Ett studiematerial av Socialistiskt Alternativ (fd Rättvisepartiet Socialisterna), sammanställt av Katja Raetz
Marxistisk filosofi kallas oftast kort och gott för ”marxism”. Lenin skrev 1913 artikeln Marxismens tre källor och tre beståndsdelar vid 30-årsminnet av Karl Marx död vilket är en kort och bra sammanfattning av marxismen. Lenin påvisar de viktigaste delarna, nämligen materialismen, förhållanden mellan klasserna och nödvändighet av klasskampen.
Friedrich Engels skriver att “socialism liksom varje ny teori måste närmast knyta an till det befintliga tankematerial, hur mycket än dess rötter låg i materiella ekonomiska fakta”. Och detta gäller självklart även Marx och Engels själv.
Karl Marx föddes 5 maj 1818. Det var i en tid där kapitalism framväxt allt mer tog fart. Ångmaskinen hade redan på 1700-talet lagt grund för industrialiseringen. Proletariseringen av större delar av samhället ägde rum. Vetenskapen började göra viktiga framsteg, till exempel Darwins evolutionsteori.
Inom filosofin representerades nytänkandet framförallt genom Friedrich Hegel (som fick sitt genombrott i början på 1800-talet, dog 1831). Hegel visade att det pågår en ständig förändring och vidareutveckling inom naturen och den mänskliga historien som inte kan få någon slutpunkt.
Hegel: Dialektiken
För att citera Engels:
”Lika litet som kunskapen kan historien få en definitiv avslutning i ett fulländat idealtillstånd för mänskligheten; ett fulländat samhälle, en fulländad ’stat’ är något som blott kan existera i fantasin.” ”Den påvisar alltings förgänglighet och det förgängliga i allt, och ingenting annat blir bestående för densamma än den oavbrutna processen av vardande och utslocknande, än den ändlösa rörelsen uppåt från det lägre till det högre”. (Ludwig Feuerbach och den klassiska tyska filosofins slut, 1886)
Hegel förklarade att företeelser eller ting i naturen inte ska ses isolerade utan i sitt sammanhang. Man kan säga att Hegels återupptäckte dialektiken och vidareutvecklade den. Han försöker påvisa inre sammanhang i rörelsen och utvecklingen. Där ligger hans stora bedrift.
Hegel menade att olika epoker representerar olika idéer som genom sina begränsningar och inre motsägelser drivs framåt mot en allt klarare, alltmer omfattande medvetenhet.
Idéer var det viktiga, dvs. Hegel var idealist. Han menade att även naturen var en manifestering av denna idé.
Feuerbach, Marx, Engels: Materialister
Marx och Engels var ”vänsterhegelianer” eller ”unghegelianer”. Till skillnad från sin läromästare baserade de sig på en materialistisk världsuppfattning. Mellan åren 1844-45 blev de anhängare till Ludwig Feuerbach som bröt med Hegels idealism. Ludwig Feuerbach förklarar att naturen existerar oberoende av filosofin och att även vi människor som är produkter av naturen står på denna grundval:
”Ingenting existerar utanför naturen och människan, och de högre väsen, som vår religiösa fantasi skapat, är blott den fantastiska återspeglingen av vårt eget väsen. Förtrollningen var bruten; ”systemet” hade sprängts och kastats åt sidan, motsägelsen hade lösts sedan det visat sig, att den endast existerade i inbillningen. – Man måste själv ha upplevt denna boks [Feuerbachs Wesen des Christentums] befriande verkan för att kunna göra sig en föreställning därom. Hänförelsen var allmän: alla var vi med ens feuerbachianer” (Ludwig Feuerbach och den klassiska tyska filosofins slut, Engels, 1886).
Frågan handlade om förhållandet mellan tänkandet och varan. Med andra ord: vad är det primära – Vad kommer först: anden eller naturen?
Idealismen menar att anden existerade före naturen och förutsätter därmed någon form av högre makt = Gud. Enligt materialismen är naturen det primära, dvs. det är människan som skapar Gud.
Detta var inte bara en allmän teoretisk fråga utan har framförallt betydelse för synen på staten. Hegel som idealist antog att det först fanns en idé och att världen då blir denna idés yttre manifestation.
Hegel ”utgår från den abstrakta Idén, vars utveckling i staten är den politiska författningen”, skriver Marx 1843 i skriften Till kritiken av den hegelska rättsfilosofin. Där kritiserar Marx Hegels idé om att det är staten som är det överordnade som av Hegel beskrivs som en ”yttre nödvändighet”. Hegels menar alltså att staten skapar samhället, familjen etc. medan Marx och Engels förklarar att det är tvärtom, att det är verkligheten, samhället som skapar staten, närmare bestämt den klass som dominerar samhället.
Engels beskriver det så här i Ludwig Feuerbach:
”I staten möter vi den första ideologiska makten över människan. Samhället skapar sig ett organ för försvar av sina gemensamma intressen gentemot inre och yttre angrepp. Detta organ är statsmakten. Det har knappt uppkommit, förrän det gör sig självständigt i förhållande till samhället, och detta desto mer, ju mer det blir organ för en bestämd klass och förverkligar denna klass’ herravälde. Den undertryckta klassens kamp mot den förtryckande klassen blir oundvikligen en politisk kamp, en kamp framför allt mot denna klass’ politiska herravälde. Medvetandet om denna politiska kamps samband med dess ekonomiska grundval avtrubbas och kan helt och hållet försvinna. Om detta också inte helt och hållet är fallet med de kämpande parterna, så är det nästan alltid fallet med historieskrivarna. Av de gamla historieskrivarna, som behandlat kampen inom den romerska republiken, är det endast Appianus som klart och tydligt säger oss, vad det i själva verket gällde – nämligen jordegendom”.
Men Marx kritiserade även den gamle materialismen som han ansåg var alltför mekanisk. Största begränsningen hos Feuerbach var att han inte kunde se världen i sin historiska utveckling, dvs. han kunde inte se denna ständiga pågående process som Hegel hade upptäckt.
Marx sammanfattar sin kritik i skriften Teser om Feuerbach 1845 där han skriver att även om omständigheterna former människan kan människan också forma omständigheter omkring sig:
”Den materialistiska läran att människorna är produkter av omständigheterna och av uppfostran glömmer, att omständigheterna förändras av människorna och att uppfostraren själv måste uppfostras. I en sådan lära måste man därför dela samhället i två hälfter – varav den ena är upphöjd över samhället… Sammanfallandet av de förändrade omständigheterna och den mänskliga verksamheten, eller människans förändring av sig själv, kan bara fattas och rationellt förstås som revolutionär praxis.”
Marxism: Dialektisk materialism
Marx betecknar den gamla materialismen som åskådande materialismen medan han utvecklar den dialektiska materialismen där människan är aktiv subjekt.
Både dialektiken och materialismen behövs. I Socialismens utveckling från utopi till vetenskap (1880), skriver Engels om förhållandet mellan helhet och detaljer och gör en historisk överblick:
”Om naturen eller den mänskliga historien eller vår egen själsverksamhet underkastas tänkandet, så möter oss närmast bilden av ett oändligt nät av sammanhang och växelverkningar, där ingenting förblir vad, var och hurudant det var, utan allt rör sig, förändras, blir till och förgår. Vi ser alltså närmast helhetsbilden i vilken detaljerna ännu mer eller mindre träder i bakgrunden, vi ger mera akt på rörelsen, övergångarna, sammanhangen än på vad som rör sig, förändras och hänger samman. Denna ursprungliga, naiva men i sak riktiga upp- fattning om världen är den gamla grekiska filosofins och framlades första gången klart av Heraklitos: Allt är och är ändå inte, ty allting flyter, befinner sig i ständig förändring, i ständigt vardande och försvinnande.”
”Men hur riktigt detta betraktelsesätt än uppfattar den allmänna karaktären hos företeelsernas helhetsbild, räcker det inte för att förklara detaljerna, av vilka denna helhetsbild består. Och så länge vi inte känner dessa, är vi inte heller på det klara med helhetsbilden. För att lära känna dessa detaljer, måste vi gripa ut dem ur deras naturliga eller historiska sammanhang och undersöka dem, var och en för sig, ifråga om deras beskaffenhet, deras särskilda orsaker och verkningar o.s.v. Detta är närmast en uppgift för naturvetenskapen och historieforskningen, forskningsgrenar som av mycket goda grunder endast intog en underordnad plats hos den klassiska tidens greker, emedan dessa framför allt först måste samla material för desamma. Först sedan det naturliga och historiska materialet i en viss utsträckning samlats, kan man börja den kritiska sållningen, jämförelsen av, respektive indelningen i klasser, ordningar och arter.”
”Den begynnande exakta naturforskningen utvecklades därför först av den alexandrinska periodens greker och senare, under medeltiden, av araberna. En verklig naturvetenskap daterar sig emellertid först från andra hälften av 1400-talet, och från den tiden har den gjort allt snabbare framsteg. Sönderdelandet av naturen i dess enskilda delar, indelandet av de olika naturförloppen och naturföremålen i bestämda klasser, analysen av de organiska kropparnas inre alltefter deras mångfaldiga anatomiska former var grundförutsättningen för de jättelika framsteg, som de sista fyrahundra åren medfört i vår kunskap om naturen.”
”Men de har likaledes kvarlämnat en vana att upp- fatta naturföremålen och naturförloppen isolerade, utanför det stora helhetssammanhanget, alltså inte i deras rörelse utan i deras vila, inte som väsentligen föränderliga utan som fast bestående, inte som levande utan som döda. Och i det detta betraktelsesätt – såsom det skedde genom Bacon och Locke – överfördes från naturvetenskapen till filosofin, skapade det de sista århundradenas specifika dumhet: det metafysiska tänkesättet.”
Nu en närmare titt på dialektiken och de tre rörelselagarna.
Tre rörelselagar
Dialektiken är en metod för att analysera hur förändringar sker, varför förändringar sker och vad som är resultat av denna förändring. Det är ” vetenskapen om de allmänna rörelselagarna för såväl yttervärlden som det mänskliga tänkande”
Särskilt tre lager som har betydelse:
- Kvantitetens övergång till kvalité
- Motsatsernas kamp
- Negationenens negation
Kvantitetens övergång till kvalité
Denna lag kan tydligt ses i exempel från naturen. När en värmekälla värmer vatten blir det gradvis varmare och varmare. Det sker en kvantitativ förändring. Värmen i vattnet stiger stegvis. Plötsligt vid 100 grader sker en kvalitativ förändring: vattnet blir till ånga och fått därmed en kvalitativt annorlunda form av vatten.
Som ett exempel för övergången från kvantitet till kvalitet i samhället refererar Engels till Karl Marx då han analyserar kapitalistiska produktionen och ser att först när det finns ett bestämt minimum av anhopat penningvärde blir det till kapital:
Som exempel förutsätter han att inom en viss produktionsgren arbetaren dagligen arbetar åtta timmar för sin egen räkning, d.v.s. för att frambringa sin arbetslöns värde, och de följande fyra timmarna för kapitalisten, för att frambringa det mervärde som denne stoppar i fickan. I så fall måste någon förfoga över en värdesumma, som tillåter honom att förse två arbetare med råmaterial, arbetsredskap och arbetslön, för att han dagligen skall kunna stoppa på sig så mycket mervärde att han kan leva på det lika gott som en av sina arbetare. Och då den kapitalistiska produktionens ändamål inte bara är det rena, livsuppehället utan att öka rikedomen, så vore vår man med sina båda arbetare fortfarande ingen kapitalist. För att nu kunna leva dubbelt så gott som en vanlig arbetare och dessutom överföra hälften av det producerade mervärdet i nytt kapital måste han kunna sysselsätta åtta arbetare, alltså förfoga över det fyrdubbla av den ovan förutsatta värdesumman. Och först på denna punkt, mitt i en rad av fortsatta analyser som belyser och motiverar det faktum att inte vilken som helst värdesumma är tillräcklig för att förvandlas till kapital, utan att varje utvecklingsperiod och varje industrigren har sina bestämda minimigränser (Anti-Düring, Engels, 1878).
Här ligger förklaringen varför det finns språngvis förändringar både inom naturen och inom samhällsutvecklingen. Trots att det är så som rörelser uppträder i natur och samhälle så förnekas detta vanligtvis av historiker, samhällsvetare, politiker med flera som medvetet eller omedvetet döljer det faktum att revolutioner tillskillnad från myten är något ytterst ”naturligt”.
Motsatsernas kamp
Denna lag innebär att orsakerna till förändring ligger inte bara utanför tingen, människan eller historiska händelser. Förändringar sker även genom motsatsförhållanden som byggs upp inom tingen, människan eller historiska händelser. Enligt den andra lagen ingår det i varje ting två motsatta element som dels behöver varandra (enhet), dels motsäger varandra (konflikt). All progressiv utveckling sker genom enheten av och konflikten mellan dessa motsatta enheter. Till skillnad från Hegel ser Engels den dialektiska processen i naturen som den primära, medan tänkandets dialektik är sekundär:
“Rörelsen är en motsägelse, t.o.m. den enklaste mekaniska rörelse kan fullbordas endast genom att en kropp i ett och samma tidsmoment befinner sig på en plats och samtidigt på en annan plats, genom att den så väl befinner sig som inte befinner sig på en och samma plats. Och orsaken till dessa motsägelser lika väl som lösningen ur dem är oföränderligt densamma – just rörelsen” (Anti-Düring, Engels, 1878).
Lenin listar upp flera bra exempel för motsatsernas kamp i sin skrift Till frågan om dialektiken (1914):
- I matematiken: plus och minus samt differential och integral.
- I mekaniken: verkan och motverkan.
- I fysiken: positiv och negativ elektricitet.
- I kemin: förening och sönderfall av atomer.
- I samhällsvetenskapen: klasskamp.
Lenin kallar motsatserna även för enhet och kamp.
Marx visar i Kapitalet upp motsatsernas kamp i ana- lysen av kapitalism. Huvudmotsatsen i samhället som driver fram utvecklingen är motsatsen mellan produktivförhållandena och produktivkrafterna, kort sagt motsatsen mellan kapital och arbete.
Produktivkrafter, det är allt mänskligt arbete, resurser och arbetsredskap. Med produktionsförhållanden menas egendomsförhållandena eller människans relation till produktivkrafterna. Medan produktivkrafterna i kapitalism har en samhällelig karaktär som involverar många arbetare, redskapen är tillverkade av komponenter från olika delar av världen osv så präglas produktionsförhållandena av det privata ägandet som är koncentrerat till en liten superrik elit.
Det är i motsatsen mellan dem som det uppstår klasskillnader.
Detta blir tydligt om man jämför feodalism med kapitalism som två olika klassamhällen.
Inom feodalismen var jorden det som var det viktigaste produktionsmedlet och som ägdes i stora delar av feodalherrarna. Småbönder arrenderade jord från godsherren och fick det som behövdes för livet men överskottet gick till godsherren. Mer överskott ledde till att produkterna fick en annan innebörd, ett annat värde, från att tidigare endast varit bytesmedel till att bli en vara.
Köpmän uppstod, som ombesörjde varuutbyte och samtidigt tjänade på det. Motsatserna mellan de feodalistiska produktionsförhållandena med, trots allt, småskalig produktion och behovet att utöka varuproduktionen ledde till att produktionen inte kunde vidareutvecklas. Detta kunde först ske i ett annat samhällssystem: kapitalism.
Negationernas negation
Denna lag handlar om resultatet av förändringarna. Förändringen leder alltså till någonting nytt som är oåterkalleligt men som ändå anknyter till tidigare förhållandena.
Negationens negation innebär en progressiv utveckling uppåt. Genom att ett ting på en särskild nivå negeras (förstörs) transformeras det till en högre nivå. Genom en andra negation – negationens negation – sker en transformation till en ytterligare högre nivå. Engels kallar denna utveckling spiralformad. I Anti-Düring ger Engels flera exempel på negationens negation i naturen, bland annat då ett sädeskorn faller i god jord och gror, negeras fröet (det upphör att existera) men istället framträder en planta – negationens negation.
Inom samhället kan man se detta som övergång från en samhällsform till nästa, som i exempel ovan övergången från feodalism till kapitalism.
Den borgerliga revolutionen i Frankrike 1789 och åren därefter ledde till att kejsaren avsattes och halshöggs, feodalismen avskaffades men följde samtidig av ett nytt klassamhälle med tillskärpta klassmotsättningar, dvs ett liknande samhälle på högre nivå. I Kapitalet ger Marx flera exempel på negationens negation. Han ser den kapitalistiska privategendomen som en negation av den individuella privategendomen, medan övergången till samhällelig egendom står för negationens negation.
De tre lagar samverka, det finns ingen statisk skiljelinje mellan dem, dvs. när vi analyserar samhället säger vi inte här är det lag 1 som gäller eller här är det lagen om negationens negation som verka utan den centrala be-driften med dialektisk materialismen är kunskapen om att det finns en objektiv lagbundenhet inom naturen som även gäller människan och den mänskliga utvecklingen.
Dialektisk materialism är inte en metod för att endast analyserar och förstår dagens samhället, det är framförallt ett medel att förstå den mänskliga historien. Lag 1 förklarar den språngvisa utvecklingen genom till exempel revolutionära förändringar. Lag 2 förklarar att de faktorer som leder till förändringar är de motsättningar som existerar i samhället (mellan produktivkraft och produktionsförhållanden samt mellan klasserna). Lag 3 förklarar den oåterkalleliga historieutvecklingen från en samhällsform till en annan. Det är detta som kallas historisk materialism.
Leo Trotskij skriver i Till marxismens försvar:
”Dialektiken är varken en fiktion eller en mysticism, utan en vetenskap om vårt tänkandes former i den mån det inte är begränsat till livets vardags- problem utan försöker uppnå en förståelse av mer komplicerade och utdragna processer”.
Dialektisk materialism är inte att se som en dogm utan som ett redskap, med Engels ord ”vårt bästa arbetsverktyg och vårt skarpaste vapen”. Det påminner om att utvecklingen går framåt och att man inte blint kan upprepa gamla sanningar.
Den viktigaste slutsatsen är att människan formar sin egen historia, trots att det finns en lagbundenhet. Som Marx och Engels skriver i Kommunistiska manifestet (1848):
”Med ett ord: kommunisterna understödjer överallt varje revolutionär rörelse mot de bestående sociala och politiska förhållandena. I alla dessa rörelser framhäver de egendomsfrågan, vilken mer eller mindre utvecklad form den än må ha tagit, som rörelsens grundfråga”.
Karl Marx avslutar sina Teser om Feuerbach men den berömda satsen som uttrycker detta:
”Filosoferna har bara tolkat världen på en rad olika sätt, men det gäller att förändra den”.
Diskussionsfrågor:
• Nämn konkreta exempel finns på frågan om relationen mellan tanken och varat? Kunde brandsläckaren ha uppfunnits utan existensen av eld?
• Vad är skillnaden mellan utopisk och vetenskaplig socialism?
• Är marxismen “färdig” eller fulländad?
• Vilka exempel på negationernas negatation kan vi se i vår nutidshistoria, i samhället eller i naturen?
Läs mer:
• Socialismens ABC, av Leo Huberman och Sybil H May (marxistarkiv.se)
• Människans rikedomar, av Leo Huberman (marxistarkiv.se)
• Anti-Dühring, av Friedrich Engels (marxists.org/RS bokhandel)
• Ludwig Feuerbach och den klassiska tyska filosofins slut, av Friedrich Engels (marxistarkiv.se/RS bokhandel)
• Engels kamp för en dialektisk naturuppfattning, av Arne Johansson (socialisterna.org)
Marxistiska studier 