Ett studiematerial av Socialistiskt Alternativ (fd Rättvisepartiet Socialisterna), sammanställt av Elin Gauffin
1. Internationell demokratisk socialism – Trotskijs kamp mot Stalin
Det är viktigt för alla socialister att kunna svara på vad det var som gick fel i Sovjet, varför Sovjetunionen oavsett vad den kallades inte var någon socialistisk eller kommunistiskstat. Leo Trotskijs kanske största förtjänst är att han tidigt såg att en ny diktatur höll på att växa fram under Josef Stalins byråkratiska styre. Trotskij både varnade för, förklarade varför detta skedde och tog kampen emot – till slut med sitt eget liv som insats.
Socialister står för att den borgerliga stadsapparaten som existerar idag måste störtas och ersättas av en helt ny form av stat: en arbetarstat. Denna arbetarstat har i uppgift att ta itu med dagsuppgifterna och samtidigt jobba för att avskaffa sig själv. I ett socialistiskt samhälle där människor och miljö lever i harmoni ska det inte finnas något behov av en stat. (läs mer i t ex Lenins Staten och revolutionen, som skrevs mitt under revolutionsåret 1917).
Trotskij skriver i Den förrådda revolutionen från 1936:
”Hur man än tolkar den nuvarande sovjetstatens natur, är en sak otvivelaktig: vid slutet av dessa andra decennium är denna statsmakt varken död eller har ens börjat ‘dö bort’. Än värre är att den utvecklats till en tvångsapparat av hittills okänt slag. Byråkratin har inte bara låtit bli att försvinna genom att överlåta sin roll åt massorna, utan har blivit en okontrollerad makt, som dominerar befolkningen. Armén har heller inte ersatts av ett väpnat folk, utan har istället givit liv åt en priviligierad officierskast….även med den mest tänjbara fantasi skulle det vara svårt att tänka sig en mer slående kontrast än den mellan arbetarstaten enligt Marx, Engels och Lenins planer och den faktiska stat som styrs av Stalin.”
Ryska revolutionen
Socialistiskt Alternativ stödjer revolutionen i Ryssland 1917. Det är enda gången hittills i historien som arbetarklassen med stöd av bönderna lyckats att ta makten och behålla den. Alternativet hade varit en fortsatt blodig diktatur under en rysk Mussolini eller Hitler.
Vi stödjer Trotskijs analys som visar hur de objektiva omständigheterna och bristen på revolutionärt ledarskap i den europeiska arbetarklassen gjorde att Ryssland/Sovjetunionen senare blev isolerat – detta är viktiga orsaker till att landet inte kunde utvecklas i socialistisk inriktning. Detta motbevisar andra påståenden som t ex påståendet att det revolutionära partiet, bolsjevikerna, skulle ha varit odemokratiskt från början eller att det alltid blir fel när arbetarna försöker göra revolution.
Arbetarna i Petrograd, Rysslands huvudstad, störtade envåldshärskaren tsaren Alexander Nikolaj i den spontana revolutionen i februari 1917. Arbetarna gick samman i en ny typ av styre som byggde på arbetarråd, sovjeter.
Sovjeterna styrde till en del men samtidigt rådde efter februari en sk dubbelmaktsituation där den ekonomiska systemet var intakt och liberaler styrde genom regeringen och ett parlament – duman. Rysslands deltagande i det förhatliga världskriget fortsatte, liksom döden och nöden.
Sovjeterna växte under resten av året i antal och revolutionen spred sig över hela landet. I slutet av oktober fanns det 600 sovjeter som representerade 23 miljoner väljare. Sovjeterna valde sina representanter och det revolutionära partiet Bolsjevikerna fick majoritet i fler och fler sovjeter.
När den allryska sovjetkongressen sammanträdde den 25 oktober togs beslutet att bilda en regering baserad på sovjetstyret. Det tidigare politiska styret hade natten innan givit upp då det knappt fanns några som var beredda att försvara dem – maktövertagandet skedde nästan utan någon blodspillan alls. Läs mer om ryska revolutionen och vad den uppnådde i kapitlet ”Revolutioner”.
Inbördeskriget
Däremot tilltog våldet under 1918 när kontrarevolutionen genom olika attentat och krigshandlingar försökte ta tillbaka makten. 14 imperialistiska stater invaderade Sovjetunionen (Ryssland) med 21 arméer vilket stärkte kontrarevolutionärerna – rika bönder, tsarstatens män, officerare, fabrikanter – att dra igång inbördeskriget och den sk vita terrorn. Bland annat dödades 30 000 finska bönder och arbetare.
Trotskij fick i uppdrag att bygga upp den röda armen. Det fruktansvärda inbördeskriget höll på ända till 1921. Trots att de vita hade ihjäl många fler (1 miljon dog på den röda sidan och 127 000 på den vita), så vann tillslut revolutionens försvarare.
Men landet var ödelagt efter 7 år av krig. Reallönerna var på 30 procent av nivån före första världskrigets utbrott. Svår torka och gräshoppsinvasion gjorde att 36 miljoner människor drabbades av svält 1921. Ur dessa omständigheter var det omöjligt att bygga socialism.
Från arbetarstyre till byråkratisering
Sovjetdemokratin var överlägsen även den form av borgerlig demokrati vi har idag. Representanter valdes och kontrollerades underifrån.De hade inga privilegier, de verkade bland folket och de kunde avsättas direkt vid behov. Under krigets nöd var denna demokrati omöjlig att upprätthålla eftersom det pågick en daglig kamp för överlevnad. Inte ens sovjeternas exekutivkommitté höll ett enda möte mellan juli 1918 och februari 1920.
Under krigsåren hade de partier som tog till vapen mot revolutionen förbjudits, så det fanns bara kvar kommunistpartiet, som bolsjevikerna bytt namn till.
När arbetare och soldater i Kronstadt gjorde uppror 1921 i mycket kritiskt läge infördes dessutom ett tillfälligt fraktionsförbud.
Detta sågs av revolutionsledarna som en ytterst riskfylld åtgärd som bara kunde accepteras som ett tillfällig undantag med syfte att förhindra att partiet skulle sprängas i småbitar. Men när situationen hade lugnat ner sig och det var dags att häva förbudet – hade byråkratin redan vuxit sig så stark att den hade greppet.
Den unga sovjetstaten hade redan från början varit tvingad att anlita tjänstemän från gamla tsarstaten för administrationen dels pga deras specifika kunskaper men också pga den utbredda analfabetismen i landet.
Från början var tjänstemännen ur tsarstaten (som i sig varit gigantisk) politiskt kontrollerade av sovjeterna och partiet men mer och mer började dessa byråkrater förskansa sig makt och själva styra över partiet. Trotskij och Lenin konstaterade med oro hur de ryska kommunisterna blivit fångar ”i det väldiga svällande byråkratiska maskineriet”. ”Vem leder vem?”.
Lenin avled 1924 efter en längre tids sjukdom som hållit honom borta från politiken. Han hade i det som kallas hans testamente pekat ut Trotskij som den bästa arvtagaren att leda partiet och hade vädjat till denna att ta upp striden mot Stalin. Stalin såg till att detta testamente gömdes undan. Trotskij förstod att situationen ännu inte var mogen för en öppen strid om ledningen, det skulle se ut som en jakt på personlig makt, samt att byråkratin och stalinismen trots allt fick sin näring av objektiva omständigheter som det inte gick att påverka.
”Grundvalen för byråkratstyret är samhällets fattigdom på konsumtionsvaror, med den resulterande alla-mot-alla-kampen. När det finns tillräckligt med varor i en affär, kan köparna komma närhelst de önskar. När det råder knapphet på varor tvingas köparna stå i kö. När köerna är mycket långa, är det nödvändigt att sätta dit en polisman för att hålla ordning. Sådana är utgångspunkten för sovjetbyråkratins makt.” (Den förrådda revolutionen)
När ekonomin sen växte ökade istället för minskade alla slags orättvisor och privilegier. För ”Ingen som har rikedom att dela ut förbiser någonsin sig själv”.
Många som önskar att historien skulle tagit sig en annan vändning har frågat sig om det inte var fegt av Trotskij att inte tidigt ta upp ledarsstriden mot Stalin. Men risken är överhängande att Sovjetunionen hade gått samma öde till mötes bara med en annan person på toppen.
Trotskij insåg istället att han måste bygga en vänsteropposition, att han inte kunde förändra själv. Från 1923 kritiserade Trotskij och Vänsteroppositionen Sovjetstyret under Stalin i alla avgörande frågor internaitonellt och nationellt. Ett nytt kapitel och början på en ny lång kamp inleddes.
Trotskismen som till sin natur är ytterst internationalistisk spred sig så klart internationellt. Inte minst efter att Trotskij blivit landsförvisad 1929.
“Socialism i ett land”
Urartniningen av sovjetstaten hade inte bara en materiell bas utan skedde även till följd av den internationella arbetarklassens politiska kris. Alla revolutionärer i Ryssland 1917 och följande år hade utgått från perspektivet att revolutionen i Ryssland bara var en igångsättare som skulle få efterföljare i väst, där arbetarklassen skulle ta makten och komma till det fattiga, ekonomiskt och kulturellt efterblivna Rysslands undsättning. Revolutioner följde i Europa men de misslyckades, ofta pga socialdemokratins förrädiska roll. Trotskij i Den förrådda revolutionen:
”Efterkrigstidens revolutionära kriser kriser ledde inte till seger för socialismen i Europa. Socialdemokraterna räddade borgarna. Denna period, som för Lenin och hans kolleger såg ut som ett kort ‘andrum’, har utsträckts till en hel historisk epok. Sovjetunionens motsägelsefulla sociala struktur och den ultrabyråkratiska karaktären hos dess statsmakt är de direkta konsekvenserna av denna unika ‘oförutsedda’ historiska paus, som i kapitalistländerna samtidigt har lett till fascism eller pre-fascistiska reaktioner.”
Istället för det internationella perspektivet lanserade Stalin en helt ny teori som skulle passa som handen i handsken för hans egna maktfullkomliga intressen. Parollen för dagen hette ”Socialism i ett land”, dvs glöm världsrevolutionen – vi koncentrerar oss på vårt eget land nu. Det är inte svårt att föreställa sig att det fanns de som attraherades av dessa vaggvisor efter många år av svält, krig, dödade kamrater och besvikelser över de misslyckade revolutionerna i Europa.
Vad det egentligen syftade till vad att knyta upp befolkningslager bakom Stalins uppväxande maktapparat. Priset för världsproletariatet är oöverskådligt.
Stalin styrde ju inte bara Sovjetunionen. I den Tredje Internationalen (sammanslutningen av alla kommunistiska partier, 1919 – 1943, även kallad Komintern) började Stalin ge förödande ”råd” hur kommunistpartierna skulle agera. Läs mer i Tredje Internationalen efter Lenin och i Den Permanenta Revolutionen (längre ner). Stalins order gick ut på att kommunstipartierna skulle hålla tillbaka massorna och sluta upp bakom borgerliga radikala partier – att de inte skulle sträva efter socialistiska arbetarrevolutioner.
Istället skulle kommunistpartierna hjälpa borgerliga ”demokratier” att ta makten. Resultatet blev t ex att den kinesiska revolutionen 1925-1927 dränktes i blod (under nationalisten Chiang Kai-Shek) med tiotusentals dödade och fängslade, kinesiska kommunistpartiet reducerades till en spillra.
Kommunisterna i spanska inbördeskriget 1936 – 1939 vände på inrådan av Stalin stundom sina vapen mot andra socialister som ansågs vilja gå för långt vilket till slut gjorde att Francos diktatur segrade.
2. Teorin om den permanenta revolutionen
Leo Trotskij kunde tidigare än andra socialister, redan 1905, se vilken sorts revolution som var på gång i Ryssland och utarbetade sina perspektiv för den, vilket sedan bekräftades av den faktiska händelseutvecklingen. Senare, i debatt med den framväxande stalinismen, myntade han själva begreppet ”den permanenta revolutionen” för teorin.
All marxism är dialektisk och bygger på vad tidigare marxister redan sett tendenser till. I förordet till boken Den permanenta revolutionen (1929) skriver Trotskij:
”Den permanenta revolutionen i den mening Marx lade i begreppet betyder en revolution som inte kompromissar med någon form av klasstyre, som inte stannar upp vid det demokratiska stadiet utan går över i ett socialistiskt system, och bekräftar reaktionen utifrån, dvs en revolution, vars successiva utveckling har sina rötter i det föregående, och som endast kan sluta genom en fullständig likvidering av klassamhället”.
Ryssland var ett halvfeodalt land, styrt av en enväldig tsar och med efterblivet jordbruk. Ryssland utgjorde en sjättedel av jordytan men stod bara för tre procent av världsproduktionen. Kapitalistisk verksamhet hade dock startat upp i multinationella industrier med nära band till Europas finanskapital. Arbetarklassen där den fanns var relativt modern och samlad i stora fabriker. Landet var i sig en enda stor motsättning och det var inte svårt att förutse att en revolution var i antågande. Frågan var i vems intresse och under vems ledning revolutionen skulle ske.
Historiskt hade de sk borgerliga revolutionerna, ledda av det framväxande borgerskapet (men med hela folket som fotsoldater), kastat absolutism och feodalism på historiens skräphög – upprättat borgerlig demokrati och nationalstater som underlättat för marknaden, åsidosättande av kyrkans makt, utbildning, urbanisering och modernisering av jordbruket. Dessa borgerliga revolutioner kallades av socialister på den tiden för ”demokratiska revolutioner”. Det fanns bland reformister och liberaler en föreställning att för stater så som Ryssland, där ett kapitalistiskt styre än inte tagit makten, måste först borgerliga revolutioner äga rum och därefter en väntan under årtionden eller sekel av kapitalism innan landet skulle vara moget för socialism.
Frågan var vilket borgarskap i Ryssland som skulle leda en borgerlig revolution. Den kapitalistklass som fanns var på många sätt bundna till jordägare, kyrka och furstendömet och hade inget intresse av ett uppbrott. Även om de kunde se vilken kolossal hämsko tsarismen utgjorde fruktade borgarna den framväxande arbetar- klassen som uppenbarligen var i stånd att organisera sig ännu mer. De som hade ett intresse av revolution var naturligtvis de många miljonerna av urfattiga bönder och arbetare som allt mer fann situationen ohållbar.
Lärdomar av 1905
För alla socialister i Ryssland vid seklets början stod det klart att det var bönder och arbetare som skulle starta och leda revolutionen. Trotskij var på plats under generalrepetionen, den ofullbordade revolutionen 1905, han blev t om vald till ordförande för historiens första Sovjet (demokratiskt massorgan där arbetarna diskuterade och gemensamt tog beslut) – Petrogradsovjeten. Genom sin närvaro kunde han dra de nödvändiga slutsatserna vilka formulerades i artikeln Resultat och Framtidsutsikter:
”Den ryska revolutionens karaktär var den grund- läggande fråga, kring vilken de olika ideologiska tendenserna och politiska organisationerna i den ryska revolutionära rörelsen grupperade sig. Till och med inom den socialdemokratiska rörelsen skapade denna fråga allvarlig oenighet från det ögonblick händelserna gav den praktisk betydelse”, skriver Trotskij.
Mensjevikerna, som var en mer konservativ inriktning inom socialdemokratin (som på den tiden var revolutionär) menade att revolutionen skulle etablera borgerlig parlamentarism. Bolsjevikerna menade att revolutionens uppgift var att skapa en borgerlig republik genom arbetarnas och böndernas diktatur (ordet diktatur används på den tiden som synonymt för styre). Trotskij kom att utveckla denna tänkta konstruktion och se vart den skulle leda.
Arbetarklassens roll
Trotskij menade, vilket sedan kom att bekräftas, att den ledande kraften inom koalitionen arbetare och bönder, måste vara arbetarklassen. Inte för att de genomgripande förändringarna på landsbygden och avskaffande av godsägarväldet skulle vara mindre viktiga utan för att arbetarna helt enkelt genom sin plats i produktionen var en mer sammansvetsad kraft närmare de politiska och ekonomiska maktcentran.
Resultat och Framtidsutsikter slår fast:
”När proletariatet väl en gång har tagit makten, kommer det att kämpa ända till slutet”.
Eftersom det är arbetarklassen som kommer vara den drivande kraften i en revolution som startar på den traditionellt borgerliga revolutionens frågor (blev i februari 1917 frågor som Ned med tsaren, inför borgerlig demokrati, slut på kriget, bröd och fred, åtta timmars arbetsdag, förtryckta nationers rätt till självbestämmande) så kommer inte frågorna stanna därvid utan revolutionen permanentas, går vidare. Inte bara för att arbetarklassen har mer att kämpa för utan också för att inte ens dessa begränsade frågor gick att genomföra inom ramarna för det kapitalistiska systemet.
Tsarens apparat var kvar efter februari även om han personligen avlägsnats och något parlamentariskt val genomfördes inte, krigspolitiken fortsatte liksom nöden osv. Därför fortsatte den revolutionära processen fram till oktober då sovjetsystemet tog över, ett arbetar- och bondestyre under arbetarnas ledning. Företag och banker nationaliserades, jordreformer påbörjades. Revolutionen hade fått en socialistisk karaktär. Dock bara början på en sådan.
Tre aspekter om teorin
Trotskij sammanfattar tre aspekter av teorin:
A) ”Den påpekade att de efterblivna borgerliga nationernas demokratiska uppgifter i vår epok direkt ledde fram till proletariatets diktatur och att proletariatets diktatur sätter de socialistiska uppgifterna på dagordningen…Demokrati [dvs det borgerliga stadiet] är sålunda inte en regim som fortsätter att existera i decennier, utan den blir bara ett direkt förebud för den socialistiska revolutionen. De är fastkedjade vid varandra. Mellan den demokratiska revolutionen och den socialistiska uppbyggnaden av samhället råder det sålunda ett permanent tillstånd av revolutionär utveckling.
B) Teorins andra aspekt gäller den socialistiska revolutionen som sådan. Under en oändlig lång tid och under ständiga inre konflikter genomgår alla sociala relationer en förändring. Samhället ömsar skinn. Varje steg i utvecklingen är beroende av det föregående. … Omvävlningen inom ekonomin, tekniken, vetenskapen, familjen, moralen och vardagslivet utvecklas under en komplicerad växelverkan, vilket gör att samhället inte kan uppnå ett tillstånd av jämvikt. I detta ligger den socialistiska revolutionens permanenta karaktär som sådan”.
Med andra ord är inte allt fixat och klart efter revolutionens seger utan samhället kommer fortsätta att revolutioneras och utvecklas. T ex kommer kampen mot rasism, kvinnoförtryck, klassprivilegier och heteronorm att behöva fortsätta även om den med en socialistisk ekonomi som grund kommer ha helt andra förutsättningar att lyckas. Detta stadie av utveckligen stannade av i Sovjetunionen i och med stalinismens etablering.
C) ”Den tredje aspekten på teorin om den permanenta revolutionen har att göra med den socialistiska revolutionens internationella karaktär”.
På grund av hur kapitalismen redan har utvecklat en världsmarknad så måste socialismen vara internationell för att lyckas. Det var på den avgörande punkten som det stupade efter 1917. Den ryska revolutionen inspirerade förstås till efterföljare över hela Europa men i inget land lyckades arbetarklassen verkligen ta makten och därför blev Sovjet isolerat. Landet var alldeles för efterblivet för att på egen hand kunna utveckla en socialistisk ekonomi. Istället växte sig Stalins diktatur fram och just på den här frågan – om revolutionens internationella karaktär – behövde Stalin ett teoretiskt motgift (se ovan teorin om Socialism i ett land). Därför gick stalinismen till så hårt angrepp mot Trotskijs permanenta revolution och försökte slå en kil mellan denna och Lenin/ryska revolutionens praktik, varpå Trotskij svarade med bland annat boken Den permanenta revolutionen.
Trots att stalinismen idag i stort sett är utdöd så är dessa diskussioner väldigt värdefulla även för dagens situation. I Indien som liknade Ryssland för 100 år sedan kunde arbetarklassen inte leda en borgerlig revolution (där fanns inget revolutionärt socialistiskt parti) och än idag är många av de borgerliga uppgifterna fortfarande olösta, t ex jordreform, kastsystemets kvarlevor, den nationella frågan. Indien har en stormaktsroll på sin planhalva av världsmarknaden men är samtidigt beroende av de stora imperialistiska makterna.
Kina däremot är imperialistisk supermakt som slåss om världsherraväldet. Att detta kunnat ske så snabbt beror på vägen via maoismen (en form av stalinism) och dess starka stat samt kontroll över ekonomin visade sig vara en genväg mot kapitalistisk världsmakt när arbetarklassen inte kunde kasta av sig den maoistiska byråkratin och själva ta makten. Regimen kunde hoppa över stadiet av demokratisk parlamentarism.
Permanenta revolutionen idag
För de fattiga massorna i Asien och över hela världen kvarstår kampen för grundläggande fri och rättigheter, mat för dagen, säkra jobb, utbildning, välfärd, rasism, sexuellt förtryck osv som kapitalismen aldrig haft för avsikt att lösa. För dem är erfarenheten från historien en nyckelfråga: att det krävs en allians mellan arbetarna och de fattiga bönderna, i en ”oförsonlig kamp mot” det egna landets borgare och under arbetarnas ledning.
Bara de senaste åren har vi sett revolutioner som i arabiska våren 2011 som bara påbörjats men sedan inte permanentats utan avstannats. Och dessvärre har det inneburit en fortsättning på splittring, krig, fattigdom och förtryck. I Latinamerika har flera röda presidenter försökt gå en balansgång mellan reformer och marknad, vilket har lett till en del sociala framsteg men långt ifrån genomgripande och bara på villkor att den omgivande kapitalistiska ekonomin går framåt. När den ekonomin nu bromsar in kan hela projekten äventyras.
3. ÖVERGÅNGSPROGRAMMETS METOD
Metoden av övergångsprogram har använts av socialister ända sedan 1800-talet, så detta var inget som trotskismen ”uppfann”. Marxister har alltid som uppgift att utefter kampen och historiens gång utveckla programmet. Trotskismen bidrog genom att ännu tydligare understryka vikten av övergångsprogram, vilket är en programmatisk förlängning av teorin om den permanenta revolutionen.
Programmet som den trotskistiska internationalen, den fjärde internationalen (efter att den tredje, den kommunistiska, förlorat all trovärdighet i och med att Hitler kom till makten, se nästa avsnitt) antog vid sin grundningskonferens 1938 kallades kort och gott för just Övergångsprogrammet.
Ett marxistiskt program är ett sammanfattande av erfarenheter av tidigare arbetarkamper. Meningen är att de tidigare erfarenheterna, om vilka vägar som lett till avstickare och vad som rönt framgång, ska kunna användas för att lyfta nuvarande och kommande kamp till högre nivåer.
Till skillnad från politiska partier/rörelser som har sitt program enbart som utsmyckningar, visioner vid högtidsceremonier, är vitsen med det marxistiska programmet att det ska användas dagligen.
Inom socialdemokratin debatterades programmet mycket kring förra sekelskiftet. Inte minst Rosa Luxemburg såg hur förborgerligandet av socialdemokratins ledning, som tog fart när de blivit invalda i parlament så som tyska riksdagen, innebar att man försökte stycka upp programmet två delar.
Ett minimiprogram som var det enda som det skulle läggas fokus vid, reformer för dagen – och ett maximiprogram som hade med vackra fraser om socialism men som lades på hyllan och inte betydde något i praktiken. Nu hade kompromissernas tid inletts, först för att reformer skulle ersätta revolutioner sedan blev reformerna kontrareformer och krig. Luxemburg stred emot denna uppdelning. ”Vi känner bara till en sak: socialismen; detta är det minimum vi ska säkra”.
Trotskij skriver i inledningen till Övergångsprogrammet:
”Under den dagliga kampens gång måste vi hjälpa massorna att finna bron mellan de nuvarande kraven och revolutionens socialistiska program. Denna bro bör innefatta ett system av övergångskrav, som utgår från dagens förhållanden och dagens medvetande bland breda skikt av arbetarklassen och undantagslöst leder till den avgörande slutsatsen: proletariatets makterövring.”
Det krävs en ständig närvaro för att klara av att skapa ett program som berör arbetare, som når fram till just deras nivå av medvetenhet utan att anpassa sig neråt och inte heller sväva som något obegripligt ovanför huvudet på dem.
Denna inriktning gör att marxister också sannerligen kämpar för reformer eller mot kontrareformer (nedskärningar, privatiseringar, attacker). Faktum är att det är just revolutionärt inriktad kamp som har störst chans att uppnå några reformer överhuvudtaget. Övergångskraven hjälper till att staka fram vägen, om alla dagskrav sammantaget ska genomföras kommer det kräva en samhällsgenomgripande förändring.
4. ENHETSFRONTEN – KAMPEN MOT FASCISMEN
Ytterligare ett bidrag till marxismen från Trotskij är betoningen av vikten av enhetsfront som ett medel för kampen. Redan i början på 1920-talet stod det klart att de revolutionära tillfällena i Europa höll på att glida ur arbetarnas händer, se ovan. Detta var en fatal tid vars utgång i förlängningen istället ledde till att fascisterna fick initiativet.
Hur som helst, de unga kommunistpartierna behövde se och anpassa sig det faktum att revolutionen inte längre stod högst på dagordningen. Majoriteten av arbetarna var inte revolutionärer, det handlade om att använda övergångsprogrammet och kunna möta dem där de befann sig.
Stalismens zick-zackande
När stalinismen allt mer stärkt sitt grepp över kommunistpartierna runt om i världen resulterade detta i en tragisk zick-zack politik. Ena dagen utropade Stalin ”tredje periodens politik” vilken innehöll tvångskollektiviseringar av böndernas jord i Sovjeunionen, upprättande av femårsplaner på två år och internationellt idéen om att den värsta fienden var socialdemokratin – som kallades socialfascister. Allt för att det gynnade Stalins egen position. Nästa dag/år var det samarbete över klassgränserna som gällde, och Stalin gjorde pakter med Churchill och till och med med Hitler.
Hitler hade kunnat stoppas
I boken Kampen mot Hitler, visar Trotskij hur Hitler faktiskt hade kunnat stoppas om Kommunistpartiet å sin sida hade appellerat till de socialdemokratiska massorna i ett gemensamt försvar. De socialdemokratiska ledarna var ännu mer blinda och låtsades som att fascismen inte var ett rejält hot alternativt trodde naivt att den borgerliga staten skulle stoppa nazismen.
Kapitalisklassen å sin sida var den kraft som bar fram nazismen. I valet mellan revolution eller nazism valde de det förra. Trotskij såg tidigt att fascismen handlar om att utplåna varje form av arbetarorganisering.
Samtidigt som socialister måste vakta partiets oberoende, t ex den kinesiska revolutionen 1925-1927 hade ju som nämnts dränkts i blod för att kommunisterna underordnade sig borgarna, så kan partiet aldrig stå i motsättning till arbetarna. Partiets ”kamp för att vinna klassens majoritet inte vid något tillfälle får komma i motsättning till arbetarnas behov att bevara enheten inom sina kämpande led”.
Enhetsfronten innebär ett samarbete inom klassen för att gemensamt bemöta dagsuppgifter – t ex stoppa fascisterna. Trotskij sa till de tyska kommunisterna att söka allians med de socialdemokratiska basmedlemmarna oavsett om deras ledning var borgerlig. På så sätt skulle de vanliga arbetare på arbetsplatserna få förtroende för det kommunistiska partiet, inse de s-märkta ledarnas svagheter och radikaliseras. Detta skedde inte – istället anklagades Trotskij av Kp-ledningen och Moskva att gå socialdemokratins ärenden.
Det tyska kommunistpartiets ledare så som Ernst Thälman drev en ultimatistisk linje, typ vi samarbetar bara om ni skriver under på kommunismens synsätt. Hade istället de kommunistiska arbetarna som organiserat försvarskommitteer appellerat till de socialdemokratiska massorna att följa med hade Hitler kunnat stoppats, innan han krossat dem.
”Kommunistpartiet måste kalla till försvar av de materiella och moraliska positioner som arbetarklassen har lyckats erövra i den tyska staten. Det gäller mest omedelbart arbetarnas politiska organisationer, fackföreningar, tidningar, tryckerier, klubbar, bibliotek, etc. De kommunistiska arbetarna måste säga till sin socialdemokratiska motpart:
’Våra partiers politik står i direkt motsättning till varandra, men om fascisterna ikväll kommer och förstör er organisations samlingslokal, så kommer vi genast rusande med vapen i hand för att hjälpa er. Kan ni lova att ni rusar till vår hjälp om vår organisation hotas?’ Det är kärnan i vår politik under den nuvarande perioden. All agitation måste ha detta tema.” (Trotskij: Vändningen i Kommunistiska internationalen och situationen i Tyskland, september 1930.)
Spanien
De första lokaler som Hitlers stormtrupper gjorde kaffeved av var just fackföreningarnas och partiernas, både de kommunistiska och de socialdemokratiska. Några år efter denna katastrof startade det spanska inbördeskriget. Återigen stod arbetarrevolution mot fascism.
Istället för Enhetsfront tillämpades Folkfront av de olika arbetarpartierna. Folkfronten var en sammanslutning inte bara mellan socialdemokrater, kommunister, anarkister och halvtrotskister utan innefattade även borgerliga partier som fick oproportionellt stort utrymme. Arbetarpartierna skar ner på sitt program i en ensidig anpassning till borgarna. I kommunisternas fall var det en medveten taktik att förhindra en arbetarrevolution liknande Ryssland 1917 eftersom detta hade äventyrat Stalins relationer med västmakterna och även kunnat ge impulser till en ny revolution i Sovjetunionen självt.
Under flera år böljade revolution och kontrarevolution över Spanien 1936-1939 med väldigt många heroiska insatser från Spaniens arbetare och även arbetare från andra länder. Vid flera tillfällen hade arbetarna kunnat ta makten om de inte svikits av ledarna för olika arbetarpartier/grupperingar. Eftersom detta inte skedde kunna till slut Francisco Franco genomföra sin kupp och upprätta den 40-åriga diktaturen.
Summering
Det här var en kraftig summering av den historiska trotskismen. Rättvisepartiet Socialisterna och ISA menar att vi tillämpar trotskismen på ett levande sätt idag och att vår inriktning av marxismen – trotskismen – är i ständig utveckling. De fyra grundläggande beståndsdelarna består: Internationalismen är avgörande och all sann socialistisk kamp/program har sin utgångspunkt i arbetarmassornas demokratiska kontroll underifrån. Kamper/revolutioner är aldrig enfrågerörelser. Allt hänger ihop och kamper permanentas.
Vi trotskister försöker medvetet länka samman dagsaktuella frågor med antikapitalism och idén om ett framtida socialistiskt samhälle till ett övergångsprogram. Det är den breda arbetarklassen som bär på nyckeln till nödvändiga revolutionära omvälvningar – inte allianser med borgare och liberaler.
Vi läser inte Leo Trotskij som en bibel utan använder metoderna på dagens processer och inspireras av hans djärvhet och kritiska tänkande. Precis som på Trotskijs tid måste vi testa idéerna gentemot egna erfarenheter och handling. Lärdomar från historien är viktiga för att inte misstag ska upprepas.
Diskussionsfrågor:
• Varför använde inte Trotskij Röda armén för att stoppa Stalin?
• Vad har den permanenta revolutionens teori för bäring i dagens revolter och uppror?
• Är övergångskrav och -program viktiga idag?
• Vilka är de viktigaste lärdomarna från Trotskijs kamp mot Stalin?
Läs mer:
• Ryska revolutionens historia, 3 band av Leo trotskij (RS bokhandel)
• Kampen mot nazismen i Tyskland, av Leo Trotskij (Vaktel förlag/RS bokhandel)
• Resultat och framtidsutsikter, av Leo Trotskij (marxists.org/RS bokhandel)
• Den förrådda revolutionen, av Leo Trotskij (marxists.org/RS bokhandel)
• Den permanenta revolutionen, av Leo Trotskij (marxists.org/RS bokhandel)
• Övergångsprogrammet, av Leo Trotskij (marxistarkiv.se/RS bokhandel)
• Klassen, partiet och ledarskapet, av Leo Trotskij (markistarkiv.se)
Marxistiska studier 