vädjanden till FN ingrep därför USA med full styrka för att störta honom, via CIA och just FN.
Kriget för att återta Katanga pågick till slutet av 1962, bland annat med hjälp av svenska FN-trupper. Det var också under dessa strider som ett plan med FN:s generalsekreterare Dag Hammarskjöld sköts ner, i september 1961.
Oroligheter och uppror fortsatte i mitten av 1960-talet.
Ett maoistiskt inspirerat landsbygdsuppror i centrala Kongo slogs ner. I Burundi bildade Laurent Kabila vad som kallades ”simbatrupper”, med stark antiamerikansk och antikatolsk retorik.
Under en kort tid deltog även Che Guevara i försöken, man han återvände snart till Latinamerika.
USA och Tshombe stödde nu regeringen i Leopoldville (Kinshasa) mot upproren. Tshombe vann sedan valet 1965, men ansågs för opålitlig. Den 25 november genomförde Mobutu sin andra statskupp, denna gång satt han kvar som envåldshärskare till 1997.
Van Reybrouk beskriver hur Mobutus regim utvecklades till en extremt bisarr och brutal diktatur.
– Mobutu blev en av världens rikaste män. Han försökte köpa upp kritiker med pengar och poster, andra utvisades eller sattes i fängelse, kommenterar en kongoles i Stockholm när vi diskuterar boken.
Mobutu var nära allierad med USA och Israel, men tog flera av sina attribut från Maos regim i Kina. Endast inhemska namn och inhemsk musik var tillåtna. Personkulten var enorm, med 6-7 timmars musikaliska hyllningar till Mobutu i tv varje dag. Hans maktapparat MPR var en blandning av militärjunta och de stalinistiska ”partierna” i Östeuropa. 1971 döpte han om landet till Zaire.
Studentrörelsen i Kongo 1968-69, parallellt med studentprotesterna i Europa och USA, hade Lumumba som sin hjälte.
Rörelsen krossades i en massaker 1969, där 300 dödades (officiellt 6) och 800 dömdes till långa fängelsestraff, skriver Van Reybrouk.
Makabert nog började Mobutu framställa sig själv som arvtagaren efter Lumumba, som nu blev staty på torgen och fick gator döpta efter sig.
Regimkritiker som parlamentsledamoten Etienne Tshiekedi och landets ärkebiskop utvisades. Tshiekedi bildade 1982 oppositionspartiet UDPS, än idag i stort sett landets enda politiska parti.
Banden till USA var ingen ekonomisk räddning, tvärtom innebar de fortsatt plundring av landet.
Kongos fantastiska möjligheter att bedriva jordbruk fick förfalla, istället importerades livsmedel. Inflationen steg snabbt och staten lånade till en tredjedel av budgeten.
Liksom många andra stater i Afrika hamnade landet i klorna på Internationella Valutafonden, IMF, och Världsbanken. Deras strukturanpassningsprogram (SAP) hade bara en medicin – privatiseringar och nedskärningar.
Till exempel minskades antalet lärare på kort tid från från 285 000 till 126 000, visar Van Reybrouk – mer än en halvering. Kongo gick från hög läskunnighet till dagens situation där 30 procent är analfabeter.
I slutet av 1980-talet uppstod proteströrelser mot IMF-politiken och diktaturer runt om i Afrika. De hämtade också inspiration från den rörelse som 1990 fällde Mobutus vän, Rumäniens diktator Ceausecu. Nya partier, organisationer och fackföreningar bildades.
Den 16 februari 1992 organiserade präster och kyrkor ”Hoppets marsch” i flera städer i Kongo, i protest mot att en konferens om demokratisering hade upplösts av Mobutu. Över en miljon deltog i demonstrationerna, som bemöttes med repression. 35 demonstranter dödades.
Konferensen återupptogs men det blev ingen förändring. Nu exploderade inflationen, för att 1994 nå 9 769 procent. Mobutu tvingades införa femmiljonerssedeln.
Året innan, 1993, hade han stängt allt tal om demokratisering och återtagit full kontroll.
Det var efter åren av diktatur och allt värre ekonomisk kris, när allt hopp om förändring släcktes, som det etniska våldet uppstod. Strömningar i Katanga krävde att inflyttade från Kasai skulle ”åka hem”.
Samma hets riktades i Kivu mot tutsier, som kallades banyarwanda, det vill säga att de kom från Rwanda.
Precis som i Jugoslavien ungefär samtidigt var detta nytt, inte sprunget från någon urgammal tradition. ”På 80-talet kände ingen till sina klasskamraters etniska bakgrund, allt det där började på 90-talet. Min flickvän var tutsi och jag visste inte ens om det”, berättar Pierre Bushala i Goma för Van Reybrouk.
Han beskriver senare i boken att ”Det etniska våldet i Ituri var ingen atavism, ingen primitiv reflex, utan en logisk följd av markbrist i en krigsekonomi som tjänade globaliseringen.”
I Kivu bildades nationalistiska maimai-miliser. De stred för jordbruksmark, kontroll över byar och gruvor, och har sedan dess både varit allierade med regeringen i Kinshasa och i krig mot den.
Krigen i Kongo startade i Rwanda. År 1994 inträffade massakrerna på 800 000 tutsier i Rwanda. Men nästan direkt efteråt intogs Rwanda av en tutsiearmé ledd av dagens president, Paul Kagame. Över två miljoner hutuer flydde, varav 1,5 miljon till Zaire/Kongo.
Rwanda kallade nu in den gamle gerillaledaren Laurent Kabila. Dennes rörelse AFDL fick formellt leda Rwandas jakt på hutuer, som blev till ett krig mot hela Mobutus Zaire.
Upp mot 300 000 hutuflyktingar dödades samtidigt som trupperna inte mötte något motstånd av den kongolesiska armén.
Efter ett kort krig kunde Kabila störta Mobutu och inrätta sig som ny statschef i ett land som på nytt hette Kongo.
UDPS-ledaren Tshiekedi, som under en kort period tjänstgjort som premiärminister under Mobutu, välkomnade först Kabila.
– Men Kabila imiterade snart Mobutu, använde samma metoder. Missnöjet kom tillbaka, konstaterar en av kongoleserna jag talat med. Tshiekedi var bland dem som fängslades.
Kabila insåg att regimerna i Rwanda och Uganda ingripit för att gynna sina egna intressen, och bröt nu med dem. Rwanda invaderade då på nytt och det stora Kongokriget inleddes.
Sex miljoner har dött som en konsekvens av krigen sedan dess, de flesta av sjukdomar och svält. Som mest deltog nio länder i kriget, med Angola, Zimbabwe, Libyen med flera på Kongos sida mot Uganda och Rwanda.
Van Reybrouk visar hur de båda sistnämnda exporterade stora mängder guld som kom från Kongo.
År 2003 slöts ett fredsavtal, men striderna har fortsatt, särskilt i Kivu. Krisen och fattigdomen har fördjupats, vilket lett till ett allt brutalare krig, med våldtäkter och massakrer.
Naturtillgångarna har lett till vad Van Reybrouk helt riktigt kallar en ”militarisering av ekonomin”.
De olika militära styrkorna splittras ständigt eller byter namn. Men striderna gäller samma byten: guld, andra mineraler och elfenben.
Som Van Reybrouk konstaterar, ”…att föra krig var relativt billigt, särskilt då i ljuset av de fantastiska vinster som råvaruexploateringen förde med sig.”
Den mest omtalade råvaran är coltan, en mineral som innehåller tantal, ett ämne som finns i all modern elektronik.
I januari 2001 sköts Laurent Kabila till döds av en av sina livvakter. Han efterträddes av sin son Joseph, som sedan dess haft fullt stöd från både EU, USA och Kina, trots valfusk, massakrer och repression.
Kongos nationella armé, FARDC, skiljer sig inte från andra miliser när det gäller plundring, våldtäkter och rovdrift.
Den rwandastödda militären CNDP i Kivu har upprepade gånger ”integrerats” i statsarmén för att senare splittras igen. För ett år sedan uppstod M23, en fortsättning på CNDP.
Nu, i mitten av mars 2013, har även M23 splittrats. En av dess mest ökända ledare, Bosco Ntaganda, har anmält sig på USA:s ambassad på Rwanda, och säger sig vilja bli transporterad till krigsbrottsdomstolen i Haag.
Ntaganda blev 2009 general i Kongos armé och byggde upp ett eget affärsimperium med bland annat kaffe- och boskapshandel, men återvände sedan till de rwandastödda trupperna.
Han är en av de krigsherrar som Van Reybrouk träffade under arbetet med boken. Att han nu överlämnat sig kan bero på att Rwanda dragit undan stödet i ett försök att behålla det bistånd landet får.
Kongo – en historia och de diskussioner jag haft med kongoleser beskriver dagens Kongo som ett land på gränsen till explosioner.
Enbart under de senaste tio åren har det redan tidigare starkt kristna landet sett en våg med tusentals nya evangelistiska kyrkor.
– Kabila stöder kyrkor och präster för deras budskap att folk inte ska blanda sig i politiken. Alla vet också att den som för fram kritik riskerar att gripas eller dödas, säger en av kongoleserna. Därför är det mest troliga inte en lång uppbyggnad av en opposition, utan explosioner underifrån.
Kongo är extremt bräckligt. Landets statsbudget, för 60 miljoner invånare, är mindre än Stockholms stads med under en miljon invånare. BNP per capita har mer än halverats sedan 1960, från 450 dollar till 200. Human Development Report, som mäter exempelvis utbildning och vård, placerar Kongo som femte sämsta land att bo i.
Idag härjas Kongo av samma råa plundringskapitalism som på 1800-talet.
Gruvkontrakt kan vinnas genom att muta de styrande eller militärt. Nya upptäckter av olja och gas har på nytt ökat spänningarna på gränsen till Uganda och Rwanda.
Kinesiska bolag bygger infrastruktur som passar gruvorna, som drivs på samma sätt som slavfabrikerna i hemlandet. Billiga kinesiska produkter har dessutom slagit ut stora delar av den industri som fanns kvar.
Finns det något hopp?
– Så gott som alla kongoleser som lever i exil är motståndare till Kabila och andra krigsherrar, liksom till de multinationella bolagen. Vi måste hitta vägar in i landet, med information och kontaktnät, sammanfattar en av kongoleserna i Sverige.
Kongo kommer att få se en revolutionär utveckling, men vart explosionerna leder beror på vilka slutsatser som dras från historien och från till exempel Egypten idag. Socialistiska och demokratiska organisationer måste byggas i rekordfart.
5. Afrika och Asiens kolonialisering
På 20 år, mellan 1880 och 1900, koloniserade Europas stormakter i genomsnitt en miljon kvadratkilometer i Afrika årligen, det vill säga 2-3 gånger Frankrikes yta. Bakom denna extrema imperialistiska expansion låg jakten på råvaror, marknader, makt och prestige.
Förlaget Historiska Media har förtjänstfullt gett ut två böcker av den holländske historieprofessorn Henk Wesseling. Temat är europeisk imperialism på 1880-talet, Söndra och härska handlar om Afrika medan Imperiernas tid även behandlar Karibien, Asien och Stilla havsområdet.
”På 1770-talet existerade ingen bild av ett utvecklat och överlägset västerland gentemot ett underutvecklat och eftersatt öst”, konstaterar Wesseling. Konstantinopel var länge Europas största stad, medan Nanjing, Peking och Kanton i Kina även på 1800-talet var betydligt större och mer utvecklade än London eller Paris. Världens största stad år 1800 var dock Tokyo med en miljon invånare. Wesseling betonar att många i väst på den tiden beundrade utvecklingen i Asien.
Afrika, däremot, ansågs vara hopplöst efterblivet. De europeiska makterna intresserade sig länge enbart för slavhandeln från afrikanska kuststäder till Amerika. Mellan 1450 och 1900 fraktades 11 698 000 slavar – 26 000 människor per år under 450 år – som varor på de europeiska skeppen. Slavarnas arbetskraft skulle ersätta de 80-90 procent av befolkning- en i Nord- och Sydamerika som dog som ett resultat av de europeiska erövrarnas ankomst.
Det var först med kapitalismens framväxt som koloniseringen på allvar inleddes under 1800-talets andra hälft. Explosionen av produktivkrafter och kapital, främst i England och Tyskland, sprängde de nationella ramarna. Imperialismen beskrevs av Lenin som kapitalismens högsta stadium, vilket betydde stormakternas och monopolen ständigt pågående kamp och uppdelning av världen. Hela jorden blev en marknad – världshandeln ökade med 600 procent 1850-1914.
Under denna tid koloniserades Franska Indokina, Nederländska Ost-indien (Indonesien) och i stort sett hela Afrika. Efter krigen mot Spanien hade även USA kolonier, i Puerto Rico, Kuba och Filippinerna. ”Det koloniala införlivandet av stora delar av Asien och i stort sett hela Afrika genomfördes med våld”, skriver Wesseling.
Koloniseringen mötte hela tiden motstånd och uppror, från Frankrikes invasion av Tunisien 1881 till samma stormakts övertagande av Marocko 1912. Engelska trupper användes över hela världen, t ex i flera krig mot ashantifolket på Guldkusten (Gha-na). 160 000 afrikaner dödades enbart i maji-maji-upproret i tyska Östafrika 1905-06. I Asien bedrev Nederländerna ett blodigt krig i Aceh mellan 1873 och 1903. I Europas huvudstäder beskrevs ständigt hur nya regioner ”pacificerats”, d v s att motstån- det krossats i blod. Samma uttryck används för övrigt idag av USA i Irak och av Kina i Xinjiang/Östturkestan. I Kongo innebar Belgiens kung Leopolds påstått humana ”fristat” att befolkningen halverades 1880-1920, från 20 till 10 miljoner.
Uppdelningen av Afrika, som Wesseling noggrant redovisar, inleddes på Berlinkongressen 1878 och fortsatte med Berlinkonferensen, från november 1884 till februari 1885. Under den tyske kanslern Bismarcks ledning fick Frankrike fria händer i Tunisien, England fick Egypten, kung Leopold tog makten i Kongo och Tyskland kunde upprätta kolonier i Namibia, Kamerun och Tanzania.
En av de få deltagarna i Berlin som varit i Afrika, äventyraren och imperialisten Henry Morton Stanley, beskrev till exempel Kongo som bördigare än Mississippi, ”ett nytt Indien”. På ett möte med textilkapitalister i Manchester förklarade han: ”Om varje invånare i Kongobäckenet skulle köpa en söndagskostym… var det redan nog för att avsätta 300 miljoner yard manchestertyg”.
Möjligheten till nya marknader och råvaror – gummi, elfenben, guld, diamanter och palmolja kompletterade snart slavhandeln – var en särskilt stark drivkraft för den engelska kapitalismen. Som en av dess ideologer förklarade: ”Handeln tog oss till Västafrika; handeln får oss att stanna kvar i Västafrika. Den är källan och ursprunget till vår närvaro i Västafrika.” Wesseling redovisar de ekonomiska kalkylerna: ”Mellan 1882 och 1898 ställdes 70 miljoner afrikaner under brittisk överhöghet. Den genomsnittliga kostnaden uppgick till 15 pence per person”.
Imperialismen betydde att kapitalet sökte sig ut över gränserna för att säkra ännu större vinster. Denna kapitalexport var till större delen ett utbyte mellan de mer utvecklade ekono- mierna, men en del gick också till utsugningen av kolonierna. Kraftmätningen mellan främst de europeiska stormakterna blev global. Att skaffa styrkefästen i Afrika och Asien var därför inte enbart en fråga om vinstjakt, det handlade också om militär strategi och prestige. I begreppet stor-makt ingick helt enkelt att ha kolonier.
De styrandens rädsla för revolution på hemmaplan var också en drivkraft för koloniseringen. Den franska revolutionen 1789 och de följande åren hade följts av nya revolutioner 1830 och 1848, den senare i hela Europa. Utan kolonisering återstod bara klasskamp, ”krig mellan fattiga och rika”, varnade en berömd fransk författare. Den engelske imperialisten Cecil Rhodes förklarade att den som inte vill ha inbördeskrig måste bli imperialist. Kolonierna bidrog till att regeringar och kapitalister kunde göra vissa eftergifter till den egna arbetarklassen. Men framför allt användes de koloniala krigen i nationalistisk och chauvinistisk propaganda.
Lenin varnade i början av 1900-talet för faran att arbetare infekterades av kolonial chauvinism och att detta måste besvaras av arbetarrörelsen.
Internationella avtal och uppgörelser som i Berlin kunde inte förhindra utbrottet av första världskriget 1914, vars första militära strider ägde rum i Togo i Afrika. Kolonierna spelade en viktig roll under kriget, som leverantörer av råvaror och inte minst soldater. Storbritannien mobiliserade 1,4 miljoner soldater från Indien, 50 000 rekryterades till den franska armén från Franska Västafrika o s v. Första världskriget var ett imperialistiskt omfördelningskrig, förlängningen av det kapitalistiska systemets konkurrens. Den tyska imperialismen utmanade den brittiska, till ett fruktansvärt pris för befolkningen på båda sidor. I Afrika tog Frankrike och England efter kriget över Tysklands kolonier.
Inte heller revolutionen kunde avvärjas med hjälp av kolonier. Den ryska revolutionen 1917, i en stat vars ”kolonier” var grannländerna, skakade om hela världen och spreds över en stor del av Europa. Den blev också inledningen på en utvecklad masskamp i kolonierna.
Det fanns också en stark ideologisk, rasistisk propaganda till stöd för koloniseringen. Wesseling beskriver Englands ledande politiker 1885-1902, Lord Salisbury:
”Han var emot jämlikhet, demokrati och utvidgad rösträtt… Än mer illa tyckte han om ateism, klasskamp och socialism. Att ge irländarna röst-rätt ansåg han vara lika dåraktigt som att ge hottentotterna rösträtt…”.
Salisburys samtida, Joseph Chamberlain, ”trodde uppriktigt att den ’brittiska rasen’ – som han så gärna uttryckte det – var det bästa folket i världen…”. Denna linje sammanfattades i uppslagsverket Encyclopaedia Britannica, som om afrikaner menade att ”rasens historia” talade emot alla krav på jämställdhet.
På de svenska moderaternas hemsida år 2009 hänvisar man stolt till sin historia från 1800-talets slut. Hur förklarar och försvarar dagens ”salisburyister” – såna som Carl Bildt – den tidens grova rasism, krigen, plundringen, slavhandeln? Sanningen är att de struntar i den. Dessutom förs ju dagens krig, som USA:s krig i Irak, med samma argument, om än lite mer sofistikerade. Desto mer makabert är det därför när högerpolitiker idag angriper socialister för ”kommunismens brott”. Marx och Lenin var till skillnad från sin tids borgare motståndare till kolonisering och rasism, som båda är uttryck för det kapitalistiska systemet.
Henk Wesselings böcker rekommenderas till alla som är intresserade av koloniseringen och särskilt Afrika. De är skrivna ur ett tydligt europeiskt perspektiv, många afrikanska berättelser behövs som komplement, men det understryker samtidigt kapitalismens nakna maktpolitik.
Tillbaka till sidans topp
——————————————————————–
6. Tips på vidare läsning
– Afrika rising, what´s left of the good news? av Liv Shange
http://workerssocialistparty.co.za/africa-rising-whats-left-of-the-good-news/
– New political storms and masstruggles. Document on Africa from CWI 11th World Congress http://www.socialistworld.net/doc/7478
– Söndra och härska, bok av Henk Wesseling
– Kung Leopolds vålnad, bok av Adam Hochschild
– Imperialismen som kapitalismens högsta stadium, VL Lenin, http://marxistarkiv.se/klassiker/lenin/imperialismen.pdf
– Affärer i blod och olja, bok av Kerstin Lundell
finns i Röda Häften 6/7, sid 104-113
Marxistiska studier 