Vad är staten?

Ett studiematerial av Rättvisepartiet Socialisterna, sammanställt av Robert Bielecki

Högerreaktionär politik, mer nationalism, ökat förtryck och hårdare tag. Statens karaktär har hårdnat när vi går in i en ny epok under 2020-talet.
I detta studiematerial vill Rättvisepartiet Socialisterna ge en fördjupning i statens roll historiskt och idag, med marxistiska slutsatser och analyser för hur ett annat slags samhälle kan se ut.

Marx, Engels och Lenin analyserade på sin tid statens roll och struktur som försvarare av den rådande kapitalistiska ordningen och härskande klassens intressen. De konstaterade att staten vill försöka framstå som neutral eller oberoende, som ståendes över allt annat. Som att den ställer sig bredvid eller utanför klasskamp och konflikter. Men staten är inte neutral, och staten kan inte helt enkelt tas över och användas som den är i arbetarklassens intressen.

Statens uppkomst

Staten kom till som ett resultat av klassmotsättningar i samhället, som en makt för att skydda den ägande klassen och undertrycka revolutionära kamper och rörelser. Innan människan bosatte sig och byggde upp civilisationer levde man nomadiska, jägar- och samlarliv. Det fanns ingen privategendom, vilket skiljer sig från personliga ägodelar (det vill säga, ingen ägde maten eller produktionsmedlen, men man kunde inneha personliga smycken, kläder och så vidare).

I dessa samhällen var resurserna kollektiva, med gemensamt ägande, och även familje- och stamrelationerna var kollektiva. Kvinnans roll i detta slags samhälle var lika viktig som mannens, och det fanns ingen könsmaktsordning. Barnpassningen var kollektiv (att likna med dagens förskolor!) och man såg efter varandra.
Den antropologiska forskningen slår hål på myten om att människan till sin natur är individualistisk och bara tänker på sig själv. Snarare är det tvärtom, och att de klassamhällen som senare uppstod orsakade klyf- tor på alla plan – samhälleligt, politiskt, ekonomiskt, familjemässigt, relationsmässigt, med mera.

Friedrich Engels utforskar detta utförligt i sin bok Familjen, privategendomens och statens ursprung. Han och Marx benämnde denna epok i människans historia som ”urkommunismen”: det fanns ingen ackumulation av kapital eller hierarkiska sociala klassindelningar. Detta förändrades när människan bemästrade jordbruket och djurhållningen, där utvecklingen skedde olika snabbt och på olika sätt i olika delar av världen.
Det ledde till att man bosatte sig på enskilda platser, och övergav det mer säsongsbetonade, nomadiska livet. I detta uppstod privategendom för första gången: klassamhället uppstod. Jordbruket, djuren, verktygen med mera blev privategendom, och rikedomar ackumulerades allt mer till ett fåtal mäktiga personer. Genom utsugning, handel och erövringar (i form av krig) växte deras makt. I denna process uppstod staten, särskilt då slavsamhället uppstod, där arbetskraft utnyttjades av de som hade förskansat sig rikedomarna, kontrollerade samhället och hade makten.
Från krigsherrar och ”de av gudarna valda ledarna” till kungar och dagens politiker och kapitalister har olika statsskick och stater gått som en röd tråd, där rollen varit densamma: att skydda den härskande klassen.

Marx och Engels beskrev hur det är verkligheten, samhället, som skapar staten, eller närmare bestämt den klass som dominerar samhället. Engels beskrev staten så här i boken Ludwig Feuerbach och den klassiska tyska filosofins slut:

”I staten möter vi den första ideologiska makten över människan. Samhället skapar sig ett organ för försvar av sina gemensamma intressen gentemot inre och yttre angrepp. Detta organ är statsmakten. Det har knappt uppkommit förrän det gör sig självständigt i förhållande till samhället, och detta ju mer det blir ett organ för en bestämd klass och förverkligar denna klass’ herravälde. Den undertryckta klassens kamp mot den förtryckande klassen blir oundvikligen en politisk kamp, en kamp framför allt mot denna klass’ politiska herravälde.”

Engels skriver vidare i Familjen, privategendomens och statens ursprung:

”Då staten har uppkommit ur behovet av att tygla klassmotsättningarna, men samtidigt uppstått mitt i konflikten mellan dessa klasser, så är den i regel den mäktigaste, ekonomiskt härskande klassens stat. Genom denna stat blir denna klass också politiskt dominerande och får på så sätt nya medel att hålla nere och utsuga den förtryckta klassen. Inte bara den antika och den feodala staten var organ för exploatering av slavar och livegna, utan även den moderna representativa staten är ett verktyg för kapitalets utsugning av lönearbetet.”

Som Marx och Engels förklarade måste en ny stat som står till arbetarklassens förfogande formas. De drog viktiga lärdomar från Pariskommunen 1871, där det första konkreta försöket till att bygga en arbetarstat gjordes.

Lärdomar av Pariskommunen

Pariskommunen var första gången arbetarklassen grep makten. I 72 dagar lyckades arbetarna hålla makten under en extremt svår situation, där de preussiska och franska staterna (som var i krig med varandra) gick ihop och med sina arméer belägrade och till sist blodigt krossade det revolutionära försöket.
Några av de grundprinciper som socialister idag ser som självklara för arbetarstyre och -kontroll, socialismens A-B-C, utarbetades under kampens gång i Paris: folkvalda utan privilegier som när som helst kunde avsättas och inte tjänade mer än en vanlig arbetare.

Affisch från 1911. På denna tid, innan rösträtt och demokratiska rättigheter vanns, var klassförtrycket såv’äl som statens roll tydligare. Idag är rollerna mer kamoflerade. Den borgerliga ideologin upphålls inte längre av kyrkan främst (i många länder är det fortfarande så dock), men likväl av myndigheter, etablerade partier, media och skolan. Idag utgör “toppen av pyramiden” endast av ett fåtal mångmiljardärer och storföretag.

Polisen, som tidigare hade tjänat den borgerliga statens regering, fråntogs alla politiska funktioner och ställdes under demokratisk kontroll, och kunde när som helst avsättas (det är krav som till exempel liknar de vårt systerparti i USA, Socialist Alternative, har ställt på polisen under de stora Black Lives Matter-protesterna: kontroll av polis från lokalsamhället, med insyn och möjligheter till att avsättas).
Alla kommunens tjänstemän, inom olika förvaltningar, inklusive de juridiska ämbetsmännen, ställdes under samma kontroll underifrån. Syftet var att de som hade genomfört revolutionen skulle behålla kontrollen över det nya samhället.
Även det andliga förtrycket, utövat genom kyrkorna, avskaffades. Kommunen beslutade att upplösa alla kyrkor och frånta dem de rikedomar som de hade lagt beslag på. Prästerna fick nu livnära sig på gåvor från de troende. Undervisningen gjordes kostnadsfri och fri från inblandning från staten och kyrkan.

En rad åtgärder för att förbättra livssituationen för stadens arbetare genomfördes. Nattarbetet för bagare avskaffades. Pantbanker stängdes, och de verktyg som arbetare hade pantsatt under belägringen återgavs. Man beslutade att alla stängda fabriker eller verkstäder skulle tas över av kooperativa arbetarsammanslutningar, utan att ge ersättning till kapitalisten. Man sköt också upp återbetalning av skulder och avskaffade ränta på lån. Paris massor ämnade inte bara hindra monarkins återinförande, utan att avskaffa klassförtrycket i sin helhet.

Även viktiga feministiska initiativ togs. Kvinnliga socialister och anarkister bildade L’Union des femmes pour la défense de Paris et les soins aux blessés (Kvinnornas fackförening till försvar av Paris och de sårade) i början av april. De utgjorde första Internationalens kvinnosektion med tretusen medlemmar.
De menade att kampen mot patriarkatet och kvinnoförtrycket endast kan föras genom en global kamp mot kapitalismen, och ställde krav på lika rättigheter mellan könen, lika löner, rätten till skilsmässa, avskaffande av prostitution och så vidare. Även ett kooperativt soppkök vid namn La Marmite bildades som gav gratis mat till de allra fattigaste och utblottade.

Paris revolutionärer hade heller aldrig för avsikt att begränsa revolutionen till Paris. Ett mål var att varje stad och by skulle styras på samma sätt och samordnas genom valda församlingar till distriktens huvudstäder, med en nationell samordning i Paris. Alla dessa församlingar skulle kontrolleras underifrån, precis som Pariskommunen.
Internationalismen hos kommunarderna visas av populära parollen ”Kommunens flagga är världsrepublikens flagga”. Kommunens flagga var socialistiskt röd.

Marx såg med den revolutionära massrörelsen, trots att den inte nådde sitt mål, ett historiskt försök av enorm betydelse, ett visst framsteg för den proletära världsrevolutionen och ett praktiskt steg av större vikt än hundratals program och utläggningar. Engels beskrev också kommunen som ett samhälle där ”staten”, kommunen, var i en övergångsfas på väg mot att dö bort.
Pariskommunen kom att kvarstå som ett exempel på att arbetarklassen kan ta makten. Med den hade för första gången innehållet i en helt ny form av stat, en arbetarstat, sett dagens ljus.

Polisen: Den svenska statens främsta verktyg för att bryta upp strejker och skydda kapitalismens institutioner sedan 1850. Innan dess var det främst militären som satten in mot folket. Foto: Natalia Medina.

Den ryska revolutionen

I Ryssland störtades tsarväldet i februari 1917 av revolutionen. Den borgerliga provisoriska regeringen som tog över hade inga lösningar på de grundläggande problemen som ledde till revolutionen (slut på kriget, bröd och frihet åt alla, med mera). Misären och förtrycket fortsatte. Samtidigt hade ett alternativt styre genom arbetarråden (sovjeterna) åter uppstått (första gången var under den ryska revolutionen 1905).

Med ryska revolutionens sovjeter byggdes verkligt arbetarstyre upp, där beslut togs demokratiskt av valda representanter från arbetsplatserna. När sedan den provisoriska ”regeringen”,  som inte var vald av någon och som verkat för att förvärra både krig, förtryck och nöd, fälldes av massorna i oktober gavs all makt åt sovjeterna. Detta blev ett exempel för arbetarklassen internationellt: det går att störta förtryckarklassen, ett alternativ till den förda politiken är möjligt.
Den första arbetarstaten och revolutionen sågs som ett föredöme av arbetare och ungdomar över hela världen. Bolsjevikerna gav ”all makt åt sovjeterna”, som var arbetarnas, soldaternas och böndernas egna demokratiska rådsorgan.

Bolsjevikerna var de enda som visade en väg framåt för arbetare och förtryckta efter att tsaren hade störtats och den provisoriska regeringen som tog över inte kunde uppnå något av huvudkraven från revolutionen, nämligen ett slut på kriget samt bröd, fred och jord. Det var en fortsättning på samma slags system som det tsaristiska, och samma repression. Bara en socialistisk revolution kunde uppnå dessa krav och få ett slut eländet.
Oktoberrevolutionen är den enda gången genom tiderna som arbetarklassen verkligen tagit den politiska makten och skapat en stat som representerade folkmajoriteten mot en liten klick exploatörer.

Några av de mest progressiva reformerna som någonsin hade setts infördes omedelbart, som rätt till skilsmässa, förbud mot rasism och antisemitism, 8 timmars arbetsdag, homosexualitet legaliserades, alla nationer under Tsarrysslands ”fängelse av nationer” fick rätt till självbestämmande, jord delades ut till 60 miljoner jordlösa med mera. Några av de mest framskridande miljöskyddsåtgärderna någonsin infördes. Principerna från Pariskommunen var A och O för Bolsjevikpartiet.
Det bara visar lite av vad som direkt är möjligt efter en framgångsrik socialistisk revolution.

Att den ryska arbetarstaten senare degenererade med den byråkratiska kontrarevolutionen ledd av Stalin berodde på flera faktorer: Rysslands ekonomiska underutveckling, statens isolering då revolutioner i andra länder misslyckades (i Tyskland, Finland, Österrike-Ungern), att Ryssland invaderades av 14 imperialistiska stater med 21 arméer samt inbördeskriget som startades av de lojala till det gamla tsarstyret.

2020-talets skakiga stat

Statens roll idag är densamma som tidigare – att försvara den härskande klassen. I grund och botten är det ju därför som en stat finns. Men den ökade nationalismen och protektionismen idag, med konkurrens mellan olika stater om sina respektive kapitalisters profiter, innebär samtidigt svårigheter för samma kapitalistklass som den finns till för.

Det upptrappade handelskriget och det kalla krig mellan Kina och USA är kanske det tydligaste exemplet på det. Kapitalistklassen är nationell, medan produktion och marknad är global, och det blir allt mer tydligt att vi går in i en ny era av kapitalistisk världsoordning. En del utländska företag (från Japan, USA, med flera) har exempelvis nu börjat flytta hem sina verksamheter från Kina.
Framväxten av allt mer reaktionära och högerpopulistiska partier och frontfigurer (Trump, Bolsonaro med flera) har komplicerat saker för kapitalet. Knappt någon kapitalist ville att Trump skulle bli vald till USA:s president, på grund av dennes labila tillstånd och oberäknelighet. SD var oönskade av den svenska borgerligheten till en början, men omfamnas idag av moderater, kristdemokrater och allt fler kapitalister.

Kapitalistklassen vill helst inte ha någon som ”gungar båten” med vilda utspel och öppen rasism, de vill ha lugn och ro i sin utsugning. De vill gärna dölja förtryck och utsugning bakom ord om ”demokrati” och pusha på för ”individens förmåga och ansvar”. Att saker och ting är strukturella avfärdas. Allt kan ”lösas” på individuell nivå, hävdar dem, utan att de vill att saker ska lösas.
Samtidigt är det just det kapitalistiska systemets misslyckanden och misär som har fått fram högerreaktionärer som gungar båten och bidrar till en förvirrad medvetenhet i samhället: när inget alternativ finns till den förda politiken skapas en grogrund till rasism och skuldbeläggning. Men det ökar också polariseringen, med antirasism och proteströrelser underifrån.

2019 var ett år fyllt av masskamp och revolutionära uppresningar, som i Sudan, Chile, Hongkong och Libanon.
Allt fler ser också de uppenbara och groteska klassklyftorna som bara ökar, och hur stater räddar företag och straffar arbetare vid varje ekonomisk kris. Begreppet att man ”privatiserar vinsterna” och ”socialiserar kriserna” har populariserats.

Statens roll under coronakrisen

Under coronakrisen har storföretag och banker fått bisarrt stora summor av stater för att ”inte gå under”; i Sverige har de fått i stöd, subventioner och garantier över 1 000 miljarder kronor, medan exempelvis vården fick smulor. Detta i sin tur har lett till att vinster och börsen återhämtat sig. Arbetarklassen å sin sida har förlorat sina jobb, hem och till och med sina liv.

Coronakrisen har använts för att öka den statliga repressionen, där statens hårda kärna förstärks och dess mjukare delar försvagas. Den politiken har förts de senaste åtminstone 30 åren, men har nu accelererat.
Med statens hårda kärna menas dess huvudfunktion som undertryckare, som försvarare av den härskande klassen: där ingår polis, ordningsmakt, militär, domstolar, fängelser, med mera. De ”mjukare” delarna av staten är välfärdssektorer, som skola, vård, kollektivtrafik, omsorg, pensioner samt olika skyddsnät, bidrag, och så vidare.

Det är arbetarkampen och sociala rörelser underifrån som har tillkämpat sig värfärdsreformer och fri- och rättigheter under de senaste hundra åren – alltid i motsättning till högern.
Mycket av de mjukare delarna har raserats eller sålts ut under de senaste decennierna. Det är i linje med den nyliberala doktrinen: ”låt marknadens osynliga hand kontrollera allt”.

Staten ska enligt den nyliberala doktrinen reduceras till den hårda kärnan, medan kapitalister avskaffar eller styckar upp de mjukare delarna emellan sig i jakten på ökade profiter. Samtidigt kan de inte gå hur långt som helst då det skulle sporra massprotester underifrån.
Även de ”mjukare delarna” – till exempel socialförsäkringarna – har blivit hårdare. Det har blivit svårare att sjukersättning, äldreomsorg och personlig assistans. Covid-19-långtidssjuka utförsäkras från Försäkringskassan då 180-dagarsgränsen passeras och ens arbetsförmåga ska prövas mot arbetsmarknaden.

Under coronakrisen skärps repressionen ytterligare och inskränkningar av demokratiska rättigheter blir fler i hela världen. Demonstrationer och samlingar har i princip förbjudits, samtidigt som kommersen i köpcentrum och gallerior får fortskrida som vanligt.
Det är talande att köpcentrum och gallerior får ha obegränsat med folk, dessutom inomhus där smittspridning sker lättare, men protester utomhus mot exempelvis det rasistiska polisvåldet eller nedskärningspolitiken slås ned på.

I allt fler stater finns mer drag av centralisering av makten till ett fåtal händer, parlamentarisk bonapartism och auktoritärt styre, där den hårda kärnan rustas och repressionen mot dem som kämpar tilltar.
I USA twittrade den republikanske toppsenatorn Mike Lee den (8 oktober 2020) om hur målet med USA ”inte är demokrati”, och att landet inte heller är en demokrati (problemet var inte bara Trump).
I Ungern, Polen med flera länder infördes särskilda speciallagar som gav makthavarna utökade befogenheter, i vissa fall nästan obegränsad makt, när coronakrisen bröt ut i våras.
Bland annat har journalister som kritiserade regeringen i Ungern fängslats med de nya lagarna som ursäkt.

I Sverige har regeringen kommit med förslag om en särskild ”pandemilag” (som sägs vara tillfällig – som den ”tillfälliga” flyktinglagen?) och att ge staten ytterligare möjligheter att inskränka rörelse- och mötesfriheten.

Lever vi inte i en demokrati?

Borgarna vill få oss att tro att det nuvarande systemet med val vart fjärde år är den högsta, ultimata formen av folkstyre.
Men som redan Lenin förklarade i bland annat Staten och revolutionen är denna typ av borgerlig demokrati och statsskick inget ”folkstyre”, utan även i de bästa exemplen av borgerlig demokrati är ”löneslaveriet arbetarens lott”. Alltså att utsugningen från kapitalistklassen av det mervärde som arbetaren producerar alltid kommer att bestå så länge detta system och denna statsform existerar.

Lenin skriver vidare hur denna slags demokrati alltid är infållad i den kapitalistiska utsugningens snäva begränsningar och därför alltid är en demokrati endast för den härskande klassen och de rika. Hur de ”moderna löneslavarna” är så nedbrutna av nöd och fattigdom att de ”inte orkar bry sig om demokrati”, ”inte orkar med politik”, och hur majoriteten av folket i det vardagliga fredliga livets gång nekas tillgång och möjligheter till att delta i det politiska livet.
Hur många gånger har man inte hört från människor man stöter på i kampanjer eller i sin vardag att ”det spelar ingen roll” eller ”det är lönlöst”? Detta system strävar efter att bryta ner oss.

Det visar också den hänsynslösa nedskärningspolitiken, som utöver effekterna på brukarna (sämre tillgång till vård, förlorad likvärdighet i skolan med mera) också innebär en extrem belastning på arbetarna och en starkt försämrad arbetsmiljö. Särskilt hårt ansatta är arbetare i välfärden, särskilt kvinnor, som har högre sjukskrivningstal och belastningsskador än andra grupper.
Coronakrisen försatte vård- och omsorgsarbetare i stor fara när skyddsutrustning och andra säkerhetsåtgärder aldrig kom eller infördes alldeles för sent. Här såg vi också den nationalistiska huggsexan, då olika stater konkurrerade med varandra om att köpa in skyddsutrustning och inte sålde helt fritt, som kanske hade varit fallet innan.

Två bilder från pandemins Stockholm sommaren 2020. Till vänster: Unga demonstrerar med munskydd mot rasistiskt polisvåld – attackeras av polis. Till höger: Överklassungdomar festar på klubb utan munskydd – ingen polis tillkallas.

Demokratisk kontroll och kamp

Vi i Rättvisepartiet Socialisterna kämpar för att samhället ska ta över sönderprivatiserade sektorer och välfärd under demokratisk kontroll underifrån. Det innebär att det är verklig arbetardemokrati som styr hur verksamheterna ska drivas, inte statens topp- byråkrater som representerar den härskande klassens intressen.
Det är lärarna, undersköterskorna, busschaufförerna, byggnadsarbetarna – arbetarklassen – som är de verkliga experterna och vet vilka behov som finns, inte politiker i kapitalets intressen, eller “näringslivet” eller konsulterna.

RS politik skiljer sig från nästan alla andra organisationer i landet, som i bästa undantagsfall nöjer sig med återkommunalisering eller -förstatligande. Till och med Liberalerna vill ju ha en återförstatligad skola (åtminstone delvis), men det skulle inte automatiskt innebära en bättre skola om nedskärningspolitiken samtidigt fortsätter. Vi stödjer ett totalt återförstatligande, eftersom de parasitära friskolorna och riskkapitalisterna dränerar välfärden. För ett verkligt demokratiskt styre krävs att det finns en stark rörelse och kamp från anställda, brukare och arbetare i hela samhället.
Vi kämpar för att försvara alla demokratiska rättigheter, samtidigt som vi pekar mot nödvändigheten av en socialistisk samhällsomvandling. Inga i toppen har någonsin gett majoriteten av befolkningen utökade rättigheter och bättre villkor för att de helt plötsligt ”kom på” att det var en bra idé. Allmän rösträtt, 8 timmars arbetsdag fem dagar i veckan, kvinnors rättigheter med mera – alla framsteg vi har vunnit och alla rättigheter vi idag har är ett resultat av revolutioner och kamp underifrån.

Det är rättigheter och segrar som när som helst kan rullas tillbaka så länge detta system består – aborträtten är exempelvis hotad på många håll, som i Polen där delar av högern i flera omgångar de senaste åren försökt totalförbjuda abort, något som kampen hittills stoppat; i USA hotas den av Trump, och så vidare.
Arbetsrätten hotas också – försämringarna av LAS är det tydligaste exemplet på det i Sverige 2020. Strejk- rätten har redan inskränkts av regeringen.

Alla segrar, delsegrar och verkliga förändringar kan bara åstadkommas genom masskamp underifrån. Nutida exempel är hur vårt systerparti Socialist Alternative i USA vann Tax Amazon-kampen, där storföretaget Amazon tvingas betala skatt på 240 miljoner dollar om året som ska gå till välfärdssatsningar.
I Sverige har RS-medlemmar vunnit flera viktiga bostadssegrar de senaste åren tillsammans med andra hyresaktivister och kämpande nätverk.
På Irland spelade vårt systerparti Socialist Party och det socialistiska feministiska gräsrotsnätverket ROSA en nyckelroll i när rätten till abort vanns efter åratal av modig kamp 2018.

Många fler exempel finns på hur när vi på ett välorganiserat sätt kämpar med ett tydligt program kan vinna. Det är en viktig lärdom.

Staten: organ för klassförtryck

Men alla som utmanar den rådande ordningen får hårdfört veta av statens verkliga roll. I Ådalen 1931 sköt militär ihjäl fem arbetare under en demonstration. Vid EU-toppmötet i Göteborg 2001 sköt polisen mot demonstranter och grep över 1 000 fredliga aktivister, och långa fängelsestraff utfärdades.

Vi ser även den statliga rasismen i Sverige mot flyktingar, rasifierade och andra, där statsmakten genom att peka ut dessa som problem eller ”kriminella” medvetet för en kil i arbetarklassen och ställer olika grupper emot varandra.
Möjligheten till avlyssning av invånarna ska utökas, eller av ”de gängkriminella”, som man säger. Oskyldiga i förorten kommer än mer att leva i ett repressivt Big Brother-samhälle, där alla misstänkliggörs.

Den rakt igenom inhumana flyktingpolitiken som idag förs, med utvisningar till krig, förtryck och terror samt höjda stängsel och skarpare taggtråd för att hindra flyktingar att komma till EU och Sverige, och att politiker medvetet kopplar ihop förorter, flyktingar och invandrare med kriminalitet i alla frågor, visar på den statliga rasism som de flesta riksdagspartier idag förespråkar.

“Chockdoktrinen” 2015 med speciallagar och oskyldiga som offentligt anklagades för att vara terrorister visar hur långt staten är beredd att gå.

Svenska arbetare har mycket mer gemensamt med afghanska flyktingar och migrantarbetare än med svenska kapitalister och politiker som bara vill utöka misären för alla. Vi har gemensamma intressen i fungerande välfärd, bostad åt alla, bra villkor på arbetsplatsen, med mera.

I många andra länder kanske statens verkliga roll är ännu tydligare. I Hongkong kämpade miljontals i över ett år för demokratiska rättigheter, vilket blev till en utmaning mot hela den diktatoriska regimen i Kina och besvarades med en ny drakonisk ”säkerhetslag” som avskaffar tidigare rättigheter.

I USA har Black Lives Matter, rörelsen mot den statliga rasismen och polisens dödliga våld, på flera håll brutalt slagits ner av polisen. Journalister och förbipasserande har våldsamt ”omhändertagits”. Högerextrema ”vigilantes” har fått fri lejd av polisen och makthavare att löpa amok mot ”vänstern” och demonstranter.
Varje rörelse som vågar ifrågasätta den rådande ordningen vill staten brutalt slå tillbaka om den kan, såvida inte trycket är så enormt att eftergifter är enda sättet att ”lätta på trycket” för att skydda de styrande.

Kapitalismen och staten behöver de olika förtryckande strukturerna för att kunna överleva: rasismen, sexismen, hbtq+-förtrycket, sekterism – det gynnar den härskande klassen som verktyg för att dela och splittra arbetarklassens enighet och förhindra en enad kamp mot den gemensamma roten till alla orättvisor: kapitalismen och klassamhället.

Går det att reformera staten?

Utan att avskaffa klassamhället kan heller inte de olika förtrycken avskaffas. Staten, som är ett organ fördelning av samhällets resurser till förmån för de rika, kan inte reformeras.

I Sverige har vi ju redan prövat att delvis ”reformera” staten och samhället under efterkrigstiden med välfärdssamhället: miljonprogrammet byggdes och saker som förlängd semester, kommunal hemtjänst, föräldraförsäkring med mera infördes. Det var positiva reformer som har benämnts som en ”glimt av socialism”, där det också fanns en stark arbetarklass, fackrörelse och press underifrån som kunde vinna dessa reformer som tog kamp mot näringslivet och borgerligheten.

Under denna tid pratades det om en ”långsam väg mot socialismen”. Men detta har ju rullats tillbaka något enormt. Varje regering i ett kapitalistiskt samhälle måste samarbeta med den härskande klassen, och den ”långsamma vägen mot socialismen” är dömd att misslyckas om inte själva grunden i systemet utmanas.

I Staten och Revolutionen beskriver Lenin:

”Den demokratiska republiken är det bästa möj- liga politiska skalet för kapitalismen, och därför grundar kapitalet, sedan det tagit detta det bästa höljet i besittning, sin makt så starkt och så säkert, att inget skifte av vare sig personer, institutioner eller partier inom den borgerligt demokratiska republiken rubbar denna makt.”

Statsapparaten måste väck och en helt ny demokratisk arbetarstat formas, där den hårda kärnan försvinner och de mjukare delarna demokratiseras och kontrolleras underifrån av arbetarklassen. Denna arbetarstat kan sen dö bort i takt med att människors och miljöns behov uppfylls.

En arbetarstats principer

Lenin visade i Staten och revolutionen på de viktigaste lärdomarna och reglerna från Pariskommunen för arbetarstaten och dess ledare:

”När arbetarna har erövrat den politiska makten, kommer de att krossa den gamla byråkratiska apparaten, att förstöra den till grunden; de kommer att ersätta den med en ny apparat, bestående av samma arbetare och tjänstemän, mot vilkas förvandling till byråkrater det genast kommer att vidtas åtgärder liknande de av Marx och Engels utförligt behandlade:

  1. att de inte bara väljs, utan också när som helst kan avsättas,
  2. att deras lön ej överskrider en arbetarlön,
  3. att man omedelbart övergår till att alla utövar kontroll- och uppsiktsfunktioner, att alla till en tid blir ’byråkrater’ och att just tack vare detta ingen kan bli ’byråkrat’.”

I en arbetarstat är det arbetarklassen som har makten över produktionsmedlen. Beslutsfattande, produktion och distribution av varor och tjänster med mera sker demokratiskt och i enlighet med behoven.

Det skiljer oss mycket från andra organisationer, som kallar sig vänster men som har reformistiska eller parlamentariska ”lösningar”. Vänsterpartiet saknar helt analys om statens roll. Partiet gör ständiga kompromisser som när de tryckte på gul knapp och släppte fram regeringens nyliberala januariprogram (januariavtalet) 2019, istället för att mana till masskamp underifrån. Det händer till och med att partiet självt röstar igenom nedskärningar i regioner och kommuner.
V menar dessutom i sitt partiprogram att kapitalism och socialism inte handlar om ett val mellan marknadsekonomi eller planekonomi, utan att båda behövs, vilket innebär att de inte förespråkar en antikapitalistisk revolution.

Reformismen har testats i Sverige – och misslyckats. Den utbyggda välfärden hade alltid stora allvarliga begränsningar – till exempel att inget gjordes åt klimathotet som kan förstöra allt, att klassklyftorna alltid har bestått, att socialdemokratin förborgerligades – och framför allt: att välfärden bara byggdes ut tillfälligt när kapitalismen hade högkonjunktur. Sedan länge dominerar nedskärningar, privatiseringar och tillbakarullning.

Vi i RS och ISA lever efter de viktiga principer som Pariskommunen och ryska revolutionen utarbetade, som arbetarlön och inga privilegier. Från Kshama Sawant i Seattles kommunfullmäktige till Mick Barry i det irländska parlamentet Daíl, till fackliga företrädare och fullmäktigerepresentanter – ingen tjänar mer än en genomsnittlig arbetarlön, ofta mindre än så.
Överskottet går direkt till stöd till kampen: våra partier, de kampanjer vi är med i, de rörelser vi är med och bygger upp, med mera.

Representanter för arbetarklassen och våra partier runtom i världen kan inte vara på en piedestal högt över de vi representerar. Det är en särskilt viktig faktor i att förhindra att man ”förborgerligas” eller glider in i reformism och klassamarbete. Verklig interndemokrati och -kontroll är andra viktiga faktorer.

Slutsatser

Exakt hur en framtida arbetarstat kommer att se ut kommer den levande kampen att utvisa, men viktiga lärdomar måste dras från föregående revolutioner och alternativa styren, som exempelvis Pariskommunen och ryska revolutionen. En arbetarstat kommer garanterat bygga på Kommunistiska manifestets berömda ord: “av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov”.

I analysen av och kampen mot staten måste vi visa på att det går att vinna segrar, att staten är ett organ för förtryck och måste ersättas, att verklig arbetardemokrati är möjligt och att detta också är enda vägen för ett samhälle i verklig harmoni och fred; ett samhälle där klimatets, människans och djurens behov står över jakten på profiter och där samhällets alla skikt demokratiskt ägs, styrs och kontrolleras gemensamt. ■

Diskussionsfrågor:

• Hur är det tydligt idag att domstolar och olika myndigheter inte är klassneutrala?
• Varför överlevde inte Pariskommunen?
• På vilket sätt byggde den ryska revolutionen 1917 vidare på Pariskommunen?
• På vilket sätt skiljer sig marxisters syn på staten från anarkisters syn?
• Hur kan en arbetarstat i framtiden se ut och fungera?

Läs mer:

• Familjens, privategendomens och statens ursprung, av Friedrich Engels (marxists.org)
• Staten och revolutionen, av Vladimir Lenin (marxists.org)
• Pariskommunens lärdomar, av Leo Trotskij (marxists.org)
• Stalinismen – vad hände med arbetarstaten?, av Per-Åke Westerlund (socialisterna.org)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s